Kalendarium maj sept Concerto Grotto-jubileum Erik Juhlin efterträder Alicia Lundberg som ordförande Vad är Stim? Debussyana

MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING BERWALDBLADET Kalendarium maj sept Concerto Grotto-jubileum Erik Juhlin efterträder Alicia Lundberg som ordförande Vad är Stim? Debussyana NR 2 MAJ 2014 Vad gör en pensionerad radiosymfoniker? Allsång på altstämmans eftersits Rädda grammofonarkivet! Lite sommarpyssel

Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Styrelse: Prinsessan Christina fru Magnuson, hedersledamot Erik Juhlin Ordförande 08-765 61 36 erikjuhlin@tele2.se Gunilla Rönnholm Sekreterare, vice ordf. 08-768 50 02 gunilla.ronnholm@telia.com Gunnel Andersson Kassör 08-580 383 93 gunnel.andersson@live.com Johan Hertzberg Ledamot 076-858 17 86 johan.hertzberg@sr.se Agneta Klingberg Ledamot 070-622 32 40 agneta.klingberg@strangnas.se Birgitta Magnusson Ledamot 08-580 358 30 bimag@comhem.se Anders Rahm Ledamot 08-662 94 17 a.rahm@glocalnet.net Eva Sjödén Ledamot 070-387 12 45 eva.g.sjoden@telia.com Anders Wester Ledamot 08-38 68 08 anders.wester35@gmail.com Kristina Westman Repr.för Berwaldhallen 08-784 18 09 kristina.westman@sr.se Tomas Nilsson Repr. för orkestern 070-686 99 29 tomas.nilsson@sverigesradio.se Ulla Sjöblom Repr. för kören 08-766 42 18 ulla.sjoblom@telia.com Sammankallande i valberedningen: Sven-Olof Blanch 08-530 398 89 sven-olof.blanch@abc.se Revisorer: Torkel Westling 08-736 05 70 Jan Holmberg 08-34 70 10 Telefonsvarare: 08-99 40 30 Postadress: RSKV, Radiohuset 7C, 105 10 Stockholm Plusgiro: 16 08 82-7 Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Hemsida: www.rskv.org e-post: info@rskv.org Berwaldbladet: Anders Rahm 08-662 94 17 a.rahm@glocalnet.net Eva Sjödén 070-387 12 45 eva.g.sjoden@telia.com Detta nummer av Berwaldbladet har tryckts i 1000 exemplar. Medlemsavgifter för kalenderåret 2014 Enskild medlem 250:- Två personer på samma adress 400:- Halv avgift för pensionerade musiker och korister som varit fast anställda vid BWH. Medlemsnålen: 50:- Medlemmar i Vänföreningen får 15% rabatt på biljetter till Radiosymfonikernas och Radiokörens konserter i Berwaldhallen. Vänföreningen tar tacksamt emot penninggåvor till OLOF RYDBECKS OCH VÄN- FÖRENINGENS FOND ur vilken föreningen årligen delar ut stipendier till musiker och korister från Sveriges Radios Symfoniorkester respektive Radiokören. Sätt in ditt bidrag på föreningens plusgiro 16 08 82-7 och ange att gåvan är till fonden. Kära musikvänner! Iförra numret av Berwaldbladet tog Alicia Lundberg, som blev styrelsemedlem 2001 och varit ordförande sedan 2005, avsked av läsarna och på årsmötet den 19 mars var slutet definitivt. Alicias hälsa har varit vacklande och sedan december har hon inte kunnat vara med på våra styrelsemöten. Det kändes nästan symboliskt att den dagen hon slutade blev en dag med snökaos efter en lång period med vårväder. Vi i styrelsen och närvarande vänner fick i alla fall tillfälle att tacka henne för de tretton år hon varit aktiv i vår förening. Förutom de insatser hon gjort för föreningen, inte minst kontakten med Sven-David Sandström som ledde till ett uruppförande och Tomas Tranströmers närvaro vid vårt 25-årsjubileum, har hon varit en av dem som bidragit till den alltid glada stämningen i vår styrelse. Kanske var det ett gott tecken att våren återvände redan dagen därpå. När jag nu tar över som ordförande väntar inga omvälvande förändringar. Jag har suttit i styrelsen sedan 2004 och blev vice ordförande året därpå. Den största förändringen är att vi nu inte har något affischnamn som Alicia, Niklas Lindblad och Olof Rydbeck, som kan locka nya medlemmar. Utanför föreningen är jag helt okänd och som en konsekvens av det har vi nu på vår värvningsbroschyr en bild på de verkliga huvudpersonerna, orkestern och kören. Min främsta ambition har hela tiden varit att öka medlemsantalet. Medlemsavgifterna är ju nästan vår enda inkomstkälla och ju mer vi har desto mer kan vi ge våra härliga musiker och sångare, bland annat i form av stipendier. Alla medlemmar, inte minst alla ni som av olika skäl inte kan delta vid våra evenemang, gör en insats för kulturen i ett inte speciellt kulturvänligt klimat. Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören är ju verkligen kultur på högsta nivå. Så tack för att ni är med och kanske också skaffar nya medlemmar! Liksom Alicia vill jag avsluta med något i versform, den här gången blankvers. När jag någon gång under min gymnasietid drabbades av en veckas halsfluss och sträckläste William Shakespeares samlade dramer i Carl August Hagbergs klassiska översättning var det mycket som fick mig att stanna och läsa om, bland annat Lorenzos lovsång till musiken i Köpmannen i Venedig. Betrakta blott en vild och dyster hjord, En svärm af unga oinridna fålar, Som slå bakut och gny och gnägga gällt, Ty det är deras heta blod som svallar. Om de i hast få höra en trumpet, Om deras öra rörs af en musikton, Så skall du se dem alla stanna strax Och deras vilda blickar sänkas blygt För tonens makt. Och därför låter skalden En Orfeus sätta träd, berg, våg i gång, Ordföranden har ordet Ty intet är så stelt, så tungt, så stormigt, Att ej musik ibland förbytt dess väsen. Den man, som ej inom sig har musik Och icke rörs av sköna toners endräkt, Är böjd för svek, bedrägeri och rof; Hans andes verksamhet är stum som natten, Och hans begär så svarta som en afgrund; Tro ingen sådan man! Men hör musiken. Ha en riktigt skön sommar! Ni har väl sett höstens program? Då har ni sett att säsongen blir något alldeles extra! ERIK JUHLIN

Bengt Rosengren, oboe och Erik Lanninger vid pianot. Vänföreningens årsmöte 2014: Erik Juhlin efterträder Alicia Lundberg som ordförande rsmötet 2014, som hölls i studio 5 i ÅRadiohuset den 19 mars, inleddes enligt traditionen med musik. Oboisten Bengt Rosengren presenterade och framförde sedan tillsammans med pianisten Erik Lanninger en sonata av Francis Poulenc. Som motvikt mot det ganska mörka stycket spelade Bengt sedan solo ett betydligt gladare verk av Benjamin Britten. Musikerna avtackades med varma applåder och varsin flaska champagne, också det enligt traditionen. Förhandlingarna började med en presentation av styrelsen där Alicia Lundberg kort berättade om sin tid som ordförande. Vice ordförande Erik Juhlin inledde därefter mötet enligt dagordningen. Gunilla Rönnholm presenterade verksamhetsberättelsen, som nu finns att läsa på hemsidan. Hon kunde då förnöjt konstatera att medlemsantalet nu närmar sig 1000. För föreningens ekonomi redogjorde Gunnel Andersson. Balansräkningen var kristallklar, inga frågor ställdes och enligt revisorn Bertil Norrhall var bokföringen perfekt skött varför styrelsen beviljades ansvarsfrihet. Eftersom Alicia Lundberg av hälsoskäl avsagt sig omval valdes Erik Juhlin till föreningens ordförande. På den vakanta styrelseplatsen valdes Agneta Klingberg, f.d. korist i Radiokören, in. Agneta fick sedan presentera sig själv. Övriga ledamöter omvaldes. Självskrivna ledamöter är tillträdande konserthuschefen Katarina Wessman samt Ulla Sjöblom, körens representant, liksom Tomas Nilsson, ersättare till Bo Söderström som orkesterns representant. Två revisorer nyvaldes, Torkel Westling och Jan Holmberg. Revisorssuppleanten samt valberedningen omvaldes. Årsavgiften och verksamhetsplanen förblir oförändrade bestämdes slutligen varefter Erik kunde förklara mötet avslutat. Efter den officiella delen avtackades Alicia. Av Vänföreningen fick hon en fin pläd att värma sig med och en flaska champagne och stämman tog upp en varm applåd. Alicia reciterade ett par Från vänster: Bo Söderström, Anders Wester, Birgitta Magnusson, Anders Rahm, Gunnel Andersson, Alicia Lundberg, Erik Juhlin, Gunilla Rönnholm och Ulla Sjöblom. strofer och lovade att komma till repetitioner då och då. När hon kom in på sina andningsproblem nämnde hon av misstag i stället för syrgas lustgas. Erik lovade att hjälpa till med lustgasen och rev ner skratt då han berättade en episod från BB, då han tvingats ta alldeles för mycket av den varan. Årsmötet avslutades i glad stämning med trevligt mingel med smörgåsar och dryck. JOHAN HERTZBERG FOTO: SVEN-OLOV BLANCH Alicia värmer sig med pläden hon fick i present av Vänföreningen. Den nyvalda styrelsen, med nyvalda ledamoten Agneta Klingberg i randig tröja, har ett konstituerande sammanträde samtidigt som mötet övergår till avspänt mingel med smörgås och dryck. 4

En jubileums Concerto Grotto Den 4 mars genomfördes vårens Concerto Grotto och det var den 25:e i ordningen, alltså ett litet jubileum. nder årens lopp har vissa smärre Uändringar gjorts, men i stort sett fungerar allt på samma sätt som vid den första Concerto Grotton, som genomfördes den 13 november 2002. Det var dåvarande orkesterchefen Lennart Stenkvist, som kom med idén till en kammarmusikkonsert på podiet med efterföljande mat. Det är roligt att Vänföreningens medlemmar fortfarande tycks gilla det här litet annorlunda konsertarrangemanget. EFTERSOM VI HÅLLER till på Berwaldhallens podium och i foajén utanför, måste många förberedelser göras innan det blir en Concerto Grotto. Det hela börjar flera månader före med att hallen bokas, vilket kan vara besvärligt, eftersom den mycket ofta är uthyrd. Under tiden fram till konserten händer sedan 6 en del. Förhandlingar förs med de medverkande musikerna. Matleverantören kontaktas och det är ju numera alltid klarinettisten Dag Henriksson med sin utmärkta cateringfirma. Närmare konserten trycks anmälningsblanketter och skickas ut. Det måste kollas om bord och stolar till foajén finns tillgängliga, tillbehör till dukningen ska köpas, drycker ska inhandlas, vakten i Berwaldhallen ska informeras o.s.v. När sedan konsertdagen kommit, är det full fart i Berwaldhallen på eftermiddagen. Stolarna och notställen på podiet flyttas om, bord och stolar till foajén hämtas, borden dukas och en mängd småsaker ordnas i sista stund. Klockan 18 slås så portarna upp till Grottan och de förväntansfulla deltagarna strömmar in till mingel och ett glas bubbel. UNGEFÄR SÅ HÄR går det till vid varje Concerto Grotto och så även den 4 mars i år. Denna gång blev inträdet i hallen litet ovanligt, då gästerna möttes Bubbel i Grottan Iskandar Komilov, Curt Appelgren, Ivetta Irkha och Magnus Lanning. av pianomusik. Det var operasångaren Curt Appelgren som satt vid flygeln och spelade små utdrag ur Dvořáks Från nya världen, Schuberts Döden och flickan och Evert Taubes Nocturne. Curt Appelgrens medverkan fick senare sin förklaring, då han var bladvändare åt kvällens pianist. NÄR PUBLIKEN HADE bänkat sig på podiet presenterade Erik Juhlin kvällens tre musiker och eftersom det skulle spelas stråktrio, var det en pianist, en violinist och en cellist i aktion. Pianisten Ivetta Irkha var kanske en ny bekantskap för flera av oss. Hon är född i Ukraina och har studerat både där och i Sverige. Här har hon framträtt som pianosolist och ackompanjatör och har på senare tid blivit känd som konstnärlig ledare för en konsertserie och en pianofestival i Hedvig Eleonora kyrka. Violinisten Iskandar Komilov är välkänd för oss. Han har förut medverkat vid en Concerto Grotto och har sedan snart ett år fast tjänst i orkesterns förstaviolinstämma. Iskandar är född i Uzbekistan, där han fick sin första utbildning. Vid 17 års ålder flyttade han till USA och vidareutbildades där, varefter han kom till Europa igen och till SRSO. Magnus Lanning på cello har vi träffat ofta. Han är vid sidan av Helena Nilsson den som spelat mest på Concerto Grotto, det här var femte gången. Magnus har studerat för Torleif Thedéen och på Musikhögskolan. Han har varit solist hos flera svenska orkestrar och är sedan några år fast anställd i SRSO. MAGNUS GAV OSS en introduktion till kvällens musik, vars tema var Hemma hos familjen Schumann och det som spelades var Clara Schumanns Piano-trio g-moll och Robert Schumanns Piano-trio nr 1 d-moll, två kompositioner som ofta följdes åt förr i konsert- 7

Reserverat för kvällens musiker programmen. Många av oss har väl läst om paret Schumanns problemfyllda liv tillsammans. Det var hårt motstånd mot deras giftermål från Claras far Friedrich Wieck och Robert fick gå till domstol för att få igenom giftermålet. 1840 gifte sig paret och tiden som följde var väl den lyckligaste i deras tid tillsammans. Längre fram förmörkades deras liv av Roberts tilltagande depression och sinnessjukdom och Robert avled redan 1856. Clara överlevde honom ända till 1896. De här båda musikverken tillkom under den ljusa perioden och komponerades 1846-47. CLARA SCHUMANNS Pianotrio g-moll fick inleda, eftersom den antagligen är den mest lättillgängliga av de två. Den komponerades under maj-september 1846 när Clara var gravid med parets fjärde barn och inte kunde turnera som vanligt, utan hade tid för komponerande. Verket gavs ut 1847 och är faktiskt Claras enda kammarmusikverk. Det blev högt uppskattat av dåtida lyssnare och exempelvis Mendelssohn var 8 mycket imponerad. Trion förtjänar att bli mer känd av oss nutida lyssnare också. SÅ FICK VI höra Robert Schumanns Pianotrio nr 1 d-moll. Claras framgång med sin trio vid tidiga privata framföranden inspirerade troligen Robert till att börja komponerandet av en grupp på tre pianotrior, varav nr 1 har blivit mest uppskattad. Han började skriva ned den på sin 37-årsdag den 6 juni 1847 och var färdig med en skiss efter tio dagar. De tre triorna anses jämte pianokvintetten vara det bästa Robert komponerade inom kammarmusiken. Våra tre musiker gav oss en mycket övertygande och professionell tolkning av de båda verken. Speciellt roligt var det att bekanta sig med Clara Schumanns trio, som inte alltför ofta står på konsertprogrammen. Lyssnarna tackade med välförtjänta applåder. NÄR KONSERTEN VAR slut förflyttade sig publiken i god ordning ut till foajén och Dag Henrikssons väntande buffé. Efter en stund hade alla fått något på tallriken och man åt under glatt samspråk med bordsgrannarna. Under tiden såldes lotter och Ivetta Irkha förrättade dragningen med hög och tydlig röst. Många lyckliga fick med sig hem en cdskiva eller konsertbiljetter. Så småningom blev det dags att dra ut i vinternatten efter en lyckad kväll. Då återstod avslutningsjobbet, allt ska återställas i hallen och foajén. Med förenade krafter gick det som en dans även den här gången. Rätt många av publiken stannade kvar och hjälpte till att röja undan disk och skräp. De starka gubbarna körde tillbaka bord och stolar till sina platser och så återställde man allt på podiet under Johan Hertzbergs erfarna ledning. Vid 22-tiden lägrade sig lugnet över Berwaldhallen och de sista kunde gå hem i förvissningen att ännu en lyckad Concerto Grotto hade avverkats. ANDERS WESTER FOTO: SVEN-OLOF BLANCH Samling vid buffén 9

Publiken var med på noterna Annika Hudak, Maria Lundell, Inger Kindlund-Stark, Christiane Höjlund, Ulrika Kyhle-Hägg, Tove Nilsson och längst till höger Helena Bjarnle. Eftersits med altstämman Till tonerna av Lill Lindfors gamla hit Som en karl, nu kallad Som en alt, gjorde altstämman den 5 februari entré på övre foajén där en stor publik samlats. ia Lundell tog sedan tag i en upp- med påföljande sång Msjungning där publiken deltog med bas- och tenorstämma. Alla var med på noterna och tog i ordentligt medan altarna bidrog med sin stämma, så musikaliskt blev det riktigt bra. Altarna presenterade sig därefter och berättade om sina respektive bakgrunder och hur länge de varit med i Radiokören varefter det var dags för publiken att ställa ett antal frågor om arbetsförhållanden, dirigenter och repetitionsarbete. Annika Hudak beskrev hur frilanstillvaron ser ut och hur den ska passas ihop med den halvtid de har i RK, medan Helena Bjarnle berättade om dirigenten Claudio Abbado och Inger Kindlund-Stark beskrev vad det innebär att vara stämmans fiskal, ett slags personalchef för altarna. På frågan om det var Tove Helena en dröm att bli med i Radiokören svarade flera att det är en väldigt fin stämning i kören och att man har förmånen att få samarbeta med många stora musiker. Så svaret blev ja, drömmen är uppfylld. Eftersitsen avslutades på ett mycket bra sätt. Altstämman tog tillbaka den kända sången Sköna maj från manskörerna och framförde den så bra att tidiga vårkänslor väcktes i publiken och som final fick vi sedan Mendelssohns Hebe deine Hände, en damtrio ur Elias. En mycket lyckad eftersits! JOHAN HERTZBERG FOTO SVEN-OLOF BLANCH En yngling i Koskullskulle han tänkt han för ros skull skulle ta och sjunga en Glunt men det blev bara strunt av studentikos full drulle. Även dryckesvisor klarar man bäst nykter. RIMRIK 10 11

Vad är Stim? Av Håkan Elmquist n höstmorgon 1970 befann jag mig Eutanför anrika Bürgerbräukeller i München. Jag ville se den sal där Georg Elser den 8 november 1939 försökte mörda Adolf Hitler med en tidsinställd bomb. Hur Europas historia skulle ha utvecklats om resultatet hade lyckats kan man bara spekulera i. Jag ville också veta om ett grammofonbolag fortfarande utnyttjade ölhallen som inspelningsstudio. I närheten fanns ett café där en kypare höll på att torka av bord och stolar. När jag talade om mitt ärende stirrade han intensivt på mig och jag fruktade att min skoltyska inte hade nått fram. Schweden? Jaa.Reaktionen var lika snabb som oväntad. Ah! Kurt Atterberg!!! Kyparen ville veta allt om tonsättaren Kurt Atterberg och jag försäkrade att han levde i högönsklig välmåga hemma i Sverige. Atterberg var fortfarande ett stort namn i Tyskland och berömmelsen var tydligen fast rotad i de breda folklagren. Jag berättade också att jag representerade en av hans administrativa skapelser: Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå, Stim. Stim bildas 1923 12 Civilingenjören Kurt Atterberg och regementsveterinären Natanael Berg var framgångsrika tonsättare i början av nittonhundratalet men det var omöjligt för dem att leva på sin musik. Att skriva stora symfoniska verk fick vara en hobby och dessutom en dyr sådan: notskrivning och kopiering bekostade tonsättarna själva. Ett och annat stipendium från Kungliga Musikaliska Akademien, ett mindre arvode om verket trycktes och kanske ett beställningsarvode var Atterbergs, Bergs och kollegernas lott. Annorlunda var det ute i Europa. Redan under franska revolutionen fick Frankrike en upphovsrättslag och 1850 grundades det franska sällskapet Société des auteurs, compositeurs et éditeurs de musique, SACEM. 1882 följde italienarna efter och i många länder bildades lokala motsvarigheter. Tyskland var de svenska tonsättarnas främsta utländska marknad och flera hade anslutit sig till Genossenschaft Deutscher Tonsetzer och därigenom lyckats få en viss ersättning när deras verk spelades på kontinenten. Hösten 1913 begav sig Atterberg till Berlin där han kunde knyta en hel del kontakter och naturligtvis inspireras av det skydd för de tyska tonsättarnas verk som skapats. Att bilda en liknande organisation i Sverige var dock inte lätt. Det krävdes både kunskap, fantasi och framför allt sammanhållning. Flera misslyckade försök hade gjorts och avslöjat både reella och ideella motsättningar. Men 1918 var det dags och nu var det bråttom! En ny svensk upphovsrättslag förbereddes. Kunde man inte samsas var det fara värt att europeiska sällskap såg en ny marknad och öppnade egna kontor i Sverige. Under viss möda bildades i närvaro av 18 tonsättare Föreningen Svenska Tonsättare, FST. Tonsättaren och civilingenjören Kurt Atterberg 1887 1974. Upphovsrättslagen tillkom ett år senare, 1919. Socialdemokraterna försökte stoppa lagförslaget: en konstnär skulle inte egenmäktigt få bestämma och förfoga över sitt verk, ingen ensamrätt här inte! Men aktionen misslyckades tack vare oskicklighet och missförstånd från enstaka riksdagsmän. Lagen hade en mängd begränsningar och tonsättarna insåg att man skulle få stora problem med musikanvändarna. En musikbyrå, som tog hand om förhandlingar och avtal, var enda lösningen, och i september 1923 kunde Kurt Atterberg, Natanael Berg och FST:s övriga tonsättare äntligen kalla till ett konstituerande möte i Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå, STIM, u.p.a. Musik till sällskapsdans omfattades inte av lagen. Därigenom gick Stim miste om de intäkter som musik på restauranger och andra förlustelseställen kunde inbringa. Men Stims framtid låg inte i att inkassera mindre summor från konstmusikens framföranden i de få konserthus som fanns. Om Stim skulle överleva måste marknaden breddas. Visserligen framfördes konstmusik också på restauranger men källarmästarna hade läst på lagen och beordrat musikerna att bara spela musik till sällskapsdans. Något avtal med Stim kunde det inte bli tal om! I en rad inlagor till regeringen analyserade Kurt Atterberg, med en logik värdig en civilingenjör vid Patent- och registreringsverket, olika musikstyckens lämplighet att dansa till fastän å noterna ej med ett ord antydes att verket är utgivet som musik till sällskapsdans. I mars 1927 beslöt riksdagen att lagen skulle ändras och musik till sällskapsdans blev skyddad. Därmed öppnades Stims dörrar för en handfull av landets mest populära kompositörer som Jules Sylvain, Helge Lindberg, Ernst Rolf och Fred Winter. Och det var precis vad Stim behövde. Värderingstabell, omdiskuterad avräkningsmetod Så snart populärmusiken hade gjort sitt intåg konstruerades en värderingstabell där musiken delades in efter antalet stämmor, något som i hög grad gynnade den seriösa orkestermusiken. Stims inkassering stod inte alls i proportion till detta och det föranledde Ernst Rolf att anklaga Stim för att utnyttja hans och kollegernas musik som en mjölkko. Symfonier och opera fick alltid högst avräkningsmultipel. Lägst fick Visor framförda i Barnens Brevlåda eller Hawaii-, mandolin- och liknande musik. Lägsta genren benämns numera Populärmu- 13

sik i allmänhet. Så har det alltså varit ända in i våra dagar. Avsikten var att Stims värderingstabell skulle försvinna våren 2014. Så blev det inte. Vid en extra stämma den 18 februari 2014 avslogs styrelsens förslag till nya fördelningsregler. Värderingen av både svenska och utländska verk kvarstår alltså och påverkar fortfarande på ett subjektivt och omdiskuterat sätt avräkningarna. Icke-vinstdrivande organisation Så här långt hann jag aldrig i mitt historieberättande för kyparen på kaféet vid Bürgerbräukeller. Men han fick i alla fall klart för sig att Kurt Atterberg inte bara åstadkom stor musik utan också bidrog till att ge alla komponister, textförfattare, arrangörer och musikförläggare i Sverige en möjlighet att yrkesmässigt försörja sig på sin musik. Stim bildades av 33 tonsättare som tillsammans bidrog med 2389 kronor i insatser och lån. I dag är över 71000 rättighetshavare i Sverige anslutna och den totala omsättningen närmar sig 1,5 miljarder (2012). När detta skrivs i mitten av april finns endast 2012 års verksamhetsberättelse att tillgå. Skyddstiden för musikaliska verk sträcker sig 70 år efter upphovsmannens död. Alla som framför Stims repertoar offentligt, spelar in, laddar ner och streamar musik ska ha tillstånd och betala en avgift. Men det finns undantag: musik i gudstjänst och i skolundervisningen får fritt framföras liksom musik som framförs privat i den närmaste kretsen. (Till privat framförande räknas ännu så länge musik i taxibilar ) Genom sina internationella avtal representerar Stim också rätten till utländsk musik. Man bör observera att Stim bevakar upphovsmännens och inte 14 musikers och artisters intressen, det senare gör Musikerförbundet och SAMI. Stim bevakar inte heller upphovsmannens ideella rätt, d v s att verket inte förvanskas eller används på ett kränkande sätt. Den ideella rätten är personlig och kan inte överlåtas. Stims tidigare verkställande direktör Kenth Muldin skriver i 2012 års årsredovisning: Stim är upphovsmännens och musikförlagens organisation. Vi är till för att upphovsmännen ska få betalt när deras musik används. Efter att kostnaderna dragits av skickas alla intäkter ut till upphovsmännen och musikförlagen. Stim är en genuint icke-vinstdrivande organisation. Frågan Vad är Stim? kan väl därmed anses besvarad. Dock bör tilläggas att stadgarnas första paragraf anger att inte enbart de ekonomiska intressena ska nyttiggöras : Föreningen skall i sin verksamhet främja den svenska musikkulturen. Artikelförfattaren Håkan Elmquist är f d styrelsemedlem i Stim och Ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien. Allt var inte bättre förr En tonsättares kontrakt för länge sedan Efter att ha läst Jonas Forsells text om livet som tonsättare i förra numret av Berwaldbladet (1:2014) kan det vara intressant att jämföra med villkoren för en mycket berömd tonsättare som levde betydligt tidigare. 2. Sagde Jonas Forsell skall betraktas och behandlas som medlem av hushållet. Därför behagar Hans Höghet hysa förtroende för att han skall uppföra sig som det höves en aktad ämbetsman hos ett furstligt hus. Han bör vara hovsam och icke visa sig överlägsen gentemot sina musiker, utan mild och fördragsam, rättfram och lugn. Det är särskilt att observera, att när orkestern anmodas att utföra musik inför åhörare, vice kapellmästaren och alla musikerna skola vara klädda i uniform, och sagde Jonas Forsell har att se till att han och samtliga medlemmar av orkestern efterfölja givna instruktioner och uppträda i vita strumpor, vitt linne, pudrade och antingen med stångpiska eller peruk. 3. Då de övriga musikerna äro hänvisade är nedan följer i översättning delar Hav dennes kontrakt med det förbehållet att hans namn är utbytt. För att framhäva kontrasten och kanske också för att väcka er nyfikenhet står där i stället Jonas Forsell, som nu hamnat i ett annat århundrade och ett annat land. Vem gäller egentligen kontraktet? att taga order av sagde vice kapellmästare, bör denne därför särskilt lägga sig vinn om ett exemplariskt uppförande, avhålla sig från olämplig förtrolighet och från simpelhet vid ätande, drickande och konverserande, icke släppa efter på den respekt som bör visas honom själv, men uppföra sig frimodigt och påverka sina underlydande att iakttaga en passande endräkt, beaktande huru obehagliga följderna av split och oenighet skulle bliva för Hans Höghet. 4. Det är sagde vice kapellmästares skyldighet att komponera sådan musik som Hans Höghet befaller och att varken delgiva sina kompositioner till någon annan eller tillåta dem att kopieras, utan skall han bevara dem enbart för Hans Höghets bruk, ej heller komponera för någon annan 15

utan vetskap och tillåtelse av Hans Höghet. 5. Sagde Jonas Forsell skall dagligen föroch eftermiddag infinna sig i förrummet för att efterhöra, huruvida Hans Höghet nådigst önskar befalla orkestern att uppträda. När han mottagit sina order skall han meddela dem till de övriga musikerna och vinnlägga sig om punktlighet vid utsatt tid och, för att befrämja punktlighet hos sina underlydande, anteckna var och en som kommer för sent eller icke alls infinner sig. 6. Skulle gräl eller orsak till klagomål uppstå, bör vice kapellmästaren försöka handlägga saken själv, på det att Hans Höghet icke må besväras av obetydliga tvistigheter, men skulle någon mer allvarlig svårighet uppstå, vilken sagde Jonas Forsell är ur stånd att ställa tillrätta, måste ärendet höviskt hänskjutas till Hans Höghet för avgörande. 16 7. Sagde vice kapellmästare har att taga omsorgsfull vård om alla noter och alla musikinstrument och är ansvarig för varje skada, som kan åsamkas dem på grund av slarv eller vårdslöshet. 8. Sagde Jonas Forsell är skyldig att undervisa sångerskorna, så att de icke på landet glömma, vad de med mycken möda och stora kostnader fått lära i Wien, och då sagde vice kapellmästare är skicklig på olika instrument, har han själv att öva på dem, med vilka han är förtrogen. 11. En årlig lön av fyrahundra floriner att utbetalas kvartalsvis anslages härmed av Hans Höghet till sagde vice kapellmästare. 12. Sagde Jonas Forsell skall dessutom intaga sina måltider vid ämbetsmännens bord eller i annat fall mottaga en halv gulden om dagen som ersättning. Ovanstående är ungefär hälften av kontraktet med 14 punkter. Det var som synes inte lite sagde vice kapellmästare hade att göra. Han var både tonsättare, dirigent med dagliga repetitioner med orkester och sångare liksom administrativ tjänsteman. Hans riktiga namn? Svaret finns på sid 26. ERIK JUHLIN askrosbarnet Achille Debussy Mhan hette så då var sårbar mest överallt, inte bara i hälen, som havsgudinnans son Akilles. Musiken och Slumpen räddade denna parispojke ur elände och förnedring. Han blev heller inte så lätt att tas med: Debussyana av Ingemar von Heijne Har Ni inte märkt konsertpublikens fientlighet? Har ni inte sett dessa anleten, gråa av leda och likgiltighet ja dumhet? De tar inte ringaste del i det drama som är själva essensen i en symfonisk uppgörelse. Aldrig att de föreställer sig musikstycken som klingande arkitektur eller tar in ens ett uns av deras skönhet... Lika många tonsättare som sanningsenligt kan påstå att de oupphörligt längtar att göra något nytt, minst lika många är de som inte har denna längtan. De upprepar det de redan lyckats med, om och omigen. Jag har inte tid med den sortens förutsägbarhet. Och sådana kallar vi mästare! Är vi säkra på att det inte bara är ett bekvämt sätt att prata av oss dem; ursäkta dem för att de upprepat sig. Själv försöker jag på det hela taget glömma all den där musiken när jag nu vill lyssna till morgondagens musik, stycken som jag inte känner till. Varför engagera sig i sådant som man redan känner alltför väl? Så där uttrycker sig Monsieur Croche (herr Åttondel eller Krokot). Denne oroande figur fungerade till en början som Debussys språkrör när han började skriva recensioner i de parisiska kulturtidningarna. Efterhand behövdes inte någon mellanhand: På långfredagar förvandlas symfonikonserterna till concerts spirituels. Man fattar aldrig riktigt hur samma gamla stycken kan spelas spirituellt. Detta år har i alla fall Monsieur Colonne visat sann spirit genom att liva upp programmen med en klämmig bunt virtuoser så att man har kunnat låta sig överväldigas av internationalistiska känslor Attraktionen mellan Solisten och Publiken liknar starkt den som drar folk till cirkusen. Vi hoppas att det ska hända något farligt: Monsieur Ysaye spelande fiol med Monsieur Colonne sittande på hans skuldror. Eller att Monsieur Pugno till sist ska ta flygeln mellan tänderna Ingen sådan akrobatik tog dock form denna gång Ysaye spelade Bachs violinkonsert i E-dur så som endast han är mäktig. Han sätter sig inte på musiken men han har en frihet i uttrycket och en naturlig tonskönhet väsentliga gåvor i interpretationen av denna musik. Han var lika klar som resten av programmet var kväljande prosaiskt därtill så träigt framfört att Bach ensam tycktes bära upp flera seklers samlade tyngd. Hur som helst: detta är en makalös konsert liksom så mycket annat som står inskrivet i nestor Bachs nothäften. 17

stiger upp ur marken inför våra ögon. Fast det enda som behövs för att ta ner oss på jorden igen är ju bussarnas tutande. La Mer spelades första gången hösten 1905 i Paris. Tre år senare tillät man Debussy att dirigera Havet med en särdeles förrepeterad orkester. Debussysterna strömmade till och applåderade fram sin Mästare tio gånger, stimulerade av visslarna. Nästa nummer på programmet fick faktiskt startas två gånger eftersom entusiasterna inte förmådde stilla sig. Sedan vi sågs har jag inlett min karriär som dirigent Det är ju roligt när man lyckas locka fram rätt färger med lilla pinnen, men efteråt liknar det hela mest en uppvisning: applåder för någon udda showman eller akrobat som begått ett farligt nummer Det är inte roligt. Claude Debussy (1862 1918) vid pianot sommaren 1893 hos vännen och kompositören Ernest Chausson (stående bakom). Än en gång kunde man få uppleva att nästan hela stycket är rena arabesken eller snarare att det är byggt på Ornamentets Princip, den som ligger till grund för alla konstarterna. (Ornament har här ingenting att göra med dem man hittar i uppslagsverk.) De primitiva Palestrina, Vittoria, Orlando di Lasso och alla de andra hade denna gudomliga känsla för arabesken. De fann dess grund i den gregorianska sången, vars delikata flätverk de stöttade med tvinnade motstämmor. När sedan Bach redigerade arabesken 18 gjorde han den än mer flytande. Trots att Mästaren alltid strikt disciplinerade skönheten genomsyrade han den med en den fria fantasins rikedom så gränslös att den slår oss med häpnad än idag Skönheten i konsertens Andante är så oerhörd att man faktiskt inte vet hur man ska ta sig an den och bli i stånd att lyssna till den så som man bör. Den ansätter oss ännu långt efteråt, så till den grad att vi när vi kommer ut på gatan häpnar över att himlen inte är än mer blå och att Parthenon inte Rädda grammofonarkivet! et känns som det råder kultur- i Sverige. I förra Ber- Dskymning waldbladet skrev jag om den nedläggningshotade Marinmusikkåren, som funnits allt sedan 1680-talet. Nu vill jag fästa uppmärksamheten på att också Sveriges Radios Grammofonarkiv är hotat av samma skäl: Besparingar! Grammofonarkivet har under 85 år byggt upp en av världens största och mest unika musiksamlingar, fler än 1 miljon skivor. Samlingen är finansierad av svenska folket via licensmedel. Jag är övertygad om att många i vår vänförening har trevliga minnen från de många olika direktsända program, som genom åren sänts från Grammofonarkivet. Här ska bara nämnas två: Skivor till kaffet, som sändes mellan 1957 och 1993 (36 år). Bertil Perrolf var programledare och reste runt till olika arbetsplatser, där medarbetarna vid eftermiddagskaffet fick önska sina favoritmelodier. Det andra programmet, Ring så spelar vi, började sändas i april 1968. Dess mest kände programledare, Hasse Tellemar, ledde programmet i 20 år och det sänds fortfarande på lördagmorgnar i P4. Det här programmet är med sina nästan 2 miljoner lyssnare per vecka det mest avlyssnade programmet i Sveriges Radio. Vi är också många som minns arkivets mångårige chef, Kjäll Fröderberg (80 år), när han i sändningarna ofta samtalade med lyssnarna för att få ledtrådar till önskade men svårfunna skivor. Beslut har nu fattats om, att programverksamheten på Grammofonarkivet ska upphöra. Sveriges största musikskatt ska inte heller ha kvar någon ljudteknisk personal! Så i stället för utveckling av denna unika verksamhet blir det avveckling. Någon har kallat detta för kulturmord. Jag kan bara hålla med. Läs mer och skriv gärna på namninsamlingen på www.musikskatt.se, nu med nästan 29 000 namnunderskrifter. BERTIL NORRHALL 19

Musikpalatset ett tillrättaläggande Skiss av Erik och Johan Arnborg 20 I intervjun med Michael Tydén i förrförra numret av Berwaldbladet (nr 4:2013) talades bland annat om projektet Musikpalatset som aldrig blev av. Av Erik Ahnborg, Berwaldhallens arkitekt, har vi nu fått ett tillrättaläggande. februari år 2006 såg Erik på ABC-nytt Iett inslag där Michael Tydén och en arkitekt på White Arkitekter presenterade ett genomarbetat förslag till omoch tillbyggnad av Berwaldhallen, en för honom total och obehaglig överraskning. Han skrev direkt till Tydén och arkitekten för att få en förklaring och för att få se förslaget. Han kontaktade även Sveriges Arkitekters Etiska Nämd. Enligt deras regler skall arkitekt, som erbjuds att fullfölja eller förändra en annan arkitekts verk före åtagandet personligen underrätta denne härom. Nämden utdelade en ERINRAN till arkitekten för åsidosättande av de etiska reglerna. Förslaget Musikpalatset är omöjligt av flera skäl. Berwaldhallen är K-märkt sedan år 2003 och då får en byggnads yttre inte förändras utan vidare. Dessutom är området väster om hallen markerat som parkmark. Enligt stadsbyggnadsdirektören Per Kallstenius var en utbyggnad längs Oxenstiernsgatan omöjlig av flera skäl. Numera finns dessutom planerna på en spårväg till Ropsten, vilket kommer att kräva breddning av gatan. Däremot är det möjligt att bygga ut både i öster och norr och delvis i söder. Erik och hans son Johan, även han arkitekt, har ritat flera förslag med en Liten Sal för kammarmusik, ljusa lokaler för orkestern med uppehållsrum och en restaurang öppen även för konsertbesökare men än så länge har ingenting hänt. Behovet finns förvisso. Helt klart är att Musikpalatset för alltid hamnat i papperskorgen. ERIK JUHLIN 21

Vad gör en pensionerad radiosymfoniker? unnar Wennberg och Christer GTorgé är två av SRSOs musiker som gått i pension genom åren. Gunnar, solohornist mellan 1960 och 1991. Christer, alternerande stämledare i trombonstämman mellan 1966 och 2006. Båda har varit med om det stora lyftet för orkestern under 60-talet med den legendariske Sergiu Celibidache som energisk pådrivare. Vad gör då en pensionerad f.d. yrkesmusiker? Påtar i jorden, matar duvor från parkbänken, lever passivt med sina minnen? Alls icke. Det är givetvis musiken som genomsyrar tillvaron, vem hade trott något annat? Svenska Messingskvartetten bildades av medlemmar i SRSO under deras aktiva tid i orkestern. Kvartetten bestod av Mark Schrello, B-kornett, Gunnar Wennberg, althorn, Christer Torgé, tenorhorn, och Aldo Johansson, tuba. 1998 gav kvartetten ut en CD med Musik för mässingsblås. Så småningom ombildades ensemblen till Bolinderkvartetten där Gunnar och Christer är kvar på sina respektive instrument, althorn och tenorhorn. Christer är bosatt i området kring Bolinders gamla fabriker i Kallhäll, som etablerade sig där 1909. Företaget höll sig med en bruksorkester och man lyckades rädda större delen av ett gammalt notbibliotek som Bolinderkvartetten flitigt använder på sina spelningar. Ett annat notbibliotek från 1923 som 22 räddats åt eftervärlden kommer från Uddevalla och ortens militärorkester. Den musiken med unika arrangemang för äldre blåsinstrument bildar stommen i Svenska Klarinettsextettens repertoar. Allt var klappat och klart för ett framträdande på en Concerto Grotto och en inspelning för Sveriges Radio när klarinettisten i SRSO Kjell-Inge Stevensson hastigt gick bort, vilket var en stor förlust både för orkestern och Christer Torgé personligen. Numera består ensemblen av Hans Bergman och Sölve Kingstedt, klarinetter, Leif Fors, B-kornett, Gunnar Wennberg, althorn, Christer Torgé, tenorhorn, Åke Hedbom, tuba, och Tommy Törner, slagverk. Sextetten har nyligen spelat in en CD med "Badortsmusik från Bohuslän anno 1923". Skivan är producerad av oboisten Björn Uddén, även han en pensionerad medlem i SRSO. Repetitioner och framträdanden tar sin tid, men Gunnar hinner ändå med minst en timmes daglig övning på valtoch althornet. I och med pensioneringen blev det också tid att ta upp pianospelet igen så det kan bli en timme till och ibland mer för övning. Ovanpå detta ett antal unga valthornselever, trädgården, promenader och att vistas i huset i Florida mellan januari och maj. Fullt upp således, och Gunnar säger själv att han mår oförskämt bra trots sina 85 år. Det blir aldrig långtråkigt! Jag har och har haft ett bra liv, och skulle gärna leva om det utan att ändra på någonting, säger Gunnar med ett stort leende. Jag älskade mitt jobb i Radiosymfonikerna. Varje dag var en glädje. Och nu när jag ibland går på konsert i Berwaldhallen tänker jag på vilka fantastiska människor som sitter på podiet, hän- Gunnar Wennberg, althorn givna, hårt arbetande, riktiga proffs. Det är väl det jag saknar, att sitta med i orkestern med alla enastående kollegor. Ibland tänker jag också att jag skulle kunna ge en miljon för att få vara med igen en stund! Christer Torgé har också almanackan fulltecknad: utöver att vara engagerad i Bolinderkvartetten och Klarinettsextetten gör han regelbundna besök på Kronobergshäktet, dock enbart för att repetera med Stockholmspolisens musikkår, och då och då inhopp i olika ensembler. Dessutom finns det tid över för några elever. Jag njuter verkligen av tillvaron, säger Christer. Jag bor så vackert man kan önska sig, jag håller kroppen igång på Friskis&Svettis, och jag får syssla med det som jag älskar och har älskat hela livet, nämligen musiken. Det jag saknar är förstås att musicera tillsammans med kollegorna i SRSO. Tyvärr har de årliga glöggträffarna med orkestern upphört. Då fick både pensionerade och aktiva musiker mötas under trevliga former. Om jag får önska något så är det att de träffarna återuppstår! Christer Torgé, tenorhorn På sommaren bor bohuslänningen Christer på Orust och då blir det förstås också framträdanden i Göteborg bland annat. När Gustafsbergs Badhotell utanför Uddevalla fyller 200 år i augusti är givetvis Svenska Klarinettsextetten på plats, efter att tidigare under året konserterat i Karlskoga och Gävle. Polisens musikkår besöker Estland den 6 juni. Så det blir en hel del att ta itu med för Christer och Gunnar. Men det gäller att öva flitigt, fingrar, läppar, lungor måste ha en daglig dos av träning. Både Christer och Gunnar citerar gärna Knud Howald, trumpetare i SRSO på 60-talet: "Daglig övning ger långsam framgång, ingen övning ger snabb tillbakagång." Så enkelt är det. Även om man som Gunnar och Christer varit yrkesmusiker i 72 respektive 56 år så kan man inte slå sig till ro! BO MAGNUSSON Vill du höra hur en blåsorkester med äldre instrument låter? Här kommer skivtips: Svenska Messingskvartetten: Musik för mässingsblås, Caprice CD CAP 21593 Svenska Klarinettsextetten: Badortsmusik från Bohuslän anno 1923, Marcia MACD 128 23

u kommer snart den tid då vi vill Nnjuta av värme och vara utomhus så mycket som möjligt, men hur bra sommaren än blir lär det nog komma några dagar då man hellre sitter inne och pysslar. Varför då inte försöka utröna vilka mer eller mindre märkliga öden som drabbat tolv skilda personer i röran här nedan? Tekniska problem har nämligen gjort att signaturen Rimriks ursprungliga tolv limerickar blivit lite tilltufsade, men det problemet klarar ni säkert. 24 Lite sommarpyssel Hitta tolv människoöden En nybliven mormor på Möja fick syn på en söt servitris. jämt högilsket skrek när hon ville klappa Den killen kom ofta i bråk. En yngling i Lappland i Svappavaara för släktets bestånd tog en strid. det enda han klara. totalt utan skäl med en fru som Nej, far till Jehenna! VAD ÄR DÅ EN LIMERICK? Den amerikanske författaren, journalisten och humoristen Don Marquis, född 1935, har sagt att det finns tre sorters limerickar: Limerickar som kan läsas upp när damer är närvarande; limerickar som kan läsas upp när damer är frånvarande, men präster närvarande och LIME- RICKAR. Vilken kategori nedanstående hör till får ni själva avgöra, men i den trygga förvissningen att kvinnorna nu blivit allt mer emanciperade kan jag åtminstone säga att alla tolv inte hör till den första kategorin. HUR EN LIMERICK ser ut vet nog de flesta av er. Av de fem raderna ska rad ett, två och fem ha tre takter, s.k.versfötter, samma rytm och rimma på varann. Rad tre och fyra har bara två takter men i övrigt samma krav. På sid 11 har ni ett exempel. Här nedan är bara inledningsraderna på rätt ställe. Övriga tretaktare finns på rad två eller fem, och tvåtaktarna förstås på rad tre eller fyra men tyvärr har de ju alla hamnat i fel vers. Med hjälp av rimmen kan ni säkert återställa originalen men se upp med punkt och stor/liten bokstav. Ni kommer väl ihåg det ni lärde er i folkskolan? När ni hittat rimmen kommer ni att märka att det här var ganska lätt. Tänk om limerickar inte haft rim. Då hade det varit svårt. Så ge er ut på en rytmisk och rimmad resa från våra sköna skärgårdar via Lappland, Frankrike, Italien och Spanien ända bort till USA. Lycka till! En helkorkad yngling på Tjörn Han dog i en grav influensa. men sjöblöt då blev. som helt saknar vatten gör gärna besök hos hetär. En man på en bar i Paris från slödder sin stad ville rensa. men det ger han katten. Detta tog femton år han tränar i hall med en pool i En pigg man i Savennière som trodde sig stark som en björn Han vissla och vinka I stället till slut han vill inte alls till sin pappa fara. En simmare uti Friuli Numera är hustrun gravid. Han krångla och krängde med beskrivning rätt svår. Biljetterna oturligt tappa bara. En massör uti staden Ravenna det ligger en kvinna med ärr. och flirta och blinka. Han trosviss i klev och på kvällen hans fru som dessert. En man ifrån Spanien, Madrid, till barnbarn tänkt sticka en tröja Hon omdömet tappa Ja, fuck you! var bara var ganska så usel på språk. På lit de parade i Sancerre Den simmaren är rent otrolig. Att slippa är lätt. Är han riktigt i tagen på erotiska zonerna känna. En ung predikant invid Po så nästa försök lär nog dröja. en dag mucka gräl. fick aldrig med smek Förstörde dock allt med en fis. En nitisk polis i Vicenza Numer har hans tro gått i stå. Han hittat ett sätt: och inåt sig trängde. en söt krokodil så tyvärr! En yngling som for till New York likt Jesus på vattnet tänkt gå. blir det några på dagen slog ödet bakut. Han finns inte längre på Tjörn. VILL DU TÄVLA om gratisplatser på Concerto Grotto skicka då in lösningen till erikjuhlin@tele2.se eller Erik Juhlin, Ängsklockevägen 75, 181 57 Lidingö, senast den 20 augusti 2014. Ha en riktigt skön sommar! ERIK JUHLIN Äntligen klart: Tomo Keller 1:a konsertmästare T jänsten som 1:a konsertmästare jämte Malin Broman, Bernt Lysells gamla tjänst, utlystes hösten 2009. Sedan dess har ett stort antal kvalificerade musiker sökt, provspelat och ratats men nu är det alltså klart. Det blev Tomo Keller som vi sett på konsertmästarens plats flera gånger under det senaste året. Vi hälsar honom varmt välkommen och återkommer med en intervju i ett kommande nummer av Berwaldbladet. 25

Jonas Forsell är Joseph Haydn (1732 1809) ontraktet på sid 15 är K Givet i Wien den första dagen i maj 1761. Arbetsgivaren är fursten Paul Anton Esterházy med ett slott i Eisenstadt, inte långt från Wien. Han avled redan nästa år och efterträddes av den praktlystne och musikintresserade Nicolaus Esterházy, som med Versailles som förebild lät bygga slottet Esterház i västra nuvarande Ungern inte långt från gränsen till Österrike. Där tillbringade Haydn och musikerna varje år lång tid, ibland för lång, vilket gav upphov till Avskedssymfonin, där den ena musikern efter den andra i sista satsen går ut tills bara två sitter kvar på scenen. Haydn var utan konflikter kvar i furstens tjänst till dennes död 1790 och hade fram till dess komponerat bl.a. drygt sjuttio stråkkvartetter, flera av dem i växelverkan inspirerande för och inspirerade av hans bäste vän den tjugofyra år yngre Mozart, samt drygt nittio symfonier. Nicolaus efterträddes av Anton som inte var intresserad av musik och avskedade hela orkestern, vilket innebar att Haydn äntligen kunde verka som fri konstnär. Under denna sista skaparperiod som nu inleddes tillkom bl.a. de s.k. Londonsymfonierna (nr 93 104), skrivna för två längre vistelser i London, bland dem nr 94 den välkända Pukslaget (den engelska titeln The Surprise säger mer) samt Militärsymfonin, nr 100, Klockan, nr 101, och Pukvirveln, nr 103. Av övriga verk är de båda oratorierna Skapelsen och Årstiderna de mest kända. Det senare liksom Pukslaget kan vi för övrigt höra med Radiosymfonikerna och Radiokören i Berwaldhallen i maj och Skapelsen i november. ERIK JUHLIN OBS! Viktiga regler för repetitionerna De nya och strängare regler vi införde före jul har slagit mycket väl ut. För nya vänners kännedom finns de här igen. Kom i tid. Dörren vid artistingången stängs kl. 10.00 respektive 11.15. Därefter går det bara att komma in under lunchpausen 12.35 13.10 för dem som vill närvara på eftermiddagen. Under repetitionen gäller förstås samma regler som vid en konsert: * ingen mobil * inget prat eller prassel med papper eller annat * endast i pausen får man gå ut. Vi hoppas att alla respekterar detta och gläder sig åt lugnet under repetitionerna. Som vanligt bjuder Vänföreningen i en paus på juice i foajén där någon av musikerna eller koristerna berättar för oss om repetitionsarbetet eller livet som musiker i allmänhet. Fritt fram för frågor. Välkommen! Kalendarium maj sept 2014 Utgåva 2014-04-15 SRSO=Sveriges Radios Symfoniorkester, RK=Radiokören, EEKK=Eric Ericsons Kammarkör. Ring alltid telsvar 08-784 5110 kvällen före repetitionen för att få veta eventuella ändringar av repetitionstiden. Det är inte alltid säkert att solister också medverkar på den repetition vi får bevista. Gå in i personalentrén i Berwaldhallen och visa medlemskortet för vakten. Onsdag 7 maj Besök på Drottningholmsteatern Guidad rundvandring. Kostnad 100:- kr. Tillfälle till förtäring på egen hand. Mer info 15 april per mail eller per telefon med Birgitta Magnusson i styrelsen, 08-580 358 30. Torsdag 8 maj kl. 10.00 14.15 i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Juraj Valcuha; Alexei Volodin, piano RACHMANINOV: Pianokonsert nr 3 d-moll RACHMANINOV: Dödens ö RAVEL: La valse Tisdag 13 maj kl. 14.00 17.00 i Berwaldhallen (OBS tiden!) Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding; Paul Lewis, piano BRAHMS: Pianokonsert nr 1 d-moll TURNAGE: Speranza, svenskt uruppförande OBS! Repetitionerna i september är i skrivande stund preliminära! Kontrollera för säkerhets skull med telsvar 08-784 5110 eller vår hemsida! Onsdag 10 september kl. 10.00 14.15 i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding MOZART: Uvertyr till Trollflöjten BACH: Ricercare BARTOK: Music For Strings, Percussion And Celesta Tisdag 16 september kl. 11.15 15.00 i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding STRAUSS: Metamorphosen; A Study For 23 Solo Strings BEETHOVEN: Symfoni nr 4 B-dur op. 60 Onsdag 24 september kl. 10.00 14.15 i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding HILLBORG: Cold heat MAHLER: Symfoni nr 1 D-d Kalendarium för hela hösten kommer i nästa nummer av Berwaldbladet ca 12 sept 2014 26 27

Vill du bli medlem i Vänföreningen? Det kan du bli genom att betala årsavgiften (kalenderår) till föreningens plusgirokonto 16 08 82-7. Enskild medlem betalar 250:- och två på samma adress 400:-. Glöm inte ange adress. Även e-postadress om du har sådan. Välkommen! Postadress: Radiohuset 7C 105 10 Stockholm Telefonsvarare: 08-99 40 30 Hemsida: www.rskv.org Två av konstnären Hans Vikstens målningar från Berwaldhallens parkettfoajé har funnit plats i Berwaldbladet: på framsidan livsvandraren som bärs genom livet av musiken och här ovan sångkören.