Talmannen i den svenska riksdagen

Talmannen i den svenska riksdagen

Bertil Fiskesjö Talmannen i den svenska riksdagen RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND i samarbete med GIDLUNDS FÖRLAG

Riksbankens Jubileumsfond & Bertil Fiskesjö, 2003 ISBN 91 7844 644 9 Fingraf tryckeri, Södertälje 2003

Innehåll Förord av Dan Brändström... 7 Talmannen i den svenska riksdagen... 9 Den historiska bakgrunden... 11 Medeltid och stormaktstid, 11 Frihetstiden, 13 Gustavianska enväldet, 16 Ståndsriksdagen efter 1809, 16 Tvåkammarriksdagen från 1866, 19 Reformperioden fram till våra dagar, 24 Steg på vägen till nuvarande ordning, 25 Grundlagberedningen, 27 Talmannen i den svenska enkammarriksdagen... 30 Talmannens ställning, 30 Vem blir talman?, 33 Reglerna för val av talman, 35 Principdeklarationer 1976, 36 Dramatik 1979, 38 Talmansvalet 1991, 40 Vilka principer skall gälla för talmansval?, 43 Talmannens uppgifter, 46 Öppna sammanträden, 48 Talmannens internationella engagemang, 57 Talmannen och regeringsbildningen, 61 De vice talmännen, 88 Slutkommentarer, 96 Litteratur och noter... 99

Förord Under slutskedet av arbetet inom områdesgruppen för forskning om riksdagens funktion och arbetsformer diskuterades önskvärdheten av att beskriva talmansämbetets roll och utveckling under framförallt enkammarriksdagens period. Unika förutsättningar för detta förelåg då ännu alla talmän var i livet och att det inom områdesgruppen fanns en person som var synnerligen lämpad för uppgiften nämligen dåvarande 3:e vice talmannen Bertil Fiskesjö. Vid ett särskild sammankallat möte i riksdagshuset den 18 maj 1995 under ledning av talman Birgitta Dahl deltog f d talmännen Henry Allard, Ingemund Bengtsson, age G Peterson och Ingegerd Troedsson, vilka alla gav sitt samtycke och uttryckte sitt stöd till Bertil Fiskesjö för att genomföra en sådan studie. Alla intervjuer kunde dock inte genomföras i sin planerade form, vilket medförde att projektet blev liggande ett tag. Det fick emellertid en ny aktualitet i samband med att talman Birgitta Dahl avslutade sin mandatperiod hösten 2002. Vid det tillfället överlämnade styrelsen för Riksbankens Jubileumsfond ett gåvoseminarium till henne med rubriken: Talmannens roll och förändring. Från Henry Allard till Birgitta Dahl. Inför detta seminarium inspirerades Bertil Fiskesjö att ånyo kortfattat redogöra för den historiska bakgrunden till framväxten av det regelverk och den praxis som gäller för talmansinstitutionen i Sverige. Huvudvikten har emellertid inriktats på att beskriva den ordning som utvecklats inom enkammarsystemet som kom att gälla från och med 1971. 7

Riksbankens Jubileumsfond framför härmed sitt varma tack till Bertil Fiskesjö för att han med sedvanlig entusiasm och uthållighet fullgjort detta åtagande. Ett varmt tack även till Birgitta Dahl, Magnus Isberg, Christer Jönsson och Olof Ruin, som under manusarbetets gång lämnat värdefulla synpunkter till Bertil. Stockholm den 1 september 2003 Dan Brändström 8

Talmannen i den svenska riksdagen Varje sammanträde kräver en ordförande om sammankomsten skall kunna fungera tillfredsställande och om man skall kunna komma till beslut i en ordning som accepteras av de närvarande och av dem som i övrigt berörs av besluten. Detta gäller givetvis i allra högsta grad för sammankomsterna i den svenska riksdagens plenisal. Ordföranden i riksdagen kallas sedan gammalt talman. Den som innehar befattningen som talman har dock en ställning och en rad befogenheter och skyldigheter som är annorlunda och som i vissa avseenden går utöver vad som gäller för andra ordförandeskap men i andra avseenden är mera begränsade. Avsikten med föreliggande uppsats är att i stora drag redovisa vad som enligt skrivna regler och praxis gäller för talmannen i den svenska enkammarriksdagen. I några avseenden har reglerna debatterats och ifrågasatts. De kontroversiella frågor, som förekommit, tas upp i det följande under olika avsnitt. Genomgången av regelsystem, riksdagshandlingar, utredningar och andra skriftliga källor har kompletterats och fördjupats genom samtal med talmän som tjänstgjort under de år som gått sedan enkammarriksdagen infördes. Relevant litteratur har genomgåtts, däribland några skrifter av memoarkaraktär. I några fall har pressdebatten granskats. Enkammarsystemet kom att gälla från och med 1971 års riksdag. Ytterligare reformer genomfördes i samband med att riksdagen 1974 slutligt antog en ny regeringsform och en ny riksdagsordning, vilket även berörde talmannens ställning och funktioner. På senare år har också den interna riksdagsförvaltningen förändrats i betydande grad. 9

Liksom en hel del annat i den nya författningen bygger dock även talmansinstitutionen på en lång författningstradition. Det kan därför vara skäl att redovisa några inslag i den historiska utveckling som föregått vad som nu gäller. 10

Den historiska bakgrunden Medeltid och stormaktstid Den svenska riksdagens ursprung kan spåras till allehanda under tidig medeltid av kungar och riksföreståndare sammankallade möten. Benämningarna varierade: herredagar, allmänt möte, menigt möte, dag etc. Sammankomsterna, som var kortvariga och som vanligen hölls i Stockholm eller på andra orter i mellersta Sverige, leddes ofta av kungen eller riksföreståndaren själv och försiggick inte sällan under bar himmel. Representativiteten växlade. Dessutom förekom konkurrerande möten i skilda delar av landet, t ex vid marknader och torg. Ett möte som hölls i Arboga i januari 1435 med Engelbrekt Engelbrektsson som huvudperson har enligt många forskare på tvivelaktiva grunder angetts som det första möte som kunde beskrivas som en riksdag. Många menar att det var först på 1500-talet, under Gustav Vasas och hans söners regeringstid, som sammankomsterna blev mera tydligt representativa, bättre organiserade och fick ett vidare spektrum av ärenden att avhandla. En historiker, Herman Schück, har, efter att ha gått igenom tidigare skeden t o m påstått följande: Dock, om någon upphovsman till den svenska riksdagen skall utpekas, är denne Gustav Vasa. Begreppet ständer hade efter tyskt mönster kommit att användas för att ange olika grupper inom representationen och ibland som samlingsnamn. Beteckningen riksdag, som också antages ha införts efter tyskt mönster, började användas under 1500-talet, dock omväxlande 11

med herredag. Det var först under 1600-talet, som riksdag mera allmänt slog igenom som samlad benämning på ståndens sammankomster, d v s på riksmötet som sådant. Den första förteckning över dem som deltog är från riksdagen 1527. Med skall då ha varit 130 frälsemän, 32 köpstadsmän från 18 städer, 104 bönder från olika härader och landskap, samt 14 bergsmän. Man har utgått ifrån, att även biskopar och präster var med även om de inte finns med i förteckningen. Det säregna med den svenska riksdagen är givetvis, att även bönderna fanns med redan i ett tidigt skede. Allt eftersom ståndsindelningen vann fasthet och stånden började sammanträda var för sig uppkom behovet av ordförande vid ståndens sammankomster. De utsågs av kungen. Adelns ordförande benämndes så småningom lantmarskalk, i prästeståndet var ärkebiskopen, som var utsedd av kungen, självskriven ordförande. I borgarståndet utsågs vanligen borgmästaren i Stockholm till ordförande, även han utsedd av kungen. Talman är en beteckning av förhållandevis sent ursprung. Beteckningen kan säkert härledas från taleman, en benämning som förekom i olika sammanhang och som fanns med ännu i 1809 års regeringsform. Den ersattes där av talman först på 1860-talet. Borgarståndets ordförande benämndes talman första gången vid riksdagen 1652 och böndernas vid riksdagen 1655. För bondeståndet utsåg kungen dessutom en edsvuren sekreterare, som hade en betydelsefull position inom ståndet och som tydligen också ledde sammanträden. Talmännen överlag var länge i minst lika hög grad kungens och rådets representanter som företrädare för sina stånd. En viktig uppgift för talmännen var således att utan allt för många omgångar få stånden att sluta upp kring förslagen från kung och råd. Kompetensområdet för riksdagen skall inte närmare beröras här. Så småningom fick man inflytande över frågor som rörde krig och fred och framförallt finansieringen. Stånden hade främst att ta ställning till de kungliga förslagen, även om man kunde anföra s k besvär. I Axel 12

Oxenstiernas riksdagsordning 1617 föreskrevs det, att om stånden inte kunde komma överens ägde kungen att ta det svar han tyckte var bäst. Privilegiefrågor var en ständig stridsfråga mellan stånden, främst adeln och bönderna. Riksdagen flyttade dock fram sina positioner, vilket bl a grundade sig på 1660 års s k additament, d v s tillägg till 1634 års regeringsform. I denna regeringsform, som också tillskrivs Axel Oxenstierna, berördes riksdagen endast i förbigående. I additamentet stadgades bl a, att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år och således inte som tidigare gällt enbart, när kungen så önskade. I riksdagen började man arbeta med utskott. Ett bankoutskott fick således ta över ansvaret för riksens ständers bank 1668. Ett s k sekret utskott tillsattes och hade vissa befogenheter. Kungen utsåg dock ledamöterna i utskottet och ordförande var den av kungen utsedde lantmarskalken. Bönderna fick inte alls vara med i detta utskott. Ibland har 1660-talet på grund av riksdagens mera framträdande roll kommit att kallas lilla frihetstiden. Frihetstiden Den utveckling som var på gång bröts av det karolinska enväldet, men blommade upp igen med full styrka under den s k frihetstiden 1719 72, då riksdagen genom de grundlagar som antogs och den utveckling som skedde, blev den dominerande statsmakten. För första gången fastslogs uttryckligen ständernas initiativrätt. Ett utvecklat parti- och utskottsväsende och en form av parlamentarism är en del av helhetsbilden. Detta är en mycket märklig epok i vår politiska historia. Riksdagen skulle enligt 1720 års regeringsform sammanträda vart tredje år i januari. Benämningen talman infördes i 1720 års regeringsform och i 1723 års riksdagsordning, även om adelns talman fortfarande och f ö ända fram till representationsreformen 1866 titulerades lantmarskalk. Stånden valde nu för första gången själva sina talmän för en riksdag i sänder. Vid behov utsågs en vice talman. Stånden för- 13

såg sig med egna sekretariat som satte upp beslut och skrev protokoll. Bondeståndet fick dock fortfarande inte tillsätta ståndets egen sekreterare. Han tillsattes av de fyra talmännen tillsammans. Motivet var att bondeståndet behöver en som förer pennan vid riksdagssysslorna. Bondeståndet fick dock inflytande över vem som skulle tillsättas, grundat på ett stadgande i regeringsformen om att ståndet inte kunde påtvingas en sekreterare som ståndet inte ville ha. Talmännen hade viktiga funktioner under frihetstidens många och ibland långa riksdagar. De ledde ståndens sammankomster och var deras främsta företrädare i olika sammanhang. De satt också med i utskott och delegationer och medverkade således vid de politiska beslutens beredning. Talmannen i adeln, lantmarskalken, var ordförande i det viktiga sekreta utskottet. Talmännens position och motsättningarna mellan olika partigrupper inom stånden medförde, att det ibland stod het strid om talmansposten mellan olika falanger i de enskilda stånden, särskilt vid maktskiften mellan hattar och mössor. Inom adeln dominerade även i riksdagen under de första åren rådets starke man, kanslipresidenten Arvid Horn, som vid några riksdagar t o m utsågs till lantmarskalk, således till talman för adeln. 1734 genomdrevs dock, att ett riksråd inte fick väljas till lantmarskalk. Även inom andra stånd kunde talmannen tidvis få en mycket framträdande position. Det gällde t ex Olof Håkansson, bonde från Blekinge, som var medlem av bondeståndet från 1726. Han valdes till talman för sitt stånd vid inte mindre än sju riksdagar i följd 1738 62 och återkom en åttonde gång 1769. I övrigt blev det ofta byte av talmän från riksdag till riksdag, utom i prästeståndet, där ärkebiskopen vanligtvis utsågs, om han var närvarande vid riksdagen. Ståndens och utskottens arbete skulle enligt riksdagsordningen samordnas och regleras genom sammanträden mellan talmännen och ytterligare två ledamöter från varje stånd. Dessa sammanträden blev så småningom regelbundet återkommande och kom att benämnas talmanskonferens. Talmanskonferensen sammanställde också schema 14

för riksdagsarbetet för längre tid, även om detta då och då fick ändras. Föredragningslistor för stånden gjordes inför plenum upp av talmännen gemensamt. Talmännens uppgift att leda sammanträdena kunde ibland vara besvärlig på grund av allmän oro om man bortser från prästeståndet, där det tydligen gick lugnare till. Stånden antog visserligen särskilda ordningsregler, men dessa respekterades långt ifrån alltid. I adelns ordningsstadga föreskrevs t ex, att ingen fick avbryta en talare som hade ordet och att alla skulle intaga sina platser, när lantmarskalken anhöll därom. Talarna skulle hålla sig till sak och oanständiga ord och svordomar fick inte förekomma. I bondeståndets ordningsregler stadgades det t o m böter för förfallolös frånvaro, fallande i talet, oljud, oanständigt ropande och fylleri. Reglerna hindrade dock inte, att tumult kunde utbryta i samband med diskussioner i kontroversiella frågor. Ett upprört sammanträde inom adelsståndet skall ha följts av tio dueller och vid ett sammanträde i bondeståndet uppstod slagsmål och man hotade att kasta ut talmannen. Talmännen hade uppsikt över tillämpningen av grundlagarna och hade tilldelats rätt att vägra ställa proposition på förslag, som de ansåg stod i strid med grundlagarna. Denna rätt utnyttjades vid flera tillfällen. Vid några av dessa blev dock talmannens åsikt nedröstad i respektive stånd. Frihetstiden blev nyskapande för det politiska livet i många avseenden, inte minst vad gäller riksdagens ställning och arbetsformer. Av särskilt intresse är den tryckfrihetsförordning, som antogs 1766 som grundlag och som innebar att censuren avskaffades och principen om allmänna handlingars offentlighet slogs fast. Mot frihetstidens slut utsåg riksdagen också justitiekanslern, vilket anses ha förebådat senare justitieombudsmannainstitution. Vid flera riksdagar förekom dessutom ytterligare framåtsyftande diskussioner och förslag i författningsfrågor. 15

Gustavianska enväldet Denna intressanta period i riksdagens historia fick i det mesta ett slut genom Gustav III:s statskupp, 1772 års författning och 1789 års förenings- och säkerhetsakt. Därmed suspenderades frihetstidens författningar. 1766 års tryckfrihetsförordning ersattes med en ny 1774, vilket bl a innebar att censuren återinfördes. Det var återigen kungen som bestämde om och när riksdagen skulle samlas. Riksdagens initiativrätt avskaffades. Ståndens rätt att själva välja talmän avskaffades också. De utsågs ånyo av kungen, vars uppfattning var, att talmännen skulle vara kungens speciella förtroendemän. Han samlade dem under riksdagarna på kvällstid till särskilda konferenser för att mottaga deras rapporter och för att utdela order för kommande dags förhandlingar. Vid ett tillfälle kallade han till sig hela bondeståndet och vid ett annat tillfälle satte han sig själv i lantmarskalkstolen vid adelns sammanträde. 1789 höll han under eget ordförandeskap plenum plenorum med alla stånden. Riksdagen sköts nästan helt åt sidan. Efter den riksdag som hölls i Gävle kort före Gustaf III:s död 1792 sammankallades riksdagen först 1800 i Norrköping. Detta var den enda riksdagen under Gustav IV:s regeringstid. Flertalet ärenden behandlades i det hemliga utskott som Gustav III tillskapat 1792. I detta utskott presiderade kungen själv. Det gustavianska enväldet blev på goda grunder beteckningen på perioden fram till 1809. Ståndsriksdagen efter 1809 Gustav IV avsattes 1809 och samma år antog riksdagen en ny regeringsform och en ny successionsordning och året därpå, 1810, en ny riksdagsordning. Därmed genomfördes en reglering av statslivet som för riksdagens del i huvudsak kom att stå sig fram till tvåkammarreformen 1866 och i andra avseenden betydligt längre. Regeringsformen 16

blev i grundläggande delar formellt kvar fram till 1974. Den nya ordningen framställdes som en medelväg mellan frihetstidens riksdagsvälde och det gustavianska enväldet. Även en ny tryckfrihetsförordning antogs 1810, vilket bl a innebar att censuren avskaffades. Den ersattes emellertid redan 1812 i grundlagsstridig ordning av en mera restriktiv förordning, i vilken den s k indragningsmakten infördes. Maktbefogenheterna delades mellan kung och riksdag. Kungen tillerkändes rätten att allena styra riket i enlighet med denna regeringsform. Han var dock skyldig att ta råd av ett statsråd, vars ledamöter han själv till- och avsatte. De var dock ansvariga för sina råd även inför riksdagen. Lagstiftningsmakten delades mellan kung och riksdag. Budgetmakten återfördes dock i viktiga delar till riksdagen genom den berömda formuleringen i regeringsformen: Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta utövas av riksens ständer allena vid allmän riksdag. Riksdagen skulle sammanträda till lagtima möte vart femte år, men även urtima riksdagar kunde inkallas. Så skedde fram till 1844 vid sex tillfällen. Därefter gällde, att riksdag skulle inkallas vart tredje år. Sammanlagt hölls sjutton riksdagar fram till den nya tvåkammarriksdagen 1866. Flera riksdagar pågick länge, de mest långvariga bortåt ett och ett halvt år. Riksdagen hade åter blivit en viktig maktfaktor efter den nedgångsperiod som funnits under det gustavianska enväldet. Ståndsindelningen bibehölls, även om det tidigt förekom diskussioner om övergång till ett tvåkammarsystem. Stånden skulle sammanträda var för sig utom vid riksdagsöppnandet. För riksdagsbeslut krävdes tre stånds bifall. Grundlagsfrågor kunde dock förklaras vilande till nästa riksdag genom två stånds beslut. Vid den följande riksdagen krävdes samtliga stånds bifall. Sex ständiga och för stånden gemensamma utskott inrättades, däribland för första gången ett konstitutionsutskott, som i de flesta avseenden fick de befogenheter som fortfarande tillkommer utskottet. Utskottets skulle bl a granska statsrådens ämbetsutövning. Granskningen 17

av förvaltning och domstolar lades under ett återinfört och fortfarande bestående ämbete, nämligen justitieombudsmannens. Ombudsmannen valdes av ständerna genom elektorer. Även ett annat organ, som kom att bli bestående till 2002, inrättades, nämligen riksdagens revisorer, med sex ledamöter från varje stånd. Från 1834 kunde de tre ofrälse stånden flytta in i samma byggnad, riksens ständers hus. Tidigare hade de sammanträtt i skilda lokaler. Adeln hade länge haft ett eget hus, riddarhuset, som togs i bruk redan 1668. I de nya grundlagarna angavs ständerna för första gången som svenska folkets representanter. Beteckningen riksdag avsåg själva sammankomsterna. Termen riksdagsman användes nu flitigt som benämning på representanterna. Riksdagsmännen återfick initiativrätten. Även konstitutions-, banko- och statsutskotten tillerkändes initiativrätt. Alla talmän utsågs dock alltfort av kungen. Adelns talman benämndes fortfarande lantmarskalk. Ärkebiskopen ansågs som självskriven talman i prästeståndet, men han utsågs formellt av kungen. De vice talmännen utsågs också formellt av kungen utom vad beträffar adeln, där vid förfall för lantmarskalken den enligt matrikeln förste greven som var närvarande skulle överta. Kungen utsåg också sekreteraren i bondeståndet, trots upprepade krav från bondeståndet om att få utse sin egen sekreterare på samma sätt som gällde för de andra stånden. Kravet från ståndet biträddes vid riksdagen 1850 51 av de övriga stånden, men kungen vägrade att sanktionera ändringen. Först vid riksdagen 1862 63 togs särbestämmelsen om bondeståndets sekreterare bort. Stånden skulle helst sammanträda samtidigt. En samordning av ståndens arbete utöver vad som följde av de gemensamma utskotten skedde genom överläggningar i en talmanskonferens efter mönster från frihetstiden, bestående av talmännen, två ledamöter från varje stånd samt ståndens sekreterare. 18

Talmännen hade att kalla till plena, förbereda ärendena, föredra dem och ställa proposition för beslut. De hade också att vaka över tillämpningen av grundlagarna och kunde vägra att ställa proposition på förslag, som de ansåg gick grundlagen emot. Om ståndet genom omröstning beslöt att proposition skulle ställas, skulle tvisten slitas av konstitutionsutskottet. Talmännen hade rätt att närvara vid utskottens sammanträden. Talmännen fick inte själva deltaga i ståndens överläggningar i sakfrågor eller i voteringarna eller förslå annat än det som fordrades för att verkställa grundlagarna, riddarhusordningen, de övriga ståndens ordningar och ståndens beslut. Informellt hade de dock i många fall ett betydande inflytande och ansågs även nu i hög grad också ha ansvar inför kungen. De kungavalda talmännen och bondesekreteraren utgjorde ständigt anlitade kanaler för kungliga bearbetningar av stånden. (Erik Fahlbeck) Detta gällde särskilt under Karl XIV Johans tid.¹ Tvåkammarriksdagen från 1866 Frågan om en reformering av representationen hade länge varit ett ständigt återkommande tema vid riksdagarna under 1800-talets förra del. Redan 1809 fanns ett memorial om ett tvåkammarsystem. Reformen dröjde dock och det var först genom riksdagsordningen 1866 som ståndsriksdagen avskaffades och ersattes av en tvåkammarriksdag.² Riksdagen sammanträdde enligt den nya ordningen varje år. Även urtima riksdag kunde inkallas. 1905 kunde riksdagen flytta in i ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen. Andra kammaren utsågs i direkta val för tre år i sänder, 1921 70 för fyra år. Första kammaren valdes indirekt av de ett par år tidigare inrättade landstingen och av städer som stod utanför landsting. Kammaren förnyades successivt. Mandattiden var från början nio år, 1909 21 sex 19

år och 1921 70 åtta år. För båda kamrarna gällde från början betydande förmögenhets- och inkomststreck som undan för undan reducerades. Först 1921 blev rösträtten allmän för såväl män som kvinnor. Från början av 1920-talet slog parlamentarismen igenom, d v s regeringars tillkomst och fortvaro blev beroende av partierna i riksdagen, även om kungen fram till genomförandet av enkammarriksdagen hade det formella ansvaret. Kamrarna var i princip likaberättigade. Vid skilda beslut i t ex lagfrågor föll ärendet. Vid skilda beslut i grundläggande ekonomiska frågor och om sammanjämkningsförsök misslyckades räknades rösterna i båda kamrarna samman, vilket gav andra kammaren, som hade ett högre ledamotstal, en övervikt. Utskottens verksamhet byggdes ut ytterligare. De var gemensamma för kamrarna, med lika ledamotstal från båda kamrarna. Varje kammare skulle fortsättningsvis ha en talman och en vice talman. De utsågs dock fortfarande av kungen för ett riksmöte i sänder. Själva tillsättningen försiggick under en del av 1800-talet under mycket högtidliga former. Kamrarna utsåg under ålderspresidents ledning tolv ledamöter var att ingå i en deputation, som infann sig hos kungen för att begära, att han skulle utse en talman och en vice talman för vardera kammaren. När kungen utnämnt vederbörande hade de enligt RO 33 i 1866 års riksdagsordning att avlägga följande ed: Jag N.N., utnämnd och förordnad att vid denna riksdag vara Talman (vice talman) i Första (Andra) kammaren, lofvar och svär, vid Gud och Hans heliga evangelium, att jag vill och skall med all min förmåga upprätthålla och försvara konungamakten och Riksdagens rätttigheter, i öfverenstämmelse med Rikets Regeringsform. Jag skall ock ställa mig till ovilkorlig efterlefnad Rikets öfriga grundlagar. Detta allt lofvar jag troget hålla, så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ. Efter trontalet och riksdagens högtidliga öppnande på rikssalen i slottet hade talmannen för respektive kammare att träda fram och till konungen i kamrarnas namn framföra deras undersåtliga vördnad. 20

Talmanseden avskaffades 1887. Från 1900 blev talmansutnämningarna ett regeringsärende. Utnämningarna kungjordes i respektive kammare genom att ett statsråd läste upp ett öppet brev från kungen. I samband med vissa reformer av riksdagsarbetet avskaffades kungens utnämningsrätt helt 1921. Valet överfördes till kamrarna. Det hade således gått ungefär 150 år sedan den ordning, som frihetstidens grundlagsfäder tyckte var självklar, återupplivades. Det kan nämnas, att sättet att utse talman hade debatterats vid många riksdagar, såväl under ståndsriksdagen som under tvåkammarriksdagen. Bl a hade bondeståndet redan i samband med grundlagsreformerna i början på 1800-talet framfört tanken, att stånden själva skulle utse sina talmän. Så småningom kom kravet från olika håll. Ett försvar för gällande ordning var länge, att en övergång till val inom stånden skulle vara ett ingrepp i kungens allmänna utnämningsrätt och därmed också ett ingrepp i den maktdelning mellan kung och riksdag, som grundlagen skulle ge. Under tvåkammarriksdagen varnade motståndarna för den partipolitisering och de interna strider som kunde bli följden, om kamrarna själva skulle utse sina talmän. En del av argumenten om än med andra förtecken känns igen i de debatter som fördes om talmansval under senare delen av 1900-talet. Från och med 1921 valde således kamrarna själva under ålderspresidentens ledning sina talmän och vice talmän. Antalet vice talmän utökades nu till två. Redan tidigt var det i realiteten partigrupperna i riksdagen, som avgjorde vilka som skulle ingå i kamrarnas presidier. Det största partiet inom respektive kammare ansågs ha rätt till talmansposten och det näst största partiet förste vice talmansposten etc. I andra kammaren blev det socialdemokraterna som tog över talmansposten; i första kammaren ett borgerligt parti. I första kammaren innehade dock ett borgerligt parti talmansposten även efter det att socialdemokraterna blivit största parti också i denna kammare. Talmännen liksom kamrarnas sekreterare valdes för en session i taget. Även kanslipersonalen i riksdagen tillsattes f ö för en session. De 21

formella valen i kamrarna var som regel enhälliga. Inom partierna kunde det dock då och då förekomma delade meningar. Det var vanligt, att talmän och vice talmän valdes om så länge de tillhörde kammaren och själva var villiga att ställa upp. Detta gjorde, att en talman stundom kunde sitta lång tid. Rekorden hade i andra kammaren August Sävström, som varit talman vid tjugo riksdagar när han vid 73 års ålder avgick 1952 och i första kammaren Johan Nilsson som också lett sin kammare vid tjugo riksdagar, när han avgick 83 år gammal i och med 1955 års riksdag. Omvalsprincipen gjorde, att Johan Nilsson, som var invald för högern, satt kvar även efter det att folkpartiet med bred marginal passerat högern genom riksdagsvalet 1948. Det kan nämnas att första kammarens talman inte ingick i partigrupp fram till 1956. Talmannens arbetsuppgifter kvarstod ganska länge i stort sett oförändrade. Det centrala var givetvis att leda och planera kammarens arbete. 1933 tillkom en del nyheter, t ex en replikrätt enligt vissa regler, som talmannen hade att vaka över. Samma år infördes också i riksdagsordningen en ny bestämmelse om att talmannen kunde ingripa och i värsta fall ta ifrån en talare ordet, om vederbörande använde personligen förolämpande uttryck eller kom att uppträda på ett mot god ordning stridande sätt. Regeln kom att tillämpas med betydande moderation. På ståndsriksdagens tid hade det, som ovan nämnts, stundom gått ganska hett till vid sammanträdena, särskilt i adels- och bondestånden. Det hade förekommit incidenter även under tvåkammarriksdagen. Det enda sättet för talmannen att få slut på bråkiga plena hade fram till 1933 varit att avsluta sammanträdet.³ Beslutsfattandet i kamrarna underlättades av den elektriska omröstningsapparat som installerades 1935. Någon mera påtaglig representationsplikt utåt eller inåt för talmännen förekom inte under större delen av tvåkammarriksdagen. Inte heller hade de att uppträda som särskilda förespråkare för riksdagen. Ett förslag om att talmännen helt allmänt skulle utöva värdskap för riks- 22

dagen avslogs 1927. Ett förslag om att inrätta ett särskilt representationsanslag hade avvisats redan 1867. Denna njugga inställning hindrade dock inte, att talmännen i olika sammanhang kom att framträda som riksdagens talesmän även utanför riksdagen. Redan vid det mycket omfattande firandet av riksdagens femhundraårsjubileum 1935 i Arboga och Stockholm höll särskilt andra kammarens talman stora tal i olika sammanhang.⁴ De begränsningar som ansågs finnas för talmännen hindrade dock inte att talmansposten var prestigefylld och eftertraktad. Många talmän under tvåkammarsystemet var också särpräglade och minnesvärda personligheter. Även efter 1921 kvarstod äldre regler om att talmannen inte fick deltaga i överläggningarna annat än vad som krävdes för verkställighet av grundlagarna och för ledningen av kammarens arbete. Han hade heller inte rösträtt vid voteringarna. Även om man efter 1921 som skäl för begränsningarna inte som tidigare kunde hänvisa till att talmännen var utsedda av kungen, så ansågs det, att talmännens uppgift att ha ansvaret för riksdagsarbetet och att leda respektive kammares förhandlingar nödvändiggjorde en obunden och opartisk ställning. 1960 61 beslöt riksdagsmajoriteten att i ett avseende ändra på dessa regler. Talmannen gavs rätt att avge sin röst i voteringarna. Den underliggande anledningen var, att de blockbildningar, som nu förelåg i riksdagen kunde särskilt i andra kammaren medföra, att en enda röst blev avgörande. ATP-omröstningen 1959 hade visat detta. Det motiv som officiellt angavs var dock, att talmannen fått sitt mandat på samma grunder som andra riksdagsledamöter och att det därför var riktigt, att han med sin röst också kunde påverka besluten. Om rätten att delta i debatten, t ex för att motivera ställningstaganden sades ingenting.⁵ 23

Reformperioden fram till våra dagar Under 1950-, 60- och 70-talen genomfördes ett mer omfattande utredningsarbete på det författningspolitiska området än någon gång tidigare i vår historia. 1968 69 tog riksdagen på grundval av utredningsförslag en s k partiell författningsreform, som medförde stora förändringar för riksdagens del. De viktigaste var att tvåkammarsystemet avskaffades och att den nya folkrepresentationen kom att bestå av en kammare med 350 (349 från 1974) direktvalda ledamöter samt att ett nytt riksproportionellt valsystem med utjämningsmandat infördes. Mandatperioden blev tre år. Vidare grundlagsfästes parlamentarismen genom att möjlighet till misstroendeförklaring mot regeringen, s k negativ parlamentarism, skrevs in i regeringsformen. För talmanspresidiets del medförde övergången till enkammarsystem, att kammaren fortsättningsvis skulle utse en talman och tre vice talmän för en hel mandatperiod i taget. Reformarbetet fortsatte. Således genomfördes bl a en helt ny utskottsorganisation från 1971. En bestämmelse om ersättare för riksdagsmän infördes 1974. Vid riksdagarna 1973 och 74 fullföljdes reformarbetet genom beslut om en ny regeringsform (RF) och en ny riksdagsordning (RO), vilka kom att gälla från och med 1975. Genom den nya författningen tillkom viktiga nya uppgifter för talmannen, särskilt i samband med regeringsbildning. Även därefter har förändringar gjorts i författningen, bl a har genom beslut 1994 mandatperioden förlängts till fyra år. Möjlighet till personval infördes från och med valen 1994 98. Budgetprocessen har lagts om, bl a på det sättet, att statsbudgeten numera gäller för kalenderår. Riksdagen skall således behandla budgeten under hösten. Valen hålls liksom tidigare i september månad. Från 1994 har också den gamla indelningen i lagtima och urtima riksdag slopats. Riksmötet som riksdagens sammankomst benämns i den nya grundlagen pågår således i princip fram till det att det nya riksmötet sammankommer.⁶ 24

Steg på vägen till nuvarande ordning Efter omfattande diskussioner om författningsfrågor i riksdagen och inom partierna tillsatte den socialdemokratiska regeringen i aug 1954 en parlamentarisk författningsutredning med Rickard Sandler som ordförande och med representanter för samtliga partier i riksdagen utom vänsterpartiet kommunisterna. Utredningen fick mycket vidsträckta direktiv. Den skulle företa en samlad översyn av demokratins funktionsproblem och på grundval av denna översyn genomföra en modernisering av författningen. Utredningsarbetet blev också omfattande. Slutbetänkandet avlämnades först i mars 1963. Utredningen hade kommit fram till att en allmän grundlagsrevision var nödvändig. Tankar på partiella reformer hade således efter ingående övervägningar förkastats. En ny författning måste bygga på en enhetlig grundval. I många viktiga frågor hade man uppnått enighet, även om ett antal reservationer och särskilda yttranden var fogade till slutbetänkandet. Enigheten omfattade dock inte kammarsystemet, vilket medförde att utredningen i kammarfrågan presenterade två alternativ. Ett som innebar att en riksdag med en kammare infördes och ett som byggde på att tvåkammarsystemet skulle behållas. Båda alternativen behandlades var för sig i en nyskriven regeringsform och en nyskriven riksdagsordning. Majoriteten av utredningens medlemmar stod dock bakom förslaget om en kammare, vilket således var att betrakta som ett huvudalternativ. Utöver kammarfrågan kom särskilt utredningens förslag om ett nytt valsystem att väcka betydande uppmärksamhet och kritik vid den fortsatta behandlingen och i den allmänna debatten om förslagen. Men även i andra frågor blev det omfattande debatt. Det gällde också de frågor som är av speciellt intresse för denna framställning, det vill säga hur regeringsbildningar skulle gå till och vilka befogenheter talmännen skulle ha. Härvidlag innebar författningsförslagen inga mera avgörande nyheter, även om utredningen redovisade omfattande 25

bakgrundsmaterial. Utredningens förslag om monarkens befogenheter kom dock att utsättas för ingående kritik. Eftersom utredningen inte hade i uppgift att behandla statsformen, d v s frågan om monarki eller republik, blev uppgiften att på ett lämpligt sätt formellt infoga monarkin i den parlamentarism som var allmänt erkänd. Den gamla regeringsformen gav ju monarken mycket stora befogenheter, som dock ansågs överspelade av den utveckling som skett. Utredningen valde dock att formellt bibehålla betydande uppgifter för monarken, även om man också föreslog en förstärkt ställning för statsministern och införande av s k negativ parlamentarism, d v s möjligheter för riksdagen att rösta bort en regering. Kungen skulle dock ha kvar t ex den formella rätten att utse statsminister, han skulle ha kvar den formella beslutanderätten i en rad viktiga ärenden, som skulle avgöras i konselj, och han skulle ha visst utrymme att agera i fråga om upplösning av riksdagen och anordnandet av extra val. Kritiken mot dessa och andra befogenheter utgick bl a ifrån att man inte när man antog en helt ny författning kunde utgå ifrån att dessa befogenheter aldrig skulle komma att utnyttjas på ett sådant sätt att det stod i strid med parlamentarismen. Man skrev ju en ny författning för att den skulle följas.⁷ En del förändringar, som tillmättes en viss vikt, föreslogs dock vad angår talmannens ställning Syftet angavs helt allmänt vara att ge talmannen en mera central roll. Bl a skulle den beslutanderätt som tillkom talmanskonferensen överföras till talmannen. Man tänkte sig också att talmannen skulle ha tillträde till utskottens sammanträden, dock utan yttrande- och förslagsrätt. Vid regeringsbildning ålades monarken att överlägga med företrädare för riksdagsgrupperna, men också med riksdagens talman. Talmannen skulle således kunna påverka kungens val av statsminister. Enligt praxis hade dock talmännen i båda kamrarna redan tidigare konsulterats av kungen inför regeringsskifte. Vidare gavs talmannen i uppgift att träda in som riksföreståndare om det inte fanns någon tillgänglig regent inom kungahu- 26

set. Enligt enkammaralternativet skulle antalet vice talmän utökas till tre och samtliga talmän skulle utses för hela mandatperioden. Utredningen föreslog också, att ett ersättarsystem skulle införas för riksdagsmän, som beviljades ledighet. Uppgiften att inkalla ersättare lades i talmannens hand. För talmannen själv skulle en ersättare alltid inträda. Ersättare skulle också kunna inkallas för vice talmän. Som en följd av detta föreskrevs, att den rösträtt vid beslutsfattandet, som tillerkänts talmannen genom ändring av riksdagsordningen 1961, skulle tas bort. Samtidigt kom utredningen med en verklig innovation: Vid lika röstetal i beslutsärenden skulle talmannen tillerkännas utslagsröst! För detta förslag hänvisade man till regler i en del andra länder och till vad som gällde för fullmäktige i kommunerna. Delar av författningsutredningens förslag utsattes för hård kritik i den allmänna debatten och i en del frågor kvarstod reella politiska motsättningar. Förslagen kom således inte att leda till en samlad författningsrevision enligt utredningens mönster. Det är dock att märka att många av de uppslag, som utredningen gett, kom igen i det fortsatta utredningsarbetet. En del av författningsutredningens förslag kom också att så småningom realiseras ungefär så som utredningen tänkt sig. Grundlagberedningen Överläggningar mellan de politiska partierna gav vid handen, att författningsutredningens samlade förslag inte kunde ligga till grund för en ny författning. Dessa överläggningar visade dock också, att det fanns stort intresse för att utredningsarbetet borde fortsätta. Detta ledde till att en ny utredning, grundlagberedningen, tillsattes i april 1966 med syfte att fullfölja författningsutredningens arbete. Även nu blev det en parlamentarisk utredning med bred representation. Till ordförande utsågs Valter Åman.⁸ Utredningen hade möjligheter att lägga fram förslag etappvis. Så kom också att ske. Redan efter ett år var utredningen klar med förslag 27

till en s k partiell författningsreform, som i sig innebar stora förändringar: Enkammarsystem med treårig mandatperiod, gemensam valdag för valen till riksdag, kommuner och landsting, nytt riksproportionellt valsystem, möjlighet till misstroendeförklaring, d v s så kallad negativ parlamentarism. Förslagen godtogs av riksdagarna 68 69. I besluten ingick också, att den nya kammaren skulle utöver talman utse tre vice talmän. Även andra partiella reformer genomfördes på förslag av grundlagberedningen. En ny utskottsorganisation började gälla från och med att den nya enkammarriksdagen sammanträdde i januari 1971. Året efter tog riksdagen ett första beslut om att ersättare skulle inkallas för statsråden, talmannen och övriga riksdagsledamöter. Den reformen kunde dock tas definitivt först efter valet 1973. Vidare publicerade utredningen en diskussionspromemoria, som är av intresse för ämnet i denna uppsats, nämligen om allmänna val på våren. De reformer som grundlagberedningen fick gehör för var mycket genomgripande. Lagtekniskt hade de dock tagits inom ramen för 1809 års regeringsform, vilket innebar, att det fortfarande i författningen fanns en spänning mellan två principer, maktdelningens och parlamentarismens. Dessutom fanns det betydande tekniska brister i såväl regeringsform som riksdagsordning på grund av att förändringarna skrivits in de gamla författningarna. Grundlagberedningen fortsatte arbetet med en totalrevision, bl a med siktet inställt på att försöka lösa de principiella knutar som kvarstod. I mars 1972 presenterade utredningen sitt slutbetänkande, vilket innebar förslag om ny regeringsform och ny riksdagsordning. De tidigare beslutade förändringarna var givetvis infogade i de nya författningsförslagen. Grundlagberedningens förslag vann gehör och togs av riksdagen en första gång 1973 och definitivt 1974. De nya lagarna kunde börja gälla från och med 1975. Kungens befattning med regeringsbildningar och därtill hörande ting togs bort. Det blev nu i stället talmannen som fick i uppdrag att hantera regeringskriser. 28

Det innebar dock inte att utredningsarbetet avstannade. Flera nya utredningar har därefter arbetat med olika frågor, t ex två stycken Frioch rättighetskommittéer, Folkstyrelsekommittén, Grundlagskommittén, Personvalskommittén, Grundlagsutredningen inför EU, Riksdagsutredningen, Demokratiutredningen. Förslagen från dessa och andra utredningar har lett till grundlagsändringar praktiskt taget varje mandatperiod. Bl a har fyraårig mandatperiod införts, liksom möjlighet till personval. En ny yttrandefrihetsgrundlag har antagits. Dessutom har interna riksdagsutredningar lett till förändringar av riksdagens arbetsformer och riksdagens ledning. Utredningsverksamheten fortsätter. De för talmanskapet hittills viktigaste reformerna är dock de som blev ett resultat av grundlagberedningens arbete. 29

Talmannen i den svenska enkammarriksdagen Talmannens ställning Uppdraget som talman är prestigefyllt. Det är formellt det främsta uppdrag som en folkvald kan inneha. Detta följer av ledarskapet för den högsta lagstiftande församlingen i riket och av de uppgifter som i övrigt tillkommer talmannen. I rangordning kommer talmannen näst efter statschefen (monarken) och således före landets statsminister. Med enkammarsystemet och med en del nya uppgifter som lades på talmannen genom det nya systemet fick talmannen både utåt och inåt en mera framträdande position. En särskild markering är, att talmannen i sista hand har att rycka in som riksföreståndare om det av olika skäl inte finns någon behörig statschef att tillgå. Talmannen är vidare självskriven ledamot av utrikesnämnden, regeringens särskilda samrådsorgan med företrädare för riksdagspartierna. De vice talmännen är suppleanter och har närvarorätt, även när de inte tjänstgör i talmannens ställe. Vice talmännen har även i övrigt att rycka in om talmannen har förhinder. Av normalt mindre betydelse är att talmannen också är ordförande i den s k krigsdelegationen, en slags miniriksdag om femtio ledamöter, som utses för varje mandatperiod och som kan träda i funktion i krislägen. En betydelsefull och mycket uppmärksammad ny uppgift för talmannen är att agera vid regeringars avgång och vid utseendet av ny statsminister. 30

Talmännen har allt mer kommit att betraktas som företrädare för riksdagen även utåt i olika sammanhang på ett helt annat sätt än under tvåkammarriksdagen, vilket i vissa avseenden kommer att beröras i det följande. Här skall endast nämnas, att när riksdagen som ofta skett kritiserats i medierna t ex för utrikesresor och liknande har talmän gått ut med tillrättalägganden av sakförhållandena och med försvar av riksdagsledamöterna. Även artiklar, signerade av talmän, om arbetet i riksdagen har förekommit på ett sätt som inte var vanligt tidigare. Talmannen skall opartiskt leda kammarens arbete. Det markeras särskilt av att talmannen alltfort inte har rätt att yttra sig vid sakbehandling av ärenden i andra avseenden än de som rör handläggningen. Han har i och med den nya grundlagen inte heller rösträtt vid avgörandena. I kammaren skall han alltid ha en ersättare. Det parti vars väljare valt in talmannen går således inte miste om någon röst vid voteringarna. Enligt praxis vistas inte talmannen i kammaren, annat än när hon/han leder kammarens sammanträde. Ersättarsystemet gäller dock inte som författningsutredningen tänkt sig de vice talmännen, när dessa tjänstgör. De har som vice talmän inga ersättare och har kvar rösträtten vid avgörandena, även när de tjänstgör som talmän. När en vice talman tjänstgör i kammaren gäller, bortsett från rösträtten, samma regler som för talmannen. I övrigt har de samma befogenheter som andra riksdagsmän och deltar aktivt i utskottsarbete och i kammardebatter, när de inte själva tjänstgör. De kan också fortsätta med partipolitisk verksamhet utanför riksdagen. För riksdagsmän i allmänhet gäller att ersättare kallas in om en ledamot beviljas ledighet för minst en månad. Talmannen har ansvaret för att ersättarsystemet fungerar. När ersättare inträder i kammaren och när den ordinarie ledamoten intar sin plats skall detta meddelas i kammaren.⁹ Talmannen förväntas visa stor restriktivitet vad gäller politiskt och annat arbete också utanför riksdagen. Motiveringen för detta synsätt är att tilltron till talmannens opartiskhet annars kan lida skada. Några 31

bestämmelser om detta finns dock inte i författningen. Talmannen är numera välavlönad. Så var det inte under tvåkammarriksdagen. Talmännen hade därför ofta någon extra om än inte allt för uppmärksammad sinekur. Men även efter införandet av enkammarriksdagen förekom ett och annat avlönat uppdrag. Således var såväl Henry Allard som hans efterträdare Ingemund Bengtsson ordförande i Sparbankernas bank. age G Peterson ärvde också uppdraget efter Ingemund Bengtsson, men avgick efter något år av konstitutionella skäl enligt vad han uppgivit. Ett uppdrag som han dock behöll var ledamotskapet i kungens medaljkommitté. Det kan i detta sammanhang nämnas, att talmännen i många andra länder agerar som politiska förgrundsfigurer. Reglerna för talmannen är t o m mera restriktiva i vårt land än i t ex Danmark och Norge. Det danska folketingets formand (talman) kan deltaga i debatten i tinget, om han överlämnar ordförandeposten till en naestformand (vice talman). I det norska stortinget kan stortingspresidenten (talmannen) t ex vara ledamot av lagtinget och delta i utskottsarbete. I Finland ingår talmansposten i diskussionerna om fördelning av befattningar i samband med regeringsbildning. Det har flera gånger hänt, att den som av en nyvald riksdag placerats som talman blivit statsminister, när regeringsförhandlingarna är klara. Senaste exemplet på detta är regeringsskiftet i april 2003. Det kan nämnas, att de socialdemokratiska talmännen varit med vid riksdagsgruppens sammanträden. Dock enligt uppgift utan att delta i debatter och beslut. Ingegerd Troedsson avstod helt från att delta i den moderata riksdagsgruppens sammanträde. För de vice talmännen gäller, som nämnts, inte motsvarande restriktioner. De deltar fullt ut som partiaktiva i sina riksdagsgruppers inre arbete och i arbetet i utskott och kammare liksom i det utåtriktade partiarbetet inom respektive partier. Talmannens kontakter med regeringen har normalt inskränkt sig till frågor som rör arbetet i riksdagen d v s propositionsavlämning, 32

större debatter, där regeringsföreträdare skall deltaga, frågestunder och liknande samt inför besök från andra länder som också innefattar riksdagen. Ibland har dock talmännen som kommer att beröras nedan ansett det befogat att uppmana regeringen att ägna riksdagen större uppmärksamhet. Med kungen och riksmarskalken har talmannen kontakter t ex inför riksdagens öppnande, men också vid andra tillfällen. Även med överbefälhavaren hade talmännen kontakter. Ett utslag av detta var, att överbefälhavaren efter initiativ av Ingemund Bengtsson kommit att arrangera resor för hela talmanspresidiet till olika försvarsanläggningar. Talmannen är ju som nämnts ovan ordförande i krigsdelegationen. Den vikt som fästs vid talmansuppdraget och olika uppfattningar om vilka principer, som skall gälla för valet av talman, har då och då också lett till delade meningar om vem som bör utses. Vem blir talman? Den praxis vad gällde fördelning av talmansposterna och omval av talmän, som kom att tillämpas under tvåkammarsystemets dagar har redovisats ovan. I enkammarriksdagen har ingen ännu kunnat tävla med den uthållighet som August Sävström och Johan Nilsson visade i respektive kammares talmansstol. I en del fall har dock talmannen suttit kvar åtskilliga år. Den förste talmannen i enkammarriksdagen blev Henry Allard, som innehade uppdraget från 1971 till 1979. Han hade dessförinnan varit talman i andra kammaren under två år. De följande talmännen är: Ingemund Bengtsson 1979 1988, age G Peterson 1988 1991, Ingegerd Troedsson 1991 1994, Birgitta Dahl 1994 2002, Björn von Sydow från 2002. Samtliga utom Ingegerd Troedsson, som är moderat, har varit socialdemokrater. Alla hade haft parlamentarisk erfarenhet, i en del fall 33

mycket lång sådan erfarenhet, när de tillträdde talmansposten. Allard kom in i riksdagen 1943, Bengtsson 1951, Peterson 1971, Troedsson 1974, Dahl 1969 och von Sydow 1994. Alla utom Allard hade också haft omfattande erfarenheter av regeringsarbete genom innehav av ministerposter. Detta var förhållandevis ovanligt under tvåkammarriksdagen. Ingegerd Troedsson hade dessutom varit förste vice talman sedan 1979, när hon utsågs till talman 1991. Henry Allard och Ingemund Bengtsson återupptog inte någon politisk verksamhet av betydelse, när de lämnat talmansposten. De talmän, som därefter innehaft ämbetet, har fortsatt med aktiv politisk verksamhet i ett fall på hög nivå när talmanstiden varit över. age G Peterson var således konstitutionsutskottets ordförande 1991 94 och ingick från 1994 som statsråd i Ingvar Carlssons och senare Göran Perssons regeringar. Ingvar Carlsson hade, enligt vad age G Peterson uppgivit, också erbjudit honom att återgå till talmansposten 1994, vilket han dock avböjde. Även Ingegerd Troedsson har utövat stor aktivitet efter talmansperioden, dock inte på ledande partipolitiska poster. Bl a var hon ledamot av riksbanksfullmäktige åren 1994 2002. Och hon har haft åtskilliga andra uppdrag. Birgitta Dahl har en rad ordförandeposter i organisationer av mera ideell karaktär och hon har också flera internationella engagemang. Samtliga de tre här nämnda har ofta varit anlitade som föredragshållare och de har varit flitigt verksamma som skribenter. Birgitta Dahl har också uppgett, att hon kommer att återuppta även mera renodlad partipolitisk verksamhet, och har t ex varit anlitad som talare första maj. Ett avslutat talmanskap behöver således inte betyda ett avslutat partipolitiskt engagemang, vilket var vanligt under tvåkammarsystemet. Ingegerd Troedsson var den första kvinnliga talmannen någonsin i den svenska riksdagen. Benämningen talman behölls dock utan knot av Troedsson och sedan av Birgitta Dahl. Fru talman blev den titulatur som kom att användas i riksdagen och annorstädes. Den hade f ö 34