Promemoria 2010-05-21 Ku2010/916/KT Kulturdepartementet Förslag till ny förordning om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer 1. Styrmedlen inom kulturmiljöområdet behöver moderniseras I propositionen Tid för kultur (prop. 2009/10:3, bet. 2009/10:KrU5, rskr. 2009/10:145) anges att det, mot bakgrund av de förändringar som skett i samhället under de mer än femton år som gått sedan den gällande bidragsförordningen trädde i kraft, finns anledning att göra en översyn av de ändamål som kulturmiljövårdsbidraget får användas till. Översynen bör ses som ett led i ett långsiktigt arbete för att modernisera och effektivisera kulturmiljöområdets styrmedel. Bidraget fördelas från det under utgiftsområde 17 uppförda anslaget 7:2 Bidrag till kulturmiljövård. Denna promemoria behandlar inledningsvis bakgrunden till översynen av den aktuella förordningen. Därefter följer en analys av utvecklingsmöjligheter och ett förslag till en ny förordning om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer. 1.1 Gällande bestämmelser Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. är den centrala lagstiftningen inom kulturmiljöområdet. Lagen innehåller bland annat bestämmelser för skydd av ortnamn, fornlämningar och fornfynd, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Värdefulla kulturmiljöer skyddas även enligt Miljöbalken. Hit hör de områden som är av riksintresse för kulturmiljövården. Miljöbalken ger också länsstyrelser och kommuner möjlighet att inrätta kulturreservat. Bestämmelser om hur kulturmiljövårdsbidraget får användas finns i första hand i förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. Vissa förutsättningar för användningen av bidraget finns även i det årliga regleringsbrevet för Riksantikvarieämbetet.
Enligt förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård får bidrag lämnas till 1. ombyggnad m.m. av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse, 2. vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, 3. vård av kulturlandskap och fornlämningar, 4. arkeologisk undersökning vid bostadsbyggande, 5. arkeologisk undersökning vid mindre arbetsföretag, och 6. information m.m. i anslutning till kulturminnen och kulturmiljöer. Förordningen innehåller bestämmelser om de närmare förutsättningarna för att bidrag ska kunna lämnas och vilka insatser som berättigar till bidrag. 2 1.2 Användningen av anslaget för bidrag till kulturmiljövård Riksantikvarieämbetet lämnar årligen i årsredovisningen en omfattande redovisning av hur anslaget för bidrag till kulturmiljövård använts. I regleringsbrevet för 2005 fick Riksantikvarieämbetet dessutom i uppdrag att i en särskild rapport göra en samlad kartläggning och redovisning av fördelningen av anslaget under åren 2000 2004. Uppdraget redovisades i Riksantikvarieämbetets rapport 2005:2. För 2010 uppgår anslaget 7.2 Bidrag till kulturmiljövård till 251,7 miljoner kronor. Riksantikvarieämbetet fördelar anslaget enligt sitt regleringsbrev och enligt förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet delegerar genom ett särskilt beslut beslutanderätten över huvuddelen av bidragsgivningen till länsstyrelserna. Denna del fördelas till länsstyrelserna efter ett ansökningsförfarande. Fastighetsägare eller motsvarande ansöker om bidrag hos länsstyrelsen som gör en bedömning av lämplighet, behov och omfattning. Bidragen betalas ut av Riksantikvarieämbetet i efterskott, dvs. sedan arbetet utförts. Utbetalade belopp 2009 varierade mellan 6,5 och 20 miljoner kronor per län. Genom bemyndigande kan länsstyrelsen, på uppdrag av Riksantikvarieämbetet, även besluta om bidrag ur kulturmiljövårdsanslaget som ska betalas ut under kommande budgetår. År 2009 utbetalades 173 miljoner kronor till vårdinsatser och 35 miljoner kronor till information och tillgängliggörande. Medel fördelades även till kunskapsunderlag och vissa arkeologiska åtgärder. Andelen utbetalade medel till objekt och miljöer som är skyddade enligt lag uppgick 2009 till 82 procent av anslaget. I Sverige finns t.ex. drygt en miljon fornlämningar och mer än två tusen byggnadsminnen. En kategori som utökats under senare år är kulturreservat, som nu är 34 till antalet. Medfinansiering av insatser som får bidrag sker exempelvis av kommuner, länsarbetsnämnder, bolag och stiftelser. Medfinansiering kan även komma från EU:s strukturfonder eller från anslaget för regionala tillväxtåtgärder. Dessutom står brukarna eller fastighetsägarna för en stor
del av finansieringen. De under 2009 avslutade insatserna som fått bidrag medfinansierades med cirka 163 miljoner kronor. Av dessa utgjorde 22 miljoner kronor stöd från EU:s fonder och program. 3 1.3 Tid för kultur Genom den kulturpolitiska propositionen Tid för kultur (2009/10:03) har regeringen lyft fram betydelsen av att utveckla arbetet inom kulturmiljöområdet, bl.a. genom de nya kulturpolitiska målen och genom betoning av helhetssyn och samverkan. Nya kulturpolitiska mål Riksdagen beslutade i december 2009 om nya nationella kulturpolitiska mål (prop. 2009/10:3, bet. 2009/10:KrU5, rskr. 2009/10:145). De nya målen ska vara styrande för den statliga kulturpolitiken samt kunna inspirera och vägleda politiken i kommuner och landsting. Målen är formulerade som följer: Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. För att uppnå målen ska kulturpolitiken: - främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor, - främja kvalitet och konstnärlig förnyelse, - främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas, - främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan, - särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur. Alla mål berör kulturmiljöområdet. Strecksatsen att kulturpolitiken ska främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas har särskild betydelse för utformningen av framtidens kulturmiljöpolitik. I den kulturpolitiska propositionen (s. 30 och 31) motiveras målet bl.a. på följande sätt: Kulturarvet skapar perspektiv på samhället och dess utveckling och berikar människors liv. Det tillhör alla och bör ses som en kraft i samhället som bidrar till utveckling och förnyelse. Kulturarvets möjligheter tas bäst tillvara när en mångfald av aktörer, såväl enskilda människor som myndigheter, institutioner, organisationer och näringsliv, bidrar med sina perspektiv och använder kulturarvet utifrån olika utgångspunkter. Medborgarnas engagemang och delaktighet är en viktig förutsättning för att kulturarvet ska leva vidare och utvecklas.
4 De nya kulturpolitiska målen understryker vikten av att bidragsgivningen inom kulturmiljöområdet regleras i en ny förordning som svarar mot behoven i dagens samhälle, formuleras utifrån ett medborgarperspektiv och bidrar till att stärka människors möjlighet till delaktighet. Ökad samverkan inom kulturmiljöområdet I den kulturpolitiska propositionen framhålls även att väl omhändertagna kulturmiljöer berikar människors liv, bidrar till att skapa goda livsmiljöer och kan ge förutsättningar för utveckling av nya idéer och verksamheter i alla delar av landet. För att kulturmiljöer ska kunna bevaras och tas tillvara i samhällsutvecklingen är det viktigt med ökad samverkan och dialog mellan berörda aktörer, såsom myndigheter och institutioner inom olika samhällsområden samt enskilda organisationer. I propositionen framhålls också att myndigheterna inom kulturmiljöområdet, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna, bör fördjupa sin samverkan för att stärka humanistiska och historiska perspektiv i arbetet för en hållbar samhällsutveckling. Likaså betonas att kulturarvets och kulturmiljöns betydelse för att skapa goda livsmiljöer bör lyftas fram. En annan viktig utgångspunkt i den kulturpolitiska propositionen är att människors tillgång till kulturarvet och kulturmiljön säkras och att dessa blir användbara och meningsfulla i vid bemärkelse. Det kan t.ex. handla om att göra kulturmiljöer tillgängliga för olika grupper i samhället. Det är även av stor betydelse att utveckla metoder och samarbetsformer för att ge såväl enskilda individer som organisationer, nätverk, entreprenörer och företag ökade möjligheter att använda och utveckla kulturarvet och kulturmiljöer utifrån olika utgångspunkter. Det ökar allmänhetens tillgång till kulturmiljön, men främjar också landsbygdens tillväxt och sysselsättning. Kulturarv och kulturmiljöer kan bidra till upplevelser och skapa förutsättningar för utveckling av nya idéer och verksamheter. 1.4 Uppdrag 39 och uppdrag 70 samordning inom länsstyrelserna och samverkan mellan länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet I länsstyrelsernas regleringsbrev för 2009 gav regeringen ett uppdrag till länsstyrelserna som berör frågan om översyn av förordningen om bidrag till kulturmiljövård, det s.k. uppdrag 39. Uppdraget handlade om att se över arbetsformer och samarbetsformer för kulturmiljöfunktionerna vid länsstyrelserna och att lämna förslag på mer formaliserat samarbete och samverkan mellan länsstyrelserna. Rapporten Samverkan ger styrka! (Länsstyrelsen Södermanlands län, rapport nr 2009:9) belyser hur kulturmiljöfrågorna är en del av den historiska och humanistiska dimensionen av samhällsutvecklingen. Denna dimension bedöms få allt större betydelse i en utvecklad samhällsplanering. Den analys som genomförts inom uppdrag 39 leder fram till en rad slutsatser. Länsstyrelsens insatser inom ramen för en utvecklad
samhällsplanering på temat delaktighet bedöms öka behovet av en integrerad och kompetent kulturmiljöfunktion (humanistisk dimension). En annan utgångspunkt som lyfts fram är att länsstyrelserna har sådana brister i kunskapsunderlaget (objekt och sammanhang) att det riskerar att leda till obalans i förhållande till andra sektorsintressen och fördröjningar av angelägna infrastrukturprojekt. Vidare anses samverkan mellan länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet vara en nyckelfaktor för länsstyrelsernas samverkan. Av rapporten framgår att kulturmiljöbidraget är det viktigaste ekonomiska styrmedlet inom området och att det är ett problem att den befintliga förordningen i flera avseenden upplevs som föråldrad. Det påpekas att flera bestämmelser går tillbaka till den tidigare förordningen från 1981 och att förutsättningarna för arbetet har förändrats under de gångna trettio åren. Som fortsättning på uppdrag 39 har både länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet fått ett nytt uppdrag i 2010 års regleringsbrev, uppdrag 70. Uppdrag 70 innebär att länsstyrelserna tillsammans med Riksantikvarieämbetet ska utarbeta ett program för hur ett fördjupat och samordnat arbete mellan myndigheterna ska bidra till att stärka det offentliga kulturmiljöarbetet. I uppdraget ingår att redovisa hur myndigheterna avser att förbättra de nuvarande gemensamma arbets- och samarbetsformerna samt lämna förslag till nya samarbetsformer om sådana behövs. Vidare ska förslag lämnas till hur länsstyrelserna gemensamt med Riksantikvarieämbetet och i bred samverkan med berörda parter kan verka för att stärka de humanistiska och historiska perspektiven i arbetet för en hållbar samhällsutveckling samt hur kulturarvet och kulturmiljön kan bidra till att skapa goda livsmiljöer. Arbetet ska redovisas till Regeringskansliet (Kulturdepartementet) i en slutrapport senast den 1 juni 2010. 5 1.5 Seminarium inför översyn av förordningen om bidrag till kulturmiljövård Mot bakgrund av att det i den kulturpolitiska propositionen Tid för kultur (2009/10:03) aviserades en översyn av förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård anordnade Kulturdepartementet den 15 december 2009 ett arbetsseminarium om hur förordningen bör förändras för att mer effektivt stödja dagens och framtidens kulturmiljöarbete. Inbjudna var samtliga länsstyrelser, Riksantikvarieämbetet och några representanter för länsmuseerna. Gruppdiskussioner hölls kring bl.a. följande teman: 1. Styrkor med dagens förordning, 2. Problem med dagens förordning, utvecklingsmöjligheter. Konkreta förslag på vad som bör ändras,
6 3. Hur kan en ny förordning bidra till utveckling av kulturmiljöarbetet som helhet? Hur kan visionerna för framtiden se ut? Många värdefulla synpunkter kom fram i samband med seminariet. Synpunkterna har tagits till vara i arbetet med denna promemoria. Många betonade vikten av tydlig koppling mellan skydd av kulturhistoriska värden och bidragsgivningen och att vård och förvaltning även fortsatt bör vara huvudändamål för bidraget. Diskussioner fördes också bl.a. om hur kulturmiljöarbetet kan bedrivas mer offensivt och generera bredare samhällsnytta. 2. Utvecklingsmöjligheter kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas Förslag: En ny förordning ska införas som syftar till att de nya kulturpolitiska målen får genomslag i kulturmiljöarbetet och att bidragsgivningen inom området kan utvecklas i samklang med samhällsutvecklingen. En utgångspunkt är att bidragsgivningen även fortsättningsvis ska vara nära kopplad till skyddslagstiftningen inom kulturmiljöområdet. De föreslagna förändringarna innebär, förutom en generell modernisering, att större fokus läggs på tillgängliggörande, bättre kunskapsunderlag och ökad helhetssyn. En rad förenklingar föreslås vidare införas i syfte att berörda myndigheter ska kunna använda begränsade resurser mer effektivt och också kunna ge fastighetsägare eller motsvarande ett bättre stöd för att upprätthålla en ändamålsenlig förvaltning. Förslaget innebär även att bättre förutsättningar för samverkan skapas. 2.1 Överväganden De statliga bidragen inom kulturmiljöområdet skapar förutsättningar för att viktiga delar av kulturarvet bevaras, används och utvecklas. En grundläggande utgångspunkt är att bidraget även fortsättningsvis bör vara nära kopplat till länsstyrelsernas myndighetsutövning, dvs. att bidragsgivningen är nära knuten till den skyddslagstiftning som det statliga kulturmiljöarbetet hanterar. Kulturdepartementet gör därför bedömningen att bidragets huvudsakliga ändamål, att bidraget används till vård och tillgängliggörande av kulturhistoriskt värdefulla objekt, miljöer och landskap, bör stå fast. Samtidigt finns en rad frågor där en ny förordning bedöms kunna ge det statliga kulturmiljöarbetet bättre förutsättningar att bedriva ett offensivt
arbete som leder till att kulturhistoriska värden i högre grad används aktivt i samhällsutvecklingen. 7
Förslaget till ny förordning innebär bl.a. att förutsättningar skapas för ett mer omfattande arbete med tillgängliggörande av kulturmiljöers värden. En annan konsekvens är att formerna för arbetet med kunskapsunderlag blir förordningsstyrda. Sammanfattningsvis bedöms de föreslagna förändringarna vara av sådan karaktär att det inte handlar om en revidering, utan om ett införande av en ny förordning som ersätter de gällande bestämmelserna. I det följande kommenteras områden där större förändringar föreslås. Vid sidan av de förändringar som kommenteras nedan har en rad smärre, framförallt språkliga, justeringar gjorts i förslaget. Förordningen kommer att antas med beaktande av EU:s statsstödsregler. 8 Helhetssyn på förvaltningen av värdefulla kulturmiljöer En viktig ambition med de föreslagna förändringarna är att ge större utrymme för att, i varje enskilt fall, avgöra vilka insatser som bäst gynnar de övergripande målsättningarna, dvs. att de statliga insatserna ska bidra till att en mångfald av värdefulla kulturmiljöer bevaras, används och utvecklas i hela landet. Ordet förvaltning används i förslaget till ny förordning för att understryka vikten av en helhetssyn där bevarandearbete går hand i hand med tillgängliggörande och hållbar användning av kulturmiljöer och kulturminnen. Värdefulla kulturmiljöer används som ett samlande uttryck för alla de typer av objekt, miljöer och landskap som hanteras inom ramen för förordningen. Medfinansiering är, utom i undantagsfall, en förutsättning för bidrag. Utifrån en helhetssyn kan dock medfinansieringen se ut på olika sätt och bedömningen måste, i det enskilda fallet, relateras till förutsättningarna att upprätthålla en ändamålsenlig förvaltning i alla delar. Även förslaget att bidraget får fördelas till kulturhistoriskt motiverade kostnader i stället för det nuvarande rekvisitet överkostnader syftar till större flexibilitet och att öka möjligheterna att bruka begränsade resurser effektivt utifrån en helhetssyn. Konsekvensen av detta bedöms bli att fler typer av vårdinsatser kan stödjas. I det korta perspektivet är dock inte avsikten att någon större förändring ska ske utan det handlar om att skapa utrymme för att bidragsgivningen ska kunna utvecklas i samklang med samhällsutvecklingen och den antikvariska praktiken. En annan förändring som också syftar till att skapa större flexibilitet är att särskilda skäl inte längre behöver föreligga för att medel ska kunna betalas ut i förskott. Detta bedöms få den effekten att det blir lättare att i bidragsgivningen svara upp mot olika typer av aktörers skilda förutsättningar att genomföra insatser.
Sammantaget bedöms en ökad helhetssyn bidra till ett enklare regelverk som bl.a. bör underlätta för t.ex. ideella föreningar och små företag som använder värdefulla kulturmiljöer som resurs. 9 Bebyggelse, fornlämningar och landskap Bebyggelse används i förslaget som ett samlingsbegrepp för byggnader, bebyggelsemiljöer och anläggningar. Anläggningar kan i detta sammanhang t.ex. vara parker och trädgårdar. Förutom bebyggelse som omfattas av i förslaget till ny förordning utpekad skyddslagstiftning, föreslås att bidrag ska kunna fördelas till insatser avseende annan bebyggelse som har särskild betydelse för förståelsen av historiska sammanhang eller som är av särskild betydelse som exempel på lokal och regional byggnadskultur. Detta innebär att möjligheter skapas för ett aktivt arbete när det gäller att utveckla synen på vad som bör omfattas av det offentliga kulturmiljöarbetet. Det kan t.ex. handla om att lyfta fram kvaliteter i bebyggelsen som kan vara av stor betydelse för att skildra ett historiskt sammanhang eller som är avgörande för ett landskaps karaktär. En liknande bestämmelse, som avses ge samma typ av effekt, föreslås när det gäller förhållandet mellan fasta fornlämningar och andra värdefulla kulturlämningar. En konsekvens av detta är att fler kategorier av bebyggelse och kulturlämningar kan beaktas vid bidragsgivningen, vilket ställer större krav på de kunskapsunderlag som bör finnas till stöd för kulturmiljöarbetet. En helhetssyn på landskapet är en viktig utgångspunkt i kulturmiljöarbetet. När det gäller bidrag föreslås dock en nära koppling till länsstyrelsernas myndighetsutövning och skyddslagstiftningen. Det är av stor vikt för förståelsen av landskapet som helhet att vissa värdefulla kulturlandskap kan bevaras och användas för att gestalta hur landskapet brukats under olika tider. Vikten av en helhetssyn på förvaltningen av skyddade landskap aktualiseras också genom förslaget om en ny bestämmelse rörande möjligheterna att även ge stöd till förvaltning av naturvärden inom kulturreservat. Möjligheterna till att skydda såväl kulturmiljövärden som naturvärden i samband med reservatsbildning (natur- och kulturreservat) aktualiserades i regeringens proposition Hållbart skydd av naturområden (2008/09:214), där regeringen slog fast att både natur- och kulturmiljövärden bör tillvaratas i respektive sektors arbete med bevarande och vård av natur- och kulturmiljöer. Tillgängliggörande Det är viktigt att kulturmiljöerna och kulturarvet i så hög grad som möjligt görs tillgängliga för allmänheten. Alla grupper i samhället ska kunna ta del av, använda och utveckla kulturmiljön och kulturarvet. Förslaget till ny förordning innebär att särskilda bestämmelser införs som tar sikte på att allmänhetens tillgång till kulturmiljön och dess värden alltid ska beaktas vid bidragsgivningen.
I de föreslagna bestämmelserna om bidrag för tillgängliggörande av kulturhistoriska värden begränsas inte tillgänglighetsbegreppet till den fysiska tillgängligheten utan handlar om möjligheterna till förståelse och delaktighet i vid bemärkelse. I kulturmiljöarbetet bör medborgarnas faktiska tillgång till kulturmiljön och kulturarvet stå i fokus. Arbetet med tillgängliggörande bör ha en uttalad ambition att sammanväva det materiella kulturarvet med det immateriella för att därmed skapa kunskapsmässiga sammanhang som ger nya perspektiv, ny kunskap och bättre pedagogiska möjligheter. 10 Kunskapsunderlag Grunden för det strategiska offentliga kulturmiljöarbetet är tillgång till aktuell och ändamålsenlig kunskap om kulturmiljöer och kulturminnen. I många fall föreligger en situation där sådan kunskap saknas eller är föråldrad. Ansvaret för kunskapsuppbyggnaden delas av en rad aktörer, lokalt, regionalt och nationellt. För att skapa bättre förutsättningar för arbetet med kunskapsunderlag har regeringen i enlighet med vad som aviserades i den kulturpolitiska propositionen (2009/10:3, s. 76 och 77), genom förslag i budgetpropositionen för 2010 och villkor i Riksantikvarieämbetets regleringsbrev, inrättat en ny anslagspost, under anslaget 7:2 Bidrag till kulturmiljövård. Användningen av de medel som är knutna till anslagsposten för framtagande av generella regionala och kommunala kunskapsunderlag som syftar till att ta tillvara kulturhistoriska värden i samhällsplaneringen föreslås regleras i den nya förordningen. Samverkan genom samordning Samverkan och samarbete är nyckeln till ett effektivt offentligt kulturmiljöarbete som kan ge viktiga bidrag till samhällsutvecklingen. Att skydda, vårda och tillgängliggöra kulturmiljöer är inte en verksamhet som kan eller bör avskiljas från det övriga samhället utan är nära sammanflätad med t.ex. forskning, folkbildning, företagande och lokal och regional tillväxt. Inte minst bör de möjligheter som finns i samverkan och samarbete med ideella krafter, t.ex. hembygdsrörelsen och intresseföreningar av olika slag, tas i beaktande. Ett effektivt och ändamålsenligt kulturmiljöarbete innebär ofta att hitta gemensamma utvecklingsområden där flera olika samhällsintressen kan samverka. Ett exempel kan vara att kulturmiljöer som vårdas och tillgängliggörs har stor betydelse för möjligheterna att utveckla turismen. Här har kulturmiljöarbetets och besöksnäringens aktörer ett gemensamt intresse av att så många människor som möjligt får uppleva och berikas av mötet med kulturmiljön. Förutsättningarna för samverkan i olika former och konstellationer är ofta goda. En bestämmelse föreslås införas om att bidragsgivningen, i tillämpliga delar, ska samordnas med andra offentliga stöd. Här är syftet att generera största möjliga samhällsnytta, både genom ömsesidig nytta och genom
att undvika överlappningar och dubbelfinansiering. Det gäller t.ex. insatser som finansieras med medel under utgiftsområdena 19 (Regional tillväxt), 20 (Allmän miljö- och naturvård), 23 (Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar) och 24 (Näringsliv). Exempelvis kan samordnade insatser ske inom regionala program för utveckling och tillväxt och bidra till att skapa bättre förutsättningar för att koppla förvaltning av värdefulla kulturmiljöer till utveckling av lokal attraktionskraft. Kravet på samordning innebär att en analys av olika former för samverkan som syftar till att skapa goda förutsättningar för en ändamålsenlig förvaltning och bred samhällsnytta bör vara en given del av de flesta mer omfattande bidragsärenden. 11 Övriga större förändringar En rad förändringar föreslås när det gäller bidrag till arkeologiska undersökningar. Gällande arkeologisk undersökning vid bostadsbyggande så är ambitionen att huvudmotivet för denna bidragsgivning tydliggörs, dvs. att under vissa förutsättningar underlätta tillkomsten av kompletteringsbebyggelse. Bedömningen är att det inte, i detta avseende, är befogat att göra skillnad på fornlämningar som har respektive saknar synligt märke ovan jord. Vidare är bedömningen att det inte är rimligt att koppla särskilda villkor rörande tillkommande bebyggelse till beslut om bidrag för arkeologisk undersökning vid bostadsbebyggelse. Statens inflytande över sådan bebyggelse bör hanteras genom andra författningar, i första hand plan- och bygglagen. Rörande arkeologisk undersökning vid mindre arbetsföretag införs rekvisitet enskilt, vilket avses ha samma begränsande innebörd som dagens reglering i 11 förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård, dvs. att bidrag, avseende arkeologisk undersökning vid mindre arbetsföretag, inte får lämnas till ett statligt, landstingskommunalt eller kommunalt organ. Beträffande ändringar i den formella ramen, t.ex. bestämmelserna om bidragsärendenas handläggning, föreslås i den nya förordningen en mindre detaljreglering. Riksantikvarieämbetet föreslås även, för att bättre kunna möta nya utvecklingsbehov, i högre utsträckning bemyndigas att meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av förordningen. De justeringar som föreslås innebär dock inte att bedömningen görs att det finns ett omedelbart behov av stora förändringar i detta avseende. Förslaget till ny förordning innebär också att en ny måltyp tillförs de allmänna förvaltningsdomstolarna, eftersom ett beslut om att inte betala ut ett tidigare beviljat bidrag görs överklagbart. Detta bedöms endast medföra en marginell ökning av måltillströmningen.
12 2.2 Konsekvensanalys Förslaget till ny förordning bedöms kunna genomföras inom befintliga ramar och därmed inte få några statsfinansiella konsekvenser. Förslaget syftar till att skapa goda förutsättningar för att värdefulla kulturmiljöer ska bevaras, användas och utvecklas. Som ovan beskrivits så utgör kulturmiljöer ofta viktiga resurser för företagande och tillväxt. Sammantaget är syftet genomgående att förenkla och modernisera bestämmelserna och anpassa dem till rådande förhållanden. Detta för med sig att förslaget innebär tydliga förbättringar för företag som använder värdefulla kulturmiljöer som resurs. En ökad helhetssyn bedöms underlätta för små företag och bidra till ett enklare regelverk som sätter fokus på ändamålsenlig förvaltning. De krav på samordning som ställs bedöms också göra det enklare för företag och kan bidra till att utveckla lokal och regional attraktionskraft. Förslaget bedöms inte få några negativa konsekvenser för genomförandet av jämställdhets- och integrationspolitiken. Förslaget bedöms inte få några effekter som påverkar brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet. Genom att förslaget bidrar till förbättrade möjligheter att förvalta värdefulla kulturmiljöer bedöms miljöpåverkan bli positiv.
13 3. Förslag till förordning om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer Inledande bestämmelse 1 I mån av tillgång på medel får statsbidrag enligt denna förordning lämnas till 1. vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, 2. vård av värdefulla kulturlandskap, 3. vård av fornlämningar och andra värdefulla kulturlämningar, 4. tillgängliggörande av kulturhistoriska värden, 5. kunskapsunderlag, 6. arkeologisk undersökning vid bostadsbyggande, och 7. arkeologisk undersökning vid mindre enskilt arbetsföretag. Vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse 2 Bidrag får lämnas för kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård av byggnadsminnen, bebyggelse i kulturreservat och bebyggelse som är av riksintresse för kulturmiljövården. Bidrag får även lämnas till annan bebyggelse som har särskild betydelse för förståelsen av historiska sammanhang eller som är av särskild betydelse som exempel på lokal och regional byggnadskultur. 3 Bidrag får lämnas bara om det kan antas att bebyggelsens kulturhistoriska värden kommer att bevaras för framtiden. Vid bidragsgivningen ska, vid sidan av det kulturhistoriska värdet, även följande beaktas: 1. om bebyggelsen och dess kulturhistoriska värden är eller avses bli tillgängliga för allmänheten, och 2. fastighetsägarens medfinansiering och möjlighet att långsiktigt upprätthålla en ändamålsenlig förvaltning. Vård av värdefulla kulturlandskap 4 Bidrag får lämnas för kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård och skötsel av värdefulla kulturpräglade landskap inom befintliga eller blivande kulturreservat eller kulturlandskap som är av riksintresse för kulturmiljövården.
5 Bidrag får lämnas bara om det kan antas att landskapets kulturhistoriska värden kommer att bevaras för framtiden. Vid bidragsgivningen ska, vid sidan av det kulturhistoriska värdet, även fastighetsägarens medfinansiering och möjlighet att långsiktigt upprätthålla en ändamålsenlig förvaltning beaktas. Inom kulturreservat får bidrag även lämnas till förvaltning av naturvärden. 14 Vård av fornlämningar och andra värdefulla kulturlämningar 6 Bidrag får lämnas för kostnader vid vård av fasta fornlämningar. Bidrag får även lämnas för kostnader vid vård av andra värdefulla kulturlämningar som har särskild betydelse för förståelsen av historiska sammanhang. 7 Bidrag får lämnas bara om det kan antas att lämningens kulturhistoriska värden kommer att bevaras för framtiden. Tillgängliggörande av kulturhistoriska värden 8 Bidrag får lämnas för insatser för att tillgängliggöra kulturmiljöers och kulturminnens värden för allmänheten och för att, i anslutning till kulturmiljön eller kulturminnet, förmedla kunskap om dessa och de historiska företeelser och händelseförlopp som de representerar. Vid bidragsgivningen ska det särskilt beaktas att kulturarvet så långt som möjligt bör göras tillgängligt och användbart för alla grupper i samhället. Kunskapsunderlag 9 Bidrag får lämnas till att ta fram sådana specifika kunskapsunderlag som är nödvändiga för att genomföra insatser som gäller vård och tillgängliggörande av värdefulla kulturmiljöer till vilka bidrag lämnas enligt denna förordning. 10 Bidrag får lämnas till att ta fram av sådana generella regionala och kommunala kunskapsunderlag som syftar till att ta till vara kulturhistoriska värden i samhällsplaneringen. Vid bidragsgivningen ska även möjligheterna till medfinansiering beaktas. Arkeologisk undersökning vid bostadsbyggande 11 Bidrag får lämnas till arkeologisk undersökning och övriga åtgärder enligt 2 kap. 13 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. om fornlämningen finns i ett område med samlad äldre bostadsbebyggelse och berörs av kompletteringsbebyggelse.
15 12 Bidrag får endast lämnas om 1. det finns ett betydande allmänt intresse av att bebyggelsen kommer till stånd, 2. det inte finns möjligheter att anpassa bebyggelsen så att fasta fornlämningar inte berörs, och 3. andra kulturhistoriska värden inte skadas av arbetsföretaget. 13 Bidraget får inte överstiga den kostnad som enligt 2 kap. 14 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. ska betalas av företagaren. Som sådan kostnad räknas inte kostnader för maskintid och grovarbetskraft. Arkeologisk undersökning vid mindre enskilt arbetsföretag 14 Bidrag får lämnas till arkeologisk undersökning och övriga åtgärder som enligt 2 kap. 13 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. ska betalas av företagaren, vid mindre arbetsföretag som 1. föranleds av en myndighets beslut eller någon annan tvingande omständighet, och 2. innebär mindre förändringar i nyttjandet av en byggnad, en anläggning eller ett markområde och det med hänsyn till omständigheterna är skäligt att företagaren avlastas kostnaderna för de arkeologiska åtgärderna. Även om arbetsföretaget inte är av sådant slag som anges i första stycket får bidrag lämnas till kostnader för att ta till vara fornfynd enligt 2 kap. 13 lagen om kulturminnen m.m., om det finns särskilda skäl. Samordning 15 Vid bidragsgivningen ska, i tillämpliga delar, samordning ske med andra offentliga stöd, till exempel inom regionala strategier för kultur eller utveckling och tillväxt. Begränsningar 16 Bidrag får inte 1. lämnas till en statlig myndighet, 2. avse åtgärder som kan erhålla kyrkoantikvarisk ersättning, eller 3. avse åtgärder för vilka stöd har beviljats enligt förordningen (2007:481) om stöd för landsbygdsutvecklingsåtgärder.
16 Ärendenas handläggning 17 Ansökan om bidrag ges in till länsstyrelsen. Frågor om bidrag prövas av Riksantikvarieämbetet eller, efter Riksantikvarieämbetets bemyndigande genom föreskrifter, av länsstyrelsen. Om inte länsstyrelsen ska pröva ärendet ska den med eget yttrande sända ansökningshandlingarna till Riksantikvarieämbetet. 18 Den myndighet som beslutar om bidraget får bestämma villkor för bidragets användning, antikvarisk medverkan, dokumentation, besiktning och annan redovisning samt bevarande och tillgängliggörande. I beslutet ska den tid anges som bidraget står till förfogande. 19 Om det finns skäl får en del av bidraget betalas ut i förskott. Villkor får ställas om förskottets användning och om borgen eller annan säkerhet. Redovisning 20 När de åtgärder som bidraget avser har utförts ska åtgärderna redovisas till och, om det behövs, besiktas av den myndighet som beslutat om bidraget eller av någon annan som myndigheten beslutar om i det enskilda fallet. Återbetalning och återkrav 21 Den myndighet som beslutat om bidrag får besluta att ett beviljat bidrag inte ska betalas ut, om det kan antas att bidraget har beviljats på grund av felaktiga uppgifter. 22 Mottagaren av ett bidrag enligt denna förordning är återbetalningsskyldig om 1. mottagaren genom att lämna oriktiga uppgifter eller på annat sätt har förorsakat att bidraget har lämnats felaktigt eller lämnats med för högt belopp, 2. bidraget av något annat skäl än vad som sägs i 1 har lämnats felaktigt eller lämnats med för högt belopp och mottagaren borde ha insett detta, 3. bidraget inte används för det ändamål det har beviljats för, 4. mottagaren inte lämnar sådan redovisning som avses i 20, 5. villkor i beslutet inte har följts, eller 6. ett beslut om ansvar för kostnader som föranlett bidrag enligt 1 6 och 7 ändras så att det ansvaret minskar för mottagaren av bidraget.
17 23 Om en bidragsmottagare är återbetalningsskyldig enligt 22, får den myndighet som beslutat om bidraget besluta att helt eller delvis kräva tillbaka bidraget, inklusive ränta enligt räntelagen (1975:635). Bemyndigande 24 Riksantikvarieämbetet får meddela de föreskrifter i övrigt som behövs för verkställigheten av denna förordning. Överklagande 25 I 22 a förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut än beslut enligt 21 får dock inte överklagas. 1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2011, då förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård ska upphöra att gälla. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för bidrag som har beviljats före ikraftträdandet.