Bevarandeplan. Vindelfjällen SE

Transkript

1 Bevarandeplan Vindelfjällen SE Namn: Vindelfjällen Sitecode: SE Områdestyp: SPA, SCI Area: 5551 km 2 ( ,4 ha) Kommun: Sorsele och Storumans kommuner Karta: 24E, G, H, 25E, F/G, H, 26F/G (1:50000) Fastighetsägare: Staten Skyddsform: Naturreservat Naturvårdsförvaltare: Länsstyrelsen Västerbotten Bevarandeplanen fastställd av Länsstyrelsen enligt 17 Förordningen om Områdesskydd (dnr: ) Versionsdatum:

2 Vad är en bevarandeplan? Natura 2000 är ett nätverk av Europas allra värdefullaste naturområden. När Sverige trädde in i EU blev vi också en viktig del av Natura nätverket. Över hela Sverige finns idag många naturområden som ingår i Natura Områdena kan vara mycket olika, men gemensamt för dem är att de är ett exklusivt urval av den värdefullaste naturen i Sverige och Europa. Till varje Natura 2000-område skall det finnas en bevarandeplan som ur olika aspekter beskriver området. Bevarandeplanen skall svara på frågor som: Varför är området utpekat till Natura 2000? Vilka naturvärden och arter är här viktigast sett ur ett EU-perspektiv? Hur står det till med dessa naturtyper och arter inom området? Vilka bevarandeåtgärder är nödvändiga för att man ska uppnå syftet med området? Hur bör området skötas? Hur följer man upp att området bibehåller och utvecklar de viktigaste naturvärdena? Finns några speciella hot mot området? Var går det att läsa mer om området? Mer information om Natura 2000 Mer information om Natura 2000 hittar du på: Länsstyrelsens hemsida Naturvårdsverkets hemsida eller direkt av Länsstyrelsen på telefon Omslag: Islossning i Tjulträsk i maj. Foto Lasse Strömgren. 2

3 Innehåll Innehåll... 3 Karta över Vindelfjällens Natura 2000-område... 4 Beskrivning av Vindelfjällen... 5 Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet... 7 Ingående arter enligt habitatdirektivet... 8 Ingående arter enligt fågeldirektivet... 9 Bevarandesyfte och bevarandemål Bevarandeåtgärder med tidplan Bevarandetillstånd inom området Beskrivningar av livsmiljöer Beskrivningar av arter i habitatdirektivet Beskrivningar av arter i fågeldirektivet Referenser

4 Karta över Vindelfjällens Natura 2000-område Bakgrundskarta ur allmänt kartmaterial från Lantmäteriet. Medgivande

5 Beskrivning av Vindelfjällen Vindelfjällen är Sveriges största naturreservat och ett av norra Europas allra största skyddade område med sina mer än 5500 km 2 området är mer än 5 mil brett och 10 mil långt med fjällhedar, sjöar, myrar och fjällnära skogar. Nästan alla habitat som förekommer i den svenska fjällkedjan finns här, och många av dem täcker mycket stora arealer. Vad sägs om 1600 km 2 fjällbjörkskog, drygt 2000 km 2 fjällhedar och andra alpina gräsmarker eller nästan 500 sjöar bara över en hektars storlek? Genom Vindelfjällens storlek och relativa orördhet har man utomordentliga möjligheter till fina naturupplevelser och att studera de arter och naturtyper som finns i fjällen. Vindelfjällsområdet består av flera olika delområden som är åtskilda av dalgångar, t.ex. de egentliga Vindelfjällen, Juktodalen och Artfjället. I väster gränsar området mot Norge, och i norr mot Norrbottens län. I ett så stort geografiskt område som Vindelfjällen utgör skiftar naturen mycket mellan olika delar. Fjällen mot Norge har ett ganska milt och fuktigt, atlantiskt klimat, medan de östra delarna har ett mer tydligt inlandsklimat. Terrängen inom området är starkt skiftande. I Vindelfjällen finns typiska högfjällsområden men också lågfjäll både i form av svagt böljande, flacka ytor och i form av mer småbruten, variationsrik terräng. De högsta partierna ligger inom Norra Storfjället med ett flertal toppar över 1500 m.ö.h. Här ligger också Sytertoppen som utgör Västerbottens högsta punkt (1766 m.ö.h.). Flera glaciärer finns inom massivet som har en betydligt mer alpin prägel än övriga delar i området. Norra Storfjället skiljs i öster från Ammarfjället av Tärnasjön, som är ett rikt område för våtmarksfåglar. Tärnasjön har utsetts som ett internationellt viktigt våtmarksområde, ett så kallat Ramsarområde, enligt Våtmarkskonventionen. Ammarfjället reser sig som en sockel med branta sidor upp över omgivningen. Medelnivån för massivet är drygt 1100 m.ö.h. medan topparna är några hundra meter högre. Lågfjällen dominerar landskapsbilden öster om Ammarfjället. Marseváagie (Marsivagge) är en berömd fågelmyr på 700 m.ö.h., sedan länge fågelskyddsområde med begränsat tillträde under häckningsperioden. Längst i sydväst ligger Artfjället, som är speciellt känt för sin rika flora. Vindelfjällen är rik på sjöar och liksom vattendragen är de opåverkade av vattenregleringar. Den största sjön är Tärnasjön, och de största strömmande vattendragen är Vindelälven och Tärnanån. Huvuddelen av området täcks av alpin vegetation och fjällbjörkskog. De högsta topparna består av blockhällmarker och stora snölegemarker, medan de lägre alpina områdena huvudsakligen är fjällhedar av olika slag. Särskilt i Ältsvattsområdet finns stora fjällsippshedar, eftersom där finns stråk med kalk i berggrunden. Här finns också rikkärr. I dalgångarna, främst längs Tjulån och Vindelälven, finns ängsartade björkskogar och på ytterligare lite lägre höjd fjällnära granskogar. I anslutning till fjällägenheter och annan äldre bebyggelse finns på några platser slåtterängar, som delvis fortfarande hävdas. 5

6 Sulåive, Ammarnäsfjällen. Foto Mats Nilson. På många platser i Vindelfjällen finns en rik flora och området i sin helhet är intressant för botanister, eftersom man här kan hitta både nordliga och sydliga arter. Till exempel finns nordliga utposter av vårlök och smånunneört. Fjällarnika å andra sidan är en nordlig art som har sin sydligaste kända förekomst i Skandinavien inom området. Andra sällsynta växter som finns i området är t.ex. blockhavsdraba, fjällviva, fjällkrassing, brudkulla, lapsk alpros och fjällbrud. I Vindelfjällen finns också en artrik fauna med ett flertal hotade arter som exempelvis björn, järv och utter, vilka alla har fasta stammar. Vindelfjällen är ett av de få kvarvarande fjällområden i Sverige där man fortfarande kan se fjällräv, även om stammen är på kraftig tillbakagång. Arbete pågår dock med att genom bl.a. stödutfordring försöka rädda stammen. Här kan man också hitta ett flertal rovfågelsarter som jaktfalk och kungsörn. Under lämmelår är rovfåglarna talrika, och man kan då också se fjälluggla om man har tur. De sällsynta vadarna myrspov och dubbelbeckasin finns häckande i Vindelfjällen och bland viktiga häckningsområden för änder och vadare kan nämnas Tärnasjön och Marsivagge. Sjöarnas fiskfauna utgörs framför allt av öring och röding. Vid Hemavan och i Ammarnäs driver Länsstyrelsen Naturum, där man kan få information om naturen i Vindelfjällen. 6

7 Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet 1 Anledningen till att Vindelfjällen har blivit utsett att vara med i det europeiska nätverket Natura 2000 är att det här finns naturtyper och arter som EU-länderna tillsammans bestämt är särskilt viktiga att skydda och bevara. Inom Vindelfjällen finns ett stort antal naturtyper som ska värnas enligt det s.k. habitatdirektivet. Nedan finns en lista över de naturtyper som finns i Vindelfjällen, och hur stor yta som man uppskattat att det finns av dem. Eftersom det saknas aktuell kunskap för många naturtyper är arealerna för flera habitat att betrakta som mycket osäkra. Sist i bevarandeplanen finns en översiktlig beskrivning av vad som kännetecknar varje naturtyp. Kod Naturtyp Areal (ha) 3130 Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder 5551, Kalkrika oligomesotrofa vatten med bentiska kransalger 999, Dystrofa sjöar och småvatten 1998, Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation 2997, Rishedar ovanför trädgränsen , Videbuskmarker ovanför trädgränsen 77714, Silikatgräsmarker ovanför trädgränsen 33306, Alpina och subalpina kalkgräsmarker 11102, Fuktängar med blåtåtel eller starr 55, Nordliga boreala alluviala ängar 55, Höglänta slåtterängar 0, Rikkärr 499, Alpina pionjärsamhällen med brokstarr/svedstarr* 499, Aapamyrar* 27755, Palsmyrar* 222, Silikat-rasbranter 5551, Basiska rasbranter 277, Klippvegetation på kalkrika bergssluttningar 2997, Klippvegetation på silikatrika bergssluttningar 222, Grottor som inte är öppna för allmänheten 0, Permanenta glaciärer 3996, Västlig taiga* 49959, Fjällbjörkskog , Näringsrik granskog Åsbarrskog 4995,9 * = Särskilt prioriterad naturtyp inom Natura EU Rådets direktiv 92/43/ EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 7

8 Fjällnära västlig taiga vid Kirjesålandet. Foto Mats Nilson. Ingående arter enligt habitatdirektivet I Vindelfjällen finns ett flertal skyddsvärda växter och djur som ingår i bilaga 2 till habitatdirektivet. Listan nedan tar upp samtliga arter som är med i habitatdirektivet och som varit ett av motiven till att Vindelfjällen ingår i Natura Kod Art 1015 Otandad grynsnäcka Vertigo genesii 1930 Högnordisk blåvinge Agriades glandon aquilo 1029 Flodpärlmussla Margaritifera margaritifera 1911 Fjällräv Alopex lagopus* 1912 Järv Gulo gulo* 1355 Utter Lutra lutra 1361 Lodjur Lynx lynx 1969 Fjällviva Primula scandinavica (300 st. vid Basinventeringen 2005) 1947 Fjällkrassing Braya linearis 1948 Skogsrör Calamagrostis chalybaea 1902 Guckusko Cypripedium calceolusj 1956 Blockhavsdraba Draba cacuminum (187 st vid Basinventeringen 2005) 1959 Brudkulla Gymnigritella runei * = Särskilt prioriterad art inom Natura

9 Ingående arter enligt fågeldirektivet 2 I Vindelfjällen ligger några av de mest kända och besökta fågellokalerna i hela Sveriges fjällkedja. Området kring Ammarnäs har varit föremål för fågelforskning i regi av den s.k. LUVRE-gruppen, med forskare från fr.a. Lunds och Göteborgs universitet, sedan början av 1960-talet. I första hand området kring Stora Tjulträsk, myren Marsivagge samt Ammar- och Björkfjällen är därför förhållandevis väl kända, men även andra delar av området gäller för att vara mycket fågelrika. Det gäller t.ex. Tärnasjön med omgivningar. Vindefjällen är utpekat till Natura 2000 som särskilt skyddsområde (SPA-område) enligt fågeldirektivet eftersom följande fågelarter finns här: Kod A002 A038 A042 A094 A091 A098 A102 A103 A104 A108 A127 A139 A140 A151 A154 A157 A166 A170 A194 A216 A217 A222 A223 A236 A241 A272 A409 A456 Art Storlom Gavia arctica Sångsvan Cygnus cygnus Fjällgås Anser erythropus Fiskgjuse Pandion haliaetus Kungsörn Aquila chrysaetos Stenfalk Falco columbarius Jaktfalk Falco rusticolus Pilgrimsfalk Falco peregrinus Järpe Bonasa bonasia Tjäder Tetrao urogallus Trana Grus grus Fjällpipare Charadrius morinellus Ljungpipare Pluvialis apricaria Brushane Philomachus pugnax Dubbelbeckasin Gallinago media Myrspov Limosa lapponica Grönbena Tringa glareola Smalnäbbad simsnäppa Phalaropus lobatus Silvertärna Sterna paradisaea Fjälluggla Nyctea scandiaca Sparvuggla Glaucidium passerinum Jorduggla Asio flammeus Pärluggla Aegolius funereus Spilkråka Dryocopus martius Tretåig hackspett Picoides tridactylus Blåhake Luscinia svecica Orre Tetrao tetrix tetrix Hökuggla Surnia ulula 2 Direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar (kallas vardagligt för Fågeldirektivet) 9

10 Bevarandesyfte och bevarandemål Det övergripande syftet med att peka ut området inom Natura 2000 är att de naturtyper och arter som legat till grund för utpekandet av Vindelfjällen skall ha en gynnsam bevarandestatus 3. Med det menas t.ex. att naturtyperna skall vara tillräckligt stora och ha en naturlig struktur och funktion, och att arternas inte skall minska i antal eller utbredning, och att deras livsmiljö skall bibehållas i tillräcklig storlek. För varje naturtyp och art ska bevarandemål sättas upp. Vindelfjällen har mycket höga naturvärden och är ett av de största naturskyddade områdena i Europa. Här finns mycket stora arealer av orörda fjällmiljöer och stora bestånd av hotade djur och växter. Bevarandemål redovisas inte närmare här, men för samtliga naturtyper som finns i Vindelfjällen och som är en grund för att Sverige har pekat ut det som Natura 2000-område (se ovan) gäller att de inte får minska i areal. De olika strukturer och processer som är viktiga för naturtypen måste också fortsätta, och de arter som är typiska för naturtypen skall också finnas kvar. För arterna gäller på samma sätt att de inte får minska i antal, och att deras livsmiljöer inte skall minska samt att man kan förvänta sig att deras livsmiljöer skall finnas kvar även i framtiden. Bevarandeåtgärder med tidplan Vindelfjällen är naturreservat sedan 1974, och all mark ägs av staten. Delar av området är utpekat som ett s.k. Ramsarområde, ett särskilt viktigt våtmarksområde enligt den internationella Våtmarkskonventionen (Convention on Wetlands). Vindelfjällen är också Natura 2000-område enligt både habitatdirektivet och fågeldirektivet, och har det skydd enligt miljöbalken som gäller samtliga Natura 2000-områden i landet. Det betyder att alla verksamheter och åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka Natura 2000-området negativt är tillståndspliktiga (7 kap 28 a miljöbalken). Fullständiga reservatsföreskrifter för naturreservatet Vindelfjällen finns i Länsstyrelsens reservatsbeslut (beteckning ). Bevarandetillstånd inom området Samtliga Natura 2000-områden kommer att basinventeras fram till och med år Efter basinventeringen kommer det att finnas ett bättre underlag för att bedöma bevarandetillståndet för naturtyper och arter i Vindelfjällen. Vindelfjällen är till största delen opåverkat och har mycket stora arealer och populationer av naturtyper respektive arter. Tillståndet bedöms därför preliminärt vara gott för de flesta naturtyper och arter. 3 Fullständiga definitioner av gynnsam bevarandestatus för arter och naturtyper finns i Naturvårdverkets handbok: Natura 2000 i Sverige handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9. 10

11 Beskrivningar av livsmiljöer 3130 Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder. Näringsfattiga eller svagt näringsrika klarvattensjöar. Vegetationen är zonerad och består av undervattensväxter som t.ex. braxengräs och av ettåriga växter på blottlagda strandzoner. Karaktärsarter är t.ex. strandranunkel, löktåg, nålsäv och vägtåg. Representativa sjöar av naturtypen har stora naturliga vattenståndsfluktuationer på flacka bottnar. För att upprätthålla gynnsam bevarandestatus är det viktigt med ett klart vatten, stora vattenståndsfluktuationer, ishyvling och periodvis blottlagda stränder. Bland hoten mot naturtypen kan man nämna intensivt skogsbruk i tillrinningsområdet, markavvattning och skyddsdikning som kan orsaka ökad belastning av humusämnen, grumling och igenslamning av bottenvegetation och grunda bottnar Kalkrika oligomesotrofa vatten med bentiska kransalger. Sjöar med ibland blått till grönaktigt, klart och mer eller mindre näringsfattigt vatten. Kalkrikt med phvärden över 7,5. På sjöarnas bottnar växer ofta mattor med kransalger (t.ex. skäggsträfse Chara strigosa) vilket är en viktig struktur i naturtypen. Olika vattenkemiska förhållanden förekommer inom ramen för naturtypen. Det är också oftast positivt om vattenståndsfluktuationerna är små. (Undervattensväxter generellt gynnas av ett jämnt vattenstånd och många av Sveriges mest värdefulla kransalgssjöar har reglerat vattenstånd. De opåverkad är däremot få och har ett stort skyddsvärde.) Kransalgerna är känsligare än många andra undervattensväxter för ökad beskuggning från växtplankton och påväxtalger och försvinner snabbare i en övergödningsprocess. Typen är också känslig för grumling och tillföresel av humus. Kalkrika oligomesotrofa vatten med bentiska kransalger utgör livsmiljö för många av de i Sverige förekommande rödlistade kransalgerna. Sjöarna och dess typiska vegetation är också livsmiljö och födobas för ett stort antal insekts- och fågelarter. I Västerbottens del av Natura 2000-nätverket har typen bara rapporterats från Vindelfjällen Dystrofa sjöar och småvatten. Naturliga sjöar och vattensamlingar med vatten som är brunfärgat av torv eller humus. Sjöarna ligger ofta i anslutning till myrmarker, omges i regel av gungflyn, har ett lågt ph-värde och är utpräglat näringsfattiga. Sjöarna kan ligga såväl nere vid havsnivån som uppe på kalfjället. Till karaktärsarterna hör nordnäckros, dvärgbläddra, olika natearter och i kanten vitag, vitmossor, flaskstarr, trådstarr och sileshår. Sjötypen är ofta naturligt fisktom, vilket är en förutsättning för fåglar som alfågel ska hitta sin föda, som främst består av kräftddjuret Polyartemia forcipata. För att livsmiljön ska bevaras krävs att även de gungflyn och strandskogar som omger sjön är opåverkade. Inplantering av fisk har förändrat ekosystemet i många småvatten, inte minst på fjället. Sjötypen Dystrofa sjöar är mycket vanlig i Sverige särskilt i norra Sverige men är ovanlig i merparten av övriga EU. 11

12 3220 Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation. Fjällnära vattendrag som har en rik vegetation utmed stränderna, bl.a. bestående av olika fjällväxter. Bland de mest karaktäristiska arterna man brukar hitta hör tuvtåtel, madrör, fjällarv, fjällsyra, fjällviol, gullbräcka, fjällvedel och ett antal olika viden. Vattendragen kan vara av olika storlek. Påverkan på den naturliga vattenföringen är givetvis negativt. För vissa av de arter som är typiska för livsmiljön är det viktigt att vandringsvägarna är fria. Andra hot är att vattenkvaliteten försämras, t.ex. genom nedfall av försurande ämnen, utplantering av främmande fiskarter eller överfiske Rishedar ovanför trädgränsen. Habitatet utgörs främst av fjällhedar i alpin region, men det finns stora arealer även inom det boreala området. Det har en mycket stor utbredning i Sverige, och en tredjedel är skyddat inom Natura Habitatet är mycket varierat. Växtligheten består av dvärgvuxna och krypande buskar och ris, som kryp- och mossljung, fjäll-en, mjölon, ripbär, nordkråkbär, fjällsippa, dvärgvide och polarvide. Fjällhedarna utvecklas på såväl kalkfattiga som på mer basiska marker. Ett extensivt bete av renar gynnar habitatet, men om betet ökar kan naturtypen övergå till gräsmarker (naturtyp 6150 eller 6170). Naturtypen täcker mycket stora arealer i fjällområdet, främst i de låg- och mellanalpina bältena. Möjliga hot är t.ex. klimatförändringar, som gör att fjällbjörkskogen expanderar i höjdled, alltför intensivt såväl som helt upphört renbete, slitage från terrängkörning på barmark och nedfall av luftföroreningar Videbuskmarker ovanför trädgränsen. Videsnår, mest i fjälltrakterna, ofta längs bäckar där de kan breda ut sig över stora ytor. De största arealerna finns i alpin region, men förhållandevis stora områden finns även inom den boreala regionen. Videbuskmarkerna kan vara svårgenomträngliga och saknar då undervegetation, men ibland är de glesare med gott om gräs och örter. Karaktäristiska arter för habitatet är viden som lappvide, ullvide, ripvide, risvide, glansvide, tuvtåtel och brunrör. Vissa undergrupper av habitatet behöver översilas av näringsrikt vatten för att utvecklas. Möjliga hot är t.ex. klimatförändringar, överbete av renar och slitage från terrängkörning på barmark. Bevarandestatusen för naturtypen anses vara god i Sverige, och stora arealer är skyddade inom befintliga naturreservat och nationalparker. Kalvningsland i Vindelfjällen. Foto Mats Nilson. 12

13 6150 Silikatgräsmarker ovanför trädgränsen. Gräsmarker på kalkfattig berggrund i fjällen eller i höglänta områden nedanför fjällen i den boreala regionen. Floran är förhållandevis artfattig med arter som klynnetåg, styvstarr, fårsvingel, krypljung, snölav, svavellav och kartlav. I regel finns naturtypen på torra, vindexponerade platser med ett tunt jordtäcke som till största delen består av vittringsmaterial. Vegetationen är vanligen påverkad av ett långvarigt renbete. Klimatförändringar är ett troligt hot mot naturtypen på sikt. För att naturtypen ska finnas kvar krävs oftast ett lagom hårt renbete. För hårt bete kan orsaka erosion. Terrängkörning skadar också vegetationen, liksom nedfall av luftföroreningar. Naturtypen har en stor utbredning i fjällkedjan och en tredjedel är skyddade. inom befintliga naturreservat och nationalparker Alpina och subalpina kalkgräsmarker. Kalkgräsmarkerna i fjälltrakterna har en mycket artrik flora, som domineras av gräs och låga örter. Ibland finns inslag av exklusiva fjällväxter. Vissa typer av habitatet är präglade av ett extensivt renbete. Habitatets karaktärsarter kan vara arter som fjällgröe, polargröe, ormrot, fjällskära, fjällsippa, fjällgentiana, fjällvedel och klippstarr. Kalkgräsmarker täcker en ganska stor areal i fjällen, och knappt hälften finns inom skyddade områden. Vissa typer kräver översilning och ett extensivt bete av renar. Andra hot förutom ändrad hydrologi och förändrat betestryck är klimatförändringar, lokal påverkan genom exploatering och luftnedfall av gödande ämnen Fuktängar med blåtåtel eller starr. Naturtypen Fuktängar med blåtåtel eller starr är ett Natura 2000-habitat med relativt begränsad utbredning i Sverige, där över hälften av habitatet är skyddad inom nätverket. Typen utgörs i huvudsak av fuktängar på jordar med stort inslag av kalk, lera eller torv. I typen ingår såväl hävdade som ohävdade marker. Fuktängen är oftast fri från träd och buskar och floran skiljer sig mellan kalkrika och silikatrika marker. Västerbottens län har anmält stora arealer fuktängar i fjällområdena. Dessa förekommer som inslag i Aapamyrar (7310), Öppna svagt välvda mossar, fattiga intermediära kärr och gungflyn (7140) eller Nordliga alluviala ängar (6450). Fuktängarna i fjällen är stabila och kräver inte hävd och de kan i framtiden komma att överföras till de uppräknade naturtyperna. Fuktängen påverkas negativt av framför allt markavvattning vid dikning och vägbyggen liksom av körskador Nordliga boreala alluviala ängar. Naturtypen Nordliga boreala alluviala ängar hittar man utmed vattendrag norr om den naturliga norrlandsgränsen. Att ängarna är alluviala innebär i klartext att de måste översvämmas regelbundet, så att sand och lera kan avlagras och bilda bankar. Översvämningen äger normalt rum under sommaren, i samband med att snön i de högre liggande områdena smälter. Eftersom marken är näringsrik har de alluviala ängarna ofta röjts på träd och buskar och traditionellt använts som slåttermarker, s.k. raningar. Sedan mitten av 1950-talet har nästan alla sådana raningar övergivits, vilket gör att de till viss del växer igen med videbuskage eller träd. Om igenväxningen gått så långt att de är helt träd- och buskklädda så ingår de inte naturtypen. Ofta bibehålls en smalare bård av habitatet närmast vattendraget, där översvämningarna och isens påverkan gör att vedartad vegetation hålls borta. Speciellt när ängarna är hävdade hittar man en intressant flora och de kan också vara viktiga för fågellivet. Bland kärlväxterna är arter som brunrör, norrlandsstarr och blåtåtel ofta dominerande, men på hävdade områden hittar man även mer konkurrenssvaga växter. 13

14 6520 Höglänta slåtterängar. Artrika slåttermarker på torra eller friska marker, oftast i fjällen eller fjällnära områden. De ligger ofta vid fäbodar eller fjällägenheter, omgivna av fjällnära barrskog eller fjällbjörkskog. Det är viktigt att de slåttras regelbundet, helst årligen, men igenväxningen går förhållandevis långsamt. Det återstår bara en liten andel av vad som hävdades som ängsmark i fjälltrakterna i början av 1900-talet. Om de är välhävdade är ängsmarkerna öppna med kort växtlighet. Ofta hittar man inslag av fjällväxter som fjällruta, fjälltimotej, och fjällgentiana, omväxlande med växter man hittar även på slåtterängar i låglandet. Karaktäristiska inslag är ormrot, låsbräkenarter, brudborste, stagg, vårbrodd och smörbollar, sällsynt hittar man också t.ex. fältgentiana eller brunkulla. Arealen höglänta slåtterängar är numera liten i Sverige, bara drygt en kvadratkilometer Rikkärr. Rikkärr är öppna eller skogklädda kärr med ständig tillförsel av mineralrikt vatten från omgivningen. ph-värdet är högre här än i andra myrtyper (vanligen ph 6 eller högre). Ofta förekommer rikkärr i områden där berggrunden domineras av kalk- eller grönstenar. Den goda tillgången på mineralnäringsämnen gör att floran i ett rikkärr blir rikare än i andra våtmarkstyper. Rikkärr kan vara fina orkidélokaler, med t.ex. ängsnycklar. Andra typiska inslag i vegetationen är gräsull, svarthö, fjällruta, tätört, björnbrodd, slåtterblomma och olika kalkgynnade starrarter. Det är också typiskt att bottenskiktet byggs upp av s.k. brunmossor snarare än vitmossor, t.ex. piprensarmossa, korvskorpionmossa och guldspärrmossa. Även snäckfaunan är ofta intressant i rikkärrsmiljöer *Alpina pionjärsamhällen med brokstarr/svedstarr. Naturtypen Alpina pionjärsamhällen med brokstarr/svedstarr är ett prioriterat Natura 2000-habitat med liten utbredning. Majoriteten av habitatet är troligen skyddat inom Natura nätverket. Pionjärsamhället består av rikkärr eller annan fuktig mark på uppfrysningsmarker i fjällen. Långvarig tjäle eller permafrost är nödvändigt. Karaktärsarter är, förutom de starrarter som habitatet fått sitt namn efter, bl.a. slidstarr, flera olika tågarter och björnbrodd. Habitatet är mycket dåligt känt både till ekologi och till utbredning *Aapamyrar. Aapamyrar är myrkomplex som domineras av kärr i de centrala delarna. Hydrotopografiska myrtyper som strängflarkkärr och olika typer av blandmyrar räknas också hit. Andra myrtyper som kan ingå i dessa komplex är nordliga mossar av rostvitmossatyp, topogena och soligena kärr, backkärr och sumpskog. Aapamyren är nordlig och också bäst utbildad i norra Sverige. Karaktärsarter för aapamyren är nordkråkbär, dvärgbjörk, tuvsäv, tuvull, många olika starrarter, kallgräs, blåtåtel, hjortron och en stor mängd vit- och brunmossor *Palsmyrar. Palsar är små kullar av torv med en frusen kärna, i Sverige upp till fyra meter höga. En palsmyr är ett myrkomplex med palsar växlande med mer eller mindre vattenfyllda sänkor. För att myrtypen ska bildas krävs ett kallt klimat där årsmedeltemperaturen understiger nollstrecket, så att permafrostprocesser kan verka i torven. Palsmyrarna i Vindelfjällen är de sydligaste i landet. Karaktäristiska arter för en palsmyr är t.ex. rostull, hjortron, rundstarr, glansstarr, nordkråkbär, skvattram, dvärgbjörk, dvärgtranbär samt olika bägar- och renlavar. Vegetationen skiljer sig förstås mycket mellan själva palsarna och sänkorna mellan dem. Det största hotet mot palsmyrarna är klimatförändringar som innebär att det blir varmare. Palsarna är också känsliga för slitage, och nya leder, anläggningar och liknande kan förstöra eller skada 14

15 palsmyrarna. Totalarealen av habitatet i landet har inte minskat under 1900-talet. Det är sällsynt med skador på habitatet. Habitatet är prioriterat inom EU, och två tredjedelar av Sveriges 400 km 2 är skyddade inom Natura 2000-nätverket Silikat-rasbranter. Habitatet utgörs av näringsfattiga rasbranter i bergsområden med kallt klimat. Till typen hör blockrika sluttningar och branter, vittringsbranter eller erosionsmarker (med talus) i fjäll- och andra bergsområden bergarter. Ofta slits stora block loss genom frostsprängningar och ansamlas nere i branten. Floran innehåller konkurrenssvaga arter och kan vara viktiga lokaler för ovanliga mossor och lavar. I skogslandet är det betydelsefullt att skogen i och nedan branten finns kvar för att bibehålla fuktighet och beskuggning. Många rasbranter ligger dock i fjällen eller i naturligt solöppna lägen och hyser arter som är anpassade till detta. Naturliga störningar är ras, laviner eller slasklaviner med talusbildning. Generellt sett kan habitatet hotas av skogsbruk i direkt anslutning till branten, påverkan på hydrologin, bergtäkt och luftföroreningar. I populära friluftsområden kan slitage vara ett problem. Exempel på karaktärsarter bland kärlväxterna är krusbräken, klippveronika, isranunkel (i snölegor) och fjällsyra Basiska rasbranter. Habitatet utgörs av basiska, ofta kalkrika rasbranter i bergsområden med kallt klimat. Till typen hör blockrika sluttningar och branter, vittringsbranter eller erosionsmarker (med talus) i fjäll- och andra bergsområden med lättvittrade bergarter. Ofta slits stora block loss genom frostsprängningar och ansamlas nere i branten. Floran innehåller sällsynta, konkurrenssvaga arter, och kan vara viktiga lokaler för ovanliga mossor och lavar. I skogslandet är det betydelsefullt att skogen i och nedan branten finns kvar för att bibehålla fuktighet och beskuggning. Många rasbranter ligger dock i fjällen eller i naturligt solöppna lägen och hyser arter som är anpassade till detta. Naturliga störningar är ras, laviner eller slasklaviner med talusbildning. Generellt sett kan habitatet hotas av skogsbruk i direkt anslutning till branten, påverkan på hydrologin, bergtäkt och luftföroreningar. I populära friluftsområden kan slitage vara ett problem. Exempel på typiska kärlväxter är klippbräcka, klippveronika, grådraba, lappögontröst, liten fetknopp och blågröe Klippvegetation på kalkrika bergssluttningar. Typen innefattar som namnet säger klippvegetation på kalkhaltiga berg. Olika växtsamhällen uppträder beroende på solexponering, bergets vittring och geografiskt läge. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är framför allt att habitatet lämnas orört och att naturliga processer som t.ex. ras och vittring får löpa fritt. Oförändrad hydrologi på intilliggande marker kan också vara betydelsefullt för översippring av vatten. Generella hot kan vara bergtäkt, slitage från friluftslivet (framför allt bergsklättring kan vara aktuellt). Solöppna bergssluttningar kan påverkas negativt av igenväxning med buskar medan skuggiga och fuktiga typer påverkas negativt av avverkningar med otillräcklig hänsyn mot berget. Grönbräken, dvärghällebräken, fjälltätört och den spektakulära fjällbruden är exempel på kärlväxter som kan förekomma i de kalkrika branterna. Plyschmossa och olika glansmossor, tagellavar, orangelavar är liksom gelélavar och skrovellav andra exempel på arter. Branter har generellt sett stor betydelse som skyddade häckningsplatser för både vanliga och sällsynta rovfåglar, som t.ex. tornfalk, pilgrimsfalk, tornfalk, jaktfalk, fjällvråk och kungsörn. Även en fågelart som ringtrasten är huvudsakligen knuten till branter i kalkrika trakter. 15

16 8220 Klippvegetation på silikatrika bergssluttningar. Klippvegetation på silikatrika bergssluttningar förekommer ofta i anslutning till Silikat-rasbranter (8110) och till Pionjärvegetation på silikatrika bergytor (8230). Naturtypen är vanlig i Sverige och dess främsta naturvårdsintresse ligger i dess roll som livsmiljö för lavar och rovfåglar. Se för övrigt habitat Grottor som inte är öppna för allmänheten. Som namnet säger utgörs naturtypen av olika slags grottor som man inte kan gå in i. I de fall grottorna ligger i anslutning till vatten så kan vattenområdet runt grottmynningen ingå i naturtypen. Grottorna kan vara hem för olika, ofta mycket specialiserade arter med en begränsad utbredning. Det förekommer ofta småkryp, kräftdjur och mollusker (snäckor och sniglar) som är specialiserade till grottmiljöerna. Växterna är begränsade till mossor och alger nära grottmynningen. Längre söderut i Sverige och Europa är grottorna ofta viktiga övervintringsplatser för störningskänsliga och hotade fladdermöss. Generellt gäller det att naturvärdena är känsliga, och kan ta skada om antalet besökare blir högt Permanenta glaciärer. De enda glaciärerna som finns i Västerbottens Natura 2000-områden finns i Vindelfjällen, på Norra Storfjället och i Ammarfjället. Sammanlagt finns ungefär 4000 hektar glaciärer i Vindelfjällen, av dem är Måskonåive den största. Man hittar enbart glaciärer i högfjällsområden, där nederbörden är högre än avdunstningen och där avrinningen är låg. Nederbördsöverskottet lagras som is- och snömassor som bygger upp glaciärerna.. Naturtypen är förstås artfattig, men man kan hitta en del specialiserade småkryp, bl.a. insekter *Västlig taiga. Västlig taiga är en mycket variabel naturtyp. Den innefattar allt från helt grandominerade områden till helt talldominerade med olika inblandning av löv. Den västliga taigan har i största delen av länet regelbundet störts av brand vilket ekosystemet också är anpassat till. Väster mot fjällkedjan minskar sannolikt den naturliga brandfrekvensen och de fjällnära skogarna samt de som täcker stora delar av i förfjällen har brunnit mycket sällan. Dessa är vanligen dominerade av granskog. Här har stormfällningar, snöbrott och tillfälliga extrema klimatsituationer varit viktiga störningar. De fjällnära, urskogsartade, skogarna har mycket höga naturvärden genom sin orördhet och storlek. De ingår oftast som en viktig komponent i en ekologisk helhet med myrmarker, vattendrag, sjöar, fjällbjörkskog och fjällhed i hela landskapsavsnitt. De välbevarade fjällnära skogarna är en betydelsefull del av den sista vildmarken i Sverige. Den skogliga kontinuiteten, det vill säga den tid som det vuxit skog på en plats, kan vara betydelsefull för vissa arter och den västliga taigan i förfjällen har mycket lång kontinuitet. Viktiga substrat för den västliga taigans biologiska mångfald är gamla träd av tall och gran och död ved som torrakor, högstubbar och lågor liksom äldre lövträd av asp och sälg. 16

17 9040 Fjällbjörkskog. I den subalpina zonen i fjällområdena är fjällbjörken konkurrenskraftig p.g.a. djupa snöförhållanden och sen snösmältning. Olika vegetationstyper uppträder beroende på jordmån och exponering. De fattigaste typerna är rika på lavar och ris, de rikaste domineras av högörter. Skogen har oftast lång kontinuitet, det vill säga att det har funnits fjällbjörk på den plasten under lång tid. Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik, vilket omfattar störningar, som t.ex. stormfällningar, insektsangrepp (t.ex. massangrepp av fjällbjörkmätare), översvämningar och laviner. Liksom i all annan skog så är död ved och gamla träd betydelsefullt för flera arter Näringsrik granskog. Naturtypen utgörs av barrskogar eller blandskogar med gran på näringsrika jordar. Lokalerna ligger ofta i sluttningar med finsediment och rörligt markvatten. De viktigaste störningarna har varit t.ex. stormfällningar, översvämningar och extrema klimatsituationer. Högörter dominerar i fältskiktet medan det i torrare partier är mer vanligt med lågörter. Skogen har lång kontinuitet vilket kan vara viktigt för vissa kärlväxter och för ett flertal marklevande mykorrhizasvampar. Kärlväxtfloran kan ha höga bevarandevärden. Gamla träd och död ved som torrakor, högstubbar och lågor är viktiga substrat för mossor, lavar och svampar. Inte minst bland mossorna och svamparna kan det finnas intressanta arter i de örtrika granskogarna. Inom naturtypen finns stor småskalig variation i hydrologiska förhållanden och det är betydelsefullt att hydrologin förblir ostörd Åsbarrskog. Typen omfattar naturskogsliknande åsskogar med tall tall- och barrblandskogar på frisk eller torr mark. Naturvärdena är i stort sett desamma som i västlig taiga. Liksom andra barrskogar i norra Sverige har de regelbundet brunnit. Markförhållandena spelar en viktig roll för effekterna av en brand. Det normala är att tallen överlever branden väl medan granen har en högre dödlighet. Pionjärträdslag som tall, asp, sälg och björk är anpassade till att föryngra sig på brandfält. Troligen är flera av naturvärdena på rullstenåsarna beroende av sol och värme. Till exempel är den glesa tallskogen med solbelysta äldre stammar och varma sandblottor betydelsefull för vedlevande och marklevande insekter. Beskrivningar av arter i habitatdirektivet 1015 Otandad grynsnäcka (Vertigo genesii). Otandad grynsnäcka lever nästan uteslutande i rikkärr (kalkkärr). Den förekommer i öppna kärrmiljöer och har inte anträffats i skogklädda kärr. En stor majoritet av de kärr där arten förkommer är soligena, det vill säga sluttande kärr (hängkärr) eller backmyrar. Ofta är miljöerna mycket blöta. I fjällen har den otandade grynsnäckan någon gång anträffats även i andra kalkrika, fuktiga biotoper såsom översilade mosspartier vid klippor och mattor av fjällsippa. I den skandinaviska fjällkedjan ligger de flesta förekomsterna nedan trädgränsen. Måttligt påverkan som upprätthåller solinsläpp är gynnsamt för arten, förutsatt att slitaget inte blir alltför omfattande. Arten sprider sig ytterst långsamt, i storleksordningen några få meter per år, vilket innebär att den är hänvisad till just den våtmark där den lever. Den är därför en bra indikator på lång kontinuitet av halvöppna förhållanden. Långdistansspridning sker dock sporadiskt, sannolikt med hjälp av fåglar. Huvuddelen av lokalerna för den otandade grynsnäckans finns i den skandinaviska fjällkedjans kalkrika delar, framför allt i Jämtland. 17

18 1930 Högnordisk blåvinge (Agriades glandon aquilo). Arten är en liten, oansenlig blåvinge, som har silvergrå (hanar) eller bruna (honor) vingovansidor. Högnordisk blåvinge är funnen på spridda lokaler i fjällkedjan i samtliga lappmarker, men de allra flesta fynden är från Norrbotten. Den förekommer på solexponerade, varma lokaler som klipputsprång och klipphyllor av vittrad kalksten, branta sydsluttningar och i karstlandskap med vindskyddade platser mellan raviner och raukar. Den flyger bara under en eller några få veckor, vid Torne träsk normalt under juli månad. Fjärilen är endast aktiv i klart solsken. Underarten är endemisk för Sverige och nordligaste Norge. I Sverige har man sett den i samtliga lappmarker på cirka 17 lokaler, men sydligast på Brantsfjället i Vindelfjällen. Inga hot är kända mot arten, och högnordisk blåvinge är inte rödlistad i Sverige Flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera). Flodpärlmusslan är helt knuten till rinnande vatten med sand-, sten- eller grusbottnar och tillräckligt hög strömhastighet för att igenslamning inte skall ske. Den har en komplicerad ekologi, och larverna (glochidierna) lever upp till 10 månader som parasit hos öring eller lax. För att kunna tillväxa måste den lilla musslan sedan hamna på en plats i en sand- eller grusbotten som genomströmmas av friskt vatten. Stora hot är försurning och eutrofiering av vattendragen. Avverkningar, markberedning och dikning kan bidra till att bottnarna slammar igen. Många lokaler har förstörts vid vägbyggnation eller vid rensningar av vattendrag, och vandringshinder omöjliggör återetablering av en utgången lokal population. Flodpärlmusslan är på tillbakagång i stora delar av sitt utbredningsområde, och sett i ett internationellt perspektiv är Fennoskandien ett kärnområde. Den förekommer spritt över hela Sverige, men har minskat eller försvunnit från många platser. Föryngring saknas ofta helt, och eftersom fullvuxna musslor kan bli uppemot 100 år (och i extremfall 250 år) är många bestånd reliktartade. Den är rödlistad som Sårbar (VU) i Sverige Fjällräv (Alopex lagopus). Fjällräven, symbolen för Vindelfjällen, är ett charmerande och pälsigt djur, som på sommaren är brungrå och på vintern vit. En ovanligare färgvariant är blågrå året om. Fjällräven är betydligt mindre i storlek än en vuxen rödräv. Lyorna är belägna uppe på fjällheden och kan användas under årtionden. Födan domineras av smågnagare, och det är i första hand under riktiga lämmelår som den reproducerar sig. Den kan även ta ripor och fågelungar. Vintertid är kadaver en viktig födokälla för fjällräven. Stammen har tidigare varit decimerad av jakt, men numera är det största hotet de uteblivna eller mycket försvagade sork- och lämmelcyklerna som omöjliggör fortplantning. Rödrävens expansion upp i fjällen innebär dessutom konkurrens om lyor, och det finns risk att fjällrävarna smittas av rävskabb. Sommaren 2003 fanns mindre än 50 fjällrävar i Sverige. Fjällräven är en prioriterad art i habitatdirektivet, och rödlistad i Sverige som Starkt hotad (EN). Ett intensivt arbete med inventeringar och utfodring samt skyddsjakt på rödrävar pågår i de svenska fjällen genom Projekt Fjällräv, som drivs som ett LIFE-projekt med bl a Länsstyrelsen som deltagare. Det finns uppgifter om antalet fjällrävar i Vindelfjällen sedan 1980-talet, och vintern fanns sex bebodda lyor 18

19 1912 Järv (Gulo gulo). I Sverige är järven starkt knuten till fjällen och de fjällnära skogsområdena, och det finns bara få dokumenterade föryngringar i skogslandet nedanför fjällskogarna. Renen är ett viktigt bytesdjur, men den snyltar dessutom på andra rovdjurs bytesrester. Bytesrester göms regelbundet på skyddade ställen och kan nyttjas under hela vintern. Revir uppgår till en eller två kvadratmil för en ynglande hona medan en hanarnas revir är mångdubbelt större och överlappar flera honors. Järven kan förflytta sig tiotals mil. Det allvarligaste hotet mot järven är illegal jakt, men även födobrist vintertid kan begränsa beståndet. Våren 2002 konstaterades 57 föryngringar i renskötselområdet., och stammen beräknas för närvarande till cirka 350 individer. Järven är en prioriterad art i habitatdirektivet. Den är rödlistad i Sverige som Starkt hotad (EN). Enligt Riksdagens mål för rovdjursstammarnas storlek ska det som etappmål finnas 90 föryngringar per år, vilket motsvarar ett totalt antal av cirka 550 individer. Antalet följs genom årliga inventeringar genom Länsstyrelsens naturbevakare, och i Vindelfjällen konstaterade man sex föryngringar Utter (Lutra lutra). Uttern är bunden till sjöar och vattendrag, där den livnär sig på bl.a. fisk som lake, simpor och karpfiskar. Födovalet varierar med vilken miljö uttern är bosatt i, och vilka byten som är mest lättillgängliga. Även grodor, fåglar och mindre däggdjur äts gärna av uttern om den får möjlighet. Optimala miljöer erbjuder gott om lättillgänglig föda året om. Den verkar generellt inte vara särskilt störningskänslig. Vintertid är uttern beroende av strömmande vatten som ger möjlighet till näringsfångst när sjöarna blir islagda. Uttern har stora hemområden, särskilt i norra Sverige, ofta åtskilliga mils strandlängd. Organiska miljögifter som PCB orsakade en minskning av utterbeståndet i Sverige på och 1960-talet. I södra Sverige finns uttern fortfarande företrädesvis i näringsrika vatten, där miljögiftsbelastningen är lägre. Halterna av miljögifter har också minskat, och under den senaste tioårsperioden har uttrarna börjat sprida sig. Vattenregleringar har dock förstört många uttervatten, och biltrafiken skördar många offer bland uttrarna. För närvarande uppskattar man att det finns minst 1000 uttrar. Uttern är rödlistad i Sverige som Sårbar (VU). Uttern förekommer regelbundet inom Vindelfjällen, men antalet är okänt Lodjur (Lynx lynx). Lodjuret kräver viltrika marker där födan utgörs av allt från gnagare till större djur som rådjur och ren. Lodjuret finns i stor utsträckning i kuperade och ostörda marker, främst i skogsbygder men under senare år har den också expanderat till fjällnära områden. Lodjurets hemområde är flera kvadratmil stort, och enstaka djur kan förflytta sig tiotals mil på jakt efter ett revir eller en partner. Viss skyddsjakt är tillåten på lodjur. Illegal jakt är fortfarande det allvarligaste hotet mot arten, men också rävskabb och trafik skördar årligen offer. Riksdagens rovdjursmål säger att det ska finnas minst 300 föryngringar per år, vilket motsvarar cirka 1500 lodjur vilket också är det ungefärliga antal som man tror finns idag. I renskötselområdet vill man dock minska stammen i vissa områden. Merparten av lodjuren finns i Svealand och Norrland. Lodjuret är rödlistad i Sverige som Sårbar (VU). Lodjuret är upptagen på Bernkonventionens bilaga III över skyddade djurarter. Liksom de andra stora rovdjuren följer Länsstyrelsens naturbevakare antalet genom årliga inventeringar, och i Vindelfjällen konstaterade man åtminstone tre familjegrupper

20 1902 Guckusko (Cypripedium calceolus). Guckusko är en mycket vacker orkidé. Den är ofta högväxt och kraftig, med uppemot en halv meter hög stjälk med tre eller fyra brett ovala blad. Guckuskon blommar i juni juli med stora blommor som vanligen sitter ensamma eller två tillsammans i toppen av stjälken. De utspärrade kalkbladen är rödbruna och den uppblåsta toffelformade läppen är gul. Blommorna är svagt väldoftande. Arten förekommer enbart i områden med hög kalkhalt i marken, och växer helst halvöppet. Man kan hitta den i olika typer av skogar, liksom i rikare kärr. Tillgång på rörligt markvatten är viktigt. Den gynnas liksom många andra arter av måttlig störning. En guckuskoplanta utvecklas långsamt och det kan ta över tio år innan den går i blom. Skogsbruk är starkt negativt för guckuskon, om man inte tar speciell hänsyn. Körskador kan lätt förändra hydrologin på ett skadligt sätt. På vissa platser är plockning och uppgrävning hot mot arten. Mer än 1000 lokaler kända är i Sverige, där den finns över större delen av landet men med tyngdpunkt i kalkområdet i Jämtland, Uppland Gästrikland och Norrbottenkusten. I Vindelfjällen finns den bara på en plats. Guckusko är rödlistad i Sverige, som Missgynnad (NT). Sverige har troligen huvuddelen av den europeiska populationen. Liksom alla andra svenska orkidéer är den fridlyst Fjällkrassing (Braya linearis). Arten är en flerårig men lågväxt (under decimetern) fjällört som inte ser särskilt mycket ut för världen. Stjälken är hårig och har ett fåtal blad. Rosettbladen är långsmala med glest tandad kant. Fjällkrassing blommar i juni juli, med vita eller blekrosa blommor. Fjällkrassingen växer i rasmarker, på flytjord och klipphällar. Arten förekommer främst ovanför trädgränsen. Den är kalkkrävande och tål inte kraftig uttorkning. Den är tydligt gynnad av störningar som erosion, renbete och liknande. Antalet plantor fluktuerar ofta kraftigt mellan åren, men växten finns om inte annat kvar i en långlivad fröbank. Möjliga hot mot arten är att störningarna ökar eller minskar, t.ex. genom färre renar eller mindre nederbörd. Sexton lokaler är kända totalt i Sverige, men för närvarande känner vi bara till en lokal i Västerbottens län och elva i Norrbottens län. Samtliga aktuella förekomster ligger inom föreslagna Natura 2000-områden. Fjällkrassing är rödlistad i Sverige som Starkt hotad (EN). Fridlyst Skogsrör (Calamagrostis chalybaea). Skogsrör är ett löst tuvat gräs med upp till 1,5 m höga strån. Karakteristiska kännetecken är den kraftiga, styva och gråvioletta vippan och håren nedanför ledknutarna. Skogsrör är endemisk för norra Europa vilket innebär att arten inte finns på något annat ställe i världen. Huvuddelen av de kända förekomsterna ligger i ett bälte från norska Nordland till södra Norrlands skogsland. Arten är kalkgynnad och förekommer ofta i högproduktiva granskogar med rik högörtsvegetation som t.ex. nordisk stormhatt och torta. Skogsrör växer också ofta utmed skogbäckar, i raviner och i skogssluttningar. Skogsrör är mycket skuggtålig, men blomning och frösättning är bättre i mer ljusöppna miljöer. Groning gynnas av förekomst av bar mark och arten uppträder därför ofta i kulturskapade miljöer som mindre kalhyggen, vägkanter och liknande. Arten är inte hotad i Sverige. Fridlyst Fjällviva (Primula scandinavica). Fjällvivan är en späd och lågväxt ört, med ganska små, violetta blommor i fåblommiga flockar i toppen av stänglarna. Bladen sitter i rosett vid stjälkens bas och är vitmjöliga undertill. Den blommar förhållandevis tidigt i juni juli. Den är flerårig, men sällan särskilt långlivad. Fjällviva liknar mest en späd, fåblommig majviva P. farinosa, som dock inte förekommer i fjällen, och smalviva P. stricta. Den är en av få endemiska (som bara finns här) arter i Norden. 20

21 Den gillar kalkrika, sydexponerade och fuktiga miljöer som ängar, bäckstränder, klippor och vittringsgrus. Den finns i Sverige från Dalarna till Norrbotten, med flest lokaler i Lycksele och Lule lappmarker. I Vindelfjällen finns den inom minst sju olika områden. I Norge förekommer den i en stor del av fjällkedjan. Möjligen kan alltför hårt renbete eller andra störningar hota arten. Fjällvivan räknas som Sårbar (VU) i den svenska rödlistan. Fridlyst Blockhavsdraba (Draba cacuminum). Blockhavsdraba är en flerårig, lågväxt ört som blir inte fullt decimeterhög. Stjälken saknar blad, och bladrosetten är mörkgrön med hela blad. Blomningen sker i juli med små vita blommor. I Sverige finns arten endast som underarten smaldraba (ssp. angusticarpa) som har smalare skidor än huvudunderarten, som finns i Norge. Den liknar mycket andra drabor som finns i fjälltrakterna. Växten är mycket sällsynt och känd från åtta lokaler i Sverige, fem i Västerbottens län samtliga i Vindelfjällen och tre i Norrbottens län. Arten växer på öppen, mineralrik mark med tidig snösmältning och lång vegetationsperiod, oftast på eller nära fjälltoppar. Man känner inte till några konkreta hot mot arten, men den har troligen försvunnit på flera kända lokaler. Arten är uppkommen i Skandinavien, möjligen så sent som efter senaste istiden. Blockhavsdraba är rödlistad i Sverige i kategorin Starkt hotad (EN). Fridlyst Brudkulla (Gymnigritella runei). Brudkullan är en orkidé som troligen bildats som en hybrid mellan brunkulla Gymnadenia nigra och brudsporre G. conopsea. Den liknar mycket brunkullan, men är något större (10 20 cm hög). De vinröda blommorna sitter tätt samlade i ett huvudlikt ax i toppen av stjälken. Bladen är smala. Dess fem lokaler i Västerbottens län är de enda kända i världen, och den är alltså endemisk för Sverige. Alla lokaler finns i kalktrakter i fjällen, på ljusöppna lokaler såsom fjällängar eller gläntor i fjällbjörkskog. Antagligen är den hävdgynnad, och ett möjligt hot är igenväxning med högväxt vegetation, fjällbjörk m.m. Den gynnas av ett måttligt renbete, eftersom markstörningar underlättar frögroning. Främsta hotet mot arten är annars insamling. Den är rödlistad i Sverige och placerad i kategorin Starkt hotad (EN). Fridlyst. Tupp av fjällripa. Foto Lasse Strömgren. 21