Kamerateknik. Fig 1. CIE diagram

Transkript

1 Kamerateknik Färgtemperatur När vi läser en bok i glödljus uppfattar vi boksidorna som vita. Skulle vi läsa samma bok i solljus, så skulle vi fortfarande uppfatta samma boksida som vit. Skulle vi filma eller fotografera boksidan vid de olika tillfällena utan att kamerainställningarna ändrades eller att filmen byttes ut, så skulle vi se en tydlig skillnad. Bilderna från glödljusbelysningen skulle visa sig mer gulaktiga och utomhusbilderna mer blåaktiga. Våra ögon, eller hjärnan, är känsligt för färgskillnader som registreras samtidigt, men betydligt mer okänsligt när det sträcker sig över tid. Det här innebär att det som vi med våra ögon betraktar som vitt inte alltid är det för kameran. Vi har att göra med olika färgtemperatur som är beroende av det ljus som vi betraktar ett föremål i. Definitionen för färgtemperatur är det ljus som sänds ut från en absolut svart kropp som värms upp. Förhållandet åskådliggörs i Fig 2. nedan. När vi filmar med videokamera, så måste vi tala om för den vad som är vitt. Tekniskt innebär detta att de tre grundfärgernas bidrag skall vara lika stort. Som vi ser, så har ett blåaktigare ljus ett större energiinnehåll än ett rödare. Dagsljus har alltså en högre färgtemperatur. Detta skiljer sig från det som vi i dagligt tal kallar för varma och kalla färger. Vitt ljus innehåller alla spektralfärger. Skillnaden mellan olika vithet är att det är en förskjutning mot det blåa eller det röda området. Detta är något som en videokamera kan hantera. En videokamera är avstämd för en färgtemperatur på K. Denna färgtemperatur motsvarar ljuset från en halogenlampa. Avvikelser från detta måste kompenseras. I professionella videokameror görs en elektronisk vitbalansering inom två intervall, k och K. för att åstadkomma en avstämning för K skjuts ett orangefilter in i kamerans strålgång. Vanligen via ett filterhjul som sitter på kamerakroppen bakom infästningen till objektivet K betraktas som ett normalvärde för dagsljus. Finjustering görs sedan elektroniskt genom att rikta kameran mot en vit (eller neutralgrå) yta och kalibrera de tre grundfärgerna till samma nivå. Det är viktigt att notera att kalibrering görs i det ljus som man sedan ska filma i. Fig 1. CIE diagram 1

2 Fig 2. Färgtemperaturer i det vita området i ett CIE diagram: a= K b= K c= K d= K e= K f= K g= K h= K i= 600 K Färgerna inom det streckade området kommer ögat att godta som vitt där man inte har tillgång till jämförelse med annat ljus. Färgseparation I en videokamera separeras ljuset till dessa tre primärfärger via optiska system som kan se ut på lite olika sätt. Syftet är att dela upp dela upp ljuset i separata färger samtidigt som man vill förlora så lite ljusenergi som möjligt. I 3CCD kameror är dikroiska speglar som visas i Fig 3 är lösningen på problemet. En dikroisk spegel består av ett eller flera tunna ytbeläggningar på ett optiskt substrat såsom glas. Ytbeläggningen har ett avvikande brytningsindex i förhållande till det optiska substratet. Genom interferens av ljusets våglängders reflektion och refraktion mellan skikten avlänkas vissa våglängder enligt Fig 3b. Genom att välja en bestämd tjocklek på en ytbeläggning kan man styra vilka våglängder som ska reflekteras och vilka som skall passera igenom. 2

3 I Fig 3 ser vi att blått ljus reflekteras i den första spegeln. I den andra spegeln reflekteras de röda våglängderna. Det resterande ljus som passerar de båda speglarna ligger inom det gröna våglängdsområdet. Dikroiska speglar ger trots allt en ganska grov uppdelning av ljuset. Det gröna ljuset kan man ganska bra styra med dikroiska speglar, medan man måste filtrera det blå och röda ljuset i det korta respektive långa våglängdsområdet. Målsättningen med en dikroisk uppdelning av ljuset är att minimera graden av användning av filter eftersom dessa stjäl ljusenergi. Fig 3. Dikroiska speglar Dikroiska speglar användes i tidigare kameror. En av nackdelarna var den relativt långa strålgången (den väg som ljuset måste passera) mellan objektiv och sensor. I vissa kameror var man tvungen att kompensera den långa distansen med extra linselement. På det hela var det en dyrbar och känslig konstruktion där varje spegel måste ha exakt placering. Ett om möjligt ännu allvarligare problem var att spegelytorna var svåra att skydda mot damm och andra typer av beläggningar. Detta gjorde att speglarna fick sämre verkningsgrad med tiden. De problem som fanns med dikroiska speglar kunde elimineras helt i och med introduktion av dikroiskt prisma. Se Fig 4. Prismakonstruktionen tillåter en kompakt konstruktion som kan göras mycket rigid. Prismorna A, B och C är separerade med luftspalter för att åstadkomma totalreflektion. Mellan prismorna och sensorerna är det placerat filter för att åstadkomma rätt 3

4 våglängdsrepresentation. Hela konstruktionen kan förseglas på så sätt att justering aldrig blir nödvändig. Fig 4. Dikroiskt prisma CCD Charge-Coupled Device De olika färgerna registreras i små sensorer bestående av en mängd ljuskänsliga bildelement. Dessa bygger på s.k. fotokonduktivitet, d.v.s. halvledare vars resistans sjunker när dessa belyses. Genom att lägga en spänning på fotokonduktorn, så bildas en brunn i substratet under detta. När ljus träffar fotokonduktorn frigörs elektroner i en omfattning som är proportionell mot den infallande ljusmängden. Dessa elektroner faller ner i brunnen och hålls fast där. Fig 5. Två olika typer av fotosensorer. 4

5 I en CCD samlas en stor mängd fotosensorer på en yta. De olika sensorerna kommer att representera bidraget från enskilda bildelement eller pixlar. På detta sätt kan vi återskapa ett helt motiv. Problemet med video är att vi skall återskapa ett nytt motiv var 50:e sekund. Alltså måste laddningarna som skapas vid varje sensor tömmas mellan varje bild. Om man lägger på en högre spänning på en intilliggande fotosensor, så görs brunnen under denna djupare. Elektronerna kommer att rinna över till den djupare brunnen. Detta är finessen med CCD (charge-coupled device). Man kan alltså förflytta laddningar tvärs över en CCD genom att ändra spänningen över de enskilda sensorerna. Se Fig 6. Fig 6. Laddningsförflyttning i en CCD 5

6 I Figur 6a ser vi strukturen på hur en pixel kan vara uppbyggd. I detta fall används tre fotosensorer för att bygga upp en pixel. Laddningsförflyttningen styrs av en transfer klocka. I detta fall en trefasklocka. En fas för varje sensor. I Fig 6b ser vi de olika faserna för respektive sensor. I inledningen (registreringsfasen där vi exponerar motivet) ser vi att spänningen på Φ2 är förhöjd, medan de andra två hålls nere. Det innebär att negativa laddningar skapas i anslutning till Φ2. Notera att även de laddningar som skapas under de intilliggande sensorerna, Φ1 och Φ3, samlas under Φ2. I slutet av registreringsfasen sjunker spänningen långsamt (relativt sett) i Φ2, medan spänningen i Φ3 ökas. Transferfasen börjar. Laddningarna transporteras till Φ3. Denna process återupprepas enligt transferklockorna. Spänningen sjunker i Φ3 och ökar i Φ1 och laddningarna förflyttas till Φ1. Alla laddningsförflyttningar sker simultant över hela CCD:n i alla pixlar som är kopplade till de tre klockorna. I en korrekt utförd CCD struktur kan transfereringen ske med en klockfrekvens på flera tiotals MHz. I praktiken sker transfereringen i den vertikala släckpulsen mellan två bildsvep (fields). En CCD består först och främst av en sensoryta och en lagringsyta. I den enklaste varianten (Frame-Transfer Arcitecture) är dessa båda ytor en spegling av varandra. Transfereringsfasen går ut på att först förflytta laddningarna till motsvarande platser i lagringsytan. Fig 7. Frame-Transfer Arcitecture Under tiden som en ny bild registreras sker en tömning av lagringsytan via en videoutgång. 6

7 Eftersom CCD:n belyses även under den vertikala släckpulsen när laddningarna förflyttas kommer en viss laddningspåverkan att ske även under denna fas. Eftersom laddningarna förflyttas vertikalt under denna tid, så uppträder de laddningar som bildas under denna fas som en vertikal slöja eller smear. Den vertikala släckpulsen representerar 6% av den totala bildsveptiden. Alltså har smear en 6 procentig inverkan på den totala exponeringen, vilket kan betraktas som ansenligt. Kraftiga ljuspunkter påverkar bilden ännu mer och störningar i form av vertikala linjer utifrån ljuskällorna uppträder. Detta kallas för transfer smear och är ett allvarligt problem i FT sensorer. Det enda sättet att komma till rätta med transfer smear i FT kameror är att använda sig av en mekanisk slutare som skärmar av ljuset under vertikalsläckpulsen. På tidiga kameramodeller fanns faktiskt sådana slutare, men mekaniska delar i en i övrigt elektronisk kamera är inte att föredra och andra CCD arkitekturer utvecklades snart för att överbrygga problemen med transfer smear. I s.k. Interline-Transfer arkitektur låter man fotosensorerna ligga sida vid sida med lagringssensorerna. Se Fig 8. Fig 8. Interline-Transfer Arcitecture Varje pixel består alltså av två sensorer varav endast den ena registrerar det infallande ljuset. Det första momentet under den vertikala släckpulsen är en massiv förflyttning horisontellt av samtliga laddningar från de sensorer som registrerat ljuset till lagringssensorn. När laddningarna väl befinner sig i lagringsdelen påverkas de mycket lite av ljuset då sensorerna skyddas av en optisk mask. Man får dock ett visst inläckage från sidan. Efter detta förflyttas laddningarna med hjälp av transferklocka på ett likartat sätt som i fallet FT strukturen till en videoutgång. 7

8 Då en pixel till hälften består av en optiskt avskärmad del kommer det ske ett ca. 50% ljusbortfall. Detta är normalt inget större problem då CCD:n har tillräckligt hög känslighet. Då transfertiden under yttre ljuspåverkan vid IT arkitektur minimerats till ett enda steg, så har problemet med transfer smear nästan helt eliminerats. En tredje typ av CCD eliminerar dock de små problem med transfer smear som IT arkitekturen fortfarande har. Det är en kombination av de båda tidigare arkitekturerna och kallas Frame-Interline Transfer Arcitecture. Se Fig 9. Fig 9. Frame-Interline Transfer Arcitecture Genom att kombinera med den nedre lagringsytan, så kan förflyttning av laddningarna från Vertical Shift Register ske simultant i alla register och därmed korta tiden i sensorytan. Utvecklingen av CCD eftersträvar hög ljuskänslighet, kompakt konstruktion och okänslighet för smear. Som exempel har Sony har tagit fram en sensor kallad Hyper HAD. Se Fig 10. För att öka känsligheten och för att minimera ströljus som kan orsaka smear, så är varje sensor 8

9 försedd med en mikrolins. Sensorn är mycket kompakt, vilket gör att man kan få plats med ett större antal pixlar per ytenhet än med motsvarande traditionella sensorer. Fig 10. Genomskärning av Sony Hyper HAD sensor Singel-CCD kameror I enklare kameror registreras färgerna i ett CCD chip. Framför detta chip har man placerat en mask bestående av ett färgfilter framför varje bildelement fördelat på så sätt att vart tredje bildelement registrerar respektive grundfärg. Med detta förfarande uppnår man en sämre representation av färgerna. Dessutom tar filtren bort en del ljusenergi, vilket försämrar kamerornas verkningsgrad. Fig 11. Färgsampling i en singel CCD kamera 9

10 Spatial offset Bildupplösning kostar pengar. Olika tekniker initieras för att på ett kostnadseffektivt sätt öka upplösningen. I en tre-ccd kamera finns möjlighet att näst intill dubblera den horisontella upplösningen i luminansområdet utan att tillföra mer pixlar. Detta görs genom att förskjuta pixlarna i det röda och blå området ett halvt steg i förhållande till det gröna och sedan vikta dessa enligt Fig 12. Fig 12. Spatial offset Videokamerans uppbyggnad En videokamera består av tre delar, objektiv, kameradel och inspelningsdel. På de flesta kameror är kameradelen och inspelningsdelen hopbyggda, medan objektivet på mer professionella kameror är utbytbara. Förutom rena kvalitetsskillnader, så skiljer sig proffskameror och amatörkameror från varandra rent handhavandemässigt. Professionella kameror är byggda för att fotografen så långt som möjligt både skall kunna kontrollera och påverka resultatet. En amatörkamera är främst byggd för att på ett för fotografen enklast möjliga sätt skapa en acceptabel bild i en normalsituation. 10

11 Fig 13. Sony DXC-D50 med DVCAM bakstycke Optik Ett objektiv på en videokamera kan ha flera olika funktioner inbyggda och skiljer sig mycket mellan amatör- och professionella kameror. Vi tittar lite närmare på ett professionellt objektiv. Objektivet sitter fast i kamerakroppen via en bajonettfattning. Man brukar tala om olika dimensioner på objektivfattningen. Då menar man egentligen måtten på bildelementen i kameran, d.v.s. CCD sensorn. Grovt uttryckt kan man säga att amatörkameror har 1/3 (tum), semiprofessionella 1/2 och professionella 2/3. Skärpan ställs in med avståndsringen. Eftersom sökaren på videokameran har så dålig upplösning, så är det regel att man zoomar in maximalt mot det föremål som skall ligga i fokus och ställer in skärpan. Därefter zoomar man ut till önskat bildutsnitt. Vid fokusering. sker förflyttningen av linselementen via snäckdrev (en slags gänga). När man vrider den främre delen av objektivet med hjälp av fokuseringsringen, så förflyttas linselementen i förhållande till varandra utefter den optiska axeln. Normalt roterar främre delen av objektivet och frontlinsen med. Men vissa lite dyrare objektiv har s.k. innerfokusering. Detta innebär att den främre delen av objektivet inte snurrar med när man ställer in skärpan. Detta är speciellt tacksamt om man t.ex. använder filter som är beroende av orienteringen i rotationsplanet som exempelvis polarisationsfilter och avtonande (graduated) filter. På professionella objektiv ser man sällan än så länge någon autofokusfunktion. Detta beror till stor del på att man vid autofokus har sämre kontroll på var skärpan ligger i bild. Speciellt om något plötsligt passerar framför huvudmotivet kan man uppleva att skärpan åker fram och tillbaka på ett otrevligt sätt. Bländaren, d.v.s. det som styr hur mycket ljus som släpps in i kameran, brukar normalt både kunna regleras manuellt och automatiskt. Eftersom exponeringstiden är fixerad (normalt 1/60 sek) så är det med bländaren som man styr exponeringen. Om man har manuell inställning på bländaren, så finns det en knapp vid omkopplaren för auto-man som man kan trycka in för att momentant aktivera autobländaren. Detta är användbart för att snabbt kunna ändra bländarinställningen om man är osäker. Automatiken i bländarfunktionen är justerad för att återge en yta med 18% reflektion av maximalt vitt. Detta innebär att bländarautomatiken alltid eftersträvar att efterlikna omgivningen vid en yta som har 18% reflektion. Kameran 11

12 eftersträvar alltså att göra en vit yta grå och en svart yta lika grå som den vita. Så är det inte alltid som vi vill ha det. En nattscen ska t.ex. vara mörk. Vid dessa tillfällen måste bländaren justeras manuellt. Bländaren kan också användas till att reglera skärpedjupet. Stor bländaröppning ger litet skärpedjup och liten bländare ger stort skärpedjup. Fig 14. Bild tagen med manuell styrning av exponeringen. Hade man använt automatik, så hade vattenytan blivit mycket ljusare och kontrasten mot den ljusa segelbåten blivit sämre. Och det ville inte fotografen. Zoomen används för att ändra bildutsnittet (beskärningen). Den kan regleras både manuellt eller via servo. Det är vanligast att man använder sig av servot då den, speciellt på lite dyrare objektiv, fungerar mycket smidigt. Zoomen ska användas sparsamt. Det normala är dock att man vid t.ex. ändring av bildutsnitt på en tagning också spelar in zoomningen för att sedan ha möjlighet att använda även den vid redigeringen. Annars gäller som alltid att varje kamerarörelse, inklusive zoomning, ska vara motiverad. På de flesta objektiv finns också en makroinställning. Oftast kopplas makroläget in med en speciell knapp eller spak på objektivet. Makrot medger filmning på mycket nära håll. På vissa objektiv har man möjlighet att koppla in ett linselement i strålgången som fördubblar brännvidden (2X zoomläge). Vid inställning av fokus mot ett föremål zoomas objektivet in maximalt. Därefter zoomas det ut till önskat bildutsnitt. En förutsättning att detta ska fungera är att skärpeplanet är konstant vid zoomning. Detta går att justera med s.k. backfokusjustering. Med ett antal upprepade inställningsförfaranden med ömsom maximalt inzoomat läge och ömsom maximalt utzoomat läge kan man justera objektivet så att skärpeplanet är konstant genom hela zoomregistret. Filter Filter används för att påverka det ljus som samlas in genom objektivet. Normalt placeras filtret framför objektivet. Några filter för färgfiltrering är dock inbyggda i kameran. Mer om detta i stycket om vitbalansering. Annars används färgfilter relativt sparsamt i 12

13 videosammanhang av den enkla orsaken att man kan manipulera vitbalanseringen genom att medvetet vitbalansera mot en färgad yta. Ska man ha ett kraftigt färgstick eller en färg som avviker från färgtemperaturskalan använder man dock färgfilter. Alla ytor som vi ser omkring oss ser vi på grund av att dom reflekterar ljus. Gör dom inte det, så upplevs dom som svarta. Färgade ytor som t.ex. röda reflekterar mest ljus inom det röda våglängdsområdet, medan de övriga våglängderna absorberas av ytan. Det ljus som absorberas omvandlas till värme (ljusenergi övergår i värmeenergi). Det är därför som svarta ytor som absorberar det mesta av ljuset lättare blir varma än vita ytor som reflekterar det mesta av ljusenergin. Färgfilter fungerar på samma sätt. Ett grönfärgat filter släpper igenom ljus i det gröna våglängdsområdet medan de övriga våglängderna absorberas. Detta kallas för subtraktiv filtrering, d.v.s. man tar bort vissa bestämda våglängder. Det innebär t.ex. att om man sätter för ett grönt filter i ett ljus där de våglängder som representerar det gröna ljuset redan är bortfiltrerade så blir det svart. Man kan alltså inte lägga till färger med färgade filter. Prova att sätta ett grönt filter framför ett rödfärgat ljus. Vid normal belysning finns alla våglängder (färger) representerade, men vissa lysrör har egenheten att några våglängder saknas helt. Detta saknar normalt praktisk betydelse utom vid vissa kritiska tillfällen t.ex. modefotografering/filmning. Vid sådana tillfällen är det dock brukligt att man har med egen belysning för ljussättning. ND filter eller neutral density filter är ett neutralgrått filter som är gjort för att ta bort en viss mängd ljus likvärdigt över hela spektret. Det påverkar alltså inte färgbalansen. ND filtret används för att hjälpa kameran med att mörka ner bilden vid filmning i extremt ljusa miljöer t.ex. en solig vinterdag i fjällen. Videokameran har inte tillräckligt stort kontrastomfång för att man med enbart bländarens hjälp kan bemästra alla normala ljussituationer. ND filtret är också användbart då man även i mer normala ljusförhållanden vill ha större bländaröppning för att på så sätt minska skärpedjupet. UV- eller skylightfilter är nästan helt genomskinliga filter. Dessa är gjorda för att ta bort ljus i gränszonen till det ultravioletta området. Praktiskt rör det sig om att man tar bort lite av blådis främst när man filmar vid- eller på havet och i fjälltrakter där UV-strålningen gör sig mest påmind. Skillnaden mellan UV- och skylightfiltren är att skylightfiltret är marginellt lite mer rosafärgat. Eftersom filtren i praktiken inte tar bort något ljus och kan användas så gott som alltid, så brukar filtren även användas som ett skydd för objektivets frontlins. Det är betydligt billigare att byta ett repat eller spräckt filter än frontlinsen på objektivet. Det finns en uppsjö av mer eller mindre användbara effektfilter till kameran. De filter som används mest är bl.a. fog- eller softfilter och stjärn- eller överstrålningsfilter. 13

14 Fig 15. Exempel på användning av stjärnfilter. Avtonande filter räknas i vissa fall till effektfilter. Dom är uppbyggda så att ungefär ena halvan är helt klar medan andra halvan är grå eller färgad. Övergången mellan de båda områdena är successiv (avtonande). Finessen med dessa filter är att man kan filtrera en begränsad del av bilden. Exempelvis är filtren användbara vid filmning av landskap där himlen finns med. Normalt brukar himlen vara mycket ljusare än marken. Resultatet blir tyvärr ofta att kameran inte klarar av kontrastomfånget och man får låta himlen bli överexponerad. Genom att skjuta in ett gråtonat filter som endast mörkar ner himlen kan man få en dramatiskt förbättrad balans i exponeringen. Vill man öka dramatiken kan man använda sig av ett färgat filter t.ex. rökfärgat som ger en lätt domedagsprägel på scenen. Fig 16 Avtonande rökfärgat- och gråfilter i kombination skapar domedagsstämning. 14

15 Fig 17. En mer försiktig användning av avtonande gråfilter. Ett av de mer användbara filtren är polarisationsfiltret. Filtret kan liknas vid ett galler som tar bort ljus som svänger i ett visst plan. Ljus som reflekteras mot blanka ytor som vatten, glas, metall m.m. har också ljusvågor i ett visst plan reducerat. Genom att vrida polarisationsfiltret så att man även eliminerar de ljusvågor som inte är påverkade så kan man minska det reflekterade ljuset från dessa ytor påtagligt. Fig 18. Polarisationsfilter kan i rätta förhållanden mörka ner himlen och öka intensiteten i färger. 15

16 Praktiskt kan man alltså ta bort blänk i vatten- och metallytor samt ta bort speglingar i glasrutor och på så sätt göra dessa genomskinligare. Man kan också få mustigare färger soliga dagar genom att man minskar påverkan av reflektionen i fuktpartiklar i luften. På detta sätt kan man också filtrera bort regnbågar, men det var kanske inte den effekten som man önskade. Vitbalansering En videokamera är avstämd för en färgtemperatur på Kelvin. Det är samma färgtemperatur som en halogenlampa avger. Om färgtemperaturen avviker från halogenlampans. T.ex. om man ska filma i dagsljus, så måste kameran kalibreras för detta annars blir bilden blåaktig. Detta kallas för att man vitbalanserar kameran. Kameran klarar till viss del på elektronisk väg att justera färgtemperaturen. Men avviker temperaturen för mycket, så måste man föra in ett färgat filter i objektivets strålgång. Skillnaden mellan kamerans grundinställning och dagsljusets färgtemperatur är normalt så stor att man använder sig av ett dagsljusfilter som gör att kameran får en grundinställning för Kelvin. Detta filter finns inbyggt i kameran och ändras på via en ratt ovanför objektivfästet. Normalt brukar det också finnar ett eller två olika ND filter kopplad till samma ratt. Vitbalanseringen går till så att man kalibrerar kameran mot en yta som definieras som neutral (vit) i den aktuella inspelningsmiljön. Den skall göras så fort ljussituationen förändras på så sätt att den tidigare definierade neutral (vita) ändrar färgtemperatur. Vitbalanseringen i kameran aktiveras via en vippbrytare. Slutartid Slutartid är den tid som bländaren är öppen. Eftersom bildfrekvensen i PAL är 25 bilder per sekund och varje bild utgörs av två delbilder (frames), så kan inte slutartiden vara längre än 1/50 sekund. Samma gäller slutarfrekvens, d.v.s. hur många gånger som slutaren öppnar och stänger per sekund. Den kan inte vara långsammare än 50 Hz. Slutartiden kan vara snabbare än motsvarande slutarfrekvens. Exempelvis kan slutartiden vara 1/250 sekund vid 50 Hz slutarfrekvens (slutaren hålls stängd lite längre mellan varje exponering). Däremot kan inte slutarfrekvensen vara snabbare än motsvarande slutartid. Justering av slutartiden används främst för att påverka exponeringen eller frysa snabba rörelser vid t.ex. tekniska applikationer. Nackdelen med snabb slutartid, förutom mindre ljusinsläpp till bildelementen, är just det att rörelser i bild fryses. Detta ger ett litet ryckigare intryck. Det är rörelseoskärpan i varje enskild bild som gör att snabba rörelser på film uppfattas mjukare. Justering av slutarfrekvens används för att matcha datorskärmar med andra frekvenser för att eliminera flimmer (s.k. variable scan). Exponering I normalfallet justeras exponeringen med bländarinställningen. I de fall där det är så mörkt att största bländaröppningen inte räcker till för att erhålla korrekt exponering används elektronisk bildförstärkning. Förstärkningsgraden anges i db. Nackdelen med bildförstärkning är att bilden blir grynigare (mer brus i bilden). Vid högre ljusstyrka används neutralgrått filter (ND). Detta kan användas även i mer normala ljusförhållanden för att minska skärpedjupet (öppna bländaren mer). Slutligen kan man påverka exponeringen genom att ändra slutartid. Med 16

17 kortare slutartider minskas exponeringen. Nackdelen är att rörelseoskärpan minskar och resultatet blir ryckigare intryck vid snabba rörelser. Ljud En professionell videokamera är utrustad med flera funktioner för att underlätta ljudinspelning. Ett digitalband typ DV eller DVCAM har två inspelningsbara ljudkanaler. På kameran sitter en mikrofon som via omkopplare kan fås att spela in på båda ljudkanalerna. På baksidan av kameran sitter två XLR kontakter där man kan koppla in två externa mikrofoner. En för respektive kanal. Omkopplarna ger valmöjlighet att, som tidigare nämnts, spela in ljud via kameramikrofonen på båda ljudkanalerna eller via kameramikrofonen på ena och extern mikrofon på den andra. Man kan också välja att spela in ljud på respektive ljudkanal via två separata mikrofoner. För att reglera inspelningsnivåerna har man möjlighet att välja automatisk nivåkontroll av inspelningen eller manuell justering. Den automatiska inställningen är praktisk när man bara ska spela in miljöljud. Ska man däremot göra en intervju är det en fördel att använda manuell justering. Det automatreglerade ljudet kan tendera att pumpa eftersom talet består av plötsliga svängningar mellan tystnad och tal. För att kontrollera ljudet i kritiska skeden, t.ex. vid en intervju, så behöver man hörlurar som kopplas till kameran. Fig 19. Sony PDW-530P med mottagare för trådlös ljudupptagning. 17