Vårt livs resa Uttrycket i Tanzania händer allt, i Tanzania händer ingenting skapades tidigt under vår två månaders resa. Att kunna beskriva känslan och upplevelsen av att resa i Tanzania och praktisera på Ilembula sjukhus är näst intill omöjligt, därför hoppas vi att du som läser detta tar chansen att göra din primärvårdsplacering just där. Vi ska ändå göra ett försök att beskriva det vi kallar vårt livs resa, till en början med en dikt. I Afrika händer allt, i Afrika händer inget, Säg hur ska man på detta kunna sätta fingret? Hur ska man då bäst beskriva detta land? Sol, vind, vatten och sand? Nej kanske nåt i stil med landet annorlunda, Ja det tål att tänkas på och väl begrunda. Att hälsa någon välkommen gör Tanzanierna ack Och om man berättar sitt namn får man svaret tack! Strömmen den kan komma och gå Och ingen kan säga hur länge den ska bestå. Något maxantal för en minibuss kan ej existera När bussen tillsynes är full trycks det ändå in flera. Här finns till synes inga regler och lagar Och att ha holliday, det har man alla dagar. Vädret här det är helt underbart, Tänk att få simma i vatten, kristallklart. Till skrattet här har folket alltid nära Och man hälsar på alla, inte bara nära kära. Hakuna matata betyder att de inga bekymmer har Och om man frågar en afrikan kommer de alltid med ett svar. Världen har då alla sina gömmen Och tänk att jag här i Afrika fått leva drömmen. Drömmen om att få ta del av en annan kultur, Såväl som att få se landets djur och natur, Jag är lycklig som fått prova detta livet, Det lärt mig läxan att inte ta allt förgivet. Ja detta är ett märkligt land, Men allt går bra när man går hand i hand. Det främsta vi bär med oss från Tanzania är glädjen som de människor vi mött givit oss. Det finns inga gränser för deras gästfrihet, jag har lite ris kvar sedan i går vill du komma på middag. Det viktigaste är inte vad man bjuder på utan att man träffas. Något som senare efter hemkomsten gav oss en kulturkrock var den höga aktivitets- och stressnivån. Vår puls och ambition till göromål under en dag hade under vår resa sjunkit drastiskt och gav oss en smärre chock då vi kom hem. Att resa till Tanzania är som att lära sig gå på nytt. Varje dag är ett
äventyr, och det bästa är att ta dagen som den kommer och undvika att planera så mycket. För att beskriva en del av det liv vi levde kommer här några situationer då vi tydligt kände osäkerhet över hur vi skulle agera och reagera för att handla. Vad skulle du tänka om en präst kliver in i bussen som du ska spendera 11 h, ber högt och tydligt med armarna sträckta mot skyn och ögonen slutna för att resan ska gå bra? Denna upplevelse kommer efter att du insett att Tanzania saknar något som vi kallar trafikregler. Man kan köra på både vänster och höger sida av vägen (trots vänstertrafik), till och med i mitten. Rött ljus betyder att man kan köra om man vill, och grönt ljus så då kan man köra. Skillnaden mellan dessa verkar vara hårfin. Stoppskyltar verkar endast finnas som upplysning. Poliserna i det här landet kan sina knep hur de kan tjäna extra pengar. Den som blir stoppad av en polis har två val: antingen betala en stor summa pengar till den polis de blivit stoppade av om de brutit mot de obefintliga reglerna eller få böter eller bli av med körkortet. Hur kulle du känna om en man klev in på den överfulla minibuss som du längst bak satt inklämd i endast för att berätta hur vacker du var. På tal om minibussar måste ändå nämnas att den aldrig kan bli för full av varken hönor eller människor. Hur skulle du reagera om den minibuss som du åkte med plötsligt stannade och lämnades på tomgång av chaffören som en och en halv timme kommer tillbaka och du får höra att han tagit in på hotel för att sova eftersom att han var trött. Hur skulle du uppleva att var du än går måste du pruta och betala överpriser. Vad skulle du svara om någon frågade apropå ingenting kan vi gifta oss för jag har ingen traktor. Hur skulle det kännas att bli kallad viting var du än gick. Är det som i Sverige att det kan kallas rasism eller är det bara gott menat? Vad skulle du känna om du kliver in i kyrka där alla i församlingen kan sjunga och varje psalm sjungs naturligt med stämmor? Hur skulle du reagera om det stod giraffer, elefanter och vildsvin och stirrade på dig när du åkte förbi med bussen? Resan började med att vi skaffade en guidebok, ett måste för alla som inte vill missa smultronställen och billiga boenden. Vi har använt oss av Lonely planets guidebok. För att lära känna kulturen och landet Tanzania ville vi resa runt innan praktiken började. Under tre veckors tid reste vi i landet. Vi landade i Dar es Salaam för att sedan åka till Arusha. Bra att veta är att bussbiljetter måste köpas en dag innan avfärd hos bussbolaget, att de kostar allt mellan 20 000 och 35 000 tsh och att inget extra tillkommer för till exempel väskorna, i så fall är det som vanligt någon som försöker lura dig på pengar. Scandinavian express-kontor finns relativt centralt i Dar es Salaam. I Arusha åkte vi på en fem dagars safari då vi tältade i nationalparker med elefanter 500 meter från tältet. Vi hade en chafför och en kock med på
resan. Upplevelsen var total och att vi skulle ha turen att se the big five fanns inte med i planeringen. Buffel, lejon, leopard, noshörning och elefant kallas the big five eftersom de är de absolut farligaste djuren att jaga, vi jagade inte. Stjärnhimlen på nätterna var obeskrivligt vacker, då den började vid horisonten och fortsatte hela vägen runt. Ljudet av hyenorna på natten var obeskrivligt läskigt. I närheten av Arusha ligger Mushi och Kilimanjaro. Innan vi reste hem passade vi på att åka till roten av berget i förhoppning av att få se toppen. Tyvärr var det moln på toppen men vi fick ändå njuta av vackra vattenfall och av den nystartade avokadosäsongen. Innan praktiken började reste vi även till kryddornas ö, Zanzibar. Att ta sig dit tar två timmar med båt. Biljetter köpes som alla andra biljetter från försäljare som har kontor, det kryllar av tjuvar som endast är ute efter dina pengar. Vi valde att bo i Stonetown som är den största staden på ön. Därifrån gjorde vi dagsutflykter varje dag, ön är inte så stor. Vi åkte på en kryddtur där vi fick lära oss om kryddor och frukt genom att smaka och lyssna. Den tropiska frukt som finns på ICA hemma hängde i träd och de inglasade nermalda kryddorna var i träd- eller buskformat, visste ni att pepparträdets kvistar smakar peppar, att kanel är bark och att vanilj är grön innan den torkas eller att stjärnfrukt växer i ett träd? Vi gjorde även andra utflykter som att simma med delfiner, snorkla i vatten som gör att man känner sig som en fisk i ett jättestort akvarium. På kvällarna åt vi mat på de lokala resturangerna och försökte smälta in som de enda vita, vilket var helt omöjligt, eller åt vid hamnen där försäljare serverar nyfångad och nygrillad fisk i Forosani Garden. Som på alla ställen i Tanzania är det viktigt att kolla upp priser innan man betalar, som vit känns det som att man har ett dollartecken i pannan och förväntas kunna betala överpriser. Stonetown, Zanzebars största stad, är som en labyrint och att vandra omkring bland de smala gatorna och besöka små butiker är en mysig dagsaktivitet. Att semestra innan praktiken började såg vi som fördel eftersom vi lyckades aklimatisera oss lite till det afrikanska livet. Spända av förväntan och mycket nyfikna satt vi oss på bussen mot Halale, byn där bussen stannar 5 km från Ilembula. Ilembula betyder trädet som alltid är grönt. Resan från Dar es Salaam till Ilembula tog oss till ett annat klimat. Ilembula ligger 1 400 meter över havet och klimatet är kallare. Enligt afrikanerna skulle det vara jättekallt, enligt oss själva var det som varm svensk sommar och alldeles lagom. Att det var regnperiod var endast positivt, snarare häftigt att vara med om då det var lika fascinerande varje gång att det kunde regna så mycket på så kort tid. Ljudet av regnet var öronbedövande.
Ilembula ligger i Njombedistriktet på södra höglandet i Tanzania, 11 timmars bussresa in i landet från Dar es Salaam. I centrala Ilembula bor 5 000 invånare och i hela kommunen 30 000. Ilembula är ett bondesamhälle som saknar moderna faciliteter. Endast ett fåtal har elektricitet men elektriciteten är aldrig en självklarhet då den ofta kan slås ut i flera dagar. Även vattentillgången kan vara ett problem, speciellt under torrperioden. Majoriteten av befolkningen har inte fast inkomst då flertalet är småbrukare och en del driver affärsverksamhet. Skolgång är inte en självklarhet för alla barn eftersom det kostar stora summor pengar, inte bara för utbildningen utan även skolmaterial och -uniform. För familjer med många barn är detta ekonomiskt tufft för föräldrarna. Basfödan är majsgröt, som kallas Ugali, tillsammans med bönor, grönsaker och tomater. Endast vid speciella tillfällen tillagas kyckling, get och nöt tillsammans med ris och potatis. På fälten odlas majs, solrosor och tomater. En vanlig familj består av en man och en kvinna med fem till sex barn. Sjukhuset, som öppnade 1942, ägs och drivs av evangelistiska lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT). I Tanzania finns 20 sjukhus och 160 primärvårdscentra som drivs av Lutherska kyrkan, vilket innebär att ungefär 15 procent av Tanzanias totala hälso- och sjukvård drivs av ELCT. Sjukhuset i Ilembula har drygt 300 sängplatser och ett upptagningsområde på 15 000 kvadratkilometer med ungefär 100 000 invånare. Varje patient betalar för sin vård, då materialkostnader summeras innan hemgång Sjukhuset har möjlighet att ge behandling inom många områden som öppenvårdsmottagning, barnavård, mödravårdcentral, pediatrik, gynekologi, obstetrik, kirurgi, tandvård, ögonklinik, nutritionsrehabiliteringscenter, TBC- och lepracenter, HIV- och aidsmottagning och mobil verksamhet. Den mobila verksamheten innefattar tre olika enheter: barnavård/ mödravård, palliativ vård för patienter med HIV och aids samt ett psykiatriskt team där även patienter med epilepsi ingår. På sjukhuset i Ilembula bedrivs även en sjuksköterske- och barnmorskeskola med cirka 160 studenter. Dessa studenter får redan första terminen stort ansvar i sina kliniska studier då de står för stor del av den vård som bedrivs på sjukhuset. Sjukhuset har ont om färdigutbildade sjuksköterskor och på avdelningarna syns fler studenter än utbildad personal. Att utföra omvårdnad i Ilembula och i Umeå skiljer sig stort. När mödrarna födde barn varken grät eller skrek de, medan någon fick besked om att han eller hon har HIV var det inget konstigt att människor gick ut och in i rummet, att hålla i en rond och prata högt om patientens privata problem i storsal var helt normalt, att glömma bort att ta kontroller under en
halv dag på en svårt sjuk patient var heller inte ovanligt under den tid vi hade praktik. Vi upplevde det svårt att utföra den omvårdnad vi är vana med från Sverige och svårt att förstå hur patienter behandlades. Samtidigt är det viktigt att inse att det inte går att applicera vårt sätt att abeta med och behandla patienter som vi är vana eftersom Sverige och Tanzania är så olika. Om vi skulle stanna längre tid och ha möjligthet att förändra något, hade vi velat skriva ner alla tankar om förändring för att vid ett senare tillfälle läsa och se om vi fortfarande ville förändra det. Det är väldigt viktigt att lära känna kulturen för att förstå det sätt omvårdnad utförs på, då många av våra funderingar kring vården vi mötte känns helt relevanta i sitt sammanhang. En typisk dag på sjukhuset började kl 8.00 med morgonbön i ca 30 minuter i kyrkan. Sedan infann sig en daglig väntan på att patienterna skulle ta sig till sjukhuset. De flesta mottagningar startade vid 10 och höll på till 14. Ronderna på de olika avdelningarna startade runt 10. Efter kl 14 var aktiviteten på sjukhuset låg. Omvårdnadsarbetet sköts i stor del av anhöriga och som student från Sverige är det inte lätt att bli delaktig i sjukhusets arbete, då det finns afrikanska studenter överallt. Varje avdelning och mobilt team sköts till största del av sjuksköterskestudenter. Vi valde att vara lediga på helgerna då sjukhusets aktiviteter var ännu lägre. Vi passade på att åka till Iringa för att shoppa tyger och korgar och en annan helg till Matema som ligger vid Lake Nyasa för att koppla av. Några praktiska tips: Ha alltid koll på dina saker, bär ryggsäcken på magen och var beredd om du haft en väska i något bagageutrymme att det är du som plockar ur den från bussen. Stäng fönster och lås dörrar i taxibilarna när ni åker så att ni inte blir rånade, tjuvar har inga hämningar gällande att öppna bildörren föra att grabba tag i din väska. Ha alltid en ficklampa nära till hands under kvällstid, strömmen kan försvinna när som helst och hur länge som helst. Var observant på priserna, ofta gäller speciella priser för vitingar. Se till att alltid ha kontanter, det är inte överallt det finns uttagsautomater. Bussbiljetter måste köpas dagen innan du ska resa.