Karl XII i blomnamn och historia Han blev bara 36 år gammal, men Karl XII hann under sin korta levnad både att gå till historien och bli en sägenomsusad gestalt. Min gode vän, metallgjutare Knut Hansson (1906-1996), gav mig ett litet bidrag från sägenbildningen kring kungen, nämligen blomnamnet Kung Karls knappar, som märkligt nog inte var känt i den vetenskapliga litteraturen. Inte heller namnet Karl XII:s knappar var känt. Av en händelse har alltså detta namn upptecknats i Mölndal. Jag skrev därför en uppsats, som offentliggjordes i: Varbergs Museum: Årsbok 1979. Den återges här. Böckerna om Karl XII är minst sagt många. En bok, som jag har läst med stor behållning och även recenserat, är Olof P. Bergs bok Carl XII och enväldet (2002). Boken präglas av både sakkunskap och ärlighet. Min recension återges här som en historisk motvikt mot sägnerna. LARS GAHRN: BLOMNAMNET KUNG KARLS KNAPPAR Blomman och namnet Kulknappen i Varbergs museum har tilldragit sig stor och berättigad uppmärksamhet, vilket till stor del beror på den mönstergilla vetenskapliga behandlingen, som har ägnats den. Mycket finns ej att tillägga, men även små bidrag kan vara av intresse. Det finns en växt med gula blommor på en lång stjälk. Dess latinska namn är Lysimachia vulgaris. På svenska kallas den Videört eller Lysing. 1) Den har emellertid även ett folkligt, hittills obeaktat namn, nämligen Kung Karls knappar. 2)
Namnets ålder Det torde vara omöjligt att säga hur gammalt detta namn är, och tyvärr har jag ej kunnat finna några äldre belägg för det, men vi kan dock vara förvissade om att namnet har gamla anor. I vår tid uppstår nämligen knappast nya folkliga namn på redan kända växter. Så gott som alla som intresserar sig för eller ägnar sig åt växter äger nämligen en Flora och använder dessa namn. Om man stöter på en okänd växt slår man upp den i sin Flora för att få reda på vad den heter; man hittar ej på ett nytt namn. Så var det emellertid icke förr, och det är från denna tid våra folkliga växtnamn uppenbarligen även namnet Kung Karls knappar härstammar. Namnets uppkomst Den antagligaste förklaringen till hur namnet har uppkommit är utan tvekan, att folk har känt sägnerna om den knapp som skall ha dödat Karl XII. Det är visserligen så, att förleden kung eller kungens ingår i en del blomnamn, men varför skulle man tänka på just kung Karl? När det inom samma område finns dels en vida spridd sägen om Karl XII:s knapp, dels blomnamnet Kung Karls knappar, så är detta sammanträffande knappast tillfälligt. Någon annan anledning till att man skulle ha satt kung Karl i samband med knappar torde näppeligen finnas. 3) Om man tänkte på uniformsknappar, låg det onekligen närmare till hands att kalla blomman Knekteknappar eller Båtsmansknappar, ty knekten eller båtsmannen såg man ju allt som oftast på kyrkbacken, där han ståtade i sin granna uniform. Intressant nog finns också namnet Löjtnantsknappar belagt för en ranunkelart, men någon särskild anledning att tänka på just uniformsknappar fanns icke. Före blixtlåsens tidevarv bar alla knappar, ofta mycket pråliga knappar. I sammanhanget kan nämnas, att namnet Brudgumsknappar finns belagt för Scabiosa arvensis. Videört kallas även "Kung Karls knappar", och visst kan blomman - med litet inlevelse - se ut som en rad knappar. Stjälken är oftast mycket lång och har blommor på en lång sträcka. August Lyttkens känner i sitt stora verk Svenska växtnamn tre växter som fått knappnamn. Centaurea jacea kallas Knappar eller Knappgräs; Centaurea jacea kallas Knappar, Höknappar eller Rödknappar; Scabiosa arvensis kallas Rödknapp, Knappar eller Brudgumsknappar. 4) I sitt arbete Sydsvenska växtnamn känner Sten-Bertil Vide följande
knappnamn: Knappgräs (Knautia arvensis), Knapptång (Fucus vesiculosus), Knappört (Tanacetum vulgare), Löjtnantsknappar (troligen en Ranunculusart), Prinsens knappar eller Prinsens gula knappar (Ranunculus repens vel hortensis). 5) Dessutom finns namnen Galteknapp (Cyklamen europaeum) och Galteknappar (Filipendula vulgaris). 6) I flera fall tar man alltså fasta på blommans färg, och det är mycket lämpligt att göra så. Färgen är ju ofta det mest utmärkande för en blomma, och om man smugglar in blommans färg i namnet är det lätt att känna igen den och veta vilken blomma som åsyftas. I enlighet med detta goda namngivningssätt borde Kung Karls knappar ha kallats Gullknappar, ty blommorna är ju gula. Detta namn är visserligen ej belagt, men väl andra namnformer som har tagit fasta på blommans lysande gula färg. Den kallas nämligen Lysblomster, Lysing, Strandlysing.7) Dessa namn är visserligen avledda av blommans latinska namn Lysimachia, men anledningen till att de blivit förhärskande är nog att blomman varit lysande till färgen. Hur som helst anspelar i varje fall namnet Guldspira eller Guldspiror 8) och namnet Gula gossar 9) på blommans gula färg. Särskilt namnet Guldspira är utmärkt. Den långa stjälken med sina många tättsittande blommor liknar verkligen en guldspira. På intet sätt ligger det således nära till hands att kalla blomman för Kung Karls knappar. Det kan visserligen inte uteslutas att namnet uppkommit på annat vis, men sannolikheten talar för att vi måste tänka oss, att det är sägnerna om Karl XII:s knapp som gett upphov till blomnamnet. Detta namn bör alltså betraktas som ett vittnesbörd om att sägnerna om kulknappen var välkända och att de sysselsatte folks fantasi. Noter 1) C. A. Lindman, Nordens Flora II, Sthlm 1964, s. 422. 2) Det är metallgjutare Knut Hansson från Mölndal, som lämnat denna värdefulla upplysning. Jag tackar honom för såväl denna som många andra värdefulla meddelanden. Blomnamnet har sedermera bekräftats från annat håll. 3) I Sinclairsvisans berömda skildring av Karl XII nämns ej hans rockknappar med ett enda ord, och det måste ju vara en hel rad knappar som åsyftas med namnet, ty dels sitter många blommor i rad på stjälken, dels heter ju blomman Kung Karls knappar. Däremot heter det om hatten: Sin ganska store, höge hatt, / den gyldne knappen prydde, / han på sin krönta hjässa satt; /. Sådana prydnadsknappar var emellertid vanliga, och det fanns ej någon anledning att fatta en sådan knapp såsom på något sätt utmärkande för Karl XII. Om det är något man fastnar för i Sinclairsvisans ingående beskrivning av Karl XII så är det handskarna, stövlarna och värjan, som utförligt skildras. De är även iögonenfallande på de flesta avbildningar av kungen. 4) August Lyttkens, Svenska växtnamn I, Sthlm 1904-1906, s. 76-78, s. 142-143. 5) Sten-Bertil Vide, Sydsvenska växtnamn, Lund 1966, s. 148, 184, 228. 6) Skriftligt meddelande från arkivarie Vide. 7) Lyttkens a.a. s. 390-391. 8) Lyttkens a.a. s. 390-391. 9) Vide a.a. s. 96.
SUMMARY The buttons of king Charles a name of a flower. The flower Lysimachia vulgaris has a strange popular name. It is called The buttons of king Charles (Kung Karls knappar). The name is difficult to explain. Why was king Charles connected with buttons? All human beings had buttons, and the kings had neither more nor more luxuous buttons than the noblemen. The reason of the name must be that the tales about the button-bullet, which killed Charles XII, were spread among the people. The name is a witness that these tales were quite familiar to the people. OLOF P. BERG CARL XII OCH ENVÄLDET Eget förlag 2002 Det har alltid stått strid om Karl XII. Under sin livstid stod han mitt i striden, och efter hans död har historiker, författare och en historieintresserad allmänhet klandrat eller försökt försvara hans insatser. I föreliggande bok sammanfattar Olof P. Berg de anklagelser, som har riktats mot kungen, och han gör det slagkraftigt. Boken inleds med två kartor. Den ena visar det svenska väldets utsträckning 1697, då Karl XII tillträdde som kung, den andra visar Sverige av år 1719, året efter kungens död, då alla provinser på andra sidan Östersjön, Ålands hav, Bottenhavet och Bottenviken hade gått förlorade. Kort sagt: Karl XII:s regering var förödande och innebar ett misslyckande utan motstycke. Dylika påpekanden har gjorts förr. Historieforskaren Anders Fryxell framförde en skarp vidräkning med sin tids store hjälte, och inom litteraturen har vi August Strindberg som den främste kritikern. Man tycker kanske, att det inte skulle finnas mycket att tillägga, och att Berg skulle vara hänvisad till att sammanfatta, men så är det inte. Olof P. Berg är nämligen vapenexpert och krigshistoriker. Inte minst som sådan finner han nya infallsvinklar. Så till exempel påpekar han, att äran för åtskilliga segrar tillkommer de befälhavare, som hade ansvaret för planläggningen. Framför allt framhävs fältmarskalken Rehnsköld. Inom svensk historieskrivning har ryssarna utpekats som svåra plundrare och brännare. Berg påpekar, att även svenskarna först plundrade bygderna och sedan brände både byar och städer. Befolkningen for mycket illa. I värsta fall frös och svalt den ihjäl.
I öster hade Karl XII mycket att göra med kosacker. Husarer var ett annat namn för ryttare inom det lätta kavalleriet, som snabbt spred sig över stora områden för att proviantera, bränna eller ägna sig åt flyktingjakt. Trots att han borde ha insett nyttan av detta lätta kavalleri, satte Karl XII aldrig upp några svenska husarregementen. Vidare insåg kungen inte att sabeln hade sina fördelar utan föredrog den längre värjan, som han rentav förlängde. Icke heller hade konungen någon förståelse för artilleriets nytta. Han hade svårt att samordna artilleri med fotfolk och rytteri. Karl XII har blivit känd genom snabba förflyttningar, men Berg påvisar att kungen och huvudhären ofta låg stilla orimligt länge. Under perioden med krigen i Ryssland och Polen låg huvudhären mer eller mindre overksam i läger sammanlagt 4 ½ år. Bergs kritik mot kungen är väl underbyggd och ger således ofta nya synpunkter. Vad gäller konungens död hävdar Berg med bestämdhet, att Karl XII träffades av en Karl XII hade många knappar på sin blåa uniformsrock. Med litet inlevelse kan man komma att tänka på en lång stjälk med gula blommor. Kulknappssägnerna gjorde knapparna omtalade bland folket. norsk kula. Han påpekar att kanonerna sköt kartescher, det vill säga en samling av kulor, packade i en enkel träkonstruktion eller liknande. Vid nedslaget i marken fortsatte kulorna framåt och något åt sidorna i en solfjäderliknande stråle. På så sätt kom en kula när den träffade ett mål att ge samma träffbild som om ett gevär hade avlossats från markytan. Meningsutbytet om kungen död lär fortsätta, men Bergs påpekanden är tänkvärda. Även stora fältherrar kan besegras, men Berg understryker, att nederlagen och förlusterna till stor del var självförvållade. Karl XII avvisade nämligen gång på gång fördelaktiga fredsförslag. Följden blev att kriget fortsatte och att fienderna blev allt fler. Tack vare författarens sakkunskap i militära ämnen och hans redobogenhet att framföra obehagliga sanningar är detta en betydande bok av stort intresse. Alltför många skriftställare undviker obehagliga sanningar.
Utan att på något sätt vara felaktig blir deras framställning på så vis ändå som helhet missvisande. Bergs bok är en motvikt och ett motgift mot dylika menlösa framställningar. Lars Gahrn