Högsta domstolens mål KH./. riksåklagaren ang. försök till mord

SVARSSKRIVELSE Sida 1 (19) Riksåklagarens kansli Datum Rättsavdelningen 2011-11-09 Ert datum Er beteckning Byråchefen My Hedström 2011-10-24 B 4234-11 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM Högsta domstolens mål KH./. riksåklagaren ang. försök till mord (Hovrätten för Övre Norrlands dom den 13 september 2011 i mål B 637-11) Högsta domstolen har, efter att ha meddelat prövningstillstånd, förelagt riksåklagaren att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Jag hemställer att Högsta domstolen inhämtar Socialstyrelsens yttrande över den i målet genomförda rättspsykiatriska undersökningen. Bakgrund Åtalet och tingsrättens dom KH åtalades för försök till mord bestående i att han med ett s.k. samurajsvärd bakifrån tilldelat sin flickvän ME minst tio hugg som träffat i huvudet, på ryggen, på axlarna, på bålen, på ena överarmen samt på ena vaden och ena handflatan. Av våldet tillfogades målsäganden livshotande sårskador samt överhudsskrapningar och underhudsblödningar. Brottet kom inte att fullbordas men fara har förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara har endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. KH sade sig varken kunna erkänna eller förneka brott, då han till följd av alkoholberusning saknade minnesbilder av den aktuella händelsen. Tingsrätten fann det utrett att KH varit den som tillfogat målsäganden sårskadorna och att detta skett på det sätt som åklagaren påstått. Genom målsägandens uppgifter om hur angreppet upphörde fick det anses utrett att detta inte avbrutits förrän hon lyckats låsa in sig på toaletten. På grund härav och med beaktande av var och hur svärdshuggen träffat samt antalet hugg, kunde det enligt tingsrätten hållas för säkert att det rört sig om ett försök att döda ME. Det stod vidare klart att det funnits risk för brottets fullbordan. Frågan inställde sig enligt tingsrätten då om det kunde anses styrkt att KH begått gärningen uppsåtligen eller, vilket också kunde leda till straffansvar, att Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-562 50 00 Registrator.riksaklagaren@aklagare.se Telefax 010-562 52 99 Webbadress www.aklagare.se

Sida 2 (19) han begått den under ett självförvållat rus eller i ett tillstånd då han på annat sätt genom eget vållande tillfälligt varit från sina sinnens bruk. I fråga om KH kunde anses ha begått gärningen uppsåtligen uttalade tingsrätten följande. MEs uppgifter om hur KH yttrat sig när hon befunnit sig inne på toaletten tyder på att han nästan direkt efter det att våldsutövningen upphört förhållit sig oförstående till vad som hänt och vem han angripit. MEs uppgift, att hon under tiden när angreppet mot henne pågick försökte förklara för KH att det var just henne som han var i färd med att döda utan att han förföll uppfatta detta, talar vidare för att han under själva gärningen inte varit på det klara med vem han använde vapnet mot. Det mesta talar dock för att han, trots sin uppenbarligen höggradiga berusning och oaktat att han kan ha befunnit sig i ett psykosliknande tillstånd, ändå insett att det var en människa han angrep. Med tanke på det av KH uppgivna innehållet i den film som återfunnits i dvd-spelaren i förening med MEs uppgifter om KHs tendens att leva sig in i en film, anser dock tingsrätten att det inte kan hållas för uteslutet att KH under inverkan av omkring 2,5 liter lättvin kan ha hamnat i ett sådant förvirringstillstånd att han agerat i villfarelsen att det varit en dockfigur ur filmen han högg med svärdet. Därmed inte sagt att det ändå inte kan ha förhållit sig så han förstått att det var ME som han angrep. I och med att varken ME eller KH redovisat några minnesbilder av vad som ägt rum i tiden närmast före det brottsliga angreppet, är det i närmast omöjligt att slå fast vad som utlöst KHs besinningslösa aggressionsutbrott. Åtskilligt tyder på att ME efter att först ha gått till sängs, när KH inte tog emot och reagerade positivt på hennes sms-invit, stigit upp medförande sitt täcke och tilltalat honom då han befunnit sig i tv-rummet. Om hon gjort detta på ett vänligt eller irriterat sätt går inte att uttala sig om, lika lite som om vad KH i detta ögonblick ägnat sig åt. Det är långt i från uteslutet att han blivit väckt sittande i tv-rummet men det är också möjligt att han varit vaken och upptagen av att se den film som återfunnits i dvdspelaren. Någon förklaring till att KHs kalsonger påträffats under soffbordet har inte framkommit; det är inte klarlagt om dessa hamnat där före eller efter angreppet på ME. Det går inte heller att med någon säkerhet rekonstruera hur ME och KH förflyttat sig fram till den punkt i lägenheten där angreppet med svärdet skett. Den tekniska utredningen visar emellertid att dörren till sovrummet varit stängd när angreppet ägt rum, vilket talar mot att ME och KH tagit sig in till köket från sovrummet. Det mesta tyder istället på att ME förföljts dit av KH via matrummet och hallen. Allt vad som nu anförts måste dock betecknas som spekulationer, och det kan inte uteslutas att händelsen utspelat sig på helt eller delvis annorlunda sätt. I ett rättspsykiatriskt utlåtande undertecknat av överläkaren och specialisten i allmänpsykiatri KS uttalas att KH bedöms ej ha begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Av utlåtandet framgår vidare att han inte bedömts uppfylla kriterierna för en personlighetsstörning men däremot för ett alkoholberoende samt att han har ett missbruk av hasch och amfetamin. Det framgår också att han vid mer än ett tillfälle blivit personlighetsförändrad.

Sida 3 (19) Under rubriken 12. Diagnostisk bedömning, brottsanalys samt kausalitet i relation till påvisad psykisk störning och attityd till gärningen uttalas följande: KH har ett så omfattande alkoholmissbruk med tydliga sekundära sociala följder att han uppfyller kriterierna för ett alkoholberoende. Han har också ett missbruk av hasch och amfetamin. Brottet är begånget när Holmgren åtminstone var kraftigt alkoholpåverkad och hans beteende efter brottet, enligt vittnesmålet, tyder på ett psykosnära tillstånd. Man kan inte utesluta att han påverkats av de filmer paret hade tittat på under kvällen. Det råder ingen tvekan om att Holmgrens alkoholpåverkan var orsaken till den temporära personlighetsförändringen och orsaken till att han utförde gärningen. Holmgren minns ingenting och tror inte att han är gärningsmannen. Tingsrätten finner med anledning av detta uttalande och på grund av vad som tidigare sagts, att det inte kan anses styrkt att KH begått gärningen uppsåtligen. Det får anses utrett att han heller inte begått den under påverkan av en allvarlig psykisk störning men däremot att han begått gärningen under ett självförvållat rus och ett därigenom framkallat tillfälligt förvirringstillstånd. Av 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken följer därmed att han inte kan undgå ansvar för gärningen. Tingsrätten fann att gärningen skulle rubriceras som försök till mord och bestämde påföljden till fängelse 8 år. Hovrättens dom KH yrkade i första hand att hovrätten skulle ogilla åtalet och målsägandens skadeståndstalan. I andra hand att hovrätten skulle döma honom för grov misshandel eller i vart fall lindra påföljden. Åklagaren och målsäganden bestred ändring. Hovrätten, som tog del av samma bevisning som tingsrätten, instämde i tingsrättens bedömningar och fastställde tingsrättens dom. Överklagandet till Högsta domstolen KH har yrkat att han ska dömas för grov misshandel alternativt försök till dråp. Han har vidare yrkat att han, oavsett rubricering, ska dömas till en icke frihetsberövande påföljd eller i vart fall till ett kortare fängelsestraff än det som dömts ut. Till grund för sin talan har han anfört bl.a. följande. Det är utrett att han och målsäganden haft en bra relation utan några särskilda konflikter. De har inte varit ovänner eller bråkat den aktuella kvällen. Målsäganden har under den aktuella natten skickat ett sms, som han inte läst, innehållande en sexuell invit och en kärleksförklaring. Han har inte haft något motiv att skada målsäganden. Vidare har han inte någon historik som en våldsam person och han kan inte ha förväntat sig att genom alkoholkonsumtion genomgå en sådan personlighetsförändring att han skulle vilja skada en person han älskar.

Sida 4 (19) Det har framkommit att han under den aktuella kvällen konsumerat en stor mängd vin och att ingen av parterna har någon minnesbild av det som skett tidigare under kvällen. En hypotes som framförts är att målsäganden, då han inte svarat på det aktuella sms:et, iklätt sig täcke och begett sig till vardagsrummet där hon försökt väcka honom. Det kan inte uteslutas att han drömt mardrömmar och nyväckt i ett töcken uppfattat målsäganden som en del i mardrömmen. Målsäganden har uppgett att hon försökt förklara för gärningsmannen att det är hon som ligger på golvet. Enligt målsäganden har han senare knackat på badrumsdörren och fråga Hur är det gumman, vad är det som har hänt och när han greps frågat polismannen Dennis Kärrman vad han var misstänkt för. Han måste ha befunnit sig i ett psykosliknande tillstånd och varit från sina sinnens bruk. Ett tillstånd han inte kan ha förväntat sig. Han har inte haft anledning att förvänta sig att hamna i ett psykosartat tillstånd med anledning av sin alkoholkonsumtion och har inte haft något direkt, indirekt eller likgiltighetsuppsåt att skada sin flickvän. Domstolarna har som försvårande omständighet angett den stora hänsynslöshet som han visat, det faktum att våldet riktats mot en närstående samt det svåra lidande som han har orsakat målsäganden. Enligt 29 kap. 1 brottsbalken ska vid bedömningen av straffvärdet den tilltalades insikt beaktas. Samma krav på insikt, uppsåt bör gälla även de försvårande omständigheter som domstolarna har anfört i enlighet med 29 kap. 2 BrB. Grunderna för min inställning Jag instämmer i domstolarna bedömningar att det är utrett att det är KH som tillfogat målsäganden hennes skador samt att skadorna varit livshotande. Tingsrätten, vars bedömning hovrätten instämmer i, har funnit att det inte kan anses styrkt att KH begått gärningen uppsåtligen. Inte heller att han begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Då han enligt domstolarna begått gärningen i ett genom självförvållat rus framkallat förvirringstillstånd har domstolarna med stöd av 1 kap. 2 andra stycket BrB funnit att han inte kunde undgå ansvar för gärningen. Högsta domstolen har i dom den 16 september 2011 i mål nr B 2130-11 uttalat att bestämmelsen i 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken om självförvållat rus och liknande tillstånd inte innebär att de krav på uppsåt som annars gäller för ansvar ska efterges. Frågan är därför om KH har begått gärningen uppsåtligen.

Sida 5 (19) Som framgår ovan har tingsrätten, i vars bedömning hovrätten instämmer i, bl.a. mot bakgrund av vad som uttalas under p. 12 i en bilaga till det rättspsykiatriska utlåtandet funnit att det inte är styrkt att KH begått gärningen uppsåtligen. Enligt min uppfattning ger vad som sålunda uttalats dock inte stöd för en sådan slutsats. Till skillnad från domstolarna anser jag att KH uppsåtligen har begått den åtalade gärningen, vilket jag kommer att utveckla närmare nedan under rubriken Min bedömning Bestämmelsen om uppsåt Enligt 1 kap. 2 första stycket brottsbalken ska en gärning, om inte annat är föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen. En utveckling av uppsåtsläran Högsta domstolen har under senare år genom ett antal domar gett uppsåtsläran ett delvis nytt innehåll. I domarna redovisar Högsta domstolen hur den nedre gränsen för uppsåt ska bestämmas och klargör att likgiltighetsuppsåtet ska ersätta det hypotetiska eventuella uppsåtet (NJA 2002 s. 449, NJA 2004 s. 176, NJA 2004 s. 479, NJA 2004 s. 519, NJA 2004 s. 702, NJA 2005 s. 732, NJA 2007 s. 929 och NJA 2009 s. 149). Insiktsuppsåtet I NJA 2004 s. 176 uttalar Högsta domstolen följande angående insiktsuppsåt. När det gäller uppsåt till gärningsomständigheter används insiktsbegreppet som utgångspunkt. Den som insett att en gärningsomständighet förelegat har haft uppsåt till denna. En sådan form av uppsåt är tillräcklig även när det gäller effekter. Den som handlat med insikt om att en gärning kommer att leda till en viss effekt har handlat med uppsåt till effekten. För att en sådan insikt som krävs för uppsåt skall anses föreligga krävs inte att gärningsmannen uppfattat det som helt uteslutet att han skulle missta sig om gärningsomständigheten eller som helt ofrånkomligt att effekten skulle förverkligas. Det räcker att han funnit gärningsomständigheten vara praktiskt taget säker eller effekten praktiskt taget oundviklig. När det gäller den nu berörda formen av "insiktsuppsåt" finns det skäl att också framhålla att det avgörande inte är om gärningsmannen haft rätt i sin bedömning av den kausala nödvändigheten av effekten eller faktiska förekomsten av gärningsomständigheten. Det för uppsåtsbedömningen väsentliga är den föreställning som gärningsmannen haft. Även om en gärningsomständighet inte förelegat eller om det i det enskilda fallet rent faktiskt varit uteslutet att en gärning skulle leda till en viss effekt, kan gärningsmannen således ha haft insiktsuppsåt i förhållande till gärningsomständigheten eller effekten. (Jfr 23 kap. 1 BrB om försöksansvar i fall då fara för brottets fullbordan varit utesluten "endast på grund av tillfälliga omständigheter".)

Sida 6 (19) Direkt uppsåt I samma rättsfall uttalar Högsta domstolen följande angående det direkta uppsåtet. När det gäller uppsåt till en effekt framställs i läroböcker i allmänhet s.k. direkt och indirekt uppsåt som de oproblematiska grundformerna. Med direkt uppsåt brukar då avses att gärningsmannen haft avsikt att åstadkomma effekten antingen som ett mål i sig eller som ett genomgångsled till ett mål och med indirekt uppsåt att gärningsmannen visserligen inte haft för avsikt att åstadkomma effekten men har uppfattat den som nödvändigt förbunden med ett eftersträvat mål. Den som handlar med direkt eller indirekt uppsåt i förhållande till en viss effekt kan naturligtvis också ha insiktsuppsåt i den mening som nyss berörts på det sättet att han uppfattat effekten som praktiskt taget oundviklig. Vad som är av särskilt intresse när det gäller frågan om uppsåtets nedre gräns är emellertid att uppsåtsformerna är tillämpliga även om gärningsmannen endast varit av den uppfattningen att det förelåg en viss risk (chans) för att effekten skulle inträda. I den mån som gärningsmannen eftersträvat effekten föreligger således uppsåt i princip oberoende av hur begränsad risken varit. Motsvarande gäller även indirekt uppsåt på det sättet att sådant uppsåt föreligger även om sannolikheten för effekten är begränsad till följd av att sannolikheten att gärningsmannen skall uppnå sitt eftersträvade mål är begränsad. Att uppsåt föreligger i de nu berörda fallen har således inte att göra med sannolikheten för effekten eller gärningsmannens uppfattning av denna. Det avgörande är istället att det under sådana omständigheter som avses med direkt och indirekt uppsåt står klart att gärningsmannens inställning när han begick gärningen var att ett förverkligande av effekten inte utgjorde ett relevant skäl för att avstå från gärningen; han har inte handlat i förlitan på att effekten inte skulle förverkligas..-.-.- Likgiltighetsuppsåtet Likgiltighetsuppsåt till en viss effekt eller en viss gärningsomständighet förutsätter att gärningsmannen insett att det förelåg en risk för en sådan effekt eller gärningsomständighet. Det innebär att gärningsmannen ska ha tagit en medveten risk i förhållande till effekten eller gärningsomständigheten. I situationer av omedvetet risktagande dvs. där man endast borde ha förstått att handlingen var förenad med en risk för en viss effekt eller gärningsomständighet är likgiltighetsuppsåt, liksom annat uppsåt, uteslutet (jfr NJA 2005 s. 732). Nästa steg i prövningen avser en bedömning av vilken attityd gärningsmannen hade till effekten eller gärningsomständigheten vid gärningsögonblicket. Endast om han eller hon haft en positiv eller i vart fall likgiltig inställning till effektens förverkligande eller att gärningsomständigheten förelåg ska gärningen bedömas som uppsåtlig. Det avgörande är att förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten, vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen. Handlade han eller hon i förlitan på att effekten inte skulle inträffa eller att gärningsomständigheten inte förelåg är uppsåt således uteslutet (jfr NJA 2004 s. 176).

Sida 7 (19) I NJA 2004 s. 176 konstaterade Högsta domstolen att det står klart att det finns problem när det gäller vilken bevisning som ska krävas för att likgiltighetsuppsåt ska anses föreligga, men pekar på att detta gäller oavsett vilket uppsåtsbegrepp som används. Högsta domstolen anser det därför naturligt att riktlinjer för bevisbedömningen läggs fast i praxis. Av dessa riktlinjer framgår att utgångspunkten för bedömningen ska vara omständigheterna vid gärningen, att insikt om att det förelåg en mycket hög sannolikhet för effekten eller gärningsomständigheten normalt är tillräckligt för uppsåt, att hänsynslöst beteende, upprörd sinnestämning och gärningsmannens intresse i gärningen är omständigheter som kan göra att uppsåt får anses föreligga även om det inte förelåg en mycket hög sannolikhet, samt att uppsåt i allmänhet inte kan anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte varit avsevärd. Högsta domstolen betonar emellertid att riktlinjer av detta slag måste behandlas med försiktighet och urskiljning. Vilka faktorer som är av betydelse för bedömningen av om uppsåt förelegat växlar, i likhet med vid andra bevisbedömningar, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Uppsåt och psykisk störning Förarbeten och doktrin I förarbetena till brottsbalken uttalades att reglerna angående de allmänna subjektiva brottsförutsättningarna bör anses tillämpliga även på gärningar som begås under inflytande av abnormitet. För att ett brott ska anses föreligga krävs alltså, att gärningsmannens haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till den brottsliga effekten. Lagrådet uttalade att uppgiften att avgöra om erforderliga subjektiva rekvisit kan vara för handen måste betecknas som svår och att det får förutsättas att särskild uppmärksamhet ägnas denna fråga i de läkarutlåtanden som avges (se NJA II 1962, s. 22 och 26). Ivar Strahl uttalar att de uppsåtliga brotten alltid består i att någon gjort något och gjort det i bemärkelsen, att det inte endast hänt med honom. Den som blivit knuffad eller kroppsligen tvingad ska således inte anses ha uppsåtligen orsakat t.ex. den skada som han därigenom gjort. Att halka eller snubbla ska bedömas på samma sätt. Inte heller reflexhandlingar, spasmer och konvulsioner är att bedöma som uppsåtliga handlingar. Enligt Strahl fungerar kroppen i dessa fall som en sak (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 90 f.). Enligt Strahl är ett annat krav, som ligger i uppsåtsrekvisitet, att den tilltalade ska ha varit i sådant tillstånd att uppsåtsrekvisitet kan vara uppfyllt: han får inte ha varit alltför omtöcknad. Den tilltalade ska ha varit medveten om de förhållanden beträffande vilka uppsåt fordras. Den som är medvetslös kan naturligtvis inte handla med uppsåt. Inte heller handlingar under somnambulens eller hypnos uppfyller uppsåtsrekvisitet. Strahl uttalar vidare att det faktum att den tilltalade är sinnessjuk eller på annat sätt abnorm inte

Sida 8 (19) utesluter att han kan uppfylla uppsåtsrekvisitet. För att en sinnessjuk ska kunna dömas för uppsåtligt brott, krävs, att han uppfyllt uppsåtsrekvisitet, och detta är, så gott sig göra låter, att uppfatta på samma sätt när fråga är om ansvar för sinnessjuk som när det gäller ansvar för annan. Däremot möter det stundom svårigheter att avgöra, huruvida en sinnessjuk kan anses handla medvetet om allt det varom han enligt uppsåtsrekvisitet ska vara medveten. Att rättsskipningen ställs inför dessa svårigheter är emellertid det pris, som måste betalas för att sinnessjuka eller på annat sätt abnorma, inte ska drabbas av kriminalisering, inte förklaras brottsliga, under lättare uppfyllda förutsättningar än andra (a.a., s. 91 ff.). Att vara medveten om något betyder enligt Strahl inte att tänka på detta. Med utgångspunkt i Högsta domstolens uttalanden i NJA 1968 s. 500 uttalar Strahl att en människa kan vara medveten om mycket mer än hon tänker på. Människan torde få anses vara medveten om allt det hon en gång lärt känna eller tänkt på och inte sedermera glömt (a.a., s. 112). I brottsbalkskommentaren uttalas följande angående uppsåtsbedömningen när det gäller psykiskt störda lagöverträdare (Brottsbalken En kommentar på Internet, 30 kap. 6 ). Vad uppsåtsrekvisitet beträffar är detta, när det gäller psykiskt störda i princip att förstå på samma sätt som annars. Förekomsten av en psykisk avvikelse behöver inte utesluta uppsåt. Om t.ex. en psykiskt störd person lider av förföljelseidéer och därför förgripit sig på någon medför inte detta, att han skulle saknat uppsåt att överfalla denne. En sådan missuppfattning utesluter inte, att han velat göra just vad han gjort. Har han emellertid på grund av sitt tillstånd trott att förhållandena var sådana att hans gärning skulle vara straffri på grund av nödvärnsrätt är uppsåtsrekvisitet inte uppfyllt. Också i andra fall kan den stördes missuppfattning av situationen medföra, att han inte har uppsåt. I sitt förvirrade tillstånd har han t.ex. inte förstått att skilja mellan mitt och ditt. Han kan inte dömas för stöld, med mindre han insåg att han tog annans sak. I princip måste gälla, att uppsåt inte föreligger om en normal människa, som hade samma föreställning om sakförhållandena som den psykiskt störde, inte skulle ha ansetts handla uppsåtligt. Prövningen av uppsåtsfrågan torde i de flesta fall ge till resultat att uppsåt föreligger. Frågan kan emellertid vara svår att besvara..-.-.- I Kriminalrättens grunder, 2010, redovisar Petter Asp, Magnus Ulväng och Nils Jareborg uppfattningen att det i svensk rätt finns en oskriven undantagsregel som stadgar att tillfällig sinnesförvirring, som inte uppkommit genom eget vållande, ursäktar gärningsmannen och befriar från ansvar. Med tillfällig sinnesförvirring avses tillstånd där gärningsmannen befinner sig i förvirring på grund av t.ex. feber, chock eller slag mot huvudet, förvirring i samband med uppvaknande ur sömn, narkos eller hypnos, omtöckning p.g.a. medicinering enligt läkares anvisningar, och fall då narkotika, alkohol eller något annat ämne tillförts kroppen, oberoende av gärningsmannens culpa. Vidare uttalas att kortvariga/tillfälliga tillstånd av förvirring kan vara att hänföra till såväl särbehandlingen på påföljdssidan (nämligen om de utgör en

Sida 9 (19) allvarlig psykisk störning) som särregleringen vid bedömningen av brottsrekvisiten (eftergivande av uppsåt och den oskrivna undantagsregeln). Enligt Asp/Ulväng/Jareborg utgör tillfälliga psykiska störningar av allvarlig art ofta en del av symptombilden vid sjukdomstillstånd som åsyftas med uttrycket allvarlig psykisk störning (30 kap. 6 brottsbalken). Som ett exempel anges ett akut anfall (hallucinationer) vid delirium tremens. Även psykiska störningar som kan uppstå vid diabetes räknas hit. När man bedömer straffrättsligt ansvar för psykiskt abnorma lagöverträdare är det två olika faktorer som måste beaktas: graden av störning och störningens varaktighet. Huvudregeln är således att en person som vid gärningstillfället lider av en varaktig störning som är särskilt allvarlig, men i övrigt uppfyller brottsförutsättningarna, ska särbehandlas vid påföljdsvalet. När en psykisk störning faller under 30 kap. 6 brottsbalken anses det inte vara fråga om en tillfällig personlighetsförändring som kan ursäkta gärningsmannen. Frågan om ett förvirringstillstånd el.dyl. är självförvållat eller ej ska då inte ställas. Tillämpning av 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken är överhuvudtaget inte aktuell. När någon har ett akut anfall av delirium tremens kan således inte kravet på uppsåt efterges, i enlighet med vad som anses gälla vid självförvållad berusning eller sinnesförvirring, även om man skulle kunna hävda att den som har delirium tremens själv har vållat sjukdomen genom sitt missbruk av alkohol. Vanlig prövning av skuldtäckning ska således göras trots att gärningsmannen vid tidpunkten varit allvarligt psykiskt störd (s. 399 ff.). Det ska här påpekas att Högsta domstolen som sagt helt nyligen uttalat att bestämmelsen i 1 kap. 2 andra stycket brottsbalken om självförvållat rus och liknande tillstånd inte innebär att de krav på uppsåt som annars gäller för ansvar ska efterges (Högsta domstolens dom den 16 september 2011 i mål B 2130-11). Psykansvarskommittén uttalade i betänkandet Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) att en följd av den nuvarande regleringen är att en person som vid gärningstillfället var akut psykotisk och vars uppfattning om sakförhållandena helt saknade förankring i verkligheten ändå är straffrättsligt ansvarig. Även om han skulle kunna anses ha uppsåt till sin gärning, är detta enligt kommittén knappast rimligt. Som exempel nämndes ett fall där en person trodde sig delta i finska vinterkriget. Gärningsmannen var medveten om att han sköt på människor och hade därför uppsåt till just detta, men trodde att det skedde i en krigssituation, en föreställning som saknade all förankring i verkligheten. Ett annat exempel angavs kunna vara, om någon attackerar en annan person i tron att denne är besatt av djävulen. Uppsåt att attackera en annan människa föreligger ju i en sådan situation, men gärningsmannens egen föreställning om gärningen och den situation i vilken den begås skiljer sig så markant från vad som rent faktiskt är fallet att det knappast ter sig rimligt att utkräva något straffrättsligt ansvar för denna. Mot bakgrund bl.a. härav ansåg Psykansvarskommittén att den straffrättsliga skuldprincipen talar för att ett

Sida 10 (19) krav på tillräknelighet bör införas i svensk rätt. Kommittén lade också fram ett förslag vilket gick ut på att en gärning inte ska medföra ansvar för den som till följd bl.a. av en allvarlig psykisk störning eller en tillfällig sinnesförvirring har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt (s. 37, 217 och 232 f.). Som ett led i den fortsatta beredningen av frågan om straffansvar för psykiskt störda lagöverträdare uppdrog regeringen åt en utredare att överväga lämpliga förändringar och lämna förslag till en ändrad reglering av ingripanden mot psykiskt störda lagöverträdare dels när gärningsmannen lider av en allvarlig psykisk störning vid brottet men inte vid tidpunkten för domstolens prövning, dels när gärningsmannen döms till rättspsykiatrisk vård men ingripandet inte står i ett adekvat förhållande till brottets svårhet. Utredaren redovisade uppdraget i promemorian Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (Ds 2007:5). I Ds 2007:5 uttalades att samma skäl som kan anföras för att införa ett tillräknelighetsrekvisit nämligen att ingen ska behöva drabbas av straffrättsligt ansvar för en gärning som han eller hon inte kunnat råda över kan anföras för att bedömningen av gärningsmannens uppsåt i dessa fall ska ske på ett noggrant sätt. Vidare konstaterades att det kan vara förenat med stora svårigheter att göra en korrekt sådan prövning när gärningsmannen varit i hög grad påverkad av en psykisk störning. Det ansågs därför ofrånkomligt att prövningen i först hand får göras utifrån de objektiva omständigheterna vid gärningen och att det därvid får antas att dessa är täckta av uppsåt, om det inte framkommer något som talar däremot. Beviskravet kan därför inte ställas alltför högt. Samtidigt måste emellertid beaktas vad som framkommit om den psykiska störningens art och grad samt vad som i övrigt framkommit om gärningsmannens motiv (s. 143 f.) Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2008 ändrades 30 kap. 6 brottsbalken från att tidigare ha inneburit ett fängelseförbud till att numera innebära en presumtion mot fängelse. Den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska således, enligt paragrafens första stycke, i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Fängelse får dömas ut endast om det finns synnerliga skäl. Av andra stycket framgår emellertid att rätten inte får döma till fängelse, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. I propositionen till lagändringarna konstaterades att det var fråga om en begränsad reform av påföljdsregleringen för psykiskt störda lagöverträdare. Det förutsattes att reformarbetet skulle fortsätta och de lagändringar som genomfördes var utformade på ett sådant sätt att de inte skulle försvåra det fotsatta reformarbetet (prop. 2007/08:97, s. 17).

Sida 11 (19) Av motiven till 30 kap. 6 andra stycket brottsbalken framgår att en remissinstans hade framfört att det kunde ifrågasättas om den som omfattas av avgränsningen kan anses ha haft erforderligt uppsåt till gärningen. Regeringen såg emellertid inga skäl mot en sådan reglering. Enligt regeringens uppfattning kan det inträffa att uppsåt föreligger i dessa fall och att straffansvar därför döms ut. Psykansvarskommittén konstaterades ha motiverat sitt förslag om en tillräknelighetsreglering med att det finns gärningar begångna av de mest psykiskt störda som i och för sig kan bedömas som uppsåtliga eller straffbart oaktsamma. I sammanhanget framhölls att en uppsåts- eller oaktsamhetsbedömning självklart alltid ska göras innan domstolen prövar påföljdsfrågan. Regeringen ansåg dock att det saknades skäl att införa en särskild reglering för uppsåtsprövningen i dessa fall (a. prop., s. 27). I författningskommentaren till 30 kap. 6 uttalas att för att den tilltalade ska anses ha saknat förmåga att inse gärningens innebörd krävs att han eller hon i avsevärd grad har brustit i sin bedömning av och föreställning om den situation i vilken gärningen begåtts. Det rör sig om fall när den tilltalade inte har kunnat bedöma sin gärning och relatera den till dess faktiska socio-kulturella sammanhang, dvs. när han eller hon befunnit sig i en annan verklighet. Som exempel på detta anges situationer där den tilltalade till följd av en akut psykos eller motsvarande tillstånd har haft en bristande realitetsvärdering av typen vanföreställning eller konfusion (förvirring eller medvetandegrumling) som varit avgörande för hans eller hennes förståelse av gärningen. Domstolen ska alltså pröva om den tilltalade i någon rimlig grad har haft förmåga att förstå innebörden av sitt handlande. Vidare uttalas att även om den tilltalade har insett gärningens innebörd, kan han eller hon till följd av den allvarliga psykiska störningen ha saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter denna insikt. Den tilltalade har då visserligen bedömt och värderat verkligheten på ett riktigt sätt men har till följd av sitt tillstånd saknat förmåga till kontroll över sitt handlande. Detta kan vara fallet om han eller hon lider av schizofreni och har påverkats av tvingande röster, s.k. imperativa hallucinationer. Även vissa tillstånd med starka inslag av tvångsmässighet kan innebära att förmåga att anpassa handlandet har saknats (a. prop., s. 40). Genom beslut den 10 juli 2008 uppdrog regeringen åt en särskild utredare att göra en översyn av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård samt lämna förslag till ny lagstiftning på området. I direktiven anges vidare att utredaren ska utgå ifrån att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3) när det gäller psykiskt störda lagöverträdare kommer att genomföras. Beträffande kommitténs förslag om att införa ett krav på tillräknelighet uttalas att det aktualiserar frågan om åtgärder mot den som begått en straffbar gärning, men som inte får dömas på grund av sitt psykiska tillstånd (Dir. 2008:93, s. 1 och 15

Sida 12 (19) f.). Utredningen, som antagit namnet Psykiatrilagsutredningen, ska redovisa sitt uppdrag senast den 15 december 2011 (Dir. 2010:88). Praxis Som nämnts innefattar uppsåtsrekvisitet ett allmänt krav på medvetenhet. I praxis har detta uttryckts så att den tilltalade ska ha varit i sådan grad medveten om sitt handlande att denne kan ha haft uppsåt (se NJA 1968 s. 471 och NJA 1969 s. 401 samt RH 1985:62 och RH 1994:78). I NJA 2004 s. 702 uttalade Högsta domstolen följande angående frågan om uppsåt och psykisk störning. Liksom i tingsrätten och hovrätten är det klarlagt att M.M. tilldelat A.L. knivhugg och härigenom orsakat hennes död. I skuldfrågan skall HD i första hand pröva om han har haft uppsåt att beröva henne livet, något som han har bestritt. Det är åklagaren som har bevisbördan också i uppsåtsfrågan. Även psykiskt störda kan begå uppsåtligt brott, om deras själsförmögenheter är tillräckliga för att uppsåtsrekvisitet skall vara uppfyllt (Holmqvist m.fl., Brottsbalken s. 1:19). Det kan dock vara svårare att bedöma uppsåtsfrågan i ett sådant fall än annars (jfr t.ex. Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 93 och SOU 2002:3 s. 217 f.). Detta gäller naturligtvis särskilt om den psykiska störningen är allvarlig. I princip skall emellertid kravet på uppsåt uppfattas på samma sätt beträffande denna kategori som beträffande andra lagöverträdare; kan gärningsmannen med hänsyn till den psykiska avvikelsen inte anses ha handlat med uppsåt, skall inte heller något uppsåtligt brott anses begånget (prop. 1990/91:58 bil. 2 s. 449). Principen brukar anses vara att uppsåt inte föreligger, om en normal människa, som hade samma föreställning om sakförhållandena som den psykiskt störde, inte skulle ha ansetts handla uppsåtligt, och det anses att prövningen av uppsåtsfrågan i de flesta fall torde ge till resultat att uppsåt föreligger (Berg m.fl., Brottsbalken s. 30:36). Någon lagstiftning om uppsåtsbegreppets innebörd och närmare avgränsning finns inte. Hur begreppet skall uppfattas är en fråga som framför allt utvecklats i doktrin och rättspraxis. HD har i rättsfallet NJA 2004 s. 176 närmare utvecklat grunderna för hur uppsåtsbedömningen skall göras. Bl.a. framgår det där att gärningsmannens föreställning om effekterna av sitt handlande har betydelse för denna bedömning när domstolen skall pröva det som brukar kallas uppsåtets nedre gräns. Med detta avses frågan när ansvar kan utdömas för uppsåtligt brott trots att det inte är styrkt, att gärningsmannen insett att t.ex. effekten av hans handlande varit säker eller praktiskt taget oundviklig utan endast att han har varit medveten om risken för att effekten skulle inträda. HD har i detta sammanhang använt uttrycket likgiltighetsuppsåt. De riktlinjer domstolen har angett i rättsfallet skall enligt vad som sägs där behandlas med försiktighet och urskillning. Därvid kan omständigheter knutna till gärningsmannens person få betydelse, t.ex. hans ålder (jfr NJA 2004 s. 479) eller psykiska hälsotillstånd. När det gäller frågan om uppsåt fann Högsta domstolen att den tilltalade vid gärningstillfället var väl medveten om att han angrep målsäganden och att det inte fanns anledning att inte bedöma angreppet som ett uppsåtligt handlande. Vidare konstaterades att den tilltalade uppgett att hans angrepp av målsäganden

Sida 13 (19) skett för att skada men inte döda henne. Högsta domstolen bedömde emellertid att den tilltalade, även med den psykiska störning som fick anses belagd, hade varit på det klara med den betydande risken att knivhuggen skulle kunna träffa så illa att målsäganden avled av sina skador. Enligt Högsta domstolen visade det sätt på vilket angreppet skedde att den tilltalade i vart fall måste bedömas ha varit likgiltig för huruvida denna risk skulle förverkligas. Gärningen var därför att anse som uppsåtlig. I påföljdsdelen konstaterade Högsta domstolen att det är domstolen som ska bedöma om det finns behov av rättspsykiatrisk vård. Domstolen måste vid denna bedömning fästa stort avseende vid innehållet i utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen. Utlåtandet är till sin natur ett sakkunnigutlåtande som kan bemötas. Högsta domstolen uttalade vidare att om domstolen har inhämtat ett yttrande från Socialstyrelsen över en utförd rättspsykiatrisk undersökning och detta avviker från undersökningsläkarens utlåtande, bör styrelsens yttrande i allmänhet vara att anse som det mest tillförlitliga. Domstolen får dock inte undandra sig att jämföra och bedöma utlåtandena. I det uppmärksammade s.k. Rödeby-målet var en av de frågor som prövades om den tilltalade varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlade. Hovrätten konstaterade att av allmänna straffrättsliga principer följer att det är åklagaren som har bevisbördan för att den tilltalade handlar med uppsåt. Bevisningen i målet konstaterades utgöras av dels vittnens och andra förhörspersoners iakttagelser av hur den tilltalade rent faktiskt agerat innan, vid och efter gärningen, dels teknisk utredning av hur skjutningen gått till, dels också de rättspsykiatriskt sakkunnigas bedömning av den tilltalades psykiska tillstånd och graden av hans medvetenhet vid gärningstillfället. Det beteende som den tilltalade hade uppvisat i samband med gärningen fick enligt hovrätten anses bära det medvetna handlandets yttre kännetecken. Vidare konstaterades att den ena undersökande läkaren ansåg att den tilltalade vid gärningstillfället befunnit sig i gränslandet mellan medvetenhet och icke-medvetenhet. Enligt den andra undersökande läkaren hade den tilltalade när skotten avlossades saknat medvetenhet om vad han gjorde. Läkarna var ense om att den tilltalade på grund av den paniksituation han hamnat i varit oförmögen till normalt rationellt tänkande och i stället styrts av en strävan att till varje pris skydda den egna familjen. Hovrätten noterade att det som den tilltalade företagit sig genomgående utgjorde reaktioner på händelser i omvärlden; han har blivit varse ett utifrån kommande hot och vidtagit en serie åtgärder för att bemöta detta. Handlandet ansågs också ha varit adekvat i den meningen att det hot som förelegat avvärjdes genom åtgärderna. Att den tilltalade vid gärningstillfället varit oförmögen att på normalt sätt överväga andra handlingsalternativ innebar enligt hovrätten inte att han, på ett sätt som utesluter uppsåt, varit i avsaknad av medvetenhet om vad han faktiskt gjorde. Hans handlande, som haft ett inte helt kortvarigt förlopp och föregåtts av en fas under vilken förberedande åtgärder

Sida 14 (19) vidtogs, hade inte heller varit reflexmässigt eller skett i ett tillstånd av omtöckning eller annars på sådant sätt att medvetenhet saknats. I stället fann hovrätten att den tilltalade under händelseförloppet i sådan grad varit medveten om sitt handlande att det inte på denna grund kunde uteslutas att han hade uppsåt (Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 20 november 2008 i mål nr B 1400-08). Rödeby-målet har kommenterats i två artiklar i JT, dels av Gustaf Almkvist, Rödebymålet i två instanser medvetenhet, psykisk störning och klander, 2008 09 s. 861 ff., dels av Moa Kindström Dahlin och Nike Franklin, Hanteringen av psykiskt störda lagöverträdare i ljuset av Rödebymålet, 2009 10 s. 172 ff. Gustaf Almkvist konstaterar att uppsåt är ett rättsligt begrepp. Vad som avses med det centrala begreppet medvetenhet anges därför vara en rättsdogmatisk fråga, som inte påverkas av någon psykologisk eller filosofisk diskussion. Det betyder dock inte att dessa aspekter skulle sakna betydelse för själva utformningen av uppsåtsbegreppet. Dessa frågor har tvärtom haft avgörande betydelse för hur man i olika tider har resonerat kring uppsåt och den vidare frågan om ansvarslärans konstruktion. Enligt Gustaf Almkvist saknar det dock direkt betydelse för utgången i ett enskilt mål om en psykiatriker skulle förklara att någon varit omedveten om något visst; vad som är relevant är om den tilltalade kan anses ha uppfyllt det rättsliga kravet på medvetenhet. I detta avseende hänvisar Gustaf Almkvist till rättsfallet NJA 1968 s. 500 som också tas till intäkt för att begreppet medvetenhet i rättslig bemärkelse är betydligt vidare än samma begrepp i psykologisk bemärkelse; samma ord har helt enkelt olika innebörd beroende på i vilken kontext det används (s. 864 f.). Moa Kindström Dahlin och Nike Franklin anser att den uppmärksamhet som Rödebymålet ådrog sig främst kan härledas till den ovanliga situationen att mannen som konstaterades lida av en allvarlig psykisk störning frikändes i tingsrätten på grund av bristande uppsåt. Artikelförfattarna konstaterar att i andra fall där den tilltalade bedömts ha begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning har åtalet sällan ogillats på grund av bristande uppsåt, i stället han man låtit den psykiska störningen påverka påföljdsvalet. Det mest intresseväckande med Rödebymålet ansågs vara att tingsrätten beaktade uppgifter från experter i psykiatri vid bedömningen av om den tilltalade var medveten om vad han gjorde, medan hovrätten utgick från de faktiska omständigheterna för att bedöma om han handlat uppsåtligt. En kärnfråga som målet därmed aktualiserar är enligt författarna vilket underlag som ska läggas till grund för uppsåtsbedömningar i fall där den tilltalade har en sänkt medvetandegrad (s. 177 f.).

Sida 15 (19) Uppsåt och rättspsykiatrisk undersökning Som framgått i det föregående uttalade Lagrådet i förarbetena till brottsbalken att det får förutsättas att särskild uppmärksamhet ägnas frågan om erforderliga subjektiva rekvisit kan vara för handen i de läkarutlåtanden som avges. I 1 första stycket lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning anges i vilka syften rätten i brottmål får besluta om rättspsykiatrisk undersökning. Sådan undersökning får företas i syfte att kunna bedöma dels (1) om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård, dels (2) om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och i så fall tillståndets betydelse för frågan om påföljdsvalet. Avser beslutet en undersökning enligt första stycket andra punkten, får rätten enligt paragrafens andra stycke besluta att undersökningen ska omfatta även frågan om huruvida den misstänkte till följd av störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, eller i anslutning till brottet själv genom rus eller på något annat liknande sätt har vållat detta tillstånd. I propositionen till lagen om rättspsykiatrisk undersökning uttalades att en bedömning av huruvida den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning naturligtvis kan ge underlag för domstolens ställningstagande i själva ansvarsfrågan när det gäller de subjektiva brottsrekvisiten. Liksom vad som gällt tidigare skulle domstolen alltså kunna utnyttja en rättspsykiatrisk undersökning för att avgöra om den misstänkte handlat med sådant uppsåt eller sådan oaktsamhet som krävs för straffbarhet för en gärning av aktuellt slag (prop. 1990/91:58, s. 502, se även prop. 2007/08:97, s. 42). I doktrinen har uttalats att 1 första stycket andra punkten har utformats så att domstolen inte kan anses förhindrad att besluta om en rättspsykiatrisk undersökning då syftet primärt är att kunna bedöma uppsåtsfrågan med hänsyn till den misstänktes psykiska tillstånd vid gärningen (Gylling Lindkvist, Cecilia m.fl., Lagen och psykiatrin, 1992, s. 144). Enligt 2 lagen om rättspsykiatrisk undersökning får beslut om rättspsykiatrisk undersökning bara meddelas, om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts om att han har begått den. Av propositionen till lagen framgår att med gärningen i detta sammanhang avses de objektiva rekvisiten för det aktuella brottet. Detta hänger ihop med att en rättspsykiatrisk undersökning som nyss nämnts i vissa fall tjänar funktionen att ge underlag för domstolens bedömning av ansvarsfrågan i subjektivt avseende (a. prop., s. 503 f. och 546).

Sida 16 (19) Min bedömning Inledningsvis bör konstateras att det är åklagaren som har bevisbördan för att KH handlat med erforderligt uppsåt. Den första frågan som därvid inställer sig är om KH vid gärningstillfället varit i sådan grad medveten om sitt handlande att uppsåt kan föreligga. Vid bedömningen av om KH i tillräcklig grad varit medveten om sitt handlande ska beaktas dels vad som är utrett om hans agerande innan, vid och efter gärningen och dels de uttalanden som gjorts i det rättspsykiatriska utlåtandet. Varken KH eller målsäganden har kunnat bidra med några uppgifter som kan förklara upprinnelsen till KHs angrepp. KH säger sig inte ha några minnesbilder alls om den aktuella händelsen. Målsäganden har bl.a. uppgett att hon och KH såg på film och drack vin i TV-rummet. Nästa minnesbild är att hon ligger naken på mage på golvet i köket där hon, skrikande för sitt liv, får motta ett flertal hugg med ett svärd, att hon drar ett täcke över sig och krypandes lyckas ta sig från köket till toaletten, att hon under detta skede får motta ytterligare hugg med svärdet och att angreppet inte upphör förrän hon lyckas låsa in sig på toaletten. Hon har vidare uppgett att KH strax därefter knackat på toalettdörren och frågat hur det är med henne och vad som har hänt, för att sedan lämna lägenheten, att han sedan kommit tillbaka och knackat på toalettdörren och upprepat sin fråga om hur det är med henne och vad som har hänt. Av grannen WKs uppgifter framgår att KH då han lämnat lägenheten ringt på hos henne och bett henne larma polisen. Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår att KH inte led av någon allvarlig psykisk störning, varken vid gärningen eller vid undersökningstillfället. Tingsrätten har i sitt beslut att KH skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning beslutat att undersökningen även skulle omfatta frågan om huruvida KH till följd av störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, eller i anslutning till brottet själv genom rus eller på något annat liknande sätt har vållat detta tillstånd (tingsrättens aktbilaga 49 s. 5) På s. 1 i det rättspsykiatriska utlåtandet anges under rubriken rättspsykiatrisk bedömning bl.a. följande. Överväganden om förmåga att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt vid gärningstillfället återfinns i huvudutlåtandet och Överväganden om självförvållat rus eller annat självförvållat tillstånd vid gärningstillfället återfinns i huvudutlåtandet. På s. 6 i samma utlåtande anges under rubriken rättspsykiatrisk bedömning bl.a. följande.

Sida 17 (19) KH är åtalad för försök till mord. Han hade konsumerat stora alkoholmängder under den aktuella kvällen och hade, åtminstone under dagarna innan använt hasch och amfetamin. Det finns ett klart samband mellan hans missbruk och brottet. Det finns inga hållpunkter för att KH led av en allvarlig psykisk störning i samband med gärningen och han led heller inte av någon allvarlig psykisk störning vid undersökningen. Utredningsgruppen var enig i sin bedömning. ( ) Överväganden om insikt och självförvållat tillstånd är inte aktuellt då ingen allvarlig psykisk störning föreligger. Det rättspsykiatriska utlåtandet har av allt att döma inte innefattat överväganden om huruvida KH saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt vid gärningstillfället. Den ansvarige undersökningsläkaren KS har dock i den medicinsk-psykiatriska utredning som bifogats det rättspsykiatriska utlåtandet under p. 12 diagnostisk bedömning, brottsanalys samt kausalitet i relation till påvisad psykisk störning och attityd till gärningen uttalat bl.a. följande Brottet är begånget när KH åtminstone varit kraftigt alkoholpåverkad och hans beteende strax efter brottet, enligt vittnesmålen, tyder på ett psykosnära tillstånd. Man kan inte utesluta att han påverkats av de filmer paret hade tittat på under kvällen. Det råder ingen tvekan om att KHs alkoholpåverkan var orsaken till den temporära personlighetsförändringen och orsaken till att han utförde gärningen. KH minns ingenting och tror inte att han är gärningsmannen : Mot bakgrund bl.a. härav har domstolarna kommit fram till att KH saknat erforderligt uppsåt. Jag delar inte domstolarnas bedömningar i detta avseende. Även om KH varit kraftigt alkoholpåverkad och kanske också kan ha levt sig in i de våldsamma filmer som han sett under kvällen, ger inte nu nämnda uttalande stöd för att han skulle ha saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande därefter. Enligt min uppfattning måste KHs handlande vid och strax efter gärningen anses vara rationellt i den meningen att det bär det medvetna handlandets kännetecken. Det bör därvid beaktas att angreppet varit relativt utdraget i tiden och avslutats först när målsäganden låst in sig på toaletten och att han omedelbart efter att målsäganden låst in sig knackat på och frågat hur det är med henne, vilket torde innebära att han är medveten om att det är hon som är inne på toaletten samt att han kontaktat grannen och bett henne ringa polisen.

Sida 18 (19) Sammanfattningsvis anser jag att KH måste anses ha varit i tillräcklig grad medveten om sitt handlande och att uppsåt därför inte kan uteslutas av denna anledning. Jag anser också att det är ställt utom rimligt tvivel att KH vid gärningstillfället varit medveten om att han attackerat och huggit en människa med svärdet. Nästa fråga är då om KH har handlat med erforderligt uppsåt i förhållande till den icke realiserade effekten att ME skulle avlida till följd av svärdshuggen. I målet är utrett att KH med ett s.k. samurajsvärd tilldelat ME minst tio hugg som träffat henne i bl.a. huvudet, på ryggen och på axlarna. Vidare har framkommit att svärdet är 95 cm långt och har en egg på 75 cm, att det var skarpslipat samt att det tillhörde KH. Av det rättsmedicinska utlåtandet och förhör vid tingsrätten med Johanna Loisel, som genomförde den rättsmedicinska undersökningen, framgår bl.a. att fyra av skadorna (på huvudet, i högra axeln och två på ryggen) varit så djupa att de skadat underliggande skelettdelar och/eller genomskurit muskulaturen. Vidare har framförallt två av de skador målsäganden företett varit så allvarliga att, om hon inte kommit under medicinsk behandling, det funnits en beaktansvärd risk att de lett till döden. Sammantaget bedömdes skadebilden som livshotande. KH har således med ett svärd, som han visste var skarpslipat, tilldelat ME minst tio kraftiga hugg mot rygg, huvud och axlar. Angreppet upphörde inte förrän ME lyckades låsa in sig på toaletten. Med hänsyn till det stora antalet hugg och då angreppet fortsatte trots att ME försökte fly samt då det heller inte upphörde förrän ME lyckades låsa in sig på toaletten kan det ifrågasättas om han inte vid gärningstillfället handlat i avsikt att döda. Han skulle därmed haft direkt uppsåt i detta avseende. Under alla förhållanden anser jag att KH varit likgiltig i förhållande till att ME skulle avlida. Med sin kännedom om svärdets farlighet måste han ha insett att det fanns en avsevärd risk för en sådan effekt av svärdshuggen. Hans angrepp har innefattat ett sådant kraftigt och omfattande våld och varit så hänsynslöst han i vart fall måste bedömas som likgiltig för om hon skulle avlida. Sammanfattningsvis anser jag att KH har begått gärningen uppsåtligen och att denna ska rubriceras som försök till mord. Vidare instämmer jag i domstolarnas bedömning av straffvärdet. Hovrättens dom ska således fastställas. Yttrande av Socialstyrelsen Som framgår av motiven kan en rättspsykiatrisk undersökning i vissa fall ge underlag för domstolens bedömning av ansvarsfrågan i subjektivt avseende

Sida 19 (19) (prop. 1990/91:58, s. 502, se även prop. 2007/08:97, s. 42). I doktrinen har uttalats att domstolen inte kan anses förhindrad att besluta om en rättspsykiatrisk undersökning då syftet primärt är att kunna bedöma uppsåtsfrågan med hänsyn till den misstänktes psykiska tillstånd vid gärningen. (Gylling Lindkvist, Cecilia m.fl., Lagen och psykiatrin, 1992, s. 144). Det rättspsykiatriska utlåtandet i målet innefattar av allt att döma inte några överväganden om huruvida KH saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt vid gärningstillfället. Domstolarna har i detta avseende dock lagt mycket stor vikt vid och dragit långtgående slutsatser av vad KS uttalat under p. 12 i den medicinskpsykiatriska utredningen. Mot bakgrund härav hemställer jag att Högsta domstolen inhämtar Socialstyrelsens yttrande över den verkställda rättspsykiatriska undersökningen. Yttrandet bör särskilt innefatta överväganden huruvida KH, oavsett anledning, saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt vid gärningstillfället. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift efter det att Högsta domstolen beslutat om yttrande av Socialstyrelsen ska inhämtas och, om så blir fallet, när detta yttrande avgetts. Kerstin Skarp My Hedström Kopia till Utvecklingscentrum Göteborg Åklagarkammaren i Umeå (AM-61139-11) Kammaråklagaren Inga-Lis Adervall-Åström