Mumiens förbannelse det är först under andra varvet som jag upptäcker dem. De glasklädda hyllorna med mumier staplade, den ena över den andra. De flesta besökarna på museet i Kairo blir stående framför Tutanchamons fantastiska guldmask eller de andra fynden från den unge faraonens grav. Samtidigt ligger mumierna från betydligt mäktigare regenter i långa rader och väntar på evigheten. Tutanchamon själv vilar åter i sin grav i Konungarnas dal. Mumier har en märklig dragningskraft på oss människor. När vi nyfiket viskande stannar framför dem får vi en känsla av att se tillbaka in i en forntida värld som vi trots allt vet så lite om. Det är lätt att känna respekt och vördnad för dessa kungar som var solguden Res representanter på jorden. Men mumierna kan också ge oss kallla kårar. Några år in på 1950-talet kom den amerikanske frilansjournalisten och äventyraren John Keel till Kairo. Staden var första anhalten på en resa som skulle ta honom till kärnan i Orientens mystik, Indien. För den unge Keel var inga faror stora nog när det gällde att skaffa stoff till artiklar och snart fick han höra talas om att man kunde köpa äkta mumier av en handlare. Efter veckor av samtal, spionerande och till slut ett rekommendationsbrev som ledde in till hjärtat av Muskidistriktet fick Keel äntligen namnet på den enda person som handlade med mumier. Keel lyckas hitta fram till mannens affär och börjar prata med den försiktige egyptiern, som efter att ha läst rekommendationsbrevet från en känd samlare till slut släpper in honom bakom disken. Med en tänd lampa i handen vandrar ägaren före genom en smal korridor till ett bakre rum där stanken som slår emot dem nästan får Keel att kräkas. När dörren öppnas ser han en rad med vackert målade träsarkofager lutade mot väggen. Han går fram till dem och bedömer dem som äkta, flera tusen år gamla. Men alla är tomma. När Keel frågar var mumierna är förklarar mannen att de är dyra, mycket dyra, och att en enda kostar minst 1 500 dollar. 4 8 BER ÄT T EL SER OM DE T OK Ä NDA
I själva verket var det billigt för en äkta mumie, skriver Keel, alldeles för billigt. De två vänder åter in i den mörka gången och fortsätter genom en dörr nedför en trappa under markplanet. Lukten blir hela tiden värre trots att någon verkar elda med rökelse. Så kommer de fram. På golvet framför sig ser Keel sju malätna kistor med lika många illa medfarna lik. Några med läderartat skinn skymtande fram ur slarvigt ihoprullade linneremsor. Keel går fram till en av mumierna och böjer sig ned bara för att inse den hemska sanningen. Det han stod och luktade på var äkta lik, nyligen döda på väg att förvandlas till 1 500-dollarsmumier gjorda på plats i den unkna källaren. Bakom en annan dörr ser den äcklade Keel en man stående böjd över ett kar. Vad som finns i det kan han bara gissa. Stanken är fruktansvärd och runt om i rummet ligger flera lik som väntar på sin tur. Till slut, med fara för sitt eget liv, lyckas John Keel ta sig ut från mumiefabriken. Han inser vilka enorma pengar som finns att tjäna på smugglingen för en fattig egyptier men undrar samtidigt vilka som köper dessa tveksamma produkter i Europa och USA. Kanske hamnar de till slut på något museum. Mumier lämnar ingen oberörd. Att stå framför den balsamerade kroppen av en fyratusenårig farao ger anledning till eftertanke. Mumien är det yttersta tecknet på människans rädsla för att dö. Hoppet om ett evigt liv gjorde att faraonernas kroppar bevarades in i minsta detalj. De organ som man ändå tvingades plocka ut placerades i särskilda kärl utanför sarkofagen. Allt måste finnas med den dag som faraon åter behövde sin kropp. Andra ser på mumierna som en ren restprodukt. Som mumieexperten Art Aufderheides som intervjuas i boken Mumiekongressen. En mumie är i princip bara en halvrutten proteinsoppa, säger denne man vars besatthet av gamla kroppar fått honom att resa runt hela världen. Hur man än ser på det är gränsen mellan död och liv aldrig så tunn som när man betraktar en mumie. Att förvandla en död kropp till en mumie var en lång process. Inför den sista resan måste faraos kvarlevor göras redo genom en 70 dagar lång balsamering innan processionen lämnade Thebe mot Konungarnas dal. Egyptierna gjorde allt för att härskarens kropp skulle vara i så gott skick som möjligt. Inälvor och större organ av- MUMIENS FÖRBANNEL SE 49
lägsnades, hjärnan togs ut men hjärta och njurar lämnades ofta kvar. Kroppen fylldes med dussintals små linnepåsar innehållande kristallsoda som har uttorkande egenskaper, flera hundra kilo hälldes över kroppen. Senare tiders experiment har visat att metoden var mycket effektiv. När sodan togs bort var kroppen skyddad, och arbetet med att smörja in den med alkohol, välluktande kryddor och harts fullbordade balsameringen. När den lindade kroppen så hade placerats i en flera ton tung stensarkofag stängdes vägen in till kammaren för alltid. Här låg de och väntade, Solens söner. Nu är det långt ifrån bara Egypten som kan ståta med mumier. Traditionen att bevara kroppen efter döden har funnits i många länder och önskan att bevaras för framtiden lever kvar in i våra dagar i form av nedfrysning i väntan på läkarvetenskapens framsteg. Även om metoderna att bevara lik har varierat så är det många folk runt om i världen som lagt ned stor kunskap och djup tradition i detta försök att övervinna döden. Rader av katolska helgon har placerats i öppna kistor och glasmontrar. I sin intressanta bok Mumiekongressen beskriver författaren Heather Pringle också dessa och kan berätta att de trots sitt vackra yttre inte skyddats av Guds hand i den utsträckning den kyrkliga mytbildningen velat odla. Rätt svar: de hade mumifierats i största hemlighet när ingen såg på. Sämre gick det för Vilhelm Erövraren som oväntat omkommit sedan hans häst råkat kliva på glödande kol 1087. En snabb balsamering räckte inte. Inne i kyrkan exploderade liket och begravningsgästerna flydde i panik från stanken. Det fanns de som tog mumifiering på stort allvar. Inte minst de så kallade Shugen-asketerna i Japan. När asketerna kände på sig att slutet var nära försatte de sig i ett meditativt tillstånd och övergick till en sparsam kost av tallbark, nötter och hartslack. På det sättet mötte de slutet. Senare tiders forskare har kunnat konstatera att metoden var framgångsrik. Asketerna lyckades faktiskt mumifiera sig själva. I gamla skräckfilmer är mumierna oftast famlande monster som utan ro efter döden iklädda löst hängande bandage stapplande tar sig fram med en hastighet av tre meter i timmen, vilket räcker utmärkt för att hinna i kapp sina snubblande offer. I verkligheten har deras tillvaro varit betydligt tuffare. 5 0 BER ÄT T EL SER OM DE T OK Ä NDA
I 1830-talets England var mumieupplindningar pikanta sociala evenemang. Folk betalade inträde för att få se det senaste exemplaret ( direkt från Egypten! ) rullas upp på scenen framför dem. Allt till ackompanjemang av en mässingsorkester. Hundratals mumier smugglades mer eller mindre öppet ut från Egypten till länder där de mötte skilda öden. Några var äkta, andra säkert rena bluffar som dem som John Keel mötte i källaren. En del av historierna är rena myter som att pappersbruken återanvänt själva lindorna för att trycka tidningar på. En som är sann är att pulveriserade mumier använts som både läkemedel och färg till att måla tavlor med under framför allt 1500-talet. Mumiesmugglingen från Egypten var enorm och det är förvånande att det över huvud taget finns några kvar i landet. Man förstår att vissa handlare började tillverka sina egna exemplar och det är inte konstigt att en del av mumierna blev så förbannade att de gick igen på vita duken. Bakom Hollywoods skräckfilmer finns också en livskraftig myt om faraonernas förbannelse. En myt som har sitt ursprung i de egyptiska faraonernas gravar. I alla tider har gravplundrare varit ett mycket påtagligt hot mot faraonernas sista viloplatser och efter att ha misslyckats med att skydda sina döda kungars kroppar från plundrare övergav egyptierna till slut pyramiderna som gravkonstruktion. Trots sin mäktighet med miljontals stenblock och labyrintlika gångsystem hade pyramidbyggena inte kunnat hålla plundrarna borta. Rikedomarna som begravts med den döda var alltför lockande. Lösningen skulle bli en helt ny typ av gravar, nedgrävda i klippan i ett ödsligt ökenområde tvärs över Nilen vid Thebe, rikets nya huvudstad från 1500 f.kr. Det var här i Konungarnas dal eller Biban el-moluk som den heter som det Nya rikets härskare skulle finna sin sista viloplats. Undangömda på Nilens västra strand, de dödas sida av floden, bevakades de av vakter från klipporna runt dalen. Tanken var att skapa en tidskapsel där den avlidne härskaren omgiven av magiska formler, mat och dryck och allt som han kunde tänkas behöva, skulle stå beredd inför resan över den mest okända av alla floder. Men också här blev skyddet kortvarigt och av de 62 kända gravarna är det endast en som inte har plundrats på sitt innehåll, den unge härskaren Tutanchamons lilla klippgrav. Och det är här på MUMIENS FÖRBANNEL SE 51
några meters djup under sanden som vi kan finna upprinnelsen till mumiens förbannelse. Allt började 1912 då amerikanen och affärsmannen Theodore M Davis efter tio års framgångsrikt grävande i Konungarnas dal gav upp, säker på att han hade tömt den på allt som var värt att hitta. Trots att han hade två år kvar av sitt grävtillstånd överlät han det nu i stället på Lord Carnarvon, en rik engelsk aristokrat som 20 år tidigare hade ärvt sin titel. När han slutligen gav sig av hade Davis grävt fram gravar tillhörande faraonerna Thutmosis II, Thutmosis IV, drottning Hatschepsut, Siptah och Horemheb, oändligt vackra men alla plundrade sedan länge. Vad Davis inte visste var att när han slutade gräva befann han sig bara två meter från århundradets största arkeologiska upptäckt. Platsen man grävde på var allt annat än gästvänlig. Konungarnas dal tillhör på mer än ett sätt de döda och mellan de sandgula bergen i den stekheta luften på botten av dalen växer inget levande. Ökenbergen tornar upp sig längs sidorna. Men osynliga för ögat genomkorsas marken av mörka gångar, prydda med färgsprakande målningar där flertusenåriga faraoner har vilat. I denna dödsskuggans dal väntade de alla på livet efter detta. Och det var här som Lord Carnarvons expedition under den brittiske egyptologen Howard Carter hoppades hitta ytterligare någon grav. I november 1922 hade Carter och hans team fört en sex år lång och ännu så länge fruktlös kamp mot öknen. För Carter rådde det dock ingen tvekan. Någonstans under hans fötter fanns det ännu en oupptäckt grav. Fundamentet till några enkla bostäder där arbetarna som en gång konstruerat graven bott visade att den borde ligga någonstans i området. Men grävandet gav inte det minsta spår. Till slut bestämde han sig för att gräva också under arbetarhyddorna, den sista plats som återstod. Och så, den 4 november 1922, stötte man på de första spåren av en mänsklig konstruktion. Nästan tre veckor senare, den 26 november, stod Carter framför en dörr som ledde in i klippan. Han gjorde ett litet hål i dess ena hörn och kände mångtusenårig luft strömma mot ansiktet. Efter år av hopplöst grävande kikade så Howard Carter in i en hittills okänd gravkammare. Bakom honom stod flera ur expeditionen under spänd tystnad. Till slut kunde Lord Carnarvon inte hålla sig: 52 BER ÄT T EL SER OM DE T OK Ä NDA
Howard Carter och A. C. Mace öppnar den förseglade dörren till Tutanchamons grav den 16 februari 1923. foto: scanpix Ser ni någonting, Carter? Ja, svarar Carter. Underbara saker. Det Carter såg i form av skimrande guld, sällsamma djur och vackra statyer hade inget mänskligt öga sett på 3 300 år. Det som låg framför honom var den unge faraon Tutanchamons orörda grav. Ett fynd efter en farao som bara regerat i tio år och som snart kom att kallas århundradets arkeologiska upptäckt. Men upptäckten skulle också bli inledningen till en serie dödsfall och snart gick ryktet om faraos förbannelse. En liten lerskärva MUMIENS FÖRBANNEL SE 53
som Carter funnit i förrummet innehöll en inskription med hieroglyfer som när den dechiffrerats visade sig betyda: Döden skall med sina vingar slå den som stör faraos ro. Och döden skulle komma. En av de första blev George Edward Stanhope Molyneux Herbert, Lord Carnarvon själv. I februari 1923 hade Lord Carnarvon bitits av en mygga på kinden men såret ville inte läka. När han rakade sig råkade såret gå upp och snart blev det infekterat. Till slut drabbades lorden av blodförgiftning och i början av april hög feber. Han fördes till Continental- Savoy i Kairo där han fick lunginflammation och avled tidigt på morgonen den 5 april med sin fru, son och dotter vid sjukbädden. Hans son, Lord Porchester som senare intervjuades av författaren Philipp Vandenberg, är den som tydligast har odlat föreställningen om faraos förbannelse. Den unge lorden berättade att ljuset oförklarligt slocknat i hela Kairo då hans far dog och att pappans sista ord var Jag hör hans rop, jag följer honom. Ingen tvekade om att det var den döde faraon som kallade. Hemma i England hade Lord Carnarvons älskade foxterrier samtidigt satt sig på bakbenen och fallit död ned. Tydligare kunde det inte sägas. Här verkade krafter starkare än en vanlig dödlig kunde rå på. Enligt mytbildningen kring Lord Carnarvons död ska han redan innan avfärden från England ha konsulterat ett medium som levererade det avskräckande och stackatoaktiga budskapet: Lord Carnarvon ska inte gå in i graven. Olydnad innebär fara. Om ignorerat väntar sjukdom. Hämtar sig inte. Döden tar honom i Egypten. Tolv år efter det att Howard Carter kikat in genom springan i den grav som skulle göra honom berömd hade sex av de 25 som befann sig på platsen dött. Läser man Vandenbergs bok Faraonernas förbannelse nämns siffran 13 av 20, men då skriver inte Vandenberg under hur lång tid dödsfallen skulle ha utspelat sig. För den breda allmänheten stod det dock klart att fler skulle komma att dö. En av dem var den brittiske arkeologen Arthur Mace som efter att ha klagat över trötthet föll i koma och dog, som det ofta heter, strax efteråt. I själva verket avled Mace först 1928, fem år efter Lord Carnarvon. I flera skrifter om förbannelsen plockas också personer med som inte varit direkt delaktiga i utgrävningarna, som 5 4 BER ÄT T EL SER OM DE T OK Ä NDA
Utgrävningsområdet vid Tutanchamons grav lockade många nyfikna. Ännu i dag är graven den mest besökta i Konungarnas dal. foto: scanpix George Gould, en vän till Lord Carnarvon som anlände till Egypten strax efter dennes död. Gould sägs ha besökt graven varefter han kollapsade i feber och avled inom tolv timmar. En annan som ofta nämns när det gäller förbannelsen är läkaren Archibald Reid. Reid använde röntgen för att undersöka Tutanchamons mumie. Han var också den som skar upp bindorna kring den döde faraon. Efter att ha klagat över utmattning gav sig Reid tillbaka till England där han avled strax efter ankomsten 1924. Men enligt andra uppgifter, som Ohio-tidningen The Zanesville Times Signal från den 5 oktober 1924 förmedlar, avled Reid i Schweiz den 18 januari samma år, alltså inte i England. Samma tidning har rubriken Egypt curse claims its fifth victim över hela förstasidan på sin tredje sektion. I artikeln får vi en MUMIENS FÖRBANNEL SE 55
inblick i hur frikostig den samtida pressen var när det gällde att koppla samman en persons död med öppnandet av Tutanchamons grav och den vidhängande förbannelsen. Rubrikens femte offer var den brittiske egyptologen H G Evelyn- Whites som nyligen begått självmord. Orsaken bottnade i en kärlekshistoria där en kvinna blivit olyckligt kär i Evelyn-White och när denne inte besvarade hennes inviter tagit sitt eget liv. Det var när Evelyn-White var på väg till ett förhör om kvinnans död som han tog fram en pistol och sköt sig i baksätet på en taxi. I hans ficka hittades en papperslapp med följande ord: Jag visste att det vilade en förbannelse över mig, men jag var tvungen att ta dessa manuskript till Kairo. Munkarna sa till mig att förbannelsen skulle verka i vilket fall. Nu har den gjort det. Nu var det inte någon egyptisk farao som hade uttalat förbannelsen och någon mumie var inte inblandad. Något som knappast bekymrade den tidens tidningar. Manuskriptet som Evelyn-Whites skriver om hade han hittat tre år tidigare i ett lönnrum i ett koptiskt kloster i en dal 100 kilometer från Kairo. Efter att ha fått föreståndarens tillstånd tog han med sig dokumenten till Kairo, något som munkarna motsatte sig och varnade att han skulle komma att straffas för. Minnet av munkarnas förutsägelse kom åter i hans minne. Det som först hade verkat absurt och omöjligt var nu fullt möjligt. Han var helt uppslukad av tanken. Han riktade pistolen mot sitt huvud men fingret som kramade avtryckaren var inte hans utan någons som hade levt i Egypten århundraden tidigare, skrev tidningen i ett försök att levandegöra händelsen som ju ingen hade bevittnat. Över huvud taget är det intressant att läsa tidningarna från den tiden. Där rådde det ingen tvekan om att det verkligen vilade en förbannelse över dödsfallen. När den amerikanske arkeologen James H Breasted avled den 2 december 1935 skrev nyhetsbyrån Associated Press följande: Professor James H Breasted, den framstående arkeologen som invaderade Tutanchamons grav i Egypten och fnyste åt ryktena om att en förbannelse skulle drabba dem som kränkte den urgamla viloplatsen dog i dag. Att professorn var 70 år gammal och avled av en blodsjukdom i samband med en uppblossande malariaattack stärkte snarare bilden eftersom sjukdomen på så sätt kunde kopplas till Afrika. Problemet med uppgifterna om förbannelsens verkningar är att 5 6 BER ÄT T EL SER OM DE T OK Ä NDA
de varierar beroende på vem man läser. De som tror på en förbannelse placerar dödsfallen i tiden strax efter själva öppnande av graven medan de som mera förutsättningslöst undersökt händelserna inte sällan anger helt andra uppgifter. Ett sådant exempel är Carters sekreterare Richard Bethell, som enligt en internetsida avled i en hjärtinfarkt fyra månader efter det att graven upptäckts. Men läser man tidningarna från den tiden framgår det att Bethell avled 46 år gammal i sömnen den 16 november 1929, alltså sju år efter upptäckten. Men Richard Bethell skulle ta ytterligare ett liv med sig in i döden. Den 21 februari året efter kastade sig Richard Bethells far, lord Westbury, mot sin egen död genom att hoppa från sjunde våningen i sitt hem i London. I sin våning hade lord Westbury flera vackra föremål från Konungarnas dal som han fått av sin son. Enligt tidningsuppgifter hade den 78-årige lorden tagit sin sons död så hårt att hans mentala tillstånd blivit allt sämre och det var i ett obevakat ögonblick, då hans sköterska tillfälligt gått ut, som han öppnade badrumsfönstret och hoppade. Den notoriskt opålitlige Phillip Vandenberg, som inte verkar ha kollat några av sina källor, påstår att Bethells far tog sitt liv när han fick meddelandet om sin sons död, vilket alltså inte är sant. Sex år efter öppnandet skulle alltså tolv av dem som varit med ha dött. Ytterligare sju år senare var bara två av de ursprungliga deltagarna i livet medan 21 skulle ha dött. Som vi kan se varierar siffrorna på hur många som var med när graven öppnades något. En som ifrågasatte de höga dödssiffrorna var chefen för Metropolitan Museum of Art i New York, Herbert E Winlock. Museet var inblandat i delar av utgrävningen och i högsta grad intresserat av att dess personal inte skulle drabbas av några onödiga olyckor. Winlock, som räknade med att 22 personer var med vid gravöppningen 1922, kom fram till att bara sex av dessa hade avlidit fram till och med 1934. Av de 22 som var med när faraons sarkofag öppnades hade bara två dött under de efterföljande tio åren. Av de tio som var med när mumien undersöktes 1925 levde alla 1934. Men många fler var alltså med vid öppnandet eller hade en viktig roll när det gällde att ta hand om fynden från graven. Så här gick det för några av dem: Vakten Richard Adamson, som övernattade i graven, avled 1980 vid en ålder av 81 år, Louvrens representant Georges Benedite avled MUMIENS FÖRBANNEL SE 57
Många mumier från Egypten är mycket välbevarade. De kistor de ligger i består ofta av flera skikt och den dödes kropp är svept i tyg. De här båda mumierna finns på Nationalmuseum i Köpenhamn. foto: clas svahn 5 8 BER ÄT T EL SER OM DE T OK Ä NDA
69 år gammal år 1926 av värmeslag (även om en tidningsuppgift säger att han föll ned i en grav!), Bernard Bruyere avled 1965, 80 år gammal, fotografen Harry Burton avled 1939, 80 år gammal, den belgiske arkeologen Jean Capart avled 1947, 70 år gammal, Sir Alan Gardiner som tog hand om allt skrivet material från graven dog 1963, 84 år gammal, Lord Carnarvons dotter Lady Evelyn Herbert dog 1980, 78 år gammal och så vidare. Listan kan göras lång men tyder knappast på att förbannelsen varit särskilt effektiv. Carter själv, som tillbringat nästan tio år i graven och var den som borde ha utsatts mest för en eventuell förbannelse, levde 17 år efter upptäckten och avled den 2 mars 1939 vid en ålder av 66 år. För några år sedan kom den australiske forskaren Mark R Nelson vid Monash-universitetet i Australien att intressera sig för förbannelsen. Som så många andra blev Mark R Nelson nyfiken på vad som låg bakom de påstådda dödsfallen. Han bestämde sig för att undersöka vilka som var närvarande vid fyra av de viktigaste tidpunkterna och vad som sedan hänt dessa personer, nämligen de som var med om öppnandet av den tredje dörren den 17 februari 1923, öppnandet av Tutanchamons sarkofag den 3 februari 1926, öppnandet av kistan den 10 oktober 1926 och undersökningen av mumien den 11 november 1926. Totalt rörde det sig om 25 personer, alla västerlänningar, som därmed utsattes för eventuella förbannelser. Nelson fann att medelåldern för dem som avled var 70 år och att endast sex hade avlidit fram till 1934. I genomsnitt överlevde de 25 deltagarna utgrävningen med 20,8 år. Man ska också ha klart för sig att människor som reste till Afrika på 1920-talet utsatte sig för allehanda sjukdomar. Någon undersökning om hur andra expeditioners deltagare har klarat sig finns heller inte så vi har egentligen inget att jämföra med. Att tala om någon förbannelse verkar svårt, och riktigt mystiskt blir det inte förrän man drar in människor som inte hade med gravfyndet att göra. Ska vi trots det tro på mumiens förbannelse så är den lika långsamt verkande som en Hollywoodmumie på språng. Så var kommer då idén om en förbannelse ifrån? En sak är säker, den uppstod inte i samband med öppnandet av Tutanchamons grav. Enligt egyptologen Dominic Montserrat, som avled 2004, kan idén spåras tillbaka till 1821 då en teatergrupp uppträdde i London med en pjäs där en mumie spelade en huvudroll. Pjäsen ska sedan ha MUMIENS FÖRBANNEL SE 59
inspirerat författaren Jane Loudon Webb att skriva en bok med titeln The Mummy. Boken var en framtidsroman där en ilsken mumie återvände till livet för att sedan ägna sig åt att försöka strypa bokens huvudperson, egyptologen Eric. 1828 kom en barnbok, The Fruits of Experience, där ett antal mumier användes som facklor under en upptäcktsfärd in i en hemlighetsfull pyramid, något som mumierna inte uppskattade. I Louisa May Alcotts kortnovell Lost in a Pyramid: the Mummy s Curse från 1869 blev mumiens hämnd verkligt skrämmande. Också här sätter en obetänksam upptäckare eld på en mumie under en vandring inne i en pyramid. Där upptäckter han sedan några frön som han tar med sig hem till USA, där hans fästmö intet ont anande planterar dem. Blommorna som växer upp ifrån dem är vanställda och allt annat än vackra vilket inte hindrar den unga damen från att bära en av dem när hon senare i boken gifter sig med sin älskade. Givetvis går det inte alls bra. Kvinnan luktar på blomman och förvandlas därefter till en levande mumie. Det finns alltså gott om tänkbara influenser för den som ville tro på en förbannelse. Med 4 000 turister dagligen i dalen ringlar kön till Tutanchamons grav lång men det är knappast troligt att någon av dem skulle utsättas för en förbannelse trots att den unge faraon alltså återfått sin sista viloplats. Kanske blir de i stället lite besvikna. Med sina fyra små rum tillhör graven de allra minsta i dalen och forskarna tror att gravens litenhet beror på kungens oväntade och för tidiga död. 6 0 BER ÄT T EL SER OM DE T OK Ä NDA