En rapport från Diakonia, september 2006: Urholkning av det svenska biståndet

En rapport från Diakonia, september 2006: Urholkning av det svenska biståndet

Att utrota fattigdomen är inte en gest av välgörenhet. Det handlar om rättvisa. Det handlar om att värna en grundläggande mänsklig rättighet rätten till värdighet och ett drägligt liv. Så länge fattigdom råder finns ingen verklig frihet. Nelson Mandela, 2005. Produktion: Diakonia, september 2006 Materialet har producerats med ekonomiskt stöd av Sida. Sida har dock inte medverkat vid utformningen av materialet och tar ej ställning till de synpunkter som framförs. Research: Kristoffer Morén, Internationella Byrån Copyright: Diakonia www.diakonia.se Telefon: 08-453 69 00 Postadress: 172 99 Sundbyberg Besöksadress: Starrbäcksgatan 11, Sundbyberg

1. Sammanfattning Sveriges regering och riksdag har fattat beslut om att en procent av den svenska bruttonationalinkomsten, BNI, ska gå till bistånd. Men i verkligheten försvinner en del av pengarna i biståndsbudgeten till annat än fattigdomsbekämpning i fattiga länder. Under senare år har mellan 5,6 och 14,8 procent av biståndspengarna gått till andra ändamål. Det svenska biståndet urholkas på tre sätt: Flyktingmottagning Vissa kostnader för flyktingar räknas som bistånd trots att flyktingarna finns i Sverige. Under 2005 beräknas 1,1 miljarder kronor ha gått till flyktingmottagande i Sverige. Det motsvarar 4,2 procent av landets totala bistånd. Bundet bistånd 624 miljoner kronor ur biståndsbudgeten gick 2005 till bundet bistånd, vilket motsvarar merkostnader på 0,3%. Skuldavskrivningar 2005 beräknas 1,6 procent eller ca 423 miljoner kronor av det svenska biståndet ha gått till skuldavskrivningar. I framtiden är det sannolikt att biståndet urholkas ytterligare på grund av de skuldavskrivningar som Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) beslutade om 2005. Sverige går emot sin egen politik och de åtaganden man gjort genom att stödja två internationella överenskommelser: För det första: I Parisdeklarationen om ökad effektivitet i biståndet konstateras att bistånd som är bundet till köp av varor och tjänster från givarlandet ökar kostnaderna för de fattiga länderna. För det andra: I slutkommunikén efter konferensen i Monterrey 2002 konstateras att skuldavskrivningar är fundamentala för utveckling men att dessa måste finansieras med additionella resurser utöver biståndsramarna. Diakonia anser: Att regelverket i OECD-DAC behöver omprövas. De paragrafer som tillåter användande av biståndsmedel för flyktingsverksamhet i industriländerna bör tas bort. Att biståndet inte ska användas för att gynna svensk industri genom att vara bundet till köp av svenska varor och tjänster. Bistånd kan användas i industriländerna om det finns klara bevis för att det gynnar fattiga människor i fattiga länder. Men det får inte bli ett mål att biståndet ska återflöda till Sverige. Att bistånd inte ska gå till skuldavskrivningar. För att klara FN:s millenniemål behövs både ökat bistånd och skuldavskrivningar. Att biståndet inte ska subventionera försvarets internationella verksamhet. Att biståndet inte ska bidra till att bygga upp eller subventionera militär verksamhet eller militära strukturer. Sverige bör tydligt motsätta sig sådana förslag i OECD och EU. Att det behövs ökad demokratisk debatt om OECD-DAC:s regelverk. Arbetet med denna rapport har visat att det varit svårt, ibland t.o.m. mycket svårt, att få tillgång till statistik och uppgifter om vilka ståndpunkter den svenska regeringen driver. Detta visar att det behövs en ökad transparens i tillgången till information. 3

2. Innehållsförteckning 1. Sammanfattning... 3 2. Innehållsförteckning... 4 3. Så urholkas biståndet... 5 4. Biståndet en bakgrund... 8 5. Bundet bistånd... 13 6. Bistånd till skuldlättnader... 15 7. Bistånd till militära insatser... 17 8. Bistånd till flyktingmottagande... 18 9. Fler kvalitetsfrågor i biståndet... 19 10. Fotnotsförteckning... 20 4

3. Så urholkas biståndet Att utrota fattigdomen är en av de största utmaningarna världen står inför. Över en miljard människor lever i extrem fattigdom, d.v.s. på mindre än en dollar om dagen. Kvinnor utgör merparten av de extremt fattiga. Andelen undernärda barn under fem års ålder har förblivit i stort sett oförändrad de senaste 15 åren. 2005 års notering var 146 miljoner barn och undernäringen fortsätter att bidra till i storleksordningen fem till sex miljoner barns död varje år 1. Samtidigt har vi resurserna och kunskapen för att kunna utrota fattigdomen. Frågan är hur vi prioriterar. Det finns en internationell samsyn att bistånd är nödvändigt för att bekämpa fattigdomen. Mer bistånd ingår som den rika världens ansvar i FN:s så kallade millenniemål, som bland annat slår fast att fattigdomen ska halveras till 2015. I den globala kampanjen mot fattigdomen, som i Sverige bär namnet UTROTA FATTIGDOMEN NU, ingår mer och bättre bistånd som ett krav 2. Kvalitet och kvantitet på biståndet måste gå hand i hand. Det globala samlade biståndet uppgår till ca 100 miljarder USD (2005) 3. 1970 satte FN som mål att de rika länderna ska ge minst 0,7 procent av sin inkomst i bistånd. År 2006 har enbart fem länder nått dit: Danmark, Holland, Luxemburg, Norge och Sverige. Den svenska regeringen och en majoritet i riksdagen har fattat beslut att en procent av den svenska bruttonationalinkomsten, BNI 4, i år (2006) ska gå till biståndet. Detta är första gången sedan 1992 som enprocentsmålet är uppnått. Men trots att regeringen ger och redovisar bistånd på ett formellt korrekt sätt i förhållande till OECD- DAC:s regelverk, så är det bistånd som är ämnat för fattigdomsbekämpning i utvecklingsländer egentligen betydligt mindre än en procent av BNI. Biståndet urholkas på bl.a. följande sätt: I enlighet med OECD-DAC:s regelverk räknar Sverige vissa kostnader för flyktingar som kommer från biståndsländerna som bistånd trots att flyktingarna finns i Sverige. Under 2005 beräknas 1,1 miljarder kronor ha gått till flyktingmottagande i Sverige. Det motsvarar 4,2 procent av landets totala bistånd. 624 miljoner kronor ur biståndsbudgeten gick 2005 till bundet bistånd. Bistånd som är bundet tvingar mottagaren att köpa svenska varor och tjänster. Detta gör att det i genomsnitt blir 25 procent dyrare än att köpa samma varor på den öppna marknaden vilket i slutänden drabbar fattiga människor 7. Det motsvarar merkostnader på motsvarande 0,3 procent av det samlade svenska biståndet. Sverige använder biståndsmedel till skuldavskrivningar. Under 2005 beräknades 1,6 procent av det samlade svenska biståndet gå till olika typer av skuldavskrivningar eller omkring 423 miljoner kronor (53 miljoner USD). I det program som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet slog fast efter valet 2002 sades att skuldavskrivningar ska tas ur biståndsramen 8. Vid den internationella konferensen kring finansiering för utveckling (Monterrey 2002) lovade industriländerna, inklusive Sverige, att finansiering av skuldavskrivningar ska finansieras med andra medel, inte biståndet 9. Det nuvarande regelverket inom OECD-DAC medger att vissa typer av verksamhet som rör säkerhetsområdet och verksamhet som idag kan utföras av fredsbevarande eller fredsamverkande insatser av militär trupp, kan finansieras med biståndsmedel. Sverige, liksom en majoritet av OECD- länderna, har än så länge motsatt sig användande av biståndsmedel direkt till militär trupp. Men i Sverige och i andra OECD-stater höjs röster för att militära, säkerhetsskapande insatser i högre grad ska kunna finansieras med biståndsmedel. Sverige har ställt sig bakom flera EU beslut om att använda biståndsmedel inom EU för militära insatser eller för verksamhet som inte tillåts inom det nuvarande regelverket 10. 5

Urholkning av svenskt bistånd 2002-2005, miljoner kronor och i procent av bistånd. Under 2005 lades 22,5 miljarder kronor på biståndet i Sverige. Under senare år har mellan 14,8 och 5,6 procent av biståndet urholkats och tillförde inte de fattiga människorna nya resurser eller på andra sätt klara fördelar. Siffran för skuldavskrivningar väntas öka med tanke på de skuldavskrivningar som Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) beslutade om under 2005. 2002 2003 2004 2005 Milj. kr i % Milj. kr i % Milj. kr i % Milj. kr i % Totalt svenskt bistånd 19 554,9 19 388,3 19 995,9 22 500 Till skuldavskrivningar 15,5 0,1 1 332,5 6,9 192,8 1 423 1,1 Till flyktingkostnader i Sverige 1 342,0 6,9 1 540,7 7,9 1 331,0 6,7 1 100 4,2 Bundet bistånd 1) 2) - 0 0 80,3 0,1 624 0,3 TOTALT, i procent 7 14,8 8,1 5,6 Not 1: Procentsatse ntsatsen n utgör merkost ostna naden n för bund undet t bistånd som uppk pkomme mmer r när bistånd iståndet t binds til ill l köp av svenska var aror/tjänst r/tjänster. Enligt OECD DAC:s beräkning räkningar uppgår denna merkost ostna nad til ill l 25 procent. Not 2: För bund undet t bistånd år 2002 saknas säker r uppgift. Källa: la: OECD:s statist istika ikavdelning lning, 2005. Ang ngiven n av av Riksdag iksdagens utredning dningstjänst. Sverige går också i vissa avseenden emot sin egen politik och de åtaganden Sverige gjort genom att stödja två internationella överenskommelser; För det första: I Parisdeklarationen om ökad effektivitet i biståndet konstateras att bistånd som är bundet till köp av varor och tjänster från givarlandet ökar kostnaderna för de fattiga länderna 11. Parisdeklarationen handlar om att öka effektiviteten i biståndet utifrån de fattiga ländernas perspektiv. Deklarationen tar upp flera frågor som rör ökat ägarskap för samarbetsländerna och att anpassa biståndet till de fattiga ländernas prioriteringar och egna planer. Även om Parisdeklarationen enbart gäller ett åtagande att avbinda biståndet till de allra fattigaste länderna (Minst Utvecklade Länderna MUL), som inte får så mycket bistånd, har EU-ministrarna klargjort att man vill gå längre i fråga om att avbinda biståndet. Vid EU:s ministerråd i april 2006 uppmanades alla givare att avbinda sitt bistånd: det ska inte ska villkoras mot köp av varor eller tjänster 12. UD skriver på sin hemsida att givarsamordning, i enlighet med Parisdeklarationen, ska anpassas utifrån de fattiga ländernas perspektiv. Det betyder att biståndet ska vara obundet. UD säger sig förespråka målet att öka avbindningen i biståndet 13. Trots det har regeringen inte avbundit bistånd som innebär merkostnader för de fattiga. För det andra: I mars 2002 ägde en stor internationell konferens rum i Monterrey, Mexiko som handlade om att öka finansieringen för utveckling. En ökning av det globala biståndet stod i fokus för diskussionerna, men också andra sätt att finansiera utveckling. Konferensen konstaterade i sin slutkommuniké, som undertecknades av statscheferna och stöddes av FN, Världsbanken och en rad andra organ, att skuldavskrivningar är fundamentalt för utveckling men att dessa måste finansieras med additionella resurser utöver biståndsramarna 14. Trots att Sverige stödjer utkomsten av mötet i Monterrey fortsätter landet att finansiera skuldavskrivningar med biståndsmedel. 6

Även om beloppen av biståndsmedel till skuldavskrivningar varierar från år till år, så är de sammanlagda beloppen inte obetydliga. Med tanke på de nya beslut om skuldavskrivningar som tagits av Världsbanken och Internationella Valutafonden under 2005 och 2006 beräknas behoven av resurser för skuldavskrivningar öka. Det samlade värdet på beslutet, som bär namnet Multilateral Debt Relief Initiative (MDRI), beräknas uppgå till 40 miljarder USD 15. Detta kan jämföras med värdet på det samlade årliga globala biståndet som är 100 miljarder USD 16. Diakonia anser: 1. Regelverket i OECD-DAC behöver omprövas. De paragrafer som tillåter användande av biståndsmedel för flyktingsverksamhet i industriländerna bör tas bort. Biståndet ska inte subventionerna budgetposter som normalt bör finansieras inom respektive svenskt politikområde. 2. Biståndet ska inte användas för att gynna svensk industri genom att vara bundet till köp av svenska varor och tjänster. Bistånd kan användas i industriländerna om det finns klara bevis för att det gynnar fattiga människor i fattiga länder. Det kan finnas fördelar att direkt stödja lokal upphandling med syfte att gynna den lokala ekonomin och befolkningen. 3. Bistånd ska inte gå till skuldavskrivningar. För att klara av FN:s millenniemål behövs både ökat bistånd och skuldavskrivningar. Det är därför viktigt att givarländer och de internationella finansiella institutionerna (Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF) och de regionala utvecklingsbankerna) bidrar till att lösa de fattiga ländernas skuldkris utan att biståndet dräneras i enlighet med överenskommelsen från mötet i Monterrey. Långivarna, inklusive Sveriges regering, måste också ta ansvar för tidigare ansvarslös utlåning, så kallade illegitima skulder, och arbeta fram ett ramverk för en framtida ansvarsfull utlåning. Det behövs en internationell, från givarna oberoende mekanism, för skuldsanering, som också beaktar skuldernas illegitimitet. 4. Biståndet ska inte subventionera försvarets internationella verksamhet. Sverige har i EU stött användande av bistånd till militär verksamhet i strid med OECD:s regelverk. Biståndet ska inte bidra till att bygga upp eller subventionera militär verksamhet eller militära strukturer. Sverige bör tydligt motsätta sig sådana förslag i OECD och EU. 5. Det behövs en ökad demokratisk debatt om OECD-DAC:s regelverk. Den svenska riksdagen och allmänheten bör få ökad insyn i debatten och besluten kring OECD-DAC:s regler om av vad biståndet kan och får användas till. Arbetet med denna rapport har visat att det varit svårt, ibland t.o.m. mycket svårt, att få tillgång till statistik och uppgifter om vilka ståndpunkter den svenska regeringen driver. Detta visar att det behövs en ökad transparens i tillgången till information. 7

4. Biståndet en bakgrund Att utrota fattigdomen är en av våra största utmaningar. I en värld där den globala tillväxten tredubblats på femtio år har fattigdomen inte minskat i samma takt. Mer än en miljard människor lever fortfarande i extrem fattigdom, det vill säga på mindre än en dollar om dagen 17. Varje dag dör 30 000 barn av fattigdomsrelaterade orsaker som skulle kunna åtgärdas. Det kan vara brist på mat eller tillgång till rent vatten. Det kan också vara avsaknad av enkla malariamyggnät eller tillgång till penicillin. En halv miljon kvinnor dör varje år av komplikationer i samband med havandeskap och födslar. Enbart under 2002 dog 3,1 miljoner människor av HIV/aids 18. 70 procent av världens fattiga är kvinnor och barn 19. Antalet, och andelen, undernärda barn under fem års ålder har förblivit i stort sett oförändrat de senaste 15 åren. 2005 var 146 miljoner barn undernärda. Varje år dör mellan fem och sex miljoner barn av undernäring 20. Samtidigt har vi resurserna och kunskapen för att kunna utrota fattigdomen. Frågan är hur vi prioriterar. Det finns en internationell samsyn att bistånd är nödvändigt för att bekämpa fattigdomen. Mer bistånd ingår som den rika världens ansvar i FN:s så kallade millenniemål, som bland annat slår fast att fattigdomen ska halveras till 2015. Flera viktiga framsteg har gjorts för att bekämpa fattigdomen. Biståndet har varit en viktig del i detta. Åren 1990-2005 lyftes fler än 130 miljoner människor ur extrem fattigdom 21. Biståndets betydelse kan mätas på olika sätt. Här är några exempel: Tillgodose människors tillgång till hälsa och utbildning: Den globala utrotningen av smittkoppor, ledd av Världshälsoorganisationen WHO, hade inte varit möjlig utan riktat bistånd på 100 miljoner dollar. Det gäller också stora delar av insatserna mot andra sjukdomar runtom i världen, däribland HIV/aids 22. Sedan 1970 har bistånd resulterat i en fördubbling av antalet barn som går i skola och en halvering av barnadödligheten 23. Budgetstöd till Tanzania har möjliggjort för landets regering att dubblera investeringarna i utbildning per person 1999 2003. Biståndet, tillsammans med skuldavskrivningar, har gjort att skolavgifter kunnat avskaffas vilket gynnat 1,6 miljoner barn 24. Stärka demokratiutveckling och fredsprocesser: Bistånd har varit ett mycket betydelsefullt stöd till demokratiarbete och fredsprocesser, t.ex. i Sydafrika och Centralamerika. Skapa ekonomisk utveckling: Rapporter visar att bistånd bidrar till en ökad ekonomisk tillväxt till exempel i Afrika. Utan bistånd skulle Afrika vara utsatt för en kraftig tillbakagång 25. Professor Jeffrey Sachs, chef för FN:s millennieprojekt, pekar på att det är svårt att mäta samband mellan bistånd och tillväxt eftersom bistånd ofta går till länder drabbade av katastrofer eller konflikter. Syftet med biståndet är då främst att åtgärda akuta problem. Sachs hävdar att om man bortser från bistånd till den typen av insatser så finns det tydliga samband mellan bistånd och tillväxt 26. Satsningar på miljömässigt hållbar infrastruktur är en viktig del i att skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling. På FN:s millennietoppmöte år 2000 enades världens ledare om att bekämpa fattigdomen. Ur millenniedeklarationen föddes åtta konkreta mål, de så kallade millenniemålen, som ska uppnås till år 2015. Målen innebär ett åtagande för både rika industriländer och utvecklingsländer. Den rika 8

världens länder har enligt mål 8 ett ansvar att bidra till en rättvis handel, skriva av fattiga länders skulder och säkra mer och bättre bistånd. Det finns röster i debatten som hävdar att det inte finns behov av mer svenskt bistånd. Ett argument är att det inte finns kapacitet bland mottagarländerna att ta emot mer bistånd. De akuta behoven i många länder pekar på ihåligheten i argumentet att biståndets kapacitetsgräns är nådd. Enligt FN:s millenniemålsprojekt behöver biståndet uppgå till 195 miljarder USD år 2015 om millenniemålen ska kunna uppnås (över 15 000 miljarder kronor) 27. Idag beräknas det uppgå till 100 miljarder USD. Det är viktigt att komma ihåg att även om det internationella samfundet lyckas uppnå millenniemålen så är fattigdomen ändå bara halverad, inte utrotad. Enligt beräkningar kommer en av fem personer i Afrika söder om Sahara fortfarande leva kvar i extrem fattigdom 28. I den globala folkrörelsekampanjen mot fattigdomen, Global Call to Action Against Poverty (GCAP), ingår mer och bättre bistånd som ett krav tillsammans med skuldavskrivningar och en rättvis handel. I Sverige bär kampanjen namnet UTROTA FATTIGDOMEN NU. Folkrörelser världen över engagerar sig för att den rika världens länder ska leva upp till FN:s mål om att ge minst 0,7 procent av sin inkomst i bistånd, och att biståndet ska vara bra. I april 2006 publicerade en rad europeiska biståndsorganisationer, bl.a. Diakonia, en rapport om det europeiska biståndets kvalitet och kvantitet. Rapporten visar att närmare en tredjedel av EU:s bistånd (ca 13,5 miljarder) inte innebär några nya resurser mot fattigdom 29. Biståndet urholkas genom att pengarna går till skuldavskrivningar, att ta emot flyktingar i Europa och att utbilda utländska studenter på europeiska universitet. Storbritannien, Frankrike, Österrike och Italien finansierar skuldavskrivningar som huvudsakligen grundar sig i exportkrediter med biståndsmedel på sammanlagt 7,6 miljarder Euro (ca 70 miljarder kronor). Av Tysklands bistånd 2005 beräknas 43 procent vara så kallad inflated aid, eller urholkat bistånd, som inte ger några nya resurser till fattiga länder och människor. Av det brittiska biståndet år 2005 beräknades ca 33 procent vara inflated. Av Österrikes bistånd 2005 beräknades 62 procent vara till utgifter som inte tillför fattiga länder och människor nya resurser. Rapporten visar att Sverige i jämförelse med t.ex. Storbritannien, Tyskland, Italien eller Österrike ligger långt framme genom att avsätta 1 procent av bruttonationalinkomsten i bistånd, och genom att ha en för 2005 förhållandevis låg siffra för utgifter som inte tillför fattiga länder och fattiga människor nya resurser. Men även svenskt bistånd kan bli bättre utifrån de fattigas perspektiv. Det handlar både om kvalitet och kvantitet. Denna rapport visar att Sveriges bistånd kan öka i värde för de fattiga med minst 5,6 procent genom ett begränsat antal åtgärder. Självklart finns det fler faktorer än de som omnämnts i denna rapport som påverkar kvaliteten i biståndet. En är vilken kvalitet det finns i förvaltningen av Sidas biståndsmedel. Det innebär självklart en svårighet när biståndet på några år har fördubblats utan att Sidas förvaltningsanslag tillåtits öka. 9

Tre utmaningar för ett bättre bistånd Enligt Diakonia finns det huvudsakligen tre övergripande utmaningar för biståndet: a) Biståndet måste innebära faktiska resursförstärkningar. Idag används biståndsmedel för att finansiera flyktingmottagande i Sverige. Diakonia anser att Sverige ska ha en generös flyktingpolitik men att den inte ska finansieras med biståndsmedel. Svenskt bistånd ska gynna fattiga människor i fattiga länder. Bistånd används också för att finansiera skuldlättnader. De fattiga ländernas skulder är ett fundamentalt utvecklingshinder, men kan inte lösas genom att avskrivningar finansieras med biståndsmedel. Beräkningar visar att om vi ska klara av att uppnå FN:s millenniemål, och i förlängningen även utrota fattigdomen, så behöver flera länder en total skuldavskrivning plus mer bistånd 30. Det internationella samfundet inklusive Sverige har gjort ett åtagande att inte använda biståndsmedel för att finansiera skuldavskrivningar (bl.a. i samband med FN:s utvecklingsfinansieringsmöte i Monterrey 2002). Detta åtagande bör respekteras. Norge är idag det enda land som inte använder biståndsbudgeten för att finansiera skuldavskrivningar 31. Kriget mot terrorismen och geopolitiska prioriteringar gör att biståndet snedvrids till ett antal länder och ges på ett sådant sätt att fattigdomsbekämpning inte är vägledande. Biståndet till länder som Afghanistan, Irak och Pakistan har ökat dramatiskt och kan inte förklaras av fattigdom eller att de är långinkomstländer. De senaste årens biståndsökningar har till stor del gått till att skriva av skulder och återuppbygga Irak och Afghanistan samt stötta Pakistan. Nettoökningen till dessa strategiska länder kring Afghanistan fördubblades (från 1,2 miljarder USD till över 2,7 miljoner )mellan åren2000 och 2002 32. Biståndet till Pakistan ökade med i genomsnitt trehundra procent under åren 1998-2000 jämfört med 2002 33. I Sverige, liksom i andra industriländer, ökar också pressen från militären att använda biståndet för att finansiera uppgifter som redan ligger inom försvarets grundläggande uppdrag. b) Biståndet måste stödja de fattigas egna strategier och prioriteringar Målet för biståndet är att bekämpa fattigdomen. Att stärka de fattiga människornas möjligheter att ta sig ur maktlöshet och utforma egna strategier för att bekämpa fattigdomen är centralt. Sedan 1999 ska utvecklingsländer ta fram en plan för hur de ska bekämpa fattigdomen, en så kallad Poverty Reduction Strategy (PRS) för att få tillgång till bistånd, skuldavskrivningar och nya lån. Strategin ska tas fram i brett samråd mellan regeringar, parlament och organisationer i det civila samhället. Strategierna ska på så sätt ägas av länderna själva. Den kanske största utmaningen för biståndet handlar om hur givare kan stärka lokala krafter som arbetar för utveckling och demokrati inom de fattiga länderna. Ett problem är att Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF) och andra givare ställer detaljerade villkor på hur den ekonomiska politiken i utvecklingsländerna ska utformas i samband med skuldavskrivningar, nya lån och bistånd ( konditionalitet ). Det handlar ofta om krav på privatiseringar av basservice eller liberaliseringar av en viss sektor 34. Villkoren är kontroversiella eftersom de ofta bakbinder nationella demokratiska beslutsprocesser i mottagarländerna, inklusive parlamenten, och begränsar politikernas möjlighet att besluta om reformer som passar de lokala behoven och situationen i landet. Kraven på en viss typ av ekonomisk politik riskerar att underminera principen att PRS ska vara nationellt ägda 35. Ett annat problem är att villkoren faktiskt inte lett till önskvärt resultat d.v.s. fattigdomsbekämpning. Diakonia och folkrörelser runtom i världen anser att detaljstyrningen av fattiga länders politik genom krav på ekonomiska reformer ska upphöra. Fattiga länder måste själva ha handlingsutrymme att välja väg för att bekämpa fattigdom och nå utveckling. De norska och brittiska regeringarna har antagit tydliga positioner som klargör att ekonomiska policyvillkor, speciellt inom känsliga områden så som 10

privatiseringar och handelsliberaliseringar, ska upphöra 36. Sverige och andra givare, speciellt multilaterala institutioner som Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) bör anta en liknande policy. Att detaljerade krav på ekonomisk politik upphör innebär inte att bistånd, skuldavskrivningar och nya lån ska ske utan några krav. Både mottagar- och givarländer har ett gemensamt ansvar att leva upp till sina åtaganden om fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och demokrati. Att bekämpa korruption är också centralt. Att korruption förekommer i samband med bistånd är förkastligt. Men samtidigt är det inte ett argument för att avbryta allt bistånd. Tvärtom behövs riktat bistånd till många utvecklingsländer för att förhindra korruption 37. Exempelvis behövs stöd för att bygga upp öppna och demokratiska budgetprocesser, så att människor kan se vad landets resurser går till. Krav på transparens och konsultationer med parlament i mottagarlandet är åtgärder som ökar kvalitén på biståndet. Givare har också ett ansvar att tillämpa öppenhet i långivningsprocesser så att parlament och organisationer i mottagarländerna kan se vad resurserna går till. Detta sker inte i tillräcklig utsträckning idag. Att stärka organisationer och parlament är också viktigt för att dessa ska kunna granska makthavare. Det är viktigt att komma ihåg att i samband med korruption finns det alltid två parter, en som ger och en som tar emot. Givarländer, IMF och Världsbanken har tidigare lånat ut pengar till fattiga länder med korrupta ledare. I andra fall har företag bidragit till korruption genom att betala ut mutor för att få kontrakt för utvinning av exempelvis olja och gas i fattiga länder. Det är viktigt att både givar- och mottagarländer ställs till svars. Idag är fokus i större utsträckning på den som tar emot mutor än den som betalar. Om korruptionen ska kunna stoppas krävs krafttag redan vid källan. På så sätt kan biståndet verkligen stödja de fattigas egna strategier och prioriteringar 38. c) Mer och bättre bistånd måste kompletteras med rättvis handel och avskrivning av skulder. Mer bistånd ersätter inte kraven på förändringar av handelspolitiken och behoven av drastiska avskrivningar av de fattiga ländernas skulder. Rättvis handel och avskrivning av skulder kan inte ersätta vad biståndet kan åstadkomma, men är nödvändiga förändringar för att en hållbar utveckling ska komma till stånd. Industriländernas löfte om att göra de internationella handelsreglerna i Världshandelsorganisationen, WTO, utvecklingsvänliga tycks nu glömmas bort. Orättvisa avtal kompenseras istället med bistånd. Ett exempel är hur EU kompenserat västafrikanska bomullsproducerande länder som Burkina Faso efter att WTO inte kunde ta beslut om att avskaffa eller kraftigt minska den subventionerade bomullsproduktionen i USA och EU 39. EU-länderna har i längden inte råd att fortsätta med de massiva subventionerna av jordbruket, som har orsakat stora negativa effekter för livsmedelsäkerheten och försörjningen för miljontals bönder i fattiga länder. EU har redan lovat att minska den omfattande dumpingen av jordbruksprodukter till fattiga länder. Problemet är att EU idag villkorar detta löfte med att utvecklingsländerna måste gå med på en rad ekonomiska krav som gynnar europeiska företag (investerares rättigheter, handel med tjänster etc.) på bekostnad av utvecklingsländers politiska handlingsutrymme att forma egna utvecklingsstrategier och tillgodose sina medborgares mänskliga rättigheter. EU har slutat tala om att de nuvarande förhandlingarna ska gynna fattiga länder specifikt. Den så kallade utvecklingsrundan i WTO har istället blivit en fråga om ömsesidighet där EU kräver motprestationer för varje eftergift. I regionala handelsförhandlingar drivs ömsesidigheten ännu hårdare och en allt större press sätts på fattiga länder att öppna upp sina marknader. Användandet av bistånd som kortsiktig kompensation i utbyte mot orättvisa och långtgående handelsavtal snedvrider förhandlingarna ytterligare. Fattiga länders och folkrörelsers begäran att ompröva existerande och framtida handelsavtal utifrån fattiga länders behov och perspektiv avfärdas, liksom kraven på ökade demokratiska beslutsprocesser i handelsförhandlingar. 11

Det finns idag en internationell samsyn att skuldavskrivningar behövs för att bekämpa fattigdomen. Avskrivningarna ingår som den rika världens ansvar i FN:s millenniemål, som bland annat innefattar målet att halvera fattigdomen till 2015. Initiativ har tagits på internationell nivå för skuldavskrivningar. 1996 lanserade Världsbanken och IMF HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries). År 2005 fattades beslut om ytterligare skuldavskrivningar på initiativ av G8-länderna, som efter beslut i Världsbankens och Internationella Valutafondens (IMF) styrelser bär namnet Multilateral Debt Relief Initiative (MDRI). Men jämfört med fattiga länders sammanlagda skuldbördor har bara en mycket liten del av skulderna skrivits av. Låginkomstländers samlade skuld uppgår till ca 500-600 miljarder USD 40. Värdet av det beslut till skuldavskrivningar som ingår i MDRI uppgår till ca 40 miljarder USD 41. Skuldavskrivningar kommer därför att fortsätta vara ett krav från folkrörelser och ett måste om biståndet ska kunna åstadkomma fattigdomsbekämpning. Avskrivningarna bör dock inte finansieras med medel från biståndsbudgeten. Till problembilden hör att en stor del av skulderna härstammar från lån som getts till odemokratiska ledare samt till havererade projekt som inte gynnat utvecklingen i mottagarlandet. Lånen har getts med givares vetskap om att resurserna inte skulle gynna fattigdomsbekämpning och utveckling. Dessa skulder klassas därmed som illegitima 42. Världsbanken, Internationella Valutafonden och andra givare bör ta ansvar för denna oansvariga utlåning. De så kallade illegitima skulderna bör skrivas av och framtida resursöverföring bör bli mer ansvarfull. Både givar- och mottagarländer har ett ansvar att säkerställa att mänskliga rättigheter, demokrati, fattigdomsbekämpning och miljöhänsyn eftersträvas. Fakta OECD är en förkortning av Organisation for Economic Co-Operation and Development, organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling. De 30 medlemsländerna är också världens rika länder. DAC är en förkortning av Development Assistance Committee, DAC är OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd. I DAC antar (de rika) medlemsländerna riktlinjer för hur utvecklingsarbete ska bedrivas. DAC:s fokus är hur utvecklingsländer ska ta plats i den globala ekonomin och hur fattigdomen ska övervinnas. DAC definierar vad som får räknas som bistånd, Official Development Assistance ODA och kommittén har en lista över vilka länder som anses vara minst utvecklade, Least Developed Countries LDC:s. Sveriges biståndspolitik formulerades inom PGU Politik för global utveckling. Den bygger på regeringens proposition 2002/03:122, Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling. 12

5. Bundet bistånd Ett land som får bundet bistånd tvingas använda biståndspengarna till att köpa varor och tjänster från givarländerna. Det är bra för givarlandets näringsliv, men enligt OECD:s 43 biståndskommitté DAC 44 blir i genomsnitt 25 procent dyrare än att köpa samma varor och tjänster på den öppna marknaden 45. Sveriges riksdag antog i december 2003 propositionen Sveriges politik för global utveckling (PGU). Enligt PGU ska Sverige ha en sammanhållen politik som bidrar till en rättvis och hållbar global utveckling. Politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv, d.v.s. ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna, och utgå från de fattiga människornas behov, intressen och förutsättningar 46. Enligt PGU ska Sverige också driva på för ytterligare avbindning av biståndet inom EU och OECD, men Sverige ska inte föregå med gott exempel. Globkomutredningen, som låg till grund för PGU, föreslog total avbindning, men många remissinstanser var negativa till förslaget, bland annat Svenskt Näringsliv, Svensk Projektexport, Swedfund och AB Svensk Exportkredit stödjer avbindningen i princip men motsätter sig en ensidig svensk avbindning. Regeringen gick på samma linje i sin proposition 47 och riksdagens utrikesutskott menade att när det gäller arbetet för avbindning av biståndet är det angeläget att göra åtskillnad mellan det normativa policyarbetet och det praktiska genomförandet. Vad gäller genomförandet måste detta ske genom gemensamma steg inom EU och OECD. Unilaterala avbindningar av enskilda länder riskerar att leda till snedvriden konkurrens och detta är inte syftet med avbindningen. 48 Riksdagen beslutade i enlighet med utrikesutskottets utlåtande. Sedan 2001 rekommenderar DAC att bistånd till de 50 länder som finns på FN:s lista över de minst utvecklade länderna (MUL) 49 ska avbindas så långt som möjligt 50. Biståndet till MUL utgjorde bara knappt 25 procent av det totala biståndet 2003 51. Hittills är det bara Storbritannien, Irland och Norge som följt rekommendationerna om avbindning av biståndet till MUL fullt ut 52. Övrigt bistånd har dessa länder däremot inte avbundit. I mars 2005 undertecknades Parisdeklarationen av ministrar från DAC-länder och samarbetsländer. Deklarationen syftar till att effektivisera biståndet, bland annat genom fokusering på fattigdomsbekämpning och avbindning av biståndet 53. Sverige skrev under deklarationen och sade sig vilja fortsätta arbeta för avbindning. EU har beslutat att bidra till att dess eget och medlemsländernas bistånd ska avbindas och att avbindningen ska gå längre än DAC:s rekommendationer 54. I regleringsbrevet för 2006 fick dock Sida regeringens uppdraget att utvidga, utbilda och utveckla den svenska resursbasen för internationellt utvecklingssamarbete 55. Näringslivet identifierar sig själv som en viktig del av denna resursbas, och driver på för att bevara det bundna biståndet. När biståndspengar läggs i en allmän pott i internationella finansiella institutioner blir Sverige förlorare eftersom den andel som Sverige betalar in inte kommer åter till landet och svenska företag i tillräcklig utsträckning, menar representanter för näringslivet 56. Näringslivet framför motsägelsefulla budskap. Även om man formellt säger sig förstå principerna med obundet bistånd skriver man i brev till regeringen att man hellre skulle se att Sverige hade lika mycket bundet bistånd som OECD-länderna har i snitt. Mellanskillnaden kan handla om nära 5 miljarder kronor i möjliga svenska upphandlingar! 57 Näringslivets engagemang för fattigdomsbekämpning kan starkt kritiseras så länge som utgångspunkterna inte är att stärka de fattiga människornas och ländernas intressen och behov, utan istället att biståndet ska komma tillbaka till Sverige och då helst till företagen. Säkert kan vi lära av andra länder som har starka återflöden skriver näringslivet i brevet till regeringen 58. Sveriges bistånd är trots alla undertecknade deklarationer inte avbundet. Det finns fortfarande olika former av bundet bistånd, under 2005 gick sammantaget 624 miljoner kronor av de 22,5 miljarder kronor som anvisades biståndsbudgeten, till bundet bistånd. 13

Fakta KTS står för Kontraktsfinansierat tekniskt samarbete. Det innebär att biståndspengarna ges på villkor att de används för köp av tjänster och varor från svenska företag eller myndigheter. År 2005 betalade Sida ut 170 miljoner kronor till KTS. År 2004 betalades omkring 171 miljoner kronor ut 59. Pengarna går till knappt 30 länder som Sverige oftast inte har något betydande utvecklingssamarbete med. U-krediter är lån till utvecklingsändamål, ofta till infrastrukturinvesteringar. Pengarna som lånas ut ska till 70 procent användas för att betala svenska varor och tjänster. Efterfrågan har minskat eftersom mottagarländerna kan få bättre villkor från andra långivare. Men under 2005 ökade intresset för u-krediterna något. Då betalades 211 miljoner kronor ut i bundna u-krediter, mer än 50 miljoner kronor mer än året innan 60. U-krediternas framtid ska utredas, men redan i budgetpropositionen för år 2006 dras slutsatsen att det inte finns någon motsättning mellan utvecklingsländernas behov och ett brett utnyttjande av svenska resurser. Enligt utredningsdirektivet ska utredaren i sitt arbete, utöver Sida, berörda myndigheter och organisationer, samråda med Exportkreditnämnden, Exportrådet, Svensk Projektexport, AB Svensk Exportkredit, Swedfund International, och med representanter för svenskt näringsliv och näringslivsorganisationer 61. Bundna konsultfonder finns i internationella utvecklingsbanker och organisationer, till exempel i Världsbanken och i FN-organ, och pengarna kan användas till upphandling av svenska experter till organisationernas projekt. Flera institutioner diskuterar en avveckling av de bundna konsultfonderna. Sida har motsatt sig påfyllning av dem och i en PM till UD från Sidas stab står det: Bundenheten i dessa fonder inskränker samarbetslandets möjligheter att styra valet av tjänster och leverantörer och minskar därmed effektiviteten att bidra till målet. Både UNDP och Världsbanken har av liknande skäl beslutat avveckla alla bundna konsultfonder, men i praktiken har ännu inget hänt. Världsbankens bundna konsultfonder har dessutom drabbats av en korruptionsskandal, som bland annat omfattade den svenska delen av fonden. I Sverige finns dock starka intressen om att bevara konsultfonderna för att gynna export av svenska tjänster inom utvecklingssamarbetet. Sverige har därför fortsatt finansiering av konsultfonderna där de finns kvar. 62 I regleringsbrevet gav regeringen Sida i uppgift att fylla på fonderna. För år 2005 fick fonderna i UNDP/UNOPS 9 miljoner kronor, European Bank for Reconstruction and Development, EBRD, 6 miljoner kronor, International Bank for Reconstruction and Development, IBRD, (Världsbanken) 10 miljoner kronor, InterAmerican Development Bank, IDB, 8 miljoner kronor, International Finance Corporation, IFC (också Världsbanken), 9 miljoner kronor. Sammanlagt fyllde Sverige därmed på de bundna fonderna på med 42 miljoner kronor 63. 14

6. Bistånd till skuldlättnader Låginkomstländerna 64 betalade 39 miljarder USD i räntor och avbetalningar på sina skulder under 2002. Biståndet till samma länder uppgick till 17 miljarder USD 65. I flera av de fattigaste länderna går mer av statsbudgeten till skuldåterbetalningar än vad som satsas på hälsovård eller utbildning. Afrika betalar av ca 15 miljarder USD per år på sina skulder. Chefen för FN:s aids-organ har kallat dessa 15 miljarder för pengar som går upp i rök, som istället kunde ha använts till att tackla den HIV/aidsepidemi som kontinenten drabbats av 66. År 2000 skrev världens ledare under deklarationen om FN:s millenniemål, som bland annat omfattar målsättningen att fattigdomen i världen ska halveras till år 2015. Brist på avskrivning av fattiga länders skulder är ett av de största hindren för fattigdomsbekämpning, och ingår som den rika världens åtagande i millenniemålen. De fattiga ländernas skulder grundlades under 1970- och 80-talen då banker och andra givare lånade ut stora summor till nya självständiga utvecklingsländer, utan ordentlig kreditprövning. Den allt dyrare oljan gjorde att det fanns gott om kapital och lånen blev billiga, men mycket av pengarna investerades inte så att de gynnade en långsiktig utveckling eller ländernas befolkning. Omkring en fjärdedel av lånen gavs till diktatorer, t.ex. Saddam Hussein i Irak, Sese Seko Mobuto i Kongo (dåvarande Zaire) och apartheidregimen i Sydafrika. Långivarna var medvetna om att pengarna gick till diktatorers konsumtion, inte till landets utveckling. De var också medvetna om att medborgarna saknade inflytande över pengarna och att det skulle bli svårt för länderna att betala tillbaka lånen. När räntorna senare steg, eller när diktaturerna föll, hade många länder lån som de inte hade haft nytta av och som de inte kunde betala tillbaka. Därför beslutade Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken 1996 att skuldsatta fattiga länder ska kunna få delar av sina skulder avskrivna, ett initiativ kallat HIPC, Heavily Indebted Poor Countries Initiative. Med HIPC togs för första gången ett helhetsgrepp i bedömningen av ett lands samlade utlandsskuld multilaterala skulder till Världsbanken och IMF, bilaterala skulder till länder som Sverige, samt kommersiella skulder till banker. 1999 utökades satsningen och kopplades tydligare till fattigdomsbekämpning. HIPC-initiativet har inte lyckats lösa skuldproblemet. Mot den bakgrunden lanserade 2005 de rika G8-länderna ett nytt åtgärdspaket om en avskrivning av 18 fattiga HIPC-länders skulder till Världsbanken, IMF och Afrikanska utvecklingsbanken. Förslaget antogs under 2005 av Världsbankens och IMF:s styrelser och har fått namnet Multilateral Debt Relief Initiative (MDRI). Inom ramen för MDRI kommer skuldavskrivningar att ske till ett värde av sammanlagt ca 40 miljarder USD 67. Men jämfört med fattiga länders sammanlagda skuldbördor har bara en mycket liten del av skulderna skrivits av: De så kallade låginkomstländernas samlade skuld uppgår till ca 400 miljarder USD 68. Finansieringen av MDRI sker till stor del av medlemsländerna i Världsbanken och IMF. I dagsläget använder givarländer, inklusive Sverige, pengar ur sin biståndsbudget för att finansiera multilaterala och bilaterala skuldavskrivningar. Samtidigt har givarländer ställt sig bakom ett åtagande att inte använda bistånd till skuldavskrivningar. Vid FN:s utvecklingsfinansieringsmöte i Monterrey (Mexico 2002) antogs en resolution som uppmanade givarländerna att vidta åtgärder för att säkerställa att resurser som ställs till förfogande för skuldavskrivningar inte tas av de biståndsresurser som är avsedda att finnas tillgängliga för utvecklingsländer 69. OECD:s biståndskommitté DAC skriver i sina riktlinjer för fattigdomsbekämpning att skuldavskrivningarnas framgång är beroende av de skuldsatta ländernas förmåga att minska fattigdomen, och att OECD-länderna därför ska finansiera avskrivningarna utan att skära ned på övrigt bistånd 70. 15

I generalsekreterare Kofi Annans rapport om behovet av en FN-reform skriver han att biståndet måste öka, samtidigt som fattiga länders skulder skrivs av. Använder man pengar ur biståndsbudgetarna till skuldavskrivningar kommer inte millenniemålen att uppnås. skuldavskrivningar måste åstadkommas utan att minska resurserna som är tillgängliga för andra utvecklingsländer, skriver Kofi Annan 71. De stora skuldavskrivningar som skedde 2005 gällde i huvudsak Nigeria och Irak. 9,2 miljarder euro av EU:s bistånd gick till att skriva av skulder till dessa två länder, som i huvudsak härrör från exportgarantier. Exportgarantiernas syfte är att subventionera europeiska företags export, de hade inget utvecklingssyfte, men skulderna betalas av med biståndspengar 72. Sverige stödjer skuldavskrivningar till fattiga länder, och har betonat vikten av en hållbar långsiktig finansiering av dem. Dessutom har det funnits en insikt om att skuldavskrivningar i sig är otillräckliga för att uppnå ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning. Sverige har vidare sagt sig arbeta för att de rika länderna ska stå för avskrivningarna inte Världsbanken. Dess förmåga att stödja fattiga länder i framtiden får inte urholkas 73. Grannlandet Norge har beslutat att inte använda biståndspengar till skuldavskrivningar och att landet ska verka för att det inrättas en internationell domstol som ska kunna hantera så kallade illegitima skulder, som uppstått efter långivning till diktatorer utan medborgarnas godkännande 74. Men den svenska regeringen styrs av sin överenskommelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om samarbete under mandatperioden, det så kallade 121-punktsprogrammet. I det står det: Vi är beredda att fortsatt diskutera skuldavskrivningar utifrån biståndsramen... 75 I strid med intentionerna i de internationella överenskommelserna finansierar alltså Sverige sina skuldavskrivningar genom det vanliga biståndet. DAC:s kriterier tillåter detta, trots att OECD rekommenderar att bistånd inte ska användas till skuldavskrivningar. Under 2005 beviljade Sverige 53 miljoner USD i skuldavskrivningar ur biståndsbudgeten, vilket motsvarar 1,6 procent av biståndet (som 2005 uppgick till 22,5 miljarder kronor) 76. Pengarna till de multilaterala skuldavskrivningarna genom HIPC slussas via Utrikesdepartementet till internationella finansiella institutioner, som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Dessa skuldavskrivningar finansieras helt via biståndsanslaget och de varierar kraftigt i storlek. I januari 2006 gjordes en ny utbetalning på 850 000 USD, bland annat för att finansiera MDRI. MDRI innebär att fattiga länders skulder skrivs av omedelbart, men för givarländerna är åtagandet 40-årigt. 2,5 procent av MDRI-åtagandet är Sveriges ansvar, sammanlagt beräknas dessa skuldavskrivningar kosta mellan 9,5 och 12 miljarder kronor. De största utbetalningarna kommer att ske om tio år. De kostnaderna kommer, med nuvarande politik, att drabba biståndsbudgeten 77. 16

7. Bistånd till militära insatser I Politik för global utveckling säger sig Sverige vilja föra en politik för en rättvis och hållbar global utveckling. Detta mål ska gälla för samtliga politikområden. Den svenska vapenförsäljningen slog dock rekord 2005: krigsmateriel för 8,6 miljarder kronor exporterades. Den svenska vapenindustrins näst största kund var Sydafrika, men Sverige exporterade också krigsmateriel till andra länder med stor fattigdom, t.ex. Indien, Pakistan och Tunisien. Exporten till dessa länder var värd drygt 1,4 miljarder kronor 78. Sveriges vapenexport per capita är bland de största i världen och genom EU är Sverige en del av världens tredje största vapenexportör. När utvecklingsländer köper vapen får de ofta exportkrediter, de skuldsätter sig och möjligheten minskar för att de ska kunna nå FN:s millenniemål. Många låginkomständer lägger en stor del av sina små ekonomiska tillgångar på militära utgifter. Det är deras eget ansvar, men det är de stora exportörerna Ryssland och USA som tjänar mest på det. Vapenförsäljningen gynnar också många EUländer, även Sverige, som säger sig vilja föra en sammanhållen politik för en hållbar global utveckling. Det samlade biståndet i världen uppgår till omkring 100 miljarder USD, försvarsutgifterna uppskattas till 1 035 miljarder USD 79. Många försvarsvänner upplever ändå att försvarsbudgetarna är för små, och särskilt då militär trupp används för fredsbevarande eller fredsframtvingande uppdrag i utvecklingsländer finns det de som tycker att insatserna ska betalas med biståndspengar. Militära fredsbevarande eller fredsskapande insatser kan vara betydelsefulla för att skapa stabilitet och säkerhet, förutsättningar för utveckling. Men i mars 2005 slog biståndsministrarna i OECD:s biståndskommitté DAC fast att DAC:s regler inte heller i fortsättningen ska tillåta att pengar som används till utgifter för fredsbevarande militära insatser ska få räknas som biståndsmedel 80. Försvarsminister Leni Björklund väckte i augusti 2003 tanken att UD och Sida i vissa fall skulle vara med och betala internationella militära insatser. Om man inte kan förmedla bistånd utan militära insatser kan man resonera om vem som ska betala dessa. sade hon 81. Leni Björklund backade från sitt förslag, men Centerpartiet vill upprätta ett nytt anslag inom biståndsramen för insatser i gränslandet mellan militärt och civilt. Försvarets fredsbevarande insatser behövs för att skapa ordning i kaoset och för att civila insatser ska kunna påbörjas, anser partiet 82. Moderaterna tycker också att biståndspengar ska kunna användas mer i säkerhetsrelaterade militära insatser, till exempel för att stoppa våldet i Darfurprovinsen i Sudan. Partiets vice ordförande har sagt att biståndsmedel krävs till detta eftersom försvarsbudgeten har svårt att räcka till för den stora efterfrågan som finns på svenska fredsfrämjande insatser i världen. Samtidigt har det svenska utvecklingsbiståndet räknats upp till nivåer som nu börjar närma sig försvarsbudgeten. 83 Jag tycker också det vore naturligt om vi i ökad utsträckning kunde finansiera säkerhetsfrämjande insatser via biståndet har Fredrik Reinfeldt sagt i ett utrikespolitiskt linjetal 84. EU har vid två tillfällen tillåtit att biståndspengar använts till militär- eller säkerhetsprojekt, i strid mot DAC:s regler. I december 2003 avsatte EU en kvarts miljard euro till fredsbevarande insatser i Afrikanska unionens regi. Våren 2005 beslutade EU att biståndsmedel skulle användas till gränsövervakning i Filippinerna i ett projekt mot terrorism. Sveriges regeringen har stött båda besluten. DAC tillåter att biståndspengar används för konfliktförebyggande och fredsskapande åtgärder men kommittén har alltså sagt nej till att använda biståndsmedel till att finansiera militära insatser 85. Däremot har DAC beslutat tillåta att pengar ur biståndsbudgeten används till vad som kallas säkerhetssektorreformer (SSR). Ett lands säkerhetssektor består av rättsväsende, fängelser, vaktbolag, polis, underrättelsetjänst, militär hela det system som ska skapa säkerhet i samhället. Sektorn kan behöva utbildning för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras, insatser för demokratisk styrning av militären och kontroll av budgetprocessen som rör säkerhetssektorn. Några länder, bland dem Holland, Kanada och USA, vill utvidga definitionen av bistånd så att den i högre grad omfattar militära insatser 86. År 2007 kommer DAC att ompröva regelverket om huruvida fredsbevarande operationer ska få räknas som bistånd. 17

8. Bistånd till flyktingmottagande Enligt DAC:s biståndskriterier får givarländer räkna insatser för flyktingar i det egna landet som bistånd. Kostnader för transporter, mat, boende och flyktingars utbildning under de första tolv månaderna i landet får täckas av biståndsbudgeten. Det får också kostnader för flyktingars återvandring 87. Enligt PGU ska målet med Sveriges utvecklingspolitik vara att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina livsförutsättningar och politiken ska vara sammanhållen och omfatta alla politikområden. Samtidigt så anser sig Sverige hjälpa de fattiga DAC-länderna genom att använda biståndspengar för att betala uppehället för dem av deras medborgare, som sökt sig som flyktingar till Sverige. Kostnaderna för flyktingar från biståndsländerna finansieras ur biståndsbudgeten sedan budgetåret 1991/92. Flyktingmottagandet ses alltså som bistånd, fast det ges i Sverige. Kostnaderna för mottagande av asylsökande uppskattas enligt följande schablon: - Asylsökande som väntas få omedelbart avslag, 83 dagar á 240 kronor. - Asylsökande som väntas bli avvisade efter normal handläggning, 365 dagar á 240 kronor. - Asylsökande som väntas bli kommunplacerade, efter beslut om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, 365 dagar á 240 kronor. - Kvotflyktingar, 69 950 kronor för ett år/person 88. Summan för flyktingrelaterade kostnader ska enligt budgetpropositionen bli 1,2 miljarder kronor år 2006. Det motsvarar omkring fyra procent av den svenska biståndsramen. 2004 var andelen högre, 5,9 procent, vilket motsvarade 1,3 miljarder kronor. År 2005 gick 4,6 procent (1,1 miljarder kronor) av biståndsbudgeten till kostnader för flyktingar från DAC-länder 89. Sverige är ett av de EU-länder som använder mest av sin biståndsbudget till flyktingmottagande. Danmark är det land som planerar att använda störst andel av sin biståndsbudget till att täcka kostnader för mottagande 6,4 procent. Storbritannien använder inga biståndspengar till mottagande av flyktingar i hemlandet. 18

9. Fler kvalitetsfrågor för biståndet Denna rapport tar upp ett antal frågor om urholkningen av biståndet. Det finns dock fler frågor som rör biståndsgivare och kvaliteten på biståndet: Geopolitiska prioriteringar styr biståndet: Trots att det finns global enighet att biståndet ska bekämpa fattigdom styrs biståndet till ett antal geografiska områden som inte har de största fattigdomsproblemen. Biståndet till länder som Afghanistan, Irak, Pakistan och Jordanien har ökat med mer än 300 procent de senaste åren. Endast ca 68 procent av EU:s samlade bistånd går till låginkomstländer. 90 Ekonomiska agendor styr biståndet: Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF), EU och bilaterala givare ställer olika typer av ekonomiska detaljvillkor på fattiga länder. Villkoren är inte utformade efter analyser av deras effekt på fattigdomsbekämpning utan från ekonomiska standardrecept och en vilja att få utökat marknadstillträde för industriländers företag. De ekonomiska policyvillkoren ställs också vid sidan av demokratiska nationella strukturer som parlament. Ibland hamnar de ekonomiska policyvillkoren från givarna i direkt konflikt med nationellt förankrade fattigdomsstrategier. Icke samordnat bistånd: Tjänstemän/kvinnor i fattiga länder som är biståndsberoende måste producera en uppsjö av dokument i form av revisionsberättelser, utvärderingar, upphandlingsrapporter, aktivitetsrapporter till en mångfald av olika biståndsgivare. En typisk afrikansk regering kan tvingas att skriva tiotusentals rapporter varje kvartal enligt olika biståndsgivares olika modeller och format. Under 2005 beslöt EU att försöka samordna biståndet från givarna och förenkla de administrativa rutinerna men det är ännu oklart vilka resultat det lett till. Icke förutsägbart biståndsgivande: Enbart 70 procent av utlovat bistånd betalas faktiskt ut 91. Biståndsflödena är därför mycket osäkra. Tillfälliga ekonomiska konjunkturer och politiska omprioriteringar kan göra att utlovat bistånd inte betalas ut eller betalas till annat än utlovat. Biståndsgivare bör därför utfästa sig till en ökad tillförlitlighet i biståndet. 19

10. Fotnotsförteckning 1 UNICEF: Progress for Children, A report card on nutrition. May 2006. 2 Webbplatsen www.utrotafattigdomen.nu 3 OECD Aid flows top USD 100 billion in 2005 04/04/2006. 4 1981/82 tog Sveriges riksdag beslut om att mäta biståndsramen i BNI istället för BNP. Eftersom BNI även tar hänsyn till nettot av landets kapitaltransaktioner (löner, räntor med mera) anses det vara ett mer rättvisande mått på den svenska ekonomins förmåga att bära utgifter för utvecklingssamarbetet. 7 Enligt OECD:s egna beräkningar i Draft report on Aid Effectiveness for the second High Level Forum OECD DAC 2004: It has been clearly documented that tying aid raises the cost of many goods, services and works by 15% to 30% on average, and by as much as 40% or more for food aid. If one accepts the range of 20% to 30% as an approximate average of the direct cost of tying, and extrapolates the results, then tied aid reduced the actual value of total bilateral aid by USD 5 to USD 7 billion in 2002.Vi väljer att förenkla till i genomsnitt 25 procent. 8 Ur 121-punktsprogrammet: Vi är beredda att fortsatt diskutera skuldavskrivningar utifrån biståndsramen och de internationella avtal som finns. Målet är att minska fattiga länders skuldbörda. 9 Monterrey Consensus: http://www.un.org/esa/ffd/monterrey-consensus-excepts-aconf198_11.pdf 10 Tidskriften Omvärlden, nr 1 2004 samt nr 3 2005 11 Untie Aid: Getting Better Value for Money Paragraf 31: Untying aid generally increases aid effectiveness by reducing transaction costs for partner countries and improving country ownership and alignment. Ur Paris Declaration on Aid Effectiveness. Ownership, Harmonisation, Alignment, Results and Mutual Accountability. 28 februari-2 mars 2005. 12 Council Conclusions. April 2006. Paragraf 25,26,27. Calls upon donors that have not yet untied their aid to make efforts in this direction (paragraf 25 Supports the further extension of the OECD/DAC recommendations of untying to Least Developed Countries of 2001. 13 Artikel på Utrikesdepartementets hemsida: Ett effektivt utvecklingssamarbete, 7 april 2006. 14 Monterrey Consensus: http://www.un.org/esa/ffd/monterrey-consensus-excepts-aconf198_11.pdf 15 IMF:s webbplats: https://www.imf.org/external/np/exr/facts/mdri.htm och dokumentet http:// siteresources.worldbank.org/intdebtdept/resources/mdrifactsheetpublicfinal.pdf 16 OECD: Aid flows top USD 100 billion in 2005 04/04/2006. 17 UNDP Human Development Report 2005 18 UNDP Human Development Report 2003 19 Directory of UN Resources on Gender and Women s Issues: http://www.un.org/womenwatch/asp/user/ list.asp?parentid=60 20 UNICEF: Progress for Children, A report card on nutrition. May 2006. 21 UNDP Human Development Report 2005 22 Commission for Africa, chapter 9 23 The Case for Increased Aid Final report to the Department for International Development, Volume 1: Main Report Mick Foster With Andrew Keith December 2003 45 Untying Aid to the Least Developed Countries, Policy Brief, s. 2. www.oecd.org Draft report on Aid Effectiveness for the second High Level Forum OECD DAC 20043. It has been clearly documented that tying aid raises the cost of many goods, services and works by 15% to 30% on average, and by as much as 40% or more for food aid. If one accepts the range of 20% to 30 % as an approximate average of the direct cost of tying, 20