JORD- OCH SKOGSBRUKSUTSKOTTETS UTLÅTANDE 21/2001 rd Statsrådets utredning med anledning av gemenskapens framtida gemensamma fiskeripolitik Till stora utskottet INLEDNING Remiss Stora utskottet sände den 15 juni 2001 statsrådets utredning med anledning av gemenskapens framtida gemensamma fiskeripolitik (E 53/2001 rd) till jord- och skogsbruksutskottet för eventuella åtgärder. Sakkunniga Utskottet har hört - fiskerirådet Orian Bondestam, jord- och skogsbruksministeriet. Dessutom har skriftliga utlåtanden lämnats av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet Centralförbundet för Fiskerihushållning Finlands Yrkesfiskarförbund. STATSRÅDETS UTREDNING Förslaget Kommissionens framtidsutstakningar (i huvuddrag) Mål för den gemensamma fiskeripolitiken. Kommissionen anser att det finns skäl att på nytt tänka igenom målen för den gemensamma fiskeripolitiken och ställa dem i prioritetsordning. Kommissionen föreslår följande mål för den gemensamma fiskeripolitiken: ett ansvarsfullt och hållbart fiske att främja miljömålen i kombination med minskning av annan vattenmiljöförstörande verksamhet ett lönsamt och konkurrenskraftigt fiske på den globala marknaden att anpassa fiskeflottans kapacitet till tillgången på fiskeresurser och deras hållbarhet att bemöta problemen i den strukturomvandling som ett hållbart fiske förutsätter att ansvarsfullt och hållbart utnyttja fiskeresurserna på internationella vatten och utveckla fiskeavtalen i enlighet med gemenskapens utvecklingssamarbetspolitik att skydda människors och djurs hälsa och trygga ett stabilt utbud på fisk till konsumenterna till skäliga priser att effektivt genomföra politiken och skapa jämbördiga verksamhetsbetingelser i hela gemenskapen att förbättra informationsutbytet i beslutsfattandet och främja tvärvetenskaplig forskning samt mera öppna, ansvarsfulla och flexibla förvaltnings- och beslutsprocesser. E 53/2001 rd Version 2.0
Regeringens ståndpunkt Förslag till Finlands allmänna ståndpunkt (i huvuddrag) Mål. Finland understöder kommissionens förslag att göra målen för den gemensamma fiskeripolitiken klarare och ställa dem i prioritetsordning. Politik för bevarande och tillträde till vatten. Finland understöder kommissionens riktlinjer när det gäller kvotfördelningen (relativ stabilitet) och tillträde till vatten samt mångåriga strategier och tillämpning av försiktighetsprincipen. Flottpolitik. I fråga om flottpolitiken anser Finland att fångstkvotering, tekniska fiskebegränsningar och en effektiv fiskeövervakning är tillräckliga medel för att trygga ett hållbart och ansvarsfullt fiske. För att trygga tillämpningen av politiken för bevarande av fiskbestånden bör dock en sanktionering av fiskeförseelser övervägas genom att medlemsstaternas förvaltningspåföljder förbättras. Åtgärder, genom vilka en ökning av den nuvarande fiskekapaciteten kan stoppas, bör också övervägas. Offentliga stöd. Att neka stöd för anskaffning eller byggande av fiskefartyg är inte ändamålsenligt med tanke på den finländska fiskeflottans höga medelålder. Finland understöder dock en försiktig användning av stöd i fråga om investeringar som kan öka fiskeansträngningen. Det bör vara möjligt att mera fritt stödja en modernisering av fiskeflottan, exempelvis för att förbättra hygienen, arbetsförhållandena och arbetsmiljön samt för att införa miljövänlig fisketeknik. En modernisering av fiskefartygen är nödvändig för att förbättra fiskekvaliteten. Finland stöder även kommissionens förslag om att småskaligt fiske skall främjas och behandlas separat. Förbättring av styrningen. Kommissionens förslag om regionala rådgivningskommittéer och om att öka medlemsstaternas befogenhet när det gäller territorialvattnen är värda att understödjas. Övervakning. När det gäller övervakningen av fisket kan kommissionens förslag inte till alla delar understödas. Kommissionens förslag om att harmonisera sanktionerna för fiskeöverträdelser är inte genomförbart eftersom det är fråga om medlemsstaternas behörighet och ett ärende som hör till rättsväsendet. Förslaget om en gemensam övervakningsstruktur förefaller inte heller ge övervakningen ett mervärde. Samarbete är värt allt understöd men det finns ingen anledning att försämra medlemsstaternas behörighet när det gäller den praktiska fiskeövervakningen. Övrigt. Finland anser att den gemensamma fiskeripolitiken behandlas ensidigt i grönboken enbart ur fiskets synvinkel. Vattenbruket, fiskehandeln och fiskeberedningen är också i behov av en omfattande genomgång. UTSKOTTETS STÄLLNINGSTAGANDEN Motivering Regionala skillnader inom Europeiska unionen. Utskottet fäster uppmärksamhet vid att det inom gemenskapen finns många havsområden där kvantiteterna och fiskbeståndens tillstånd varierar. Den gemensamma fiskeripolitiken skapades ursprungligen för oceanfiskets behov. I sin nuvarande form beaktar den inte i tillräckligt hög grad specialförhållandena i Finland, det vill säga en långsträckt havskust med skärgård och grynnor samt isförhållandena på vintern. I vårt land kommer fisken dessutom ut på marknaden i små partier via ett flertal fiskehamnar. Utskottet menar därför att vårt fiske bör tryggas bättre i framtiden. De regionala särdragen måste således bättre beaktas när den gemensamma fiskeripolitiken reformeras. I det här avseendet är det enligt ut- 2
skottet från Finlands synpunkt en viktig strategi att EU vill övergå från en överdimensionerad så kallad storfiskepolitik till ett mera småskaligt kustfiske. Det kan också ses som bevis på de regionala skillnaderna att kommissionen konstaterar att gemenskapen har brist på fiskeriprodukter och att de sinande resurserna inom gemenskapen förvärrar läget. Fiskbeståndens tillstånd följer dock inte några förvaltningsmässiga gränser, utan inom gemenskapen finns det fiskbestånd med biologiska förutsättningar för ökat fiske. Inom vissa områden är situationen en helt annan än den av kommissionen konstaterade. Till exempel i Finland begränsas fisket av svårigheter att marknadsföra vissa fångster och det låga priset på fisk. Utskottet påpekar därför att grönboken koncentrerar sig på det bekymmersamma tillståndet för fiskbestånden, särskilt de demersala, bottenfiskarna i nordvästra Atlanten och Nordsjön. Dessutom behandlas problemen i Medelhavet tämligen omfattande, men Östersjön förbigås bara kort. Om kommissionen vill öka den reginola dimensionen i fråga om organisation och omfattning av fisket finns det när det gäller Östersjön redan ett medel för detta, det vill säga den internationella fiskekommissionen för Östersjön. Utskottet anser därför att Östersjön i fortsättningen bör få en egen fiskeripolitik och att villkoren utstakas av kommissionen. Enligt utskottet är det också en brist att kommissionen inte tar upp användningen av fisk som pälsdjursfoder och inte heller pälsfarmning. Från Finlands synpunkt är detta en anmärkningsvärd brist, eftersom eventuella beslut i dessa ärenden har stor inverkan på fiskerinäringens framtid i Östersjön. Dessutom bör det beaktas att fisket är ett viktigt medel för att avlägsna näringsämnen som kommit ut i havet och vårda fiskevattnen. I boken dras inga allmänna slutsatser om konsekvenserna av en åtstramning av gränsvärdena för halter av främmande ämnen. De halter av skadliga ämnen, exempelvis dioxin, som konstaterats hos fiskar i Östersjön har väckt en viss oro. Utskottet anser därför att om det i framtiden ges rekommendationer om minskning eller annan begränsning av användningen av fisk fångad i Östersjön bör det säkerställas att FFU- och andra stödpengar kan användas som kompensation för de svårigheter fisket förorsakas. Dessutom påpekar utskottet att de totala konsekvenserna av eventuella begränsningar kan vara negativa för folkhälsan. Bevarandepolitik. Utskottet påpekar att en ensidig tillämpning av försiktighetsprincipen i vissa fall kan medföra problem för vårt lands fiskerihushållning. Minskade fångstkvoter reducerar fiskarnas möjligheter att bedriva sin näring och försämrar beredningens lönsamhet. Därför måste det alltid finnas starka grunder för en minskning av kvoterna. Annars kan exempelvis strömmingsfiskets kontinuitet hotas, eftersom den fåtaliga strömmingsfiskarkåren redan nu riskerar att tyna bort och nya unga företagare etablerar sig i branschen i blygsam utsträckning. Utskottet anser också att fisket bör inriktas på sådana arter och bestånd som klarar av fiske i nuvarande omfattning eller rent av ett ännu effektivare fiske. Det förutsätter mindre, närmare avgränsade regleringsområden, vilket redan framgår ovan. Därav följer att begreppet relativ stabilitet bör definieras på nytt eller så måste principerna för rätt till fiske ändras. Principen om relativ stabilitet har gjort det möjligt att fördela kvoterna jämlikt. Detta har dock lett till en viss automatik i situationer, där det är motiverat att öka kvoten för en medlemsstat i enlighet med fiskebehovet/läget inom fiskesektorn. Sålunda har en ökning för en stats vidkommande medfört att samtliga stater fått större kvoter (vilket för några år sedan bevisades av situationen för skarpsill i Östersjön). Utskottet anser därför att för- och nackdelarna med principen bör omprövas liksom även dess nödvändighet. Om principen frångås och om rekommendationerna om fisket och fångsterna uppgörs beståndsvis för områden mindre än de nuvarande, kan fiskeresursernas tillstånd förbättras och fångsterna i många fall ökas. I det här sammanhanget vill utskottet påminna om sina tidigare yttranden om laxkvoterna i Östersjön i sitt betänkande om regeringens pro- 3
position om godkännande av avtalet om genomförande av de bestämmelser i Förenta Nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 som rör bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd och med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i detta avtal och om ändring av lagen om verkställighet av Europeiska gemenskapens gemensamma fiskeripolitik (RP 8/2001 rd, JsUB 6/2001 rd). Utskottet ansåg det då viktigt att regeringen utifrån den s.k. lekstatsprincipen arbetar för att ändra regelsystemet för laxfisket i Östersjön såtillvida att det tar hänsyn till den naturliga reproduktionen av lax i våra älvar och vår starka insats när det gäller utplantering av lax. I den rådande situationen förutsätter utskottet att en ändring i regelsystemet genomförs snabbt. Miljödimensionen och ekosystemet. I många medlemsländer förs en omfattande diskussion om vattenbrukets miljökonsekvenser, närmast övergödning, fisksjukdomar och rymlingar som hotar fiskarnas mångfald. Utskottet anser därför att grönboken bör ta ställning till frågorna. Trots att fiskodlingens miljökonsekvenser i huvudsak är mycket lokala bör stöden till vattenbruket fortsättningsvis inriktas på en gynnsam miljöutveckling. Utskottet konstaterar att någon motstridighet mellan skydd av fiskbestånd och fortsatt fiske och en utveckling av fisket, vilket kommissionen framhåller, inte just förekommer, eftersom skyddet i det flesta fall har som mål att öka fiskförekomsten, vilket främjar fortsatt fiske och en utveckling av fisket. En samordning av skydd och fiske kan dock i vissa fall leda till svårigheter. Ett exempel på detta är gråsälen i Östersjön. Utskottet anser därför att det är en brist att kommissionen inte tar upp frågan om tryggande av fiskets kontinuitet då sälbeståndet ökar. Sälarna förekommer särskilt inom sådana områden som fryser till på vintern och sålunda erbjuder den is som behövs för fortplantningen. De skador sälarna ger upphov till koncentreras därför till ganska små områden och en förhållandevis liten grupp fiskare. Från gemenskapens sida tillåts dock inte att skador som orsakats av gemensamma skyddsbeslut ersätts. Flottpolitik. Utskottet konstaterar att de stora regleringsområdena har lett till att fartygen ökat i storlek. De fartyg som rör sig vid kusten förutsätts ha nästan samma utrustningsnivå som oceanfartygen. På grund av de investeringskostnader som besiktningsbestämmelserna orsakar blir små fartyg som fiskar längs kusten tvungna att dra sig tillbaka. Utskottet påpekar att fiskeeffektiviteten ingalunda försämras trots att antalet fartyg minskar, eftersom amorteringen av stora fartyg kräver stora fångster, och därför är fartygen nästan ständigt ute på fiske. Kommissionen konstaterar bland annat att fiskeminskningarna är fasta i alla medlemsstater och i alla segment av flottan. Fiskbeståndens tillstånd varierar dock regionalt och fiskbeståndsvis. Utskottet är därför av den åsikten att ett bättre alternativ än den föreslagna minskningen vore ett förfarande där man strävar efter att anpassa fiskemängden till tillståndet för det fiskbestånd som är föremål för fisket. Vid regleringen bör också olika fångstmetoder beaktas. Den sociala och ekonomiska dimensionen. Enligt utskottet är det viktigt att förbättra det småskaliga fiskets ställning. Då kommissionen tar upp nya grepp på den ekonomiska förvaltningen (kapitel 5.7.1) konstaterar den med fog att det kanske vore skäl att se över det småskaliga fisket utifrån egna premisser. Det är även viktigt att definiera begreppet småskaligt fiske vilket kommissionen föreslår. En möjlighet som också tas fram är att inrätta ett särskilt stödprogram. Motiveringen är att upprätthålla sysselsättningen inom sådana kustområden som har sparsamt utbud på alternativa arbetsplatser. I sitt utlåtande om statsrådets utredning med anledning av strukturprogram för fiskerihushållningen i Finland 2000 2006 tar utskottet fram behovet av att utveckla det traditionella småskaliga fisket (E 31/2000 rd, JsUU 14/2000 rd). Utskottet konstaterade då att det är viktigt att både det traditionella insjöfisket och kustfisket utvecklas bland annat för att det har lokalt syssel- 4
sättande effekter och bidrar till att hålla landsbygden bebodd och levande. Utskottet påpekar dessutom att insjöfisket inte är förenat med problem som beror på dioxinhalter i fisk. I sitt tidigare utlåtande ansåg utskottet även att fisketekniken inom insjöfisket bör moderniseras, förädlingens nivå höjas och fiskbestånden utnyttjas effektivare. Vidare framhöll utskottet att ett jämnt utbud året om på marknaden förutsätter att vinterfisket byggs ut. Då nya inkomstkällor för yrkesfiskare söks bör fisketurismen enligt utskottet lyftas fram mera synligt. Användningen av strukturstöd för dylik verksamhet bör ökas och användningsföreskrifterna bör bli flexiblare. Fisketurismen har ytterst stor betydelse i skärgården liksom även för bosättningen i byarna i glesbygden. En stor brist i kommissionens förslag är enligt utskottet att kommissionen inte i tillräcklig grad uppmärksammar behovet att trygga näringens kontinuitet och inte heller frågan om hur man kan få nya företagare att etablera sig i branschen. Antalet företagare i Finland minskar så kraftigt att hela näringens inre dynamik och funktionsduglighet hotas. Fiskarnas ställning och tryggande av deras framtid i näringen berörs allt för litet i förslaget. Förslaget uppmärksammar inte heller tillräckligt fiskarnas utbildning och en bättre arbetsmiljö för dem. Utskottet påpekar även att grönboken behandlar fisket ur en snäv synvinkel. Fisket bör dock ses som en del av primärproduktionen, som det första ledet i produktionskedjan som producerar råvara för konsumtion, förädling och annan industri. Denna synvinkel tar fram det att marknaden också styr fisket. Fiskarna måste anpassa sig till såväl utvecklingen inom de övriga leden i produktionskedjan (odling, förädling och minuthandel) som till de ändringar som sker i efterfrågan på fisk. Därför vore det mycket viktigt att se över vattenbruk och förädling i bred omfattning, vilket även framgår av statsrådets ståndpunkt. Utlåtande Jord- och skogsbruksutskottet meddelar att utskottet omfattar statsrådets ståndpunkt och betonar synpunkterna ovan. Helsingfors den 9 november 2001 I den avgörande behandlingen deltog ordf. Timo Kalli /cent vordf. Kari Rajamäki /sd medl. Nils-Anders Granvik /sv Pertti Hemmilä /saml Matti Kangas /vänst Tapio Karjalainen /sd Marja-Leena Kemppainen /kd Katri Komi /cent Sekreterare var utskottsråd Carl Selenius. ers. Lauri Kähkönen /sd Esa Lahtela /sd Pertti Mäki-Hakola /saml Olli Nepponen /saml Erkki Pulliainen /gröna Unto Valpas /vänst Aulis Ranta-Muotio /cent. 5