Kyrkoboksdatabasen församlingsinformation

Transkript

1 Kyrkoboksdatabasen församlingsinformation En beskrivning av de regioner och församlingar som finns registrerade i kyrkoboksdatabasen POPUM vid Demografiska databasen. ( )

2 2

3 Innehåll KYRKOBOKSDATABASEN POPUM EN UNIK HISTORISK KÄLLA... 4 REGIONER, FÖRSAMLINGAR, TIDSPERIODER OCH MATERIAL... 5 NORRA INLANDSREGIONEN... 5 FÖRSAMLINGAR I NORRA INLANDSREGIONEN... 6 INREGISTRERADE TIDSPERIODER FÖR NORRA INLANDSREGIONEN... 9 SKELLEFTEÅREGIONEN FÖRSAMLINGAR I SKELLEFTEÅREGIONEN SUNDSVALLSREGIONEN FÖRSAMLINGAR I SUNDSVALLSREGIONEN INREGISTRERADE TIDSPERIODER FÖR FÖRSAMLINGAR I SUNDSVALLSREGIONEN LINKÖPINGSREGIONEN FÖRSAMLINGAR I LINKÖPINGSREGIONEN INREGISTRERADE TIDSPERIODER FÖR FÖRSAMLINGARNA I LINKÖPINGSREGIONEN

4 Kyrkoboksdatabasen POPUM en unik historisk källa Demografiska databasen (DDB) är en särskild enhet vid Umeå universitet som producerar och tillgängliggör befolkningsdatabaser. Här återfinns de historiska databaserna POPUM och POPLINK som är två av världens mest informationstäta demografiska databaser. I databasen POPUM finns individdata länkat från olika kyrkregister från i huvudsak 1700-talets första hälft och fram till sekelskiftet De olika kyrkregistren innehåller information från husförhör, födelse och dop, lysning och vigsel, flyttning samt död och begravning. Informationen i POPLINK är också hämtad från kyrkböcker och innehåller till viss del motsvarande uppgifter som i databasen POPUM. Den stora skillnaden är att POPLINK dessutom innehåller individdata för ytterligare period, nämligen Via POPLINK går det sålunda att följa såväl enskilda individer som hela generationer från 1700-talet och fram till mitten av 1900-talet. För närvarande omfattas data från Karesuando och Skellefteå med kringliggande församlingar. I detta dokument beskrivs de regioner och församlingar som finns registrerade i kyrkoboksdatabasen POPUM. Dessutom presenteras tabeller över vilka tidsperioder olika kyrkregister finns registrerade för respektive församling. 4

5 Regioner, församlingar, tidsperioder och material Norra inlandsregionen Norra inlandsregionen är till ytan den största inregistrerade regionen och består av femton länkade församlingar i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland. Det speciella med denna region är att den inkluderar så kallade lappförsamlingar. Detta var benämningen på en icketerritoriell församling för den samiska befolkningen. Dessa församlingar dominerades av en samisk befolkning under 1700-talet, men kom under de följande seklen att koloniseras. Småbruk med boskapsskötsel och skogsbruk i form av timmerhuggning, tjär- och pottaskebränning, jakt och fiske, präglade tillvaron och livsvillkoren under kolonisationen, samtidigt som regionen utmärktes av samisk kultur och renskötsel. Här ges därmed möjligheter att studera såväl den samiska kulturen som kolonisationsprocessen samt mötet mellan ursprungsbefolkningen och nybyggarna. För Norra Inlandsregionen (NIL) finns det ca inregistrerade individer och ungefär individnoteringar. 5

6 Församlingar i norra inlandsregionen Karesuando omfattar Sveriges nordligaste hörn och bildades 1813 av den efter freden 1809 i Sverige kvarvarande delen av Enotekis församling, övriga delen hamnade på den finsk-ryska sidan. Karesuando hette också Enotekis fram till Huvudnäringen var renskötsel, jordbruket var obetydligt, och fiske och jakt var mycket viktigt för försörjningen. Den första kolonisationen började på 1600-talet. Vid sekelskiftet 1900 utgjordes befolkningen av nästan 60 % samer, ca 40 % finnar och drygt 3 % svenskar. Jukkasjärvi gränsar till Norge och landskapet präglas dels av det lappländska platålandet ( m.ö.h), och dels av fjällområden där Sveriges högsta fjäll är belägna. I Jukkasjärvi återfinns arkeologiska spår från stenåldersboplatser och fångstgropar, liksom lämningar av äldre rennäring och samiska offerplatser. Tidigare dominerade renskötsel och handelsutbytet med Norge var utpräglat. Vid 1800-talets början tog kolonisationen fart. Malmbrytning startade här redan i slutet av 1600-talet men näringen expanderade kraftigt i slutet av talet. Malmbanan mellan Luleå och Narvik stod färdig 1902 och 1913 blev Kiruna centralort. Gällivare, precis som Karesuando, Jukkasjärvi och Jokkmokk nedan, ligger i Norrbottens län, landskapet Lappland. Även i Gällivare har försörjningen präglats av renskötsel och skogsbruk men framförallt av brytningen av järnmalm som inleddes under första hälften av 1700-talet. De första nybyggena härrör från mitten av 1600-talet. Den stora befolkningsökningen hänger dock samman med tilltagande malmbrytning och byggandet av Malmbanan i slutet av 1800-talet. Jokkmokk utmärks i väster (gränsen mot Norge) av ett landskap med storslagna fjällområden, och i öster av de lappländska platå- och skogsområdena. Däremellan återfinns ett område med stora sjöar och lågfjäll. Samisk renskötsel, jakt och fiske har historiskt förekommit. Från 1700-talets andra hälft påbörjades kolonisationen och nybyggen etablerades efter Stora Luleälvens och Lilla Luleälvens dalgångar och sjösystem. Det samiska inslaget bland befolkningen övervägde dock långt in på 1800-talet. Från andra hälften av 1800-talet ökade skogsbruket i betydelse och tillsammans med småjordbruk och boskapsskötsel blev skogsarbete och timmerflottning en viktig del i försörjningen. Befolkningstillväxten tilltog under samma tid. Kvikkjokk var egen församling under perioden Före och efter denna period tillhörde den Jokkmokks församling. Kvikkjokk var egen församling under perioden Före och efter denna period tillhörde den Jokkmokks församling. Vilhelmina ligger i Västerbottens län, landskapet Lappland, och präglas av fjällområden i väster och skogslandskap i östra delarna. Ångermanälven med flera större biflöden, Vojmån 6

7 och Kultsjöån, rinner genom Vilhelmina församling. Samer har funnits här under lång tid och spår av offer- och kultplatser finns kvar. Nybyggen fanns i området redan under tidig medeltid men dessa övergavs och det var vid mitten på 1700-talet som kolonisationen och etableringen av nybyggen på nytt tog fart. Vid slutet på 1800-talet anlades nybyggen allt närmare fjällen. Befolkningen ökade framförallt i slutet på 1800-talet då skogsbruket, framförallt skogsavverkning och timmerflottning, expanderade och blev en viktig näring och försörjning. Frostviken tillhör Jämtlands län och präglas i väster av fjällområden och i sydöst av lågfjälls- och skogslandskap. Ett av Ångermanälvens större bivattendrag, Faxälven, rinner genom området och här bildar Ströms Vattudal ett stort sammanhängande lugnselsområde. Intill detta vattendrag återfanns vid mitten av 1700-talet de första nybyggena. De första kolonisatörerna kom från Norge och handelsutbytet över gränsen förekom i relativt stor utsträckning. Gäddede är största orten i området. Samisk renskötsel, liksom jakt och fiske, har varit viktig för försörjning. Frostviken lappförsamling grundades 1842 då den bröts ur Föllinge lappförsamling. Samtidigt byggdes en ny kyrka i Gäddede och ett årligt bidrag på 200 riksdaler från Lappmarkens ecklesistik-fond skulle bekosta en särskild lapp-predikant. Hotagen ligger söder om Frostviken och öster om norska gränsen. Historiskt sett har de viktigaste näringarna även här varit renskötsel, fiske och jakt. Kolonisation och etablering av nybyggen tog sin började vid mitten av 1700-talet och småjordbruk anlades med inriktning mot boskapsskötsel. Skogsbruket ökade i betydelse under andra hälften av 1800-talet. Hotagen lappförsamling uppfördes 1852 och var även det en utbrytning från Föllinge lappförsamling. Föllinge församling ligger söder om Hotagen, några mil norr om staden Östersund. Här återfinns spår och fornlämningar efter fångstkultur, sten- och bronsålder. Liksom övriga församlingar i området har samiska kultur och rennäring förekommit. Den första fasta bebyggelsen härrör från senmedeltiden och några få byar tillkom under och 1700-talet. Befolkningsökningen blev märkbar från 1700-talet och framåt. Jordbruket var viktig näring, och fäbodkulturen levde länge var. I slutet av 1800-talet kom skogsbruket och träindustrin att bli den betydelsefullaste näringen. Föllinge lappförsamling grundades 1746 och upphörde Detta var den allra första lappförsamlingen i vårt land och omfattade till en början hela Jämtlands och Härjedalens lappmark. Denna lappförsamling kan därför liknas vid ett slags moderförsamlingen : 7

8 Frostvikens, Hotagens och Undersåkers lappförsamlingar är nämligen alla sprungna från Föllinge lappförsamling. Undersåker var troligen egen församling redan på 1200-talet. Landskapet präglas av stora fjällområden och vattendrag, framförallt Indalsälvens övre delar som rinner genom området. Relativt goda möjligheter till odling har funnits efter älvdalen och de flesta byarna etablerades redan under medeltiden. Jordbruk, hantverk och handel, framförallt med Norge, var ursprungliga näringar. Skogsbruket expanderade i samband med att Mellanriksbanan längs Indalsälven byggdes Norrlands andra massafabrik anlades vid Järpen, liksom fyra exportsågar. Sågverken lades ner redan vid sekelskiftet 1900 på grund av begränsade tillgångar på sågtimmer medan massafabriken drevs till 1960-talet. Undersåker lappförsamling var den första att bryta sig ur Föllinge lappförsamling 1758 och blev därmed Sveriges andra lappförsamling. Delar av Undersåkers lappförsamling kom redan efter tio år att delas i och med bildandet av Hede lappförsamling. Hede lappförsamling bildades redan 1768 och bestod i huvudsak av de delar av Undersåkers lappförsamling som återfanns i Härjedalen. Grundandet av denna lappförsamling kan förklaras av geografiska faktorer. Härjedalens samiska befolkning återfanns i bl.a. Hede vilket ligger söder om det stora Helagsfjälls-massivet. Hede låg därmed svåråtkomligt till och det blev strävsamt för den stationerade prästen i Undersåker att regelbundet försöka ta sig hit. 8

9 Inregistrerade tidsperioder för norra inlandsregionen FÖRSAMLING (LÄNKADE) HUSFÖRHÖR FÖDELSE & DOP LYSNING & VIGSEL FLYTTNING (IN) FLYTTNING (UT) DÖD & BEGRAVNING START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT Karesuando Gällivare Hotagens lappförsamling Frostvikens lappförsamling Undersåkers lappförsamling Föllinge lappförsamling saknas saknas saknas saknas Kvikkjokk Jukkasjärvi Jokkmokk Hede lappförsamling Vilhelmina Undersåker Föllinge Hotagen Frostviken

10 Skellefteåregionen Skellefteåregionen består fram till sekelskiftet 1900 av sammanlagt fem församlingar vilka ligger efter Skellefteå och Byske älvdalar. Denna region bär kännetecknen av relativt liten befolkningsrörlighet och en småbrukarmiljö med självägande bönder där jord- och skogsbruk var den huvudsakliga näringen. Flera ansenliga laxfisken förekom också i församlingen. Industrialiseringen kom sent och var inte särskilt omfattande. Vid kusten och efter vattendragen fanns sågverk och mindre industrianläggningar, exempelvis glas- och tegelbruk, kvarnar, stampverk och varv. Skellefteå stad, som bildades 1845, hade en jämförelsevis svag befolkningsutveckling ända fram till 1900-talets första decennium och blev inte egen församling förrän Vid inregistreringsperiodens start bestod regionen av ett enda stort pastorat, Skellefteå församling, vilket under en tid var ett av Sveriges största landsbygdspastorat. Den första församlingsdelningen inträffade 1834 när Norsjö och Jörn blev egna församlingar (Norsjö kapellförsamling från och med 1811). Byske blev egen församling I Skellefteå fanns även Ytterstfors bruksförsamling, omfattande befolkningen vid Ytterstfors glasbruk och sågverk i Byske, med egna husförhörslängder för tidsperioden Kyrkobokföringen i Byske har dock registrerats tillsammans med Skellefteå fram till registreringsslut, åren kring sekelskiftet Skellefteå stad ingår även som en del i den stora Skellefteå församling fram till 1913 då Skellefteå stadsförsamling bildas. År 1922 avskiljdes Bure och blev en egen församling. Tilläggas ska att viss information även finns för församlingarna Burträsk och Lövånger. Från sekelskiftet 1900 kännetecknas Skellefteåområdet av en ökad industriell expansion. Större sågverk och massafabriker återfanns vid 1920-talet i exempelvis Sävenäs, Bure, Klemensnäs, Brännfors, Kåge och Ursviken. Vid samma tidpunkt expanderade den för Skellefteåregionen så viktiga gruvindustrin och malmförädlingen, starkt förknippat med framförallt Boliden och Rönnskär. Under 1900-talet anläggs alltfler vattenkraftverk utefter Skellefteälven för att kunna tillgodose den industriella utvecklingen med elektricitet, större vattenkraftsverk uppförs bland annat vid Finnfors och Krångfors. 10

11 Församlingar i Skellefteåregionen Jörn blev eget kapellag 1834 i Norsjö församling och fick egen kapellpredikant Det dröjde tills 1892 innan Jörn bildade eget enförsamlingspastorat. Landskapet präglas av kuperad skogsmark där tre större vattendrag rinner fram, Byskeälven, Kågeälven och Skellefteälven. Den äldsta dokumenterade bebyggelsen är från 1500-talet och under talet uppfördes flertalet nybyggen i samband med gruvbrytningen i uppe vid Nasafjäll (Arjeplog). Enklare vägar anlades genom Jörn för transporter till och från Nasafjäll och statsmakten uppmuntrade nybyggen efter dessa vägar. Kolonisationen tog dock fart vid talet. Under 1830-talet påbörjades gruvbrytning i Näsberget, en verksamhet som pågick till Under andra hälften av 1800-talet ökade skogsbrukets avverkningar och timmerflottning i betydelse. Stambanan byggdes och drogs genom Jörn i början 1890-talet. Tvärbanan Jörn-Arvidsjaur invigdes

12 Norsjö bildades som kapellförsamling 1834 genom utbrytning från Skellefteå och blev eget pastorat Från 1892 blev Norsjö ett enförsamlingspastorat. Norsjö är en utpräglad skogsbygd genombruten av Skellefteåälven, Malån och flertalet större sjösystem. Kolonisationen började under 1700-talet och jordbruk och fiske hade stor betydelse för försörjningen. Under 180-talet ökade skogsbruket alltmer i betydelse och blev dominerande näring. I början på 1890-talet drogs Stambanan genom församlingen och Bastuträsk blev viktig järnvägsknut och stationssamhälle. Vid 1900-talets upptäcktes malm i Norsjö och gruvbrytning har förekommit på flera platser då fyndigheterna här ligger i anslutning till Skelleftefältet. Vid Holmtjärn upptäcktes fyndigheter med mycket stor guldhalt under talet. Byske blev egen församling Innan dess hade församlingen brutits ur Skellefteå 1838 och då som bruksförsamling under namnet Ytterstfors. Namnet Byske togs när församlingen bildades (1875). Byske ligger vid kusten och två större vattendrag, Byske- respektive Åbyälven, passerar genom församlingen. Huvuddelen av den uppodlade marken ligger mellan dessa två dalgångar och här återfinns spår från fångstkultur, stenålder liksom samisk kultur. Jakt och fiske har varit av betydelse, speciellt laxfisket efter Byskeälven. Även export av tjära från de båda älvdalarna var betydelsefull under 1800-talet. Skogsbruket har varit av dominerande betydelse, redan från mitten av 1700-talet, då två större vattensågar anlades efter Åby- respektive Byskeälvens utlopp. Vid den senares, intill Ytterstfors, återfanns perioden ett glasbruk och fyra ångsågar etablerades efter 1870 vilka var i drift fram till 1930-talet. Mellan 1908 och 1960 återfanns även en massafabrik i Byske. Fällfors blev egen församling 1913 efter utbrytning från Byske. Precis som Byske församling har jord- och skogsbruk haft stor betydelse för utvecklingen, liksom till viss del laxfisket. Skellefteå framträder första gången som sockennamn i en handling 1327, då socknen sattes som gränspunkt för det område som av regeringen fritt uppläts åt nybyggare. Då samfundsbildningen här uppe har gått hand i hand med införandet av en kyrklig organisation, är det inte osannolikt att Skellefteå redan på 1320-talet fått överta rollen att vara ärkestiftets nordligaste pastorat. Annexet Lövånger blev egen församling redan på talet. Nästa utbrytning ägde rum 1606 då Burträsk avskildes från Skellefteå. Sedan dröjde det ända till 1800-talet innan nya omändringar kom till stånd. Norsjö och Jörn avskiljdes 1834 och Byske senare. Skellefteå stad avskiljdes år 1913 och Bureå församling Jordbruket blev tidigt en viktig näring och vid kusten och vattendragen fanns talrika sågverk och andra industriella anläggningar t.ex. bruk, glasbruk, varv, kvarnar, stampverk, garveri och inte minst sågverk. Flera ansenliga laxfisken förekom också i församlingen. Från sekelskiftet

13 präglades Skellefteå av etablering och expansion av sågverk och massaindustrier samt gruvbrytning och etableringen av anrikningsverk. Bureå blev egen församling 1922 genom utbrytning från Skellefteå landsförsamling. Jordbruk med binäringar och fiske har varit betydelsefulla näringar. Skogsindustrin har även haft stor betydelse. Redan vid 1790-talet anlades en vattendriven finbladig såg vid Bureälven uppfördes ett järnbruk som dock förstördes i samband med 1809 års krig mot ryssarna och kom inte att återuppbyggas. Sågverksexpansionen tog ett ytterligare språng genom att en ångsåg uppfördes Bure träsliperi anlades Burträsk bröt sig ur Skellefteå 1606 och bildade egen församling. Landskapet kännetecknas av skogsmarker med bergkullterräng och ansenliga sjösystem, framförallt Bygdeträsket och Burträsket. Två större vattendrag rinner dessutom genom församlingen, Rickleån respektive Bureälven. Den uppodlade marken återfinns efter dessa vattendrag. Skogsbrukets avverkningar och timmerflottning kombinerat med jordbruket har dominerat försörjning och sysselsättning. En viktig binäring har varit tjärbränning, men även jakt och fiske. Det inregistrerade kyrkoboksmaterialet är endast födelse- och dopböcker och någon länkning förekommer därmed inte. Lövånger blev egen församling redan på 14oo-talet. Ligger intill kusten och under den s.k. högsta kustenlinjen vilket inneburit goda förutsättningar för jordbruk på de stora områdena av finsedimenten. Den största delen bebyggelse återfinns här. Även fiske och jakt har haft stor betydelse för försörjningen, liksom binäringar i form av tjärbränning, salpetersjudning och hantverk. Från andra hälften av 1800-talet etablerades ett antal mindre sågverk. Precis som i fallet med Burträsk församling är kyrkoboksmaterialet inte länkat eftersom det inregistrerade materialet endast är födelse- och dopböcker. 13

14 Sundsvallsregionen Databasen rymmer Sundsvalls stad med 16 omkringliggande församlingar. I denna region stod Sveriges industriella vagga med en omfattande skogsindustri. Här flyter två av Sveriges största älvar, Indalsälven respektive Ljungan vid vilkas mynningar sågverksindustrin etablerades och expanderade kraftigt under talet. Resultatet blev en mycket kraftig befolkningstillväxt under 1800-talets senare del och en ovanligt hög social och geografisk rörlighet. Speciellt perioden var Västernorrlands glansperiod med en stark ökning av sågverksrörelsen och en befolkningstillväxt, liksom giftermåls-, födelse- och dödstal dessa årtionden översteg rikets genomsnittliga värden. Sundsvalls stad fungerade som ett handelscentrum för all denna aktivitet och tiodubblade sin befolkningsstorlek under perioden. När det gäller själva Sundsvall stad tillika församling ska det påpekas att den drabbades tre gånger av omfattande bränder, 1721, 1803 och De två senare orsakade stor skada på kyrkoarkivet, bland annat saknas kyrkoböcker före Studier av spädbarns- och barnadödlighet, flyttningar m.m. blir därför osäkra i just den här församlingen för den tidigare perioden. I många fall används kompletterande källor för de som försvunnit och förstörts, exempelvis med mantalsregister (Galtström församling) och uppgifter från SCB (Svartvik församling). Det finns även viss information för församlingarna Graninge, Häggdånger och Liden. I databasen finns det för Sundsvallsregionen inregistrerat ungefär individer och drygt individnoteringar. 14

15 Församlingar i Sundsvallsregionen Skön utgör tillsammans med Alnö och Timrå socknar Sköns tingslag som var Sveriges mest utpräglade industribygd, med fler än 70 % sysselsatta inom industrin och en befolkningstäthet på över 100 invånare per kvadratkilometer år Socknarna blev så småningom "förstäder" till Sundsvall, ett enda stadskomplex med ca invånare kring sekelskiftet. Området karaktäriserades av emigrationsutredningen som "ett litet Amerika" i Sverige. Skön hade flera sågverk och också ett glasbruk. Skönsmon bildades 1883 men först 1905 fick Skönsmon egen kyrkobokföring. Alnö utgörs av Alnön med närliggande holmar och skär. På den västra stranden liksom på det motliggande fastlandet (Skön) fanns otaliga sågverk med tillhörande brädgårdar och lastageplatser. De viktigaste industrierna var sågverken Gustavsberg, Gista, Johannesvik, Eriksdal, Nyvik, Rödestrand och Alvik Timrå är belägen vid Indalsälvens nedersta lopp och omfattar större delen av dess delta i Kringelfjärden. Bebyggelsen var tätast i det industriområde som låg vid Kringelfjärdens och Alnösundets stränder. Trävaruhanteringen hade sitt huvudkvarter i Timrå. Den viktigste industrin var Vifsta varf, anlagd år 1793 med skeppsfart, rederi och trävarurörelse. År 1851 anlades en ångsåg. Utförseln skedde från Vifsta varvs hamn och lastageplats. Ljustorp var en skogsrik glesbefolkad socken med odlingsjord bara i dalgångarna. Lagfors bruk anlades 1742 vid Lagforsån i Ljustorp. Mycket av det tackjärn som brukets använde vid utsmidning kom från Lögdö bruki samband, vilket transporterades nästan 20 km med hästforor. I samband med att verksamheten vid Lögdö bruk lades ner vid 1870-talet och att smedjan vid Lagfors brann upp, upphörde stångjärnsmidet, medan faktursmidet fortsatte till 1880-talet då verksamheten slutligen upphörde. Lagfors bruksförsamling bildades 1773 och från 1790-talet och fram till 1870-talet var brukspredikantbefattningen sammanslagen med den i Lögdö bruk. Lagfors hade egen kyrkobokföring till 1930-talet då den uppgick i Ljustorp församling. Lögdö bruk låg vid Timrå har anor från 1600-talet då en masugn anlades där. Vid talet återfanns här tre hammare och fyra härdar. Under början av 1700-talet expanderade verksamheten ytterligare. Förutom att produktionen ökade, anlades ett sågverk och en kyrka byggdes. Man undgick med knapp nöd ryssens härjningar Masugnsdriften upphörde på 1870-talet. Lögdö bruksförsamling bildades 1687 och under 1870-talet slogs den samman med den vid Lagfors bruk. 15

16 Hässjö är ett kuperat kustland. Här fanns under 1800-talet ångsågar och lastageplatser och flera bruk, bl.a. Åvike bruk. Tynderö bildar ett framskjutande näs i Bottenhavet. Några större egendomar eller någon industri förekom inte i socknen. Här fanns Skeppshamns fiskeläge. Indal är belägen kring Indalsälven och Sulån. Bygden är belägen i dessas dalgångar. För övrigt upptas socknen av skog och bergshöjder. Här fanns Sulå bruk. Sundsvall ligger vid Selångeråns utlopp i Sundsvallsfjärden. Sundsvall är en gammal handelsplats som år 1684 erhöll stadsrättigheter. Rörsmeder utgjorde då kärnan i befolkningen. Sundsvall utvecklades sedan till en handelsstad. När omlandet expanderade från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet växte befolkningen. Hamnen kom att få en avgörande betydelse. Sundsvall blev medelpunkten i ett av rikets största trävaruindustriområden. I och med den uppväxande trävaruindustrin på och talet började stadens egentliga uppsving, vilket bl.a. visade sig i en hastig folkökning. Sundsvall drabbades tre gånger av omfattande bränder, 1721, 1803 och Vid de två senare fick kyrkoarkivet betydande skador, bland annat saknas ministeriallängder före Studier av spädbarns- och barnadödlighet, flyttningar mm blir därför osäkra för den tidigare perioden. Njurunda industrialiserades redan tidigt under 1800-talet. Kring Ljungans mynning anlades ett stort antal sågverk bland andra Svartvik År 1874 anlades en ångsåg som senare utvidgades och så småningom en trämassefabrik. I Njurunda tingslag fanns också Galtströms bruk som anlades på 1600-talet, utvidgades under 1700-talet och som ännu 1880 var rätt betydande. Såväl Svartvik som Galtström utgjorde kapellförsamlingar och hade även egen kyrkobokföring. Njurunda, Svartvik och Galtström uppvisade en mycket kraftig folkökning med bland annat stor inflyttning från Finland. Emigrationen var under 1800-talet den största inom länet. Selånger omfattar en del av Selångeråns dal med tämligen stora jordbruk. Församlingen saknade industrier förutom ett antal tegelbruk. Sättna utgjordes av en gles och spridd bygd. Norafors bruk anlades här på 1890-talet och utvidgades sedan under början av 1800-talet. Tuna ligger i Medelpad i ett skogsland med jord- och skogsbruk som huvudnäring. Tuna påverkades starkt av framväxten av sågverksindustrin i slutet av 1800-talet. Tuna hade bygdens största industri, Matfors bruk, som anlades 1833 som stångjärnsbruk av James 16

17 Dickson & Co. Järnhanteringen minskade från 1800-talets mitt och nedlades så småningom. Från 1870-talet fick sågverksrörelsen en betydande omfattning. Efter anläggningen av Svartvik i Njurunda gick emellertid även denna tillbaka. Järnvägen går genom Tuna med Matfors som station. Attmar ligger i ett starkt kuperat område med bebyggelsen i dalgångarna och vid sjöarna. Socknen saknar järnväg och de industrier som fanns var i mindre skala. Under och 1800-talen fanns här ett antal smärre bruk samt ett större, Sörfors bruk, som anlades och utvidgades flera gånger under 1790-talets senare del. Liden ligger intill Indalsälven och fick sin första fasta bebyggelse under 1500-talet och delar av församlingen koloniserades av finnar vid början på 1600-talet. Jordbruk med boskapsskötsel och laxfiske var länge dominerande näringar. Under 1700-talet ökade skogsbruket i betydelse, redan vid 1660-talet anlades en grovbladig sågkvarn i Sillre och 1756 ersattes den av en finbladig såg, den första i Medelpad. Församlingen är inte länkad då det inregistrerade materialet endast utgörs av födelse- och dopböcker. Graninge fick sina första nybyggen under 1400-talet. Vid 1670-talet togs ett järnbruk i drift och det drevs fram till sekelskiftet 1900 då verksamheten övergick till att såga trävaror. Då det inregistrerade materialet endast utgörs av födelse- och dopböcker är inte församlingen länkad. Häggdånger ligger vid kusten. Församlingen bildades redan under 1300-talet och var då ett enförsamlingspastorat. Under 1500-talet blev det ett annex till Säbrå blev Häggdånger återigen ett eget pastorat. De dominerande näringarna har varit fiske och jordbruk. Församlingen är inte länkad. 17

18 Inregistrerade tidsperioder för församlingar i Sundsvallsregionen FÖRSAMLING (LÄNKAD) HUSFÖRHÖR FÖDELSE & DOP LYSNING & VIGSEL FLYTTNING (IN) FLYTTNING (UT) DÖD & BEGRAVNING START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT Lögdö Sundsvalls stad Skön/Skönsmon Tynderö Tuna Hässjö Indal Alnö Njurunda Timrå Selånger Galtström Attmar Ljustorp Sättna Lagfors bruk Svartvik saknas saknas saknas saknas FÖRSAMLING (EJ LÄNKAD) HUSFÖRHÖR FÖDELSE & DOP LYSNING & VIGSEL FLYTTNING (IN) FLYTTNING (UT) DÖD & BEGRAVNING START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT Häggdånger saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas Graninge saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas Liden (Indalsliden) saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas saknas 18

19 Linköpingsregionen Denna region representerar något av en konstrast till de övriga (norrländska) regionerna genom sin karaktär av gammalsvensk kulturbygd. Den saknade en motsvarande industrialisering som den relativt kraftiga i Sundsvallsregionen. I Linköpingsområdet dominerade åkerbruk och boskapsskötsel men även skogsbruk förekom, liksom småindustrier i form av kvarnar, bruk och exempelvis brännvinsbrännerier. I själva Linköping påverkades samhällsutvecklingen under 1800-talet av främst förbättrade kommunikationer i form av kanal- och ångbåtstrafik genom och vid intilliggande bygder, nämligen Motala ström, Göta- och Kinda kanal. Detta resulterade i uppsving för industri och handel: Östergötlands sockerfabriks aktiebolag, Tekniska Fabriken Gripen, Svenska Järnvägsverkstäderna i Tannefors är exempel på några industrier som var verksamma under denna tid. Det återfinns 36 inregistrerade församlingar i Linköpingsregionen. I de församlingar där individuppgifter hitintills är länkade (kopplade) finns sammanlagt drygt individer och ca 2,6 miljoner individnoteringar inregistrerade. 19

20 Församlingar i Linköpingsregionen Inom Ljungs socken förekom utom huvudnäringen även skogs- och bergsbruk, kolning, någon fabriksrörelse samt smidesslöjd och fiske. Vid gården Ljung fanns ett av länets största brännvinsbrännerier. På ägorna fanns också kalkstens- och marmorbrott samt tillgång till skiffer och bränntorv. Församlingen är inte länkad. Stjärnorps näringar var utom åkerbruk och boskapsskötsel; brännvinsbränning, kolning, slöjd i trä och järn samt fiske och sjöfart på sjön Roxen. I socknen fanns åtskilliga kvarnar och sågar. Vid Sandvik fanns ett garveri och vid Rodsta en bergsmanskammare. Mantalet tillhörde till större delen ståndspersoner. Församlingen är inte länkad. Flistads enda näringar var åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning. Den största delen av hemmanstalet ägdes av bönder. Församlingen är inte länkad. Vreta kloster: norr om sjön Roxen fanns skog som gav tillfälle till kolning och slöjd. Sjöfart bedrevs på sjön Roxen och på kanalen. I socknen fanns också sågverk och kvarnar. Vid gården Sjögestad fanns en lantbruksskola. Klostret för Benediktiner- och Cisterciensernunnor stiftades år Församlingen är inte länkad. Björkeberg hade åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning som enda näringar. Mantalet ägdes till större delen av bönder. Församlingen är inte länkad. Valkebo härad utgörs i norr av en bördig, uppodlad slätt och i söder av en kuperad, karg och berglänt skogsbygd. Socknarna Ledeberg, med Svartån som nordgräns, Rappestad och Kärna i norr är flacka slättbygder. Socknarna Sjögestad, Vikingastad och norra delen av Gammalkil tillhör övergångsbygden, men är till större delen flacka slättbygder med inslag av kullar och skogspartier. Socknarna Nykil och framför allt Ulrika längst i söder är starkt kuperade. Åarna Lilllån och Kapellsån rinner norr ut i Svartån. Huvudnäringen var jordbruk. I söder förekom även skogsbruk. Industrin var obetydlig. Hela Ledeberg är en slätt och jordbruk, boskapsskötsel och brännvinsbränning var de enda näringarna. Största delen av hemmanstalet ägdes av ståndspersoner eller förmögna bönder. Församlingen är inte länkad. Rappestad är en utpräglad slättbygd med åkerbruk och boskapsskötsel och brännvinsbränning som enda näringar. Ungefär hälften av mantalet ägdes av självägande bönder. 20

21 Sjögestad är en utpräglad slättbygd med åkerbruk, boskapsskötsel och brännvinsbränning som huvudnäringar. Större delen av hemmanstalet ägdes av självägande bönder. Församlingen är inte länkad. Vikingstad hade åkerbruk med boskapsskötsel som nästan enda näring. Ett gästgiveri fanns i Bankeberg. Större delen av hemmanstalet tillhörde ståndspersoner som bodde inom eller utom socknen. Gammalkil tillhör övergångsbygden mellan slätt och skog. Trots detta förekom skogsbruk endast i mindre utsträckning. Åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning var huvudnäringar. Större delen av hemmanstalet ägdes av bönder. Församlingen är inte länkad. Nykil tillhör övergångsbygden med tillgång till skog. I socknen finns vattendrag och vid dessa fanns små kvarnar och sågar. Fisket var av mindre betydelse. Huvudnäringar var åkerbruk och boskapsskötsel och brännvinsbränning. Församlingen är inte länkad. Ulrika är en utpräglad skogsbygd med skogsbruk och försäljning av byggnadstimmer, bräder, plank, ved, kol, tjära och beck. Boskapsskötsel, brännvinsbränning och något fiske förekom också. Åkerbruket gav inte tillräcklig avkastning för socknens behov. De flesta hemmanen var små till mantalet och ägdes i huvudsak av bönder. Församlingen är inte länkad. Hanekinds härad ligger på Östgötaslätten vid Linköpings stad och består av socknarna Vist, Landeryd, Skeda, Slaka, Kärna och Kaga. Den sydligaste delen av häradet, socknarna Vist och södra delen Skeda upptas av en högre belägen, kuperad skogsbygd. I övrigt är häradet ett utpräglat slättland; åkerfält och ängar någon gång avbrutna av mindre backar och åsar eller av jämna skogsmarker. Åkerbruk och boskapsskötsel var huvudnäringar. En stor del av jordbruksproduktionen avsattes i Linköping och andra orter. Landeryd ligger på slätten sydost om Linköping och Kinda kanal går genom församlingen, som mestadels består av åker- och skogsmark. Kaga som är en av länets äldsta socken är en nästan oavbruten slätt. Åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning var nästan enda näringar. En kvarn fanns vid ån. Gårdarna ägdes av självägande bönder förutom ett par gårdar som tillhörde ståndspersoner. Kärna är till övervägande delen en slätt med åkerbruk och boskapsskötsel som nästan enda näringen. 21

22 Slaka: socknen är huvudsakligen slättland. Nästan enda näringar var jordbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning. Jorden ägdes till stor del av herrgårdar och därunder lydande mindre hemman. Skeda är till större delen slättland med jordbruk och boskapsskötsel som viktigaste näringar och med något litet skogsbruk. Här fanns en del herrgårdar av mindre betydelse samt mindre hemman och hemmansdelar, en del under herrgårdarna. Församlingen är inte länkad. Vist: förutom huvudnäringarna, jordbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning, bedrevs vid herrgårdarna trädgårdsskötsel och fiske. Även bergsbruk med kopparmalm bedrevs vid Långnäs. Ett par mindre järnverk, två kvarnar och sågar fanns vid Stångån. Det mesta av jorden ägdes av herrgårdar. I socknen finns två slott; Sturefors och BjärkaSäby. Vid det senare låg glasbruket Cedersberg. Församlingen är inte länkad. Linköpings stad Domkyrkoförsamlingen: Linköping vid Motala ström mitt i landskapet blev tidigt Östergötlands främsta ort. Men först under senare delen av 1800talet blev handeln betydande. Med de förbättrade kommunikationerna, Göta kanal, Kinda kanal och reguljär ångbåtstrafik till Stockholm fick handel och industri ett uppsving. Dessa näringar var till stor del grundade på traktens produkter, t.ex. sockerbruk och kvarnindustri. De största fabrikerna var Östergötlands sockerfabriks aktiebolag, Linköpings Litografiska aktiebolag, Svenska Järnvägsverkstäderna vid Tannefors, Tekniska Fabriken Gripen och Nykvarns Bindgarnsfabrik. Församlingen är inte länkad. St:Lars socken är sannolikt en av de äldsta i länet och dess kyrka är belägen inom Linköpings stad. Stångån flyter genom socknen och bildar flera vattenfall som skapande binäringar i form av fabriksrörelse. I socknen fanns många kvarnstenar och några mindre vattenverk, de flesta vid Tannefors som var en av länets största kvarnbyar. Två hälsobrunnar fanns; Ekkällan och Ladugårdskällan. De flesta hemman bestod av mer eller mindre utskiftande byar, de övriga av herrgårdar. Åkerbo härad ligger till största delen söder om sjön Roxen. En mindre isolerad del av Östra Hargs socken ligger norr om sjön. Detta isolerade parti är skogigt och bergigt. I övrigt är häradet beläget på den bördiga Linköpingsslätten. Ett par åar rinner genom häradet ut i sjön Roxen. Åkerbruk med boskapsskötsel var huvudnäring med en produktion som översteg konsumtionen inom häradet. Rystad socken är till övervägande delen bördig slätt. Jordbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning var huvudnäring. Hemmanen var små; hälften ägdes av bönder, hälften av ståndspersoner. Avsättningsort för socknens produkter var förr Norrköping men senare 22

23 Linköping. Vid Näsby och Tuna finns lastbryggor för ångbåtstrafiken till Linköping. I socknen förekom fiske i någon mån och i Tvärskogen bröts kalksten. Större delen av Östra Hargs socken är slätt. Huvudnäringar var åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning. Nära hälften av hemmanstalet bildade godset Idingstad. Församlingen är inte länkad. Östra Skrukeby, socknen är huvudsakligen slätt. Huvudnäringar var åkerbruk med någon boskapsskötsel och brännvinsbränning. Endast få hemman hade skog. Mindre än hälften av hemmanen ägdes av ståndspersoner, resten av bönder. Församlingen är inte länkad. Lillkyrka socken är en slätt med spridda kullar och skogsbackar. Huvudnäring var åkerbruk med någon boskapsskötsel. Hälften av hemmanstalet tillhörde Frövi säteri. Församlingen är inte länkad. Törnevalla är en slätt med spridda kullar och skogsbackar. Huvudnäringar var åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning. Endast få hemman hade skog. Åkerboskogen och den södra f.d. allmänningen var uthuggen. Endast en mindre del av hemmanstalet ägdes av ståndspersoner. Församlingen är inte länkad. Bankekinds härad är beläget söder om Åkerbo och öster om Hanekinds härader och med östgräns mot norra Tjust i Småland. Den nordligaste delen; socknarna Vårdsberg, Askeby och Örtomta samt delar av Bankekinds (eller Svinstads) socken är huvudsakligen slättbygd med spridda kullar eller backar. Längre mot söder ändras landskapet; åsar och höjder och mellan dem dalar och långsträckta sjöar. Två större åar, Vårdsbergsån (eller Svinstadsån) och Örtomtaån rinner mot norr ut i sjön Roxen. Huvudnäring var åkerbruk med boskapsskötsel. Skogsbruket var inte utan betydelse. Mer omfattande industriell verksamhet bedrevs i Åtvids och Värna socknar, de övriga var rena jordbrukssocknar. Församlingen är inte länkad. Vårdsberg: socknen består huvudsakligen av slätt. Huvudnäringar var åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning. De flesta hemmanen ägdes av bönder. Några få gårdar lydde under herresäten i andra socknar. Ett säteri fanns i Vårdsbergs kyrkby. Huvudnäringen i Bankekind (senare Svinstad) var åkerbruk med boskapsskötsel. Brännvinsbränningen var i avtagande. Tre kvarnar och två sågar fanns. Större delen av hemmanen lydde under säterier inom eller utom socknen. Här fanns också livgrenadjärer. 23

24 Askeby är slätt med spridda kullar och backar. Huvudnäring var åkerbruk med boskapsskötsel. Skog saknas nästan helt. Askeby förekom först som kloster för nunnor av Cisterncienser eller Bernhardinerorden. Församlingen är inte länkad. Norra delen av Örtomta är slätt, i söder är det något mer bergigt. Huvudnäringarna var jordbruk med boskapsskötsel. I södra och östra trakterna fanns skog kvar och här förekom tillverkning av laggkärl. Tre fjärdedelar av mantalet tillhörde fyra säterier inom socknen; Ekenäs, Mauritzholm, Svinneby och Sörby. Församlingen är inte länkad. Grebo socken är skogig och en del hemman hade ganska mycket skog. Huvudnäringar var jordbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning. I socknen har bedrivits bergsbruk under Åtvidabergs bergslag. Ungefär hälften av hemmanstalet tillhörde herregods i andra socknar, en fjärdedel ägdes av bönder. Värna socken är kuperad med skog i sydväst och där bedrevs kolning för Åtvidabergs kopparbruk. Även bergsbruket var betydande. I Bersbo fanns ett gruvfält som sysselsatte två tredjedelar av socknens befolkning. På Herrsäters ägor fanns en mineralkälla. Huvudnäringar var åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning. En fjärdedel av hemmanstalet var delat mellan säterierna Wärsnäs och Adelsnäs i Åtvids socken. Björsäter socken ligger i en kuperad skogs- och bergstrakt. Näringarna var åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning, kolning för Bohults- och Åtvidabergsverken, tjärbränning och laggkärlstillverkning. Åtvid socken är bergig och rik på skog och små sjöar. Den viktigaste näringen var kolning och forsling av ved och virke för Åtvidabergs kopparbruk. Inom socknen förekom även tillverkning av åkdon, träkärl, möbler och takspån. Den största delen av hemmanstalet tillhörde kopparbruket och säteriet Adelsnäs. Församlingen är inte länkad. Kinda härad, den sydligaste delen av regionen med gräns mot Småland, bildar ett av de naturskönaste områdena i Östergötland. Leende dalar och små sjöar inramade av vidsträckt björkskog omväxlande med mörka, högt belägna barrskogar. Häradet ar en starkt kuperad skogsbygd genomdraget av breda dalgångar med sjöar. Huvudnäringar var jord- och skogsbruk. Brukningsdelarna var små. Två tredjedelar av arealen ägdes av självägande bönder. Industrin var obetydlig. Vårdnäs socken tillhör gränsbygden mellan skogs och slättmark. Huvudnäring var åkerbruk med boskapsskötsel. Brännvinsbränningen var av liten betydelse. Något mer än hälften av hemmanstalet tillhörde två större gods; Brokind och Västerby. Församlingen är inte länkad. 24

25 Tjärstad hade åkerbruk med boskapsskötsel som huvudnäring. Kolning förekom för Åtvidaberg. Binäringar var tillverkning av laggkärl och annan slöjd, vävning och fiske. Några kvarnar och sågar fanns inom socknen. Församlingen är inte länkad. Kättilstads näringar var åkerbruk och boskapsskötsel, skogsbruk med tillhörande bisysslor såsom tillverkning av laggkärl, redskap, åkdon, tjärbränning samt försäljning av ved och kol till Åtvidaberg. Även fiske och vävning förekom. En del av mantalet hörde under Adelsnäs säteri men det mesta ägdes av bönder. Församlingen är inte länkad. 25

26 Inregistrerade tidsperioder för församlingarna i Linköpingsregionen FÖRSAMLING (LÄNKAD) HUSFÖRHÖR FÖDELSE & DOP LYSNING & VIGSEL FLYTTNING (IN) FLYTTNING (UT) DÖD & BEGRAVNING START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT Björsäter Grebo Kaga Kärna Landeryd Rappestad Rystad Slaka St Lars Vikingstad Vårdsberg Värna FÖRSAMLING (EJ LÄNKAD) HUSFÖRHÖR FÖDELSE & DOP LYSNING & VIGSEL FLYTTNING (IN) FLYTTNING (UT) DÖD & BEGRAVNING START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT START SLUT Askeby Björkeberg Flistad Gammalkil Kättilstad Ledberg Lillkyrka Linköping Ljung Nykil Sjögestad Skeda Stjärnorp Svinstad Tjärstad Törnevalla Ulrika Vist Vreta Kloster Vårdsnäs Åtvid Örtomta Östra Harg Östra Skrukeby