Svarsskrivelse Sida 1 (9) Riksåklagarens kansli Datum Dnr Rättsavdelningen Ert datum Er beteckning Byråchefen Johan Lindmark 2011-05-10 B 2074-11 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM Högsta domstolens mål Somaliska föreningen./. riksåklagaren angående företagsbot (Svea hovrätts dom den 25 mars 2011 i mål B 5668-10) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse i målet. Med anledning av föreläggandet har yttrande inhämtats från Ekobrottsmyndigheten. Yttrandet bifogas. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl för prövningstillstånd i målet. Bakgrund Åklagaren yrkade att den ideella föreningen Somaliska Föreningen för Mudug- Nomad-SFMN (Somaliska Föreningen) skulle åläggas företagsbot om 500.000 kr. Som grund för yrkandet åberopades att AM som företrädare för föreningen begått grova bokföringsbrott i utövningen av föreningens näringsverksamhet. För brotten är föreskrivet strängare straff än penningböter. Föreningen har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Brotten har begåtts av en person som haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Enligt åtalet för grovt bokföringsbrott hade AM i egenskap av företrädare för Somaliska Föreningen uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen genom att underlåta att för perioden januari 2008-22 februari 2010 i grund- och huvudbok bokföra uppkomna affärshändelser samt upprätta verifikationer avseende ett antal penningöverföringsuppdrag omfattande betalningar om 28.415.929 kronor och uttag om 28.451.478 kronor från föreningens bankkonto. Till följd av detta kunde inte rörelsens förlopp samt ekonomiska resultat och ställning i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Enligt åtalet var brottet grovt bl.a. med hänsyn till att bokföringsskyldigheten åsidosatts helt och systematiskt, avsett mycket betydande belopp och skett i skatteundandragande syfte. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 Stockholm Östermalmsgatan 87 C 08-453 66 00 Telefax 08-453 66 99 Webbadress www.aklagare.se
Svarsskrivelse Sida 2 (9) Tingsrätten dömde AM i enlighet med åtalet till fängelse ett år sex månader. Tingsrätten ansåg att AM begått brotten uppsåtligen och att brotten skulle bedömas som grova på de av åklagaren anförda skälen. När det gäller företagsboten ålade tingsrätten Somaliska Föreningen att betala 500.000 kr i enlighet med åklagarens yrkande. Tingsrätten antecknade i domskälen bl.a. att föreningen inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten och att några skäl för jämkning inte framkommit. Efter att AM och Somaliska Föreningen överklagat ändrade hovrätten tingsrättens dom avseende AM endast på det sättet att påföljden bestämdes till fängelse ett år medan hovrätten fastställde tingsrättens dom avseende Somaliska Föreningen och därmed företagsboten. Hovrätten antecknade vad gäller AM och rubriceringsfrågan att annat inte har framkommit än att intäkterna av verksamheten varit begränsade och att utredningen inte heller i övrigt gav stöd för att AM åsidosatt bokföringsskyldigheten i skatteundandragande syfte. Med beaktande av att brotten inte visats ha skett i skatteundandragande syfte bedömde hovrätten straffvärdet till ett års fängelse. Däremot ansåg hovrätten att bokföringsbrotten skulle bedömas som grova på de övriga skäl som åklagaren angett. Företagsbot Reglerna om företagsbot infördes år 1986 som en ny ekonomisk sanktion avsedd att tillämpas när brott begåtts i näringsverksamhet. Företagsboten konstruerades som en särskild rättsverkan av brott och skulle utgöra ett komplement till det individuella straffansvaret. Systemet med företagsbot kom till mot bakgrund av att man ansåg det gällande sanktionssystemet otillräckligt när det gällde att komma till rätta med brott i näringsverksamhet. Man ansåg att det rådde bristande proportioner mellan ådömda påföljder och de ekonomiska intressen som kan stå på spel för ett företag och att de straff som mättes ut framstod som otillräckliga ur preventiv synpunkt. Det fanns behov av en ekonomiskt kännbar reaktion mot företag även i fall där överträdelserna inte är sådana att vinning överhuvudtaget kan bli aktuell. Man gjorde bedömningen att straffsystemets preventiva effekt skulle förstärkas om näringsidkare vid brott i deras verksamhet kunde åläggas en rent bestraffande sanktion (se prop. 1985/86:23 s. 15 ff och s 107). Fram till den 1 juli 2006 kunde enligt 36 kap. 7 brottsbalken företagsbot åläggas om brott begåtts i utövningen av näringsverksamhet och brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars var av allvarligt slag och näringsidkaren inte hade gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Tanken var att bestämmelsen skulle tillgripas endast vid mer kvalificerad brottslighet och att det var den samlade bilden av brottslighetens art och
Svarsskrivelse Sida 3 (9) omfattning som skulle vara avgörande för om brottsligheten skulle anses innefatta ett grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter eller annars anses vara av allvarligt slag. I förarbetena uttalades att företagsbot kunde användas vid brott mot näringsrelaterade författningar såsom arbetstidslagen, arbetsmiljölagen eller särskilda bestämmelser som gäller för vissa slag av näringsverksamhet, t.ex. livsmedelslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor (prop. 1985/86:23 s. 30). Vidare anfördes att även överträdelser av centrala straffbestämmelser i brottsbalken kan vara att anse som brott i näringsverksamhet. Regleringen skulle gälla inte bara i fråga om brott som direkt tar sikte på näringsverksamhet, som bokföringsbrott, utan även andra brott som inte är av utpräglat näringsrättslig art, exempelvis bedrägeri. Utgångspunkten skulle vara brottets och gärningsmannens anknytning till en näringsidkares verksamhet (prop. 1985/86:23 s. 63). Bestämmelsen i 36 kap. 7 brottsbalken fick en ny lydelse den 1 juli 2006 som innebär att en näringsidkare ska åläggas företagsbot för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Företagsbot kan också åläggas om brottet har begåtts av en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på näringsidkarens vägnar eller av en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Enligt vad som föreskrivs i 36 kap. 7 andra stycket gäller inte första stycket om brottsligheten har varit riktad mot näringsidkaren. Avsikten med att förändra bestämmelsen i 36 kap. 7 brottsbalken var att effektivisera användningen av företagsbot och göra sanktionen till ett praktiskt användbart instrument för att komma till rätta med brott i näringsverksamhet. Det innebar bl.a. att förutsättningarna för att reglerna skulle få tillämpas gjordes mindre stränga och att kravet på brottet skulle ha inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med näringsverksamhet eller som annars är av allvarligt slag togs bort (prop. 2005/06:59 s. 1). Begreppen näringsidkare och näringsverksamhet Med näringsidkare avses enligt uttalanden i förarbetena fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller inte (prop. 2005/06:59 s. 20). En förutsättning för åläggande av företagsbot är att ett brott ska anses begånget i näringsverksamhet. Denna fråga ska enligt uttalanden i förarbetena bedömas på motsvarande sätt som vid tillämpningen av bestämmelserna om förverkande av brott i 36 kap. 4 brottsbalken. Ett brott ska alltså anses begånget i näringsverksamhet om det ingår i en näringsidkares verksamhet. Det ska typiskt sett ha en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen (prop. 2005/06:59 s. 20).
Svarsskrivelse Sida 4 (9) Botens storlek Enligt 36 kap. 8 och 9 brottsbalken ska företagsbot bestämmas till lägst femtusen kronor och högst tio miljoner kronor. När storleken av företagsbot bestäms ska, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Skälig hänsyn ska också tas till om näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot. Utgångspunkten för bestämmandet av företagsbotens storlek ska vara de allmänna principerna för straffmätning. När systemet med företagsbot infördes uttalades i motiven att faktorer som brottets art, brottets allvar och andra omständigheter, t.ex. vinstmotiv, vikten av de allmänna intressen som skadats, om gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, gärningsmannens ställning i företaget och även återfall kunde beaktas vid bestämmandet av botens storlek. Samtidigt framhölls att det skulle finnas en betydande frihet att bestämma sanktionen efter omständigheterna i det särskilda fallet (a. prop. s. 35 ff.) Beträffande frågan om eventuell hänsyn till näringsidkarens ekonomiska ställning skulle tas vid bestämmande av botens storlek uttalades att näringsidkarens ekonomiska ställning inte skall tillmätas någon avgörande betydelse men att det inte torde vara möjligt att helt bortse från sådana omständigheter när domstolen på grundval av en samlad bedömning av omständigheterna skall nå fram till en lämpligt avvägd sanktion i det särskilda fallet (prop. 1985/86:23 s. 41). När bestämmelserna ändrades per den 1 juli 2006 anfördes i förarbetena att det fanns goda skäl för att göra utdömandet av företagsboten verksamhetsrelaterat snarare än personrelaterat och att subjektiva faktorer borde ges en mindre framträdande betydelse till förmån för mer objektiva faktorer. En markering av det förändrade synsättet gjordes genom att brottslighetens art byttes ut mot en hänvisning till den för brottsligheten gällande straffskalan samt till den skada eller fara som brottsligheten inneburit (prop. 2005/06:59 s. 35). Det är således den skada eller fara som brottsligheten har inneburit som är utgångspunkten för bestämningen av företagsboten och bedömningen ska i stor utsträckning utgå från objektiva omständigheter. Subjektiva faktorer, dvs. huruvida den enskilde handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet bör enligt förarbetena i regel ges en mer begränsad betydelse. Brottslighetens omfattning ska också tillmätas stor betydelse för företagsbotens storlek. Det finns i allmänhet anledning att se mer allvarligt på sådan brottslighet som har bedrivits på ett systematiskt sätt och i stor omfattning än på enstaka överträdelser. Omfattningen ska i princip bedömas oberoende av företagets storlek. När det gäller brottslighetens förhållande till näringsverksamheten bör hänsyn tas till i vad mån näringsidkaren kan klandras för den aktuella brottsligheten (prop. 2005/06:59 s. 61 ff).
Svarsskrivelse Sida 5 (9) Nedsättning och eftergift av företagsbot Enligt 36 kap. 10 första stycket brottsbalken får företagsboten sättas lägre om brottet medför en annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng, om näringsidkaren efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet, om näringsidkaren frivilligt angett brottet, eller om det annars finns särskilda skäl för jämkning. I andra stycket stadgas att företagsbot får efterges om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket. Frågan om förhållandet mellan företagsbot och det individuella straffansvaret berördes i samband med att reglerna om företagsbot infördes. Det ansågs då att en ordning med dubbla straff skulle kunna leda till en omotiverat sträng reaktion. Det kunde dock inte komma ifråga att ge en särskild företagsform en gynnad ställning jämfört med alla andra, vilket skulle ha blivit fallet om den enskilde företagaren i denna situation skulle vara immun mot företagsbot. Frågan löstes då genom en uttrycklig jämkningsregel enligt vilken företagsboten fick efterges eller sättas lägre om påföljd för brottet ådömts näringsidkaren eller företrädare för denna (jfr prop. 1985/86:23 s. 24f och s. 108 ff.). I fråga om företagets ekonomiska ställning uttalades att det inte generellt sett bör tillmätas betydelse som jämkningsgrund. Inte heller att ett företags fortbestånd kan vara hotat, om bot åläggs, ansågs generellt sett böra tillmätas betydelse som jämkningsgrund (prop. 1985/86:23 sid. 48). I samband med att reglerna ändrades per den 1 juli 2006 minskades utrymmet för jämkning av företagsbot. I förarbetena uttalades att kravet på särskilda skäl markerar att det inte räcker att det finns omständigheter som talar för jämkning för att en jämkning ska ske utan det fordras att dessa omständigheter har särskild tyngd. Beträffande möjligheten att efterge företagsboten anges att det endast bör komma i fråga i undantagsfall (prop. 2005/06:59 s. 63). Samtidigt slopades den omständigheten att näringsidkaren själv eller dennes företrädare dömts till påföljd för brottet som självständig grund för jämkning. Risken för dubbelbestraffningseffekter ska enligt förarbetena istället beaktas vid bestämmande av påföljd för den fysiske gärningsmannen. Om det i ett enskilt fall skulle visa sig att det inte är möjligt att uppnå rimliga resultat genom att med stöd av 29 kap. 5 brottsbalken sätta ned den påföljd som ådöms den fysiske gärningsmannen, finns det enligt motiven ytterst möjligheter att använda den mer generella jämkningsgrund som finns i 36 kap. 10 första stycket 4 punkten brottsbalken, dvs. att det annars finns särskilda skäl för jämkning (prop. 2005/06:59 sid. 38-39). I RH 2009:41 ogillade hovrätten ett yrkande om företagsbot som riktades mot ett aktiebolag som varit ett s.k. faktureringsbolag i vilket ingen seriös verksamhet hade bedrivits. Hovrätten redovisade vad som i propositionen till 2006 års lagändringar anförs om sanktionskumulation och uttalade därefter följande.
Svarsskrivelse Sida 6 (9) Följden av dessa resonemang och vad som sades i den ursprungliga propositionen måste emellertid också vara att den individuella påföljden träder i förgrunden, t.ex. i fall då det är fråga om ett långt fängelsestraff för företrädaren för ett fåmansbolag, bolaget har i stort sett saknat seriös verksamhet och förutsättningar finns att ge skattebrottsligheten konsekvenser i beskattningshänseende. Ett annat betraktelsesätt skulle leda till att man i sådana fall dömde ut en företagsbot och sedan satte ned fängelsestraffet rejält, t.ex. i enlighet med förarbetsuttalandena med mer än hälften, trots att det rör sig om bolag som många gånger har små förutsättningar att betala en någorlunda kraftfull företagsbot. En affärsidé med s.k. faktureringsbolag är just att influtna medel så snabbt som möjligt ska tas ut ur bolaget. Medel kan finnas i bolaget vid en viss tidpunkt, så som fallet var med Lepent AB, men det rör sig då om medel från de allra senaste transaktionerna. Samtidigt har den typen av bolag av naturliga skäl betydande skatteskulder. En ordning där företagsboten träder i förgrunden framstår för sådana fall som kontraproduktiv, då den skulle leda till totalt sett mindre kännbara reaktioner än hittills. Alternativet skulle vara att ta hänsyn till realiteterna, att företagsboten i praktiken inte är kännbar, och därför inte sätta ned påföljden. Men då har man samtidigt förklarat att företagsboten är ett slag i luften. Som tingsrätten angett har ändringarna 2006 inte heller hittills medfört den ändringen i praxis att företagsbot har börjat dömas ut vid brottslighet som den nu aktuella. Praxis innebär i stället att man, liksom tidigare, dömer ut kännbara fängelsestraff för individerna. Riksåklagaren överklagade hovrättens dom och yrkade att Högsta domstolen skulle ålägga aktiebolaget företagsbot. Efter överklagandet framkom att det fanns en brist i boet i aktiebolagets konkurs och att konkursförfarandet hade framskridit så långt att konkursförvaltaren beräknade att konkursen kunde avslutas under hösten 2009. Mot den bakgrunden återkallade riksåklagaren överklagandet (Högsta domstolens mål nr B 3572-09). Min bedömning Som framgått i det föregående är avsikten att beslutsprocessen när det gäller frågor om företagsbot ska utföras i tre tydligt åtskilda steg. Först ska bedömas om förutsättningarna för att ålägga företagsbot är uppfyllda enligt 36 kap. 7 brottsbalken, därefter ska företagsbotens storlek enligt 36 kap. 9 fastställas och slutligen ska ställning tas till om det finns skäl att jämka eller efterge boten enligt 36 kap. 10 brottsbalken. När det först gäller frågan om det finns förutsättningar att ålägga Somaliska föreningen företagsbot konstaterar jag att dess företrädare genom lagakraftvunnen dom dömts för grova bokföringsbrott som begåtts i föreningen. För brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och föreningen har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Brottsligheten har dessutom begåtts av en person som varit formell företrädare för föreningen, som bedrivit den faktiska verksamheten och som därmed haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Att verksamheten i Somaliska föreningen har utgjort näringsverksamhet framgår tydligt av tingsrättens domskäl (s. 4 5) till vilka jag ansluter mig. Det kan enligt min
Svarsskrivelse Sida 7 (9) uppfattning inte råda något tvivel om att det finns förutsättningar att ålägga Somaliska föreningen företagsbot enligt 36 kap. 7 brottsbalken. Nästa fråga att ta ställning till är vilket belopp företagsboten, med tillämpning av 36 kap. 9 brottsbalken, ska bestämmas till. Vid den bedömningen kan följande noteras. Föreningens bokföringsskyldighet har åsidosatts helt och hållet under två räkenskapsår och två månader. Åsidosättandet av bokföringsskyldigheten har omfattat inbetalningar om drygt 28 miljoner kr och utbetalningar om motsvarande belopp. Brottsligheten har således avsett mycket betydande belopp, den har bedrivits systematiskt och i stor omfattning och det har varit fråga om allvarlig brottslighet. Därutöver har graden av åsidosättande av näringsidkarens skyldigheter varit hög och brottsligheten har begåtts uppsåtligen av en person som varit formell företrädare och som bedrivit den faktiska verksamheten i föreningen. Mot den bakgrunden anser jag att det inte finns skäl att fastställa en lägre bot än den av tingsrätten bestämda boten om 500.000 kronor. Till sist vad gäller frågan om det finns skäl att jämka eller efterge boten enligt 36 kap. 10 brottsbalken har underinstanserna gjort bedömningen att sådana skäl inte föreligger. Jag delar den bedömningen. Sammanfattningsvis har underinstanserna, enligt min mening, gjort en riktig bedömning genom att ålägga Somaliska föreningen företagsbot i enlighet med åklagarens yrkande. Överklagandet till Högsta domstolen Somaliska Föreningen yrkar att HD ska ogilla yrkandet om företagsbot och anför följande. Av vad som framkommit i tingsrätten och i hovrätten och av vad föreningen genom ställföreträdaren AM påstår har den nu ifrågavarande verksamheten bedrivits helt inom ramen för en ideell förening. Varken AM eller någon annan har tillgodogjort sig någon lön, vinst eller annan ekonomisk fördel från föreningen. Med andra ord har allt arbete som utförts i föreningen varit ideellt och syftande till att hjälpa människor boende i Sverige att ekonomiskt bistå släkt och andra närstående, huvudsakligen boende i Somalia. Det är av stor vikt för rättstillämpningen att fråga om skyldighet för föreningen att utge företagsbot prövas av HD. Prövningstillstånd Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens).
Svarsskrivelse Sida 8 (9) År 2006 genomfördes en rad ändringar av bestämmelserna om företagsbot. Syftet med ändringarna var att effektivisera systemet och öka den praktiska användningen av sanktionen för brott i näringsverksamhet. I Åklagarmyndighetens verksamhetsplan för 2011 redovisas en sammanställning över rättsfrågor som har bedömts som intressanta att få prövade i Högsta domstolen. Listan tas fram av riksåklagaren i samverkan med utvecklingscentrumen och Ekobrottsmyndigheten. I listan anges att det saknas praxis när det gäller förutsättningarna för meddelande av företagsbot och beräkningen av beloppet. I detta avseende uttalas följande. Bestämmelserna om företagsbot reviderades för några år sedan för att göra företagsboten till en verkligt effektiv påföljd för brott i näringsverksamhet. Fortfarande saknas vägledande praxis om tillämpningen. Det gäller också hur och till vilka belopp boten ska bestämmas. Det kan konstateras att förutsättningar för meddelande av företagsbot och beräkningen av beloppet har tagits upp som en prioriterad prejudikatfråga i Åklagarmyndighetens verksamhetsplan sedan år 2007. Som framgått i det föregående överklagade riksåklagaren den hovrättsdom som senare kom att refereras i RH 2009:41 och yrkade att HD skulle ålägga ett aktiebolag företagsbot. Överklagandet kom emellertid att återkallas. Riksåklagaren överklagade den 21 december 2010 Svea hovrätts dom den 25 november 2010 i mål nr B 5119-09 med yrkande att HD ska ålägga en fysisk person, som dömts för grovt bokföringsbrott, företagsbot. Högsta domstolen har inte tagit ställning till om prövningstillstånd ska meddelas i målet (B 5960-10). Enligt min mening vore det i och för sig värdefullt om HD även prövade ett mål angående företagsbot och juridisk person i ett ekobrottssammanhang. Som Ekobrottsmyndigheten anför avser föreliggande mål emellertid penningöverföringsverksamhet som utgör en speciell sorts näringsverksamhet där det enligt verksamhetens natur alltid blir fråga om mycket stora belopp. En prövning av detta mål skulle således ge en begränsad ledning för rättstillämpningen i mål som avser andra och mer vanligt förekommande näringsverksamheter. När det gäller Somaliska föreningens skäl för prövningstillstånd på den grunden att allt arbete som utförts i föreningen varit ideellt och att det är av stor vikt för rättstillämpningen att fråga om skyldighet för föreningen att utge företagsbot prövas av HD vill jag tillägga följande. Som framgår av tingsrättens dom (s. 5) har domstolen, vid prövningen av huruvida föreningen var bokföringspliktig, funnit att föreningen inte drivit någon välgörenhet utan tagit betalt för dess tjänster och att verksamheten av bl.a. detta skäl bedrivits yrkesmässigt och är att betrakta som näringsverksamhet. Jag delar denna uppfattning och dessutom kan jag inte se att detta tämligen
Svarsskrivelse Sida 9 (9) ovanliga fall skulle kunna ligga till grund för generella riktlinjer för bedömningen av om det finns förutsättningar att döma en juridisk person till företagsbot. Min bedömning är därför att det inte föreligger tillräckliga skäl för att meddela prövningstillstånd i detta fall. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd i målet. Kerstin Skarp Johan Lindmark Kopia till: Ekobrottsmyndigheten, Rätts- och utvecklingsenheten (EBM B-2011/0067) Ekobrottsmyndigheten, Andra ekobrottskammaren Stockholm (EB-413-10)