Kända internationella experter synar Stockholms stadsplanering

2010-08-18 Stockholm Identity Stadens skönhetsvärden ur ett internationellt perspektiv Kända internationella experter synar Stockholms stadsplanering Rapport från Stockholm Identity, ett seminarium om stadens skönhetsvärden den 4 maj 2010 I Stockholm behöver vi med all sannolikhet förbereda oss på en mycket lång period av kanske än kraftigare utveckling än idag för att ligga väl till i en ökande internationell konkurrens och för att tillgodose det stigande behovet av bostäder, arbetsplatser, service mm. Detta kräver stora satsningar på byggande. Med den utvecklingsstrategi som Stockholms stad valt är risken stor att det för Stockholm unika och det som gör att Stockholm betraktas som en av världens vackraste städer successivt försvinner. De projekt som planeras är för storskaliga och samspelar inte med den speciella topografin och den stadskaraktär som genom medvetna förändringar utvecklats genom århundraden. Hemmablindheten vad gäller Stockholms stora värden är stor. Vald inriktning är inte heller självklar ur ett ekonomiskt, ekologiskt eller socialt perspektiv. Någon bred debatt om alternativ har inte förekommit i samband med översiktsplanen för Stockholms kommun. Än mindre har den förts för storstadsområdet som helhet det vill säga inklusive de sexton kranskommunerna. De konkretiseringar som skulle gjort det möjligt för allmänhet och media att engagera sig och sannolikt också för politikerna att förstå vad de alternativ som regionplanen egentligen handlar om, har aldrig redovisats. Eftersom vare sig vald strategi eller alternativen är tillräckligt studerade, redovisade och diskuterade är risken alltså överhängande att vi bygger fast oss i ett för framtiden olämpligt stadsmönster. Stockholm är idag extremt monocentrisk och utanför innerstaden saknas publikdragande och intresseväckande mötespunkter och monumentalarkitektur av världsklass. Lyfter vi blicken till att omfatta hela staden finns det en stor potential att skapa attraktiv tät urban miljö också i delar av ytterstaden. Bilberoendet där är stort. Segregationen är oroande. Koncentrationen av trafikrörelser in mot centrum är svårlöst. För att åtgärda detta krävs att de för stadens olika delar gemensamma kvaliteterna måste utvecklas samtidigt som deras speciella särdrag poängteras. En ny syn med den ideala storstaden som ett nätverk av stadskärnor är på väg att utvecklas inom ledande kompetenscentra för stadsplanering. Avsikten med seminariet var att bidra med ett internationellt perspektiv på dessa frågor och på vad som borde vara grundläggande för att uppnå en optimal utveckling av Stockholm som helhet. De personer som medverkade är internationellt kända och i frontlinjen av kunskapsutvecklingen. De har stor kännedom om Stockholm men självfallet inte om de allra mest aktuella händelserna. Förhoppningen är att de synpunkter som vi fått ska bidra till förbättrad dialog om möjligheterna att gå vidare. Arrangör var Europa Nostra Sverige i samarbete med Sveriges arkitekter, Samfundet S:t Erik, ICOMOS SWEDEN, Arkitekturmuseet och Stadsbyggnadsakademin vid KTH. 1

Uppslutningen vid seminariet var mycket god. Där var de flesta av opinionsbildare, ledande politiker, arkitektur- och stadsbyggnadsskribenter o.s.v. som engagerat sig i stadsbyggnadsdebatten i både lägret för och emot det som nu pågår i stan. Alla som hade velat vara med kunde tyvärr inte beredas plats. Allmänt upplägg av seminariet Efter inledningsord från Europa Nostra Sveriges ordförande Catherine Paues von Arnold och ordföranden för Sveriges arkitekters akademi för fysisk planering Erland Ullstad gjorde seminariets moderator kulturmiljövårdaren och arkitekturhistorikern Nils Ahlberg en kort bakgrundbeskrivning till dagens situation. Under rubriken Varumärket Stockholm och dagens förändringsproblematik fick vi lyssna till två Stockholmare med bred internationell erfarenhet. Olle Wästberg tidigare bland annat generalkonsul i New York och generaldirektör för Svenska institutet och Alexis Pontvik, professor i Arkitektur vid KTH. Stockholms identitet ur globalt perspektiv var rubriken för de från omvärlden inbjudna talarna. Först ut var Mikael Sundman, tidigare stadsbyggnadsdirektör i Helsingfors och nu projektledare för ett stort stadsutvecklingsområde i staden. Matthias Rudolph, miljö- och energiexpert från Transolar Company i Stuttgart, redogjorde för hur ett lyckosamt miljöarbete måste hanteras med ett helhetsperspektiv på stadsmiljön och dess funktion. Adam Wilkinson, ledare för Edinburgh World Heritage Trust, delade med sig av sina erfarenheter av att arbeta med att undvika missgrepp liknande Stockholms i en av Unesco utsedd världsarvsstad. Wilfred Wang, professor i arkitektur vid Texas University med bakgrund både som rådgivare i stads- och fastighetsutvecklingsfrågor i kommersiella sammanhang och som internationellt känd arkitekturkritiker, gav sin syn på Stockholms unika värden och utvecklingsmöjligheter. Arkitekturkritikern på The Guardian Jonathan Glancey och journalisten och debattören Alexandra Pascalidou uteblev på grund av flygstopp respektive sjukdom. Ska vi ha mer av detta från alla möjliga håll? bakom slottet, bakom Gamla Stan, mellan Gamla Stan och Söder. Stora hus dyker upp där man minst kan ana. Med överbyggnad av spåren utmed Klara sjö hamnar såväl gator som kvarter i en grop med gatuliv bara på ena sidan som nu vid Järnvägsgatan. Lika fel i skala hur man än gör. Introduktion Nils Ahlberg beskrev i sin inledning den trend och de krafter som fört med sig önskemål från många beslutsfattare om ett högexploaterat stadscentrum i Stockholm med skyskrapor, mastodontbyggen och spektakulär arkitektur på känsliga platser. Man vill öka Stockholms attraktivitet, dra till sig besökare och investeringar, och framför allt sätta Stockholm på världskartan. Men, frågade han, hur gör man det bäst? Ett enkelt sätt är att göra som alla andra, bygga höghus och spektakulära byggnader, men då är förstås risken stor att man också blir som alla andra och upplevs som en halvdan kopia som inte har något eget att komma med. Är det en bra strategi? Ett helt annat sätt är att utgå från Stockholms egen identitet, det som gör Stockholm unikt och känt i världen. Men vad är det då som gör Stockholm speciellt och unikt? Vad ger en plats dess identitet? Som illustration användes Paris, Prag och Wien. I Stockholm har diskussionen särskilt handlat om siluetten, vyerna, det grundläggande landskapet och bebyggelsekaraktären med fronterna mot vattnet och även grönskan och han kastade ut frågan hur dessa värden tas tillvara i olika aktuella projekt. Hur är det till exempel med stadshuset Stockholms, Sveriges, kanske Skandinaviens främsta varumärke? 2

Han pekade också på faran med det som ibland kallas de små stegens tyranni, det vill säga att en sak leder till en annan och att saker som kanske inte ser så farliga ut isolerade kan få mycket stora och allvarliga konsekvenser. Erland Ullstad pekade på riskerna med det normalt dåliga beslutsunderlaget i de tidiga skedena. De för det slutliga resultatet grundläggande besluten fattas alltför ofta på ett underlag som varken allmänhet eller faktiskt också beslutsfattarna förstår konsekvenserna av. Än mindre förstår man vad det skulle finnas för alternativ eftersom sådana oftast inte presenterats. Han betonade nödvändigheten av bättre tillvaratagande av såväl ekonomiska som sociala och kulturella resurser i sättet att utveckla staden med nya byggprojekt. Det är en viktig del i kvalitetsbegreppet och måste därför noga redovisas i de nödvändiga alternativstudierna. Han konstaterade att nytillskott i staden måste studeras i sammanhang med den befintliga bebyggelsen på ett betydligt mer seriöst sätt än som görs idag. De måste utformas så att de upplevs som självklara och berikande i sin omgivning och som en naturlig del i staden som växande helhet. Varumärket Stockholm och dagens förändringsproblematik Olle Wästberg inledde sitt föredrag med att visa ett äldre vykort av Stockholms stadshus, Stockholms internationellt mest kända byggnad och därefter motsvarande vy kompletterat med det nya sexton våningar höga Stockholm Waterfrontkomplexet strax bakom. Hans konstaterande att detta är ett talade exempel på hur vi handskas med våra värdefullaste tillgångar avseende Stockholms unika identitet och attraktivitet. Han informerade om att för turister och affärsresenärer är det, vid sidan om stadshuset och stadssiluetten, kungliga slottet, den medeltida stadskärnan och Wasamuseet som är de absoluta höjdpunkterna. Han frågade sig hur vi då kan ens tänka på att äventyra Gamla Stans siluett genom fler ny- och påbyggnader i närområdet som kommer att teckna sig ovanför denna. Gamla Stans integritet hotas dessutom alltmer av Slussenförslaget enligt vilket sambandet med omgivande historiska bebyggelse klipps av, en väsensfrämmande ny bebyggelse tränger sig på och att de storskaliga trafiklederna får inkräkta än mer på stadsrummet. Och hur kan vi placera skyskraporna Tors torn så att de uppfattas som hundöron ovanpå slottets tak sett från viktiga utkikspunkter? Som Stockholms slott tecknar sig idag är det helt enastående i sin fria placering. Dessutom är det Nordeuropas mest grandiosa exempel på romersk barock. Med utgångspunkt från sina fem år med uppdraget att bland annat få internationella journalister till Stockholm konstaterade Olle Wästberg att Sverige för omvärlden är mycket mer ett sätt att vara än en geografisk plats. Stockholms mänskliga proportioner med långsiktigt hållbara och vänliga byggda miljöer ses som ett uttryck för detta och beundras allra mest. Hans slutsats var att detta är det allra viktigaste att bevara. Han hänvisade till en internationell undersökning i vilken Sverige ligger mycket bra till utom vad gäller kultur och turism och konstaterade att det inte efteråt, när det väl är förlorat, går att uppfinna kulturarv och genuint egen karaktär. Det är i vilket fall en alltför mödosam process för att kunna lyckas. Han avslutade med att svara på en fråga som han ofta fått. Hur kan han älska New York och samtidigt vara emot skyskrapor i Stockholm? Svaret är för honom enkelt. Stockholm är en del av skärgården med dess sluttande stränder, branta stup, dess proportioner och vida vyer. Det går att älska två städer som i grunden är olika utan att vilja göra den ena till en medioker kopia av den andra. Alexis Pontvik började med att beskriva hur Stockholms bebyggelse hittills i stort accentuerat och förstärkt skärgårdslandskapet med dess vida vyer, dess vågrörelse ner mot vattnen och dess naturliga branter. Han konstaterade att Stockholms nya karaktärsdrag nu i stället ser ut att bli höga betongbarriärer mot vattnet som det planeras vid Slussen och utefter Klara sjö. Han informerade om att sådant, hur gärna man än vill och hur mycket man än anstränger sig, inte går att trolla bort i verkligheten. Ska man bygga över en bangård, som nu planeras, så går det inte heller att trolla bort att den äldre bebyggelsen bakom bangårdsöverbyggnaden hamnar i en sänka flera våningar under den nytillkommande bebyggelsen invid gator med bara en levande fasad. 3

Ska järnvägar eller motorvägar trollas bort så måste de i stället grävas ner innan de eventuellt bebyggs. Som positiva exempel hänvisade han till motorvägarna i Madrid eller Dusseldorf som däckats över med nyanlagda parker. I Stockholm låter vi tvärtom ett infrastrukturknippe av tunnelbanebro, centralbro för bilar och tåg att allt framgent ta få ta bort vattenyta kring Stockholms historiska centrum. På andra sidan Gamla Stan avses en motorvägsliknande bro dimpa ner på Skeppsbron. Det historiska sammanhanget mellan Gamla Stan och den äldre bebyggelsen på Söder tänker man sig bryta med en hög betonguppbyggnad som bland annat ska rymma ett varuhus och en busstation. Skärmen av höga byggnader ovanpå har man visserligen beslutat att något bryta. Men kvar blir ändå för mycket av hög betongbarriär och glänsande fönsterytor som stirrar ner på den kvarlämnade gamla stadsdelen. Det blir ljus som på inget sätt liknar den äldre bebyggelsens mer stillsamma ljus. Tors torn blir den mest monumentala porten i Europa, Vad ska den innehålla som gör att den ska få påverka hela stadsbilden? Vart leder den och vad ska den markera? Vad blir det för varumärke för Stockholm? Tanken var ju dessutom att Solna ska fogas ihop med Stockholm inte skiljas ifrån. Stockholms identitet ur ett globalt perspektiv Mikael Sundman beskrev hur Helsingfors, som på grund av sitt läge vid havet har en siluett som likt Stockholms, skulle påverkas väldigt negativt av höghus för nära centrum. Takhöjden generellt är strikt reglerad. Byggnaderna får normalt inte var högre än gatans bredd. Vid stranden är det dock accepterat med 22,5 m. Varför fick vi inget svar på. Det enda höghus som hittills har blivit verklighet är hotell Torni från tjugotalet. I motsats till Stockholm så realiserades lyckligtvis aldrig de andra höghusen som planerades under 1950- och 60-talen. Han konstaterade att höga hus är mycket ineffektiva, det vill säga ett dyrt sätt att åstadkomma och förvalta bostäder och lokalyta. De bidrar inte som påstås till gatulivet och ger blåst och skugga. Motivet att bygga höghus är just att de ska synas. Han funderade därför över det intressanta faktum att han med få undantag sällan får relevanta svar på frågan varför de är placerade där de står. I verkligheten är placeringen avgörande för om resultatet blir lyckat eller inte. I relation till placeringen har designen underordnad betydelse för resultatet. Han uttryckte stor förvåning för intresset av höghus särskilt i Oslo vars centrala delar redan är invaderade, men också till stor del i Stockholm. Han berättade att för att tillgodose behovet för den som nödvändigtvis vill bygga höghus i Helsingfors så planerar man för ett nytt affärscentrum på samma sätt som till exempel La Defense i Paris. För att inte för mycket inkräkta på stadsbilden som helhet och störa siluetten från viktiga utkikspunkter är det tänkt att ligga i Pasila på ett gammalt spårområde på rejält avstånd från den centrala stadskärnan. Matthias Rudolph, miljö- och klimatexperten i sammanhanget, var mycket tydlig med att miljöarbete måste bedrivas som en integrerad del i stadsplanearbetet. Kvaliteten i vårt miljöarbete beror på hur vi i planeringen lyckas minimera energianvändningen inte minst i transporterna. Styrsystemen för förbättrad miljö och förbättrat klimat måste därför vara inriktade på stadsområdet som helhet. De ska underlätta en sund övergång för traditionellt centraliserade och monocentriska städer med stora förortsområden som till exempel Stockholm till en mer decentraliserad uppbyggnad med på sikt flera sekundära centra med urban kvalitet motsvarande den centrala stadskärnan. Klimat inomhus hänger helt ihop med hur vi handskas med kolemissionerna från transporter och uppvärmning och med utomhusklimatet som helhet. Trivseln utomhus, som också är ett miljövärde, hänger direkt ihop med arkitekturen. Han underströk att det absolut inte är tillräckligt att minimera kolanvändningen utan att samtidigt åstadkomma hög livskvalitet generellt med tonvikt på sol och vind. Han underströk att detta är speciellt viktigt vid den förtätning som sker i äldre städer för att motsvara efterfrågan på bostäder och lokaler. Han använde utveckling av stadsdelar i bland annat Pittsburgh och Toronto som exempel och visade hur mål för till exempel sol och vind ingick som en naturlig del i miljöarbetet och hur de i praktiken definierades och hur såväl planen som resultat testades i vindlaboratorier. Som ett sätt att säkra attraktivitet hos en plats eller ett stadsområde beskrev han attityden if the invitation is right the people will 4

come. Att den föreslagna bebyggelsen på Slussen och dess nya nivåer skulle förbättra klimatet motsatte han sig bestämt, det blir snarare nya, än värre blåshål. Adam Wilkinson beskrev världsarvsstaden Edinburgh, Scotlands huvudstad med 450 000 innevånare, som en stad med stora likheter med Stockholm trots att många av dess förutsättningar är tvärt om. Likheten ligger i att topografin med sitt kraftfulla uttryck har en stor betydelse för upplevelsen av staden, egentligen var man än befinner sig. Edinburgh ligger omgiven av höjder och har i mitten en dramatisk vulkaniskt bergsrygg med kungaborg och den medeltida staden ovanpå, att jämföra med Stockholm som till synes sprider ut sig oändligt utmed vatten och dalar. I likhet med Stockholm har Edinburgh tydliga årsringar som gör det mycket spännande att röra sig runt mellan tydliga avtryck från skilda tidsepoker. Den mest anmärkningsvärda är den så kallade New Town från 1700- och 1800-talen nedanför bergsryggen, byggd med ljus och luft till skillnad från medeltidsstaden. I Scotland liksom i Sverige är tillgängliga lagar och regler tillkomna främst för att skydda enstaka byggnader och den generella karaktären hos de skyddade områdena. Lagstiftningen skyddar inte tillräckligt möjligheten att uppleva topografin och viktiga värden hos enskilda stadsdelar eller hos staden som helhet i sitt sammanhang eller på håll. Detta föranledde Edinburghs stad att påbörja en studie av vilka vyer som är värdefulla och varför. Man identifierade ett sextiotal sådana vyer som särskilt värdefulla. Man är nu i färd med att studera vad dessa vyer tål. Till sin hjälp har man i stället för enkla tvådimensionella siktkorridorer konstruerat tredimensionella siktkoner som man riktar från siktpunkten mot monumentet eller mot det stads- eller landområdet som man vill skydda från visuellt intrång. Till varje sådan siktkon gör man en analys av nuvarande situation och av vad eventuella önskemål om förändring skulle innebära. Wilfried Wang, seminariets siste talare, inledde med att för en stad som Stockholm är inte frågan om förändring och tillväxt ska ske, utan hur. Frågan här idag är hur ska Stockholm för bli attraktiv och öka sin attraktivitet i den enorma tävling mellan regioner, länder och städer som pågår. Hur ska Svenska företag bäst kunna locka de bästa utländska experterna hit? Och var ska de bo och arbeta? Och hur ska Stockholm handskas med större och större investerare och projekt? Ska de också trängas in i innerstan? Vilka byggnader ska få bli de nya symbolerna och landmärkena i stadsbilden? Och hur ska Stockholm handskas med de små varjedagsförändringarna i stadens tätare delar eller där kulturen redan är definierad? Han konstaterar att medan staden vuxit med 2,5 miljoner innevånare under hundra år så har länet vuxit med 3,3. Dessa grova siffror måste innebära att suburbaniseringen av människor ökat väsentligt. I Stockholms kommun bor 3 321 invånare per kvadratkm, i länet 307. Det är denna spridningseffekt som ger upphov till förortsbebyggelse, kontorsparker, shoppingcentra och motorvägar. Vill Stockholm verkligen fortsätta med i relation till stadskärnan nästan bara gles bebyggelse utanför? Vill framtidens människor verkligen ha det så? Kan vi ha det så med den klimatsituation som råder? Har vi verkligen riktiga planeringsinstrument så att vi kan klara av de val som behöver göras avseende bland annat livsstil och markkonsumtion? Under det senaste halvseklet har funktionerna för arbete, service, kultur, liv och fritid spritts ut över stora areor och separerats från varandra. Hur ska då de enskilda medborgarna kunna ta del av det som en stad kan erbjuda? Hur är balansen mellan privat och gemensam yta? Hur når olika socialgrupper varandra? Klimatförändringen kommer dessutom att föra med sig en ökad ström av turister som kräver sociala och kulturella aktiviteter och fritidsaktiviteter. Han beskrev ingående Stockholms speciella identitet. Stockholm är unikt med sin stora mängd av öar och vattenrum långt inifrån land ut till Östersjön. De exceptionella vyer som detta skapar är unika. Vatten som kantas av jämnhöga byggnader skapar teaterlika rum i staden som inte finns någon annanstans. De kan jämföras med Roms Piazzor eller Paris avenyer i rumsskapande. Gatoroch parkrum ger långa vyer från öarnas inre ut till vattnet. Naturen tillsammans med det byggda skapar ett mer varierat och dramatiskt urbant fenomen än vad som finns i någon annan stad. Stockholms starkaste intryck är där den underliggande topografin kan läsas tillsammans med stadsutvecklingen till en syntes. Genom att låta topografin förbli synlig så blir vi konstant påminda om dess närvaro. Genom att 5

låta spåren av topografin passera genom stan blir också våra egna försök att kontrollera naturen tydliga. Han pekade särskilt på den förre stadsträdgårdsmästaren Holger Bloms integrerade nätverk av parker på höjder eller med vattenkontakt i innerstaden. Wang konstaterar att vi farit illa med Stockholm och pekar på Klara sjös dalgång med motorleden och det nya hotellet bakom stadshuset och på hur vi låtit infrastrukturen så totalt få dominera på topografins bekostnad med den igenbyggda Riddaholmskanalen, Centralbron och Tunnelbanans dragning över vattenrummet mot Söder och Strömbrons som exempel. En viktig erfarenhet som han framförde var att städer där naturen byggts bort blir tråkiga och mer uttrycker människans hybris och tillkortakommanden än dess framsteg. Han frågar sig om steg i sådan riktning verkligen kan bidra till Stockholms framtida attraktivitet. Som ett viktigt karaktärsdrag beskriver han de regelbundna jämnhöga kvarteren med solida väggar och fönster som hål i mur och att monumentala byggnader för gemensamma ändamål frigjorts och givits alldeles betydelse i stadsbilden. Han konstaterar fördelen med att Klarakvarteren har fått behålla kvartersformen, men att den stora skalan fått förskräckande effekt på Norrmalm. Han anser det sätt som många byggnader är tillkomna och finansierade på vara orsak till den värsta formen av egoism och brist på hänsyn till omgivningen. I London, Frankfurt am Main och Wien kan vi se resultatet av byggen som är skapade utan någon stadslogik annan än marknadens kraft. När Stockholm växer så borde samma stadsbyggnadslogik som hittills kunna tillämpas. Förtätningsprocessen skulle kunna fortsätta där utrymme finns i ytterstan som nya tättbebyggda öar även där landet stigit helt ur vattnet. Systemet av parker borde såväl intensifieras som expandera ut i hela storstadsområdet. Nya signifikanta byggnader för gemensamma anläggningar för kultur och samhällsservice m.m. skulle kontinuerligt kunna placeras på spektakulära platser intill detta vittomfattande park-vattensystem. Det är väldigt enkelt att göra Stockholm till bara ännu en storstadsdjungel som Shanghai, Beijing eller Atlanta, platser som förlorat all platsens själ eftersom de ignorerat den för dem typiska topografin. Wang frågade om underutnyttjade områden nära stadscentrum som till exempel Nacka eller Lidingö ska fortsätta att vara det? Han var mycket negativ till att Stockholm fortsätter på den inslagna vägen med en tät citykärna och ett glest omland med enstaka försök till förtätning lite här och där. De föreslagna radiella bebyggelsestråken utmed infartsvägarna verkade inte imponera på honom. Hellre bejaka en urban livsstil och förtäta, respektive nyexploatera lämpliga delar av ytterstaden till nya attraktiva urbana miljöer så att de blir en del av en sammanhängande stadsväv och får en täthet liknande innerstadens. Det ger möjlighet att åstadkomma en blandad stad där också företag, hantverk och mindre industri kan få finnas i sammanhang med bostäderna och där de topografiska grunddragen förstärks. Vi vet att förortslivsstil inte är uthållig och ändå lever fortfarande halva befolkningen i Stockholm så och än fler i länet. Och hur ska man då kunna ta emot 1,5 miljon nykomna under nästa århundrade? Hur kan Stockholms identitet bestå samtidigt med en förändring mot större hållbarhet? Wangs råd var att fokusera på förorten och dess behov av förnyelse Men hur komma dit? Den verkliga testen är att åstadkomma en planeringsprocess som verkligen involverar allmänheten i de verkligt grundläggande och svåra frågorna. Då gäller det inte bara att beskriva komplicerade sammanhang utan att också göra det på ett intresseväckande sätt så att människor orkar engagera sig. Annars så blir det bara de populära enkla spörsmålen som blir genomlysta, ofta med negativt resultat för helheten. Långsiktiga scenarier som konkretiserar vad olika typ av förortsliv respektive europeiskt urbant innerstadsliv kräver måste tas fram och debatteras, till exempel vilka ytor som samma mängd människor behöver i de olika alternativen, vilken typ av transport som de möjliggör och hur de kan fogas in i stadsväven. Det går inte att ta sig fram ad hoc. Tydliga principer för önskvärd utveckling måste formuleras för stadsområdet. Wang avslutade med att allmänheten måste göras underförstådd i vad frågorna i grunden gäller. Enda sättet att komma någonstans är enligt min mening att involvera så många som möjligt. 6

Diskussionen efteråt kom mest att bestå av frågor om förtydliganden från talarna samt klargöranden från publiken om förhållanden i Stockholm avseende sådant som kunde ha missförståtts av den som kommer utifrån. Den rörde bristfällig information till allmänheten om konsekvenserna av planerna för såväl Slussen som Västra City och den redan genomförda Waterfrontanläggningen. Den rörde vikten av att gräva ner tunnelbanan, Stockholms livsnerv, också för att klara av stigande havsnivåer. Att motsäga de kloka orden från så erfarna och kunniga personer var nog svårt. Sammanfattning Att det speciella i Stockholms stadsbild och fortsatt läsbarhet av topografi och historia är avgörande viktigt för att Stockholm ska kunna nå ökad attraktivitet på ett överkomligt sätt tvivlade ingen av föreläsarna på. Tvärtom varnades vi för att Stockholm, om vi fortsätter att fara illa med stan, lätt åstadkommer en tråkig storstadsdjungel. Det finns alla skäl att ta fasta på den av Wilfried Wang framförda erfarenheten att städer där naturen byggts bort blir tråkiga och mer uttrycker människans hybris och tillkortakommanden än dess framsteg. Det finns alltför många exempel. Om ändå höga hus inom eller nära centrala stadkärnor diskuteras så gäller det att noga kartlägga konsekvenserna innan beslut fattas. Från Edinburgh fick vi tips på hur det kan gå till. Vi fick rådet att hellre fokusera på förorten och dess behov av förnyelse. En av talarna frågade hur vi ska kunna ta emot 1,5 miljon nykomna när halva befolkningen fortfarande lever ett icke uthålligt förortsliv i glest exploaterade områden. Som vi förstod det är det inte små kompletteringar som han avsåg utan rejäla tag att skapa urban, tät miljö där det verkligen går att få till något rejält, med innerstadens täthet, till exempel i samband med de föreslagna nya stadskärnorna. Ökad efterfrågan på urban stadsmiljö kräver, såväl som klimatsituationen, segregation och utanförskap, förändringar. För att kunna genomföra nödvändiga förändringar måste allmänheten göras underförstådd i vad frågorna i grunden gäller på ett helt annat sätt än i dag. Som exempel på detta framfördes att de ytor som en viss mängd människor kräver om de lever olika typ av förortsliv respektive europeiskt urbant innerstadsliv måste beskrivas, likaså den utbredning staden respektive stadsdelen får med olika scenarier och kvaliteten på den kollektivtrafik eller service som man kan förväntas få. Det går inte att ta sig fram ad hoc. Tydliga, väl underbyggda principer för önskvärd utveckling måste formuleras för hela storstadsområdet. Kerstin Westerlund Bjurström, ICOMOS SWEDEN för Europa Nostra Sverige Bilaga: seminarieprogrammet 7