Ånässkolan Bagaregårdsskolan Hyvelbänk Någon form av arbetsbänk, där man kan spänna fast sina arbetsstycken, måste man ha och då är naturligtvis en hyvelbänk det bästa. En hyvelbänk skall framför allt vara stabil, dvs. underredet skall vara kraftigt och bänkskivan tjock. Om skruvarna i fram- och baktång är av trä eller metall, om bänkhakarna är av metall eller plast spelar inte så stor roll. Sågar En sågbåge som skall användas för slöjdarbeten bör vara 550 mm lång. Totala längden blir något mera eftersom längden anger avståndet mellan sågbladets fästpunkter. Ett sågblad som förlorat sin skärförmåga kan skärpas igen genom skränkning och filning. Skränkning innebär att sågbladets tänder böjs något ut åt sidorna. Vid sågning blir då spåret något bredare än tjockleken på sågbladet så att det inte kläms fast. Skränkning utförs med ett speciellt verktyg, en skränktång. Skränkning och filning av sågblad kräver både tålamod och stor skicklighet, varför de flesta i stället ersätter förbrukade sågblad med nya. Vid en del tillfällen, exempelvis vid sågning av skivmaterial (spånskivor, plywood, träfiberskivor) är en fogsvans det lämpliga verktyget eftersom den inte har rygg eller båge som tar emot när man kommer en bit in från kanten. En fogsvans bör vara 26 = 650 mm lång och försedd med kapsågständer. De flesta fogsvansar är numera tandspetshärdade. Det innebär att en sådan håller skärpan 3-4 gånger längre än en med ohärdade tänder, men också att den måste ersättas med en ny när skärpan gått förlorad eftersom den är så hård att filar inte biter på den. 1
Som komplement till ovanstående sågar bör man för sågning av klenare arbetsstycken ha en såg med mindre tänder, t ex en ryggsåg. Den kallas så för att dess rygg är försedd med en skena som gör den stabil. Längden på sågbladet bör vara 450 mm. I vissa fall kan det vara praktiskt med en fanersåg som har handtag och rygg böjda åt sidan så att dess centrum kommer vid sidan av sågbladet. Man kan då t ex såga av en tapp med sågbladet alldeles intill det arbetsstycke som tappen går igenom. Såglåda eller geringslåda finns i många utföranden. En del är exklusivt utförda av metall och med tillhörande såg. För slöjdbruk är det alldeles tillräckligt med den allra enklaste konstruktionen som är tre brädor med spår i. Den är ändå, tillsammans med en ryggsåg, ett fint hjälpmedel vid kapning av smala brädor, lister och rundstav i 45º och 90º vinkel mot längdriktningen. Den kan köpas färdig men är inte svår att tillverka själv. Hyvlar Alla hyvlar var förut utförda av trä. Hyveljärnet hölls fast av en träkil och justerades med hammare. Numera tillverkas hyvlar även av metall och har då en skruv för justering av hyveljärnet. Många var skeptiska mot detta och menade att känslan vid hyvlingen skulle gå förlorad och att man därmed skulle få ett sämre resultat. Men nu har nog alla erkänt att metallhyvlar är lika bra eller bättre än trähyvlar. Det finns hyvlar för olika ändamål och med olika utseende. Skrubbhyvel har halvrund egg på hyveljärnet och används för att snabbt avverka mycket material. En rubank är lång, vilket gör det lättare att få stora ytor raka och används därför vanligen för att hyvla upp ämnen. En putshyvel är kort, har möjligheter till verklig fininställning och används för sluthyvling av en träyta före putsning med sandpapper. Dessutom finns en mängd specialhyvlar t ex falshyvel, bukthyvel, gradhyvel, simshyvel, hålkälshyvel etc. 2
Metallhyvlar finns i olika längder och bredder. De kallas fortfarande rubank eller putshyvel beroende på storlek, men har samma utförande och samma inställningsmöjligheter. För slöjdaren är det fullt tillräckligt att skaffa sig en hyvel, lämpligen en rubank av metall, 350 mm lång och 50 mm bred. Med en sådan går det att klara de allra flesta hyvlingsarbeten. Funktion och inställning Det finns i hyveln ett hyveljärn som skjuter ut något under hyvelsulan. När hyveln skjuts framåt skärs på så sätt spånor ur arbetsstycket. För att den hyvlade ytan skall bli slät behövs emellertid ytterligare en detalj, en klaff, som skruvas fast på hyveljärnets framsida och har till uppgift att bryta hyvelspånorna. Vanligtvis bör avståndet mellan hyveljärnets egg och klaffen vara 1-1½ mm. Vid slutbearbetning/putshyvling av vresigt trä kan man ställa klaffen närmare hyveljärnseggen. Man får då vara beredd på att det behövs större kraft för att föra hyveln framåt, trots de ytterst tunna spånor som avverkas. Det har också betydelse för ytfinheten hur stor spånöppningen framför hyveljärnet är. Liten spånöppning ger i kombination med noggrann inställning av hyveljärn och klaff en fin yta medan större spånöppning behövs när tjockare spånor skall avverkas. På en del putshyvlar av trä kunde spånöppningen justeras med en skjutbar träklots som var infälld i hyvelsulan. På metallhyvlar kan spånöppningen förändras genom att bädden för hyveljärnet flyttas fram eller tillbaka. Som synes är det flera faktorer som påverkar en hyvels egenskaper, men i vanliga fall är det bara tre saker att tänka på: Att hyveljärnet är skärpt (hur eggverktyg skärps kan du läsa om i slutet av detta kapitel), att klaffen kommer på lagom avstånd (1-1½ mm) från hyveljärnseggen samt att hyveljärnet skjuter lagom långt ut under hyvelsulan. Det sista kontrollerar du genom att vända hyveln upp och ner och låta ögat följa hyvelsulans undersida framifrån samtidigt som du med justerskruven skruvar fram hyveljärnet så att det kommer en hårstråtjocklek utanför sulan. Om hyveljärnet inte sitter rakt ner i hyveln kan du samtidigt justera detta med den spak som finns för det ändamålet. 3
Tumstock är det traditionella mätverktyget vid träarbete. Den finns i l- eller 2-metersutförande med gradering i meter eller i både meter och tum. Många använder numera stålmåttband (talmeter) i stället för tumstock, men fast det har obestridliga fördelar tycks det ha svårt att helt slå ut tumstocken. Anslagsvinkel eller vinkelhake är oumbärlig för påritning och kontroll av räta vinklar. När anslaget (den tjocka delen) läggs intill en kant bildar klingan (den tunna delen) exakt 90º vinkel mot den. På en del anslagsvinklar är anslagets översta kortsida utformad i 45' vinkel och det kan vara en fördel ibland. Smygvinkel kan enklast beskrivas som en anslagsvinkel med ställbar klinga. Vid anskaffning bör man välja en modell där fastlåsningsskruven inte skjuter utanför anslagets sidor så att den tar emot vid användandet. Strykmått är ett annat enkelt och billigt hjälpmedel vid påritning. Det används alltid för att göra en märkning parallellt med en kant, t ex bredd och tjocklek, tappar, tapphål etc. Blyertspassare Kan vara bra att ha ibland. Vid en del tillfällen (rundning av hörn t ex) kan man dock med fördel klara sig genom att rita efter ett runt föremål, en burk, ett lock e dyl. Man undviker då märket efter passarens centrumspets på arbetsstycket. Skjutmått kan användas till att mäta diametern på rundstavar, skruvar och hål och är praktiskt då djupet på ett hål skall kontrolleras. Det behöver dock inte vara något exklusivt verkstadsskjutmått som har högsta precision och pris därefter. 4
Spiralborr En uppsättning spiralborrar för slöjdbruk bör ha ½ mm delning och sträcka sig från 2 mm till den storlek drillborrskaftets (ev borrmaskinens) chuck förmår ta, vanligen 6 eller 8 mm. Spiralborr tillverkas av kolstål eller snabbstål och dessutom finns det spiralborr med skär av hårdmetall. Enkelt uttryckt kan man säga att kolstålsborr lämpar sig för borrning i trä, snabbstålsborr för borrning i trä och metall och borr med hårdmetallskär endast för borrning i tegel, betong och liknande. Raspar och filar För snabb avverkning av mycket material finns numera de sk Surform-verktygen. Det är rivjärnsliknande skärblad, flata, halvrunda eller runda som sätts fast i hållare av typ fil eller hyvel. För slöjdarbeten är ett runt och ett halvrunt blad med hållare av filtyp de mest användbara. För slätbearbetning av en raspad träyta används ofta fil. Slöjdaren bör, i det stora urval av storlekar och profiler som finns, välja 10 = 250 mm långa, grova filar, med i första hand ansats (en kant slät), halvrund och rund profil. Naturligtvis bör man vara aktsam om de hundratals små eggar som bildar en fils skärande yta. Lägg alltså inte filar ovanpå varandra eller på andra metallföremål. Om spånutrymmet mellan fileggarna fyllts med sammanpackade träspånor kan man rensa filen med en filborste (filkarda) eller en bit kopparplåt. Filklämma Vid filning av små föremål som sätts fast i hyvelbänken blir det lätt så att filens handtag och händerna som håller filen tar emot på bänkskivan. Då är filklämman ett bra hjälpmedel. Den sätts alltså fast i hyvelbänken och arbetsstycket i den. Slipklots För putsning av trä används, som alla vet, sandpapper av olika grovlek. Då läggs sandpappret om en slipklots som bör vara av kork, eftersom kork är det material som har just den lämpliga hårdheten. 5