KOMMUNERNA OCH AVLOPPSHANTERINGEN I GLESBYGDEN

KOMMUNERNA OCH AVLOPPSHANTERINGEN I GLESBYGDEN - Var uträttade folk sina behov när det inte fanns dass? Alla förstår hur Adam och Eva gjorde också i paradiset. Vi skall inte gå så långt tillbaka i tiden. Så fort som det började finnas bakgårdar i Finland gick man dit och satte sig på stången. Eftersom kvinnfolket också annars var mycket bland korna, gjorde de det i ladugården eller så bara i ett ämbar. Männen tog inte ett steg i onödan, ofta strilade de direkt från trappan. Bredvid trappan fanns en hög med hö eller halm som sedan gavs åt korna. (fri översättning av Kero och Seppovaara 1994).

1 BAKGRUND Det citat ur Esa Keros och Juhani Seppovaaras bok Huussi (Kero och Seppovaara 1994) som återges på rapportens omslag lyfter fram en viktig princip från latrinhanteringens begynnelse. När vi ännu var tillräckligt få utgjorde latrinhanteringen inget problem. De näringsämnen som inte sugits upp i matsmältningsprocessen kunde via buskarnas rötter obehindrat fortsätta sitt kretslopp i naturen. Ingen ägnade saken någon större uppmärksamhet. Senare, när jordbruket och boskapsskötseln utvecklats, uträttade man sina behov på olika ställen som man ansåg vara lämpliga, men det låg i alla fall en tanke bakom valet av plats. När man uträttade sina behov på bakgårdens dynghög, i fähuset och på högen av halm vid trappan kunde näringsämnena återvinnas. Vi som lever i informationssamhället och i så kallade civiliserade länder har tyvärr glömt bort denna ytterst viktiga princip. Vi försummar hela tiden att ta till vara dyrbara näringsämnen i produktionen. Vi lever kortsiktigt. En del av de nödvändiga råämnena i näringsproduktionen, såsom fosfor, är icke-förnybara naturresurser. Ändå är vi beredda att låta dem gå till spillo i hav, sjöar och vattendrag, där de leder till eutrofiering, dvs. övergödning. Övergödning är i sin tur till skada för användningen av våra vatten. Hur lyder nu det gamla ordspråket? Som man sår får man skörda. I glesbygden behandlas avloppsvattnet från ca en miljon invånare i dag separat för de enskilda fastigheterna. Gamla fastigheter har ofta sedimenteringsbrunnar som inte är tillräckligt effektiva. Även största delen av semesterbosättningen har enskilda avlopp. I och med att semesterbostäderna utnyttjas under en allt längre tid av året och utrustningsstandarden generellt sett stigit, kommer avloppsvattenvolymen att öka framöver. Kero och Seppovaara, 1994 HUUSSI, Rakennusalan kustantajat RAK, Gummerus Kirjapaino Oy, Jyväskylä lätt och nyttig kvällsläsning! För mer information om slamavskiljare, se bl.a. Santala, 1990: Pienet jäteveden maapuhdistamot, Vatten- och miljöförvaltningens publikationer serie B, nr1. Information om iståndsättning av slamavskiljare: bl.a. Kujala-Räty & Santala (red.), 2001: Hajaasutuksen jätevesien käsittelyn tehostaminen och slutrapporten från projektet Hajasampo, Kapitel 11: Lapinlampi, Saostuskaivon kunnostus. Slamavskiljare som fungerar väl och som sköts på rätt sätt avlägsnar ca 70 procent av den fasta substansen i avloppsvattnet, medan den biologiska syreförbrukningen, kvävet och fosforn vanligen minskar med bara ca 15 20 procent. Resten av de fasta partiklarna och nästa alla lösta orenheter rinner ut i vattnen och ger upphov till de övergödningsproblem och hygieniska olägenheter som vi alla känner till. Det är bra att minnas att avloppsvattnets fosfor till stor del är i löst form och sålunda direkt kan tas upp av algerna. Exempelvis den fosfor som rinner ut i vattendragen från sommarbostaden leder alltså till problem alldeles intill den egna stranden.

1.1 Utvecklingen av avloppsvattenhanteringen i glesbygden Behandlingen av avloppsvatten från samhällen och industrier har blivit betydligt effektivare från och med 1970-talet. Fram till dess utgjorde avloppsvattnet från bosättningen i glesbygden en så obetydlig del av den totala belastningen av vattnen att man knappt alls ägnade den något intresse. I och med att avloppsreningen hela tiden har förbättrats och situationen blivit bättre i vattnen utanför större samhällen, har också glesbygdens avloppsvattenbelastning kommit att framgå tydligare. Tydligast har belastningen märkts i små diken, bäckar och åar som rinner genom relativt tätt bebodda områden utan avloppsnät. Under de torraste perioderna av året har de hygieniska förhållandena varit verkligt dåliga i vattenfattiga vattendrag i och med att en stor del av flödet har bestått av avloppsvatten. Under de senaste decennierna har det byggts en hel del vattenledningar i glesbygden. När fastigheter har anslutits till vattenledningsnätet har deras utrustningsstandard höjts och vattenkonsumtionen ökat. Samtidigt har man övergått till vattenklosetter. Den ökade volymen avloppsvatten har lett till en större belastning. Den bristfälliga behandlingen av avloppsvattnet från glesbygden bidrar till att även större vattendrag, sjöar och hav blir övergödda. Som exempel kan nämnas en undersökning av Pyhäjärvi i Säkylä i mitten av 1990-talet. Enligt undersökningen härstammar 10 20 procent av den totala forsforbelastningen från avloppsvatten i glesbygden. Närmare upplysningar: Talousjätevesien käsittely vesihuoltolaitosten viemäriverkostojen ulkopuolisilla alueilla; betänkande av en arbetsgrupp, Miljöministeriets stenciler nr 84, Miljöministeriet 2001. Finns även på internet. http://www.ymparisto.fi/palvelut/ julkaisu/elektro/ym84/ym84.htm Pyy, 1996: Säkylän Pyhäjärven valuma-alueen haja- ja lomaasutuksen jätevesikartoitus, Finlands miljöcentrals stenciler nr 15. Statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät (542/2003). Trädde i kraft 1.1.2004. Ny och ändrad lagstiftning visar att man under senare år har börjat behandla avloppsbelastning från glesbygden som punktbelastning. Ett vittnesmål om detta är t.ex. de krav på reningseffekten som 1.1.2004 trädde i kraft för behandlingen av avloppsvatten från enskilda fastigheter. Bild 1. Genom den nya lagstiftningen kan avloppsbelastningen i glesbygden räknas som punktbelastning.

1.2 Målprogram för vattenskyddet fram till 2005 Statsrådet fattade 1998 ett principbeslut om målen för vattenskyddet fram till 2005. Huvudmålet är att minska och hindra övergödningen. En princip har varit att åtgärderna i första hand skall sättas in där utsläppen uppstår. Man har gått in för bästa möjliga teknik, bästa praxis från miljösynpunkt samt försiktighetsprincipen och principen om att förorenaren betalar. Enligt målen för de enskilda sektorerna och belastningsfaktorerna skall den biologiskt syreförbrukande belastning som når ytvattnet från glesbygds- och fritidsbebyggelse minskas med minst 60 procent, medan fosforbelastningen skall minskas med minst 30 procent jämfört med läget i början av 1990-talet. Dessutom skall behandlingen av avloppsvatten effektiveras för att miljöns hygieniska tillstånd skall förbättras. Nya system för kvävereducering skall införas och gamla system förbättras. Om ett bosättningsområde i glesbygden är beläget inom ett viktigt grundvattenområde eller inom ett grundvattenområde som presumtivt lämpar sig för vattenförsörjning, skall det förses med avloppsnät och avloppsvattnet skall ledas till behandling utanför grundvattenområdet. En mellanrapport om hur programmet framskridit gavs under 2000. Enligt den har belastningen på vattnen minskat i slutet av 1990-talet, men långsammare än vad som förutsätts i målprogrammet. Bäst har man lyckats med att minska belastningen från punktutsläpp. Den diffusa belastningen har däremot minskat långsammare. Det är uppenbart att det krävs effektivare skyddsåtgärder för att målen skall nås. I målprogrammet för vattenskyddet förutsattes också att miljöministeriet i samråd med de andra sektorerna gör upp och godkänner handlingsprogram som anger hur målen skall nås. De åtgärder som gäller gles- och fritidsbebyggelse anges på följande sätt: Målet att minska på belastningen kan nås genom att det allmänna avloppsnätet byggs ut eller fastigheterna förses med gemensamma avlopp, genom att nya, effektiva reningsanläggningar byggs för enskilda fastigheter eller gemensamt för flera fastigheter, genom att gamla, slitna och ineffektiva reningsanläggningar byts ut och genom att sådan avfalls- och avloppsvattenteknik införs som medför ringa belastning. För ytterligare information, se bl.a.: Statsrådets principbeslut om målen för vattenskyddet fram till 2005, adress: http://www.vyh.fi/sve/miljov/vatt en/framtid.htm En mellanrapport i anslutning till åtgärdsprogrammet för skydd av vatten finns på internet (endast på finska): http://www.vyh.fi/ajankoht/tiedot e/ym/tied2002/ym0241.htm Åtgärdsprogrammet för skydd av vatten fram till år 2005, Miljön i Finland 402. Finns även på internet: http://www.vyh.fi/sve/inform/pub likat/elekt/elekt.htm Målen för vattenskyddet i glesbygden fram till 2005: BSF-belastningen minskar med 60 procent fosforbelastningen minskar med 30 procent Den nivå som siffrorna relaterar till är belastningsnivån i början av 1990-talet.

Tillgången till sakkunnig skötsel, service och granskning av reningsanläggningar vid enskilda fastigheter skall förbättras genom att VA-tjänster erbjuds. Det lokala kunnande som uppkommer genom VA-servicen skall också användas för att rikta in åtgärderna för att minska belastningen från glesbebyggelsen på de objekt som belastar mest och som är i dåligt skick. 1.3 Hantering av avloppsvatten i glesbygden år 2002 Tidigare var det i huvudsak vattenlagen och hälsoskyddslagen (tidigare hälsovårdslagen) som reglerade behandlingen av avloppsvatten som inte anslutits till det allmänna avloppsnätet. Krav på reningsmetoden uppställdes i samband med att bygglov och tillstånd för vattenklosett beviljades. Den miljöskyddslag som trädde i kraft år 2000 tillämpas också på utsläpp av avloppsvatten från glesbebyggelse; i 3 ingår definitioner på förorening av miljön och verksamhet som medför risk för förorening av miljön. Enligt 103 miljöskyddslagen skall avloppsvattnet behandlas så att det inte medför förorening av miljön eller risk för förorening. I praktiken innebär det att behandlingen av avloppsvatten måste effektiveras i synnerhet på sådana fastigheter inom gles- och fritidsbebyggelseområden som har vattenklosett. Vatten från sedimenteringsbrunnar är inte tillräckligt rent för att ledas ut i miljön. För att förhindra att miljön förorenas krävs det mer långtgående behandling. Den nya miljöskyddslagen och andra författningar som berör behandling av avloppsvatten från glesbebyggelse behandlas mer ingående i kapitel 2. Läget år 2002 De 4,2 miljoner finländare som bor i områden med avloppsnät belastar årligen vattnen med ca 224 ton i fosfor räknat. 103 MSL Allmän skyldighet att rena avloppsvatten Har en fastighet där det bedrivs verksamhet som inte är tillståndspliktig enligt denna lag inte anslutits till ett allmänt avlopp, skall avloppsvattnet avledas och behandlas så att det inte uppstår risk för förorening av miljön. Avloppsvatten från vattenklosetter samt annat hushållsavloppsvatten skall, innan det leds i marken, ett vattendrag eller en bädd eller bassäng som avses i 1 kap. 2 vattenlagen, behandlas med metoder som är minst lika effektiva som sådan rening som avses i en förordning som har utfärdats med stöd av 18. Annat avloppsvatten än avloppsvatten från vattenklosetter får orenat släppas ut i marken om mängden är liten och avloppsvattnet i fråga inte medför risk för förorening av miljön. De ca 1 miljon finländare som bor i glesbygden belastar årligen vattensystemen med ca 350 400 ton i fosfor räknat. Problemet försvåras av att sommarbostäder ändras till åretruntbostäder och att deras utrustningsstandard höjs. Ytterligare avloppsproblem uppkommer genom förädling som lokaliseras till glesbygden och genom att gårdarna med djurhållning blivit större.

1.3.1 Fastighetsinnehavarens ansvar inom områden utanför avloppsnätet Det är alltid i sista hand fastigheterna som bär ansvar för behandlingen av avloppsvatten. Den skyldighet att vara konsekvensmedveten som anges i 5 miljöskyddslagen säger klart ut att alla måste känna till sin verksamhets konsekvenser och risker för miljön. Även fastighetsinnehavare måste således känna till vilka konsekvenser det egna avloppsvattnet har för miljön. Fastighetsinnehavare skall givetvis också iaktta de allmänna principerna i miljöskyddslagen: försiktighets- och aktsamhetsprincipen, principen om prevention och minimering av olägenheter, principen om bästa tillgängliga teknik, och principen om bästa praxis från miljösynpunkt. 5 MSL Verksamhetsutövaren skall tillräckligt väl känna till verksamhetens konsekvenser och risker för miljön samt möjligheterna att minska verksamhetens negativa miljöpåverkan (skyldighet att vara konsekvensmedveten). I verksamhet som medför risk för förorening av miljön skall dessutom beaktas de allmänna skyldigheter som följer av 4 och 6 avfallslagen (1072/1993). Konsumentskyddslagen (38/1978) 1.3.2 Konsumentskydd Även tillverkaren och försäljaren har ansvar för att avloppssystemet fungerar. Det här ansvaret regleras i konsumentskyddslagen. När en kund skaffar en anläggning för behandling av avloppsvatten har han skäl att tro att anläggningen också skall fylla sin uppgift. Problem när det gäller konsumentskyddet uppstår lätt vid installationen av anläggningen, vid uppbyggnaden av hela systemet och i samband med service. Fastighetsinnehavarna bör informeras om vikten av att noga dokumentera alla händelser i samband med byggandet av systemet för behandling av avloppsvatten och vid service och underhåll. I byggskedet är det också tillrådligt att fotografera systemet. Också planerarens och byggarens ansvar bör uppmärksammas i det här sammanhanget. Om ett avloppssystem inte fungerar beror det inte alltid på att anläggningen är oduglig, utan fel kan ha uppstått redan i planeringsskedet. Även om en plan är väl gjord, kan slarv i byggnadsskedet leda till att systemet fungerar dåligt. De här omständigheterna behandlas mer ingående i kapitel 2. Det finns tills vidare inga prejudikat som gäller tillämpning av konsumentskyddslagen på situationer där avloppssystem för enskilda fastigheter inte fungerar. Det här märks tydligt även i de konsumentskyddsråd ur olika källor som följer nedan.

Tammerfors stads konsumentrådgivning (telefonsamtal 11.4.2002) Om en anläggning är rätt installerad och används på rätt sätt (enligt de anvisningar som givits), skall i första hand försäljaren kontaktas om det uppstått problem. Tillverkaren kan till en del befrias från ansvaret för ett svagare reningsresultat än det utlovade i följande fall: om de villkor försummats som i produktbroschyren eller de medföljande anvisningarna anges för den utlovade reningskapaciteten eller det utlovade reningsresultatet. Konsumentverkets telefonrådgivning (telefonsamtal 11.4.2002) När ett minireningsverk inte fungerar som det skall är det i första hand försäljaren som skall kontaktas och i andra hand tillverkaren eller importören. När det gäller olika slag av entreprenader är det fastighetsägaren (beställaren) som bär det huvudsakliga ansvaret för att en anläggning fungerar. Kuluttaja 6/2001 (tidningsartikel: Jätevedelle tulossa tiukat normit ) Minireningsverken är mycket känsliga för störningar om skötseln och underhållet försummats. Enligt den nya lagstiftningen är det fastighetsägaren som ansvarar för skötseln och underhållet av avloppsanläggningarna, även om man köper servicen av försäljaren eller ett företag i branschen. Försäljaren är i alla fall skyldig att ge anvisningar och råd för användning och service. Det har på senare år utvecklats en helt ny teknik för biologisk-kemisk avloppsbehandling på egen tomt. Det finns emellertid inga garantier för att den fungerar i alla förhållanden. Det krävs inget förhandsgodkännande för produkterna, men det är möjligt att påtala vilseledande marknadsföring. En produkt skall naturligtvis vara lämpad för det ändamål som den säljs för, så i det avseendet har försäljaren ett ansvar, säger Jukka Kaakkola, jurist på Konsumentverket. Försäljaren är också ansvarig för felaktiga produkter, men det kan vara svårt att i praktiken fastställa att reningsresultatet är bristfälligt.

2 Lagstiftning som gäller avloppshantering i glesbygden Även om lagstiftningen tidigare innehöll få bestämmelser om behandling av avloppsvatten i glesbygden har dock vissa lagreformer som genomförts under senare år rått bot på situationen. Det finns gott om lagar, förordningar, bestämmelser och anvisningar om hur avloppsvatten skall behandlas. De nya lagbestämmelserna ger bättre möjligheter att lösa problem i samband med avloppshanteringen i glesbygden. I början uppstår givetvis vissa oklarheter när det stora antalet nya bestämmelser skall tillämpas. 2.1 De senaste ändringarna i lagar och andra författningar Nedan följer ett sammandrag av lagändringarna i fråga om behandlingen av avloppsvatten i glesbygden. Författningarna presenteras inte i viktighetsordning, utan de har alla sin betydelse när det gäller hantering av avloppsvatten. På sätt och vis börjar presentationen med en regional översikt och övergår sedan till detaljer. Markanvändnings- och bygglagen (MBL 132/1999) planläggning I de författningsbestämmelser som gäller landskapsplaner, generalplaner och detaljplaner samt krav på planernas innehåll ingår alltid kravet att skadliga miljökonsekvenser skall förhindras. (28, 39 och 54 MBL) När det gäller innehållet i general- och detaljplaner som omfattar fritidsbebyggelse inom strandområden har miljöaspekten och vattenskyddet betonats. (73 MBL) Redan i de olika planeringsskedena bör man beakta möjligheterna till ändamålsenlig organisering av avloppshanteringen i glesbygden. Planeringen av markanvändningen styr exempelvis bosättningens lokalisering i kommunen och besluten får således konsekvenser långt in i framtiden. Lagen om vattentjänster (119/2001) Den nya lagen om vattentjänster trädde i kraft 1.3.2001. Den ersatte lagen om allmänna vatten- och avloppsverk och lagen om avloppsvattenavgifter. Dessutom intogs i lagen bestämmelser om anslutning till VA-verks vatten- och avloppsledningsnät som tidigare ingick i hälsoskyddslagen. Se även Handbok i lagen om vattentjänster, JSM:s publikationer 1a/2002

Lagen om vattentjänster utgår från att kommunen ansvarar för den allmänna utvecklingen av VA-verksamheten inom sitt område. Arbetsredskapen i det här arbetet är medverkan i den regionala översiktliga planeringen av vattentjänsterna, uppgörande av kommunala planer för utvecklingen av vattentjänsterna och godkännande av verksamhetsområden för vattentjänstverken. Med regional översiktlig planering avses en planering som överskrider kommungränserna eller som gäller en region eller ett landskap eller t.o.m. ett större område än så. Planer av det här slaget har gjorts upp redan i decennier och de har varit obligatoriska vid ansökan om finansieringsstöd för olika projekt. Kommunerna bör informera aktivt om hur utvecklingsplanen framskrider och ge kommuninvånarna tillfälle att vid behov ta ställning till planen. Kommunernas planer för utveckling av vattentjänsterna skall godkännas före 1.3.2004. Utvecklingsplanen är ett flexibelt hjälpmedel i planeringen. Planens innehåll och precisionsnivå beror på kommunens behov. Den bör ge besked om när de organiserade vattentjänsterna når kommunens olika områden och är därför viktig för utvecklingen av VA-tjänsterna i glesbygden. Det är bra för de fastighetsinnehavare som planerar avloppssystem att på förhand veta om avloppsnätet längre fram byggs ut så att det blir tillgängligt för den egna fastigheten och i så fall när. Eftersom förordningen om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät ger en övergångstid på tio år för gamla fastigheter, bör de som innehar enskilda fastigheter så fort som möjligt få veta om det under nämnda tio år kommer att ordnas organiserade vattentjänster inom deras bostadsområde. Om det blir möjligt att ansluta sig till avloppsnätet efter fem eller sex år, kan det vara ändamålsenligare att investera i t.ex. slutna tankar än i ett eget reningsverk. En mall har utarbetats för kommunernas planer för utveckling av vattentjänsterna. Kommunerna kan använda mallen i tillämpliga delar. Mallen har utformats i samråd mellan Lempäälä kommun, Birkalands miljöcentral och Tavastlands yrkeshögskola. Mallen finns också på webben under adressen: http://www.vyh.fi/hoito/vesihuo/p ir/vhkehsuu.pdf För att målen för vattenskyddet skall nås är det viktigt att planen för utveckling av vattentjänsterna fungerar friktionsfritt tillsammans med kommunens miljöskyddsföreskrifter och planering av markanvändningen. Miljöskyddsföreskrifterna kan ange var förordningens mildare krav på avloppsbehandling skall tillämpas eller var strängare krav skall tillämpas på grund av speciella lokala förhållanden, för att förorening av miljön skall kunna undvikas. I utvecklingsplanen kan man beakta de områden som är mest känsliga för förorening och styra åtgärderna för utbyggnad av VA-verksamheten till de här områdena. Det kan ske t.ex. via planeringen av markanvändningen.

Kommunen skall göra upp och godkänna en plan för utveckling av vattentjänsterna, dock i samarbete med grannkommunerna och vattentjänstverken. För dem som bor i glesbygden är utvecklingsplanen ett viktigt dokument, även om det bara är ett redskap som styr planeringen i kommunen och således inte är juridiskt bindande. I 7 lagen om vattentjänster anges vilka områden som kommunen måste ta med i vattentjänstverkens verksamhetsområden. Vattentjänstverken är skyldiga att ansvara för verksamheten inom sitt verksamhetsområde och de fastigheter som är belägna inom området är å sin sida skyldiga att ansluta sig till verkets ledningsnät. Förändringen jämfört med tidigare praxis är klar: hälsoskyddslagen föreskrev anslutningsskyldighet för fastigheter inom stadsplanerade områden, men vattentjänstlagen utgår enbart från behovet av vattentjänster. Vattentjänstverken kan även sälja tjänster utanför sitt verksamhetsområde. Enligt vattentjänstlagen skall verkens taxor täcka investeringar och andra kostnader. Tjänsterna kan för andra avgifter än bruksavgifter prissättas olika för olika områden om det finns klara skäl för det. I vissa fall kan också fastigheter utanför verksamhetsområdet bli nya betalande kunder som höjer lönsamheten för verket. 7 lagen om vattentjänster Verksamhetsområdena för vattentjänstverken inom en kommuns område skall omfatta de områden där det är nödvändigt att ansluta fastigheterna till vattentjänstverkets vattenledning eller avlopp på grund av storleken eller beskaffenheten av bosättningen eller av närings- och fritidsverksamhet som beträffande vattentjänster kan jämställas med bosättning. Kommunerna är enligt lagen skyldiga att tillhandahålla vattentjänster om ett behov uppstått på grund av att det bor rätt många invånare i ett område, eller om sanitära omständigheter eller miljöskyddsorsaker kräver det. Skyldigheten innebär inte nödvändigtvis att vattentjänstverkets verksamhetsområde utvidgas, utan kommunen kan vid behov också gå in för andra arrangemang. Exempel på sådana är att stödja en organisering av vattentjänsterna i andelslagsform eller t.o.m. lösningar för enskilda fastigheter. Lagen tillåter fortfarande kommunerna att ekonomiskt stödja vattentjänster för vissa områden, under förutsättning att det finns klara och entydiga grunder för det, t.ex. i fråga om miljöskydd. Det här alternativet bör övervägas för de områden som med tanke på vattenskyddet är känsligast och där det allmänna bästa kräver det och det inte heller är ekonomiskt rationellt för vattentjänstverket att bygga ut verksamheten utan stöd av kommunen. Kommunens ansvar för vattentjänsterna i glesbygden kan också betraktas med avseende på verkställigheten av förordningen om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät. Ändamålsenligast är att tidsmässigt förlägga förbättringsåtgärderna för avloppsvattenbehandlingen så att VA-servicen under de första åren av övergångsperioden

ordnas för de områden som från miljöskyddssynpunkt är de känsligaste. Kommunerna kring Pyhäjärvi (Eura, Säkylä, Yläne och Oripää) har inom ramen för ett projekt för skydd av Pyhäjärvi gett investeringsstöd för avloppsbehandlingssystem för enskilda fastigheter och för förmultningstoaletter. Stöden har varit efterfrågade och avloppsbehandlingen har blivit avsevärt effektivare i området under 1995 2002. De verksamhetsområden som vattentjänstlagen föreskriver har redan godkänts för många vattentjänstverk. Verksamhetsområdet skall godkännas av kommunfullmäktige (såvida beslutanderätten inte delegerats i instruktionen). Beslutet om godkännande fattas i allmänhet i enlighet med vattentjänstverkets förslag. Om verket inte har gjort någon sådan framställning, utan exempelvis kommunens tekniska verk har berett framställningen, skall vattentjänstverket i alla fall beredas tillfälle att ge ett utlåtande om förslaget till verksamhetsområde. Dessutom skall utlåtande begäras av den regionala miljöcentralen, kommunens miljövårdsmyndighet och kommunens hälsoskyddsmyndighet. Tillräckligt med information skall ges om förslaget till verksamhetsområde för vattentjänstverket. Fastighetsägare och fastighetsinnehavare skall beredas tillfälle att yttra sig. Beslutet om vattentjänstverkets verksamhetsområde är viktigt för dem som bor i glesbygden. När verksamhetsområdet godkänns skall också en tidsplan anges. De som bor inom verksamhetsområdet skall således kunna bedöma när de har möjlighet eller är skyldiga att ansluta sig till verket. I beslutet om verksamhetsområde skall preciseras vilka områden som skall anslutas till vattenledningsnätet och vilka som skall anslutas till avloppsnätet. Observeras bör särskilt att vattentjänstverkets verksamhetsområde skall vara sådant att verket kan anses ha förmåga att sköta vattentjänsterna ekonomiskt och ändamålsenligt. Miljöskyddslagen ( MSL 86/2000) Den nya miljöskyddslagen trädde i kraft 1.3.2000. Den är en allmän lag med syfte att förebygga förorening av miljön. De tillståndsförfaranden som tidigare fanns i skilda lagar samlades i miljöskyddslagen och den upphävde luftvårdslagen, bullerbekämpningslagen och lagen om miljötillståndsförfarande. Många andra lagar, som vattenlagen och hälsoskyddslagen, ändrades i samma sammanhang. 5 MSL Verksamhetsutövaren skall tillräckligt väl känna till verksamhetens konsekvenser och risker för miljön samt möjligheterna att minska verksamhetens negativa miljöpåverkan (skyldighet att vara konsekvensmedveten). I verksamhet som medför risk för förorening av miljön skall dessutom beaktas de allmänna skyldigheter som följer av 4 och 6 avfallslagen (1072/1993).

De allmänna principerna i miljöskyddslagen, som också gäller avloppshanteringen på enskilda fastigheter, är principen om prevention, principen om minimering av olägenheter, försiktighets- och aktsamhetsprincipen, principen om bästa tillgängliga teknik, principen om bästa praxis från miljösynpunkt och principen om förorenarens ansvar. Dessutom får man inte glömma skyldigheten i 5 att vara konsekvensmedveten, vilket innebär att var och en bör vara medveten om de miljökonsekvenser och risker som han eller hon kan ge upphov till. Även en fastighetsinnehavare bör alltså vara på det klara med vilka konsekvenser avloppsvattnet från fastigheten har för miljön. Aktörens (och därmed också invånarens) ansvar betonas. I miljöskyddslagen sammanställdes tidigare de tillståndsförfaranden som fanns i olika lagar (luftvårdslagen, avfallslagen, hälsoskyddslagen, vattenlagen, lagen angående vissa grannelagsförhållanden) och andra bestämmelser om förebyggande av föroreningar. Enligt 18 miljöskyddslagen kan miljöministeriet i fråga om avloppsvatten från vattenklosetter och annat hushållsavloppsvatten genom förordning utfärda bestämmelser om reningsanläggningar och reningsmetoder, samlingsbrunnar, användning och underhåll av sådana anläggningar samt om infiltrationsområden och avlägsnande av slam, med beaktande av målen för det riksomfattande vattenskyddet. Dessutom kan statsrådet enligt 11 1 mom. 2 punkten miljöskyddslagen genom en förordning utfärda bestämmelser om utsläpp i miljön eller allmänt avlopp, begränsning av utsläpp samt övervakning av utsläppsgränserna. 103 MSL Allmän skyldighet att rena avloppsvatten: Har en fastighet där det bedrivs verksamhet som inte är tillståndspliktig enligt denna lag inte anslutits till ett allmänt avlopp, skall avloppsvattnet avledas och behandlas så att det inte uppstår risk för förorening av miljön. Avloppsvatten från vattenklosetter samt annat hushållsavloppsvatten skall, innan det leds i marken, ett vattendrag eller en bädd eller bassäng som avses i 1 kap. 2 vattenlagen, behandlas med metoder som är minst lika effektiva som sådan rening som avses i en förordning som har utfärdats med stöd av 18. Annat avloppsvatten än avloppsvatten från vattenklosetter får orenat släppas ut i marken om mängden är liten och avloppsvattnet i fråga inte medför risk för förorening av miljön. Statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät (542/2003) reningskraven för avloppsvatten (grundnivå) är: organisk materia (BSF 7 ) minst 90 %, totalt fosfor minst 85 % och totalt kväve minst 40 % jämfört med belastningen från obehandlat avloppsvatten genom kommunens miljöskyddsföreskrifter kan man av särskilda skäl fastställa områden där reningskraven för avloppsvatten (lindrigare nivå) är: organisk materia (BSF 7 ) minst 80 %, totalt fosfor minst 70 % och totalt kväve minst 30 % jämfört med belastningen från obehandlat avloppsvatten inom en föreskriven tid bör varje fastighet ha en utredning över systemet för behandling av avloppsvatten inklusive bruks- och underhållsanvisningar en plan över anläggning eller förbättring av avloppssystemet måste utarbetas i enlighet med kraven i förordningen slamtransport och annan avfallstransport för behandling på en annan plats måste ske som ordnad avfallstransport enligt 10 avfallslagen

förordningen tillämpas när bygglov för nya byggobjekt söks och gamla anläggningar för behandling av avloppsvatten skall fås i det skick som förordningen kräver inom tio år efter att förordningen trätt i kraft. Beräknat belastningstal för glesbygden beskriver den normala *) belastningen av obehandlat avloppsvatten för en invånare per dygn organiska ämnen (BSF 7 ) 50 g/d totalt kväve 14 g/d *) Avloppsvatten uppstår vid normalt boende: varmt och kallt vatten med tryck samt en vattenklosett. Enligt 85 miljöskyddslagen kan den kommunala miljövårdsmyndigheten, i syfte att hindra förorening, med stöd av en inspektion meddela en enskild föreskrift som avser annan än tillståndspliktig verksamhet. Det är således möjligt att för en fastighet kräva effektivare behandling av avloppsvatten också utan stöd av förordningen. Med stöd av 19 miljöskyddslagen kan kommunen ge miljöskyddsföreskrifter med hänsyn till de lokala förhållandena. Föreskrifterna om behandling av avloppsvatten i glesbygden måste självfallet vara anpassade till förordningen som nämns ovan. Observeras bör särskilt att förordningen ställer s.k. minimikrav. På vissa grunder (gles bebyggelse, avloppsvattnets miljökonsekvenser ringa, inga riskobjekt i närheten) kan man enligt förordningen genom miljöskyddsföreskrifter avgränsa områden där lindrigare reningskrav än de som finns i förordningen iakttas. Kraven i förordningen gäller inte heller om behandlingen av avloppsvatten inom ett visst område regleras efter strängare bestämmelser. I kommunens miljöskyddsföreskrifter kan det t.ex. finnas en indelning i zoner eller områden där kraven på behandling av avloppsvatten i glesbygden är olika, beroende på föroreningsrisken. Markanvändnings- och bygglagen (MBL 132/1999) byggande Markanvändnings- och bygglagen trädde i kraft i början av år 2000. Lagens syfte är att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt hållbar utveckling. Målet är också att säkerställa att planeringen och byggarbetena är av bättre kvalitet än tidigare. 85 MSL Den kommunala miljövårdsmyndigheten kan, i syfte att hindra förorening, med stöd av en inspektion meddela en enskild föreskrift som avser annan än tillståndspliktig verksamhet. Föreskriften skall vara skälig med hänsyn till verksamhetens natur och föroreningens betydelse. 19 MSL Kommunfullmäktige kan, med avseende på kommunen eller någon del av den, för verkställigheten av denna lag utfärda av de lokala förhållandena påkallade allmänna föreskrifter om annat än sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt denna lag, sådan verksamhet som är anmälningspliktig enligt 61, 62 eller 78 eller försvarsmaktens verksamhet (kommunala miljöskyddsföreskrifter). Föreskrifterna kan gälla 1) åtgärder, begränsningar och konstruktioner som hindrar utsläpp eller skadeverkningar av sådana, 3) miljöskyddsmässiga förutsättningar för placering av verksamheter utanför detaljplaneområden, 4) områden där det på grund av speciell risk för förorening av miljön är förbjudet att leda ut avloppsvatten i marken eller vattendrag eller i en sådan bädd som avses i 1 kap. 2 vattenlagen, 5) zoner och områden där användningen av stallgödsel och gödselmedel samt inom jordbruket förekommande, för miljön skadliga ämnen begränsas, 6) lämnande av uppgifter som behövs för tillsynen. Den kommunala miljövårdsmyndigheten kan bevilja undantag från en miljöskyddsföreskrift på de i föreskriften angivna grunderna. Innan miljöskyddsföreskrifter utfärdas skall den regionala miljöcentralen samt arbetskraftsoch näringscentralen ges tillfälle att avge utlåtande. Beslut om godkännande av

För att bygglov skall beviljas på ett område som är utanför detaljplaneområdet förutsätts bl.a. att ordnandet av vattentillgången och avlopp inte orsakar kommunen särskilda kostnader och att avloppsvattnet kan hanteras på ett tillfredsställande sätt och utan olägenheter för miljön. Kommunen kan med stöd av 14 markanvändnings- och bygglagen utfärda lokala bestämmelser om ordnandet av vattentjänster i byggnadsordningen. I 50 markanvändnings- och byggförordningen finns bestämmelser om väsentliga tekniska krav på byggnader. Enligt dem får en byggnad inte äventyra hälsa eller hygien på grund av bl.a. bristfällig hantering av avloppsvatten. En effektivare behandling av avloppsvatten möjliggörs också tack vare de bruks- och underhållsanvisningar som också innehåller anvisningar för avloppssystemet och som måste utarbetas för de egentliga bostadsbyggnaderna i bygglovet, i det fall att byggnaderna används för permanent boende (gäller också sådana reparations- eller ändringsobjekt som kräver bygglov). Markanvändnings- och bygglagen och markanvändnings- och byggförordningen reglerar också behörigheten för projekterare, den ansvariga arbetsledaren och arbetsledningen för olika specialområden. Bestämmelserna gäller endast byggande som kräver tillstånd och de finns i Finlands byggbestämmelsesamling. I 14 markanvändnings- och bygglagen finns bestämmelser om kommunens byggnadsordning. Enligt lagen skall varje kommun ha en byggnadsordning. Däremot är det inte obligatoriskt för en kommun att ha miljöskyddsföreskrifter (men de rekommenderas; de innefattar också bestämmelser om många andra förfaranden än behandlingen av avloppsvatten i glesbygden). Eftersom byggnadsordningen är obligatorisk finns det skäl att också bestämmelser om avloppshanteringen för bostadsbyggnader som skall byggas i glesbygdsområden ingår i den. På det viset garanterar man att förordningen enligt 18 MSL beaktas i varje kommun. Då förordningen om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät enligt 11 och 18 MSL trädde i kraft 1.1.2004, lönar det sig att se över de kommunala bestämmelserna. Miljöskyddsföreskrifterna, planbestämmelserna och byggnadsordningen får inte stå i strid med förordningen. I konfliktsituationer tillämpas den bestämmelse eller författning som ställer de strängaste kraven på området. miljöskyddsföreskrifter skall delges så som kommunala tillkännagivanden offentliggörs i kommunen. Beslutet anses ha delgivits då kungörelsen har blivit offentligt framlagd. På samma sätt skall det kungöras att miljöskyddsföreskrifterna träder i kraft. Föreskrifterna skall sändas till den regionala miljöcentralen för kännedom. 14 MBL Kommunen skall ha en byggnadsordning. Föreskrifterna i byggnadsordningen kan variera för olika områden i kommunen. I byggnadsordningen meddelas sådana föreskrifter som förutsätts av de lokala förhållandena och som är nödvändiga med tanke på ett planmässigt och lämpligt byggande och för att kultur- och naturvärden skall kunna beaktas samt för att en bra livsmiljö skall kunna skapas och bevaras. Föreskrifterna i byggnadsordningen får inte vara oskäliga för markägare och andra rättsinnehavare. Föreskrifterna i byggnadsordningen kan gälla byggplatser, byggnaders storlek och placering, anpassningen av byggnader till miljön, byggsättet, planteringar, inhägnader och andra konstruktioner, vården av den byggda miljön, ordnandet av vatten och avlopp, definieringen av ett område i behov av planering samt andra lokala byggomständigheter som kan jämställas med dessa. Föreskrifterna i byggnadsordningen tillämpas inte om något annat bestäms om saken i en generalplan med rättsverkningar, i en detaljplan eller i Finlands byggbestämmelsesamling.

Enligt 22 hälsoskyddslagen skall avloppsvatten ledas och renas så att sanitär olägenhet inte uppkommer. Enligt 25 kan kommunens hälsoskyddsmyndighet, efter att ha hört kommunens miljövårdsmyndighet, i syfte att förebygga sanitära olägenheter meddela anvisningar om desinficering av avloppsvatten samt om byggande och bruk av vattenklosett, om den inte är ansluten till allmänt avlopp. Enligt hälsoskyddsförordningen får avlopp inte ge upphov till försämring av den hygieniska kvaliteten på hushållsvatten, vattnet vid en badstrand eller marken. Enligt förordningens 11 skall uppsamling av flytande avfall i en tät behållare eller infiltration i marken göras så att det inte uppkommer sanitär olägenhet genom förorening av mark eller hushållsvatten. Enligt 14 hälsoskyddsförordningen skall en torrklosett byggas så att den inte medför sanitär olägenhet. Andra tillämpliga författningar Avfallslagen, lagen angående vissa grannelagsförhållanden, lagen om ersättning för miljöskador, statsrådets förordning om uppgifter som skall lämnas vid marknadsföring av bostäder och statsrådets förordning om användning av slam från reningsverk inom jordbruket är exempel på författningar som också kan tilllämpas vid styrningen av avloppshanteringen för enskilda fastigheter. De ovan beskrivna lagarna (lagen om vattentjänster, lagen om miljöskydd och markanvändnings- och bygglagen) ger dock tillräckligt goda möjligheter till en ändamålsenlig styrning av avloppshanteringen. INVERKAR SYSTEMET FÖR BEHANDLING AV AVLOPPS- VATTEN PÅ FASTIGHETENS PRIS? Synpunkter på kostnaderna: Vid försäljning av en fastighet bör köparen alltså också underrättas om avloppssystemet. Om systemet är tidsenligt, är det förståeligt att fastighetens försäljningspris är högre än i en motsatt situation. Investeringar i anordningar och i själva verket också en ändamålsenlig service- och underhållsnivå som dokumenteras höjer värdet på fastigheten. Statsrådets förordning om uppgifter som skall lämnas vid marknadsföring av bostäder (130/2001), 7 : Vid marknadsföring av en byggnad skall information ges om de anordningar som finns på området. Förordningen gäller näringsidkare och det är länsstyrelserna som övervakar att förordningen följs. Jordabalken (540/1995), 2 kap. 17 : Kvalitetsfel. Bestämmelserna i jordabalken gäller endast parter vid överlåtelse. 22 HSL Avfall skall förvaras, samlas in, transporteras, behandlas och deponeras samt avloppsvatten ledas och renas så att sanitär olägenhet inte uppkommer. Avlopp samt därtill anslutna renings- och andra anordningar skall planeras, förläggas, byggas och underhållas så att sanitär olägenhet inte uppkommer. 25 HSL Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten kan, efter att ha hört den kommunala miljövårdsmyndigheten, samt efter att vid behov ha hört vederbörande vatten- och miljödistrikt, i syfte att förebygga sanitära olägenheter, meddela behövliga föreskrifter om behandling av sjukhusavfall, desinficering av avloppsvatten samt byggande och användning av vattenklosett när den inte är ansluten till ett allmänt avlopp. 11 HSF Avlopp skall placeras, byggas och skötas så att avloppet inte ger upphov till försämring av den hygieniska kvaliteten på hushållsvatten, vattnet vid en allmän badstrand eller marken. Uppsamling av flytande avfall i en tät behållare eller infiltration i marken skall göras så att det inte uppkommer sanitär olägenhet genom förorening av mark eller hushållsvatten. 14 HSF I en toalett skall finnas tillräcklig ventilation som skall vara ordnad så att lukt inte kan spridas till andra utrymmen. I toaletten eller i dess omedelbara närhet skall dessutom finnas möjlighet att tvätta händerna. En torrklosett skall placeras på ett tätt underlag så att den inte medför sanitär olägenhet genom lukt eller förorening av hushållsvatten eller mark.

6 L om vattentjänster Ägaren eller innehavaren av en fastighet svarar för vattenförsörjning och avloppshantering på sin fastighet enligt vad som bestäms i denna lag och i någon annan lag. Bild 2. Utvecklingsplaneringen av vattentjänsterna i Lempäälä fick stor uppmärksamhet i lokaltidningen. Den 11 november 2002 hölls en presskonferens om arbetet med att utarbeta en utvecklingsplan för vattentjänsterna i Lempäälä. En vecka senare ordnades en kvällstillställning där boendeföreningar, vattenskyddsföreningar, jordbruksproducenter, vattenandelslag och fiskeområden hördes. Till tillställningen kom också enskilda kommuninvånare och förtroendevalda. Sammanlagt deltog 29 personer utöver de representanter för kommunen, Birkalands miljöcentral och Tavastlands yrkeshögskola som ansvarar för utarbetandet av planen. På så sätt säkrades att en så stor andel som möjligt av kommuninvånarnas åsikter om utvecklingen av vattentjänsterna beaktades. Om behovet hos en större grupp av invånare eller sanitära skäl eller miljöskyddsskäl kräver det, skall kommunen se till att åtgärder vidtas för inrättande av ett vattentjänstverk som motsvarar behovet, utvidgande av vattentjänstverkets verksamhetsområde eller tryggande av tillgången till andra behövliga tjänster i samband med vattenförsörjning och avloppshantering. Innan åtgärder enligt 2 mom. vidtas skall kommunen ge ägarna och innehavarna av fastigheter i området tillfälle att bli hörda.

2.2.1 Utredning om och underhåll av avloppssystem enligt förordningen I bilaga 1 finns en blankett som kan användas vid utredning enligt förordningen. Det är viktigt att fastighetsinnehavaren utöver att fylla i blanketten också bifogar en planritning och i mån av möjlighet dessutom en längdprofil av avloppssystemet. På så sätt är man tvungen att verkligen sätta sig in i avloppssystemet, eftersom det inte går att klara av uppdraget genom att enbart kryssa i olika alternativ. Det här främjar också uppfyllandet av skyldigheten att vara konsekvensmedveten enligt 5 MSL. I det följebrev (utkast i bilaga 3) som bifogas blanketten rekommenderas att en sakkunnig anlitas då man utvärderar systemets skick och hur bra det fungerar. Likaså innehåller brevet en påminnelse om hur viktigt det är med bruks- och underhållsanvisningar för avloppssystem. Fastighetsinnehavaren bör spara både den ifyllda blanketten och avloppssystemets bruks- och underhållsanvisningar för en eventuell myndighetsgranskning. I slutet av sommaren 2002 skickade Pirkanmaan Jätehuolto Oy till fastigheterna i glesbygden i fyra kommuner i Birkaland (Pälkäne, Luopioinen, Sahalahti och Kuhmalahti) en blankett för utredning av avloppshanteringen för enskilda fastigheter enligt bilaga 3. Sammanlagt 5 900 blanketter skickades ut med en önskan om att de skulle returneras ifyllda. Av blanketterna returnerades 2 100 (36 %). Största delen av de uppgifter man fick var enligt stickproven tillförlitliga. Betydelsen av de begärda ritningarna framhävdes, eftersom det fanns en del motstridigheter på de ställen man endast skulle kryssa för rätt ruta. Dessa motstridigheter klarnade med hjälp av ritningarna. Närmare upplysningar om Pirkanmaan Jätehuolto Oy:s försök: Elina Ekola, Haja-asutuksen jätevesihuollon kartoitus Pälkäneen, Luopioisten, Sahalahden ja Kuhmalahden kunnissa, lärdomsprov vid Tavastlands yrkeshögskola, 2002 I Lammi kommun har man utarbetat anvisningar för behandling av avloppsvatten. I anvisningarna konstateras bl.a. att det lönar sig att föra bok över tömningar av slutna avloppsbrunnar, eftersom en tillförlitlig utredning om tömning av brunnen, vem som tömt den och vart avloppsvattnet transporterats skall uppvisas på begäran av tillsynsmyndigheten. Bokföringsblanketter fås av kommunen eller miljövårdssekreteraren.

Vid utredningar om fastigheters avloppssystem skall man fästa särskild uppmärksamhet vid slamavskiljares eller slutna tankars ålder, byggnadsmaterial och skick. Då man bedömer den belastning avloppsvattnet medför är det också viktigt att veta var avloppsröret till en slamavskiljare finns. Likaså vore det bra att veta var eventuella täckdiken till byggnaderna finns och var de har sitt utlopp. Om utloppet går t.ex. till slamavskiljaren kan täckdikena ha en betydande inverkan på hur väl avloppssystemet fungerar. Anvisningar för service och underhåll Fastighetsinnehavaren skall utarbeta bruks- och underhållsanvisningar också för ett gammalt avloppssystem. Kravet på anvisningar har tagits in i 9 i förordningen som bygger på 18 miljöskyddslagen. Bara genom att följa dem kan den nuvarande belastningen av avloppsvatten minskas. Målet är ju att förbättra vattenvården, men inte enbart genom att följa lagen. Fastighetsinnehavaren ansvarar för att bruks- och underhållsanvisningar utarbetas och anlitar vid behov en sakkunnig. Mallar för bruks- och underhållsanvisningar finns bl.a. i det material som tillverkare av utrustningar tagit fram, i förordningen om hantering av avloppsvatten i glesbygden och i det lärdomsprov om ämnet som Ympäristöyritysten liitto ry låtit göra (se marginalen). Statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät (542/2003) 6 Det skall finnas en beskrivning av avloppssystemet som gör det möjligt att bedöma den belastning som avloppsvattnet orsakar på omgivningen. Denna beskrivning skall uppfylla kraven i bilaga 1 punkt 2 B. Beskrivningen skall förvaras på fastigheten och vid behov företes för tillsynsmyndigheten. Närmare upplysningar om underhåll av avloppssystem: Anna Soininen, 2002, Kiinteistökohtaisen jätevesijärjestelmän seuranta ja huolto, lärdomsprov vid Tavastlands yrkeshögskola Det lönar sig att råda fastighetsinnehavaren att beställa service och underhåll till avloppsvattensystemet av yrkesfolk inom branschen. Endast på det sättet får man bästa möjliga nytta av investeringen. På lång sikt blir fastighetsinnehavarens plånbok förmodligen heller inte lika tunn då systemets livslängd, kemikalieförbrukningen och behovet av reservdelar optimeras. Fastighetsinnehavaren kan vidare ges rådet att föra en särskild servicedagbok som, förutom vid bedömning av hur väl systemet fungerar, också behövs om fastigheten byter ägare. Det är bra om den nya ägaren vet hur systemet är byggt och hur det har underhållits.

Hur kan utredningarna användas? Om kommunens miljövårdsmyndighet så önskar skall en kopia av utredningen om avloppssystemet för en viss fastighet och bruks- och underhållsanvisningarna tillställas kommunens miljövårdsmyndighet, som arkiverar dem på ett ändamålsenligt sätt för fortsatt bruk. Väsentligt är att arkiveringen görs så att det är så lätt och säkert som möjligt att lokalisera fastigheten. Lättast vore det att övervaka systemen om uppgifterna från början matas in i det geografiska informationssystemet. Kommunens miljövårdsmyndighet går igenom utredningarna och jämför de angivna uppgifterna med de rådande förhållandena på området. Kommunens miljöskyddsföreskrifter, strandområden och grundvattenområden i förhållande till fastigheten, andra viktiga områden med tanke på miljövården, utvecklingsplanen för kommunens vattentjänster, avloppsverkets verksamhetsområde, planbestämmelserna, uppgifter om jordmånen och terrängformationer inom området, brunnar och tomtstorlek för varje fastighet är faktorer som det lönar sig att dryfta då man bedömer avloppsbelastningen från en enskild fastighet samt tillämpning av bästa tillgängliga teknik och av bästa praxis från miljövårdssynpunkt. Närmare upplysningar om projektet VESPA: http://www.ymparisto.fi/tutkimus /vesivara/vespa/vespa.htm Sedan utredningarna analyserats förhandlar kommunens miljövårdsmyndighet vid behov med fastighetsinnehavaren om behovet och möjligheterna att effektivera behandlingen av avloppsvattnet. Behovet av förhandlingar kan uppstå av flera orsaker: fastighetens system för behandling av avloppsvatten uppfyller inte kraven och fastighetsinnehavaren har inte lagt fram någon plan för att rätta till situationen, den utredning om behandlingen av avloppsvatten som fastigheten gett är bristfällig eller klart oriktig, fastigheten finns på ett miljöskyddsområde eller ett område som av någon annan orsak är viktigt eller fastighetsinnehavaren har på utredningsblanketten uttryckligen bett att kommunen skall ta kontakt. I detta arbetsskede fastställs också hur brådskande effektivitetsåtgärderna är. Strand- och grundvattenområden är utan vidare primära projekt samtidigt som mindre känsliga områden med tanke på miljövården och speciellt glest bebyggda områden utanför strand- och grundvattenområden kan vänta längre på åtgärder. Angelägenhetsordningen för olika områden bör beaktas i kommunens utvecklingsplan för vattentjänsterna och miljöskyddsföreskrifter.

Tabell 1. Planering och byggande av ett avloppssystem vid nybyggen. Förklaring på följande sida. ÅTGÄRD a) GENOMFÖRANDE b) RÅDGIVNING c) MYNDIGHETSTILL- SYN fastighetsinnehavare planerare Utredningar av fastigheten av området Val av metod fastighetsinnehavare planerare Kommunens miljövårdsmyndighet + kommunens byggnadstillsynsmyndighet + Finlands miljöcentral (registret) + den regionala miljöcentralen Kommunens miljövårdsmyndighet + Kommunens byggnadstillsynsmyndighet + Finlands miljöcentral (registret) + den regionala miljöcentralen Den regionala miljöcentralen (på allmän nivå, inte från fall till fall) Den regionala miljöcentralen (på allmän nivå, inte från fall till fall) BESTÄMMELSER 5, 6 och 103 MSL, förordningen enl. 18 MSL, 119 MBL Kommunens miljöskyddsföreskrifter, Planbestämmelser, Kommunens byggnadsordning, 5, 8, 10 L om vattentjänster Planering fastighetsinnehavare planerare Finlands miljöcentral (registret) + RT + Kommunens miljövårdsmyndighet + den regionala miljöcentralen Kommunens byggnadstillsynsmyndighet förordningen enl. 18 MSL, 18 MBL 113, 125, 135, 138 MBL 48 MBF förordningen enl. 18 MSL Byggande fastighetsinnehavare entreprenör Finlands miljöcentral (registret) + Kommunens miljövårdsmyndighet + tillverkarnas anvisningar + den regionala miljöcentralen Kommunens byggnadstillsynsmyndighet 70, 71, 74, 75, 76, 77, 78, 79 MBF 149 MBL Underhåll fastighetsinnehavare servicebolag eller annat företag/annan yrkesverksam person/ inom branschen Finlands miljöcentral (registret) + tillverkarnas anvisningar + den regionala miljöcentralen + bruks- och underhållsanvisningar för byggnaden och avloppssystemet, kommunens miljövårdsmyndighet, kommunens byggnadstillsynsmyndighet Kommunens miljövårdsmyndighet 166 MBL, 66 MBF, förordningen enl. 18 MSL, 10 avfallsl Statsrådets förordning om uppgifter som skall lämnas vid marknadsföring av bostäder Reparationer fastighetsinnehavare entreprenör, servicebolag eller annat lämpligt företag/annan lämplig yrkesverksam person inom branschen Kommunens miljövårdsmyndighet + tillverkarnas anvisningar + bruks- och underhållsanvisningar för byggnaden och avloppssystemet Kommunens byggnadstillsynsmyndighet (vid tillståndspliktig åtgärd) 166, 129 MBL, 63 MBF Kommunens miljövårdsmyndighet (mindre reparationer) (De som i första hand bär ansvaret för åtgärderna har markerats med fetstil). (Fastighetsinnehavaren bär ansvaret för behandlingen av avloppsvattnet från fastigheten. Rådgivningen av kommunens miljövårdsmyndighet och övriga myndigheter som nämns i spalten omfattar främst anvisningar om behandlingskrav och förfaranden i fråga om avloppsvatten. Teknisk rådgivning fås närmast av planeraren.).