Nord Stream en bricka i energispelet Olja, gas och energi är 2000-talets globala maktinstrument. Tillgången och efterfrågan definierar inte bara de ekonomiska villkoren, utan ritar upp en säkerhetspolitisk struktur i ett globalt energispel. Den ryska gasledningen Nord Stream är en bricka i detta spel, som även Sverige är en del av. Kampen om de knappa energiresurserna som vi kan kalla energispelet är i full gång. Det speglas i kraf tiga uppgångar, och nedgångar, i priserna på olja, gas och kol. Att relativt måttliga efterfrågeökningar ger upphov till prisförändringar på 100-tals procent låter också ana att det är begränsningar i energiutbudet knapphet snarare än växande efterfrågan, som är den omedelbara orsaken till den ökade konkurrensen om energiresurserna. Den tilltagande knappheten på energi gör att allt fler sta ter börjar inse att tillräcklig tillgång på energi är en fråga om det egna landets säkerhet. Konkurrensen om energin 70
Essäer ökar, energispelet snurrar allt snabbare. Länder som är be roende av importerad energi försöker med olika medel säkra tillgången på nödvändig energi. Länder som exporterar en ergi får med den ökande efterfrågan och tilltagande knapp heten nya maktmedel. Såväl länder som exporterar energi som länder som impor terar dito är angelägna om energisäkerhet och diversifiering men menar helt olika saker med dessa två begrepp. För de importerande länderna betyder energisäkerhet att säkra till gången till nödvändig energi. Diversifiering är att undvika att bli beroende av import från endast ett land, genom att importera från flera länder. Det betyder också att undvika ett för stort beroende av en viss typ av energi, genom att sprida beroendet över flera energityper, helst ökad använd ning av inhemsk energi. För de exporterande länderna däremot, innebär energi säkerhet säker tillgång till avsättningsmarknader för den energi de exporterar. Dels ska importländerna helst fort sätta att importera den typ energi som de exporterar, dels ska konkurrens från andra exportörer hindras. Diversifie ring innebär att inte bli för beroende av endast ett, eller för få, importländer. Det här syns som ett tydligt mönster i handeln med naturgas via pipeline mellan länder i Euro pa och Asien. Olja och naturgas har den egenheten att fyndigheter och produktion till stora delar finns i andra länder än där de konsumeras. Detta ger upphov till en omfattande interna tionell handel vilket i sin tur ger upphov till problem av oli ka slag, inte minst politiska. En bidragande faktor är att de länder där resurserna finns oftast präglas av en högre grad av politisk instabilitet. Jag kommer här att uppehålla mig vid utvecklingen på naturgasmarknaden, beskriva utvecklingen i olika regio ner och gå något närmare in på den oss närliggande gas ledningen Nord Stream. 71
Internationell handel med naturgas Det finns två olika sätt att transportera naturgas, via pipe line eller på fartyg. Transporteras gasen på fartyg är det så som LNG (Liquified Natural Gas), gasen är då nedkyld till ca 160 minusgrader. Marknaden för pipelinegas är närmare tre gånger så stor som marknaden för LNG, dessutom är det gas via pipeline som skapar politiska problem. Därför kommer jag att koncentrera mig på handeln med naturgas transporterad via pipeline. De största importörerna av naturgas är USA, samt EUländer som Tyskland, Italien, Frankrike och Storbritannien. Dessa fem länder står tillsammans för nästan 60 procent av den globala importen av naturgas. De största exportlän derna är Ryssland, Kanada, Norge, Nederländerna och Al geriet. Av dessa är Ryssland, med över 25 procent av expor ten, överlägset störst. Tillsammans står dessa länder för 75 procent av den globala exporten av naturgas. Nord- och Sydamerika USA dominerar i alla avseenden när det gäller naturgas i Nord- och Sydamerika. Den amerikanska natrugasproduk tionen är näst störst i världen, den ryska är något större. Ändå måste USA importera naturgas USA är den utan jämförelse största importören eftersom man också har den största naturgaskonsumtionen i världen. Den ameri kanska importen sker nästan helt och hållet från Kanada och får betraktas som problemfri. De andra mer betydande gasleveranserna via pipeline på den amerikanska kontinenten är naturgas från Bolivia till Brasilien, närmare bestämt till São Paulo. Gasen har leve rerats från anläggningar i Bolivia ägda av det brasilianska oljebolaget Petrobras. Detta har dock inte varit problemfritt. Den första maj 2006 lät Bolivias president, Evo Morales, trupper belägra den gasfyndighet, landets största, där Pet robras utvinner gas. Samtidigt nationaliserades Petrobras 72
Essäer anläggningar. Brasiliens president Lula da Silva reagerade relativt försonligt, ändå blev förhållandet mellan länderna ganska spänt. Först ett år senare nåddes en uppgörelse. En faktor som underlättade var säkerligen det ömsesidiga be roendet; Brasilien är den enda marknaden för den bolivian ska naturgasen, samtidigt som Brasilien inte kan importe ra naturgas från någon annat land än Bolivia. För Brasilien är enda alternativet att öka den inhemska gasproduktio nen, vilket man också gjort. Importen av gas från Bolivia fortsätter dock. Asien Kina är regionens energigigant, och står för hälften av den asiatiska energikonsumtionen. Tillsammans med de fyra andra energistormakterna i Asien Japan, Indien, Syd korea och Taiwan står man för över 80 procent av energi konsumtionen i Asien. Andelen gas är liten, naturgasen står för drygt 10 procent av energianvändningen i Asien i jämförelse med kol som hälften av all energikonsumtion baseras på. Japan, Sydko rea och Taiwan måste importera all naturgas, medan Kina och Indien har egen produktion och endast behöver impor tera en mindre del. Importerad gas kommer från Mellan östern och Nigeria; Japan importerar betydande mängder från Brunei, Indonesien och Malaysia samt Australien. Na turgasen transporteras som LNG på fartyg. Det finns många, och mycket omdiskuterade, planer på gastransporter via pipeline. Mottagarländer skulle i första hand vara Kina, Indien, Japan och Sydkorea medan natur gasen skulle levereras av Ryssland och länder i Centralasi en. Även Iran har förekommit i diskussionerna. Tidvis har man kunnat se tecken på en påtaglig konkurrens mellan de potentiella mottagarna. Gasledningen Iran-Pakistan-India Gas Pipeline, som för när varande har gått i stå, är ett exempel på ett sådant plane 73
rat projekt. Ett annat exempel är Trans-Afghanistan Pipeline (TAP) som skulle gå från Turkmenistan, via Afghanistan, till Indien. Instabiliteten i Afghanistan har emellertid gjort att detta projekt tills vidare vilar. Ett projekt som däremot är i full gång är den pipeline som skall transportera gas från Turkmenistan till Kina. Denna pipeline invigdes av Kinas och Turkmenistans presidenter i december 2009 och be räknas fungera med full kapacitet 2013. Europa Med en årlig användning av naturgas på 950 bcm (billion cubic meter, miljarder kubik) om året, 30 procent av världs marknaden, är Europa inklusive Ryssland och Turkiet, värl dens största marknad för naturgas. Sedan följer Nordameri ka med 825 bcm, och Asien, inkl. Australien med 680 bcm. Europa är även en stor importör av gas, med 390 bcm om året, vilket motsvarar två tredjedelar av den globala impor ten av naturgas via pipeline. Gas som går till Europa exporteras från Ryssland, Nord sjön och Nordafrika. Nästan 40 procent kommer från Ryss land, lika mycket från Nordsjöländerna och drygt 15 pro cent från Nordafrika. De stora importörerna är Tyskland, Italien, Frankrike, Storbritannien och Turkiet. Dessa fem länder står för två tredjedelar av den europeiska importen, resterande 17 länder i Europa står för en tredjedel. Naturga sens andel av Europas totala energikonsumtion ligger på 25 procent. Mellan länderna är det dock stora variationer, från Ungern med 44 till Sverige med 2 procent. Andelen rysk gas av totala gasimporten varierar också mellan länderna. Många länder som tidigare var delar av Sovjetunionen eller ingick i det forna Östeuropa hämtar 80 till 100 procent av sin gas från Ryssland, medan Tyskland importerar 40, och Frankrike 25 procent därifrån. Pipelines till, och inom, Europa för naturgastransporter är som ett spindelnät. Via Ukraina går de största volymerna 74
Essäer av den ryska naturgasen till Europa, cirka fyra femtedelar. Inom Europa finns en oro för det stora, och växande, bero endet av importen av naturgas från Ryssland. Huvudpro blemet med naturgasen från Nordsjön är att produktionen har passerat sin peak, d v s några större nya fyndigheter förutses inte och på sikt förväntas därför produktionen av naturgas att minska där. Energispelet Mittemellan Europa och Asien, som båda har otillräckliga energiresurser, ligger det energirika Ryssland, Centralasi en och Kaukasien. Det globala energispelet gäller energi transporter från Ryssland, Centralasien och Kaukasien till länder såväl västerut som österut, såväl till Europa som till Asien. Man kan fortfarande se konsekvenser av flera imperiers sönderfall kan man fortfarande se. När Sovjetunionen upp löstes för snart 20 år sedan uppstod 15 självständiga repu bliker. Under Sovjettiden var det inte några problem att dra pipelines för naturgas till Europa, via Ukraina och Vitryss land. Idag ser läget helt annorlunda ut och mot den bak grunden kan man se de ryska projekten Nord Stream, i Öst ersjön, och South Stream i Svarta havet. I Ryssland har Gazprom monopol på pipelines för na turgas, liksom ensamrätt till export av naturgas. Gazprom är världens största gasföretag, till stor del statsägt och när stående den ryska politiska ledningen. Korruptionen inom Gazprom sägs vara omfattande. Hur omfattande är svårt att veta, detta är inte ett företag som utmärker sig för någon överdriven transparens. Den gas som Gazprom exporterar säljs antingen direkt, via dotterbolag/joint-ventures eller tra ding företag registrerade i skatteparadis, som RosUkrEner go. Gazprom har hittills haft full kontroll över gastranspor terna, pipelines, inte bara av gas från Ryssland utan även 75
av gas från Centralasien och Kaukasien. Man kan konsta tera att Ryssland inte bara vägrat ratificera energistadgan, men i fjol även dragit tillbaka sitt undertecknande av stad gan. Detta kan ses som ett sätt att försvara sin möjlighet till monopol på både utvinning och distribution (samtidigt som man gärna köper utländska tillgångar downstream om och när dessa marknader liberaliseras). Vad gäller diversifiering ser man från rysk sida till att göra bilaterala avtal med enskilda EU-länder. Att EU inte har en gemensam energipolitik underlättar naturligtvis för ryssarna. Export av naturgas till Kina via pipeline är Gaz prom dock tveksam inför, sådan export skulle innebära be roende av en enda stor kund. Ryssland har varit en pålitlig leverantör av energi till im portländerna. Men sedan Sovjetunionens upplösning har konflikter uppstått. Problem med naturgasleveranser från Ryssland har uppstått vid mer än 50 tillfällen. Mest känn bart för övriga Europa har varit problemen med gasleve ranserna till Ukraina och Vitryssland, eftersom de är vikti ga transitländer för rysk naturgas till andra länder i Europa, dessutom importerar de rysk gas för egen räkning. Konflik terna har inneburit att ryska gasleveranser till dessa länder har avbrutits. Detta har i sin tur inneburit att transporter na av rysk gas till andra länder i Europa också har avbru tits, något som varit extra kännbart eftersom avbrotten ofta skett under den kalla årstiden. Att man från rysk sida avbrutit leveranserna till Ukraina och Vitryssland har berott på oenighet i ekonomiska frå gor, såsom priset på gasen, storleken på transitavgifterna, obetalda skulder etc. Detta är frågor där det är fullt försvar bart att ryssarna agerar. Ryssland har t ex sålt gas till Ukrai na och Vitryssland till priser som ligger en bra bit under världsmarknadspriset. När man velat höja priserna har oe nighet uppstått och detta har kunnat leda till avbrott i leve ranserna. Att det även ligger politiska motiv bakom det rys 76
Essäer ka agerandet tycks vara ganska troligt, inte minst beroende på det sätt på vilket ryssarna har agerat. Konflikter med icke samarbetsvilliga transitländer har gjort att Ryssland söker alternativa transportvägar naturgas till Europa. Nord Stream, pipeline genom Östersjön för rysk gas till Tyskland, är ett sådant alternativ. South Stream, ge nom Svarta havet till Bulgarien är en annan alternativ pipe line. Denna transportväg ska också komplettera den redan existerande Blue Stream mellan Ryssland och Turkiet. I de importerande länderna i Europa finns en oro för att bli alltför beroende av importen av naturgas från Ryssland. Är tillgången till denna energi säker? Finns inte en risk att ett alltför stort beroende av rysk gas kan utnyttjas politiskt eller på annat sätt? Har reaktionerna mot Rysslands age rande i Georgien mildrats av ett större beroende av rysk energi? För att öka europeisk energisäkerhet vidtas därför åtgärder för att öka diversifieringen och minska beroendet av rysk energi. BTE är en pipeline för gas, som håller på att byggas, och som sträcker sig från Baku i Azerbajdzjan, via Tbilisi i Geor gien, till Erzerum i Turkiet. Den azeriska naturgasen kom mer i längden inte vara tillräcklig för att möta Europas be hov av naturgas. För att klara detta utan Ryssland behövs gas från Turkmenistan, och för detta behövs i sin tur en gas ledning genom Kaspiska havet mellan kuststaterna Turk menistan och Azerbajdzjan. En sådan motsätter sig dock Ryssland, och Iran, som också är kuststater. Nabucco är ytterligare en planerad gasledning som skul le sträcka sig från Erzerum via Bulgarien, Rumänien och Ungern till Baumgarten nära Wien. I Erzerum skall Nabuc co anslutas till BTE. Syftet med Nabucco, som med sina 330 mil skulle bli världens längsta pipeline för naturgas, är att koppla ihop EU med några av världens största gasreserver och att minska EU:s beroende av rysk gas. Det finns viss tveksamhet kring Nabucco i första hand huruvida det kom 77
mer att finnas tillräckligt mycket gas för en pipeline med Nabuccos kapacitet, 31 bcm per år. Sedan planerna på Na bucco offentliggjorts presenterade ryssarna dessutom, som motdrag, sina planer på South Stream. Nord Stream Nord Stream, den pipeline som skall transportera gas från Ryssland till Tyskland, är en bricka i det pågående energi spelet. Nord Stream är också ett bra exempel på en typ av åtgärder som båda sidor vidtar i detta spel. Nord Stream AG är det företag som står bakom projektet. Företaget ligger i Zug i Schweiz. Delägare är Gazprom med 51 procent, de båda tyska företagen E.ON och Wintershall (BASF) med vardera 20 procent samt nederländska Gasu nie 9 procent. Gerard Schröder, tidigare Förbundskansler i Tyskland, är ordförande i styrelsen i Nord Stream AG. På företagets hemsida anges att Nord Stream ska bestå av två parallella, 122 mil långa, gasledningar, som ska sträcka sig från Viborg i Ryssland till Greifswald i Tyskland. Det ta blir då den längsta pipeline under vatten i världen. Den skulle gå genom ryskt, danskt (Bornholm) och tyskt territo rialvatten samt genom de ekonomiska zonerna i Ryssland, Finland, Sverige, Danmark och Tyskland. Sammanlagt skul le de två rören ha en kapacitet på 55 bcm per år. Planen är att det första röret tas i bruk 2011, det andra 2012. Kostnaden för Nord Stream beräknades till EUR 7,4 miljarder. Under rubriken Ryssland är en viktig gasleverantör för Europa ger Nord Stream AG argumenten för att denna pi peline skall byggas. Företaget säger att Ryssland, som är världens största gasproducent och ligger närmast Europa, har varit en tillförlitlig leverantör till Europa. Leveranskon trakt med europeiska företag hade redan slutits. Detta hade väl kunnat sägas om vilken gaspipeline som helst mellan Ryssland och Europa. Vad som inte nämns av 78
Essäer Nord Stream AG är att man tycks ha valt att dra pipeline genom Östersjön just för att kunna transportera den ryska naturgasen till EU den vägen och undvika konflikter med icke samarbetsvilliga transitländer. Företagets hemsida påstår även att ryska gasreserver är tillräckligt stora för att förse Europa med naturgas under flera decennier. Inför detta är det många som sätter stora frågetecken. Är de ryska reserverna verkligen så stora? Kommer tillräckliga mängder rysk naturgas att kunna produceras? Den 5 november 2009 gav svenska regeringen tillstånd för Nord Stream AG att lägga ut två rörledningar för natur gastransport på internationellt vatten inom svensk ekono misk zon i Östersjön. Som skäl anges att gasledningen dras på internationellt vatten, vilket är tillåtet enligt internatio nell rätt samt att miljökraven är tillgodosedda. Nord Stream för och emot EU-parlamentet, Kommissionen och Europeiska rådet ser Nord Stream som ett europeiskt nyckelprojekt och som en del av det Transeuropeiska energinätverket, TEN-E. I Sverige har diskussionen om Nord Streams vara eller inte vara pågått i många år. Den 6 november, dagen efter det att regeringen hade givit sitt tillstånd, hade Svenska Dagbladet en ledare med rubriken En kamel i Östersjön. Budskapet är att regeringen valt att sila miljömygg och i stället svalt en rysk kamel. Det var ohållbart att regeringen hade bortsett från de säkerhetspolitiska aspekterna. Man borde ha krävt ett alternativ med dragning över land. Nord Stream var en del av rysk maktpolitik. Tidigare hade partiledarna i den röd-gröna oppositionen enats om Nej till gasledning i Östersjön. Om regeringen godkände gasledningen skulle det innebära en tyst accep tans av ökade klimatutsläpp och ökade miljö risker för 79
Östersjön. I ledarartikeln i SvD begär man också att reger ingen ska stödja Polen och de baltiska staterna i deras krav på att Nord Stream AG ska utreda en alternativ dragning av gasledningen på land. Rädslan för växande ryskt inflytande, historisk rysskräck, farhågor för att Tyskland och Ryssland skulle göra upp över huvudet på Polen är exempel på argument som förts fram mot Nord Stream. I Polen, liksom i de baltiska staterna, har kritiken mot Nord Stream varit hård. 2006 betecknade då varande försvarsministern Radoslaw Sikorski, sedermera utrikesminister, Nord Stream som ett eko av Molotov-Rib bentrop-pakten. I Finland däremot har diskussionen varit ganska stillsam. Man kan bli lite förvånad över en del argument som förs fram i diskussionen om Nord Stream. Gasledningen kom mer att gå i ryskt, tyskt och i någon mån danskt territorial vatten. Men när det gäller Sverige och Finland kommer led ningen att gå i internationellt vatten, på kontinentalsockeln i dessa länders ekonomiska zon. Enligt FN:s havsrättskon vention (UNCLOS) äger alla stater rätt att lägga rörledning ar på kontinentalsockeln inom andra länders ekonomiska zon. Kuststaten kan inte hindra detta utan har endast rätt att vidta skäliga åtgärder för undersökning av kontinental sockeln, för bearbetning av dennas naturtillgångar och för förhindrande, begränsning och kontroll av förorening från rörledning. För Sverige är det alltså mycket svårt att stoppa Nord Stream, man kan endast vidta skäliga åtgärder om man befarar att rörledningen skulle skada kontinentalsockeln. Att då, som har gjorts, anföra säkerhetspolitiska argument mot Nord Stream blir ett slag i luften. Avslutningsvis kan konstateras att alla nödvändiga till stånd, från berörda länder, nu har givits. Därmed kan ar betet med, att lägga ut Nord Stream på Östersjöns botten, inledas. Återstår att se om det första gasröret kommer att 80
Essäer vara färdigt att tas i bruk som planerat, d v s vara färdigt att år 2011 leverera naturgas från Ryssland till Tyskland. Hans von Knorring ordförande i Energytrends 81