En r apport fr ån. Allmän säkerhetskontroll i domstol en utvärdering

Domstolsverkets En r apport fr ån Domstolsverket r apportserie 2006:3 2007:1 Allmän säkerhetskontroll i domstol en utvärdering

Producerad av Informationsavdelningen, Domstolsverket, diarienummer 846-2007 Tryckt på Tabergs Tryckeri, Jönköping, oktober 2007

Allmän säkerhetskontroll i domstol en utvärdering INNEHÅLL 1 Sammanfattning... 2 2 Inledning uppdragets genomförande... 3 3 Beskrivning av reglerna om säkerhetskontroll i domstol... 4 3.1 Allmänt förutsättningar för att genomföra säkerhetskontroll... 4 3.2 Beslut om säkerhetskontroll... 5 3.3 Vilka som omfattas av säkerhetskontroll... 5 3.4 Vem som genomför säkerhetskontroll... 6 3.5 Vad säkerhetskontroll innebär... 6 3.6 Följder av vägran att underkasta sig säkerhetskontroll - påträffande av föremål 6 4 Sammanfattning av enkätsvar... 8 4.1 Inledning... 8 4.2 Enkät till domstolar som under 2005 eller 2006 beslutat om allmän säkerhetskontroll... 8 4.3 Enkät till övriga allmänna domstolar...11 5 Analys och överväganden...14 5.1 Inledning...14 5.2 Allmänna synpunkter på tillämpningen av lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol...16 5.3 Några särskilda frågor...17 6 Säkerhetsrisker och hot mot domstolar...20 6.1 Inledning...20 6.2 Medarbetarenkät 2002, 2004, 2006...21 6.3 Brottsförebyggande rådets studie av otillåten påverkan 2005...21 6.4 Årlig enkät avseende säkerhetsläget vid den enskilda domstolen...22 6.5 Incidenter...22 6.6 Framtida hotbilder...22 1 (23)

1 Sammanfattning Domstolsverket har på regeringens uppdrag utvärderat de ändringar i lagen (1981:1064) om allmän säkerhetskontroll som trädde i kraft den 1 juli 2001. I uppdraget ingick bl.a. att göra en bedömning av utvecklingen av säkerhetsrisker och hot mot domstolarna samt att överväga om den nya regleringen är ändamålsenligt utformad. Två enkäter har genomförts för att erhålla ett underlag för utvärderingen. Den ena enkäten omfattade de domstolar som under åren 2005 och 2006 genomfört allmän säkerhetskontroll. Syftet med denna enkät var att få del av domstolarnas erfarenheter när det gäller genomförandet av sådana kontroller. Den andra enkäten omfattade övriga allmänna domstolar och omfattade ett antal frågor av generell karaktär som även ställdes till de domstolar som genomfört allmän säkerhetskontroll under åren 2005 och 2006. Som en följd av svaren på enkäterna vill Domstolsverket i rapporten belysa ett antal frågeställningar i anslutning till reglerna om säkerhetskontroll i domstol. Verket lämnar dock inte några förslag till förändringar av de nuvarande reglerna. Bakgrunden härtill är framför allt att domstolarna på grund av den korta tid som lagändringarna varit i kraft, har begränsade erfarenheter av de genomförda förändringarna. Det underlag som framkommit vid genomförandet av enkäterna kan därför inte anses tillräckligt för att föreslå några lagändringar. De frågor som Domstolsverket önskar föra fram är i huvudsak följande. Vissa domstolar anser att kraven för att besluta om säkerhetskontroll är alltför stränga och att en uppmjukning bör göras. Det borde enligt dessa vara möjligt att genomföra säkerhetskontroll även om någon konkret hotbild inte föreligger. Denna fråga bör enligt Domstolsverkets mening övervägas i den pågående översynen. Gränsdragningen mellan särskild säkerhetskontroll och allmän säkerhetskontroll upplevs ibland som konstruerad och utan direkt förankring i verkligheten. Det anförs att det i stort sett alltid är en viss förhandling som föranleder ett beslut om säkerhetskontroll, även allmän sådan. I sammanhanget betonas även den betydelse som lokalernas utformning har vid bedömningen av vilket slag av säkerhetskontroll som skall genomföras. Även denna fråga bör övervägas vidare. Det har ifrågasatts om undantaget för vissa kategorier att genomgå säkerhetskontroll generellt skall avse advokater och tolkar. Frågan bör övervägas i den pågående översynen. Frågan om vilken domstol som skall fatta beslut om allmän säkerhetskontroll i fall då en förhandling hålls i en annan domstols lokaler kan ge anledning till tillämpningsproblem. Det bör därför övervägas om reglerna kan förtydligas i detta avseende. Utvärderingen avslutas med en bedömning av framtida säkerhetsrisker och hot mot domstolarna. 2 (23)

2 Inledning uppdragets genomförande Domstolsverket fick i regleringsbrevet för budgetåret 2007 i uppdrag att utvärdera de ändringar i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol som trädde i kraft den 1 juli 2001. I uppdraget ingick bl.a. att göra en bedömning av utvecklingen av säkerhetsrisker och hot mot domstolarna samt överväga om den nya regleringen är ändamålsenligt utformad. Domstolsverket skulle under uppdragets genomförande samråda med Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvården i den utsträckning som befanns lämpligt. Uppdraget skulle redovisas senast den 1 oktober 2007. Arbetet med genomförandet av utvärderingen har bedrivits av en arbetsgrupp inom Domstolsverket bestående av säkerhetschefen Anita Kihlström Svensson, säkerhetshandläggaren Rolf Persson och juristen Anders Davidson. Arbetet har huvudsakligen inriktats på att samla de erfarenheter som finns hos de allmänna domstolarna när det gäller tillämpningen av lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol, framför allt såvitt avser användandet av allmän säkerhetskontroll. För att få del av domstolarnas erfarenheter genomfördes två olika enkäter, dock med delvis samma frågeställningar. Den ena enkäten riktades till de domstolar som under åren 2005 och 2006 vid något tillfälle genomfört allmän säkerhetskontroll. Svaren från domstolarna på frågorna i enkäten inhämtades vid telefonintervjuer. Denna enkät omfattade ett tjugotal domstolar. Den andra enkäten riktades till övriga allmänna domstolar. Svaren på frågorna i denna enkät har lämnats skriftligt. Redovisningen av uppdraget bygger således på domstolarnas erfarenheter av tilllämpningen av lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol, framför allt såvitt gäller allmän säkerhetskontroll. Under arbetet har visst samråd skett med Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvården. 3 (23)

3 Beskrivning av reglerna om säkerhetskontroll i domstol 3.1 Allmänt förutsättningar för att genomföra säkerhetskontroll Möjligheten att anordna säkerhetskontroll i domstol infördes den 1 januari 1982 då lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar trädde i kraft. Lagen gjorde det möjligt att genomföra säkerhetskontroller vid s.k. riskförhandlingar även i fall där inte någon konkret misstanke om brott kunder riktas mot viss person. Enligt lagen fick säkerhetskontroll äga rum om det till följd av särskilda omständigheter fanns risk för att det i samband med en domstolsförhandling kunde komma att förövas brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2001 genomfördes ett förstärkt tillträdesskydd till domstolslokaler i syfte att minska risken för våld och annan brottslighet av allvarligare slag i domstolarna. Förändringarna medförde att två olika former av säkerhetskontroll infördes, allmän säkerhetskontroll och särskild säkerhetskontroll. Allmän säkerhetskontroll omfattar hela domstolsbyggnaden, medan särskild säkerhetskontroll omfattar den sal i vilken en förhandling som bedöms som riskfylld skall hållas. Genom lagändringen fick lagen den nuvarande rubriken lagen om säkerhetskontroll i domstol (nedan kallad säkerhetskontrollagen). Allmän säkerhetskontroll får genomföras om det finns anledning att befara att det i en domstols lokaler kan komma att förövas brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. För att kunna genomföra en allmän säkerhetskontroll måste någon form av säkerhetsrisk kunna identifieras, vilken dock inte behöver vara hänförlig till någon viss person eller till något visst mål vid domstolen. Av förarbetena framgår dock att tröskeln inte bör sättas för högt och det är tillräckligt att det finns anledning att befara att ett allvarligt brott kan komma att begås i domstolens lokaler (prop. 2000/01:32 s. 40). Det anges vidare att även något diffusa och allmänt riktade hot eller befarade risksituationer kan föranleda allmän säkerhetskontroll. Särskild säkerhetskontroll får genomföras om det till följd av särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med en domstolsförhandling kan komma att förövas brott av det slag som kan utgöra skäl att anordna allmän säkerhetskontroll. De brott som kan föranleda genomförande av allmän eller särskild säkerhetskontroll är sådana som kan anses innefatta en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. Enligt förarbetena är det i första hand fråga om brott som avses i 3, 4 och 13 kap. brottsbalken men även andra brott kan beaktas (prop. 1980/81:114 s. 19). Risken skall röra kvalificerade gärningar, såsom mord, dråp, allvarligare misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller sabotage. Av detta följer att en risk för att brottet främjande av flykt skall komma att begås inte i sig är tillräckligt för att besluta om säkerhetskontroll. Endast om det kan befaras att våld eller hot om våld kan komma till användning vid t.ex. ett fritagningsförsök kan särskild säkerhetskontroll bli aktuell. För att kunna fatta beslut om särskild säkerhetskontroll krävs att risken för att brott skall komma att begås kan kopplas till en viss förhandling. Detta medför att sådan säkerhetskontroll endast kan genomföras i samband med s.k. riskförhandlingar. Det krävs däremot inte att brottsmisstanken kan riktas mot en viss person. 4 (23)

Hur stor risken för brott måste vara har inte kunnat anges generellt. Viss restriktivitet skall iakttas, vilket också följer av kravet att risken skall kunna relateras till särskilda omständigheter. Med detta avses enligt förarbetena att det har kommit fram uppgifter om uttalade hotelser eller om förberedande åtgärder som tyder på brottsliga avsikter. Det kan också i något fall tänkas att rättegången avser personer som tillhör en organisation som enligt vad som är allmänt känt använder våld för att uppnå sina syften. I brottmål kan även den ifrågavarande gärningens art och samband med ekonomiska intressen utgöra sådana särskilda omständigheter som motiverar en säkerhetskontroll. Det kan också finnas kända spänningar mellan parterna. En avvägning får alltid göras mellan riskerna och de olägenheter som kontrollen kan medföra. Alla relevanta faktorer skall vägas in, således även arten av befarade brottsliga handlingar och möjligheterna att genom bevakning och andra åtgärder nedbringa riskerna (prop. 1980/81:114 s. 19). Med domstolsförhandling avses varje sammanträde inför rätten vid vilket parter och andra får närvara och utöva processuell verksamhet. Det saknar betydelse vilka frågor som är föremål för rättens prövning. Vid allmän domstol kan säkerhetskontroll förekomma både i brottmål och tvistemål samt i ärenden. Bestämmelserna om säkerhetskontroll är även tillämpliga vid förhandlingar i övriga domstolar, t.ex. förvaltningsdomstolar och andra myndigheter som har ställning som dömande organ (prop. 1980/81:114 s. 18). 3.2 Beslut om säkerhetskontroll Beslut om allmän säkerhetskontroll fattas av domstolens chef eller annan lagfaren domare som han eller hon har delegerat beslutanderätten till. Särskild säkerhetskontroll beslutas av rätten eller, om förhandlingen ännu inte har inletts, av den som skall vara ordförande vid förhandlingen. Innan beslut fattas skall samråd ske med polismyndigheten. I fråga om särskild säkerhetskontroll skall samråd även ske med åklagaren. Ett beslut om allmän säkerhetskontroll skall avse viss tid och, vid behov, innehålla uppgift om vilka lokaler som beslutet avser. Ett beslut om särskild säkerhetskontroll skall avse viss förhandling. 3.3 Vilka som omfattas av säkerhetskontroll Allmän säkerhetskontroll omfattar besökare till domstolens lokaler. Kontrollen avser dock inte domstolens anställda eller nämndemän och andra som befinner sig i domstolens lokaler på grund av utövande av allmän tjänst eller offentligt uppdrag och inte heller advokater. Domstolen får, om särskilda skäl talar för det, undanta andra personer från kontrollen och även besluta att personer som annars skulle vara undantagna skall omfattas av kontrollen. Särskild säkerhetskontroll omfattar åhörare och dem som har kallats att närvara vid förhandlingen. Kontrollen avser dock inte rättens ledamöter och andra som skall närvara vid förhandlingen på grunda av utövning av allmän tjänst eller offentligt uppdrag och inte heller advokater. Även såvitt gäller särskild säkerhetskontroll får domstolen, om särskilda skäl talar för det, undanta andra personer från kontrollen. Till dem som utövar allmän tjänst hör protokollförare, åklagare, polismän med uppgift att biträda åklagaren eller att upprätthålla bevakning i rättssalen och vaktpersonal. Även andra myndighetsrepresentanter såsom tjänstemän inom frivården 5 (23)

och socialtjänsten samt taxeringsintendenter och allmänna ombud i skattemål hör hit. 3.4 Vem som genomför säkerhetskontroll Såväl allmän som särskild säkerhetskontroll genomförs, efter närmare anvisningar av polismyndigheten, av polisman. Vid allmän säkerhetskontroll finns dock möjlighet för polismyndigheten att besluta att kontrollen skall genomföras av ordningsvakt under ledning av polisman. Vid särskild säkerhetskontroll får polismyndigheten besluta att polisman som genomför kontrollen skall biträdas av ordningsvakt. Vid allmän säkerhetskontroll skall i princip en polisman leda kontrollen, även om den utförs av ordningsvakt. Huruvida uppfyllandet av detta krav innebär att polispersonal måste finnas tillgänglig i domstolslokalerna får avgöras från fall till fall. Vid bedömningen, som bör ske efter samråd mellan domstolen och polismyndigheten, skall det främst beaktas om polisen i den aktuella situationen kan leda kontrollen utan att fysiskt vara på plats. Andra faktorer som bör beaktas i sammanhanget är polisens möjligheter att snabbt rycka ut till domstolen om behov uppstår, t.ex. på grund av åtgärder som inte får utföras av dem som genomför kontrollen (prop 2000/01:32 s. 53). 3.5 Vad säkerhetskontroll innebär I säkerhetskontrollagen anges att vid säkerhetskontroll skall vapen och andra föremål som är ägnade att komma till användning vid sådana brott som kan föranleda beslut om säkerhetskontroll eftersökas. För detta ändamål får kroppsvisitation utföras. Kroppsvisitation innebär i första hand undersökning av en persons kläder och vad denne i övrigt bär på sig eller bär med sig, t.ex. en väska. För tydlighetens skull anges dock särskilt att väskor och andra föremål som medförs till eller påträffas i domstolens lokaler får undersökas. Låsta väskor får öppnas. Vid allmän säkerhetskontroll skall kroppsvisitation och undersökning av väskor och andra föremål ske genom användande av metalldetektor eller liknande anordning eller, om det finns särskilda skäl, på annat sätt. Härmed avses manuell kroppsvisitation. Som särskilda skäl anges i förarbetena främst att den tekniska utrustningen ger indikation på att ett vapen eller annat otillåtet föremål medförs, eller att utrustningen inte kan användas, t.ex. på grund av tekniska fel. Kroppsvisitation och undersökning av väskor och andra föremål som sker på annat sätt än genom användande av metalldetektor eller liknande anordning får utföras av polisman eller av ordningsvakt som polismyndigheten har godkänt för uppgiften. Identitetskontroll får endast genomföras för att fastställa om en person, som uppger sig inte omfattas av säkerhetskontroll, skall undantas från kontrollen. 3.6 Följder av vägran att underkasta sig säkerhetskontroll - påträffande av föremål Den som inte underkastar sig allmän säkerhetskontroll skall vägras tillträde till domstolens lokaler. Den som inte underkastar sig särskild säkerhetskontroll skall vägras tillträde till förhandlingen. 6 (23)

Särskilda regler gäller dock för personer som är kallade till en förhandling vid domstolen. Om någon som är kallad till en förhandling vid domstolen vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll, skall detta omedelbart anmälas till domstolen. Den som har att besluta om säkerhetskontroll skall då avgöra om den som har vägrat att underkasta sig säkerhetskontroll skall undantas från denna. Om den som vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll (särskild eller allmän) får hämtas till domstolen om han eller hon uteblir, får den som skall besluta om kontrollen förordna att personen trots sin vägran skall undergå säkerhetskontroll. Såvitt gäller allmän säkerhetskontroll har föreskrivits att vid prövning av frågan om någon skall undantas eller om någon som får hämtas till domstolen skall förordnas att undergå kontroll, skall om möjligt rätten vid den förhandling till vilken personen har kallats höras. Om förhandlingen ännu inte inletts skall den som skall vara ordförande i målet höras om det är möjligt. Den som inte tillåter undersökning av väska eller annat föremål skall, om det anses lämpligt, ges tillfälle att lämna föremålet till förvaring. Om föremålet lämnas till förvaring får tillträde inte vägras. Påträffas vapen eller andra föremål som är ägnade att komma till användning vid brott av det slag som reglerna avser, och tas det inte i beslag enligt rättegångsbalkens bestämmelser, skall den hos vilken föremålet påträffades uppmanas att lämna det ifrån sig för förvaring. Om innehavaren är okänd får föremålet omhändertas. En åhörare som vägar att lämna ifrån sig ett vapen eller annat föremål får avlägsnas från domstolens lokaler. Om någon som är kallad till en förhandling vägrar lämna ifrån sig ett vapen eller annat föremål gäller motsvarande regler som när en sådan person vägrar att underkasta sig säkerhetskontroll. Det skall slutligen nämnas att en domstols beslut enligt säkerhetskontrollagen inte får överklagas. 7 (23)

4 Sammanfattning av enkätsvar 4.1 Inledning Som nämnts i avsnitt 1 har Domstolsverket genomfört två enkäter i syfte att ta del av domstolarnas erfarenheter när det gäller tillämpningen av reglerna om säkerhetskontroll, framför allt såvitt gäller allmän säkerhetskontroll (se bilaga 1 och 2). I detta avsnitt ges en sammanfattande redogörelse av svaren på de båda enkäterna. Avsnittet är disponerat på så sätt att varje fråga återges under en särskild rubrik och därefter lämnas en sammanfattning av svaren på den ställda frågan. Redogörelsen inleds med enkäten till de domstolar som beslutat om allmän säkerhetskontroll under 2005 eller 2006, och följs av den enkät som riktades till övriga allmänna domstolar. 4.2 Enkät till domstolar som under 2005 eller 2006 beslutat om allmän säkerhetskontroll 4.2.1 Inledning Under år 2005 och 2006 var det enligt de uppgifter som Domstolsverket har tillgängliga, 14 domstolar som beslutade om allmän säkerhetskontroll. Alla utom ett fall avsåg mål i hovrätt eller tingsrätt. Det avvikande fallet var en förhandling i länsrätt. Vid de flesta tillfällen då kontroll beslutats har denna pågått under en eller ett par förhandlingsdagar. Endast vid några enstaka fall har kontrollen pågått mer än fem dagar. Som en jämförelse kan nämnas att ett fyrtiotal domstolar beslutade om särskild säkerhetskontroll under år 2005 och 2006. Anledningen till att enkäten omfattat endast åren 2006 och 2006 är dels att fler domstolar fattade beslut om allmän säkerhetskontroll under dessa år jämfört med de två föregående åren, dels att det var rimligt att anta att minnesbilden av förhållandena i samband med de fattade besluten framstår som klarare för de två senaste åren. Svaren på denna enkät har lämnats vid telefonintervjuer med den säkerhetsansvarige vid domstolen. 4.2.2 Fråga 1: Vad var anledningen till att beslut om allmän säkerhetskontroll fattades och hur väcktes frågan? Den vanligaste typen av mål där allmän säkerhetskontroll har beslutats är brottmål. Endast i något enstaka fall har det gällt tvistemål. Såvitt gäller brottmål är det framför allt i större narkotikamål och i mål som avser någon form av gängbrottslighet eller släktfejder. En vanlig orsak till att beslut om allmän säkerhetskontroll fattas är att det kan förväntas att mycket folk skall komma till förhandlingen och att det finns risk för att bråk skall uppstå. Även risk för fritagning av häktade personer utgör skäl för beslut om allmän säkerhetskontroll. Det förekommer också att risker för hot mot vittnen, målsägande och tilltalade utgör en anledning till säkerhetskontroll. 8 (23)

En annan anledning till att en domstol väljer att förordna om allmän säkerhetskontroll kan vara att lokalernas utformning gör det besvärligt att genomföra en särskild säkerhetskontroll. I flera av de fall som allmän säkerhetskontroll genomförts hade det egentligen varit mera relevant att besluta om särskild säkerhetskontroll, men så har ej skett på grund av lokalernas utformning. Det kan också vara så att man förväntar så mycket folk till en förhandling att det, även om det skulle vara möjligt, inte anses tillräckligt med särkskild säkerhetskontroll utan det anses behövligt med allmän säkerhetskontroll. Någon domstol anger att lokalernas utformning gör det i princip omöjligt att förordna om särskild säkerhetskontroll. De fall som avsåg tvistemål rörde sig dels om ett vårdnadsmål, dels om en tvist om äganderätt till viss egendom. I det fall som allmän säkerhetskontroll beslutades av länsrätt, var det fråga om ett LVU-mål i vilket det förelåg risk för fritagning av den omhändertagne. Vanligen initieras frågan om säkerhetskontroll av polis eller åklagare. Det förekommer dock även att domstolen tar upp frågan på eget initiativ. Såvitt gäller förhandling i hovrätt föranleds frågan om förordnande av säkerhetskontroll vanligen av att det framgår att det förekommit problem vid förhandlingen i tingsrätten. 4.2.3 Fråga 2: På vilket sätt var besluten tidsbegränsade? Vanligen begränsas kontrollen till förhandlingsdagarna. Det har förekommit att domstolen har behövt fatta två beslut eftersom förhandlingen avbrutits. En domstol uppger att i ett fall då förhandlingen hölls i två omgångar fattades endast ett beslut, medan beslut om uppehåll togs under hand med polisen. 4.2.4 Fråga 3: Undantogs andra från kontrollen än de kategorier som inte omfattas av allmän säkerhetskontroll enligt 3 lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol? De enda fall av undantag av andra än de som anges i lagen är beträffande tolkar. 4.2.5 Fråga 4: Genomfördes kontrollen av polis och/eller av ordningsvakt? Allmän säkerhetskontroll utförs antingen av polis eller av ordningsvakter. När kontrollen genomförs av ordningsvakter sker det inte sällan under överinseende av polis, dvs. polis är närvarande i domstolen. I något fall har uppgivits att polis deltog inledningsvis, men att kontrollen därefter sköttes av ordningsvakter. När ordningsvakter genomför kontrollen sker det vanligen genom avrop från det ramavtal som Domstolsverket tecknat med Securitas. 4.2.6 Fråga 5: Var det någon som vägrade genomgå säkerhetskontroll? Vilka åtgärder vidtogs i så fall? Ingen domstol uppger att någon vägrat genomgå säkerhetskontroll. Några domstolar uppger däremot att det inträffat att besökare valt att vända om vid ingången till domstolen när de blivit varse att säkerhetskontroll genomförs. 4.2.7 Fråga 6: Föranledde kontrollen några problem i övrigt? (t.ex. förvaring av föremål) Samtliga domstolar har besvarat denna fråga nekande. 9 (23)

4.2.8 Fråga 7: Beskriv det samråd med polismyndigheten som föregick kontrollen. Hade polismyndigheten några synpunkter på utformningen av kontrollen? I de flesta fall sker samråd med polisen informellt via telefon eller vid besök i domstolen. Några domstolar uppger att polisen är väl förtrogen med lokalerna, vilket gör att behovet av samråd minskar. I några fall har samråd även skett med åklagaren. Det är endast någon enstaka domstol som angett att de erhållit en skriftlig hotbildsanalys från polisen. 4.2.9 Fråga 8: Anser domstolen att regleringen av allmän säkerhetskontroll i ovan angiven lag är ändamålsenligt utformad? Fundera särskilt på gränsdragningen mellan särskild och allmän säkerhetskontroll. De flesta domstolar anser att lagstiftningen är ändamålsenligt utformad. Några anger att de inte har några synpunkter, eftersom man har tillämpat reglerna sällan och därmed har liten erfarenhet. Någon domstol anger att eftersom man på grund av lagens utformning endast kan besluta om allmän säkerhetskontroll har man inte funderat över reglernas utformning och skillnaderna mellan särskild och allmän säkerhetskontroll. Några domstolar pekar på att ett beslut om att förordna om säkerhetskontroll alltid föranleds av en viss förhandling, så även vid beslut om allmän säkerhetskontroll. Skillnaden mellan de båda formerna upplevs därför som konstruerad. Några domstolar anger att det i vissa fall kan upplevas som en alltför ingripande åtgärd att besluta om säkerhetskontroll, och att det i sådana situationer kan räcka att polis finns närvarande i lokalerna. För det mesta fungerar detta väl, inte minst tack vare ett gott samarbete med den lokala polisen. Det påpekas dock att detta förfarande inte är reglerat i lag. En domstol anser att en fördel med allmän säkerhetskontroll är att det minskar risken för att någon enskild skall känna sig utpekad. Vidare anför några domstolar att det borde vara möjligt att andordna allmän säkerhetskontroll även om inget framkommit som medför risk för våld. En domstol anför att det bör vara möjligt att ordna säkerhetskontroller stickprovsvis eller när man i övrigt önskar och även permanent. 4.2.10 Fråga 9: Har det förekommit att domstolen haft för avsikt att besluta om allmän säkerhetskontroll men ändå avstått från detta? Vad var anledningen i så fall? Endast ett fåtal domstolar kommenterar denna fråga. I något fall anges att man övervägt att anordna allmän säkerhetskontroll, men avstått från detta eftersom det anses för ingripande. I stället har man bett en polis närvara i samband med förhandlingen. En domstol anger att man aldrig tvekar att fatta beslut om allmän säkerhetskontroll om det bedöms att en viss risk föreligger. 4.2.11 Fråga 10: Har det förekommit att det varit tveksamt om domstolen skall besluta om allmän eller särskild säkerhetskontroll? Endast ett par domstolar har kommenterat denna fråga. En av dessa anger att det i ett fall var tveksamt om man skulle besluta om allmän eller särskild säkerhetskontroll. Fallet avsåg en förhandling där mc-gäng var inblandade, men trots att det således rörde en viss förhandling valde man att förordna om allmän säkerhetskontroll. Skälet var att det bedömdes föreligga en risk för att personer skulle komma att vistas i andra delar av lokalerna än vid den aktuella förhandlingssalen. 10 (23)

Några domstolar anger att lokalsituationen under senare tid har förbättrats, och att det därigenom blivit möjligt att genomföra särskilda säkerhetskontroller, vilket minskat behovet att anordna allmänna säkerhetskontroller. 4.2.12 Fråga 11: Vilken är domstolens bedömning av framtida säkerhetsrisker och hot mot domstolarna i allmänhet och den egna domstolen i synnerhet? Flera domstolar anser att hot och risker har ökat under senare år och att någon minskning inte kan förväntas ske. Några domstolar anser dock att hot och risker inte ökat under senare år. Flera domstolar anför att det inte är hoten mot själva domstolen som ökat utan snarare hot mot parter, vittnen, målsägande m.fl. Det framhålls också att det allmänna klimatet i samhället har hårdnat och att en bidragande orsak kan vara en tilltagande brottslighet med internationell anknytning. Vidare anges ett ökat drogmissbruk som en orsak till ökade risker allmänt sett. Flera domstolar anger att varken domstolen eller några enskilda domare under de senaste åren utsatts för några mer konkreta hot. Några domstolar pekar på att säkerheten i domstolarna behöver förbättras, bl.a. genom ombyggnad av lokaler, så att parter, målsäganden och vittnen känner sig trygga i domstolslokalerna. I det sammanhanget framhålls konstant säkerhetskontroll med larmbågar som en möjlig åtgärd samt även en ökad användning av övervakningskameror i domstolarna. En domstol uppger att man sedan en tid använder övervaknings kameror med inspelning i väntrummet utanför förhandlingssalarna och att detta upplevs ha en preventiv effekt vad gäller hot och risker. 4.2.13 Fråga 12: Övriga kommentarer Några kommentarer utöver de som lämnats på föregående frågor, har inte framförts vid intervjuerna. 4.3 Enkät till övriga allmänna domstolar För att få del av ytterligare erfarenheter och synpunkter från domstolarna på tilllämpningen av säkerhetskontrollagen har en enkät även genomförts till de allmänna domstolar som inte genomfört allmän säkerhetskontroll under åren 2005 och 2006, och som därför inte omfattades av den ursprungliga enkäten. Enkäten bestod av ett antal frågor från den först genomförda enkäten. Dessa frågor var de som inte avsåg den närmare tillämpningen av allmän säkerhetskontroll, utan av mera generell karaktär. De frågor som avses är frågorna 8-12 i den först genomförda enkäten. Inför den andra enkäten omformulerades vissa av frågorna något, dock utan några förändringar i sak (gäller fråga 1 och 3 nedan). Svaren på enkäten lämnades skriftligen och svar har inkommit från 29 domstolar. 4.3.1 Fråga 1: Anser domstolen att regleringen av säkerhetskontroll i ovan angiven lag är ändamålsenligt utformad? Fundera särskilt på gränsdragningen mellan särskild och allmän säkerhetskontroll samt om de möjligheter som lagen ger att besluta om säkerhetskontroll anses tillräckliga eller om det borde vara möjligt att i större omfattning kunna fatta beslut om säkerhetskontroll. De flesta domstolar anser att den nuvarande lagstiftningen är ändamålsenligt utformad och att det vanligen inte innebär några problem att avgöra om en säker- 11 (23)

hetskontroll skall vara allmän eller särskild. En del av dessa anger dock att de har liten erfarenhet av tillämpningen av lagen. De flesta synes också anse att lagen ger tillräckligt utrymme för att täcka behoven. Några domstolar anser emellertid att förutsättningarna för att besluta om säkerhetskontroll kan framstå som väl stränga. Någon domstol anser att det behövs ett mera flexibelt system, medan en annan framför att det kan finnas behov av ökad kontroll utan formellt beslut om säkerhetskontroll för att skapa en ökad säkerhetskänsla. Någon domstol anser däremot att bestämmelserna är utformade på ett sådant sätt att det i praktiken är omöjligt att besluta om säkerhetskontroll. Ett par domstolar anser att det bör vara möjligt att ha en mera generell kontroll vid domstolens entré. Det framförs också önskemål om att möjligheten för polis att närvara vid en förhandling utan att något beslut om säkerhetskontroll fattats bör regleras. 4.3.2 Fråga 2: Har det förekommit att domstolen haft för avsikt att besluta om säkerhetskontroll men ändå avstått från detta? Vad var anledningen i så fall? En majoritet besvarar denna fråga nekande. Endast ett fåtal domstolar uppger att det förekommit att man avstått från att fatta beslut om säkerhetskontroll. I ett par fall anges att man i stället sett till att polis varit närvarande i samband med en förhandling, men att detta överenskommits under hand med polismyndigheten utan något formellt beslut. Någon domstol anger att man övervägt att besluta om säkerhetskontroll, men att hotbilden ändå inte bedömts som tillräckligt allvarlig. 4.3.3 Fråga 3: I fall då säkerhetskontroll beslutats, har det då förekommit att det varit tveksamt om beslutet skall avse allmän säkerhetskontroll eller särskild säkerhetskontroll? Vad var i så fall anledningen? Flertalet domstolar besvara även denna fråga nekande. En domstol anger att det kan vara tveksamt vid en liten domstol om en säkerhetskontroll skall vara särskild eller allmän. En annan domstol anger att det i princip inte föreligger några tveksamheter, men att det vid stor tillströmning av åhörare kan vara mera lämpligt att förordna om allmän säkerhetskontroll. 4.3.4 Fråga 4: Vilken är domstolens bedömning av framtida säkerhetsrisker och hot mot domstolarna i allmänhet och den egna domstolen i synnerhet? Flera domstolar bedömer att hot och risker kommer att öka i framtiden. Av tänkbara orsaker till denna ökning anges bl.a. samhällsutvecklingen i stort, ökad grov brottslighet och ökad organiserad brottslighet (kriminella nätverk) samt en ökning av brottslighet med internationell anknytning. Vidare anges att riskerna ökar på grund av psykiatrireformen, vilken lett till att psykiskt sjuka personer rör sig friare i samhället. Några domstolar anser dock att det inte finns tecken på ökande hot och risker, i vart fall inte riktade mot domstolen eller enskilda domare. Däremot anges att hot mot parter och vittnen har ökat. Flera domstolar anser att möjligheten att förordna om säkerhetskontroll är ett viktigt medel för att motverka hot och risker i samband med förhandlingar, och några tar i det sammanhanget upp möjligheten att ha ständig inpasseringskontroll. Hur en sådan ökning av kontroller förhåller sig till öppenheten i samhället anges vara en politisk fråga. Några domstolar pekar på brister i säkerheten i den egna domstolens lokaler. 4.3.5 Fråga 5: Övriga kommentarer? Endast ett mindre antal domstolar har lämnat ytterligare synpunkter. Några pekar på att säkerheten generellt sett är för dålig och att lokalerna inte alltid är utformade 12 (23)

på ett sådant sätt att säkerhetskontroller kan genomföras utan integritetsintrång. Från en domstol framförs att det inte är förhandlingar i sig som är ett problem utan den fria inpasseringen, varför det borde vara ständig inpasseringskontroll med larmbåge. En domstol anför att skydd mot hot måste få kosta pengar och att ordningsvakter ständigt bör närvara vid förhandlingar. En specifik fråga rörande lagstiftningen som tas upp är om advokater alltid skall undantas från säkerhetskontroll, dvs. även i det fallet att en advokat inte medverkar i ett mål. Ytterligare en fråga som berörs är sekretessen kring handläggningen av frågor om beslut angående säkerhetskontroll. Det uppges att skriftliga hotbildsanalyser som polisen sänder till domstolen som regel tas in i akten och att dessa torde omfattas av sekretess. Det ifrågasätts dock om sådana handlingar omfattas av rätten till partsinsyn. 13 (23)

5 Analys och överväganden 5.1 Inledning Möjligheten för domstolar att besluta om allmän säkerhetskontroll infördes från den 1 juli 2001. Det är således under en förhållandevis kort tid som det varit möjligt att besluta om allmän säkerhetskontroll. Av den statistik som finns tillgänglig hos Domstolsverket har beslut om allmän resp. särskild säkerhetskontroll förekommit enligt följande. 2002 Typ av säkerhetskontroll Antal domstolar Antal tillfällen Särskild 51 355 Allmän 10 44 2003 Typ av säkerhetskontroll Antal domstolar Antal tillfällen Särskild 43 271 Allmän 8 16 2004 Typ av säkerhetskontroll Antal domstolar Antal tillfällen Särskild 43 338 Allmän 7 13 14 (23)

2005 Typ av säkerhetskontroll Antal domstolar Antal tillfällen Särskild 36 280 Allmän 17 21 2006 Typ av säkerhetskontroll Antal domstolar Antal tillfällen Särskild 35 182 Allmän 11 32 Som framgår av statistiken har betydligt fler beslut om särskild säkerhetskontroll fattats i jämförelse med allmän säkerhetskontroll. Det finns dock ingen egentlig anledning att närmare fundera kring skälen till att det förhåller sig så. Förutsättningarna för att besluta om säkerhetskontroll är olika vad gäller allmän resp. särskild säkerhetskontroll. Den enda anledningen till att frågan kan vara av intresse är om det förekommer mer än sällan att beslut om allmän säkerhetskontroll fattas i situationer då orsaken till beslutet egentligen är att det bedöms att brott kan komma att begås i samband med en viss förhandling, dvs. att det eventuellt föreligger anledning att genomföra särskild säkerhetskontroll. Denna fråga behandlas ytterligare nedan. Antalet genomförda säkerhetskontroller har minskat under senare år. Det kan finnas flera orsaker till detta. En orsak kan vara att antalet domstolar blivit färre till följd av de senaste årens organisationsförändringar. Detta har lett till en allmän höjning av säkerheten i domstolarna, vilket i sin tur inneburit förbättrade möjligheter att hantera förhandlingar som bedöms innebära risker i säkerhetshänseende. Vidare har säkerheten i domstolarna förbättrats under senare år till följd av ny- och ombyggnad. Detta bör också haft en återhållande effekt på antalet säkerhetskontroller. Även en förbättring av säkerhetshöjande teknik, såsom användning av larm och övervakningskameror, kan ha medfört att behovet av säkerhetskontroller har minskat. Slutligen kan den omständigheten att antalet egna ordningsvakter vid domstolarna ökat också vara en orsak till minskningen av antalet säkerhetskontroller. Antalet domstolar som fattat beslut om allmän säkerhetskontroll har således varit förhållandevis litet under de år som det varit möjligt att fatta sådana beslut. Erfarenheterna av förutsättningarna för att besluta om allmän säkerhetskontroll och genomförandet av själva kontrollen får därför anses begränsade. Detta har också påtalats av flera domstolar som besvarat de enkäter som genomförts inom ramen för denna utvärdering. Det kan därför vara vanskligt att dra några mera generella och långtgående slutsatser av resultatet av de genomförda enkäterna. Den följande ana- 15 (23)

lysen kommer därför att mera ha karaktären av allmänt resonemang kring några av de frågor som berörts i samband med enkäterna. 5.2 Allmänna synpunkter på tillämpningen av lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol Svaren på de genomförda enkäterna kan inte anses tyda på att domstolarna anser att det föreligger några mera betydande problem vad gäller tillämpningen av lagen. Flertalet domstolar anför att reglerna är ändamålsenligt utformade och att det i regel inte uppstår några problem då det blir aktuellt att fatta beslut om säkerhetskontroll. Vad som särskilt kan noteras är att de domstolar som genomfört allmän säkerhetskontroll någon gång under åren 2005 och 2006 inte angivit att det uppstått några problem i samband med genomförandet av själva kontrollen. Genomförandet av kontrollerna uppges ha gått lugnt tillväga och det har inte förekommit störningar av något slag kring dessa. Vidare framhålls att samarbetet med polisen generellt sett fungerar mycket väl i samband med kontrollerna. Några domstolar anför att man upplever att kraven för att besluta om säkerhetskontroll är alltför stränga och att det borde finnas en möjlighet att besluta om säkerhetskontroll även om det inte föreligger någon konkret hotbild på sätt som anges i lagens 1. Sådana synpunkter har bl.a. framförts av domstolarna i Stockholmsområdet. Det kan dock inte sägas vara en allmän uppfattning bland domstolarna att förutsättningarna för att besluta om säkerhetskontroll bör mjukas upp. Domstolsverket har inte närmare övervägt behovet och lämpligheten av en sådan ändring av reglerna, men anser att frågan bör övervägas i den pågående översynen av lagen om säkerhetskontroll. En särskild fråga som berördes var gränsdragningen mellan allmän och särskild säkerhetskontroll. De flesta domstolar har inte framfört några synpunkter i detta avseende, men några domstolar framför att det i stort sett alltid är risker i samband med en viss förhandling som utgör skäl för ett beslut om säkerhetskontroll, även allmän sådan. Skillnaden mellan allmän och särskild säkerhetskontroll kan därför framstå som konstruerad utan någon riktig förankring i verkligheten. Flera domstolar framför också att lokalernas utformning har stor betydelse för vilken typ av säkerhetskontroll som skall genomföras. Det förekommer således att det i samband med förhandlingar som bedöms medföra risker beslutas om allmän säkerhetskontroll trots att det vore mera adekvat att genomföra särskild säkerhetskontroll. Skälet är ofta att domstolens lokaler är så utformade att utrymmen utanför den aktuella förhandlingssalen är gemensamma med andra salar i domstolen eller andra utrymmen i vilka allmänheten kan vistas. Om särskild säkerhetskontroll genomförts kan det uppstå problem i samband med uppehåll i förhandlingen om det vistas personer i gemensamma utrymmen och som inte är åhörare i den aktuella förhandlingen. I sådana situationer anses det enklare att genomföra en allmän säkerhetskontroll trots att anledningen till kontrollen är att en viss förhandling bedömts som riskfylld. Från en domstol har framförts att en fördel med att genomföra allmän säkerhetskontroll i stället för särskild säkerhetskontroll är att ingen behöver känna sig direkt utpekad till följd av beslutet. Domstolsverket anser i och för sig att det kan vara ett problem om beslut fattas om allmän säkerhetskontroll i sådana fall då det är en specifik förhandling som är anledningen till beslutet, men det av olika skäl inte anses möjligt att genomföra en 16 (23)

särskild säkerhetskontroll. Det finns således anledning att överväga om det är lämpligt att lagen innehåller två olika former av säkerhetskontroll som kräver olika förutsättningar för att kunna tillämpas. Det bör dock framhållas att det trots allt är relativt få domstolar som haft synpunkter på gränsdragningen mellan de olika formerna av säkerhetskontroll. Av betydelse i sammanhanget är också att arbetet med att förbättra domstolarnas lokaler ur säkerhetssynpunkt pågår och kommer att fortsätta under överskådlig tid. De tillfällen då domstolar av lokalmässiga skäl väljer att besluta om allmän säkerhetskontroll i stället för särskild bör därför minska i framtiden. Slutsatsen blir således att frågan om det även i fortsättningen skall finnas två olika former av säkerhetskontroll bör övervägas i den översyn som pågår. Några domstolar har anfört att man i vissa situationer där det kan befaras någon form av hotbild upplever det som en alltför ingripande åtgärd att besluta om säkerhetskontroll. Ofta har man i sådana situationer bett polismyndigheten att låta någon eller några polismän bege sig till domstolen och finnas tillgängliga i lokalerna under den tid som förhandlingen pågår. Såvitt framgår av enkätsvaren har man från domstolarnas sida uppfattat att närvaro av polismän haft en lugnande effekt och att de personer som befunnit sig i domstolen känt en ökad trygghet. Närvaro av polis på detta sätt i domstolen sker såvitt framgått formlöst utan att något särskilt beslut fattas. Någon domstol påpekar att förfarandet inte är reglerat i lag, medan en annan domstol framför att förfarandet borde regleras. Även utan en lagreglering kan det emellertid inte föreligga något hinder att domstolarna förfar på det sätt som nu beskrivits. Det är inget som hindrar att polis närvarar i en domstolslokal utan att något särskilt beslut fattats därom. Det förefaller enligt Domstolsverkets bedömning inte nödvändigt att reglera detta förfarande, vilket av enkätsvaren att döma dessutom fungerar väl i praktiken. I många situationer kan det också vara så att behovet av polisnärvaro uppstår med kort varsel, varför en reglering av förfarandet kan medföra att det uppstår onödigt dröjsmål i samband med en förhandling. Domstolsverket förordar mot den bakgrunden inte en lagreglering av det nu beskrivna förfarandet. 5.3 Några särskilda frågor 5.3.1 Undantag från den krets som omfattas av allmän säkerhetskontroll Som framgår av redogörelsen för reglerna i säkerhetskontrollagen är vissa kategorier av personer undantagna från säkerhetskontroll. Detta gäller bland annat personer som befinner sig i domstolens lokaler på grund av utövning av allmän tjänst eller offentligt uppdrag samt advokater. Det finns en möjlighet för domstolen, om särskilda skäl talar för det, att undanta ytterligare personer från kontrollen liksom även att besluta att personer som annars skulle vara undantagna skall omfattas av kontrollen. Några domstolar har ifrågasatt om advokater generellt skall vara undantagna från säkerhetskontroll, eller om undantaget endast skall omfatta advokater som uppträder i den aktuella förhandlingen. Som Domstolsverket tidigare framhållit bör avsikten med bestämmelsen antas vara att endast de advokater som uppträder i en förhandling där beslut om särskild säkerhetskontroll fattats skall omfattas av undantaget. 1 Det bör övervägas om inte lagtexten borde förtydligas i detta avseende. 1 DV-rapport 2002:6 Framtida riktlinjer för säkerhetsarbete i domstolsväsendet s. 27. 17 (23)

Ytterligare en fråga som tidigare berörts av Domstolsverket är det generella undantaget för tolkar, som erhåller offentliga uppdrag, från att genomgå säkerhetskontroll. Det har ifrågasatts om det är lämpligt att undantag omfattar tolkar generellt mot bakgrund av att dessa många gånger inte är kända av domstolen trots att de förordnats av domstolen. Domstolen har i sådana fall inte någon reell möjlighet att i samband med förordnandet göra en bedömning av tolkens tillförlitlighet i säkerhetshänseende. Frågan bör därför övervägas i den pågående översynen. 5.3.2 Vilken domstol skall fatta beslut om säkerhetskontroll? Domstolsverket har erfarit att tillämpningen av 2 säkerhetskontrollagen inte är enhetlig såvitt gäller frågan vilken domstol som skall besluta om säkerhetskontroll i de fall då en domstol håller en förhandling i en annan domstols lokaler. Det kan exempelvis vara det fallet att en hovrätt håller en förhandling i en tingsrätts lokaler, eller vice versa. Skälet kan antingen vara att domstolen vill hålla en förhandling i en säkerhetssal eller sal med förhöjd säkerhetsnivå, eller att den domstol som skall hålla förhandlingen väljer att resa till en annan ort av praktiska skäl. I sådana situationer förekommer det både att den domstol som skall hålla förhandlingen fattar beslutet och att beslutet fattas av den domstol i vilkens lokaler förhandlingen hålls. Reglerna synes enligt Domstolsverkets bedömning snarast böra tolkas så att det är den domstol som skall hålla förhandlingen som har att fatta beslut om säkerhetskontroll. Det bör dock övervägas om lagtexten bör förtydligas i detta avseende. 5.3.3 Sekretess och rätten till partsinsyn En domstol har framfört att frågan om sekretess kring handläggningen av beslut om säkerhetskontroll bör övervägas, och då särskilt frågan om rätten till partsinsyn omfattar handlingar som ges in till domstolen från polismyndigheten. I den mån en domstol erhåller skriftliga hotbildsanalyser från polismyndighet och åklagarmyndighet torde dessa omfattas av sekretess enligt 5 kap. 1 eller 2 sekretesslagen (1980:100). 2 Enligt 14 kap. 5 samma lag hindrar sekretess inte att sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet tar del av handling eller annat material i målet eller ärendet. Handling eller annat material får dock inte lämnas ut, i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Regeln i 14 kap. 5 sekretesslagen ger inte i sig någon rätt att ta del av en allmän handling, utan den rätten måste framgå av andra regler. Såvitt gäller allmän domstol anses det som en självklar princip att en part alltid har rätt att ta del av alla omständigheter som domstolen grundar sitt avgörande på. Denna princip har dock inte kommit till uttryck i rättegångsbalken. Enligt Domstolsverkets uppfattning får det dock anses tveksamt om det slag av handlingar som avses här omfattas av rätten till partsinsyn. Frågan får avgöras genom praxis, men synes ännu inte ha varit föremål för domstols prövning. När det gäller allmänna förvaltningsdomstolar föreskrivs i 43 förvaltningsprocesslagen (1971:291) att sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts målet med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 sekretesslagen. Huruvida rätten till partsinsyn i förvaltningsprocessen är mera vidsträckt än rätten till partsinsyn såvitt gäller allmänna domstolar är inte klarlagt. Även denna fråga får 2 Jfr DV-rapport 2002:6 s. 28. 18 (23)

dock avgöras genom praxis. Om det för förvaltningsprocessens del skulle anses att de slag av handlingar som avses omfattas av partsinsyn återstår att pröva om handlingarna skall omfattas av sekretess eller inte. Domstolsverket finner inte anledning att göra en bedömning av dessa frågor, eftersom det i varje enskilt fall får avgöras om en handling skall lämnas ut eller hemlighållas. Domstolsverket vill dock uppmärksamma regeringen på frågeställningen. 19 (23)

6 Säkerhetsrisker och hot mot domstolar 6.1 Inledning Domstolsverket har sedan ett tiotal år tillbaka följt utvecklingen av säkerhetsriskerna för domstolarna. Detta har skett genom egna riktade enkäter, regelbundet återkommande medarbetarenkäter, årlig enkät avseende säkerhetsläget vid den enskilda domstolen, enkäter genomförda i samarbete med andra myndigheter, inrapporterade incidenter, besök vid domstolar, muntliga intervjuer och genom samverkan med andra myndigheter och då främst inom rättsväsendet. Denna uppföljning har utgjort underlag för både långsiktiga och tillfälliga säkerhetshöjande åtgärder vid domstolarna och även varit underlag för årsredovisning och andra rapporter. I modern tid har ett antal allvarliga incidenter som inneburit dödsfall eller personskador inträffat i våra domstolar. År 1971 sköts 4 personer till döds i Söderhamns tingsrätt, men efter det har ingen allvarlig incident med skjutvapen inträffat. År 1996 sprängde sig en man till döds i Eskilstuna tingsrätt, en person skadades allvarligt i samband med sprängningen. Högsta domstolens kanslichef blev allvarligt skadad i ett knivdåd 1997. En liknande händelse inträffade 2001 i Östersunds tingsrätt när chefsåklagaren i Östersund blev knivhuggen och allvarligt skadad. År 2003 dödades en man genom en fjärrutlöst sprängladdning vid entrén till Umeå tingsrätt. Inför den nya lagstiftningen om säkerhetskontroll i domstol 2001 genomförde Domstolsverket, på uppdrag av regeringen, en enkätundersökning för att analysera hotbilden i landets domstolar. Undersökningsresultatet, som finns återgivet i prop. 2000/01:32 Säkerhetskontroll i domstol, redovisar att 81 av landets domstolar utsatts för hot under åren 1995-1999. Antalet framförda hot fördubblades mellan åren 1995 och 1999. Domarna var den yrkeskategori som enskilt utsattes för flest hot men totalt var fler hot riktade mot övriga yrkeskategorier. I de allmänna domstolarna hade cirka hälften av hoten anknytning till brottmål. I den återstående hälften hade anknytningen en jämn fördelning mellan familjemål och andra tvistemål och ärenden. De som stod bakom hoten var till övervägande del ensamma män, ofta drogpåverkade och i cirka hälften av fallen s.k. rättshaverister. Den andra hälften utgjordes huvudsakligen av parter i mål som ansett sig förfördelade av domstolen. Bara i några fall kunde hotare hänföras till en nazistisk gruppering, ett kriminellt mc-gäng eller annan organiserad brottslighet. 20 (23)