SVARSSKRIVELSE Sida 1 (10) Ert datum Er beteckning Chefsåklagaren Lars Persson 2012-09-11 B 1612-12 Rotel 14 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM LB./. riksåklagaren angående olovlig kraftavledning (Svea hovrätts, avd.8, dom 2012-03-08 i mål B 6336-11) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att avge svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Det noteras att Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd beträffande frågan om påföljd för det brott som hovrätten har funnit LB skyldig till har bortfallit i någon del. Inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Bakgrund Åtalet LB åtalades för olovlig kraftavledning, grovt brott. Åklagaren påstod att LB under tiden 1 januari 1997 30 mars 2009 olovligen avlett elektrisk kraft som levererats till hans fastighet. Avledningen angavs ha skett genom att LB obehörigen avgrenat den serviceledning som matar fram elektrisk kraft till fastighetens elmätare. LB påstods därigenom ha debiterats för låga el- och nätkostnader. Tingsrättens dom Tingsrätten dömde LB för olovlig kraftavledning av normalgraden till villkorlig dom och dagsböter. Enligt domen har LB, under den tid åtalet avser, avlett drygt 15 000 kwh el per år. När det gäller vilken tid som LB kunde dömas för noterade tingsrätten att olovlig kraftavledning som inte är grov har en preskriptionstid på två år. Vidare noterades att LB delgavs åtal för brottet den 18 juli 2010. Tingsrätten fortsatte enligt följande. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 010 562 50 00 Telefax 010 562 52 99 registrator@aklagare.se Webbadress www.aklagare.se
SVARSSKRIVELSE Sida 2 (10) Åklagaren har hävdat att brottet är perdurerande, det vill säga skall räknas som en enda gärning. Det skulle innebära att preskriptionstiden skulle räknas från det brottet fullbordades eller annars upphört att begås (om det fortgår efter det att en första effekt har inträffat), vilket bör betyda den 2 april 2009 då förbikopplingen togs bort. Med det resonemanget är ingen del av åtalet preskriberat. Försvaret har motsatsvis hävdat att brottet inte är perdurerande och att preskription således har inträtt för delar begångna före den 18 juli 2008 om brottet inte är grovt, eller före den 18 juli 2000 om brottet bedöms som grovt. Frågan om just brottet olovlig kraftavledning är perdurerande eller ej har inte satt några större avtryck i vare sig praxis eller doktrin. Viss ledning kan hämtas ur Brottsbalkskommentaren (Holmqvist m fl) till 35 kap. 4. I föreliggande fall avser kriminaliseringen i sig inte själva förbikopplingen utan att den elektriska kraften har avletts. Detta att kopplingen är konstruerad så att ett avledande kontinuerligt sker kan likställas med vidmakthållande av ett visst tillstånd, detta så länge konstruktionen finns och är inkopplad till elnätet. Tingsrätten menar därför att brottet är att betrakta som perdurerande. Preskription har därför inte inträtt till någon del. Hovrättens dom Efter att LB överklagat fastställde hovrätten tingsrättens dom. När det gäller frågan om eventuell preskription uttalade hovrätten följande. I frågan om preskription gör hovrätten följande tillägg. Olovlig kraftavledning är ett brott som, efter det att anläggningen har manipulerats, konstant pågår så länge el förbrukas genom att el avleds utan att registreras i abonnentens elmätare. Det är således fråga om ett aktivt vidmakthållande av ett tillstånd snarare än enbart ett passivt upprätthållande av tillståndet vilket exempelvis är fallet vid ett olaga vapeninnehav. Olovlig kraftavledning är således att bedöma som perdurerande i den meningen att brottet inte anses begånget förrän avledandet avslutats. Preskriptionstiden ska därmed inte beräknas successivt så som LB gjort gällande. Överklagandet till Högsta domstolen LB har yrkat att Högsta domstolen ska frikänna honom från ansvar för den åtalade gärningen såvitt avser tiden före den 18 juli 2008 och att påföljden bestäms till enbart böter. I LBs överklagande hävdas att hovrätten felaktigt har kommit fram till att brottet är att anse som perdurerande. Enligt LB har preskription inträtt för de delar av åtalet som avser tiden före den 18 juli 2008. Detta eftersom LB delgavs åtalet den 18 juli 2010. I överklagandet uttalas att åtalet bygger på en mätning av avledd el som utfördes under endast cirka 10 minuter i mars månad 2009. Om den olovliga kraftavledningen under den åtalade perioden på 11 år av någon anledning, vid ett eller flera tillfällen upphört (för att senare fortsätta) föreligger inget perdurerande brott. Enligt LB föreligger inte någon utredning som utesluter en sådan omständighet.
SVARSSKRIVELSE Sida 3 (10) Grunder Olovlig kraftavledning Den rättsliga regleringen Enligt 8 kap. 10 första stycket brottsbalken döms den för olovlig kraftavledning som olovligen avleder elektrisk kraft. Av bestämmelsens andra stycke följer att en särskild, strängare, straffskala ska tillämpas om brottet är att bedöma som grovt. Doktrin och praxis I brottsbalkskommentaren uttalas att med avledande förstås att låta elektrisk ström passera genom en ledning utan att registreras av elmätare. Brottet anges inte förutsätta att den tilltalade åsamkat skada eller haft uppsåt därtill (se Berggren m.fl., Brottsbalken [1 juli 2012], kommentaren till 8 kap. 10 ). Nils Jareborg/Sandra Friberg konstaterar att när det gäller elektrisk ström, som ju kan avledas, är det uteslutet att tala om besittning till det som strömmar fram i ledningarna. Olägenheten att inte helt kunna disponera över utflödet från en elektrisk anläggning kan enligt Jareborg/Friberg inte heller sägas innebära att ens besittning till denna har rubbats. Jareborg/Friberg uttalar vidare att brottet olovlig kraftavledning kan förövas genom att anslutning sker på en punkt, där mätning av strömmen sker bara delvis eller inte alls, genom manipulationer med mätare, men också genom att oberoende av om mätning sker efter hopkoppling utnyttja avstängd anläggning. Olovlig kraftavledning anges kunna förövas genom underlåtenhet av skyddsgarant för elektrisk anläggning och av den som är övervakningsgarant för någon som kopplar ihop ledningar (se Jareborg, Nils och Friberg, Sandra, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 163). I NJA 1984 s. 512 uttalade Högsta domstolen att bestämmelsen om olovlig kraftavledning i 8 kap. 10 brottsbalken enligt förarbetsuttalanden har avsetts omfatta även sådana gärningar som i och för sig skulle kunna bedömas som stöld eller bedrägeri. Praktiska skäl ansågs också tala för att man så långt möjligt för in alla brott som har att göra med brukande av elektriska anläggningar under samma straffbestämmelse. Enligt Högsta domstolen undgår man på det sättet olika gränsdragningsproblem, bl.a. sådana som rör besittningsbegreppet. Grovt brott I 8 kap. 10 andra stycket brottsbalken anges inte vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt. Den särskilda straffskalan för grovt brott tillkom år 1993. Av förarbetena framgår att som grov olovlig kraftavledning bör sådana fall bedömas som i svårhetshänseende är jämförliga med grov stöld och grovt bedrägeri. Det ska alltså röra sig om sådan brottslighet som utförts systematiskt eller avsett betydande värde
SVARSSKRIVELSE Sida 4 (10) eller fall där gärningsmannen visat mycket stor förslagenhet (se prop. 1992/93:141 s. 36). Preskription Den rättsliga regleringen Huvudregeln om åtalspreskription återfinns i 35 kap. 1 brottsbalken. Här anges att påföljd inte får ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom vissa särskilt angivna tider. Av 35 kap. 4 första stycket framgår att de i 1 bestämda tiderna ska räknas från den dag brottet begicks. Om det förutsätts att en viss verkan av handlingen ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde. Doktrin och praxis I brottsbalkskommentaren konstateras att även om meningen otvivelaktigt är, att preskriptionstid inte börjar löpa förrän brottet fullbordats, har man valt att i lagtexten ange utgångspunkten som den dag brottet begicks och att genom en tilläggsbestämmelse modifiera denna regel för det fall att en effekt förutsätts. Det faktum att brottets fullbordan inte nämns i lagtexten som utgångspunkt för preskriptionstiden anges bero på att preskriptionstiden i många fall ska börja löpa först efter det att brottet blivit fullbordat. Detta eftersom ett brott kan fortsätta att begås även i tiden efter det att brottet är fullbordat, och i sådant fall ska beivrande av brottet kunna ske inom en tid som räknas först från det brottet upphört att begås. Vidare uttalas följande (a.a. 35 kap. 4 ). Det är lätt att finna exempel på att ett brott kan fortsätta att begås sedan det blivit fullbordat. Om någon misshandlar annan genom att tilldela honom flera slag är misshandelsbrottet fullbordat redan genom det första slaget men fortsätter att begås så länge gärningsmannen slår. På samma sätt förhåller det sig med sådana brott som enligt lagens brottsbeskrivning består i bedrivande av en verksamhet, om det endast föreligger ett brott vare sig den brottslige företagit en eller flera handlingar. Om det ska anses föreligga ett eller flera brott beror enligt svensk rätt på hur brottsbeskrivningen ska förstås. Obehörigt utövande av tandläkaryrket är att anse som ett brott även om behandling skett vid flera tillfällen och getts åt flera personer, s.k. kollektivdelikt. Det förekommer också brott som består endast i vidmakthållandet av ett tillstånd och som är fullbordade i och med att tillståndet uppkommit och fortsätter att begås så länge tillståndet består, t.ex. vapenbrott i form av innehav utan att ha rätt till det. I NJA 1966 s. 457 hade en lägenhet tagits i bruk som bl.a. kontor utan att hyresnämnden meddelat tillstånd därtill. Häradsrätten och en ledamot av hovrätten fann att åtalet var preskriberat då det gått mer än två år sedan lägenheten tagits i bruk på detta sätt. Hovrättens majoritet ansåg emellertid att preskription inte inträtt eftersom lägenheten, under den med åtalet avsedda tiden, hade nyttjats som kontor utan hyresnämndens tillstånd. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.
SVARSSKRIVELSE Sida 5 (10) I brottsbalkskommentaren uttalas vidare att man med perdurerande brott brukar avse sådana brott som enligt brottsbeskrivningen består i att en handling företas och som därför är fullbordade när handlingen företagits men som måste anses fortsätta att begås så länge det genom handlingen uppkomna tillståndet varar och det subjektiva rekvisitet alltjämt är uppfyllt. Som exempel på ett perdurerande brott angavs olaga frihetsberövande genom att spärra in någon. I 4 kap. 2 sägs endast att den som spärrar in någon ska dömas för olaga frihetsberövande, men det är klart att den som gjort detta måste anses fortsätta att begå olaga frihetsberövande till dess den andre släpps ut. Först när preskriptionstid förflutit från denna tidpunkt, blir han genom preskription skyddad mot ansvar (a.a. 35 kap. 4 ). Enligt Tore Strömberg utgör sådana frihetsbrott som i lagen definieras som olovligt frihetsberövande skolexempel på perdurerande brott. Enligt Strömberg bjuder det emot, ja, det vore ett cyniskt hån mot offret att betrakta brottet som avslutat samtidigt med den brottsliga handlingen (försättandet i ofrihet) utan hänsyn till om offret hålls eller lämnas kvar i ofrihet. Naturligtvis kan det mest straffvärda ligga i själva frihetsberövandet, beroende på hur detta går till, men straffbudets huvudsakliga skyddsföremål måste principiellt vara rörelsefriheten som sådan, och frihetsberövandet är i och för sig följaktligen endast en övergång till det för individen plågsamma tillstånd som ska förhindras genom kriminaliseringen av frihetsinskränkningen (Strömberg, Tore, Åtalspreskription, 1956, s. 129). I brottsbalkskommentaren konstateras att även om preskription inte hindrar åtal kan i vissa fall den frågan uppkomma om inte en del av ett brott är preskriberat så att domstolen inte får döma över den delen. Gärningsmannen kan i så fall dömas för brottet. Men domen omfattar inte den del av brottet som anses preskriberad. Preskriptionstid räknas särskilt för olika tidsmoment av brottet så att varje moment preskriberas för sig och att preskription således sker successivt som om de olika momenten var skilda brott. Med detta betraktelsesätt ska domstolen endast döma för den del av brottet som ligger inom preskriptionstiden räknad tillbaka från häktning eller delgivning av åtalet. Om sådan successiv preskription inte tillämpas, sker preskription, som man brukar säga, simultant, på så sätt att det för hela brottet gäller att det antingen är preskriberat eller också inte; ligger någon del av brottet inom preskriptionstiden ska domstolen alltså döma över hela brottet (a.a. 35 kap. 4 ). Enligt brottsbalkskommentaren är det vidare klart att det endast under vissa omständigheter kan komma i fråga att tillämpa successiv preskription. Det beteende som en tilltalad har gjort sig skyldig till kan ligga före preskriptionstiden räknad tillbaka från delgivning av åtalet varför det skulle vara i det närmaste meningslöst att ändå betrakta denna del av den tilltalades beteende som något som inte ingår i den brottslighet som domstolen dömer över. Om brottet
SVARSSKRIVELSE Sida 6 (10) är perdurerande är det sålunda klart, att domstolen i sin dom måste döma över hela brottsligheten om den över huvud taget ska döma för brottet. Som exempel på perdurerande brott har tagits brottet olaga frihetsberövande. I det föregående har framhållits, att preskription inte hindrar en fällande dom så länge som offret varit berövat friheten vid en så sen tidpunkt att preskriptionstid inte har förflutit från denna till dess att häktning sker eller åtal delges. Det är klart, att domstolen i ett sådant fall ska döma över hela brottsligheten och inte endast över den del som ligger inom preskriptionstid räknad tillbaka från delgivning av åtal. Domstolen kan ju inte låta bli att lägga den tilltalade till last, att han spärrat in den andre, eftersom detta är ett brottsrekvisit (a.a. 35 kap. 4 ). I brottsbalkskommentaren konstateras vidare att det emellertid förekommer brott, som består i vidmakthållande av ett tillstånd utan att till brottsrekvisiten hör något krav på att tillståndet ska ha uppkommit på visst sätt. Som ett exempel på detta nämns olaga vapeninnehav (numera vapenbrott). I NJA 1981 s. 380 intog Högsta domstolen beträffande detta brott den ståndpunkten att preskriptionen ska vara successiv. Högsta domstolen dömde således endast över den tid som motsvarade en tillbakaräknad preskriptionstid från det att åtalet delgavs. I brottsbalkskommentaren uttalas vidare följande (a.a. 35 kap. 4 ). Det kan anföras goda skäl för den ståndpunkt som HD intog angående successiv preskription i det nyssnämnda rättsfallet och som tycks ha varit förhärskande i praxis redan dessförinnan. Fallen utmärks av att brottsligheten består i en verksamhet som ska betraktas som ett enda brott även om delar av verksamheten i och för sig är tillräckliga för att vara brott och brott av samma slag som hela verksamheten. Att hela verksamheten uppfattas som ett enda brott beror bl.a. på att det skulle vara för strängt att döma för flera brott, vilket skulle ha till följd att bestämmelserna om gemensamt straff med det i så fall gällande högre straffmaximum skulle bli tillämpliga. Ofta saknas också möjlighet att på något naturligt sätt dela upp verksamheten i olika enheter som kan sägas utgöra särskilda brott. Dessa skäl för att anse hela verksamheten som ett enda brott har emellertid inte någon relevans för frågan om preskription. Från de synpunkter, som ligger till grund för preskriptionsreglerna, synes det irrelevant, om en likformig verksamhet ska betraktas som ett eller flera brott. Om en sådan del av verksamheten som i och för sig skulle kunna utgöra ett brott men tillsammans med den övriga verksamheten ska betraktas som ett enda brott av samma slag ligger i tiden före preskriptionstid räknad tillbaka från häktning eller delgivning av åtal, synes den i preskriptionshänseende kunna betraktas lika som om den utgjorde ett brott för sig, emedan den del av verksamheten som ligger inom den så beräknade preskriptionstiden inte för sin bedömning är beroende av den tidigare delen. Se NJA 1976 s. 10 II. I doktrinen har tidigare den åsikten framförts att man inte kan döma över en del av vad som är ett brott; se om detta Strömberg (1956 s. 165 ff.). I det i brottsbalkskommentaren nämnda rättsfallet NJA 1976 s. 10 II bestod det åtalade förfarandet i en kontinuerlig verksamhet, i vilken de tilltalade under drygt fem månaders tid fortlöpande hade anordnat lotterier i form av bingospel. Högsta domstolen uttalade att med hänsyn till verksamhetens art borde den del
SVARSSKRIVELSE Sida 7 (10) av förfarandet som låg i tiden före den i målet aktuella preskriptionstiden i preskriptionshänseende bedömas för sig, även om hela förfarandet var att anse som ett brott. Min bedömning Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd vad gäller frågan om påföljd för det brott som hovrätten har funnit LB skyldig till har bortfallit i någon del. Hovrätten har dömt LB för att under tiden 1 januari 1997 30 mars 2009 olovligen ha avlett elektrisk kraft som levererats till hans fastighet. Avledandet har skett genom att LB gjort en särskild förbikoppling som innebar att nästan all elektricitet togs från ledningsnätet utan att passera elmätaren. Endast boningshusets hushållsel registrerades i elmätaren. Enligt 8 kap. 10 brottsbalken döms den för olovlig kraftavledning som olovligen avleder elektrisk kraft. Av betydelse för bedömningen av om det brott LB dömts för till någon del har preskriberats är hur rekvisitet avleder är att uppfatta. Enligt brottsbalkskommentaren förstås med avledande att låta elektrisk ström passera genom en ledning utan att registreras av elmätare. Detta uttalande ger intryck av att avledande är något som kontinuerligt pågår och att mindre vikt ska läggas vid det aktiva handlande som möjliggjort att strömmen inte registreras av elmätaren. Jareborg/Friberg talar däremot om att brottet olovlig kraftavledning kan förövas bl.a. genom att anslutning sker på en punkt, där mätning av strömmen sker bara delvis eller inte alls och genom manipulationer med mätare. Vidare anges olovlig kraftavledning kunna förövas genom underlåtenhet av skyddsgarant för elektrisk anläggning och av den som är övervakningsgarant för någon som kopplar ihop ledningar. Dessa uttalanden lägger fokus på det aktiva handlandet, det är genom detta som brottet begås. Skillnaden i dessa synsätt kan åskådliggöras genom följande exempel. En person köper en fastighet. Efter en tid upptäcker den nyblivne fastighetsägaren att strömmen på fastigheten är kopplad på ett sådant sätt att den bara till en mindre del registreras av elmätaren. Fastighetsägaren vidtar inte några åtgärder efter upptäckten utan fortsätter att betala sina felaktiga, alltför låga, elräkningar. Gör fastighetsägaren sig skyldig till olovlig kraftavledning; avleder han eller hon elektrisk kraft? I den uppkomna situationen torde han eller hon kunna sägas låta den elektriska strömmen passera genom ledningen utan att fullt ut registreras av elmätare. Fastighetsägaren har däremot inte något ansvar för den åtgärd genom vilken strömmen kopplats förbi elmätaren, detta har ju skett före förvärvet av fastigheten.
SVARSSKRIVELSE Sida 8 (10) Enligt min uppfattning kan med avleder avses såväl det konkreta handlande varigenom strömmens riktning ändras (elektrikern avleder strömmen), som att därefter låta strömmen passera genom ledningen utan att registreras av elmätaren (fastighetsägaren avleder strömmen). Brottet fullbordas således när förbikopplingen av strömmen utförs, och begås därefter kontinuerligt till dess att förbikopplingen tas bort. Olovlig kraftavledning återfinns i 8 kap. brottsbalken som avser olika typer av tillgreppsbrott. Straffbestämmelsen avser att skydda eldistributörerna från olovligt brukande av deras elektriska anläggningar. Gärningar som i och för sig skulle kunna bedömas som stöld eller bedrägeri omfattas av bestämmelsen. Gärningsmannens syfte är normalt att han vill minska sina elkostnader, på eldistributörens bekostnad. Med hänsyn härtill anser jag att även om avleder skulle anses avse endast det faktiska handlandet, så måste brottet anses fortsätta begås så länge förbikopplingen finns kvar. Först när denna avlägsnas är brottet avslutat. I det nu aktuella fallet har LB själv, år 1997, kopplat ledningarna så att all ström inte kommit att registreras av elmätaren. Förbikopplingen togs bort den 2 april 2009. LB delgavs åtalet i målet den 18 juli 2010. Frågan i målet är om det brott LB gjort sig skyldig till preskriberas simultant eller successivt. Vid simultan preskription gäller att hela brottet antingen är preskriberat eller också inte. Om någon del av brottet ligger inom preskriptionstiden ska domstolen döma för hela brottet. Vid successiv preskription ska domstolen däremot endast döma för den del av brottet som ligger inom preskriptionstiden räknad tillbaka från delgivning av åtalet. Uppfattningen i doktrinen är att det endast under vissa omständigheter kan komma i fråga att tillämpa successiv preskription. Om brottet är perdurerande ska domstolen döma över hela brottsligheten om den över huvud taget ska döma för brottet. I brottsbalkskommentaren exemplifieras detta med brottet olaga frihetsberövande. Domstolen ska i ett sådant fall döma över hela brottsligheten och inte endast över den del som ligger inom preskriptionstid räknad tillbaka från delgivning av åtal. Inspärrandet av målsäganden måste läggas den tilltalade till last, eftersom detta är ett brottsrekvisit. För det fall rekvisitet avleder i 8 kap. 10 brottsbalken endast skulle anses avse det faktiska handlandet (i det nu aktuella fallet när strömmen kopplades förbi mätaren), anser jag att domstolen, i linje med doktrinuttalandet angående olaga frihetsberövande, ska döma över hela brottsligheten. Simultan preskription ska i så fall tillämpas. Som framgått i det föregående anser jag att brottet olovlig kraftavledning fullbordas genom det faktiska handlandet och sedan begås kontinuerligt till dess förbikopplingen tas bort. I NJA 1981 s. 380 fann Högsta domstolen att preskriptionen ska vara successiv när det gäller brottet olaga vapeninnehav. Det
SVARSSKRIVELSE Sida 9 (10) skulle kunna hävdas att det avgörandet talar för att successiv preskription ska tillämpas även i det nu aktuella fallet. Jag anser emellertid att preskriptionen när det gäller det brott hovrätten dömt LB för ska vara simultan; skälen för detta är följande. Vid vapenbrott straffbeläggs själva innehavet av vapen, i bestämmelsen nämns inget om hur innehavet uppstått. Vid vilken tidpunkt gärningsmannen fått vapnet i sin besittning är endast av betydelse för när brottet fullbordas. Vidare kan nämnas att det vid vapenbrott inte finns någon målsägande. Syftet med vapenlagstiftningen är att motverka att illegala vapen finns i landet och att vapen kommer till brottslig användning. Det brott LB begått har kommit till stånd genom att han kopplat om strömmen så att denna till största delen letts förbi elmätaren. Detta aktiva handlande omfattas av bestämmelsen om olovlig kraftavledning. Han har genom förbikopplingen avlett strömmen från dess rätta bana. Genom förbikopplingen fullbordas brottet och handlandet utgör också startpunkten för den tidsperiod under vilken LB låtit strömmen passera genom ledningen utan att registreras av elmätaren. Vidare bör beaktas att vid olovlig kraftavledning är det, i motsats till vad som gäller vid vapenbrott, av betydelse hur brottet påbörjats. Detta visar sig genom att brottet enligt förarbetena bör anses som grovt i de fall där gärningsmannen visat mycket stor förslagenhet. Under hela den åtalade tidsperioden har LB olovligen brukat eldistributörens anläggning; hovrätten har funnit att han under hela perioden har debiterats för låga avgifter. LBs aktiva handlande omfattas således av bestämmelsen om olovlig kraftavledning och utgör en förutsättning för det kontinuerliga avledande av ström som därefter pågått fram till att förbikopplingen eliminerades den 2 april 2009. Med hänsyn härtill anser jag att det brott LB gjort sig skyldig till i preskriptionshänseende bör behandlas som en enhet. Det framstår som ologiskt och svårt att motivera att domen mot LB inte ska omfatta installationen av förbikopplingen. Som framgått i det föregående kan det endast under vissa omständigheter komma i fråga att tillämpa successiv preskription. Några sådana omständigheter föreligger inte i det nu aktuella fallet varför simultan preskription bör tillämpas. Preskriptionstiden för olovlig kraftavledning av normalgraden är två år. Det brott LB gjort sig skyldig till avslutades den 30 mars 2009. LB delgavs åtalet i målet den 18 juli 2010. Brottet bör därför inte anses som preskriberat i någon del. Sammanfattningsvis anser jag att påföljden för det brott som hovrätten har funnit LB skyldig till inte har bortfallit i någon del.
SVARSSKRIVELSE Sida 10 (10) Bevisning m.m. Jag åberopar ingen bevisning. Enligt min mening bör målet kunna avgöras utan huvudförhandling. Kerstin Skarp Lars Persson Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Åklagarkammaren i Västerås (AM-13367-10)