8 Rättsintygets roll i rättsprocessen Rättsintyget syftar i första hand till att användas som underlag av rättsväsendets myndigheter inom ramen för brottsutredningar. I en brottsutredning kan intyget få betydelse t.ex. för polisutredningen och för åklagarens beslut att väcka åtal eller för beslut att lägga ned en förundersökning om det visar sig att skadorna är självtillfogade. Rättsintyget kan vidare ha som syfte att användas som bevis i en brottmålsrättegång i domstol. Förundersökning Om det finns anledning att anta att brott har förövats skall en förundersökning inledas. Polis eller åklagare genomför förundersökningen för att konstatera om brott har förövats och vem som kan misstänkas för det. Utredningsarbetet utförs av polisen. Åklagaren är som regel förundersökningsledare så snart det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Rättsintyg inhämtas normalt sett under förundersökningen. Den avslutas genom att åklagaren fattar beslut om att antingen lägga ned förundersökningen eller att väcka åtal. Åtal Om åklagaren beslutar att väcka åtal för ett brott lämnar han eller hon in en ansökan om stämning beträffande den som är misstänkt för brottet. Ansökan om stämning görs normalt sett hos tingsrätten på den ort där brottet är begånget. Allmänna domstolar Till de allmänna domstolarna hör tingsrätterna, hovrätterna och Högsta domstolen. En av de allmänna domstolarnas uppgifter är att handlägga brottmål. Åklagarens ansökan om stämning tas emot av tingsrätten som utfärdar stämning beträffande den som är misstänkt för brottet. I samband med utfärdande av stämning kallar tingsrätten till huvudförhandling. Huvudförhandling Huvudförhandlingen är det sammanträde där åtalet avhandlas. Rätten består av ordföranden som skall vara en lagfaren domare och av lekmannadomare, s.k. nämndemän. Som bisittare finns också en tingsnotarie. Till huvudförhandlingen kallas åklagaren, den åtalade personen den tilltalade, dennes försvarare som vanligen är en advokat, målsäganden samt vittnen och sakkunniga. Målsäganden kan ibland ha en advokat som s.k. målsägandebiträde. Vid förhandlingen framställer åklagaren sitt yrkande, dvs. yrkar ansvar enligt ett visst gärningspåstående. Den tilltalade anger sin inställning, dvs. om han eller hon erkänner eller 1
förnekar gärningen. Därefter hålls förhör först med målsäganden och därefter med den tilltalade. Först därefter hörs normalt sett vittnen och sakkunniga. Vittnen och sakkunniga avlägger innan de skall höras en ed som förestavas av rättens ordförande. När huvudförhandlingen är avslutad tar rätten enskild överläggning för att besluta om domen. Ibland avkunnas domen omedelbart efter överläggningen. I annat fall meddelar rätten att dom kommer att meddelas vid senare tidpunkt. Rätten får inte bygga sin dom på något annat än det som presenterats under förhandlingen. Vittne, partssakkunnig och domstolssakkunnig När en läkare som utfärdat ett rättsintyg kallas till förhör i domstol uppkommer fråga om denne skall höras som vittne, partssakkunnig eller domstolssakkunnig. Eftersom funktionen med rättsintyget och därmed också förhöret med läkaren i domstol är att tillföra sakkunskap i rättegången är det korrekta att läkaren betraktas som en sakkunnig. Om läkaren är åberopad av part och inte har erhållit något förordnande av rätten betraktas läkaren som partssakkunnig. I fråga om partssakkunniga gäller samma regler som för vittnen, vilket bl.a. innebär att den sakkunnige avlägger vittnesed före förhöret. Eden omfattar då enbart läkarens iakttagelser. Rollen som sakkunnig fullgör läkaren genom sin tjänsteställning och sin kunskap, men den delen täcks inte av eden. I de fall läkaren har förordnats som sakkunnig av rätten betraktas läkaren som s.k. domstolssakkunnig. Som domstolssakkunnig skall läkaren avlägga sakkunniged före förhöret. Det händer att läkaren kallas som vittne men får frågor som är av tolkningskaraktär. Ibland brukar då hävdas att läkaren är ett sakkunnigt vittne, ett begrepp som inte finns omnämnt i författningarna. Med ett sakkunnigt vittne menar man i detta fall en läkare som pga. sina medicinska kunskaper har kunnat göra speciella iakttagelser. Det är viktigt att komma ihåg att man som sakkunnigt vittne behandlas som ett vittne i rätten och får avlägga vittnesed. Det är givet att det ibland är svårt att skilja mellan vittne och sakkunnig. Som ledning kan ett uttalande av JO tjäna (ämbetsberättelsen 1982/83 sid. 21 f): Skillnaden mellan ett vittne och en sakkunnig kan i huvudsak sägas vara följande. Ett vittne skall uttala sig om de iakttagelser han har gjort rörande en tilldragelse eller ett händelseförlopp. Däremot behöver ett vittne inte uttala sig om vilka slutsatser som man enligt hans mening kan dra av iakttagelserna. En sakkunnig skall uttala sig om erfarenhetssatser och avge omdömen, som förutsätter särskild erfarenhet eller utbildning. Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra var gränsen går mellan bevismedlen vittne och sakkunnig. En sakkunnig ger ofta upplysningar även om faktiska iakttagelser som han har gjort på grund av sin särskilda sakkunskap. Å andra sidan skulle vissa vittnen inte ha kunnat göra sina iakttagelser, om de inte haft särskild fackkunskap. Man brukar i det senare fallet tala om sakkunniga vittnen. Sådana vittnen skall i alla avseenden behandlas som vanliga vittnen. Ersättning för domstolsinställelse För partssakkunniga gäller i fråga om ersättning samma regler som för vittnen vilket i regel innebär att den part som åberopat den sakkunnige står för ersättningen. Om det är åklagaren som har åberopat förhör med läkaren utges ersättning av allmänna medel. När det gäller 2
rättsläkare och kontrakterade läkare anses det ingå i deras arbetsuppgifter/uppdrag att utföra sakkunniguppdrag och kostnaderna ersätts av Rättsmedicinalverket. Om läkaren i sådant fall är domstolssakkunnig föreligger inte någon rätt att få ersättning fastställd av domstolen. Läkaren skall i stället få ersättning för sina kostnader med anledning av uppdraget på samma sätt som vid tjänsteförrättning. I fråga om de kontrakterade läkarna finns angivet i avtalsvillkoren vilken ersättning som kan utgå i sådant fall. 3
8:1 Sakkunnigrollen Inledning En läkare som utfärdar ett rättsintyg gör detta i egenskap av sakkunnig på området. Rättsmedicinalverket har tagit fram riktlinjer för en rättsläkares roll i rättsprocessen. Riktlinjerna gäller i tillämpliga delar även för de läkare som har avtal med verket för verksamhet med utfärdande av rättsintyg. (Se också i fråga om sakkunnigrollen vidare under avsnittet Rättsintygets funktion i rättsprocessen). Rättsmedicinalverkets interna föreskrifter och riktlinjer; Nr 2006-05 Rättsläkarens roll i rättsprocessen Syfte: att tjäna som stöd för rättsläkarna i deras yrkesroll att utgöra underlag vid utbildningen av nya rättsläkare att utgöra underlag för att inför media och allmänhet beskriva det uppdrag och den roll rättsmedicinen och rättsläkarna har i det svenska rättsväsendet Bakgrund Behovet av ett dokument med ovanstående syfte har uppkommit efter återkommande diskussion och debatt inom Rättsmedicinalverket, i utredningssammanhang och i massmedia. Rättsläkarens roll ska i första hand ses utifrån den uppgift som rättsmedicinen och den enskilde läkaren har i de rättsliga processerna. Tveksamheter och olika uppfattningar mellan rättsläkare om hur rollen ska uppfattas kan skada trovärdigheten i de rättsmedicinska utlåtandena och ytterst riskera att försvaga användningen av dessa som bevismedel i rättsprocessen. Dessa riktlinjer har utarbetats i samarbete med processrättslig expertis och samtliga yrkesaktiva rättsläkare i landet har vid något eller vid flera tillfällen haft möjlighet att delta i diskussionerna om och vid fastställandet av dokumentet. Rollbeskrivningen visar den samstämmighet om yrkesrollen som råder bland landets yrkesaktiva rättsläkare. Rättsläkarens roll påverkas naturligtvis av förändringar som kan ske i andra länkar i rättskedjan, liksom av resurstilldelning, teknik och kunskapsutveckling. Det är därför av stor betydelse att diskussionen om rättsläkarens roll kan fortgå kontinuerligt, och att detta dokument omprövas regelbundet. 4
Rättsläkarens roll Rättsläkarens roll kan ses som en sammanvägning av olika delar med olika tyngd i helheten. Följande beskrivning är en vägledning för hur rättsläkaren ska uppfatta sin yrkesroll från olika utgångspunkter. 1. Rättsläkaren som läkare En del av rättsläkarens roll sammanhänger med att rättsläkaren till sin profession och utbildning är läkare. Rättsläkaren behöver goda allmänna medicinska kunskaper, dels som grund för svar på allmänna medicinska frågor, dels som grund för svar på frågor inom det rättsmedicinska området. Vidare ska rättsläkaren självfallet också inta ett professionellt och korrekt förhållningssätt, och bemöta den undersökte, efterlevande och andra berörda med empati och respekt. Härvid kan tillämpliga delar av de etiska regler som gäller för läkarkåren i allmänhet vara till ledning. Det är emellertid mycket viktigt att beakta att rättsläkaren i sin yrkesutövning inte har samma relation till den undersökte som en kliniskt verksam läkare har till sin patient. Rättsläkaren måste tvärtom alltid vara klar över sin sakkunnigroll, och detta gäller inte minst relationen till anhöriga. Utgångspunkten måste vara att rättsläkaren i slutänden ska kunna fungera som en objektiv informationskälla i en eventuell rättslig process. Sammanfattning: Rättsläkarens kompetens utgår från medicinsk kunskap, men rättsläkarens roll kan inte ses i ljuset av den traditionella läkar-patientrelationen. Relationen till den undersökte, dennes närstående och andra med intresse i utgången av en eventuell rättslig prövning måste istället präglas av en neutral och objektiv inställning. 2. Rättsläkaren som tjänsteman i en statlig myndighet Det är naturligt att rättsläkaren i väsentliga avseenden präglas av att funktionen inom ramen för förvaltningsrätten försetts med en rad myndighetsrelaterade befogenheter, och därigenom också ett myndighetsansvar; Vem som får obducera är reglerat i lag, liksom under vilka förutsättningar detta får ske och vem som kan besluta om obduktion. Denna myndighetsroll innebär även en skillnad mot vissa andra kategorier av sakkunniga i rättegångar, utan att dock jämställa rättsläkaren med t ex polisen. Det är dock inte rimligt att stanna vid att se detta som en avgörande beståndsdel i rollen. Sammanfattning: Myndighetsperspektivet är en del i rättsläkarens roll, men måste ändå ses som sekundärt till rollen som sakkunnig i en rättsprocess. 3. Rättsläkaren som utredare Utredaren är den som söker och tillvaratar spår och bevis, och i den meningen är rättsläkaren självfallet en utredare. Detta innebär dock inte att rättsläkaren blir underställd förundersökningsledaren då denne begär att rättsläkaren ska genomföra exempelvis en fyndplatsundersökning eller en rättsmedicinsk obduktion. En sådan föreställning sammanhänger med att man sammanblandat förundersökningsledarens arbetsledarroll (som inte är aktuell i förhållande till den sakkunnige), dennes möjlighet att under en 5
förundersökning förordna om sakkunnigbiträde (rättegångsbalken 23:14), och att det är förundersökningsledaren som leder själva förundersökningen. Rättsläkaren är således inte underställd förundersökningsledaren, utan har det fulla ansvaret för sina egna undersökningar inom ramen för den "beställning" som förundersökningsledaren gör. Att vara sakkunnig innebär inte med nödvändighet att rättsläkaren ska vara partssakkunnig i en efterföljande domstolsförhandling; tvärtom är det normala enligt rättegångsbalken att en sakkunnig i rättegången ska vara domstolssakkunnig. I sin fristående utredarroll bör rättsläkaren inte förhålla sig passiv, utan aktivt delta i utredningen och känna sig oförhindrad att föreslå olika åtgärder etc. Dock är det självfallet så att om rättsläkaren i något skede skulle företa en egen utredning (exempelvis genom att konsultera en kollega eller genom att uppdra till en rättsmedicinsk utredare att genomföra kompletterande utredning), måste sådan utredning noggrant dokumenteras så att den senare kan göras tillgänglig för båda parter. Alla delar av rättsläkarens utredning ska naturligtvis bedrivas problemorienterat, objektivt och opartiskt, och med stor noggrannhet. Sammanfattning: Rättsläkaren är en utredare som har till uppgift att få fram det underlag som behövs för relevanta slutsatser som kan användas i rätten (eller för beslut av olika slag av polis eller åklagare). 4. Rättsläkarens kunskap och slutsatser som bevismedel Rättsläkarens huvudsakliga roll är att tillhandahålla kunskap som bevismedel, och detta gäller även om utredningen inte leder till en domstolsförhandling. I princip kan man tänka sig att rättsläkaren kan användas som bevismedel i två former; som vittne eller som sakkunnig. 4.1 Rättsläkaren som vittne Om - av någon anledning - rättsläkaren blott och bart skulle observera vissa fynd på den undersökte, kunde man tänka sig att rättsläkaren skulle kunna höras som vittne. Detta förutsätter dock att eventuella slutsatser helt saknas, inte behövs, eller är av helt underordnad betydelse. Man får därför förutsätta att rättsläkaren normalt inte ska höras som vittne! 4.2 Rättsläkaren som sakkunnig på vetenskaplig basis Den viktigaste rollen för rättsläkaren är att förmedla kunskap med kvalitet så att slutsatserna ligger i nivå med vetenskapens aktuella frontlinje. Utan en sådan vetenskaplig grund skulle endast en administrativ aspekt återstå, vilket vore orimligt. Det blir också orimligt om andra roller betonas så mycket att det begränsar möjligheten att agera som vetenskaplig expert. Det räcker alltså inte att vara expert i betydelsen specialist, utan man måste dessutom kunna pröva påståenden, slutsatser etc utifrån vetenskapliga kriterier. Om t ex en sakkunnig på vetenskaplig grund framför tvivel om säkerheten av en slutsats i en viss fråga, kan detta medföra att domstolen finner att det föreligger rimligt tvivel. Däremot kan det naturligtvis aldrig bli så att tvivel kan undanröjas av säkra uttalanden av en enstaka expert om samtidigt andra experter uttrycker tvivel! Vid bedömningen av bevisvärdet måste utgångspunkten vara dels den rättsliga bedömningen av hur höga beviskrav som ska ställas, dels den rent vetenskapliga prövningen av hur säkra 6
slutsatserna är. Den förra frågan avgörs av domare som har att göra en sådan bedömning och att göra den utifrån grundläggande rättsliga principer, och det är viktigt att inte rättsläkaren blandar sig i eller stör denna rättsliga bedömning. Rätten - och endast rätten! - ska också för den rättsliga användningen bedöma om slutsatserna ter sig så säkra att de tillsammans med annan bevisning kan läggas till grund för domen. Bedömningen av en tolkning/slutsats är däremot en rent inomvetenskaplig fråga, och kan inte överprövas vare sig administrativt eller av domstol (antingen accepterar man expertens slutsats eller så gör man det inte) endast förfaranden av typen peer review/second opinion i enlighet med vedertagna akademiska principer är möjliga för att utröna om slutsatserna håller acceptabel vetenskaplig kvalitet. Det är således viktigt att inte betona myndighetsrollen och andra administrativa aspekter alltför mycket en myndighet kan inte avgöra vad som är sant eller falskt ur ett vetenskapligt perspektiv. Med andra ord måste således frågan om kvalitet besvaras rent vetenskapligt. Man bör också observera att det inte behöver innebära bristande vetenskaplig kvalitet om rättsläkaren inte kommer fram till en säker slutsats. Kravet på ett vetenskapligt förhållningssätt måste finnas även i de situationer där vetenskapligt underlag saknas dvs avsaknad av säker vetenskaplig grund legitimerar inte fria spekulationer. Den kritik som ibland riktas mot rättsläkarkåren innebär en fara för rättssäkerheten om den tar sig uttryck i att media, anhöriga eller andra intressenter försöker sätta press på en rättsläkare som är osäker på vilka slutsatser som kan dras av förekommande fynd. Rättsläkarens roll måste präglas av dennes förmåga att dra gränsen mellan vad som är vetenskapligt belagt och vad som är hypoteser/bedömningar kriterierna för detta är inomvetenskapliga och därmed inte tillgängliga för rättsliga instansers betygsättning. I detta ligger naturligtvis ett ansvar för att ge en allsidig och opartisk belysning av möjliga tolkningar, och att utifrån vetenskapliga kriterier klarlägga vilken grad av säkerhet som slutsatserna kan ha. Rättsläkaren bör vidare beakta att domstolen inte själv kan avgöra rättsmedicinska bedömningars värde. Det måste nämligen konstateras att rättsväsendet generellt har hög tilltro till "expertutlåtanden" och kan komma att övervärdera det som experten säger. Det är också viktigt att rättsläkaren iakttar försiktighet med att bygga sina slutsatser på omständigheter som det är rättens uppgift att bedöma t ex vittnesuppgifter om vad som inträffat. Sammanfattning: Förmågan att tillämpa en vetenskaplig grundsyn och vetenskapliga kriterier är och förblir rättsläkarens viktigaste roll. 7