veckobrev 15 barnhemmet i muang mai måndag 15 augusti - onsdag 24 augusti Containern har anlänt vilket känns helt fantastiskt. Kia har lämnat oss vilket inte känns alls lika fantastiskt utan tvärtom. Men, Sanna och Johanna har kommit och vi vet att de kommer kunna bära facklan vidare utan att den slocknar. Vi börjar väl med det fantastiska. Containern har äntligen anlänt. Sirilak (tolk på svenska konsulatet) har hjälpt oss efter det att Poa lämnat Thailand för Sverige. Ett tag såg det riktigt svart ut, men så plötsligt lossnade allt och allt gick det med en väldig fart. Nästan för fort. Man skulle kunna likna det vid den kända ketchupeffekten. Först händer ingenting, sen händer ingenting och sen kommer allt på en gång. Sirilak ringde oss i fredags och sa att nu är allt klart, containern lämnar Bangkok någon gång ikväll. Vi fick numret till chauffören, som Narin pratade med. Det bestämdes att vi skulle börja packa ur containern söndag morgon kl 09.00 eftersom den skulle anlända på natten mellan lördag och söndag. Söndagen kom och vi klev upp glada i hågen i vetskap om att vi skulle få åka ner och packa ur containern. Men icke sa Nicke! Den var redan urplockad. Containern hade kommit till barnhemmet redan kl 06.30 och våra effektiva kollegor Peiw och Kobb
samt en massa av barnen hade plockat ur den på en halvtimme. Men, den som väntat på något länge kan faktiskt inte vänta lite till. Så alla bilder vi hade tänkt ta på den efterlängtade containerns entré var bara att glömma! Hur som helst är det en fröjd att se alla barnen när de nu cyklar omkring på alla cyklar. Att se lilla Don och Nun jobba hårt med den lilla plasttraktorn med att fylla på sand, åka en liten bit och sedan hälla ut sand. Det är febril aktivitet här på eftermiddagarna. Planeringen är redan igångsatt för utomhuslekplatsen. I tisdags eftermiddag hade vi en traktor här som effektivt jämnade ut marken där lekplatsen ska vara. Lite väl effektivt tyckte nog i all fall Ponn. Traktorn lyckades få med sig vattenledningen från brunnen, så under några timmar hade vi inget rinnande vatten på barnhemmet. Men ingenting är omöjligt här och vår hjälte Ponn fixade röret på någon timme. I måndags började lilla Beem sitt nya liv som dagisbarn hos oss. Lillebror får stanna hemma ett tag till, han vill inte. Men Beem vill, och hon trivs som fisken i vattnet. Hennes mormor (farmor?) har berättat att Beem vaknar tidigt varje morgon och sen väntar ivrigt på att skolbussen ska komma för att hämta henne. Vi hoppas att detta lilla ska hjälpa hennes familj att komma på fötter igen. Våra nya volontärer Sanna och Johanna kom i onsdags. Två härliga tjejer som redan har bott in sig och blivit kompis med alla barnen. När de är på sitt rum så är det i regel tillsammans med en hel hord barn. Barn som hoppar i deras sängar, fotograferar med deras kamera eller raderar minnet på deras telefoner. Vi, som är lite äldre och förståndigare, har sagt åt dem att de kanske inte ska låta barnen vara i deras rum. Men vi pratar än så länge för döva öron. Det känna otroligt bra! Och snart kommer deras vän Emma också. Mindre roligt är att Kia åkte hem igår. Kia som har varit en otrolig klippa och fått dra ett tungt lass i och med att hon blev ensam volontär här under en period. Hon har gjort ett fantastiskt jobb och vi hoppas att hon bestämmer sig för att komma tillbaks. Hon fick i alla fall avsluta sin vistelse här som TV-stjärna. The Nation, ett mediabolag som bl a producerar dokumentärer för Star Alliance, har varit här i veckan. De ska göra just det producera en dokumentär om barnhemmet som ska visas på flyg till Thailand. De följde bl a med Kia till skolorna när hon undervisade engelska. De ska komma hit igen för fortsatt dokumentation, så nu är det bara att hålla tummarna för att det blir något av det hela också. För barnhemmet vore det fantastiskt. Och så var det dags Visa av erfarenhet lät vi inte barnen följa med Kia till flygplatsen den här gången. Både för Kias men framför allt för barnens skull. Det blev helt enkelt för stort och jobbigt för alla när Sofia åkte hem. Så Kia fick hålla till godo med oss och jag tror hon tyckte det var skönt, då det är jobbigt ändå att åka härifrån.
Vi bad henne skriva lite om hur hon har upplevt sin tid som volontär här hos oss innan hon åkte, så nedan kommer en hälsning från Kia till er alla. Hej alla! Mina 10 veckor som farang-mamma på barnhemmet i Muang Mai börjar snart lida mot sitt slut. De har varit 10 veckor fyllda med lek, lek och åter lek! Jag törs nog säga att jag härmed är professionell badmintonspelare, hopprepsvevare och inte minst legobyggare. Tanken som först slog mig när jag kom till barnhemmet var hur fantastiskt välkomnande barnen var. Bara efter någon timme på plats hade jag ett badmintonracket i ena handen och en hel drös med barn slingrandes runt den andra. Barnen här är inte blyga, i alla fall inte så att det märks. De är därför inte svårt att komma hit som volontär! Men det jag kanske har förvånats mest över under min vistelse här är hur fantastiskt trygga, goa och glada barnen är. Deras bakgrunder ser alla olika ut, men det de har gemensamt är att de oftast inte är några roliga historier. Ändå är det sällan busiga Nun, ansvarstagande Vearn eller bestämda Ae gråter. Nästan alltid möts man av det omvända, dvs ett jääätteleende eller en BAMSEkram. Barnens förmåga att anpassa sig till nya situationer är otrolig. Näst intill magisk. Förutom att leka dagarna i ända (det är en mycket glad men trött Kia som går och lägger sig om kvällarna) undervisar man som volontär i engelska på de fyra närliggande skolorna. Det är en tuff men rolig utmaning då eleverna oftast inte kan mycket engelska och jag ännu mindre thai. Lektionerna blir därför oftast en rolig blandning av engelska och thai med charader som sista lösning. Hur som helst är barnen i skolorna Laem Sai, Paa Khong Cheap, Thalang och Muang Mai nu experter på den engelska versionen av Huvud, axlar, knä och tå och det är en fröjd att se hur stolta våra egna barn blir när vi faranger kommer och undervisar just deras klass! Det är med blandade känslor jag nu lämnar barnhemmet. Det är omöjligt att inte få en familjekänsla här då alla på barnhemmet är fenomenala på att ta hand om varandra. Detta resulterar nu i att det känns som att lämna 32 st småsyskon och en hel drös med andra familjemedlemmar. Samtidigt känner jag mig lycklig. Lycklig över att fått träffa alla dessa underbara människor men också för att jag är säker på att dessa barn kommer att klara sig fint i framtiden under förutsättning att de får fortsatt hjälp. JAG KOMMER ATT SAKNA ER ALLA SÅ!! Med denna hälsning från Kia så säger vi hej för den här gången. Sussi och Hans
Containern kom och tömdes. Mycket cyklar blev det! Hans och Narin försöker tyda ritningarna över lekplatsen under uppsikt av barnen. Planeringen är i full gång. Lilla Opar med sin nya kompis söta Beem. Vårt första dagisbarn. Självporträtt av våra nya stjärnor Sanna och Johanna.
Pyssel på söndagsförmiddagen. Play Do i massa glada färger. Slutade med Play Do i en färg - grå... Producent, ljudkille och kameraman från the Nation. Vi håller tummarna att de blir nöjda med oss. Vi kommer sakna vår söta Kia. Här mitt i en engelsklektion. Andehuset har blivit med elefanter. De betyder tur och lycka. Kia i färd med att övertyga vår lilla valp om att de inte är farliga.