BJÖRNSKOTTEN SOM GAV EKO I RÄTTSSALEN

JAKT & JURIDIK BJÖRNSKOTTEN SOM GAV EKO I RÄTTSSALEN TEXT JAN HENRICSON När de två jägarna släppte hunden anade de inte att den björnjakt de sett fram emot så länge skulle få sin upplösning i hovrätten tre år senare. Svensk Jakt har granskat det rättsliga efterspel som drabbade två omdömesgilla jägare som hade otur en att skjuta en björn för mycket. Det började som en vanlig björnjakt Peter Toth och Ulf Sterler var fulla av förväntan när björnjaktens andra dag började. Men hade de vetat hur den skulle sluta hade de aldrig lämnat sängen. när björnjägarna i Glöte viltvårdsområde i Härjedalen samlades den andra björnjaktsdagen 2008 var allt precis som vanligt. Jaktledaren Hans-Erik Norberg gick igenom reglerna för jakten. Passkyttarna fick sina anvisningar och de tre hundekipagen fick instruktioner om hur de skulle röra sig genom markerna. Några uppslag på var det kunde finnas björn fanns inte. Men eftersom man jagade i ett av de mer björntäta områdena i landet fanns det ändå hopp om att åtminstone någon av hundarna skulle få björnkontakt. Förmiddagens jakt hade inte gett något, men när jägarna Ulf Sterler och Peter Toth på eftermiddagen strävade uppför Nordiåsens branter var de fortfarande vid gott mod. Och undra på det. De var bara inne på andra dagens björnjakt och de befann sig i goda björnmarker. Det var en fin jaktdag, minns Ulf Ster- 16 232 Nr 4 2012 SVENSK JAKT

ler. Lite varmt kanske men så är det ju ofta under augustijakten. Jägarna hade kommit upp på åskanten när jämthunden Malmlångens Mira tog upp, 200 meter framför dem. De frös förstås i steget, sådär som man gör när det väntade men ändå överraskande plötsligt inträffar. Såg björnen flera gånger Långsamt närmade sig ett gångstånd. Jägarna stod några meter från varandra, bevakande olika sektorer i den glesa granskogen. Ulf fick se björnen först. Jag kunde följa björnen när den kom snett emot mig. Den kom fram i en lucka 60 meter bort. Nästa gång jag såg den helt öppet var i en lucka på cirka 40 meters avstånd. Den försvann en kort stund för att sedan dyka upp i en ny lucka. Björnen kom lugnt och fint. Ulf hade rak bredsida mot sig, och nu sköt han första skottet. Den efterföljande kriminaltekniska undersökningen skulle visa att det då var 34 meter mellan jägaren och björnen. Hade jag hållit käften hade han satt upp två skjutna björnar i vårt viltvårdsområde, och skattebetalarna hade besparats en stor utgift. I skottet tecknade björnen ordentligt men kastade och sprang tillbaka. Peter sköt i det läget sitt första skott. Björnen verkade springa efter hunden, men den kom tillbaka nästan direkt, berättar Peter Toth. Då sköt vi båda två. Björnen rörde sig från oss men vi såg den segna ner en bit bort. Jägarna sprang fram mot platsen där hunden nu skällde ett taktfast ståndskall. Ulf kom fram till höger om björnen, Peter till vänster. Eftersom den fortfarande låg med huvudet uppe sköt de var sitt fångskott för att avsluta jakten. När euforin lagt sig en smula tog det praktiska arbetet vid. Björnen skulle bärgas från platsen och jaktledaren Hans-Erik skulle ringa polisen och rapportera det fällda djuret. Vi gick ner från åsen och hela jaktlaget samlades på en vändplan. Vilken bra stämning det var, berättar Ulf och Peter. Jägarna med bäst lokalkännedom tog nu täten. För att komma närmare skottplatsen tog man en annan skogsbilväg upp på åsen. Vi var ett helt gäng som tog oss dit för att hämta björnen. Peter åkte till stugan, men vi var tillräckligt många ändå. Jag och en jaktkamrat gick lite i förväg och när vi kom fram till området pekade jag ut platsen där björnen låg, berättar Ulf Sterler. Blev liksom iskall Vi hade inte långt kvar när kamraterna bakom oss ropade att här ligger björnen! Jag trodde de skämtade. Men där låg en mindre björn bakom en gran. Skjuten bakom örat. Ulf berättar hur chockad han blev. Hur han blev liksom iskall och hur han nästan vägrade att ta in vad hans ögon såg. Det var bara en björn när vi sköt, det var jag helt säker på. Samtidigt talade fakta för sig. Här låg en björn till och det var klart att den träffats av någon av våra kulor. Det var omtumlande, jag kunde inte tro att det hade hänt. I jaktlaget var man utan diskussion överens om vad som måste göras. Händelsen måste anmälas. Björn nummer två var mindre än den första och det fanns en risk att Ulf och Peter av misstag skjutit en hona och hennes unge. Så jag ringde polisen igen, säger Hans-Erik Norberg. Och egentligen kunde det tagit slut där, för den som tog emot samtalet svarade att det var bra och att uppgiften hade noterats. Då påpekade jag att det kanske inte var så bra. Hade jag hållit käften hade han satt upp två skjutna björnar i vårt viltvårdsområde, och skattebetalarna hade besparats en stor utgift, funderar Hans-Erik. Så blev nu inte fallet. Det skulle visa sig bli precis tvärt om. Glädjen över en lyckad jakt förbyttes snabbt till oro när andra jägare i jaktlaget hittade en mindre björn skjuten i närheten av björnhonan. SVENSK JAKT Nr 4 2012 233 17

JAKT & JURIDIK och fortsatte med hot om fyra års fängelse Förhören och undersökningarna av skottplatsen pågick till långt fram på natten. TEXT JAN HENRICSON De två skjutna björnarna orsakade fullt polispådrag. En patrullbil anlände till skogsbilvägens vändplan och till skottplatsen kom polisen från Östersund i helikopter. Hans-Erik Norberg var jaktledare vid björnjakten. Han anmälde det inträffade till polisen. förhör hölls med Ulf Sterler, Peter Toth och Hans-Erik Norberg. Var jägarna befunnit sig när skotten föll positionsbestämdes med hjälp av GPS, liksom påträffade tomhylsor och naturligtvis de döda björnarnas placering. En stor del av brottsplatsundersökningen genomfördes FOTO: JAN HENRICSON i mör ker, då också flera av de intetsägande fotografier som ingick i förundersökningen togs. Klockan var långt efter midnatt när polisen lämnade Hans-Erik Norbergs hus där de sista förhören hållits. Då tog de också med sig Peters och Ulfs studsare för undersökning, liksom björnarna som kom att hamna på SVA i Uppsala för obduktion. Det skulle dröja till efter tingsrättsförhandlingen två år senare innan jägarna fick tillbaka sina vapen. Något som man vid åklagarmyndigheten i Östersund i efterhand erkänner var en onödigt lång tid. Det borde gått att återlämna vapnen tidigare, exempelvis i samband med att åtalet väcktes, säger man nu. I Hans-Eriks hus blev timmen mycket sen innan jägarna skildes åt. De vände och vred på vad som hade hänt, och spekulationerna om vad som nu skulle komma var många. Vi hade nog ändå känslan av att polisen insåg att det var en synnerligen olycklig händelse där flera faktorer samverkat. I alla fall var vi i jaktlaget helt på det klara med att Ulf och Peter varit ovetande om att det varit med två björnar. Jag menar, vem släpar med sig ett helt jaktlag till en plats där det begåtts ett jaktbrott frågar en av jaktlagsmedlemmarna, Curt Östlund, retoriskt. Så nyktert såg man inte på det inträffade vid åklagarmyndigheten för miljöbrott i Östersund. Istället satte man igång en juridisk process som kom att pågå i över tre år. Riskerade fyra år Ulf Sterler och Peter Toth är rutinerade jägare. Ulf är anställd vid Svenska Jägareförbundet, Peter har bland annat jobbat mycket med lodjursforskningen i Sverige. Båda är väl medvetna om vilka regler som gäller, och har den största respekt för att de ska följas. Nu misstänktes de för grovt jaktbrott med fängelse i upp till fyra år i straffskalan. Eftersom brottet bedömdes som grovt tvingades de genomgå en personundersökning vid kriminalvården. Det gick så långt att jag var tvungen att ha åklagarens tillstånd för att få ut ett pass när jag skulle åka på en veckas solsemester med min fru. Herregud, vi hade ju bara jagat björn, säger Peter Toth. 18 234 Nr 4 2012 SVENSK JAKT

Men, som jag har tvingats konstatera, som björnjägare har man ena foten i tingsrätten redan innan man börjat jaga. Håkan Müntzing är advokat i Sveg med erfarenhet från många jaktrelaterade förundersökningar och rättegångar. Han kom att ta sig an Peter Toths fall. För Müntzing stod det tidigt klart att åklagaren inte hade mycket att komma med. Han begärde därför att förundersökningen skulle läggas ner. När jag läser en förundersökning har jag två överväganden att göra. Det ena är att få till stånd att den läggs ner. Det andra är att jobba utifrån att åtal kommer att väckas. I det här fallet kunde jag inte se att det skulle kunna leda till en fällande dom mot varken Ulf eller Peter, därför borde förundersökningen lagts ner, säger Håkan Müntzing. Han grundar sitt resonemang på bevisläget. Det fanns bara två personer som visste hur jakten gått till där uppe på Nordiåsen. Ingen kunde tillföra något som gav en annan bild av vad som hänt. Inget i förundersökningen visade, enligt Müntzing, att björn två skjutits med avsikt, eller av oaktsamhet. En fälld, en friad Två år efter jakten åtalades Ulf Sterler och Peter Toth för grovt jaktbrott, alternativt jaktbrott, vid tingsrätten i Östersund. Kammaråklagare Åse Schoultz hävdade i sin stämningsansökan att de med avsikt eller av oaktsamhet, i samverkan, skjutit en björnhona och hennes unge. Inte oväntat hade hon en annan åsikt än Håkan Müntzing vad gällde möjligheterna att få en fällande dom. Tydligen gör vi olika bedömningar utifrån våra skilda utgångspunkter. För att väcka åtal ska man som åklagare se fram emot en fällande dom. Det var också vad jag förväntade mig och tingsrätten fällde ju faktiskt den ene jägaren, säger Åse Schoultz. I tingsrätten förnekade Ulf Sterler och Peter Toth brott. Ulf hävdade i rättssalen att han inte sett någon mer björn än den första, att han iakttagit den tillräckligt länge för att förvissa sig om att den var ensam, och att han därför inte kunde dömas. Peter medgav att han skjutit fyra skott på björnen som redan var påskjuten. Han hänvisade till paragraf 28 i jaktlagen, som säger att en jägare ska vidta de åtgärder som krävs för att avliva ett skadat vilt. I domen konstaterar tingsrätten att det inte finns någon anledning att betvivla Ulfs och Peters berättelser. Vittnen som hörs ger inte anledning till någon annan bedömning. Vem släpar med sig ett helt jaktlag till en plats där det begåtts ett jaktbrott? Ändå döms Ulf Sterler till dryga dagsböter för jaktbrott. Peter Toth frias med hänvisning till paragraf 28. Tingsrätten menade att Ulf Sterler genom att avvakta med första skottet ännu längre än han gjorde, skulle ha upptäckt att den första björnen följdes av en unge. Men jag vill hävda att det knappast går att jaga björn med hund om man inte kan skjuta i det läget som jag gjorde, säger Ulf Sterler. Oenig tingsrätt Rätten underkände däremot åklagarens resonemang om att de skjutit i samförstånd. Även om de stod bredvid varandra, var det Ulfs beslut att skjuta det första skottet som var avgörande för utgången. Men tingsrätten var inte enig i sin bedömning. Tingsfiskalen Karin Johnsson Rydh, som satt domare i målet, ville fria Ulf Sterler. Hon menade att vittnesmålet från björnexperten Arne Söderberg, SVA, som hävdat att en björnunge kan komma en bit efter björnhonan vid jakt med hund och att han inte skulle varit säker på att björnen var ensam, inte kunde ligga till grund för en fällande dom. Å andra sidan var nämndemännen Bert Nyman och Torsten Jansson skiljaktiga åt andra hållet. De ansåg att även Peter Toth skulle dömas för jaktbrott, att jägarna agerat tillsammans och i samverkan. Inte oväntat överklagades bägge domarna. Av Ulf Sterler och av åklag aren. Nu skulle fallet prövas FOTO: MAGNUS CARLSSON Curt Östlund säger att misstankarna mot jaktkamraterna om grovt jaktbrott har kommit att påverka alla som deltog i björnjakten. SVENSK JAKT Nr 4 2012 235 19

JAKT & JURIDIK i hovrätt en i Sundsvall. Det skulle komma att ta ytterligare ett år av ovisshet och oro för de båda jägarna innan det kom till ett avgörande. Åklagaren insåg tydligen att förundersökningen var bristfällig. De resonemang som förts om behovet av syn på platsen skulle nu tillfredsställas med ytterligare dokumentation. Därför blev det ny helikopter- Som björnjägare har man ena foten i tingsrätten redan innan man börjat jaga. FOTO: JAN HENRICSON flygning. Den här gången för att i dagsljus fotografera platsen för händelsen. De hade kunnat fotografera vilken granskog som helst. De bilderna tillförde absolut ingenting, säger Ulf Sterler som inte kan låta bli att ifrågasätta hur polisens och också samhällets resurser utnyttjas. Två helikopterfärder, advokatkostnader, utredningskostnader, domstolskostnader, med mera. Jag har gjort vissa överslag och bedömer att rättsprocessen mot oss kostat över en miljon kronor. I oktober 2011 hölls förhandlingarna vid hovrätten i Sundsvall. Åklagaren åberopade ny bevisning och nya vittnen. Även Ulf Sterler hade ny bevisning i en rapport från Skandinaviska björnprojektet. Båda björnarna tillåtna Och nu tog rättegången en oväntad vändning. Även om det var genetiskt bevisat att björnhonan var mor till den ett och ett halvt år gamla ungen var det inte säkert att ungen följde honan i lagens mening. Undersökningar på SVA hade visat att honan hade en sinande mjölkproduktion och en förmodad gulkropp i ena äggstocken. Något som tydde på att björnhonan parat sig på nytt och som starkt talade för att hon stött bort sin fjolårsunge. Att varken Ulf eller Peter sett fjolårsungen i närheten av honan Hovrättsförhandlingarna är över och björnjägarna Peter Toth och Ulf Sterler kan för första gången på tre år känna riktig jaktglädje igen. Även om de inte tänkt på det dagligdags har anklagelserna om grovt jaktbrott ändå legat och gnagt och påverkat deras vardag. Förundersökning nerlagd Kanske kan rättegången mot Ulf Sterler och Peter Toth leda till en förändring av nuvarande lagar och regler. Ett par månader efter den friande domen i hovrätten lade nämligen miljööveråklagare Christer B Jarlås ner en förundersökning mot en jägare som i en utsatt situation tvingats skjuta en björnhona och hennes två ungar. Fallet var på många sätt olikt det som vi berättat om här, men åklagaren hänvisade ändå till det i sitt beslut. Han menar att om det inte gick att få en fäll ande dom mot Ulf Sterler och Peter Toth går det inte att få det i andra sådana fall heller. Möjligtvis kan det leda till att lagstiftare och de som skriver föreskrifter tar till sig det orimliga i att laglydiga och omdömesgilla jägare blir misstänkta för grovt jaktbrott när allt de gjort sig skyldiga till är ett olyckligt misstag. 20 236 Nr 4 2012 SVENSK JAKT

Jägarna begär skadestånd Eftersom hovrätten fann att båda björnarna var tillåtna att skjuta under skyddsjakten begär Peter Toth och Ulf Sterler skadestånd för den förlust de lidit genom att björnarna beslagtogs efter jakten. På grund av det gick de miste om björnarnas skinn och kött, vilket de nu kräver ersättning för. pekade i samma riktning, ansåg hovrätten. Man konstaterade också att det i sådana fall inte är ovanligt att en honbjörnunge stannar i sin mors hemområde. Med det slog en enig hovrätt fast att båda björnarna var tillåtna att skjuta under skyddsjakten, och att åtalet mot både Ulf Sterler och Peter Toth skulle ogillas. Det var förstås otroligt skönt att höra hovrättens dom. Att tre år av ovisshet äntligen var över var en stor lättnad, säger Ulf och Peter. Säker på utfallet Genom domen kom frågan om jägarna handlat med avsikt eller av oaktsamhet aldrig att prövas av hovrätten. Men Håkan Müntzing är säker på att utgången blivit densamma även om inte omständigheterna med gulkroppen framkommit. Jag hävdar att hovrätten lika väl hade kunnat säga att Peter och Ulf inte ens av oaktsamhet orsakat den andra björnens död. De var kristallklara och entydiga i sina berättelser. Det fanns inget sätt genom vilket åklagaren kunde bevisa motsatsen, säger Håkan Müntzing. Åse Schoultz har inget kritiskt att säga om hovrättens dom. Den måste accepteras, säger hon. Däremot tycker hon det är synd att aktsamhetsfrågan inte kom att prövas av rätten. Det hade varit intressant ur flera aspekter. Björnungen låg 15 meter från skottplats två. Arne Söderberg sa i rätten att det var mycket sannolikt att den följde honan. Det är svårt att förstå vad man som åklagare mer ska kunna visa för att ett jaktbrott begåtts, säger Åse Schoultz. När Svensk Jakt någon månad efter hovrättens friande dom sitter tillsammans med Ulf, Peter och Curt hemma hos Hans-Erik i Glöte är lättnaden påtaglig. Inte bara hos Peter och Ulf utan också hos de två jägarna som bor i björnskogarna och för vilka jakten betyder så mycket. Samtidigt luftas förstås många synpunkter på hur samhället utformat reglerna kring björnjakten. Viltvårdsdelegationen i Jämtlands län har sagt att vi ska minska björnstammen från 900 till 650 djur. Hur ska vi kunna göra det om vi ska sitta i domstolarna i Östersund och Sundsvall i åratal, frågar sig Curt Östlund. Och Hans-Erik Norberg fyller på: Hunden kan skälla i timmar på en björn som står fast på ett ställe. Det finns en risk att det är en björnhona som kört upp sina ungar i ett träd flera hundra meter från ståndplatsen. Hur ska jägaren kunna veta det? Nej, de här reglerna måste ändras om vi ska kunna jaga björn i framtiden. Advokat Håkan Müntzing är själv jägare och har stor erfarenhet av jaktrelaterade rättegångar och förundersökningar. Han menar att förundersökningen mot de båda jägarna skulle ha lagts ner i brist på bevis. Jägareförbundet vill ha förändring Svenska Jägareförbundet har begärt en översyn av jaktlagstiftningen, så att jägare inte per automatik ska misstänkas för grovt Ola Wälimaa jaktbrott när större rovdjur är inblandade i händelsen. Regeringen uppger att man arbetar med frågan. Så fort det skjutits ett stort rovdjur och det finns minsta möjlighet att misstänka jaktbrott så sätter processen igång. Det blir en stor utredning, vapen beslagtas och misstanke om grovt jaktbrott riktas mot jägaren. Det är inte rimligt, säger Jägareförbundets jurist Ola Wälimaa. Att en jägare på synnerligen lösa grunder kan bli misstänkt för grovt jaktbrott är anmärkningsvärt. Att man bara på grund av oaktsamhet riskerar att dömas till fyra års fängelse är något som sticker ut i svenskt rättsväsende, fortsätter Ola Wälimaa. Enligt Wälimaa finns det ett stort behov av att se över lagstiftningen i det här avseendet. Det gäller också i de fall där jägare skyddar sin hund mot rovdjursangrepp. SVENSK JAKT Nr 4 2012 237 21