Bo Rönngren, Malte Segerdahl och Martin Viredius Arbetets PRIS

Transkript

1 Bo Rönngren, Malte Segerdahl och Martin Viredius Arbetets PRIS - kampen mot social dumpning inom transportsektorn NORDISKA TRANSPORTARBETAREFEDERATIONEN 2008

2 Författare: Bo Rönngren, Malte Segerdahl och Martin Viredius I kapitel 7 om EU har avsnitten om EU:s lagstiftning inom arbetsmarknadsområdet och EG-domstolen granskats av Dan Holke, LO-TCO Rättsskydd AB. Granskningen rörde enbart textens juridiska innehåll. Alla åsikter, förslag och krav är författarnas egna. Översättning: till engelska: Anne Lamming och Peter North till finska: Semantix Lingua Nordica Oy Omslag: Peter North Design/layout: Aktuell, Oslo. T:

3 Innehållsförteckning 1. Förord Inledning... 7 En bok om social dumpning? Social dumpning...12 Vad är social dumpning?...12 Dumpningens drivkrafter...15 Hur kan social dumpning bekämpas? Internationaliseringen...22 Värld i förändring...21 Internationaliseringen inom transportbranschen Internationaliseringen av arbetsmarknaden Ekonomiska frizoner...32 Organiserad människoexport Internationaliseringen och demokratin Underbudskonkurrens inom transportsektorn Social dumpning är inte ett nytt fenomen...42 Sjöfarten...43 Fiske Civilflyg Hamnarna...57 Vägtransporter...62 Järnväg...76 Lager och spedition Den nordiska arbetsmarknadsmodellen Förhandlingssystemen Kollektivavtalen Det fackliga medlemskapet

4 7. Den Europeiska Unionen EU och arbetsmarknaden EU:s inre marknad EU- lagstiftning inom arbetsmarknadsområdet EG-domstolen Internationellt fackligt arbete Från nationellt till internationellt fackligt arbete Internationellt arbete en del av den fackliga verksamheten Olika slags internationell verksamhet Internationellt fackligt arbete på nationell nivå Internationellt samarbete Internationella fackliga organisationer Internationellt samarbete i koncernråd och företagsråd (EWC) Arbetsgivarnas internationella organisering Baltikum och Polen Gränsöverskridande kollektivavtal, fackligt medlemskap och förbund Hur möter vi arbetslivets internationalisering? Gränsöverskridande kollektivavtal Ett internationellt fackligt medlemskap Fack utan gränser Andra viktiga områden för NTF NTF och klimatfrågan Facket och den ekonomiska brottsligheten Den ofria företagaren Oppgaver Bilaga Sammanfattande frågor och förslag

5 1. Förord Den 27 januari 1908 samlades 43 företrädare för fackförbund inom transportområdet i de nordiska länderna till en konferens i Hälsingborg. Denna konferens räknas som den egentliga starten för det som idag heter Nordiska Transportarbetarefederationen, NTF. Tidigare jubileer har haft 1907 som startår, eftersom det allra första initiativet togs detta år på ett möte mellan svenska och danska transportarbetare i Helsingborg. Senare har dock mötet i Helsingborg 1908 kommit att räknas som det tillfälle då NTF konstituerades. Vi har därför valt 1908 för att markera vårt 100-årsjubileum. Idag samlar NTF 52 förbund i de fem nordiska länderna och medlemsförbunden har tillsammans nära medlemmar. För att högtidlighålla NTF:s 100-årsjubileum beslutade styrelsen i 2006 att anordna en stor konferens i Helsingfors i november Styrelsen beslutade också att starta ett projekt med syfte att beskriva det fackliga arbetets villkor idag och att komma med idéer samt rekommendationer och förslag till hur verksamheten kan stärkas för att bättre kunna möta de utmaningar som internationalisering och andra förändringar i arbete och näringsliv medför. Projektets arbetsnamn har varit Social dumpning och i styrelsens beslut ingick att resultatet skulle presenteras i samband med 100-årsjubileet. Uppdraget att genomföra projektet gavs till Malte Segerdahl och Bo Rönngren, två personer med olika erfarenheter från fackligt arbete men med det gemensamt att de har en bakgrund inom transportområdet. I ett senare skede togs även Martin Viredius från Svenska Transport arbetareförbundet in som med författare. Styrelsen har utsett ordförandena i de sju sektioner som är verksamma inom NTF att utgöra projektets referensgrupp. Gruppen har träffats ett antal gånger och dess medlemmar har såväl då som mellan mötena bidragit till innehållet i skriften. Även andra har bidragit och här skall särskilt nämnas federations sekreteraren Klas Valbärj som haft ansvar för samordningen av arbetet. NTF:s styrelse har vid flera sammanträden diskuterat projektets inriktning och innehåll. En viktig fråga som uppkommit är huruvida styrelsen bör ta ställning till bokens inriktning, rekommendationer och förslag genom formella beslut. Vissa av bokens förslag och rekommendationer är emellertid av sådan karaktär att de måste diskuteras eller utredas vidare. I andra fall bör beslut tas på andra nivåer, t.ex. i medlemsför bunden eller inom respektive centralorganisation. En del frågor kan kräva lösningar på Europanivå eller på regional eller bilateral nivå, t.ex. i Östersjöområdet. Dessutom vore det av praktiska och tidsmässiga skäl svårt att behandla bokens innehåll i NTF:s styrelse. 5

6 Därför har styrelsen beslutat att inte fatta formella beslut avseende de rekommendationer och konkreta förslag som framförs. Det innebär att de frågor som förutsätter beslut måste behandlas vid senare tillfällen och att styrelsen då givetvis kan komma till andra slutsatser än författarna. Styrelsens beslut utgör dock ett åtagande att behandla och ta ställning till de förslag som finns i boken. Jag hoppas att läsaren ska finna denna skrift intressant och att den ska utgöra ett konstruktivt bidrag till diskussionen om fackföreningsrörelsens framtida verksamhet. Oslo den Per Östvold NTF:s ordförande 6

7 2. Inledning 2.1 En bok om social dumpning? Är det verkligen en bok om social dumpning som behövs när NTF firar sitt 100-årsjubileum? Det är en berättigad fråga. När folk som arbetar i fackföreningsrörelsen talar om social dumpning brukar de ge det ena exemplet efter det andra på hur eländigt det är. Man överträffar varandra i beskrivningen av den gräns lösa uppfinningsrikedomen när det gäller att utsätta arbetare för låglönekonkurrens, usla arbetsvillkor, exploatering och ren diskriminering. Sådana företeelser är inte heller några tillfälligheter eller olycksfall. Tvärtom är de oftast ett resultat av medvetna handlingar och noggrann planering av arbetsgivare eller till och med nationer som vill tjäna pengar på denna affärsidé. Exempelvis har Filippinerna sedan länge utvecklat en ordning där medborgarnas arbete utomlands har blivit en av de allra största exportinkomsterna. Detta trots att arbetskraften oftast utnyttjas som lågavlönade sjömän, billig byggarbetskraft eller hembiträden som saknar det mesta av mänskliga rättigheter. Vi kan se likartade tendenser i några av de forna öststaterna där regeringarna medvetet försöker använda de låga lönerna för att exportera billig arbetskraft. Samtidigt blir det allt tydligare att det finns ett pris för en sådan politik, Länder som använder låga löner som konkurrensmedel fastnar ofta i fattigdom. Skälet är uppenbart. Alla drivkrafter som kan skapa tillväxt, utveckling och välfärd upphör att verka. Vem frågar efter utbildning, ökad kompetens, kvalitet, produktivitet, teknisk utveckling eller strukturella förbättringar när man alltid kan sänka priset på arbete? Dessutom tenderar också den välutbildade arbetskraften att försvinna ut ur landet vilket ytterligare motverkar en positiv utveckling. Vanligast är dock att enskilda arbetsgivare försöker minska sina kostnader genom att sänka priset på arbetskraft. Och så har det varit mycket länge. Det var ju just för att motverka och begränsa detta som arbetare började organisera sig i moderna fackföreningar för mer än 100 år sedan. Det arbetet har också varit framgångsrikt. Genom att steg för steg bygga sina organisationer och utveckla kollektivavtal för bransch efter bransch lyckade de nordiska facken minska utrymmet för social dumping. Företeelser som fackliga a-kassor, hög organisationsgrad, facklig skolning och, framförallt, rikstäckande och normerande kollektivavtal, minskade utrymmet för arbetsgivare med dumpingambitioner. Förutsättningen var dock att man dessutom drev en politisk kamp som säkerställda demokratiska principer och ett antal lagregler som garanterade facklig organisationsrätt och en tydlig konflikträtt. Samtidigt ledde en ökad levnadsstandard till 7

8 mer handel som ledde till ytterligare höjd levnadsstandard i en uppåtgående spiral som genererade mängder av investeringar i ny teknik samt bättre och snabbare kommunikationer. Detta minskade produktionens bundenhet till vissa platser eller orter, vilket i sin tur ledde till att kollektiv - avtalen måste utvecklas såväl till innehåll som till det geografiska täckningsområdet. Detta fick till följd att låga löner och dåliga arbetsvillkor i stort sett försvann som affärsidé. Fackföreningarna drev på denna utveckling medan kollektivavtal och lagstiftning, eller en kombination av dem har varit de viktigaste redskapen. Även om arbetet hittills har varit framgångsrikt bär det också på ett antal svagheter och förutsättningar. Den viktigaste svagheten ligger i att systemet bygger på nationen och de regler som kan upprätthållas inom ett lands gränser. En förutsättning för fortsatt framgång är därför att fackföreningsrörelsen klarar en omvårdnad av sina framsteg samtidigt med ett ständigt förändringsarbete. Därför befinner vi oss nu på sätt och vis i ett likartat läge som våra fackliga föregångare gjorde när de upptäckte att kollektivavtalen i en stad eller region var otillräckliga eftersom arbetare i intilliggande områden konkurrerade om samma jobb till andra priser. Därför ser vi också hur sammanhållning och solidaritet sätts på nya prov. De nationellt baserade kollektivavtalen och lagarna räcker inte längre till för att hävda principer om lika lön eller för att motverka diskriminering. Den avgörande frågan är då hur fackföreningsrörelsen ska reagera och agera för att möta dagens och morgondagens utmaningar. Ska vi till exempel sätta in all vår styrka på att slåss mot globaliseringen? På den frågan måste svaret bli ett entydigt nej! Det finns framförallt tre skäl till detta: Möjligheten att lyckas är minimal eftersom globaliseringen bärs upp av så oerhört starka krafter på såväl de politiska som ekonomiska planen. Det är inte heller önskvärt eftersom globaliseringen ger så många fördelar, inte bara för kapitalägare, utan också för vanligt folk. De skriande orättvisor som följer i globaliseringens spår orsakas av mer komplicerade faktorer än handeln i sig. De har ofta sin grund i våra egna samhällen och såväl nationellt som internationellt kräver de särskilda insatser. Självklart måste vi inse att social dumpning är ett problem som måste beskrivas i realistiska termer för att kunna mötas av verksamma fackliga strategier. Att dumpningen verkligen har fått drastiska konsekvenser är uppenbart. Det mest klassiska exemplet gäller sjöfarten där europeiska sjömän raskt ersattes av asiatisk arbetskraft med start redan under 70-talet. Ibland blev förloppen dramatiska förlorade cirka norska sjömän sina jobb över en natt när jobben försvann till billigare sjömän från framför allt Asien. Hade de norska sjömännen accepterat den lönenivå som tillämpas i Filippinerna eller Indien så hade de sannolikt fått behålla sina jobb. De finska förarna i den finsk-ryska gränstrafiken har drabbats hårt. Jobben i lastbilstrafiken mellan Finland och Ryssland har flyttats från finska till ryska åkerier. Men de ryska åkeriföretagen ägs ofta helt eller delvis av finska åkare. Finska företag har således etablerat sig i Ryssland för att bedriva trafik under rysk flagg och med billiga ryska förare. Även 8

9 här handlar det om lönedumping. Vi ser liknande tendenser i Sverige, Norge och Danmark där antalet nationella utlandsförare har minskat påtagligt medan inslaget av lastbilar från låglöneländerna har ökat drastiskt i såväl inrikestrafik som utrikestrafik. I Sverige sänktes lönerna kraftigt under er 2006 för de anställda i ett stort terminalbolag. Företaget hade bestämt sig för att byta arbetsgivarorganisation och därmed kollektivavtal. De anställda fick acceptera en lägre lön för att därigenom kunna behålla sina jobb. Byte av kollektivavtal har alltså blivit en ny variant av nationell underbudskon kurrens. Om denna utveckling fortsätter och får sådan omfattning att det utvecklas ett underbetalt tjänsteproletariat påverkas inte bara de arbetare och de företag som blir utsatta för lönekonkurrens. Då påverkas även samhället i stort. I värsta fall kan underbudskonkurrensen fräta sönder våra välfärdssystem. Löntagare är ju inte bara löntagare. De är bland annat också konsumenter, skattebetalare och samhällsmedborgare som är mer eller mindre lojala mot det samhälle de lever i. När klyftorna ökar minskar lojaliteten mot välfärdsystemen både i samhällstoppen och i samhällsbotten. De fattiga känner sig utanför och misshandlade medan de rika vill slippa betala för folk som de uppfattar som parasitära och lata. Den samhälleliga solidariteten hotar att frätas sönder i en kultur där individer hela tiden ställs mot varandra i kampen om även de lägst betalda jobben. Samtidigt är det inte svårt att inse att företag som kan sänka sina kostnader radikalt genom att importera billig arbetskraft saknar ett av de viktigaste incitamenten att utveckla såväl teknik som produktionsmetoder. Omfattande lönedumpning skulle leda till att det nödvändiga omvandlingstrycket upphör i många branscher, särskilt inom tjänstesektorn. Företagen kan ju upprätthålla sina vinster utan strukturell, kompetensmässig eller teknisk omvandling. På relativt kort sikt kan det underminera ett konkurrenskraftigt näringsliv och vidmakthålla en ineffektiv struktur i företag och branscher som borde rationaliseras. Tillåts en sådan kultur att breda ut sig kan det leda till en nedåtgående utvecklingsspiral som hotar såväl ekonomi som de positiva värden som välfärdsstaterna baseras på. Därför är det viktigt att fackföreningsrörelsen och samhället anlägger en principiell syn på social dumping och hur den ska kunna bekämpas på flera nivåer. För att välfärdsstaten skall bestå krävs en relativt omfattande offentlig sektor. Detta förutsätter skattefinansiering som i sin tur bygger på hyggliga löner och en hög sysselsättningsgrad. I ett vidare perspektiv handlar den nordiska kampen mot social dumpning om att hindra utvecklingen av ett renodlat tjänsteproletariat. För att hantera sådana problem bör vi bland utgå från de strategier som har präglat den fackliga kampen under mer än hundra år. På samma sätt som våra företrädare insåg att de lokala avtalen inte var tillräckliga för att hindra låglönekonkurrens måste vi se att globalisering och internationalisering ställer krav på vidgade verksamhetsområden även för oss. Eftersom vi inte längre rör oss inom en nations gränser är uppdraget komplicerat och mångfacetterat. Om fackföreningarna ska lyckas måste de arbeta på flera plan samtidigt med såväl fackliga som politiska frågeställningar. På det nationella planet behöver följande behandlas: 9

10 Förbunden har normalt en organisation som är byggd för nationella förhållanden. Det fackliga medlemskapet är nationellt. Kollektivavtalen är territoriellt begränsade. Förbundens demokratiska struktur och beslutsordningar tar i regel ringa eller ingen hänsyn till att ett stort antal frågor är gränsöverskridande eller till och med globala. Det finns ett drag av konservatism i den fackliga rörelsen som begränsar benägenheten att ta itu med problem som inte kan lösas inom ramen för den etablerade ordningen. Nyliberala idéer har stor påverkan på hela samhället, vilket innebär att individualismen skymmer sikten för kollektiva lösningar. Alltför många förstår inte hur en fackförening fungerar och vad ett kollektivavtal egentligen innebär. Medlemsantalet minskar i många organisationer, bland annat till följd av en mer eller mindre öppet antifacklig politik. Detta leder också till en försvagad ekonomi. Det är naturligtvis viktigt att de nationella facken i första hand prioriterar sina egna frågor. Även ur ett internationellt perspektiv måste facken i de enskilda länderna vara så starka att de hindrar att de egna länderna blir tummelplats för underbudskonkurrens. Syftet med internationellt fackligt arbete är inte enbart att hjälpa och stödja varandra. Det är också viktigt att deltagande förbund kan rapportera att de har situationen under kontroll i hemländerna. En förutsättning för att de ska klara den uppgiften är att de kan luta sig mot egna, starka organisationer. Det är ett problem i sig även på det internationella planet att de nationella facken försvagas. Facken har därför ett antal frågor som bör klaras ut inför arbetet mot internationell social dumpning. Är det möjligt att anpassa det nationellt inriktade fackförbundet så att det kan agera på en gränsöverskridande marknad? Finns det vilja och kompetens? Kan man tänka sig att det så småningom utvecklas transnationella förbund? Finns det möjlighet att skapa någon form av gränsöverskridande medlemskap? Går det att skapa gränsöverskridande kollektivavtal och vilken organisation skall i så fall vara avtalsbärare? Är förbunden beredda att överge den autonoma roll de har idag för att samordna fler aktiviteter inom exempelvis en federation? Hur får vi gehör för fackliga idéer i länder där facken mest förknippats med en förtryckande stat? Hur påverka nationell politik för att minska internationaliseringens negativa effekter? Hur kan EU och andra internationella organ får en mer social inriktning? Hur finansierar vi ett slagkraftigt internationellt fackligt arbete, när de nationella facken försvagas ekonomiskt och därmed minskar sin förmåga att betala? Uppgifterna ter sig både omfattande och komplicerade. Därför bör den här boken inte i första hand vara en beskrivning av allt elände som social dumping medför. Den ska inte heller ses som ett fackligt handlingsprogram. Istället är den avsedd som en inspirationskälla till nya eller förbättrade strategier för att kunna tillvarata medlemmarnas intressen på den arbetsmarknad som i allt större grad präglas av internationell konkurrens och globaliserade marknader. Det som berörs har ofta en betydelse även utanför transportområdet. 10

11 Boken refererar ett flertal gånger till svårigheter som uppstått i samband med att EU utvidgats med ett antal låglöneländer från det före detta östblocket. Den viktiga diskussionen kring hur vi ska hantera detta ska inte ses som en invändning mot de ländernas medlemskap i unionen. Deras medlemskap kan i stället ses som en viktig förutsättning för att komma till rätta med den exploatering av skillnader i löne- och levnadsvillkor som förekommer i östra Europa. Det finns framför allt tre särskilda fördelar med deras medlemskap: Snabb ekonomisk tillväxt bidrar till utjämning i regionen och till att lönerna höjs. De nya medlemsstaterna har blivit delaktiga i EU:s sociala samarbete. Länder som i första hand vill efterlikna USA, inklusive nyliberal politik och antifackliga inställning, tvingas föra en försiktigare, mer europeiskt präglad politik. Än viktigare är att en diskussion om låglönekonkurrens från dessa länder inte innebär att NTF eller den nordiska fackföreningsrörelsen betraktar arbetare som kommer därifrån som motståndare. Vi har tvärtom all anledning att uttrycka uppskattning över det goda samarbete som, trots stundtals svåra förhållanden, har växt fram mellan fackliga organisationer i Östersjöområdet. Detta samarbete bör dock utvecklas och fördjupas med utgångspunkt från det gemensamma intresset att motverka social dumping. I samband med detta kan särskilt nämnas de insatser som NTF gör genom den koordinator som har anställts för att verka i de baltiska staterna och Polen. Närmast gäller det att gemensamt ta itu med frågan om vad som bör göras med anledning av att låglönekonkurrens numera även stöds och främjas av EG-domstolen och därmed också av EU. Alla de problemområden som behandlas i boken behöver inte nödvändigtvis betecknas som social dumpning. Även andra oönskade trender, händelser och företeelser tas upp med utgångspunkten att de inte kan accepteras från fackliga utgångspunkter. Hit hör till exempel frågan om att byta ett nationellt kollektivavtal mot ett annat när det främsta syftet är att sänka lönekostnader och försämra de allmänna villkoren. Så även om man bortser från internationaliseringen har de nordiska fackliga organisationerna en rad problem att ta itu med. Många av dessa kan lösas allra bäst om det sker inom ramen för gemensamma mål. Under kapitlet Underbudskonkurrensen inom transportsektorn beskrivs situationen och utvecklingen inom ett antal branschområden. Den delen är inte avsedd att vara en uttömmande beskrivning av hela transportsektorn. Syftet är istället att visa på några exempel där utvecklingen är särskilt intressant eller oroväckande. Mot den bakgrunden är alltså svaret ja på frågan om det behövs en bok om social dumpning 100 år efter NTF:s bildande. Det är precis vad som behövs när vi måste utveckla en strategi för att ta itu med samma gamla problem på ett vidgat område! 11

12 3. Social dumpning 3.1 Vad är social dumpning? När det engelska begreppet social dumping först började användas hade det en begränsad betydelse. Ursprungligen avsågs import av billiga varor från länder där arbetskraftskostnaden var låg, ofta beroende på dåliga löner och arbetsvillkor. I många fall saknades grundläggande rättigheter i arbetslivet. Följden blev att den som exporterade sådana billiga produkter fick orättvisa fördelar i den internationella handeln. Samtidigt undergrävdes villkoren för arbetstagare i de länder som importerade produkterna. Begreppet kopplades alltså till förluster av lagstadgade och avtalsbundna rättigheter och det faktum att den förlusten ledde till lägre kostnader för arbetsgivare. Sedan har begreppet vidgats till att mer allmänt definiera lönedumpning och andra metoder att sänka arbetsgivares kostnader på ett mer eller mindre oacceptabelt sätt eller när arbetstagares intressen eller rättigheter åsidosätts. Det kan gälla allt från företag som läggs ned eller flyttar till allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet. Begreppet som sådant har under senare årtionden fått ett stort genomslag och används idag allmänt när löner och arbetsvillkor används som ett konkurrensmedel. Det finns de som betraktar snart sagt varje förändring i arbetslivet som social dumpning. Överdrifter i användandet av begreppet social dumpning medför en risk att dess allvarliga innebörd och följder kan komma att undervärderas. Därmed motverkas en utveckling som främjar goda arbetsvillkor och en sund konkurrens. Det vore därför önskvärt med ett större samförstånd om begreppet social dumpning, dess orsaker och drivkrafter samt hur företeelsen kan bekämpas. En företeelse som vi inte går närmare in på här är utflyttning av verksamhet till låglöneländer. När nordiska företag lägger ned sin verksamhet i denna del av världen och istället etablerar sig i exempelvis Kina eller något annat asiatiskt land är ett syfte ofta att sänka löne- eller andra produktionskostnader. Åtgärderna får i regel allvarliga konsekvenser och leder ofta till uppsägningar och arbetslöshet i det land varifrån utflyttning sker. Fackliga strategier gentemot utflyttning av hela verksamheter behöver dock vara annorlunda än vad avser den dumpning som behandlas här. De allra flesta, från fackliga företrädare till nyliberala EU-kommissionärer, tycks vara överens om att social dumpning är något negativt som inte kan accepteras. Det är en bra utgångspunkt som kan bidra till en god utveckling av arbetsvillkor, såväl i ett nationellt 12

13 som i ett gränsöverskridande perspektiv. Samtidigt händer det att stater, myndigheter eller institutioner som säger sig vara emot social dumpning trots detta handlar på ett sätt som kan leda till allvarliga begränsningar av grundläggande rättigheter som till exempel strejkrätten. Därmed riskeras fackföreningarnas möjlighet att motverka låglönekonkurrens och dåliga arbetsvillkor. EU-kommissionens ursprungliga förslag till tjänstedirektiv är ett utmärkt exempel på detta. Enligt förslaget skulle företag som ville exportera tjänster till ett annat land inte behöva bry sig om lagar, avtal eller andra regler i arbetslandet utan enbart rätta sig efter vad som gäller i ursprungslandet, det vill säga företagets hemland. Andra uttryck för sådana skillnader mellan ord och handling har på senare tid visats i en rad beslut i EG-domstolen där fackliga rättigheter har ställts mot de friheter som finns inom EU:s inre marknad. I till exempel Laval-fallet, där Svenska Byggnadsarbetareförbundet blockerade ett lettiskt företags arbete i Sverige för att få till stånd ett svenskt kollektivavtal, menar EG-domstolen att fackliga stridsåtgärder skulle kunna vara tillåtna om syftet är att hindra social dumpning. En förutsättning är dock att fackets krav utgår från tvingande hänsyn till allmänintresset. Enligt EG-domstolen förelåg inte det kriteriet varför Byggnads blockad ansågs otillåten enligt EG-rätten. Det är än märkligare att varken den svenska arbetsdomstolen eller EG-domstolen har visat något intresse att utreda vilka arbetsvillkor som verkligen gällde för de lettiska byggnadsarbetarna i Vaxholm. Allt intresse har i stället ägnats åt att motivera varför företaget hade rätt att hindra tillkomsten av ett svenskt kollektivavtal. Därmed har EG-domstolen i sitt utslag gjort att EU förlorat det mesta av sin trovärdighet när det gäller principer om lika lön, likabehandling, ickediskriminering och arbetslandsprincip. Dessa principer har stor betydelse i kampen mot social dumpning. Dessa domar innebär inte att EU ägnar sig åt social dumpning: det är ju inte EU:s institutioner som är arbetsgivare. Situationen är värre än så eftersom EG-domstolen har makt att tolka EU:s regelverk och, i det här fallet, också ändra spelreglerna. Därmed förskjuter man styrkeförhållandena mellan kapital och arbete till kapitalägarnas fördel. Hela processen kan jämföras med att domaren i en fotbollsmatch bestämmer att det ena lagets mål skulle vara dubbelt så stort som det andra lagets. Eftersom EU och EG-domstolen anser att social dumpning är något förkastligt, men samtidigt i praktiken banar väg för denna dumpning är det viktigt att vi själva ger begreppet en något sånär tydlig innebörd. Det behovet ökas av att EG-domstolen har getts en så uppenbar makt att tillämpa en närmast nyliberal tolkning som strider mot både ILOkonventioner och andra regler som EU-företrädare brukar hävda i andra sammanhang. Vi behöver helt enkelt ett tydligare svar på frågan Vad är social dumpning? i vår kamp för en rimligare ordning i EU och ett mer välfungerande internationellt, fackligt arbete. En bra utgångspunkt kan vara ILO:s definition av vad man kallar anständiga arbetsvillkor. ILO är FN:s organisation för arbetsmarknadsfrågor och består av tre parter; regeringar, arbetstagare och arbetsgivare. Samtliga EU- och EES-länder är medlemmar av ILO. Enligt ILO är anständiga arbetsvillkor följande: 13

14 respekt för ILO:s miniminormer i arbetslivet inklusive de om respekt för den fria förenings/förhandlingsrätten, förbud mot barnarbete, slavarbete och diskriminering produktiva och fritt valda arbeten social trygghet inklusive arbetarskydd förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter (social dialog) inklusive trepartsdialog När alla dessa krav uppfyllts minskar alltså utrymmet för social dumpning. Men ILO:s definition av begreppet anständiga arbetsvillkor omdefinieras ständigt i praktiken. Lagar, fördrag, kollektivavtal och internationell praxis styr hur reglerna tolkas på olika håll. En förutsättning för att social dumpning föreligger är dock enligt ILO att arbetstagare utsätts för ett tydligt förtryck, vilket är klokt. Men av flera skäl räcker inte denna definition. Om vi börjar med det underförstådda begreppet arbetstagare, behöver ju den utnyttjade inte vara anställd. Det har blivit allt vanligare att företagsägare kräver att arbetare ska sälja sin arbetskraft som självständig företagare för att därigenom komma undan krav på kollektivavtal eller direkta skyldigheter som man normalt skulle haft gentemot anställd arbetskraft. Sådan exploatering bör exempelvis kunna definieras som social dumpning. Gränserna för vad som ses som förtryck eller brott mot kraven på social dialog kan vara flytande. En estnisk byggnadsarbetare kan tycka att han fått mycket bra villkor om han kommer till ett nordiskt land och får en lön som kraftigt överstiger en normal estnisk lön, men understiger villkoren i arbetslandet. På samma sätt kan en svensk byggnadsarbetare vara nöjd med en lön han får i Norge eftersom han får mer än i Sverige, dock inte så mycket som de norska avtalen kräver. I båda fallen föreligger dock något som kan betecknas som social dumpning. På samma sätt bör man kunna kalla det social dumping när arbetsgivare systematiskt använder usel arbetsmiljö som konkurrensmedel. I normalfallet brukar man dock inte betrakta flyttning av produktion från ett höglöneland till ett låglöneland som social dumpning. Under de senaste 50 åren har vi sett en mycket omfattande utflyttning av industriproduktion från våra länder till först Syd- och Östeuropa och sedan, i än högre omfattning, till Asien. Även om processerna lett till ytterst smärtsamma omstruktureringar och rationaliseringar har de inte setts som social dumpning eftersom produktionen återupprättats på de villkor som gällt i mottagarländerna. Det kan dock ifrågasättas om det är korrekt, särskilt med tanke på att en så stor del av dagens produktion inte lever upp till ILO-kraven. Den invändningen får särskild tyngd när det gäller Kina där en modern, högteknologisk, och i allra högsta grad kapitalistisk, produktion har utvecklats utan att åtföljas av några som helst fackliga eller demokratiska rättigheter. I Västvärlden har vi levt med föreställningen att modern produktion går hand i hand med en något sånär utvecklad demokrati och med fackliga rättigheter. Kina visar att så inte behöver vara fallet. Och eftersom den kinesiska marknaden är så gigantisk bör hoten också tas på mycket stort allvar. Trots allt tal om motsatsen är det uppenbart att många kapitalägare eftersträvar just högeffektiv, kapitalistisk produktion utan vare sig demokratiska spärrar eller fackliga rättigheter. När det nu visat sig att Kina kan förverkliga denna dröm finns det uppenbara risker för spridning av såväl de 14

15 idéer som de metoder som ligger bakom det kinesiska undret. I normalfallet brukar dock begreppet social dumpning reserveras för verksamheter som strider mot de regler som gäller i det land där arbetet bedrivs. Den begränsningen blir också särskilt viktig nu när vi befinner oss i ett historiskt skede där de nordiska länderna går från industri- till tjänstesamhällen. För när produktionen tidigare tenderade att flytta till de låga lönerna, ser vi nu hur de låga lönerna tenderar att flytta till produktionen. Tjänster produceras ju i allmänhet där de konsumeras och de stora konsumenterna av tjänster finns i första hand i de rika länderna. En drivkraft bakom de växande problemen med social dumpning är att över- och medelklassen i de rika staterna ökar sin efterfrågan på billiga tjänster. Frukterna av den billiga produktionen av varor i låglöneländer har de redan tillgång till. Allt detta till trots finns det ingen allmänt erkänd definition av begreppet social dumpning på varken nationell, europeisk eller internationell nivå. Det är inte heller önskvärt med ett detaljreglerande begrepp eftersom arbetslivet genomgår ständiga förändringar och uppfinningsrikedomen praktiskt taget är obegränsad bland dem som vill skaffa sig konkurrensfördelar och tjäna mer pengar på arbetstagarnas bekostnad. En detaljerad definition av begreppet social dumpning skulle medföra risk för att oönskade företeelser som hamnar utanför definitionen också skulle betraktas som sanktionerade och därmed bli svårare att komma till rätta med. Men även om det inte finns någon enhetlig definition brukar några företeelser finnas med i bilden: exploatering av arbetstagare i eller från låglöneländer diskriminering på grund av etniskt eller nationellt ursprung, facklig organisering och liknande brott mot nationella eller internationella normer och regler bruket av löne- och arbetsvillkor som konkurrensmedel ekonomiska frizoner Men social dumpning uppträder naturligtvis i mer konkreta former när vi träffar på företeelsen i det dagliga fackliga arbetet. På grund av de allvarliga konsekvenser som social dumpning får för den enskilde arbetstagaren, företagen och samhället räcker det inte att finna en bra definition av begreppet. Det gäller snarare att utveckla metoder att hävda principer om lika behandling, rättvisa och solidaritet. Då får företagen samtidigt sunda konkurrensvillkor. 3.2 Dumpningens drivkrafter Varför förekommer social dumpning? Det allra enklaste och sannaste svaret är möjligheten att tjäna pengar på att exploatera människors arbete. Men frågan är vad som gör detta möjligt? Det finns två viktiga förklaringar. För det första förekommer oacceptabelt stora skillnader i levnads- och arbetsvillkor mellan olika länder men även inom en del stater. Så länge dessa skillnader existerar kommer försöken att exploatera dem att fort sätta. 15

16 För det andra är den arbetsrättsliga lagstiftningen fortfarande i huvudsak nationell och även här finns stora skillnader mellan olika länder. Det skapar utrymme för mindre nogräknade företag att på olika sätt spekulera i bristande rättigheter och dåliga arbetsvillkor. Vidare finns betydande skillnader mellan länderna när det gäller hur arbetsmarknadssystemen är uppbyggda och hur de fungerar. Det försöker företag utnyttja för att kunna kringgå principer om lika lön för likvärdigt arbete eller den så kallade arbetslandsprincipen som innebär att det är arbetslandets löne- och arbetsvillkor som ska tillämpas när ett företag utstationerar eller hyr ut arbetstagare för arbete i ett annat land. En självklar förutsättning för social dumpning är att det finns arbetare som är beredda att sälja sin arbetskraft billigt. I de nordiska länderna har den förutsättningen kunnat motverkas relativt effektivt genom starka fackföreningar, fungerande a-kassor och en aktiv arbetsmarknads- och sysselsättningspolitik. I länder som de nordiska har perioder av ökad arbetslöshet i regel inte skapat förutsättningar för dumpning. Annorlunda är det i länder med svaga fackliga och politiska arbetsmarknadsinstrument. Men på dagens internationella arbetsmarknad är det inte längre tillräckligt med starka fackföreningar, kollektivavtal och aktiv arbetsmarknadspolitik på nationell nivå. Det går helt enkelt inte att hantera dagens gränsöverskridande problem med verktyg som i stort sett bara har effekt inom ett lands gränser och förutsätter nationell kontroll över såväl organisatoriska som juridiska förutsättningar. Det är en överdrift att påstå att internationaliseringen i allmänhet och EU:s inre marknad i synnerhet är den helt dominerande drivkraften bakom den sociala dumpning som drabbar de nordiska länderna. Men de båda storheterna ger tveklöst ett större spelutrymme för företag som konkurrerar med dåliga löner och arbetsvillkor som vapen. Särskilt efter Laval- och Ruffertdomarna finns det stor risk att låglönekonkurrens och lönediskriminering sätts i system under åberopande av EG-rätten. Den risken ställer mycket stora krav på fackföreningsrörelsen och dess internationella arbete. 3.3 Hur kan social dumpning bekämpas? På grund av den sociala dumpningens komplexitet och svåröverskådliga konsekvenser finns ingen enkel lösning på problemet. Det handlar istället om att arbeta på flera nivåer såväl nationellt som internationellt. Bland annat är det viktigt att verka för att ILO:s definition av anständiga arbetsvillkor får genomslag i praktiken. Det gäller också en rad andra internationella regelverk som ställer krav på social hänsyn i relationerna mellan arbetstagare och arbetsgivare. För oss som lever i de nordiska länderna med våra utvecklade och särpräglade skyddssystem finns det dock ett arbetsområde som är viktigare än alla andra, att stärka arbetslandsprincipen. Stärk arbetslandsprincipen Med arbetslandsprincipen menas att det är de löne- och arbetsvillkor som gäller i det land där arbetet utförs som ska tillämpas när arbetskraft utstationeras eller hyrs ut till ett annat land. Idén är att all arbetskraft ska arbeta under de regler och med de villkor som gäller 16

17 på arbetsmarknaden i värdlandet. Det omvända, ursprungslandsprincipen, innebär att man i varje land får en arbetsmarknad med olika system: löne- och arbetsvillkoren varierar beroende på vad som gäller i företagens och arbetstagarnas hemland. På det globala planet är arbetslandsprincipen snarare undantag än regel och inom EU är den svag och ifrågasätts ständigt trots att den kännetecknar det viktiga utstationeringsdirektivet. EU har till och med svarat för de allvarligaste attackerna mot denna princip, först genom kommissionens ursprungliga förslag till tjänstedirektiv och nu senast genom EG-domstolens utslag i Laval-, Ruffert och Luxemburgmålen. De attackerna är svårbegripliga eftersom en så stor del av EU:s egna regler bygger på principer om likabehandling och ickediskriminering alltså regler som borde hindra att arbetare behandlas olika på samma arbetsplats för att de kommer från olika länder. Även principen om lika lön för lika arbete som också har stöd i EU:s lagstiftning blir omöjlig att förena med en tillämpning av ursprungslandsprincipen. Det är först när arbetslandsprincipen tillämpas fullt ut på rättigheter, lagar och kollektivavtal som det finns förutsättningar för likabehandling av företag och arbetstagare. Varje referens till statliga minimilöner och/eller kollektivavtal med Erga Omnes-effekt, det vill säga allmängiltighet, i länder som i likhet med de nordiska har kollektivt inriktade arbetsmarknadssystem, riskerar att skapa ett utrymme för diskriminering på grund av ursprung och därmed en orättvis konkurrenssituation för företagen. Därför måste EU respektera medlemsstaternas olika arbetsmarknadsmodeller, oavsett om dessa är individuellt eller kollektivt baserade. Det avgörande för EU måste vara att uppnå likabehandling vid fri rörlighet av arbetskraft och tjänster, inte att ställa villkor om att detta ska hanteras på ett visst sätt. Den så kallade Montiförordningens ingripandemekanism (se kapitel 7) anses till exempel inte vara tillämplig när det gäller tillåtna fackliga stridsåtgärder, ett begrepp som man överlåter till medlemsstaterna att definiera. Motsvarande måste ske med arbetslandsprincipen. Man borde helt enkelt lämna över till medlemsstaterna och/eller parterna på arbetsmarknaden att avgöra på vilket sätt och med vilka metoder likabehandling bäst kan garanteras. Det viktiga måste ändå vara att såväl arbetstagare som företag behandlas lika inom ramen för de mål som satts upp på gemenskapsnivå. Samtidigt blir det allt viktigare att analysera hur tillämpningen av arbetslandsprincipen ska följas upp i den fackliga verksamheten, till exempel när det gäller det fackliga medlemskapet. Gemensamma arbetsvillkor Så länge löne- och arbetsvillkor skiljer sig så mycket mellan olika länder uppstår det också krafter som strävar efter att exploatera dessa variationer. Därför är det nödvändigt att arbeta för en uppåtgående utjämning av löne- och arbetsvillkor. Att bestämma löner ska dock inte vara ett område där EU har någon som helst kompetens. Det är istället arbetsmarknadens parter som, i fria förhandlingar, ska ha ansvaret för lönebildningen inom respektive land. Inom ramen för detta huvudansvar är det fullt möjligt för fackliga organisationer i olika länder att utöva en viss samordning när det till exempel gäller att be- 17

18 stämma nyckeltal för lönekrav och fördelning av förhandlingsresultat. Ingenting hindrar heller fackföreningar från att sätta upp gemensamma normer och mål för lönebildningen. Sådant arbete bedrivs redan idag inom EFS (Europafacket) och några branschfederationer. Det syftar till att skapa gemensamma bestämmelser där de minsta lönekraven till exempel kan utgå från inflationen och produktivitetsökningen i respektive land. Syftet är att motverka konkurrens mellan löntagare i de berörda länderna genom att skapa en norm. Sedan sker en kontinuerlig uppföljning genom insamling av statistik, redovisning av förhandlingsresultat samt gemensam analys av utfallet. Inom någon bransch deltar förbunden även i varandras avtalsförhandlingar som observatörer. Till skillnad från när det gäller löner är det nödvändigt med gemensamma minimiregler för andra arbetsvillkor på EU-nivå. Här är det viktigt att arbetsmarknadens parter agerar inom EU:s sociala dialog för att därigenom motverka spekulation i dålig arbetsmiljö och bristande rättigheter. Men även om en del lagstiftning är nödvändig har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar både i lagstiftningsarbetet och i ambitionerna att finna egna oberoende lösningar genom kollektivavtal. Men det måste alltid tydligt framgå att det står medlemsstaterna/parterna fritt att upprätthålla och/eller införa regler som är förmånligare för arbetstagarna än de aktuella minimireglerna. EG-domstolens förhandsbesked i Lavalmålet visar att detta inte tillräckligt tydligt framgår av utstationeringsdirektivet. Därför måste direktivet ses över och ändras så att det ursprungliga syftet återupprättas. Eftersom den fria rörligheten är hörnstenar i EU:s inre marknad krävs det mer lagstiftning på EU-nivå för att steg för steg begränsa de gränsöverskridande företagens möjligheter att konkurrera med dåliga arbetsvillkor. För att en utjämning ska kunna bygga på anpassning uppåt krävs att alla sådana europeiska lagar och avtal utformas som ramar med minimiregler, det senare för att omöjliggöra en underbudspolitik liknande den som länge har bedrivits av exempelvis Storbritannien genom att stå utanför EU:s sociala samarbete i viktiga avseenden. Förekomsten av gemensamma minimiregler i arbetslivet i kombination med internationella fackliga rättigheter kan få betydelse för den fortsatta utjämningen mellan EU:s tidigare och nya medlemsstater. Internationella sympatiåtgärder De många allvarliga fallen av social dumpning har lärt oss att lagar och avtal inte alltid räcker för att skydda löntagarnas intressen. När respekten för såväl nationella som internationella principer inte kan upprätthållas på annat sätt måste man kunna ta till fackliga stridsåtgärder. Ett av de viktigaste elementen inom den Nordiska Transportarbetarefederationen är de stadgebestämmelser som garanterar solidaritet och konfliktstöd mellan medlemsförbunden och för vilka redogörs i annat sammanhang. NTF:s medlemsförbund har en skyldighet att stödja varandra i händelse av facklig konflikt och genom gränsöverskridande sympatiåtgärder har många nationella fackliga konflikter under åren blivit framgångsrika för de nordiska transportarbetareförbunden. 18

19 Den europeiska integrationen och särskilt EU:s inre marknad medför stora risker för en ökad obalans mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett viktigt skäl är att företagen fritt kan röra sig över gränserna med etableringar, investeringar och tjänstproduktion. Samtidigt är både arbets- och konflikträtt i huvudsak knutna till nationalstaten. Detsamma gäller också fackförbundens verksamhetsområden. Risken för att den kombinationen kan leda till obalans i maktförhållandet mellan kapital och arbete har länge tonats ned, inte minst med hänvisning till EU:s regler på det sociala området. Man har utgått från att den sociala dimensionen verkligen bidrar till en nödvändig balans mellan arbetsmarknadens olika intressen. EG-domstolens utslag i Viking/Rosella-, Laval-, Ruffert och Luxemburgmålen har på kort tid undanröjt hela den positiva utveckling vi sett sedan mitten av 1980-talet. Det innebär att det krävs krafttag för att återigen sätta EU på spåret mot ett socialt Europa. Framförallt aktualiseras de övergripande rättighetskrav som länge drivits av den europeiska och internationella fackföreningsrörelsen. De kraven handlar bland annat om att rätten att vidta internationella sympatiåtgärder måste garanteras på europeisk och internationell nivå. Att detta är fallet i en handfull länder i norra Europa är ingen tröst. Det är beklagligt att EU:s inre marknad har funnits så länge utan att man samtidigt har kunnat garantera rätten att vidta internationella sympati åtgärder. För att hindra ytterligare obalans mellan kapital och arbete måste de fyra friheterna snarast kompletteras med denna femte frihet. I samband med arbetet att skapa nytt fördrag för EU drevs det kravet av ett enda land. Inför framtida diskussioner om EU:s fördrag måste en helt annan opinionsbildning till om vi ska kunna uppnå den rättigheten på Europanivå och i förlängningen också på global nivå. En företrädesprincip vid kompetenstvister Grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet såsom t ex föreningsrätten, strejkrätten och förhandlingsrätten regleras inom flera olika internationella organ. Så har till exempel FN, ILO, Europarådet och EU var för sig regler om mänskliga rättigheter i arbetslivet. Redan idag kan noteras att dessa internationella organisationer ibland kommer till olika slutsatser när det gäller tolkning och tillämpning av sådana rättigheter. Det har till exempel hänt att EU har kommit till andra slutsatser än ILO och det har i sin tur lett till att det utvecklas olika praxis där länder blir bundna av olika beslut och ståndpunkter som sinsemellan är oförenliga. Det är i och för sig bra att EU har ambitionen att utveckla de mänskliga rättigheterna, men sam tidigt ökar risken för kompetenstvister när det gäller att utveckla praxis kring hur dessa rättigheter ska tolkas och tillämpas. Eftersom samtliga EU:s medlemsstater också är medlemmar av FN, ILO och Europarådet måste risken för kompetenstvister så långt möjligt undanröjas. Detta kan lämpligen ske genom att det på ländernas initiativ utvecklas en företrädesprincip innebärande att nödvändig tolkning och praxis rörande grundläggande rättigheter i arbetslivet i första hand fastställs inom ILO som sedan 1919 har dessa frågor som globalt ansvarsområde. 19

20 Utveckla och stärk den fackliga organisationen Facket har givetvis en central roll i kampen mot social dumpning. Så kallade sociala rörelser i all ära men ingenting kan ersätta en fungerande facklig organisation när det gäller att skapa drägliga arbetsvillkor och se till att de respekteras. För att organisationerna ska fungera måste också det lokala fackliga arbetet anpassas till den nya tidens krav. Så sker också när lokalt arbete kopplas konkret till internationellt arbete på områden där de behoven uppstår. Det kan till exempel handla om att rekrytera medlemmar i utländska åkerier som tar jobb via lönedumpning och om att säkerställa verksamma blockader mot samma företag om det inte tecknar avtal och erbjuder arbetslandets villkor till sina chaufförer. Mycket kan också göras för att öka samarbete mellan lokala fack i olika länder för att därigenom öka kunskaperna om hur man ska gå till väga för att motverka onödiga motsättningar och öka förståelsen för varför vi gör som vi gör och de gör som de gör. Om de lokala företrädarna utvecklar och fördjupar kontakter med sina motsvarigheter i andra länder skulle mycket värdefull kunskap kunna vinnas om arbetsförhållanden, olika företags agerande, planerade entreprenader och liknande. De fackförbund som har ett väl utvecklat internationellt samarbete bilateralt och inom branschorganisationer skulle kunna ha ytterligare stöd för detta genom att uppmuntra lokala initiativ inom ramen för den policy som gäller. En ekonomisk utjämning Det mest effektiva och i längden hållbara sättet att motverka social dumpning är naturligtvis att en utjämning av levnads- och arbetsvillkor sker mellan länderna. Då försvinner ju samtidigt den viktigaste drivkraften till dumpning, då finns det ju inte längre några stora skillnader att spekulera i. Det är också ett av skälen till att Europafacket, EFS, intagit en positiv inställning till EU:s senaste utvidgningar. Om alla de nya medlemsstaterna hållits utanför EU hade vi riskerat att få ett stort område i Europa där det hade varit fritt fram för länder och företag att öppet spekulera i konkurrensfördelar baserade på social dumpning. Det finns inga övergångsregler som i längden kan hindra eller begränsa den fria rörligheten av tjänster inom EU/EES. Inte heller finns några hinder för företag som vill flytta till eller investera i låglöneområden. Erfarenheterna från de senaste utvidgningarna visar, trots alla svårigheter, att tanken om en uppåtgående utjämning är realistisk. Det tar visserligen tid att komma till rätta med låglönekonkurrens och social dumpning, men utvecklingen går ändå åt rätt håll. Den ekonomiska tillväxten i de nya EU-länderna har allmänt legat på en mycket högre nivå än i de stater som är medlemmar sedan tidigare och framförallt i de stater som står utanför EU. Om alla de gamla öststaterna hade befunnit sig där hade situationen varit värre än idag och vi hade dessutom riskerat mycket svåra politiska spänningar i ett Europa som återupprättat ett slags järnridå av ett helt annat slag än den ridå som Sovjetväldet gav upphov till. Sedan är det en självklarhet att det krävs mängder av facklig och politisk styrka för att fördela det ökande välståndet i de nya medlemsstaterna på ett rättvisare sätt. Här återstår mycket att göra! 20