Naturvårdsprogram PROGRAMDEL

Naturvårdsprogram PROGRAMDEL Programdel 1

Naturvårdsprogrammet har upprättats av kommunekolog Carin Franson. Den digitala karthanteringen har utförts av plantekniker Christina Johansson. Gatuingenjör Håkan Gustafsson har fungerat som GIS- och IT-stöd vid arbetet med MapInfo. Strategi- och åtgärdsprogrammet har upprättats med stöd av en referensgrupp bestående av Maria Bergqvist, stadsbyggnadschef Lennart Krook, stadsarkitekt Sonja Lejmark, miljöchef Bertil Svarén, exploateringsstrateg Peter Turin, idrottskonsulent Alf Öhgren, stadsträdgårdsmästare FINANSIERING Finansiering har skett med stöd av Naturvårdsverkets statliga bidrag för lokal och kommunal naturvård. WWW.FALKOPING.SE Naturvårdsprogrammet finns i sin helhet, med bilagor och kartor, på Falköpings kommuns webbplats. LAYOUT Smart Design & Illustration AB FOTO Carin Franson OMSLAGSBILDER Drakblommor Skogastorp Naturvårdsprogrammet är antaget av kommunfullmäktige 2008-12-15 2 Programdel

Innehåll... 3 VI BOR I EN BYGD MED UNIKA VÄRDEN!... 5 INLEDNING...6 Målsättningen med naturvårdsprogrammet 6 Naturvårdsprogrammets uppbyggnad 7 BIOLOGISK MÅNGFALD...8 HOTADE ARTER... 10 GEOLOGI... 12 NATURGEOGRAFI...13 SKOGSLANDSKAPET...15 Skogstyper 15 Nyckelbiotoper 16 Lövskogar 17 ODLINGSLANDSKAPET... 19 MYRARNA...22 HORNBORGASJÖN...24 SJÖAR OCH VATTENDRAG...26 DJURLIV...28 SKYDDAD NATUR...29 Naturreservat 29 Naturminne 29 Biotopskyddsområde 30 Djur- och växtskyddsområde 30 Fridlysta djur och växter 30 Naturvårdsavtal 30 Strandskydd 31 Landskapsbildskydd 31 OMRÅDEN AV RIKSINTRESSE... 32 Riksintressen för naturvård i Falköpings kommun 33 NATURA 2000...49 BEVARANDEPROGRAM OCH ÅTGÄRDSPLANER...50 Myrskyddsplan 50 Ramsarområden 50 Bevarandeprogram för odlingslandskapet 51 OBJEKTDELEN... 52 Metodik 52 Objektbeskrivningar 53 Naturvärdesklassning 54 STRATEGIER FÖR NATURVÅRDSARBETET I FALKÖPING KOMMUN...55 Levande skogar 56 Ett rikt odlingslandskap 59 Levande sjöar och vattendrag 60 Myllrande våtmarker 61 God bebyggd miljö 63 Ett rikt växt- och djurliv 65 Övriga kommunala åtgärder 66 Genomförande och uppföljning av naturvårdsprogrammet 67 ORDFÖRKLARINGAR...68 LITTERATUR OCH KÄLLOR...70 Programdel 3

4 Programdel

Vi bor i en bygd med unika värden! Det mest utmärkande för vår bygd är platåbergen som höjer sig över det omgivande slättlandskapet och bjuder på storslagna vyer, framförallt från utsikten på Ålleberg. I den norra och östra delen av kommunen finns stora områden som är av riksintresse för naturvård och kulturvård. Vår kommun har en 5 000 år gammal kulturhistoria och det är få områden i Sverige som är så rikt på fornlämningar. Landets i särklass största koncentration av megalitgravar finns i Falköpings kommun. Sveriges äldsta odlingslandskap finns på Falbygden, vilket tillsammans med den kalkrika jordmånen skapat förutsättningar för en enastående artrik och varierande flora med ett stort antal rariteter. I Falköpings kommun finns många ängs- och hagmarker som är av nationell betydelse. Speciellt intressanta är de stäppartade torrängarna på Falbygden. På tre olika stäppängar växer fjädergräset, Stipa pennata, som är en av våra mest sällsynta växter. Dessa växtplatser är unika och de enda i norra Europa. Utmärkande för Falbygden är även de många extremrikkärren med sin rika orkidéflora. Det mest kända är Skogastorpskärret som brukar kallas Västergötlands orkidéparadis. Hornborgasjön bör också nämnas då den är en av Europas mest värdefulla fågelsjö. På våren besöks den av 10 000-tals tranor men här finns också ett stort antal våtmarksfåglar, drygt 120 arter. Det vackra natur- och kulturlandskapet har ett mycket stort värde för kommunens invånare. Det kan också bidra till landsbygdsutveckling och ökad inflyttning samt skapa förutsättningar för naturturism. Min förhoppning är att naturvårdsprogrammet ska sprida stolthet och kunskap om de stora naturvärden som finns i kommunen, skapa förståelse för skydds- och bevarandearbetet samt lägga grunden till ett långsiktigt naturvårdsarbete. Ulf Eriksson Kommunstyrelsens ordförande Programdel 5

INLEDNING Naturvård syftar till att bevara och utveckla den biologiska mångfalden. Denna mångfald har naturligtvis ett egenvärde, men är också en förutsättning för människans fortsatta existens på jorden. Naturen är en väsentlig del av människans livsmiljö och naturresurserna är nödvändiga för människans försörjning. I arbetet för en hållbar utveckling, där miljön skyddas och naturresurserna nyttjas uthålligt, är ökad insikt i naturvårdsfrågorna en förutsättning. Det är ett ansvar vi har gentemot kommande generationer. Naturvård är idag ett delat ansvar mellan stat och kommun. En av de viktigaste uppgifterna för naturvården är naturvårdsplanering, det vill säga insamlande av kunskap om naturen och systematisk redovisning av vilka områden som är av särskilt värde. Denna naturvårdsplanering redovisas, som här i ett naturvårdsprogram. Naturvårdsprogrammet omfattar hela Falköpings kommun, alltså även privat mark. MålsättningEN MED NATURVÅRDSPROGRAMMET Naturvårdsprogrammet utgör en samlad redovisning av naturvårdens intressen och ska vara Falköpings kommuns långsiktiga policydokument när det gäller bevarandet av de naturvärden som finns inom kommunen. 6 Programdel

Naturvårdsprogrammets huvudsakliga syfte är: att vara ett aktuellt, samlat kunskapsunderlag över kommunens naturvärden som kan ligga till grund för den fysiska planeringen att ligga till grund för ställningstaganden i natur- och miljövårdsfrågor att lägga fast mål för kommunens naturvårdarbete och att ta fram ett åtgärdsprogram för kommunens fortsatta naturvårdsarbete Naturvårdsprogrammets viktigaste användningsområden: underlag för kommunal planering information till kommuninnevånare och turister om intressant och värdefull natur underlag för säkerställande av skyddsvärda områden underlag för miljökonsekvensbeskrivningar utbildningsmaterial information och råd till markägare och brukare underlag för räddningstjänstens arbete, exempelvis vid olyckor och sanering NaturvårdsprogrammetS UPPBYGGNAD Naturvårdsprogrammet består av två delar, en programdel och en objektdel. Programdelen innehåller en översiktlig beskrivning av naturen i Falköpings kommun. I programdelen finns även mål och ett konkret åtgärdsprogram för naturvårdsarbetet i Falköpings kommun. Objektdelen innehåller beskrivningar av 982 värdefulla naturområden. Syftet är i första hand att beskriva och bedöma områdenas naturvärden. Områdena finns presenterade på tillhörande kartor i skala 1:10 000 samt på en översiktskarta i skala 1:50 000. Som underlag för beskrivningarna av objekten har framför allt länsstyrelsens naturinventeringar samt lövskogsinventeringen, ängs- och betesmarksinventeringen och nyckelbiotopsinventeringen använts. I naturvårdsprogrammet ingår även bilagor. Naturvårdsprogrammet ska ses som ett levande dokument. Trots att det finns ett flertal kommuntäckande inventeringar saknas ännu en del dokumentation om kommunens natur. Naturvårdsprogrammet bör därför uppdateras efterhand som ny kunskap kommer fram. Åtgärdsprogrammet ska utvärderas årligen och revideras minst en gång varje mandatperiod samt ligga till grund för årliga uppföljningar och verksamhetsplanering. För att klara av att leva upp till naturvårdsprogrammets ambitioner förutsätts att personella och ekonomiska resurser ställs till förfogande. BILAGOR PÅ WEBBEN Naturvårdsprogrammet består av ett omfattande material på sammanlagt ca 600 sidor samt kartor. Vi har därför valt att endast trycka programdelen. Natura 2000-naturtyper (bil. 1) Objektlista (bil. 2) Hotade och sällsynta arter (bil. 3) Skyddade områden (bil. 4) Natura 2000-områden (bil. 5) Nationella miljömål (bil. 6) www.falkoping.se/naturvard Programdel 7

Påfågelöga och pärlemorfjäril Biologisk mångfald Vad innebär biologisk mångfald? Biologisk mångfald eller biodiversitet är livet på jorden i sin helhet och i alla dess former. Begreppet används ofta för att betona värdet av variationsrikedom hos det levande. Biologisk mångfald delas in i tre nivåer mångfalden av arter, inklusive samspelet mellan arter genetisk variation inom och mellan enskilda bestånd och populationer mångfalden av ekosystem och naturtyper Biologisk mångfald ökad förlust av arter Ett av de största globala problemen är den ökande förlusten av arter, naturtyper och ekosystem. Det vill säga biologisk mångfald. Vi behöver mångfalden Vi människor lever av naturen och dess produkter och tjänster, som vi förädlar. Jord- och skogsbruk samt fiskerinäringen är direkt beroende av ekosystemen och deras produktion. Även den genetiska variationen är värdefull - liksom den mängd av substanser som framställs i organismerna. Fyra motiv brukar anges för att bevara den biologiska mångfalden Försörjning och välstånd Människan har nytta av att växt- och djurarter bevaras. Naturen är en resurs med ekonomiskt värde vid utveckling av till exempel nya grödor, avel, biologiska bekämpningsmedel och läkemedel. 8 Programdel

Ekosystemtjänster Ekosystemen utför många tjänster som tas för givet och därför inte värderas i pengar. Exempel på detta är mikroorganismernas frigörelse av näringsämnen, deras nedbrytning av föroreningar i luft, mark och vatten, insekternas pollinering och vegetationens vattenreglerande effekt. Estetiska värden Naturen är inte bara fylld av resurser som människan kan dra nytta av. Naturupplevelser är en förutsättning för god livskvalité och främjar både turism och friluftsaktiviteter. Etiska och existentiella värden Naturen har ett egenvärde och det är svårt att värdera den i pengar. Vi som lever nu har skyldighet mot de generationer som kommer efter oss att förvalta naturresurserna. Bidrag för att bevara den biologiska mångfalden Projektstöd för restaurering av slåtterängar och betesmarker Syftet med stödet är att återställa den biologiska mångfalden och de kulturhistoriska värdena i slåtterängar och betesmarker som helt eller delvis försvunnit genom att hävden upphört. Projektstöd för anläggning av våtmarker och skötselstöd Torrläggningen av odlingslandskapet, som har skett för att öka produktionen i jordbruket, har inneburit att antalet våtmarker minskat kraftigt. För att till viss del kompensera detta finns stöd för att stimulera till anläggning av nya våtmarker. Det är huvudsakligen våtmarkernas förmåga att avlägsna kväve från vatten samt gynnandet av den biologiska mångfalden man vill stimulera. Förutom projektstöd finns ett årligt skötselstöd för våtmarker som anläggs på jordbruksmark. Detta stöd kan kombineras med projektstödet. Bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet Ersättning ges för skötsel av åkermarkens värdefulla lämningar och miljöer som vittnar om den äldre markanvändningen. En viktig förutsättning för att få ersättning är att samtliga landskapselement på åkermarken kring företagets brukningscentrum eller annan gårdsbebyggelse vårdas. En viktig skötselåtgärd är att röja undan träd och buskar som döljer eller kan skada landskapselementen. Ersättning lämnas bland annat för skötsel av landskapselement som öppna diken, fägator, stenmurar, alléer och fornlämningar. Bevarande av betesmarker och slåtterängar Jordbrukare som uppfyller vissa generella skötselvillkor kan få en grundersättning. Som generella skötselvillkor räknas bland annat att träd och buskar av igenväxningskaraktär ska hållas borta under hela stödperioden och markerna ska betas av varje år. För slåtterängar gäller att markvegetationen årligen ska slås av och tas bort. Gödsling, kemisk bekämpning och andra åtgärder som kan skada natur- och kulturmiljövärden är förbjudna. Slåtteräng med natt och dag Programdel 9

Allmän bastardsvärmare är en missgynnad art Hotade arter Rödlistan är en förteckning över hotade och sällsynta växt- och djurarter vars överlevnad inte är säkerställd på längre sikt och vars fortsatta existens alltså är hotad i Sverige. Listan upprättas av ArtDatabankens flora- och faunavårdskommitté. Den nu gällande svenska rödlistan fastställdes av Naturvårdsverket den 11 maj 2005. Kunskap om vilka arter som minskar i antal eller utbredning är nödvändig för att man ska veta var naturvårdsinsatser behövs. Vid beslut om skydd för ett naturområde är förekomst av rödlistade arter ett viktigt kriterium. Omkring 3 653 arter är hotade till sin fortsatta existens i landet. De motsvarar 5-10 % av det totala antalet arter i vårt land. Kunskapsnivån vad gäller de hotade arterna i kommunen är ganska god avseende fåglar och kärlväxter, men är bristfällig när det gäller lägre djur och växter såsom insekter, lavar, mossor och svampar. I länsstyrelsens databas OGIS finns lokaluppgifter om hotade eller sällsynta arter. Enligt denna finns det cirka 300 hotade arter i Falköpings kommun (se bilaga 3). Nedanstående tabell visar hur de fördelar sig: RÖDLISTADE VÄXTARTER RÖDLISTADE DJURARTER 50 kärlväxter 1 däggdjur 87 storsvampar 34 fåglar 40 mossor 4 blötdjur 30 lavar 2 kräftdjur 4 alger 1 mångfoting 11 fjärilar 16 skalbaggar 2 steklar 1 tvåvinge 1 halvvinge 10 Programdel

Arternas klasstillhörighet bygger på en sammanvägd bedömning av artens biologi, hotbild och framför allt trenden för arten och dess livsmiljöer. Arterna som finns med är indelade i sex kategorier. RE Försvunnen En art är Försvunnen när det är ställt utom rimligt tvivel att den sista individen som är potentiellt kapabel till reproduktion inom landet (regionen) har dött eller försvunnet från landet (regionen). CR - Akut hotad En art tillhör kategorin Akut hotad när den löper en extremt stor risk att dö ut i vilt tillstånd inom en mycket nära framtid. EN Starkt hotad En art tillhör kategorin Starkt hotad om den inte uppfyller något av kriterierna för Akut hotad, men ändå löper mycket stor risk att dö ut i vilt tillstånd inom en nära framtid. Den mindre hackspetten är en missgynnad art. Foto: Kent-Ove Hvass VU Sårbar En art tillhör kategorin Sårbar om den inte uppfyller något av kriterierna för vare sig Akut hotad eller Starkt hotad, men löper stor risk att dö ut i vilt tillstånd i ett medellångt tidsperspektiv. NT Missgynnad En art tillhör kategorin Missgynnad om den inte uppfyller något av kriterierna för vare sig Akut hotad, Starkt hotad eller Sårbar, men är nära att uppfylla kriterierna för Sårbar. DD Kunskapsbrist: Till denna kategori förs arter om vars utbredning och/eller populationsstatus man inte har tillräckliga kunskaper för att göra vare sig en direkt eller indirekt bedömning av utdöenderisken. Enligt tillämpningsreglerna bör det dock finnas misstankar om att arten kan vara hotad eller till och med försvunnen. Fältgentianan är en sårbar art Programdel 11

Smula åsar Geologi Urberget inom Falköpings kommun upptas till största delen av gnejser vars ålder uppgår till omkring 2 000 miljoner år. Där urberget ej överlagras av andra bergarter bildar de en rätt utplanad slätt med liten brutenhet. Sådana urbergsslätter förekommer i kommunens södra, sydvästra och norra del. I kommunens nordöstra del täcks urberget av kambrosilurbergarter som bildades för 400 600 miljoner år sedan. Kambrosilurbildningar har tidigare täckt större delen av Sverige men är numera i regel utplånade genom erosion. Platåbergen kvarstår inom isolerade områden beroende på att de skyddats genom exempelvis bergkedjebildning, förkastningar eller skyddande lager av senare uppkomna bergarter. Sandstenen som bildar det understa lagret på Falbygden och i platåbergen har en mäktighet på cirka 35 meter. Ovanpå sandstenen bildar alunskiffern ett cirka 20 meter tjockt lager. Kalkstenslagret som ligger ovan alunskiffern är cirka 50-60 meter tjockt. Det översta lagret bildas av lerskiffer. För omkring 300 miljoner år sedan trängde vulkanisk lava upp och bredde ut sig över lerskiffern. Denna lava bildar nu den hårda diabasen som skyddat platåbergen från erosion. På Falbygden, utanför själva platåbergen, bildar kalkstenen oftast underlag, medan de yngre lagerserierna saknas. Inom Falköpings kommun finns omfattande isälvsbildningar som är mycket varierande och som förutom geologiskt intresse ofta har en rik vegetation. Bland de mest intressanta områdena märks kamelandskapet som sträcker sig från Vartofta-Åsaka till Näs, Vässtorpsåsen, området mellan Stenstorp och Valtorp, Klagtorpsåsen vid Ljuslingabacken, Bjurumsområdet, åsarna vid Göteve, Tovarp och Solberga, Norra Åsarp och Smula, samt isälvsavlagringarna norr om Vartoftasjön. Efteristida torv och sjösediment har stor utbredning såväl inom morän som kambrosilurområdena. Kalktuffbildningar förekommer i anslutning till källor på platåbergens sluttningar. 12 Programdel

Fornminne i ekhage i Forentorp Naturgeografi Falköpings kommun ligger i de naturgeografiska regionerna 22 a Falbygden och 21 b Södra Västergötlands sprickdalsområde till mindre del. Falbygdens topografi kännetecknas av sina platåberg samt de mer flacka slättformationerna med sina mjukt kuperade åsar och kullar. Klimatet är ganska sommarvarmt och det finns en förhållandevis hög nederbörd. Den höga nederbörden har skapat en trakt som är rik på fuktiga områden. Platåbergens toppar har även en lokalt lägre medeltemperatur samt en högre nederbörd än de omgivande markerna. Falbygden avvattnas dels norrut i Vänerns Göta älvs avrinningsområde och dels söderut i Ätrans avrinningsområde. Vattendelaren går strax norr om Ätran. En mindre del avvattnas till Tidan. Falköpings kommun är förhållandevis fattig på sjöar. De viktigaste sjöarna är Hornborgasjön, Sjötorpasjön och Vartoftasjön. På kommungränsen, i den södra delen, finns även sjöarna Lönern och Yttern. De viktigaste vattendragen är Lidan, Ätran och Slafsan. De av diabas täckta platåbergen höjer sig cirka 100 meter över omgivningen. Det största av dem, Mösseberg, ligger liksom det ur landskapssynpunkt mycket dominerande Ålleberg, på västfalbygden. På östfalbygden ligger Gisseberget, Gerumsberget, Varvsberget och Plantaberget. De tre sistnämnda bergen ligger delvis inom Tidaholms kommun. I nordöst ligger Borgundaberget och i norr Brunnhemsberget och Tovaberget på gränsen till Skövde kommun. Av Billingen tillhör de mellersta delarna av Sydbillingens platå och den sydvästra sluttningen Falköping. Högsta höjden når Ålleberg med 330 m.ö.h. Diabasplatåerna har ofta en artfattig barrskogsnatur, medan branterna och sluttningarna med sedimentära bergarter har en artrik och frodig ädellövskog. Sydväst om platåbergen blir landskapet flackare och det är starkt präglat av odlingslandskapet. Stora delar domineras av helåkersbygd. Det finns även åsar och kullar som har sitt ursprung från istiden, då kalkrika Programdel 13

Vy från Ålleberg moränavlagringar (kambrosilurisk morän) spred sig i isens riktning. Den kalk- och näringsrika moränen påverkar trädskiktet så till vida att det ofta består av lövträd. Jordtäcket är dock ofta tunt och då dominerar istället låg buskvegetation. Floran är mycket speciell och det finns många kalkgynnade arter som är ovanliga på det svenska fastlandet. I kommunens västra och södra delar finns det en mer utpräglad barrskogsbygd med urberggrund och fattigare jordar. I den södra delen finns det även stora myrar som under slutet av 1800-talet dikades ut och odlades upp. Idag ligger en stor del av dessa marker i ohävd och de har beskogats med björk. Det finns därför enorma mängder björkskog på gamla mossodlingar i Falköpings kommun. Falbygden har en mycket gammal kulturhistoria och det är få områden i Sverige som är så rikt på fornlämningar som här. De flesta kulturspåren finns i de mer öppna markerna, men även i skogsmarken finns enstaka odlingsrösen, stengärdesgårdar, högresta stenar, gravplatser, varggropar och gamla, hamlade träd. Hamlade träd är förhållandevis ovanliga på Falbygden och förmodligen så har hamlingskulturen ej varit särskilt utbredd. I trakten vid Vilske-Kleva finns dock förmodligen kommunens största koncentration med hamlade träd. De vanliga strukturerna med inäga och utmark (betad skogsmark) som är vanligt förekommande i många andra delar av länet, finns nästan inte alls på Falbygden. Inägorna låg mycket tätt och det fanns små utrymmen för någon egentlig utmark. Den utmark som fanns var hårt utnyttjad och det rådde stor skogsbrist. På 1800-talet var exempelvis platåbergen till större delen skoglösa och hårt betade utmarker. Detta har lett till att ädellövskogarna längs platåbergen ej är lika välutvecklade som på till exempel Billingens sluttningar. Det ska också sägas att det ändå finns mycket fina och värdefulla ädellövbranter i Falköpings kommun. 14 Programdel

Klibbalskog vid Grisslebäcken norr om Floby Skogslandskapet Skogstyper Utanför Falbygden upptas större delen av arealen av skogsmark. Barrblandskogen dominerar helt, men granen har ökat genom plantering. Ek eller blandad lövskog växer särskilt inom kommunens sydvästra del. Al och björk förekommer rikligt på fuktig mark. Björken dominerar också en del torrare och betade områden. De största sammanhängande barrskogsområdena inom Falbygden utgörs av planterad granskog på platåbergens diabasplatåer och delar av dess sluttningar. Tidigast planterades gran på Mösseberg, där första generationen nu till största delen avverkats. På Gerumsberget, Varvsberget och Plantaberget växer yngre kulturskog och endast Ålleberg och Borgundaberget är obetydligt påverkade av granplantering. På platåbergens sluttningar finns ädellövskog. Endast i anslutning till branter och rasmarker kan den dock anses som mera ursprunglig. Ädellövskogen utgörs av igenvuxen eller igenväxande betesmark i mer lättillgängliga områdena. De största och värdefullaste ädellövskogarna finns på Plantaberget, Gerumsberget, Ålleberg, Mösseberg och Brunnhemsberget. Beroende bland annat på den varierande markfuktigheten är ädellövskogens flora mycket omväxlande. På lågt liggande moränmarker spelar björksumpskogar ofta en stor roll. Det ojämförligt största området finns i Vråhålan på Mösseberg. Där finns även inslag av bland annat gran och klibbal. De små men karaktäristiska björksumpskogarna på Falbygden har inslag av både grå och klibbal. Fältskiktet domineras av älgört, vidare märks kabbleka, humleblomster, kärrfibbla och myskbrodd. I fuktängar i anslutning till björksumpskog har den sällsynta fjällskäran noterats och på gränsen till urbergterrängen finns Kung Karls spira och ängsskära. Rena alskogar finns i synnerhet i anslutning till bäckar på Mösseberg. Ridåer av klibb och gråal är karaktäristiska för en del ådalar, särskilt Slafsandalen. Programdel 15

Strutbräken i en bergbrant Nyckelbiotoper Nyckelbiotoper är en enhetlig livsmiljö som har en nyckelroll för den hotade delen av skogens flora och fauna. Där finns, eller kan förväntas finnas, hotade djur och växter. Skogsstyrelsen inventerar nyckelbiotoper på småskogsbrukets marker, medan storskogsbruket själva inventerar sitt innehav. Nyckelbiotoper har inventerats sedan 1990. Nyckelbiotopsinventeringen används som underlag för Skogsstyrelsens arbete för att säkeställa och skydda skogsmark. Vid skogliga åtgärder i nyckelbiotoper råder det normalt samrådsplikt enligt 12 kap 6 miljöbalken. I Falköpings kommun finns 180 registrerade nyckelbiotoper med en sammanlagd yta på 461 ha. Flertalet av nyckelbiotoperna är koncentrerade till platåbergens sluttningszoner. Det finns även många nyckelbiotoper som utgörs av lövsumpskogar utmed vattendragen, framför allt Lidan. De vanligaste biotoptyperna är lövsumpskog, rasbranter, rikkärr och barrskog. I tabellen nedan redovisas hur nyckelbiotoperna fördelar sig mellan olika biotoptyper. BIOTOPTYP ANTAL OBJEKT AREAL Barrskog 13 66,0 ha Lövsumpskog 19 45,6 ha Rasbrant 16 38,7 ha Lövskogslund 5 29,4 ha Alsumpskog 11 25,3 ha Ädellövskog 3 24,2 ha Ädellövnaturskog 6 23,7 ha Barrnaturskog 6 22,0 ha Lövnaturskog 9 22,0 ha Strandskog 7 21,6 ha Rikkärr/kalkkärr 14 18,5 ha Örtrika bäckdråg 10 17,6 ha Aspskog 5 14,1 ha Sekundär lövnaturskog 7 13,3 ha Betad hagmark 5 12,1 ha Gransumpskog 5 11,4 ha BIOTOPTYP ANTAL OBJEKT AREAL Hassellund 7 9,3 ha Källpåverkad mark 3 9,2 ha Tallsumpskog 5 7,2 ha Ädelsumpskog 2 6,9 ha Brandfält 2 4,9 ha Betad skog 2 3,7 ha Bergbrant 4 3,2 ha Sekundär ädellövnaturskog 1 2,6 ha Örtrik allund 3 2,6 ha Ravin 2 2,4 ha Blandsumpskog 1 0,8 ha Grova ädellövträd 4 0,8 ha Fuktäng 1 0,7 ha Lövrik barrnaturskog 1 0,6 ha Lövängsrest 1 0,2 ha Summa 180 461 ha 16 Programdel

Lövskogar Lövskogsinventering Falköpings kommun har en stor mångfald av olika lövskogstyper. Lövskogsinventeringen som blev klar 2005 visar att Falköpings kommun har en mycket framträdande roll som lövskogskommun och värdena är av regional betydelse. Falköpings kommun har både den största arealen och koncentrationen av lövskogar i länet vid jämförelse med andra lövskogsinventeringar som har utförts ANTAL BEDÖMNING OBJEKT AREAL i Västra Götaland. I lövskogsinventeringen noterades totalt 1 500 lövskogsbestånd som har en sammanlagd areal av 13 656 ha. Av dessa har 816 objekt (8 407 ha) fältbesökts och inventerats. Klass 1 Klass 2 Klass 3 Klass 4 Ej fältbesökta Summa: 26 st 144 st 431 st 215 st 684 st 1 500 st 381 ha 1 378 ha 4 035 ha 2 613 ha 5 248 ha 13 656 ha Lövskog i Forentorp Igenväxningsmarker De dominerande skogstyperna tillhör huvudgruppen igenväxningsmarker och detta är något som är övergripande för hela Falköpings kommun. Bland annat finns det mycket stora arealer med sekundära lövskogar som håller på att bli överåldriga. Enligt lövskogsinventeringen kan det inom de närmaste decennierna bildas mycket höga naturvärden på landskapsnivå. Ädellövskogar Andra viktiga områden är naturligtvis ädellövskogarna längs platåbergens sluttningar. Även dessa har betydande arealer och det går att urskilja två trakter som har en särskilt hög koncentration av ädellövskog; branterna runt Mösseberg inklusive Vilske-Kleva samt Plantaberget, Varvsberget och Gerumsberget. Klibbalskogar Längs Lidan i västra delen av kommunen finns det många intressanta klibbalskogar och även om de flesta inte har uppnått en riktigt hög ålder så bådar det gott inför framtiden. Den tidigare historiken som skoglös bygd har naturligtvis påverkat klassningen av många objekt i lövskogsinventeringen. Enligt lövskogsinventeringen är det dock viktigt att inte bara prioritera klass1-objekten och lägga alla resurser på dessa. Många av klass 2-objekten har mycket stor potential till att utveckla mycket höga naturvärden och även dessa bör uppmärksammas i lika hög grad. Blåsippan förekommer rikligt på de ädelövrika platåbergssluttningar Blandlövhagar Falköpings kommun har ängs- och hagmarker som har nationellt betydelsefulla naturvärden knutna till fältskiktet. Det är dock sällan som det finns några välutvecklade busk- och brynmiljöer i anslutning till dessa. Just brynen som finns i övergången mellan odlingsmark och lövskog kan vara riktigt intressanta miljöer med mycket höga värden. Genom att restaurera buskmiljöerna kan det skapas högre värden i många av blandlöv- Programdel 17

hagarna som besöktes under lövskogsinventeringen. En tidigare vanlig missuppfattning, enligt lövskogsinventeringen, är att gräsmarksvärdena alltid blir lidande om det finns ett välutvecklat buskskikt. Ett alltför slutet träd- och buskskikt kan naturligtvis ge försämrade livsbetingelser för många av gräsmarksväxterna men med dem rätt kunskaper och metoder går det att bibehålla gräsmarksvärdena eller till och med förstärka dessa genom att förbättra busk- och brynmiljöer. Igenväxningsmarker med gamla träd I inventeringen noterades relativt många igenväxningsmarker där det stod gamla och grova ekar inneslutna i en yngre trädgeneration eller till och med i granplanteringar. Detta gäller framför allt de södra delarna av kommunen och i vissa landskapsavsnitt utgör dessa träd den definitivt äldsta trädgenerationen. Enligt lövskogsinventeringen är situationen är något bekymmersam då man vet att dessa träd är mycket viktiga både för den biologiska mångfalden och för kulturarvet. Sannolikheten för att rädda träden minskar dock för varje år. Det tar minst 300 år att återskapa sådana träd och detta kan jämföras med en alsumpskog där denna kan uppnå mycket höga naturvärden inom cirka 80 år. Ett liknande resonemang kan föras då det gäller vårdträdsmiljöerna, som med sin stora förekomst av gammelträd står för en mycket viktig del av kommunens lövanknutna värden. Enligt lövskogsinventeringen bör alla gammelträd i Falköpings kommun identifieras och en plan bör utarbetas för att rädda dessa. Allé vid Vartofta gård Parker, alléer och vårdträdmiljöer I Falköping finns det många kyrkor, vägar och gårdar där det finns planterade träd. I södra delen av kommunen är det främst i dessa miljöer som det finns gammelträd i landskapet. Förutom att miljöerna har höga värden för landskapsbilden så har de gamla träden ofta höga naturvärden och i många fall har de även varit hamlade. Epifytfloran kan vara artrik. 18 Programdel

Grusåsar i Näs Odlingslandskapet Falköpings kommun är en utpräglad jordbrukskommun, med förhållandevis många djurgårdar, och är därför mycket rik på ängs- och hagmarker. På Falbygden finns Sveriges äldsta odlingslandskap. Kulturlandskapets långa kontinuitet med kreatursskötsel har tillsammans med den kalkrika jordmånen skapat förutsättningar för en enastående artrik och varierande flora med ett stort antal rariteter. Falköpings kommun har många ängsoch hagmarker som är av nationell betydelse. Ängs- och hagmarksinventering En ängs- och hagmarksinventering utfördes 1989-1990 i Falköpings kommun. Totalt inventerades 854 objekt. Av dessa visade sig 518 stycken objekt, vilket motsvarar 2 684 ha, hysa sådana värden att de fältbesöktes och inventerades. En uppföljande inventering av ängs- och betesmarker utfördes under 2002-2004. Enligt denna finns det 2 742 ha betesmark, varav 37 ha är skogsbete. Cirka 56 ha hävdas som ängsmark. I denna inventering har ingen klassning utförts av objekten. I tabellen till höger redovisas hur objekten i ängs- och hagmarksinventeringen fördelar sig mellan olika klasser. BEDÖMNING ANTAL OBJEKT AREAL Klass 1 23 st 495 ha Klass 2 69 st 557 ha Klass 3 217 st 1 059 ha Klass 4 213 st 573 ha Summa: 518 st 2 684 ha Öppna betesmarker Öppna betesmarker är den vanligaste typen av naturlig betesmark i Falköpings kommun. Dessa är i de flesta fall gamla inägomarker som nu betas. Stora öppna betesmarker finns i Slättered och Arnared i Vistorp samt Fårdala i Åsle. De största öppna betesmarkerna finns kring Gudhems gård, men dessa marker visar till större delen tydliga tecken på påverkan av konstgödsling. Programdel 19

Björkhagar Den vanligaste trädklädda betesmarken i kommunen är björkhagen. De flesta är belägna på plan och ganska fuktig mark. Den största björkhagen finns sydöst om Pukegården i Kälvene, men här finns även inslag av andra lövträd. Stora björkhagar finns även vid Holmahagen i Yllestad och i Slättered i Vistorp. Flera av björkhagarna är kraftigt igenväxta och har karaktär av skog. Kastholmen och Håven i Floby samt Nordfalan i Karleby är några större exempel på detta. Blandlövhagar Blandlövhagar är inte fullt så vanliga som björkhagarna. Även i dessa är björken viktig, men det finns även inslag av asp, ek, ask m.fl. Större blandlövhagar finns vid Halsäng i Kinneved, Forentorp i Gudhem, Trulsagården i Brunnhem, Stora Dala i Dala och Åsaka i Ullene. Vissa hagar har karaktär av lövskog. Hagmarker med enbart ädellövträd är ovanliga. Källegården i Vilske-Kleva och sluttningen ovanför Skår är exempel på sådana. Ekhagar Ekhagarna är ganska små och få till antalet och ekarna är på sin höjd medelålders. I ekhagarna i Forentorp finns kommunens äldsta och finaste ekar. Det är främst i kommunens södra delar i Börstig och Solberga som ekhagarna finns. En av kommunens finaste ekhagar finns vid Torpa i Gökhem. Den största inventerade ekhagen finns vid Lindåsen i Hällestad. Där finns det också förhållandevis mycket igenväxta ekhagar och en del är även planterade med gran. Förmodligen är detta resterna av ett större eklandskap som sträckte sig vidare söderut och in i Ulricehamns kommun. Skogsbeten Barrklädda betesmarker finns det bara ett fåtal av i södra delen av kommunen. I kommunens norra delar vid Uppsala i Ugglum, Oxlatomten i Stenstorp och söder om Prästegården i Borgunda finns några större betesmarker med framför allt tall. Betade barrskogar är mycket ovanliga i kommunen. Ekhage i Forentorp Ljunghedar och enbuskmarker Ljunghedar har tidigare upptagit stora områden som nu är beskogade, både inom och utanför Falbygden, främst på platåerna. Numera är ljunghedsrester relativt sällsynta. På platåbergen förekommer de framför allt på Ålleberg. Förutom ljungen är lingon, blåbär, kruståtel, stagg, borsttåg, knägräs, blodrot och ängsvädd vanliga arter. Där diabaskällorna går i dagen uppträder i sprickfyllnader bland annat liten fetknopp, vårspärgel och fältgentiana. Diabashällar med denna vegetation förekommer i anslutning till ljungheden på Ålleberg. Den igenväxande ljungheden karaktäriseras av en mycket otillgänglig enbuskvegetation. Den förekommer framför allt på Borgundaberget. 20 Programdel

Axveronika Alvarmarker Alvarvegetationen förekommer på flacka kalkhällmarker där jordtäcke saknas helt eller är mycket tunt och avrinningen är dålig. I svackorna på alvarmarkerna finns kalkfuktängar som är mycket artrika. Verkliga alvarmarker förekommer vid Nya Dala, nordväst om Plantaberget, vid Vilske-Kleva och Karleby hed. Små alvarfragment finns på flera ställen, särskilt i Högstena. Bland karaktäristiska växtarter kan nämnas fjällgröe, axveronika, grusbräcka, grusviva, knutnarv samt sumpmaskrosor. Det finns även en särpräglad moss- och lavflora. Även om Falbygdens alvar saknar flertalet av de växtgeografiskt intressanta arter som finns på Öland och Gotland, är likheterna stora i förekomsten av kryptogamer. I vittrande sprickor och klippnischer växer bland annat ormbunkarna, svartbräken, murruta och stenbräken. Fjädergräs Stäppängar och torrängar Den stäppartade torrängen är en extremt kalkrik äng som vanligen finns på kalkrika grusåsar där det samtidigt är sommartorrt inlandsklimat, vilket förhindrar utlakning av kalken. Den stäppartade torrängen finns främst på slåtter- och betesmarker som hävdats under lång tid. Stäppängar och övriga torrbackar förekommer från Norra Åsarp i söder till Stenstorp och Hornborgasjöns östra sida i norr. Av särskilt intresse är fjädergräs som finns på tre ställen med stäppängar på Falbygden. Dessa växtplatser är unika och är de enda i norra Europa. På stäppängarna finns andra karaktäristiska arter som drakblomma, praktbrunört, smalbladig lungört, färgmåra, trollsmultron och säfferot. Programdel 21

Skogastorpskärret Myrarna Myrmarkerna kan indelas i mossar och kärr. Mossen påverkas inte av fastmarksvatten och har en artfattig flora. I fältskiktet dominerar tuvull och olika slag av ris. I övrigt märks tuvsäv, vitag, myrsälting, hjortron och sileshår. I mossarna kan man urskilja olika stadier från den nästan trädlösa välvda mossen till den nästan helt trädbevuxna skogsmossen. Kärren inom Falköpings kommun är starkt varierande beroende på det skiftande geologiska underlaget. Utanför kambrosilurområdet är fattigkärren vanligast. De karaktäriseras av ett artfattigt bottenskikt av mer eller mindre våta vitmossmattor samt ett fältskikt där vanligen flaskstarr, trådstarr, dystarr, ängsull, vattenklöver, sjöfräken och kråkklöver ingår. Naturreservatet Alebäckakärret och Trinnefloge är några av de fattigkärr som hyser stora botaniska värden. Kärren på diabasplatåerna är mest av typen mesotrofa (medelrika) kärr. Det intressantaste av dessa kärr är Gröna mad på Mösseberg. Där källvatten sipprar fram i platåbergens sluttningar bildas kärr med hög kalkhalt och hög näringshalt, så kallade extremrikkärr. Karaktäristiska arter i fältskiktet är axag, gräsull, näbbstarr, ängs och vaxnycklar, brudsporre, flugblomster, kärr och skogsknipprot, honungsblomster, slåtterblomma, rosettjungfrulin och majviva. Extremrikkärren har även en särpräglad mossflora. De många extremrikkärren i kambrosilurområdet och på gränsen till urbergsterrängen är mycket varierande. Av särskilt intresse är Dalamyrarna med bland annat gotlandsag, Skogastorpskärret med bland annat luktsporre, Jättenekärret på Mösseberg, Sjöängen med bland annat blåsäv, myrbäcka och sumparv samt kärren vid Fårdala och Mularp på Gerumsberget. Slåtterblomma 22 Programdel

Vaxnycklar och ängsnycklar i Kroktorpskärret En våtmarksinventering utfördes 1981-1982 i Falköpings kommun. Av denna framgår det att 6,5 % av kommunens landareal utgörs av våtmarker. Totalt har 354 objekt inventerats som har en sammanlagd areal av 6 674 ha. Det fanns 41 klass 1-objekt (3 917 ha), 70 klass 2-objekt (875 ha), 147 klass 3-objekt (1 229 ha) och 96 klass 4-objekt (653 ha). Kärrknipprot i Sjöängen Programdel 23

Hornborgasjön Hornborgasjön är en av Europas mest värdefulla fågelsjöar. Den totala arealen våtmark är cirka 3 300 ha. Hornborgasjön är en av de 51 våtmarker i Sverige som vi har särskilt ansvar för enligt våtmarkskonventionen. Hornborgasjön är skyddad som naturreservat och ingår i nätverket Natura 2000. Reservatet omfattar främst sjön och dess strandängar, men även en del av det gamla odlingslandskapet öster om sjön. Syftet med reservatet är att främja den biologiska mångfalden, framför allt de häckande och rastande våtmarksberoende fågelarterna. Det småskaliga kulturlandskapet runt sjön är också viktigt. I slutet av 1800-talet ansågs Hornborgasjön vara Nordeuropas förnämsta fågelsjö och en mycket viktig länk i den kedja av våtmarker som fåglarna utnyttjar sig av vid sina flyttningar mellan häckningsplatser och övervintringsplatser. Sjöns medeldjup var då cirka 1,3 meter och det största djupet cirka 2 meter vid medelvattenstånd. Sänkningen av Hornborgasjön Hornborgasjön har liksom ett flertal andra våtmarker, dikats ut för att skapa mer jordbruksmark under de senaste 200 åren. Efter fem sänkningar, fram till 1930-talet, var sjön nästan torrlagd på sommaren. Grävda kanaler såg till att snabbt leda vattnet ut ur sjön och snart kunde maderna runt sjön odlas upp. Någon större mängd ny åkermark skapades dock ej, eftersom vårfloden var allt för omfattande för att det skulle gå att få odlingsbar mark. Sjön började istället växa igen med strandskog, buskar, starr och vass. Sjön förvandlades sakta till ett träsk. 24 Programdel

Restaureringen av Hornborgasjön Efter ett regeringsbeslut påbörjades under den senare delen av 1980-talet en unik restaurering av Hornborgasjön för att återskapa en rik fågelsjö. För att kunna höja vattenståndet byggdes en fördämning samt en tre kilometer lång vall på sjöns västsida. Vattenhöjningen påbörjades 1992 och avslutades 1995. Restaureringen är nu slutförd och sjöns medelvattendjup är 0,9 meter efter höjningen. Markerna hålls öppna i och kring sjön med hjälp av betesdjur. Hornborgasjön hyser ett 50-tal häckande våtmarksberoende fågelarter. Drygt 270 fågelarter har noterats i området. Efter restaureringen har fiskbeståndet ökat kraftigt. Pagoden vid fågeludden Programdel 25

Slafsan vid Valtorps kvarn Sjöar och vattendrag Vattendragen Falbygden avvattnas dels norrut i Vänerns Göta älvs avrinningsområde och dels söderut i Ätrans avrinningsområde. Vattendelaren går strax norr om Ätran. De viktigaste vattendragen är Lidan, Ätran och Slafsan. Stora delar av Slafsans avrinningsområde är av riksintresse för naturvård. I länsstyrelsens naturvårdsprogram är så gott som hela avrinningsområdet klassat som mycket högt eller högsta naturvärde. Ån hyser en lokal öringstam och undersökningar av bottenfauna har visat att Slafsan är ett av södra Sveriges mest artrika vattendrag. Som en följd av att Slafsan hyser ett mycket rikt insekts- och musselliv, finns även sällsynta fågelarter som kungsfiskare, forsärla och strömstare. Strömstare Foto: Kent-Ove Hvass 26 Programdel

Sothönan är karaktäristisk för slättsjöarna. Sjöarna Falköpings kommun är förhållandevis fattig på sjöar. Den viktigaste sjön är Hornborgasjön som är en av Europas främsta fågelsjöar. Även Sjötorpasjön och Vartoftasjön har mycket höga värden som fågelsjöar. Flera av sjöarna, som Bergsjön på Mösseberg och Bjärsjön på Billingen, har stor betydelse för friluftsliven. Vid kommungränsen i söder finns även sjöarna Lönern och Yttern. Det finns även några mindre sjöar som Skårsjön, Kalvsjön och Lacksjön. Den kalkrika berggrunden innebär att försurning av sjöar och vattendrag inte är något stort problem i Falköping. Bergsjön och Bjärsjön är dock försurningskänsliga och dessa sjöar kalkas regelbundet. Även mindre vattensamlingar och vattendrag är intressanta. Konstgjorda vatten, som till exempel Agnestadssjön, har snabbt visat sig attraktiva för bland annat olika slättsjöfåglar. I de näringsrika sjöarna är växtlivet speciellt rikt. Bunkestarr, svalting, gul svärdslilja, vattenmärke och sprängört är karaktärsväxter. Bland mera ovanliga arter kan nämnas de maritima arterna strandmaskros och blåsäv samt vattenaloe. Gräsand Vattenvårdsförbund och vattenråd Falköpings kommun är medlem i Ätrans vattenråd, Lidan-Nossans och Tidans vattenvårdsförbund. Inom ramen för vattenrådets och vattenvårdsförbundens verksamhet sker övervakning av vattenkvalitén. Programdel 27

Samtliga groddjur är fridlysta Djurliv Koltrastungar Falbygdens djurliv präglas av artrikedom då variationen i landskapet möjliggör detta. Bland däggdjur finns det mesta som hör sydsverige som till exempel älg, rådjur, räv, ekorre, mård, hermelin, småvessla, iller och igelkott. Mycket vanliga är fälthare, vattensork, grävling, mink och mullvad. Ibland kan den mycket sällsynta buskmusen påträffas som inte finns på så många ställen i landet. Den sällsynta hasselmusen finns framför allt i lövskogarna omkring Billingen. Bäver fanns inte tidigare inom kommunen, men sedan 1990-talet finns den vid Pösan och Slafsan. Bland kräldjur förekommer snok, huggorm, skogsödla och kopparödla. Sandödlan har observerats på Mösseberg 1979. Bland groddjur förekommer vanlig groda, åkergroda, vanlig padda, samt mindre och större vattensalamander. Cirka 155 fågelarter häckar i kommunen. Fågellivet är speciellt intressant vid slättsjöarna. Framför allt vid Hornborgasjön, men även vid Sjötorpasjön och Vartoftasjön är fågellivet mycket rikt. Karaktäristiska arter för slättsjöarna är skrattmås, skäggdopping, sothöna och ett flertal olika arter av andfåglar. Platåbergens ädellövskogssluttningar har en rik småfågelfauna av framför allt sångfåglar. Stenknäcken är en karaktärsart. Ovanligare arter är svarthalsad dopping och mindre flugsnappare. Av stor betydelse för lägre djurarter är gammelskog, ädellövskog och områden med gynnsamt lokalklimat, som till exempel bergbranter och alvarmark. Fyrbandad blombock 28 Programdel

Stipakullen i Vartofta-Åsaka Skyddad natur Värdefull natur i Sverige kan på olika sätt skyddas mot exploatering eller andra ingrepp. Avsikten är ofta att bevara den biologiska mångfalden, men naturskyddet kan också vara inriktat på att upprätthålla möjligheter till rekreation och friluftsliv. Falköpings kommuns yta är 1 071,4 km 2. Totalt 4310 km 2 av kommunens yta omfattas av områdesskydd, vilket motsvarar 4 % av kommunens yta. Naturreservat Naturreservat är den mest använda skyddsformen. Naturreservat kan bildas i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda, bevara, skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer, tillgodose behov av områden för friluftslivet, skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter. Skyddsbestämmelserna anpassas för varje reservat och skiftar starkt från fall till fall beroende på vilka motiv som ligger bakom reservatsbildningen. I vissa reservat är all ekonomisk markanvändning förbjuden men i en del reservat, som främst avsatts till förmån för friluftslivet, kan exempelvis jord- och skogsbruk tillåtas fortgå i normal omfattning. Beslut om att avsätta naturreservat görs av länsstyrelsen. Även kommunen har möjlighet att fatta beslut om att bilda naturreservat. I Falköpings kommun finns det 31 naturreservat som motsvarar en areal på 4 200 ha. Samtliga naturreservat finns redovisade i bilaga 4. Myrbräckan växer i Sjöängen Naturminne Naturminnen kan utgöras dels av enskilda föremål såsom flyttblock, jättegrytor eller gamla och storvuxna träd, dels av mycket små områden med intressanta naturföreteelser. De skyddas efter beslut av länsstyrelsen. I Falköpings kommun finns det tretton naturminnen. Tio av dem utgörs av säregna träd. De övriga tre utgörs av en lövträdsbevuxen höjdrygg, en växtlokal för fjällskära samt ett källkärr som hyser den sällsynta myrbräckan. Samtliga naturminnen finns redovisade i bilaga 4. Programdel 29

Biotopskyddsområde Mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade djureller växtarter eller som annars är skyddsvärda, får enligt miljöbalken förklaras som biotopskyddsområde. Beslut om biotopskyddsområde får tas av regeringen, skogstyrelsen och länsstyrelsen. Enligt förordningen om områdesskydd finns ett generellt biotopskydd för vissa livsmiljöer som t ex alléer, pilevallar, naturliga bäckfåror, stenmurar, odlingsrösen, åkerholmar samt källor med omgivande våtmark i jordbruksmark. Inom biotopskyddsområden får inte verksamhet bedrivas eller åtgärder vidtas som kan skada naturmiljön. Länsstyrelsen får medge dispens men endast om det finns särskilda skäl. Skogsstyrelsen har dessutom möjlighet att fatta beslut om biotopskyddsområden för enskilda skyddsvärda skogsbestånd. Även länsstyrelsen får fatta beslut om enskilda biotopskyddsområden till exempel när det gäller rikkärr, ängar, naturbetesmarker och rasbranter. I Falköpings kommun finns 43 biotopskyddsområden till en sammanlagd yta på 83,5 ha. Den vanligaste biotoptypen är rikkärr och äldre naturskogsartade skogar. Samtliga biotopskyddsområden finns redovisade i bilaga 4. Djur- och växtskyddsområde Djur- och växtskyddsområden kan avsättas för att skydda sällsynta eller störningskänsliga djur- eller växtarter. Inom sådana områden kan rätten till jakt, fiske och tillträde begränsas, men i övrigt råder inga inskränkningar av rätten att bruka mark eller vatten. Fridlysta djur och växter Fridlysning innebär ett förbud mot att skada eller föra bort vilt levande exemplar av vissa arter som är speciellt sällsynta och/eller utsatta. Det är främst ett skydd mot plockning, uppgrävning, samling, insamling för kommersiella syften och även mot viss markexploatering. Fridlysning påverkar dock inte jord- och skogsbruk utöver de allmänna hänsyn som dessa näringar har att iaktta. Lagstiftning när det gäller fridlysning finns bland annat i förordningen om artskydd. Exempel på arter som omfattas av fridlysning är alla grodoch kräldjur, alla fladdermöss och alla orkidéer. Vissa av de fridlysta arterna omfattas dessutom av EU:s habitatdirektiv. I bilaga 3 finns uppgifter om hotade eller sällsynta arter. Skogsnycklarna är fridlysta liksom övriga orkidéer Naturvårdsavtal Naturvårdsavtalet är ett civilrättsligt avtal som tecknas på 50 år mellan skogsstyrelsen och markägare som är intresserade av naturvård. Syftet med avtalet är att bevara, utveckla eller skapa områden med höga naturvärden. Samtliga områden som omfattas av naturvårdsavtal finns redovisade i bilaga 4. 30 Programdel

Strandskydd Strandskyddet ska trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och bevara goda livsmiljöer på land och i vatten för växt- och djurliv. Inom strandskyddat område råder förbud att uppföra, väsentligen ändra eller förbereda för ny byggnad. Det är också förbjudet att uppföra anläggningar eller utföra åtgärder som hindrar allmänhetens tillträde eller försämrar livsvillkoren för växt- och djurlivet. Enligt miljöbalken råder strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag 100 meter från strandlinjen, såvida inte utvidgat strandskydd gäller intill 300 meter från strandlinjen vid sjöar och längs vattendrag av en viss storlek. Länsstyrelsen har det primära ansvaret för att hantera frågor om strandskydd, men kan delegera dispensärenden till kommunerna. Länsstyrelsen har delegerat beslutanderätten i strandskyddsärenden till byggnadsnämnden i Falköpings kommun. I Falköpings kommun är strandskyddet utvidgat till 200 meter för Rösjön, Lönern, Vartoftasjön, Sjötorpasjön och Bjärsjön. Strandskydd gäller även vid vattendrag som är av sådan bredd att båda strandlinjerna markerats på topografiska kartan vilket gäller för Ätran, Lidan och Slafsan. Utöver detta har länsstyrelsen beslutat om att strandskydd ska gälla även för Djuradalsbäcken mellan vägarna 860 och 864, Pösan nedströms kommungränsen och Slafsan nedströms väg 858. Landskapsbildskydd Landskapsbildskydd är en äldre skyddsform som syftar till att reglera bebyggelse och anläggningar som kan påverka landskapsbilden negativt. Stora delar av framför allt den norra och sydöstra delen av Falköpings kommun omfattas av landskapsbildskydd. Odens kulle omfattas av landskapsbildskydd. Programdel 31

Fjädergräs i Nolgården, Näs Områden av riksintresse Naturvårds- och friluftsintressen ska tas tillvara Områden av riksintresse för naturvården ska representera huvuddragen i svensk natur, belysa landskapets utveckling och visa mångfalden i naturen. Inom varje naturgeografisk region har de områden valts ut som bäst företräder regionens olika landskaps- och naturtyper. I en landskapstyp ingår ofta flera naturtyper, såsom sjöar, vattendrag, våtmarker och naturskogar. Vid urvalet har stora och sammanhängande arealer med de för regionen karakteristiska naturtyperna prioriterats. Ett område bedöms vara särskilt värdefullt från naturvårdssynpunkt om det innefattar flera olika högt värderade naturtyper. Förekomst av skyddsvärda arter kan bidra till att ett område betraktas som riksintressant, men områdets innehåll av biotoper väger betydligt tyngre än enskilda arter vid det slutliga urvalet. Områden av riksintresse för friluftslivet ska ha stora friluftsvärden på grund av särskilda natur- och kulturkvaliteter, variationer i landskapet och god tillgänglighet för allmänheten. Urvalet av områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv görs av Naturvårdsverket i samarbete med bland annat länsstyrelserna. Bestämmelserna utgör dock inget hinder för att tätorterna och det lokala näringslivet utvecklas i riksintresseområdena, om andra lämpliga alternativ saknas. Miljöbalken kräver att områden av riksintresse för naturvård, kulturmiljövård och friluftsliv ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Dessa så kallade hushållningsbestämmelser har emellertid direkt verkan enbart vid prövning av exploateringsföretag som i lagens mening innebär ändrad markanvändning. Vid fortsatt markanvändning av hittillsvarande slag har bestämmelserna endast en rådgivande funktion. Naturmiljön inom ett visst område kan i en del fall ta skada av exploatering och andra verksamheter såväl utanför områdets gränser som innanför. Speciellt våtmarker, sjöar och vattendrag kan påverkas av ingrepp högre upp i tillrinningsområdet. Staten 32 Programdel