Köpingen Skimrebro Navle/Stendal

Köpingen Skimrebro Navle/Stendal Hela Skimrebro sjuder av liv efter vintern. Det har varit lite lugnare på alla fronter, i alla fall på ytan. Rykten har dock florerat kring både stora och små saker. Men nu när våren äntligen är på ingång är det mycket planering inom Skimrebro och dess skötsel. Köpingens råd har till exempel tappat en del medlemmar (vart de som saknas tagit vägen är lite oklart) och behöver ett fyllnadsval. Många är de som har åsikter om hur Skimrebro ska styras, men hur många är det egentligen som är villiga att faktiskt arbeta för att göra köpingen bättre? Det kommer visa sig på tinget som ska hållas den första av vårens handelsdagar. En ny sak som instiftats i Skimrebro är försvarsrådet. Ett steg i riktningen mot att engagera alla stridande grupperingar inom köpingen för att kort och gott försvara köpingen. Uppmaningen har gått ut till alla grupperingar att de med fem eller fler stridande i en gruppering kan söka medlemsskap i försvarsrådet. Mindre grupperingar kanske skulle vinna på att slå sig samman för att på så sätt kunna vara med och påverka? Någon som varit väldigt flitig under vintern är lagmannen. Tydligen har han (alldeles på egen hand?) tagit fram mer uttömmande lagar för Skimrebro. De är enligt de som sett (eller hört från någon vars kusins farmors grannes bror eventuellt sett dem) mycket mer komplicerade och avancerade i språk. Som medborgare i Skimrebro är det var och ens skyldighet att känna till och förstå lagarna. Men är det nu så avancerade lagar som kommit fram är det ju inte alla som äger kunskapen att läsa och förstå dessa. Kanske behövs det någon som kan hjälpa till att tolka och förklara? Bäst är att förhöra sig om lagarnas nya innehåll snabbt i alla fall, så någon inte gör misstaget att bryta mot lagen enkom av okunnighet! Tydligen har det konstaterats att en skattmästare behövs i köpingen också. Äntligen är det meningen att det ska bli ordning på löneutbetalningar! Leveranser av varor och tjänster över lag till Skimrebro har ju varit i bästa fall oklart vem som ska betala för. Men nu verkar det vara ändringar på väg. Även här finns det ju möjligheter för den som vill engagera sig i köpingens väl och ve. Det gäller väl bara att se till att någon pålitlig person får ämbetet som skattmästare, annars vet man ju inte hur det kan gå! Uppenbarligen kommer tinget i år att bli riktigt intressant och något som verkligen inte ska missas om det finns minsta intresse för Skimrebros utveckling! När det i höstas kom fram en ceremoni för att få fram en Ljusets förkämpe, var det många som var skeptiska till det hela på grund av varifrån informationen kom. Men vidare efterforskningar under vintern har visat att det faktiskt handlar om en genuin ritual som gör exakt vad som beskrivits. En Ljusets förkämpe kan verkligen manas fram som kanske kan skydda Skimrebro från ondskans hantlangare och allsköns mörkrets pack

som anfaller köpingen. Den enda nackdelen som någon kunnat komma på är väl osäkerheten kring vad som händer med personligheten hos den vars kropp ska användas som kärl. Från andra liknande händelser, som Dödsriddaren som ju var mörkrets hantlangare och drabbade köpingen några år tidigare, vet ju alla att det inte är en övergående transformation och inte kan ändras tillbaka utan stora svårigheter, om alls. Finns det någon i Skimrebro som är villig att för Ljuset offra sin person och upplåta sin kropp till denna förkämpe? En uppenbar anledning till att frammana denna Ljusets förkämpe har ju nämligen utkristalliserat sig efter hösten. Som alla vet dräptes Radgar. Vad alla inte visste var att Bor Hachzuds femte lärjunge huserade i Radgars kropp. Vilket betyder att denne lärjunge nu finns i någon i Skimrebro istället. Vem vet man inte men att det verkligen är så däremot, det är helt klarlagt. Vad denne femte lärjunge skulle kunna ställa till med är för hemskt för att ens tänka på, se bara på all ondska Radgar gjorde under sin levnad! Kanske skulle en Ljusets förkämpe kunna hjälpa till att förgöra detta ondskans väsen en gång för alla? Men då behöver lärjungen hittas först... Stoorhobers By "-Aah en sån fantastisk morgon!" sa Tova Blåklint och sträckte sina händer mot vårhimlen. Den plötsliga glädjen och sinnesförnimmelsen hängde säkerligen ihop med att Stoorhoberna hade funnit sig så väl tillrätta i den nya byn Skogeport. Ja, Skogeport var verkligen "porten mot skogen". Där kunde man se allehanda konstiga varelser slinka in och ut. Inte för att Stoorhoberna lät sig bekomma, men ändå. Vaktstyrkan, som man enklast känner igen på en fjäder i hatten, hade haft bråda dagar vid byns upprättande. I vanliga fall jagar de mest bortsprungna kor men på nätter och kvällar hade behövt stå vid byns grind och mota bort och gömma sig för den ena hiskeligare varelsen efter den andra. Tidigare hade deras tillvaro förts mer på egen hand så den plötsliga uppståndelsen var inte helt bekväm, men platsen var utomordentlig. Fin mylla, rinnande vatten, perfekt för att odla de saftigaste grönsaker och blomster. Stoorhoberna hade, i början, ägnat sig åt att bygga det basalaste och det viktigaste i byn. Men nu stod det mesta där och Stoorhoberna hade börjat ägna sig åt livet, så som de ville ha det. Mycket vila, mycket mat och dryck och glad samvaro. Stoorhoberna är ju inte mycket för att bli beroende av andra men nog verkar det som att de behöver hitta nya kontakter för att upprätta handel och att få veta vad som sker i deras omedelbara närhet. Samtidigt behöver de olika hantverkarna och näringarna i byn hitta sin plats och kunna bedriva sitt värv i godan ro. Jerbert af Talltopp hade spänt för oxarna för plogen och nu skulle här plöjas. Åkerlotterna var fördelade och alla tycktes nöjda. En annan sak som bara var tvungen att komma i gång var postväsendet. Stoorhober älskar att få brev och presenter och nu hopade sig kuvert och paket då distributionskanalerna inte riktigt var i ordning. Mycket var det att stå i. Möjligen måste Stoorhoberna utsända delegationer för att ta kontakt med de olika grupperingarna i skogen? Skulle de till och med våga sig bort mot människobosättningarna? Stoorhoberna var inte mycket för äventyr av detta slag, men om nöden kräver är även de tvungna att packa ränseln och fatta vandringsstaven.

Skogen Natten är mörk, i skogen finns farorna. Just när plågorna av smittan nådde sin kulmen så lyckades en inkarnat av demonfursten den Svarta Stormen nedgöras varpå smittan avtog och försvann. Kvar står nu en värld i spillror... Barnagråt ekade mellan husen i människobyarna. Fönster gapade tomma och mörka i husen. Från likbålen steg ännu rök. Förbannelsen Smittan, kastad över alla folkslag av demonfursten Svarta Stormen, hade härjat svårt. Särskilt hårt hade den drabbat de svaga människorna, vars antal i världen decimerats avsevärt. Smittan var borta nu, demonprinsen Brozidjav och demonhärskaren Modern hade besegrat honom i en kamp, anordnad av områdets mörkeralver. De svaga människorna lade nu all sin kraft på att återhämta sig. Samtidigt gick rykten i skogen om att Skuggtand vandrade igen. I höstas, när Högländarna smugit sig fram till dödsriket för att få svar på sina frågor, hade Skuggtand tagit hövdingens dotter. Ryktet sa också att några hade fått inbjudan om att stiga in i Demongrottan. Tiden är åter inne för de som ska dansa, porten ska öppnas. Men det krävs något för att få stiga in. Dödsriket gjorde sig åter påmint. De som lyssnade kunde höra tretton röster viska i natten, tretton röster med löften om ett snart återseende... Skuggtand, den evige varelsen som funnits i Norrskogen så länge någon kan minnas, öppnade upp en del av dödsrikets portar ytterligare. Varför det skedde är oklart och höljt i dimma, men en sak är säker och det är att förändringens tid kommen. Det är något omvälvande som är på väg att ske och dödrikets och demongrottans inverkan på trakten och kontinenten är av stor vikt. Människor är återigen i en stor minoritet, Eleria sägs ha förlorat kanske så mycket som en tredjedel av sin befolkning och inom Artaria har bland annat militären lidit väldiga nederlag. Man får dock inte inbilla sig att Norrskogen inte led, men skogens folk klarade sig dock bättre än de två stora rikena med främst människor. I Artaria har kyrkan ännu en gång proklamerat att Taraxakus lämnat nya tecken för prästerna att tyda och det viskas nu om att Taraxakus svärd, det som kallas Alvsvärdet av skogsalverna och Väktarsvärdet av andra kan återvända. Men Artaria blöder just nu och det var ytterst längesen riket var så sargat. Under höstens handelsdagar ägde även ännu en Pelarduell rum. "Pelarna" som en gång i forntiden var Väktare, men som låstes in i Pelare då de började döda varandra i hopp om att när det endast skulle vara en kvar skulle den bli Härskaren. Leo Gelder, som bär en väktare inom sig, lyckades med list och fula knep, chockartat, dräpa Aziz den Mörke. Gelder hade låtit välsigna platsen (före duellen) med hjälp av vita magiker och ironiskt nog blev det således Livsmagikerna som åstadkom döden. Det blev ytterst tydligt vem de vita magikerna stödjer i och med handlingen och frågan är nu om de återstående Pelarna kommer söka allianser bortom de uppenbara eller kanske hos magiker som vandrar någon av de fyra magivägarna? Kvar är nu blott Gelder, Glöd, Calminaion och Alicia de Ghal. Profetian Al Yoth Azifa fick ännu en vers upplåst under hösten och det innebär att blott en vers därmed finns kvar att låsa upp. Det viskas att högalven Lariel fruktar att låsa upp den sista då konsekvenserna kan vara ödesdigra. Sierskan Erineshka ska dock ha sagt att det som redan är satt i rullning inte kommer sluta så lätt. Ska man låsa upp den sista versen? Kan det ha några konsekvenser eller är det blott sanning som kan komma fram?

När Väktarna en gång stod för säkerheten i världens forntid och alverna blott var en ras så fanns det också magiker som kallades "De Röda Magikerna". Dessa sägs varit de som en gång skapade Väktarna ur någon form av urkälla. De ska enligt historiker krossats av ärkemagikern Bor-Hachzud, dennes lärlingar och armé. Bor-Hachzud lyckades dock undanröjas och lärlingarna försvann spårlöst. Det talas nu om att lärlingarna vandrat genom tiderna, omedvetna om vilka det egentligen är och att de nu funnits i Norrskogen under några år. Medvetna eller omedvetna? Alla tycks nu vakna... Under hösten kom det fram att även fyra av De Röda Magikerna på något sätt undgick nederlag och sedan vandrat genom olika kroppar genom tiderna. Tre av de fyra Röda har väckts åter enligt Sierskan Erineshka och hur de kommer agera nu gentemot Bor Hachzuds gamla lärlingar återstår att se. Snaran dras åt och många fruktar nya krig, nya mörka tider och kanske något ännu värre? Högländarnas shaman sammankallade ett ödesmättat möte med representanter från skogens folk där han proklamerade om ett kommande mörker och om faran som nalkas i och med Pelarnas dueller och vad det tillsist kan innebära. Frågan är dock vem och inte minst vad man ska lita på? Högländaren har själv talat med gudomliga väsen vilket styrker berättelsen. Under vintern har det samlats till gille bland somliga neutrala för att börja ta ställning hur man ska agera. Länge har många inte alls agerat utan endast låtit saker ha sin gilla gång. Det fanns en anledning varför folket en gång såg till att låsa in Väktarna i Pelare. Kan man göra det igen? Ska man göra det? Kanske är världen redo för en härskare? Åsikterna går isär, men en sak är man rungande överens om och det är att väntan på bättre tider och information som lägger alla korten på bordet är över. Det otänkbara har skett och skogsalverna står splittrade... Höstens handelsdagar var fyllda av konflikter, hårda ord och onda aningar inom det alviska samhället. Det talades om Blodsbröderna och deras offer som blivit fler och fler under den gångna sommaren. Många förnekade fortfarande deras existens och lade skulden på drowerna, även om omständigheterna tydde på att så ej kunde vara fallet. Att någonting var allvarligt fel stod klart när det som borde varit sakliga samtal urartade till handgemäng på självaste rådsplatsen. Det hela eskalerade mycket snabbt och vid handelsdagarnas slut hade det gått så långt som mord och dråp i själva hjärtat utav Alvskogen! Mitt i all denna sorg så skedde ändå någonting fantastiskt. En alvinna Morinthars klan tog upp striden mot Svarta Stormen och lyckades dräpa denne. Ett stort yttre hot är undanröjt men hotet i alvernas sinnen kvarstår. Kommer de att kunna övervinna den splittring som slagit rot eller kommer de att gå under? Nästsista versen av Al Yoth Azifa lyder som följer: Gudarna skall åter styra. Schamanerna porten öppnar med tand och spö. Fyra av de röda framträder med kraft, de som lindade orben kring väktarnas bröst. Väktarringen återuppstår ur askan av den svarta Draken. Lärjungens själ däri ligger men öppnas endast med Ett totemföremål från någon av de tre rena släkterna som av väktarsvärdet är sprungen. Död åt makten narren är funnen. Glaset är brutet. Tiden är kommen. Den vite är återkommen. Livet rämnar döden kommer. Stormen kämpar i envig. En utmaning kan ej nekas. Min sista vers är den nästa. Inga fler band eller sanningar. Min syn sviker mig. Min tid är snart kommen. Endast när blott tu Väktare är kvar kan den sista versen öppnas ty i den framträder brädets natur. Rämna! Härska! Eller Dö!

Svartbloden Svarta skuggor spelade i skogen Melodisk tystnad, ett stilla metalliskt ljud att ringa in natten och varmed tystnaden åter greppar dimmorna färgas den bleka snön röd. De äldre ser på de yngre med fasa i blicken, sitt, låt oss berätta en historia en legend från en svunnen era... Minns du den nu? Sången från det förflutna, hymnen om ZaNarkdrau-fúlg skymningsordern. Solvarvet var nära till ända, midvinter hälsades med mörker och isade köld. Svartbloden i utkanten av den massiva norrskogen berördes dock föga av detta, för så länge det fanns mörka timmar fanns det tid att samla ved och fälla vilt till nya pälsar för att motstå den råa kylan. Det var istället den nya ordningen som man diskuterade runt om bland svartblodskulorna. För i fortet Gîjak-hân hade under hösten svartbloden slutligen kunnat begrava sina stridsyxor, och tillsammans hade de slutit upp i en form av stamliknade komplex, eller snarare en allians där även om Gudash-kraun och Zamauzurs röster hördes starkast, även andra grupperingar fått rätten att yttra sig. Det hade medfört att under den korta tid som blodspakten nu varit intakt så hade alla svartblod med någon form av intelligens märkt hur stor deras makt som folk blivit i skogen i jämförelse med innan. Ledarna som förespråkat bildandet av alliansen, särskilt då den främste av blodmånens söner, profeten Azog av Zamauzur med stöd från hövding Chuga från Gudash kraun och även en av de äldre ledarna på området vid namn Grashnak, hade sett till att orcherna som inte var lika säkra snabbt skulle få se vilken makt som nu fanns att finna bland sina enade fränder. Den natten hade man marscherat mot Grimsby. Var orch hade njutit av att höra den högfärdige riddare Kloos röst gå från självsäker till sprucken och förtvivla när en av hans kära drakars huvud hade rullats in framför hans fötter. Och hur han efter att ha försökt leja bort sitt öde till ett starkars klanlöst svartblod som han hade krypandes likt en hund vid sin sida tvingats anta utmaningen att gå blodsgång mot Azog. Under de enade svartblodens frenetiska hetsvrål hade Kloo skickats blödandes tillbaka in i sitt fäste och svartblodens styrka var åter etsad i alla folkslagens minnen. Dock fanns det fortfarande ett fåtal som tvekade i frågan, inte minst för att det var just Zamauzur som hade tagit initiativet till det hela, och även om Gudash Kraun agerande hade stärkt alliansens trovärdighet och tyngd ytligare så var det ändå de som kände att de ville hålla sig öppna för att smida ränkor. Andra grupperingar verkade mer nöjda med den ökade makten, speciellt små grupper som Zûm Khâpulli verkade ha fått blodad tand och visade snabbt framfötterna för att klättra i hierarkin. Det hade dock inte dröjt länge innan situationen blev allt svårare och det talades om ett fullskaligt krig med drakdyrkarna. Därför hade Azog rest från området för att varsko alla styrkorna men istället utlovade han att de trognaste och mest fruktade krigarna, dödsbringarna från ZaNarkdrau-fúlg skulle kliva in och bevaka blodpakten

Thyr Mörker tycktes ha blivit en naturlig del av skogens hjärta Inte bara för att vintern stormat kall och förödande, utan även för den sorg som nu växte sig fast i Thyrbonas kärnor. Svärtad var den dröm om enighet, den vilda fantasi som varit Thyr Som är Thyr Varje ande, varje själ som dväljdes i den tanken visste det. Allt stod klart, skulle inte sanningen avslöjas och åtgärder vidtas, skulle Thyr tyna bort i glömskan och med den alla väsen som är knutna därtill. Tidsstoffet skymde mer och mer för var dag som gick och platsen i norrskogens kant där Thyr hade sitt säte blev allt mer dunkel. Allt mer ljusskygga varelser syntes i trakterna, vampyrer rörde sig mer obehindrat och mörkeralverna tyckets öka i antal för var månvarv. De ända som inte tycktes känna av det skumma dimhöljet alls verkade vara människorna. Som trotts att skogen nu blev allt mer dödlig för deras sort talade om att bre ut sig i ännu en by, likt det forna Stendal alldeles inpå gränslandet mellan skogsrikena och människornas domäner. Kanske var det hela grundat i den stundande ruinen kanske skulle människorna bli skogens bane? Läget började bli desperat, ty trollsläktet hade ännu inte fullgjort de åläggande som var belagt på deras axlar. Dokumentet saknades alltjämt och det talades nu om att man kanske skulle göra en samfällig insatts för att bistå trollen göromål. De råd som bildats av gamla väsen hade växt otåliga, och det ryktades om att allt fler varelser hade fått besök av dem i ensamhetens stund. Vissa varelser tvivlade ens på att det pergament som det talades om faktiskt var i skogen, kanske hade Sektor Gulöga skapat alltihopa som ett illasinnat försök att ingjuta hopp som de sedan skulle kunna ta ifrån Thyrbona. Kanske visste alverna något? Eller varför inte Gillet, ondskans Råd, förfall och undergång torde ju vara deras bord. Det stod klart att många var redo att söka överallt efter svar på frågorna, om de nu hade ett svar. Den främste av blodmånens söner hade dessutom under hösten äntrat skogen. Precis som väntat hade blotta åsynen av profeten kuvat svartbloden, och enat dem i gemensamma intressen. Azog hade själv sparkat in porten till Grimsby och krävt blodsgång mot den högdragne riddar-kloo. Människan stod chanslös och de som bevittnade händelsen säger alla att det var ett oroväckande nära att Kloo fick betala skulden med sitt eget liv när han istället skickades tillbaka in i sin fästning för att blöda. Hubertus Kloo ska sedan ha hörts svära till drakmodern att viga sitt liv åt förintelsen av Azogs svartblod. Trotts den stora uppstådelsen var det ändå ingen från Thyr som kom sig för att be denna oryktade Uruk-hai om råd och redan efter det att demonerna kämpat hade han åter lämnat skogen. Det sades dock att han ska ha lämnat något bakom sig, en order höljd i legender - ZaNarkdrau-fúlg