En pilgrimsfärd. Torsdagen den 1 maj

En pilgrimsfärd Under vissa resor kan man få känslan att ha lämnat höjdpunkten bakom sig i ett visst skede. När jag var i Franken, Oberpfalz och Oberbayern med ett dussintal hängivna öldårar den första veckan i maj 2003 trodde jag vid flera tillfällen att vi just hade passerat höjdpunkten. Cykelutflykten i Maindalen den 2 maj. Zoiglracet den 3 maj. Witzgalls Sommerkeller eller Hallerndorfer Kreuzbergfest den 4 maj. Andechs, Reutberg eller Hausham den 5 maj. Alla dessa höjdpunkter var unika i sitt slag. Men trots det var denna resas höjdpunkt åtminstone för min del mötet med den svarta Madonnan i Altötting. Halv åtta på morgonen den 7 maj. Ölresan blev en pilgrimsfärd. Eller rättare ölresan var hela tiden en pilgrimsfärd. Torsdagen den 1 maj Dagens öl: Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen Till reseledarens stora lättnad samlades alla på Arlanda vid utsatt tid, och vi kunde checka in med mycket goda tidsmarginaler. Enligt min mening är det sällan speciellt roligt att flyga, men vi klarade oss i alla fall utan intermezzon över Kastrup till den gigantiska flygplatsen Rhein-Main i Frankfurt/Main. Turligt nog är flygplatsen mycket väldisponerad, så vi hittade ut på en gång (efter av reseledaren nådigt tillåten toapaus) och mötte där vår chaufför Hermann Klepke och hans rosa buss från Basel Reisen i Viereth utanför Bamberg. Det vårvarma vädret, den hessiska grönskan och den ölskummande kulturella kontexten triggade humöret, och det var ett glatt och förväntansfullt gäng som susade fram på motorvägen österut mot den bayerska fristaten och dess nordligaste landskap Franken världens enligt min mening främsta ölregion och definitivt det traditionella lagerölets kärnområde. Första anhalten på resan var en bokad lunchpaus på Bayer Bräu i Rothenfels/Main Bayerns minsta stad. Miljön var som ur en sagobok, med rangliga korsvirkeshus längs den enda egentliga gatan, smågränder upp mot berget och en borg som tronar ovanför alltihop. Bryggeriet dominerar södra infarten och har en standardrustik men ganska opersonlig krog. Till lunchen provade vi naturligtvis en rad öl. Bayer Bräu Schwarze Rose (3) är ett Schwarzbier på fat, mjukt och smörigt med behaglig choklad. Eftersmaken är mer rostad och markant besk. Bayer Bräu Pils (3) hör ju egentligen till de öltyper som jag emfatiskt försökte få mina medresenärer att undvika under resan. Men det var inget fel på ölet, en ren, rak och enkel pils med humlebett och grön arom. 1

Bayer Bräu Märzen (3) är däremot av en typ som jag gärna tycker att man skall leta efter i Franken och Bayern. Rund, maltig, lite mesig, helt ren. De flesta infördingarna drack detta öl. Bayer Bräu Bayerator (3) på flaska är som namnet antyder en dubbelbock. Stor, mjuk och ganska söt smak med viss efterbeska som balanserar, men inte speciellt minnesvärt. Bayer Bräu helles Hefeweißbier (2) hör ju till en typ som man gärna skall prova i södra Bayern men som är ganska ny i Franken. Tunt och syrligt med bismak av askkopp. Bayer Bräu dunkles Hefeweißbier (2) smakar märkligt strävt och träigt och är nog allra sämst av bryggeriets produkter. Jag tog en Märzen till, inte för att den var bättre än några av de andra, utan mer för att göra som infödingarna på orten. Det där med att beställa fler öl var ett beteende som avtog ganska snabbt efter den första euforin, och mot slutet av resan var vi mycket mer stränga mot oss själva. Kanske ett utslag av självbevarelsedrift. Vi återvände till motorvägen och fortsatte österut, till de mer bryggeritäta regionerna i trakten av Bamberg. Vid staden Schlüsselfeld vid Reiche Ebrach i Steigerwald körde vi av motorvägen i en av världens bryggeritätaste regioner. Vårt första stopp var Sternbräu i Elsendorf, ett fint litet bryggeri som har allt det man förväntar sig av en frankisk ölupplevelse enkel inredning utan för mycket krimskrams, vacker exteriör med korsvirke och en pratglad bryggare. Sternbräu Hell (4) har en mjuk, aptitlig grundsmak med lite rundning sedan slår beskan till! Ett mycket bra öl där karamelltoner och intensiv humle brottas om uppmärksamheten. Dekoktionsmäskat. Sternbräu Dunkel (4) har mer chokladkaraktär och lite lägre beska. Två tredjedelar av malten är mörk münchnermalt och ölet är dekoktionsmäskat. Saftig, frisk och lantlig smak med karamell och lite smör. Sternbräu Pils (3) är ofiltrerad och infusionsmäskad. Den känns grönare och är fräsch, men når inte samma nivåer som de andra ölen. Beskan är lägre än i bryggeriets vanliga ljusa öl. Bryggaren som med sin slanka pose och eleganta mustasch gav intryck av en frankisk landsortsdandy berättade att grundreceptet bygger på enkeldekoktion, jäsning som börjar vid 6ºC, går upp till 9ºC och sedan går ned igen samt en lagring på 4-6 veckor. Och det blir ju bra! I grannbyn Possenfelden ligger bryggeriet Scheubel, som är mindre dekorativt utifrån, men som rikt belönar den som träder in. Bryggaren är svåger till legendariske Sebastian Kalb, bryggare på Fässla inne i Bamberg. Han har gått i lära här. Inredningen är av bättre frankisk medelklass, och det finns ett enda öl. 2

Scheubel Pils (4) mäskas med dubbeldekoktion och lagras hela två månader. Humlen som ju dominerar är till hälften Hallertau (vad det nu är, rå enligt bryggaren), hälften Tettnang, som ibland betraktas som Tysklands ädlaste. Mjuk, rund och ren maltsmak med hög, aromatisk beska. God och tät pils med omisskännligt frankiska drag. Tyvärr körde tiden ihop sig eftersom jag turligt nog ringde till hotellet i Bamberg och de ville ha oss där snarast möjligt. En riktig miss som kostade oss flera intressanta bryggerier. Schlüsselfeld och Burgebrach och andra orter i trakten får vänta till en annan gång. Så länge nu bryggerierna där överlever. Vårt hotell i Bamberg Zum goldenen Anker visade sig vara stadens Fawlty Towers, och ägaren passade väl in i den bilden. Fast på tyskt vis. Han tog inte emot fotbollslag och vi fick inte leva rövare, eftersom det fanns barn och en sjuk gammal man i något av de dunkla, murriga rummen. Och det tror jag att vi klarade de som var mest berusade stupade så småningom i säng och låste ute sina kamrater, som lugnt och stilla klättrade över muren på baksidan och sov på den daggvåta stenläggningen. Men dessförinnan hann vi med mycket intressant. Vi började med att fara utanför staden igen, till byn Mönchsambach där bryggeriet Zehendner firade majbocksfest. Bryggeriets gård var belamrad med bord och stekhällar. Bland de myllrande, rödkindade och bullriga gästerna noterades berusade barn med cigaretter i mungipan apropå kontinentala dryckesvanor! Det var kort sagt hur trevligt som helst, i alla fall om man kunde åka därifrån. Zehendner Maibock (4) hade en saftig maltighet som bas, men var oväntat sträv och besk. Därigenom fick ölet sin frankiska touch. Kanske inte den ädlaste av bockar, men ett festöl som heter duga. Zehendner Hefeweizen (4) borde man ju låta bli eftersom veteöl inte hör hemma norr om Jurabergen. Men den var god, tät, bananfruktig och frisk. Zehendner Lager (4) är stram, ren och torr med mycket hög beska. Hussmaken känns igen, och den är uppfriskande lantlig. Vi hade lovat chauffören att han skulle slippa oss efter klockan åtta på kvällen, så vi återvände strax till Bamberg. Eftersom vi på vägen in passerade Greifenklau Bambergs minsta bryggeri så lät vi några av oss bli avstjälpta där. Bryggeriet ligger på en höjd, och vi räknade helt riktigt med nedförsbacke ända fram till hotellet. Det vackra vädret lockade oss att ta plats under träden i den fina Kellern, med utsikt mot borgen Altenburg på andra sidan dalen. Eftersom jag redan hade syndat med veteöl i Mönchsambach började jag med att smaka på 3

Greifenklau Weizen (3), en öltyp som för kanske fem år sedan inte alls fanns att uppbringa i Bamberg. Stor, god bananbomb har jag skrivit i mina anteckningar. Greifenklaubier (3) är bryggeriets vanliga, mörkgula lager, och den brukar variera ganska kraftigt mellan brygderna. Denna gång doldes en lite ofräsch koftighet av en rejäl dos smör. Konstigt nog är ölet ändå ganska bra. Men det kan vara bättre. Efter en brant promenad ned till floden kom vi till korsvirkessagan Klosterbräu, som har flera olika märken i sitt sortiment. Klosterbräu Bamberger Gold Pils (3) är krämigt frankisk men kanske alltför bubblig. Fin beska och ren smak. Klosterbräu Braunbier (3) smakar mjuk, grov choklad. Habilt i någon sorts lokal märzenstil. Klosterbräu Schwärzla (4) är bryggeriets Schwarzbier och kanske finaste bidrag till Bambergs ölkultur. Mild, rostad, mjuk och god ungefär som en porter. Så här tror jag att Schwarzbier oftare smakade förr. Det gjorde den i alla fall i forna DDR på 1980-talet. Klosterbräu Maibock (1) gladde vi oss åt som en ovanlig säsongsbrygd, men det smakade bara svett och fenol och gick inte att dricka. Klosterbräu Weizen (3) smakar tunt och mjukt med en del banan. Ett onödigt öl. På klassiska turistfällan Schlenkerla är däremot ölet av helt annan klass. Denna underbara, ålderdomliga ölstuga hör till de finaste som finns. Lokala ölälskare blandar sig med japaner och preussare. Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen (5) är en världsklassiker ett kraftfullt, brunt rököl med stor friskhet och en ren harmoni av malt, humle och rök. Letar man fel så hittar man inga. Ibland kan man höra ölälskare hävda att det är alltför påträngande i sin röksmak. Men det är det inte. Sällan har jag trivts så bra på Schlenkerla! Fredagen den 2 maj Dagens öl: Sippel Vollbier Större delen av fredagen var gruppen splittrad på olika håll. Jag och några till ägnade dagen åt en cykelutflykt i Maindalen. Det hör faktiskt till det allra roligaste jag gjort någon gång. Vädret var underbart försommarlikt, flugorna surrade in i munnen på oss, det luktade gödsel och vi fick blodsmak i några uppförsbackar. Dessutom fick vi prova några av världens bästa lageröl och uppleva en av bambergtraktens mest uppskattade Bierkeller. Vi hämtade våra cyklar hos en uthyrare i norra delen av innerstaden och pinnade på norrut genom förstäder, industriområden och villasamhällen. Som på många ställen i Tyskland var motortrafiken kanske lite väl intensiv, men å andra sidan kunde vi långa sträckor hålla oss till cykelvä gar. Efter en halvförbjuden manöver kom vi fram till Main och efter en seg uppförsbacke fram 4

. Efter en halvförbjuden manöver kom vi fram till Main och efter en seg uppförsbacke fram till den lilla köpingen Baunach. Under en resa år 2000 råkade vi oplanerat efter tips från chauffören hamna på ortens lilla bryggeri Sippel, vilket visade sig vara en av den resans höjdpunkter. Till all glädje var stället sig likt och ölet lika bra. Det var bara bryggarens stjärnögda dotter som tilltagit i volym, och jag tror att det krälade en ny liten frank på golvet i köket. Sippel Vollbier (5) har en ljust mellanbrun färg som kommer från användandet av 100 procent münchnermalt. Doften är helt ren och oerhört fräsch. Smaken är lätt och sirlig, med mjuk maltighet och ypperlig humle. Allt är precis lagom i detta öl. Jag tycker att det är så bra ett lageröl kan bli lättheten, renheten, maltsmaken och beskan. I min anteckningsbok har jag skrivit helt enkelt Frankens bästa Vollbier!. Ja. Det är det nog, faktiskt. Själva krogen är inte anmärkningsvärt attraktiv, men är i sin bruna murrighet i alla fall gemytligare än den frankiska genomsnittet. Lokalt klientel i olika åldrar och kön från 30 och uppåt. God hembränd snaps, som några av mina cykelkamrater köpte med sig. En fenomenal start på dagen. Efter denna ljuvliga förmiddag lämnade en av oss sällskapet med det uttalade målet att hälsa på en gammal bekant bryggare i Priesendorf och sedan fara till Bamberg för att köpa malt. Vi andra fortsatte på mindre vägar genom ett pastoralt landskap, lagom berusade och mycket manliga. På en höjd såg vi byn Höfen med Adam Endres legendariska bryggeri Zum goldenen Adler, vars ljuvliga Ungespundetes Hausbrauerbier hör till det allra godaste som bryggs över huvud taget. Men herr Endres har tyvärr stängt på dagarna, så vi fortsatte genom Rattelsdorf med en del stiliga korsvirkeshus till Ebing. I ett gammalt korsvirkeshus på torget ligger bryggeriet Schwanen-Bräu, som drivs av änkan Hübner. Krogen har en ovanligt fin och rustik interiör med mörkbruna ekbjälkar i original, men vi satt på bryggeriets gård istället. Ölet, som tappas självrunnet ur träfat, mindes jag som ett öl som man föreställer sig att den ursprungliga münchnern kan ha smakat. Och Schwanen-Bräu dunkles Vollbier (4) motsvarade förväntningarna också denna gång. Mycket tät maltighet dominerar, men den balanseras fint av en ren humlebeska. Torr choklad, någon underliggande sötma. Jäskällarkaraktär ett otroligt fräscht öl. Men efter Sippel är alla jämförelser orättvisa, så denna referensmünchner nådde inte riktigt upp till full pott. De i sällskapet som är mer inkörda på karamellkletig ale tyckte dock att detta öl var godare, så smaken är olika. Ett minus dock för krogens unkna surkål, som sänkte en i sällskapet för dagar framåt. På Drei Kronen mitt emot kunde vi smaka 5

Hönig Lagerbier (4) från ett bryggeri i närliggande Tiefenellern. Ett källarfriskt Kellerbier i stenkrus, torrt, kritigt och strävt med hög beska. Underliggande spannmålskaraktär. Gott, beskt och mycket frankiskt. Uppfriskade av idel goda öl vände vi styrena söderut igen och återvände mot Bamberg. I början krånglade vi oss genom fälten på pyttesmå vägar som bara urinvånarna nyttjar, men sedan kom vi ut i den otäcka tyska trafiken. I Breitengüssbach tog vi en välförtjänt paus på bryggeriet Hümmer, som är lite större och därför har flera märken i sitt sortiment. Hümmer Pils (4) är rejält smörig i doften men har en beska som i viss mån väger upp. Mjuk och god, ungefär som en gammeltjeck utan acetaldehyd. Hümmer Naturtrüb Urtyp (3) smakade mycket mindre ett milt, rent, enkelt öl med låg beska. Hümmer Dunkel (3) påminner lite om ett Schwarzbier med sin balans mellan rostade toner och sötma å ena sidan och humle å andra. Men det är inget riktigt djup i maltkaraktären. Hümmer Weizen (3) borde man ju ha avstått från att prova, eftersom veteöl i princip inte har i Franken att göra. Men det var helt o k, med massiv banandoft och en ren, god, mild och frisk smak. Inte långt från Breitengüssbach ligger byn Oberhaid med bryggeriet Wagner. På Wagner-Keller i en grön sluttning utanför byn hade vi stämt träff med Frank Wetzel, frankisk ölaktivist som bl a säljer öl över nätet (kolla gärna på www.bierregion-franken.de). Kellern är ett populärt utflyktsmål, men när vi kom dit var det halvtomt. Här är det lätt att förstå tjusningen med att sitta i skogens famn och dricka färskt öl i krus, med fågelkvitter som enda bakgrundsljud. Wagner-Keller ligger på andra sidan Main från byn sett, och kullarna som reser sig är Hassberges östligste utlöpare. Wagner-Bräu Lagerbier (4) präglas av frisk jäskällarkaraktär. Maltkaraktären drar år choklad och kaffesump, men med tiden växer en balanserande beska fram. Genuint och typiskt. Mindre upphetsande var Wagner-Bräu Pils (3), där den kaffesumpiga hussmaken känns ganska mal placé. Men som helhet är ölet rent och strävt. Frank visade sig vara en glad gamäng som till vardags arbetar som arbetsförmedlare i Bamberg. Han tycks röra sig som hemma på de flesta av Bambergs berömda ölställen, och vi stötte på honom både här och där senare under kvällen. En utåtriktad ölvän och en bra kontakt i Bamberg. Under ledning av Frank tog vi oss tillbaka på små bilfria cykelvägar till Bamberg. När vi lämnade tillbaka cyklarna såg jag att Wagnerkruset som jag fick uppe på Kellern hade tappat örat, så det 6

gick i papperskorgen. Men jag dränkte snart min sorg i rököl eftersom kvällen ägnades åt att beta av de bryggerier i Bamberg som vi inte hann med dagen före. Vi började på Spezial, som har allt man kan begära av ett traditionellt familjebryggeri i Bamberg. En doft av en annan tid. Spezial Rauchbier Lager (5) är det renaste, mjukaste och bästa rököl man kan tänka sig. Mycket mer återhållet i karaktären än Schlenkerla kan det njutas i sejdel efter sejdel. Det kraftigare Spezial Rauchbier Märzen (4) påminner mer om Schlenkerla, men det är inte riktigt lika helgjutet. Mycket mörkare än Lagern. En i mina ögon onödig innovation är Spezial Weisse (3), som är ett lättare veteöl med bananprägel. Inga fel, men veteöl här? Mitt över gatan ligger Fässla, som man säkert kunde tycka var jättebra. Om det inte var granne med Spezial. Därför kan en bedömning bli lite orättvis till Fässlas nackdel. Familjeägt och rustikt, i många avseenden likt Spezial, men inte riktigt lika förtjusande. Och ölet är tråkigare. Fässla Pils (3) balanserar saftig sädessmak med en ganska rå beska. Fässla Lager (3) är namnet till trots ett vanligt Vollbier med ljusbrun färg. Mer len karamellmaltighet, men beskan är ganska sträv också i detta öl. Fässla Zwergla (3) liknar Lagern, men är i sin egenskap av Märzen naturligtvis kraftigare. Spannmål, karamellmalt och en strävhet som kan komma från både humlen och maltskalen. En bit bort på samma gata som Spezial och Fässla (Obere Königstrasse) ligger en krog som numera heter Bamberger Weissbierhaus (otäckt men sant). Sedan gammalt serverar man öl från Maisel, som är Bambergs näst största bryggeri och ligger en bit österut i stadens utkant. Men vi provade ölet här i stället. Maisel Pils (3) har en grön, tvär smak på einheitsbierbas. Tyskt öl är för det mesta ganska skapligt, och det här är just ett sådant tyskt dussinöl utan speciella frankiska kännetecken. Maisel Kellerbier (4) är friskt och neutralt och ger ett mer tilltalande helhetsintryck. För ovanlighetens skull serverat på flaska. Maisel Benediktiner Dunkel (3) smakar sötkrämigt men lätt och är helt rent. Klen kvardröjande arom med chokladlika malttoner. Maisel Weizen (3) är mjuk, len, lite tunn men korrekt. För ovanlighetens skull kanske mer kryddnejlika än banan. Efter en lång promenad till stadsdelen Wunderburg hamnade vi på Keesmann, kanske det av Bambergs klassiska bryggerier som jag har haft svårast för. Kanske är det för att både träpanelen och ölet är i ljusaste laget. Keesmann Hell (3) är ett enkelt öl med bryggeriets hussmak av saftig tobak. 7

Keesmann Herren Pils (3) smakar ganska likartat, är kanske en aning smakrikare men också mer obalanserat och har alldeles för låg beska. Keesmann Sternla Lager (3) är tätare, bredare, friskare och spetsigare en mer traditionell touch helt enkelt. Men det är inget stort öl. Keesmann Weizen (3) är sämst av bryggeriets produkter eftersom den är för tunn. För övrigt en del tobak och bananer. Keesmann Bock (4) tyckte jag var bäst eftersom den smakar som man väntar sig av en bock. Ett matigt och stort öl med saftig, sötaktig maltarom. Mahrs-Bräu på andra sidan gatan är Bambergs och kanske Tysklands finaste öllokal med riktigt inpyrd och gammeldags atmosfär. Gästerna är också kul. Ölet brukar vara skapligt. Mahrs-Bräu U (4) är en chokladgod Ungespundetes, d v s ölet lagras nästan utan mottryck och är därför kolsyrefattigt och dessutom disigt. Frisk beska, för övrigt mjukt och rent. Mahrs-Bräu Hell (4) är en frisk och fräsch blondin med gedigen maltbas. Detta enkla öl i bayersk stil är bryggeriets godaste. Mahrs-Bräu Pils (3) smakar mer smörigt och beskt och är klart sämre. Mahrs-Bräu Weizen (3) är ett lite tunt men ganska trevligt, bananpräglat veteöl. Mahrs-Bräu Bock (4) domineras av en rågbrödskaraktär som är mycket tilltalande. Både färgen och smaken är brun, med inslag av choklad, och efterbeskan är överraskande kraftig. På vägen tillbaka till hotellet stannade vi till på en restaurang på Urbanstrasse som under mina första besök i Bamberg var något av en bryggeritapp för Kaiserdom (som då hette Bürgerbräu) med namnet Bürgerbräustübla. Sedan genomfördes en uppgradering inklusive namnbyte till Kaiserdomstuben och nu har transformeringen genomförts till katalansk restaurang med namnet El Niu. Eftersom den hör till hotellet Kaiserdomstuben så har de naturligtvis kvar Kaiserdoms öl, men de blev lite förbryllade när ett ansenligt gäng rödnästa svenskar lullade in bland porslinet och de stärkta servetterna för att prova öl. Kaiserdom Pils (3) är blek i färg och smak och tyvärr också beska. Smörig ton. Kaiserdom Kellerbier (3) smakar lätt och neutralt med en ton av mjuk choklad. Kaiserdom Weizen (3) på flaska är också mjuk, tunn och neutral. Bättre än veteölet har jag skrivit i min anteckningsbok, vilket ger en antydan om vår perceptionförmåga så dags på dygnet. Trots det så hann vi också med ett par Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen (5) på väg till hotellet, och den var precis lika god som igår. De tuffare killarna ölade längre, men jag gick och knöt mig efter denna grandiosa final. 8

Lördagen den 3 maj Dagens öl: Oppl Zoigl Under denna magiska lördag lyckades vi med det märkliga konststycket att prova öl från samtliga fem existerande kommunbryggerier som finns kvar i Oberpfalz. Det tror jag knappast att någon annan har gjort, och definitivt inte under en och samma dag. Dessutom fick vi uppleva en lördagskväll i en oberpfalzisk köping, och det är inte det sämsta! På morgonen vinkade vi utan någon större saknad adjö till Zum goldenen Anker och stävade ut från Bamberg genom de norra förstädernas industrikvarter. Motorvägen förde oss strax upp i Fränkische Schweiz öster om staden, och vi fick njuta av en och annan bisarr liten vy med kalkstensklippor, branta bäckdalar och dimmiga skogar. På krångliga vägar for vi genom Neudrossenfeld, där de förberedde någon sorts byfest på det vingliga torget längs serpentinvägen ned mot dalbotten. Det kändes en sekund som om det var för vår skull. Men vi fortsatte till grannbyn Altdrossenfeld och bryggeriet Schnupp för en första morgonbira. Schnupp Vollbier-Hell (3) smakar mjukt, rent, neutralt och läskande ett riktigt Einheitsbier som man både kan ha och mista. Schnupp Edelpilsner (3) är lätt och friskt, mycket runt, mjukt och sött men har alldeles för låg beska. Schnupp Altfränkisch Dunkel (3) blev en liten besvikelse eftersom den i och för sig kanske intressanta smaken doldes väl av unket koftiga infektionstoner. Eftersom Schnupp inte gör eget veteöl fick vi också tillfälle att smaka Falter Weissbier (3) från Hof i östra Franken. Tunt och lite citronskarpt med en spannmålssaftig biton. Schnupps bryggeri var riktigt fint, med ett storkbo på den gamla tegelskorstenen, men krogen var opersonligt nyfrankisk och ganska tråkig. Vår omständlige chaufför valde att vimsa tillbaka genom Neudrossenfeld för fortsatt färd mot Bayreuth. Vi som satt med kartor i knäet bet oss i tungan. Vid infarten till Bayreuth passerade vi det stora bryggeriet Maisel alldeles för konventionellt för vår högfärdiga smak och en och annan ölvän fällde säkert en stilla tår över att bara bränna förbi. Bayreuth ger för övrigt ett ganska rörigt intryck, trots den lantliga inramningen. Vi fick i alla fall se festspelshallen på håll. Efter Bayreuth kom vi in i ett ödsligare landskap där stora fält växlade med dystra, skogsklädda höjder. Landskapet Oberpfalz är det nordligaste området med bayersk dialekt, och det var läge att smyga undan den frankiska ölkepsen med sin rödvita vapensköld. Till skillnad från Franken finns det 9

inga korsvirkeshus i Oberpfalz, och hela nejden känns lite annorlunda på något obestämt sätt. Men man kan lugnt påstå att de båda landskapen har besläktade öltraditioner med sina bruna, friska, beska och goda lageröl. Så småningom var vi framme i Falkenberg, en liten by som hämtad ur en oberpfalzisk version av Sista färden. Borgen reste sig ur dimman, vakande över de små grå husen i dalgångens botten. Och mitt i byn, precis under borgen, ligger kommunbryggeriet ordentligt putsat i ljusgul färg. En bit längre bort hittade vi byns Zoiglstube, vilken visade sig vara en riktig pärla trots sitt anspråkslösa yttre. Falkenberger Zoigl (5) på Zoiglstube Kramer gav mig en träff rakt i hjärtat. Rund, ren och mjuk maltighet inramad av lantligt rå men aromatisk beska. Renheten och friskheten är närmast möstergill, kanske så när som på en lätt svavelton som någon kan ha synpunkter på. Själva ölstugan eller framför allt människorna i den är en sevärdhet i sig, med robusta innehavare och svartskäggiga oberpfalzare vid borden. En lyckans plats. Nästa anhalt på färden var familjebryggeriet Riedl i Plössberg, och känslan av att vara med i Sista färden förstärktes ytterligare. Bykrogens bistra ägarfamilj och gäster gav en kusligt mysig inramning till provningen av bryggeriets trevliga produkter. Med rynkade ögonbryn och utan ett leende blev vi av värden försedda med en rad olika märken. Vi såg emellertid ingen liten pojke med banjo. Riedl Vollbier Hell (3) är ett mjukt och rent öl med en aning majsighet, en vanlig Helles av lite smakrikare slag. Riedl Pils (4) ger en känsla av det näraliggande Tjeckien med smörighet och ordentlig beska. Riedl Märzen (4) har en vackert mörkgul färg och påminner för övrigt en hel del om bryggeriets vanliga öl. Det är emellertid påtagligt kraftigare och har en god brödighet i eftersmaken. När jag senare provade om ölet hemma tyckte jag att det var helt rent i smaken och dessutom att beskan var häpnadsväckande kraftig. Riedl Zoigl (3) är ingen riktig Zoigl eftersom Riedl inte är ett kommunbryggeri. Men den försöker likna en. Smör och choklad och alltför diskret beska säkert ålderdomligt men inte speciellt gott. Riedl Bock (4) smakar brödigt och vörtigt en klassisk, lantlig bock. Helt mjuk och ren och riktigt god, även om bristen på beska kan ge ett sliskigt intryck. 10

På väg mot den lite större staden Weiden, där vi skulle ta lunchpaus, passerade vi Neustadt/Waldnaab. De pastellfärgade barockgavlarna på torget skvallrar tydligt om närheten till Tjeckien. I Weiden gick de flesta och åt på minibryggeriet Bräuwirt på det pampiga torget. Bräuwirt Hell (4) är ofiltrerat med mjuk, ren och söt maltsmak som balanseras av god beska. Helt felfritt, ett riktigt välbryggt öl från den nya generationen tyska minibryggerier. Bräuwirt Dunkel (4) är också ofiltrerat. Ölet är milt och rostat med en del sötma och mycket låg beska. Viss ton av rågbröd eller memma. Bräuwirt Weizen (4) har en ganska mörk färg och är för övrigt ett tämligen perfekt om än lite tunt och opersonligt veteöl. Jag letade sedan desperat efter öl från weidenbryggeriet Gambrinus, men det var lögn att hitta vare sig krogar eller buteljer med öl från denna regionala dominant. Infödingar på orten påstod att det i princip endast försäljs genom kringföring, alltså ungefär som Hemglass gör. I stället hittade jag stadens enligt uppgift mest rustika öllokal Hennerlock med öl från Scherdel i frankiska Hof. Det ölet verkar vara stort på krogarna i trakten. Och Hennerlock var verkligen en härlig krog, med gamla valv i taket och befolkad av mustiga fullgubbar. Scherdel Hell (4) smakar gott och maltigt med en balanserande beska en ovanligt bra Helles. Scherdel Pils (3) är mycket ljusare och rejält besk men har en del kaffesump som bismak. Scherdel Weizen (3) svämmar över av frukt och banan. Inte så mycket fenolisk kryddighet. Med lite mat i magen fortsatte vi österut mot gränsen till Tjeckien. I de ödsliga trakterna bara några kilometer från gränsen ligger byn Eslarn, som har inte mindre än två bryggerier. Och ett av dem är kommunalt. Ortens Zoigl finns att avsmaka på Eslarnen Zoigl-Stum Beim Stroehern, vars trevlige ägare visade oss både bryggeri och bränneri. Eslarner Zoigl (3) var dessvärre inte lika trevligt att bekanta sig med. Köttiga fenoler, lite för neutralt och alldeles för låg beska. Någon Zoigl måste ju vara sämst. Jäsning i 10-14 dagar, därefter lagring vid 7-8ºC (!) i c:a fyra veckor. Jästen kommer från ortens kommersiella bryggeri. Det är för övrigt ett litet stillsamt ställe som heter Bauriedl och brygger fantastiskt milda öl jag har aldrig smakat dess like i Europa. Bauriedl Hell (4) är nästan amerikansk i sin delikat bleka renhet. Otroligt låg beska, men synnerligen friskt. En riktig höjdare i sin stil. Bauriedl Eslarner Edel-Pils (3) på flaska är en rak, enkel pils. 11

Bauriedl Eslarner Hefe-Weizen (4) är bubblig och god, fruktig och mild och kanske det godaste veteölet hittills på resan. I likhet med det vanliga ljusa ölet ganska svårt att beskriva i målande termer eftersom dess förtjänster är så diskreta. Vi vände norrut igen och gjorde en mellanlandning hos Scheurer i Moosbach, där vi kunde prova hela tio sorters öl. Lika tomt och ödsligt som i Eslarn. Att krögaren var svart (f d US Army?) gav åtminstone mig en svårförklarlig känsla av tillfredsställelse, men det måste bero på att min bild av Tyskland är orättvist fördomsfull. I litteraturen presenteras Scheurer som ett familjebryggeri sedan 1800-talet. Man får förmoda att det är på kvinnosidan i denna generation. Scheurer Moosbacher Classic Gold (4) är ett lysande, svårdefinierbart öl med ren smak och en mycket kraftig, tobakspräglad beska. Scheurer Moosbacher Lager Hell (3) däremot är en helt vanlig, om än felfri, Helles. Scheurer Moosbacher Pilsener (4) påminner lite om Classic Gold med en ren och rak smak som avslutas av en kraftig beska. Scheurer Moosbacher Leichte Weisse (2) smakar tunt och lätt och känns alldeles onödigt. Scheurer 3 Korn-Weisse (3) innehåller vete, korn och spelt och smakar mjukt och fruktigt i neutral veteölsstil. Kul med tre sädesslag. Kanske. Scheurer Festliches Exportbier (3) är en kraftig och saftig brygd med låg förjäsningsgrad. Ganska gott. Scheurer Weissbier (4) präglas av mjuk banan och är för övrigt rent och oväntat gott. Kanske Oberpfalz med tiden kommer att räknas till de klassiska veteölsregionerna? Scheurer EdelWeisse (3) är likt det vanliga veteölet men tunnare. Det är väl det som är ädelt. Scheurer Alt Kellerbier (3) smakar tyvärr inte speciellt intressant trots det lovande namnet. Kaffesump, rågbröd i eftersmaken och alldeles för låg beska. Scheurer Zünftige Schwarze (3) är ett mörkt veteöl som dessvärre är tunt, plåtigt och syrligt. Nästa anhalt på vår färd norrut var den lilla köpingen Vohenstrauss, som i ett ganska oansenligt hus på det långsmala torget rymmer en liten pärla. Bryggeriet Behringer har nämligen bevarat en urgammal oberpfalzisk veteölstradition som skiljer sig från den dominerande sydbayerska. På Behringer, som för övrigt är en charmfull, gammaldags lokal, serveras veteölet i stenkrus med tennlock, och varje gäst får en citronskiva i ölet. Behringer Weizen (4) måste på grund av sin unika tradition räknas till ölvärldens små okända klassiker. Ölet serveras ganska varmt och har låg kolsyra. Smaken är lätt och ganska syrlig, vilket 12

naturligtvis förstärks av citronskivan i kruset. Helhetsintrycket är friskt och mycket gott kanske en avlägsen släkting till Flanderns veteöl? Med Behringers mjuka, friska smak i gommen fortsatte vi norrut, denna gång i flera mil utan att öla på vägen. Vi hamnade till slut i utkanten av staden Mitterteich, närmare bestämt i den lokala ishallen. Mitterteich har ett kommunbryggeri, men ingen av de tre familjer som man kan prova ölet hos hade utskänkning hemma denna dag. Däremot hade jag av familjen Oppl en av dem som då och då öppnar sitt hem för törstiga besökare fått veta att det var någon sorts fest i stadens Eissporthalle. Vi kom när det nästan var helt tomt fortfarande, betalade inträde och fick stämpel på handen. Hallen var dekorerad i bayersk festtältstil, och de höll som bäst på att få ordning på ljudanläggningen. Och vid ena kortändan fanns det bor med kringlor och öl i små plastfat. Oppl Zoigl (5) visade sig vara ett öl utöver det vanliga den godaste Zoigl jag någonsin har smakat och säkert ett av de godaste öl som finns att uppbringa i hela Bayern. Ljus bärnstensfärg. Doften är helt ren med lockande toner av både malt och humle. Smaken är mjuk, rund och lätt med hög och frisk beska. Eftersmakens lätthet och elegans lockar omedelbart till mer. Det går inte att föreställa sig ett bättre öl. Det var inte helt lätt att slita sig från ishallen i Mitterteich, men med tanke på klockan började vi ändå dra oss hemåt mot Windischeschenbach, där vi bokat rum på Zum Weissen Schwan. Windischeschenbach är den ort som har flest utskänkningsställen för Zoigl, och tillsammans med den siamesiska tvillingen Neuhaus/Waldnaab finns här sammanlagt 14 ställen att prova Zoigl på. Det finns ett kommunbryggeri i Windsicheschenbach och ett i Neuhaus. På vägen stannade vi till i Neuhaus och provade Schafferhof-Zoigl (4) i bryggeriets trädgård. För ovanlighetens skull serverades ölet i stenkrus. Smaken var oväntat torr, stram och besk och påminner en hel del om hur man vill att en god pils skall smaka. Den tillmötesgående värden lät oss titta på bryggeriutensilierna inne i ladan. Efter inkvartering i Windischeschenbach ägnade vi lördagskvällen åt att prova all Zoigl som fanns att få i köpingen den kvällen. Vi började förstås på hotellet. Zum Weissen Schwan Zoigl (4) hör till de fylligare, vilket gör att beskan kanske trängs undan lite för mycket. Men det är ett härligt, tillfredsställande öl. Fiedlschneider Zoigl (5) är däremot en riktig höjdare i ungefär samma stil som kusinerna från Mitterteich och Falkenberg. Ren, lätt, maltigt rund, med rå och frisk beska. En perfekt Zoigl som man gärna dricker flera glas av. Härlig stämning hemma hos Martin Sperber. En full slaktare 13

vid vårt bord sov med lillfingret på glaset och vaknade om man flyttade på det. Han provade också portionssnus i näsan. Våra glada bordsgrannar konstaterade att vi har haft vår Adolf (Gustav II, förmodar jag) och de sin, men att vi klarar oss bäst utan dem. Det var kort sagt hur kul som helst. Det var det också på Da Roude några hus längre ned, där några av di svenske underhöll övriga gäster med sången Jag har köpt en tyrolerhatt. De lär ha skrikit av glädje med tårfyllda ögon och bett om mer. Da Roude Zoigl (4) är fylligare och mindre besk än på Fiedlschneider. Den mjuka maltigheten dominerar, men ölet känns ändå ganska lätt. På Da Roude får man sin Zoigl i glas med tennlock. Oberpfälzer Hof Zoigl (4) serveras på ortens största hotell. Smörig men ganska besk. Tål man diacetylen så är ölet gott, men efter dagens toppnoteringar når det inte ända fram. Tämligen runda under fötterna men med humöret i topp gick vi så småningom till sängs. Vi var flera som vinglade lite morgonen därpå. Men en lördagskväll i Oberpfalz är samtidigt en upplevelse att bära med sig genom livet. Zoigl är ett oförglömligt öl och det serveras i oförglömliga miljöer. Min hustru blev förskräckt första gången vi var i Windischeschenbach när jag förklarade för henne att det var hit jag ville komma efter döden. Men lite så känns det faktiskt. Med tanke på att vi inte kan vara riktigt säkra på att det finns ett liv efter detta är det emellertid säkrare att återvända medan man lever. Jag längtar dit hela tiden. Söndagen den 4 maj Dagens öl: Witzgall Lagerbier Under min senaste organiserade ölresa i maj år 2000 utgjorde Hallerndorfer Kreuzbergfest höjdpunkten. Denna vallfartsfest äger rum första söndagen efter tredje maj (sic) varje år. Kreuzberg är en liten bokskogsklädd höjd invid Hallerndorf nära Forchheim. På toppen ligger en kyrka, och i sluttningen nedanför ligger tre stora Bierkeller i skogsbrynet. Det är något alldeles speciellt med stämningen där. För att inte tala om ölet. Men för att komma dit måste vi kuska genom ett försvarligt stycke Franken, och det föll sig naturligt att göra uppehåll vid några av de bryggerier som ligger längs vägen. Uppfyllda av gårdagen (både andligt och kroppsligt) började vi med ett förmiddagsöl från ett Frankiskt kommunbryggeri i Neuhaus/Pegnitz, som ligger i en pittoresk, trång dal med en borg ovanför. Efter lite letande i backar och gränder såg vi bryggarstjärnan hos familjen Döth och trängde oss in i skänkstugan. Döth är en av fyra familjer i Neuhaus som turas om att skänka ut. I Franken kallas aldrig kommunbryggeriers öl som serveras hemma hos folk för Zoigl. Men stjärnan är densamma. 14

Döth Märzen (4) är ett rent, mäktigt och mycket gräddigt öl med låg förjäsningsgrad. Färgen är typiskt ljusbrun. Massiv malt dominerar från början till slut, men beskan är också rejäl. Dessutom kunde vi skönja en del strävhet från maltskalens garvsyra. Vi fortsatte västerut genom Fränkische Schweiz, ett slående landskap med kalkstensklippor, trånga dalar, fina små byar samt en och annan borg uppe på klipputsprången. Lunchen intogs i Pottenstein, som dels anses vara den allra mest måleriska platsen i området, dels har två berömda mörkölsbryggerier Mager och Hufeisen. Båda ligger på samma korsvirkeskantade gata i skuggan av borgen. Mager Dunkel (4) är rejält mörk och präglas av massiv men ganska torr choklad i både doft och smak. Beskan balanserar något och efterlämnar en angenäm känsla efter nedsväljandet. Förra gången jag provade ölet fick det full pott, och det kändes som att detta måste vara världens godaste mörka lageröl. Denna gång var jag inte riktigt lika generös i min bedömning. Hufeisen Urdunkel (4) är nästan lika mörk, men mycket disigare. Mycket mer rostad ton, som kaffe eller porter, men samtidigt också sött. Dessutom är det beskare. Men det är kanske inte lika helgjutet. Nästa uppehåll gjorde vi på Först i Drügendorf, ett bryggeri mitt i byn som tar rejäl plats. Ölet säljs under namnet Goldener Löwe. Goldener Löwe Lagerbier (3) har ljusbrun färg och fint skum. Mjukt och lent med rund, saftig maltsmak och ganska tydlig humle efteråt. Tyvärr också en del unken acetaldehyd. Goldener Löwe Premium Hell (3) är mjukt och mycket neutralt, utan unkna bismaker. Goldener Löwe Pils (3) domineras av samma typ av felsmak som lagerbieret. Goldener Löwe Export (2) smakar så unket att det nästan är lite otäckt. Kanske inget bryggeri man längtar tillbaka till. Lite mer nöjda var vi på Pfister i Weigelshofen, också det ett tämligen välpolerat ställe. Pfister Landbier Hell (3) är mycket rent och milt med viss fräschör och någon syra. Helhetsintrycket är ändå mjukt. Ingen stor personlighet. Pfister Weizen (3) smakar ganska lätt och torrt med någon liten bismak men är för övrigt ett passabelt veteöl. Pfister Kellerbier (4) präglas av chokladig karamellmalt. Helt rent i smaken, men beskan är för låg för att balansera sötman. Betydligt mindre välputsat var det i den underbara ölträdgården som bryggeriet Schwarzes Kreuz har i utkanten av Eggolsheim. Denna Keller måste ha sett likadan ut i hundra år, med rangliga 15

byggnader, stora lövträd och gott om övergivna hörn. För mig var detta dagens första riktiga humörhöjare. Schwarzes Kreuz Kellerbier (4) har rykte om sig att kunna vara vidrigt, men kanske miljön bidrog till att det var lätt och överse med skavankerna (smör och unket kött). För övrigt ett ljusbrunt, sötmaltigt öl som känns mycket ålderdomligt. Godare ju längre ned i stenkruset man kommer. En betydligt mer helgjuten ölträdgårdsupplevese kunde vi njuta av på Witzgalls Keller straz utanför Schlammersdorf. I den djupa skuggan med åkrar runt ikring kunde vi nämligen njuta av Witzgall Lagerbier (5), som för mig blev dagens höjdpunkt. Detta öl är rent, högförjäst och beskt. Torrheten och lättheten gör att den osedvanligt fina humlesmaken kan spela ut hela sitt register. Det går inte att föreställa sig ett ädlare öl. En sådan fulländad elegans är något mycket ovanligt i ölets värld, men hittills under resan har varje dag lyckats bjuda på åtminstone en absolut fulländad brygd. Jag får foga Witzgall-Keller till mina centraleuropeiska paradis. Alldeles nära Witzgall-Keller ligger Hallerndorfer Kreuzberg, dagens primära utflyktsmål. Efter en kort promenad genom skogen från den plats där bussen måste vända kommer man upp till ett vallfartskapell på kullens höjd. Men på vägen upp mot kapellet passerar man en öppen plats, och i sluttningen mot bokskogen till vänster ligger tre nästan sammanväxta Keller på rad. Och just den här dagen var det alltså Kreuzbergfest. Full rulle, med barnfamiljer, stekos, tombolavagnar och ett folkliv av tidlöst slag. De tre bryggerier som huserar uppe på Kreuzberg under sommarhalvåret har ganska olika produkter att bjuda på. Lieberth och Rittmayer brygger i Hallerndorf söder om berget, medan Friedel brygger i Schnaid norr om. Lieberth Kellerbier (5) liknar en pils med sin rena, raka, friska och beska smak. Det är inte riktigt lika elegant som Witzgalls motsvarighet, men ölen påminner ganska mycket om varandra i stilen. Rittmayer Kellerbier (5) är ännu torrare men mer parfymerat, med citrusaktiga toner i den intensiva beskan. Inte lika rent som de båda föregående ölen, men en brygd med karaktär. Friedel Kellerbier (5) var enligt mitt tycke godast på Kreuzberg i år. Milt och runt med en rostad maltkaraktär och en aning smörighet. Ölet hålls ihop av en kraftfull men mycket fin humlebeska. Detta öl har helt enkelt alla de egenskaper som man gärna förknippar med traditionellt frankiskt öl. Några öl kan vara ädlare, men få är så rejäla som Friedels Kellerbier. Efter den helgjutna stunden på Hallerndorfer Kreuzberg besökte vi ytterligare två frankiska landsortsbryggerier av lite mer anonymt slag ungefär som Först och Pfister på vår väg mot 16

nattlägret. Märkligt nog heter båda bryggerierna Rittmayer, precis som det i Hallerndorf. Närmare släktskap förnekas. I trakten finns fler exempel på detta. Bland annat återfinns bryggarnamnet Friedel på flera näraliggande ställen. Det andra av dagens Rittmayerbryggerier ligger i Willersdorf. För att förvirra det hela ytterligare får vi veta att Rittmayer Weizen (3) inte bryggs i Willersdorf, utan hos Rittmayer i Hallerndorf. Mjukt, enkelt, lite vattnigt veteöl. Litteraturen förtäljer att Rittmayer i Willersdorf inte har kvar något eget brygghus, men att de fortfarande jäser och lagrar på orten. Man får väl anta att det är Rittmayer i Willersdorf som står för vörtkoket. Rittmayer Kellerbier (3) är ett Willersdorföl. Friskt och torrt men kanske onödigt strävt med garvsyra från maltskalen. Den tredje av traktens bryggande Rittmayerfamiljer huserar i Aisch. Ovanlig liten ölträdgård på smal remsa på andra sidan vägen, mitt i byn. Rittmayer Vollbier (3) har mörkgul färg och är ett mycket rent och neutralt öl med låg beska. Som en mjuk och ren stor stark, faktiskt helt o k. Efter en lite längre bussfärd hamnade vi slutligen i humlestaden Spalt, där vi tog in på hotellet Bayerischer Hof intill stadens medeltida vallgrav. Om man gillar små ålderdomliga städer och urgamla humletraditioner kan Spalt vara värt ett besök. Men ölet från Spalt är tyvärr ganska mycket Einheitsbier, och man skall kanske inte besöka staden bara för ölets skull. Spalter Hopfen Leicht (2) är ett lågalkoholöl där procenten sannolikt ångats bort, vilket ger en omisskännligt kokt smak. Spalter Vollbier Hell (3) har en mjuk, maltig och ren smak med en del humle efter. Tyvärr är humlesmaken varken speciellt uttalad eller ädel, snarare lite grusig och tunn. Spalter Pils (3) är märkligt nog ganska likt det vanliga ljusa ölet fast tråkigare. Mindre friskt och mer svavligt. Här hade vi ju hoppats på en riktig bomb av Spalthumle! Men den får man njuta av i andra bryggeriers öl. Spalter Edel-Export Dunkel (3) på flaska domineras av en mjuk maltsötma, men i detta öl kommer faktiskt humlen ovanligt väl till sin rätt i eftersmaken. Spalter Weisse (3) är tillsammans med det vanliga ljusa ölet bryggeriets bästa, med ganska lätt kropp och dominerande bananarom. Det mörka veteöl som serverades på Bayerischer Hof bryggs av ett tämligen näraliggande större bryggeri i byn Pyras. Bryggeriet kallar sig helt enkelt Pyraser Bier. Pyraser Jubel-Weisse Altfränkisch (3) är tunt och frisk med någon smak av kaffesump. Efter en nattlig promenad genom det stilla Spalt kröp vi alla så småningom till kojs. 17

Måndagen den 5 maj Dagens öl: Reutberger Josefi-Bock Efter en välbehövlig och förhållandevis nykter nattsömn var vi flera som trampade runt i Spalt tidigt på måndagsmorgonen för att bland annat köpa Imodium Akut. Spalt är en sympatisk landsortsstad av typiskt centraleuropeiskt snitt, med stadsmur och trånga gränder och rangliga gamla hus. En lokal specialitet är de typiska torkvindarna för humle som skvallrar om stadens historiska huvudnäring. Några praktfulla kyrkor och lantliga omgivningar fullkomnar den något sömniga idyllen. Enda aktiviteten i den morgonstilla staden verkade bestå av katolska kyrkans Caritasbilar som for runt i gränderna på hemtjänstuppdrag. Det är ändå något visst med en riktig kyrka! Förmiddagen tillbringades annars mest i bussen först genom det skumpiga frankiska landskapet med skogsdungar, kullar och tätt sammanklungade byar, sedan genom samma landskap på mer avstånd sett från Autobahn. I bussen begick jag och några kamrater en butelj Hübner Vollbier (3) från Steinfeld i Franken, inhandlad på Schwanen-Bräu i Ebing några dagar tidigare. Ljusbrun färg. Synnerligen läcker maltdoft med rent bröd och vanilj. Smaken likartad, med låg beska. Det är väl den enda negativa synpunkten, för maltsmaken i detta öl är ovanligt läcker. På motorvägen går allt så fort, så vi lämnade omärkligt Franken och lade Jurabergens torra tallskogar bakom oss, korsade Donau och var dämed inne i Gammelbayern råbayern, läderbyxornas och lökkupolernas land. Utdikade mossar bildar vidsträckta slättområden som avbryts av kulligare områden och skogsklädda grusåsar. Gårdarna är större, mer massivt kantiga och ligger ofta ensamma eller i småklungor. Och det är inte alls lika sömnigt som i Franken det är intensiv trafik, ett hetsigare tempo, fler kebabkiosker Ett annat land. Första anhalten var staden Maisach strax väster om München, där en familj med det ärevördiga bryggarnamnet Sedlmayr brygger en palett mycket bayerska öl. Vi satt på värdshusets baksida, på den ganska brutala bryggerigården, och provade. Maisach Hell (3) är en härligt mustig stor stark med ren och god smak. Låg beska, vilket väl får anses vara ett signum för södra Bayerns brygder. Maisach Kellerbier (3) serveras i stenkrus och är sannolikt det vanliga ljusa ölet fast ofiltrerat. Det har en bitterfrisk touch som det filtrerade ölet saknar. Maisach Räuber Kniessl Dunkel (4) är en brödmaltig Dunkel i bästa bayerska stil. Anmärkningsvärt fin arom, som danskt rågbröd. Den balanserande beskan är överraskande hög. 18

Maisach Weizen (4) smakar mjukt och enkelt med mycket banan, frisk syra och någon fenol. Ett riktigt bra veteöl. Maisach Pils (2) är fördärvat och domineras helt av infektionssmörighet. Och beska, förstås. Efter ytterligare några mil genom det flacka, soliga landskapet når vi sjön Ammersees stränder. I södra Bayern ligger flera större och mindre sjöar som vallas upp av grusåsar från den senaste landisen. Intill Herrsching vid en östlig vik av sjön ligger två intressanta bryggerier. På det nya krogbryggeriet Mühlfeld-Bräu i Mühlfeld åt vi lunch i solskenet och provade tre olika öl. Mühlfeld-Bräu Hell (3) har en fyllig, ren och frisk smak med låg beska. Helt felfritt men lite karaktärslöst. Mühlfeld-Bräu Dunkel (4) är alldeles mörkbrunt och mycket sött nästan chokladsmörigt i tjeckisk stil. Bra som tjeck, men alltför sött för min personliga smak. Mühlfeld-Bräu Weizen (3) är ett korrekt veteöl med mycket vacker, orange färg men lite opersonlig karaktär. Några kilometer från Mühlfeld ligger öl- och pilgrimstemplet Andechs med sitt Klosterbrauerei. En av Bayerns mesta turistorter, med jättelik parkering och enorma serveringsytor för öl. Trots att denna plats regelmässigt hånas av tyska ölsnobbar måste jag medge att jag tyckte att ett besök i Andechs var mycket trivsamt. Och ölet är bra. I en liten trädgård i backen upp mot klostret provade vi Andechser Spezial Hell (3), en massiv och maltig brygd med hög förjäsningsgrad. Rejäl beska ger torr eftersmak. Men en hel del svavel stör bilden, vilket inte är helt ovanligt hos starkare ljusa lageröl. Uppe i själva ölhallen provade vi Andechser Doppelbock Dunkel (5), en bayersk klassiker mäskad med trippeldekoktion. Mörkbrun färg. Ytterst maltig, sötaktig och brödig smak. Ovanligt mycket restextrakt gör detta öl till flytande bröd. Rent i bemärkelsen fritt från felsmaker. Andechser Weissbier Hell (4) präglas av god, tät banan, nougatliknande jästsmak, bullmjuk maltighet och lagom balanserande fenoler. Överraskande gott. Det var däremot inte bryggerikrogens Doppelbocksradler, en blandning av dubbelbock och fruktsoda Något bedövade i anden skumpade vi vidare genom Alpernas förland. Med bergen i fonden och dubbelbock i huvudet infinner sig gärna religiösa tankar. De fick påspädning genom inmundigande av flasköl som en kamrat köpt i Maisach. 19

Augustiner-Bräu Maximator (4) från München är en dubbelbock i ungefär samma stil som den från Andechs, dock inte lika ädel i alla fall inte på flaska. Ändå ett mycket bra öl. Augustiner Lagerbier Hell (3) från samma bryggeri är mycket mjuk och maltig med utstuderat låg beska. Münchens Carlsberg Hof. En del svavlighet för tankarna till kalops. En annan upplevelse under denna bussfärd var en burk Jack Daniel s och Coca-Cola, inhandlad på en bensinmack i Seeshaupt. Bland det godaste jag druckit, tyckte jag då. Och det var det säkert, men det lade sig så att säga ovanpå dubbelbockarna i effekt. Rakt söder om München vid Alpernas fot finns en trio bryggerier som ligger ganska nära varandra och som alla hör till ölvärldens verkliga klassiker. Enligt min mening bjuder de på världens godaste märzen, världens godaste bock och en av Bayerns finaste ölhallar. Det blev en magnifik avslutning på denna första gammelbayerska öldag. Klosterbrauerei Reutberg utanför Sachsenkam hör till de bryggerier som jag tycker lyckas bäst med att motsvara det man väntar sig av traditionella sydbayerska öl. Vi satt och provade på den fina terassen med utsikt över det pastorala landskapet. Reutberger Josefi-Bock (5) är den bästa bock jag någonsin smakat. Med en vörtstyrka på 17 procent och alkoholhalt närmare 7 procent hör den till de starkaste. Namnet antyder att den i likhet med Münchens dubbelbockar bryggs för Josefsdagen på vårvintern (19 mars). Annars brukar maj vara de vanliga bockarnas månad. Vacker ljusbrun färg. Massiv, koncentrerad doft där malten dominerar och humlen balanserar. Ingen störande etanol. Enorm maltsmak, helt ren och väl utjäst. Humlekaraktären är mycket viktig för ölets fräschör och balans. Ett absolut felfritt öl. Reutberger Weizen (3) har en mjuk och lättdrucken karaktär där bananaromen dominerar. Reutberger Hell (4) är för ovanlighetes skull helt fri från svaveldofter, med en mjuk och rund maltsmak och en mycket låg beska. Reutberger Dunkel (3) smakar lättare, både brödigt och rostat. Helt rent i smaken, men lite för klen karaktär. Strax söder om Reutberg ligger kur- och turistorten Tegernsee invid sjön med samma namn, och där ligger ett bryggeri med det anspråksfulla namnet Herzoglich Bayerisches Brauhaus. Största poängen med Tegernsee är den magnifika ölhallen av klassiskt snitt, inrymd i en gammal klosterbyggnad. 20

Tegernseer Hell (3) smakar mjukt, diskret och neutralt med en del svavel. Alltför blekt i karaktären för att fastna i hjärtat. Tegernseer Spezial (4) är bryggeriets paradöl, en lite starkare ljus lager där mustig maltsötma balanseras av en ganska rejäl beska. Mjukt, rent och förrädiskt lättdrucket. Men svavlet lurar bakom alkoholen. Tegernseer Dunkel (3) i ganska modern stil domineras av torr lätthet och någon bitterchoklad i bakgrunden. Kraftlöst men korrekt. Också en del svavel. Nära grannsjön Schliersee ligger Hausham, där vi övernattade. Pensionatet Zierer Stuben där vi bodde hade en rad flasköl det mesta från Oberbräu i Holzkirchen men själva idén med att sova i Hausham är Peter Auers lilla bryggeri med det anspråkslösa namnet Brauhaus Hausham. Vi började på Zierer. Oberbräu Hell (3) liknar det vanliga ljusa ölet från Tegernsee och väcker hädiska associationer till Carlsberg, vilket faktiskt inte är helt ovanligt i Bayern. Oberbräu Pils (3) är blek och tunn, lik det föregående men lite mer humlearomatisk. Oberbräu Weizen Hell (3) pumpar på med rejäl kolsyra och lite banan. Mild med god. Oberbräu Weizen Dunkel (3) är som oftast med mörka veteöl något mer ointresant i karaktären än det ljusa. Ettaler Curator (4) från Klosterbrauerei i Ettal är maltaromatiskt brödig som en dubbelbock skall vara. Men den känns lite mer utjäst och därmed klenare i karaktären än många andra. Oberbräu Dunkel (3) påminner om det vanliga ljusa ölet från samma bryggeri, men har trots allt någon mörkölssmak i bakgrunden. På Brauhaus Hausham var det lite annat. Själva ölstugan var lite av en besvikelse eftersom större delen såg nypanelad och ganska själlös ut. Ett nytt minibryggverk i fonden hade inte hunnit tas i bruk än. Hur månde det ölet bli? Hur som helst det nuvarande hör till Bayerns verkliga klassiker. Hausham Urtyp Märzen (5) är den godaste märzen jag smakat. Färgen har den rätta, ljusbruna lystern. Smaken är malttorr, brödig, lätt men samtidigt tät och kompakt. Beskan är ganska diskret men balanserar bra. I detta öl tycker jag att den typiskt bayerska maltigheten kommer till sin rätt på ett underbart sätt. Och ölet är förrädiskt lättdrucket. Alldeles lysande. Hausham Weizen (3) präglas helt och hållet av bananaromer. Det blir tyvärr nästan lite obalanserat. Hausham Hell (4) är god, ren, brödig och ganska besk. En ovanligt bra helles. Det är inte utan att man märker släktskapen med bryggeriets klassiska märzen. Inte sällan är det så att om ett öl är bra från ett bryggeri så är alla i liknande stil mer eller mindre bra. En lyckad hussmak helt 21

enkelt. Bryggerier som de i Reutberg och Hausham må förtjäna särskild berömmelse för bock respektive märzen, men det är tydligt att de helt enkelt vet hur man brygger gott lageröl. Tisdagen den 6 maj Dagens öl: Graminger Weissbier Denna dag vände vi sakta men säkert Alperna ryggen och arbetade oss långsamt och metodiskt mot nordost med målet att lära känna det som finns kvar av Inndalens traditionella ölkultur. Regionen är framför allt känd för sina veteöl, men vi hittade annat intressant också. Första anhalten var Miesbach, där vi dels lämnade av några medresenärer som skulle tillbringa ett par dagar i München, dels provade de tämligen välkända veteölen från bryggeriet Hopf. Miesbach är annars känt som ett av Oberbayerns folklorecentra, och vi såg flera affärer som sålde traditionella hjortskinnsbyxor. Plus gubbar med sådana på sig, förstås. På Weissbräustüberl provade vi Hopf Weisse Hell (3), som smakade mjukt, rent och ganska tunt med någon citrusaktig syra. Välslipat men lite trist. Hopf Weisse Dunkel (3) liknar den ljusa, kanske med någon rostad ton. Men inte lika god. Hopf Weisse Bock (3) är mjuk och stor och ganska eldig. Kanske det bästa av bryggeriets öl. Hopf är annars kända för att ha varit först med att popularisera veteöl på fat. Jag vet inte om det är en så bra idé. Min erfarenhet är att veteöl i regel är godast på flaska. Från Miesbach krånglade vi oss norrut och åkte till och med en snutt motorväg. Vi kunde konstatera att till och med McDrive är byggt i bayersk stil här. Fina vyer mot alperna. Seg, tät trafik inne i orterna. Vi for förbi slottsbryggeriet i Maxlrain utan att stanna det ligger jättefint, men eftersom reseledaren hade provat ölet bestämde han att inget stopp behövdes. Så kan det bli. Mitt i det pastorala föralpslandskapet nådde vi så småningom Hermannsdorf, en ensamgård som vuxit upp till ett riktigt gröna vågen-yuppiecentrum för münchenbor med exklusiv, lantlig smak. Det visade sig vara en stor produktionsanläggning av allehanda ekologiska produkter, bland dem också öl. Bryggeriet heter Schweinsbräu efter gårdens glada grisar. I den flashiga gårdsbutiken försåg vi oss med flaskor, som vi provade på bussen. Schweinsbräu Hell (3) är sädig, mustig och saftig med mjuk smak. Låg beska men en del maltskal. Schweinsbräu Weisse (3) har en god, mjuk banandoft men är väl tunt och plåtigt (fenoler) i smaken. Schweinsbräu Dunkel (3) är också för tunt och präglas av en torrostad smak. Schweinsbräu Jubiläums-Trunk (3) har samma färg och styrka (4,8 procent) som det vanliga mörka ölet, men doften är finare och mer råvarupräglad. Smaken är dessutom mjukare. 22

Schweinsbräu Maibock (3) är mjuk, ren och neutral och hör till de bästa av Schweinsbräus produkter. Kanske något för eldig. Schweinsbräu Visionator (4) är riktigt mörkbrun och upplevs mjukare än majbocken. Alkoholsmaken är mer balanserad mot andra komponenter. Starkast är godast. Igen. I staden Grafing ligger värdshuset Grandauer, som för inte så länge sedan hade ett egent bryggeri. Nu bryggs Grandauers öl av det mycket större grafingbryggeriet Wildbräu, som har bevarat några av de gamla varumärkena. Grandauer Hell (3) är frisk, enkel och saftig med en meningslös torrhet i eftersmaken. Wildbräu Dunkel (3) har inte mycket av mörkölssmak som en Helles med Farbebier. Grandauer Helles Weissbier (3) är ett neutralt, rakt och enkelt veteöl utan fel. Grandauer Dunkles Weissbier (3) är korrekt men lite för torrt och med alldeles för lite banan i aromen. Wildbräu Pils (2) överraskar med nästan obefintlig beska, och kroppen är provocerande tunn. Någon strävhet i eftersmaken. Grandauer Schwarzbier (4) smakar lite gammaldags med mjuk, ren, rund och lite söt smak. Ytterligare en bit mot nordost i en vägkorsning vid en järnvägsövergång ute på landet ligger ett gods som heter Forsting. Och de både brygger och serverar öl. värdshuset är ganska modernt inrett, men vi satt i den fina trädgården. Gut Forsting Weissbier Hell (3) hör till de många veteöl som är alltför tunna i smaken, som för övrigt är ren och enkel. För mycket plåtig fenol, för lite fruktig banan. Gut Forsting Export Dunkel (4) är nästan svart och domineras av tämligen hårdrostad malt. Då gör det inte så mycket att ölet är lite för tunt. Gut Forsting Export Hell (3) smakar som Spendrups Original en svensk stor stark. Unertl gesünder Hefeweizen (4) är namnet på fatvarianten av det berömda veteölet från Unertl i Haag. Mellanbrun, disig färg. Mjuk, chokladig och ren smak. Ställer inte tillvaron på ända, men den är god. Det var meningen att nästa stopp skulle bli på just Unertl i Haag. Men det visade sig vara stängt (trots att reseledaren försäkrat sig om motsatsen under förberedelserna av resan). Eftersom vi smög omkring runt bryggeriet blev vi så småningom uppmärksammade och kunde sedan tokhandla både flasköl och kepsar. Tändstickor fick man på köpet. Vi fick också avslöjat att Unertls berömda veteöl är infusionsmäskat, vilket egentligen är en horrör med puristers ögon sett. Unertl Weissbier (4) är bryggeriets klassiker, och det visade sig vara likt den fattappade varianten. Mjuk chokladkaraktär, mycket jäst, inte så mycket banan. 23

Unertl Erinnerungstrunk Ursud (4) är ett mörkare, starkare och lite märzenaktigt veteöl. Frisk, fruktig doft med någon syra. Neutral, mjuk och ganska stor smak, men banandoften är alltför dämpad för min smak. Unertl Weissbier Bock (4) är ännu starkare och ännu mörkare. Samma mjuka karaktär som de övriga, med mer nougat än banan. De fenoliska inslagen skyms av alkoholen. Förhållandevis mumsigt. Vid lunchtid anlände vi till byn S:t Wolfgang, som har ett eget bryggeri. Tidigare hörde det till ett av traktens verkligt traditionella bryggerier ägt av familjen Bauer men vi insåg snart att vår postmoderna era har sopat det mesta av urbayersk tradition. Den nuvarande bryggaren är från Thüringen och krögaren från Grekland. Och ölet var Einheitsbier. Men det var faktiskt gott med grekisk mat. Wolfganger Hell (3) luktar svavel och smakar blaskigt. Inte ett dugg bättre än produkter från betydligt mindre berömda ölregioner. Wolfganger Helles Weissbier (3) på fat har en märklig karamellton. Ganska fylligt och gott, men det saknar lite vetegräddighet och banan. Att veteölet är klart godast av ett bryggeris produkter är närmast regel på de flesta håll i södra Bayern. Wolfganger Dunkles Weissbier (3) på flaska smakar lite för torrt och mycket sämre än det ljusa. Nästan ingen mörk smak alls. Vid närgångna frågor medgav bryggaren att detta öl bryggs av Wildbräu i Grafing, men etiketteras för Wolfganger Bier. Med viss tillfredsställelse kunde vi jämföra våra anteckningar och konstatera att vi faktiskt skrivit ganska lika. Men det är ett oskick med etikettöl. Helt andra upplevelser väntade oss på bryggeriet Kammhuber på ensamgården Stierberg mitt ute på landet. Äntligen ett gammelbayerskt lagerölsbryggeri som lyckats bevara den klassiska mjukheten i sina öl. Charmigt och ganska ålderdomligt med tidlös atmosfär. De enda levande själar som vi såg till var en något vimsig tant, som serverade oss, och ett blängande barn på krogens trappa. Stierberger Eispils Monte Torro (3) var vårt första möte med en perverterad trend som är stark just nu i södra Bayern att halsa pils direkt ur longneckflaskor. Ungdomarna vill ha det så. Jaha. Inte undra på att ölkonsumtionen rasar i Bayern. Denna Bio Eis Pils är superblek, superlätt och superbesk och en riktigt god extrempils. Monte Torro skall väl föreställa spanska för Stierberg, d v s tjurberget. 24

Stierberger Hochzeitsbier (4) är betydligt mer mittåt, en ofiltrerad mörk lager av finaste snitt. Ren, fyllig och god med rundad, rostad brödsmak. Det som saknas är en balanserande beska, men humlen gick väl åt till pilsen. Stierberger Export Hell (4) hör till de allra godaste bayerska ljusa lageröl som jag har smakat. Intensivt utjäst maltsmak med tillfredsställande beska i eftersmaken. Ett riktigt läckert öl med både renhet och karaktär. Stierberger Märzen (4) är nästan bocklik i sin maltighet. Mjuk smak med diskreta karamellmaltstoner. Något för låg beska efterlämnar en tomhet efter nedsväljandet. Men då får man ta en klunk till. Sammanfattningsvis är alla öl från Kammhuber i Stierberg mycket bra, och de är dessutom ganska olika varandra. Nästa anhalt på vår odyssé var den lilla staden Gars/Inn. Bryggeriet Baumer ligger på torget och har flera trevliga öl i sitt sortiment. Baumer Hell (3) är lätt, rent, enkelt och felfritt så när som på en liten köttig svavelton. Enda ölet på fat. Baumer Märzen (4) har en ytterst mild, ren maltsmak och saknar i stort sett beska. En korrekt märzen, men utan det där extra som kan få en märzen att bli så gott som ett lageröl någonsin kan bli. Baumer Dunkel (4) präglas av mjuk, söt malt. Ett enkelt och ganska lågförjäst öl. Mycket låg beska. Ett riktigt bra, traditionellt, mörkt lageröl i bayersk stil. Baumer Weissbier (4) har jag noterat som resans bästa veteöl hittills, med massiv banan och mjuk frukt mot en fond av degig vetesmak. Ytterst tillfredsställande. Inspirerade av gubbarna på krogen köpte några av oss luktsnus i en tobaksaffär på torget, varefter vi fortsatte ett kort stycke nedströms Inn till Kloster-Bräu Gassner i Au/Inn. Detta bryggeri, som ligger i ett nedlagt kloster, är mest känt för sin ålderdomliga ölstuga. Och den var faktiskt besökets största behållning, men mörka träpaneler och vitmenade väggar. Och så fick jag en T-shirt av en resekamrat. Kloster-Bräu Hell (3) är en frisk, neutral Helles. Försvinnande låg beska. Åter en bayersk Carlsbergkopia. I min anteckningsbok har jag kryptiskt noterat som det mörka, men ljusare. Det verkar insiktsfullt. Kloster-Bräu Dunkel (4) ger ett rent och modernt intryck med högförjäst, slank kropp. En del brända toner påminner om bättre schwarzbier. Café au lait. Kanske betyget skulle bli lägre i en fulare bar. 25

Mot dagens slut körde vi in i de ihopväxta städerna Neuötting och Altötting, i vars södra utkant vi också övernattade. Det visade sig att Neuötting var den gamla medeltidsstaden, med arkadkantat torg i tjeckisk stil och stadsport, medan Altötting är en ort helt centrerad runt svarta Madonnans vallfartskapell. Strax utanför stadsporten i Neuötting ligger sortimentsbryggeriet Müllerbräu med sin rustika, livliga ölstuga. Müllerbräu Hell (3) på fat är extremt mjuk och ren med någon maltighet. Inget annat. Ännu en bayersk dansk. Müllerbräu Dunkel (3) smakar neutralt, utan mörkölstoner. Ett enkelt men ganska gott öl. Müllerbräu Bockser (4) är bryggeriets bock sötmaltig, eldig, ren och god. Riktigt bra i sin stil. Müllerbräu Dunkles Weizen (3) har liksom många mörka veteöl en beklaglig differens mellan färg och karaktär. Det smakar inte dåligt, men det kunde ha mycket mer av karamellmaltstoner. Müllerbräu Pils (3) på fat smakar lätt och tunt och saknar erforderlig beska. Sämst av bryggeriets produkter. Müllerbräu Helles Weizen (4) är däremot bäst av bryggeriets produkter. Mycket banan och mjukgräddig vetekaraktär. Trots sin relativa lätthet har detta öl tillräcklig karaktär för att vara riktigt njutbart. Nära kapellplatsen i Altötting ligger Altöttinger Hof, som serverar öl från det lokala bryggeriet Hell-Bräu. Altöttinger Hell-Bräu Hell (4) är friskt, spritsigt och maltigt och har faktiskt en trevlig, balanserande beska. Se så, det är ju inte farligt med lite humle! Altöttinger Hell-Bräu Pils (3) smakar inte lika friskt men är för övrigt ren och har också viss beska. Altöttinger Hell-Bräu Weizen (4) präglas av massiv banan och trevlig gräddighet. Söt, stor smak, ett välbryggt veteöl i klassisk stil och bryggeriets bästa produkt. Altöttinger Bayrisch Dunkel (3) har en ren, rostad smak men är ingen stor personlighet. Ett par kilometer söderut ligger värdshuset och bryggeriet Graminger Weissbräu i en vägkorsning nästan på landet. Intill ligger en stor utomhusbassäng. Kan rekommenderas varmt för alla som förirrat sig till östligaste Oberbayern. Vi sov i Graming och kunde prova deras intressanta veteöl. Men det var egentligen först när jag efter hemkomsten provade ölet på flaska som jag insåg vilken total bomb detta öl kan vara. Graminger Weissbier (4) på fat kan beskrivas med ord som mjuk, len, lätt, ren, brödfruktig, lite banan, lite fenol. Vacker ljusbrun färg. Men på fat blir inte veteölskaraktären så påtaglig. På 26

flaska däremot är detta öl värt (5) utan tvekan under förutsättning att det inte har surnat, för hållbarheten är dålig och infektioner inte ovanliga. Fyllig, söt bas med aromatisk brödighet. Ganska låg banan och fenol det är fyllighet och kraft som gäller. Mycket komplett och elegant. Inslag av nougat och mjölkchoklad. Till och med någon humle i eftersmaken. Absolut ingen vattnighet eller syra. När jag under sommaren 2003 återvände till östra Bayern talade jag med en ung bryggmästare som heter Sven Grünleitner i Kösslarn vid Passau. Enligt hans mening hörde Graminger Weissbier till de absolut mönsterbildande veteölen i Bayern. Men hållbarheten är ett problem. Graminger Weissbier Dunkel (3) är nästan svart. Någon bränd ton. Bra, men sämre än det vanliga veteölet. Också på fat. Graminger Pils (3) serveras ofiltrerad och är en ganska besk men svavlig pils. Graminger Berggeist (4) är en intressant vetebock, präglad av fet krämighet trots att den samtidigt är ganska lätt. Mjuk, brödig och god maltsmak. Inte så mycket veteölskaraktär. Onsdagen den 7 maj Dagens öl: Unertl Mühldorfer Weissbier Redan före klockan sju på onsdagsmorgonen var vi några som promenerade in till centrala Altötting för att titta ordentligt på ortens största attraktion kapellet med svarta Madonnan. Det måste ha varit ungefär två kilometer dit, och den stilla morgonen visade sig vara precis rätt tid att vallfärda på. Kapellplatsen består av en bilfri, öppen yta med kapellet (stort som en svensk landskyrka ungefär) i mitten, kantad av större kyrkor, kyrkliga institutioner av olika slag och framför allt katolska tingeltangelbutiker. Kapellet var öppet, och redan när vi närmade oss riktigt strålade den förtätade stämningen mot oss. Runt hela kapellet går något som kan beskrivas som en enkel arkad eller ett galleri i trä egentligen trästolpar som stöttar takskägget och i den öppna gång som bildas finns det fullt av uttryck för folklig tacksamhet över jungfru Marias nådiga hjälp. Merparten består av amatörmålningar som i regel avbildar den händelse där det kunde ha gått riktigt illa om inte Små barn på väg ned i brunnar, soldater vid fronten, bönder under oxkärror och traktorer. Till det små texter med beskrivning av vad som hänt och datering. Maria hilfte!. Men där finns också kryckor från folk som har fått tillbaka rörelseförmågan och andra udda uttryck för naiv tro. Inne i kapellet är det som i en annan värld, med en liten svartnad staty av den heliga jungfrun som fokus. Full rulle med bedjande åldringar, prästskrudade personer, ljus och rökelse. 27

För mig var Altöttings svarta Madonna och stämningen runt den kombinerat förstås med Graminger Weissbräu och friluftsbadet intill en så stark upplevelse att jag på sommaren återvände med mina båda döttrar, och vi fick samma rum på Graminger som i maj. Så då är man väl stammis. Ett lysande tillfälle att dessutom fylla bilen med öl från bayerska landsortsbryggerier. Men det får bli en annan liten essä. Efter frukost lämnade några sällskapet för att istället ägna dagen åt München. Under spontan blockflöjtskonsert embarkerades bussen. Sedan irrade vi runt en stund i landskapet mellan Altötting och Mühldorf. Vi skulle nämligen till Bräu im Moos med Tüssling som postadress, och reseledaren trodde att han var listig när han lokaliserade en pytteliten ort med namnet Moos väster om Tüssling. Efter en stunds irrande frågade vi en äktbayersk, mager feodalbonde som kastade hatten på marken när vi tilltalade honom och därefter duade oss och då insåg vi att vi var fel ute. Väl framme fick vi en rejäl rundvandring med själve bryggaren som ciceron. Bräu im Moos är ett typiskt centraleuropeiskt medelstort bryggeri med alla de rätta dofterna och ljuden. Men det ligger helt för sig självt under en låg, skogsklädd ås och omgivet av vilthägn. I en del av bryggeriet finns en samling gamla föremål som kallas museum. Roligast var kanske att jämföra jäskar för lageröl och veteöl för det överjästa veteölet fanns en speciell spillränna för bekväm recycling av jästen. Ölet var det inte så mycket bevänt med, och inte den nyrustika serveringen heller. Bräu im Moos Hell (3) är en frisk, mustig Export med viss beska och saftig maltighet. Bräu im Moss Dunkel (3) har en rostad smak av torr choklad och kaffe som balanserar mot viss fyllig bredd. Bräu im Moos Pils (3) doftar rejält av humle, vilket också kommer igen i smaken, men för övrigt är ölet tämligen tunt. Bräu im Moos helles Weissbier (3) är för tunt i min smak och har för låg fruktighet. Någon torr nougat. Lika tråkigt är Bräu im Moos dunkles Weissbier (3) på flaska. Nästa absurda episod ägde rum strax därefter, när vi utan närmare adressuppgifter letade efter krogen Hammerwirt i hussamlingen Wegscheid. Hammerwirt hade av bryggeriet Unertl i Mühldorf rekommenderats som ett bra vattenhål för att prova deras produkter, och krogen skulle enligt uppgift öppna tio. Mer av en slump råkade vi faktiskt se en liten oansenlig skylt i ett vägskäl. Vi körde in på en åkerväg och kom fram till en villa med buskar kring. Det visade sig vara värds huset i fråga, men det var till vår förskräckelse stängt så här dags på förmiddagen. Men i buskaget 28

uset i fråga, men det var till vår förskräckelse stängt så här dags på förmiddagen. Men i buskaget stod en karl i shorts och kisade mot oss, så vi debarkerade bussen och trängde oss in i trädgården. Efter en kort diskussion fick vi ta plats i terrassens plastmöblemang och förplägades kungligt med ädelt veteöl. Unertl Mühldorfer Weissbier (5) är nämligen det godaste veteöl man kan tänka sig. Ganska lätt, med en vörtstyrka på under tolv procent och en alkoholhalt på precis fem. Brunt och mycket jästigt. Rent, mjukt, mycket banan, gräddig fyllighet men samtidigt lätt och friskt. Tillräckligt med kropp är viktigt i ett veteöl, och att vetemalt och banan dominerar över fenol och syra. När jag återvände till Bayern och Mühldorf i juli köpte jag med mig öl hem och kunde verkligen bekräfta det första intrycket. Och ovannämnde bryggare Grünleitner i Kösslarn berättade att Unertl Mühldorfer Weissbier betraktas som normgivande bland Bayerns veteöl, vilket kändes som en kul bekräftelse. Krogen i stort sett mannens privata villaträdgård öppnade egentligen inte förrän till kvällen. Det var släktingar på bryggeriet som hade pushat lite extra för honom. Till vår förtjusning kunde vi beställa Weisswurst, vilket en annan man som också såg ut att bo i huset for iväg till slaktaren för att köpa. Denna milda kalvfärsbaserade korv hör till de godaste i Centraleuropa. Så fick vi uppleva den klassiska gammelbayerska traditionen att före klockan tolv äta Weisswurst med söt senap och dricka veteöl till. Men de andra ölmärkena på Hammerwirt var inte alls roliga. Erharting Export (2) på fat är tunt och lätt med unket svavel. Unertl Mühldorfer leichte Weisse (2) är tunt och smörigt och drar namnet Unertl i smutsen. Efter en förmiddag fylld av speciella upplevelser kändes resten av denna soliga och varma majdag ganska medioker. Vi for genom det speciella gammelbayerska landskapet präglat av jordbruksmark inramad av utlöpare från Alpförlandets grusåsar och beströdd med vitputsade ensamgårdar i alpländsk stil för att så småningom hamna i Dorfen. Denna lilla landsortsstad hade visserligen några gamla stadsportar bevarade och en del putsade hus på torget, men den kan knappast beskrivas som minnesvärd. Vi började på halvtrista Dorfener Stube, där vi kunde prova det lokala ölet från bryggeriet Bachmayer. Bachmayer Hell (3) är en standardhelles utan några speciella förtjänster. Bachmayer Dunkel (4) är mycket mörkt och har en mjuk, söt smak parad med rostade toner. Fin, följsam maltighet med toner av mjuk choklad. Inget Einheitsbier. Bachmayer Festbier Dunkel (4) har samma mörka färg och en mjuk, maltig smak som balanserar en betydande sötma mot rostade toner. Ett riktigt trevligt öl. 29

Bachmayer Pils (4) är tänkt att drickas direkt ur longneckflaskan. Men det vore synd, för detta är en riktigt bra Pils. Massiv, aromatisk beska på en lätt och ren kropp. Finns det godare Pils i södra Bayern? Från Schlossbrauerei i näraliggande Grünbach kunde vi dessutom prova veteölet Grünbacher Weisse (4), som var godast av alla produkter på Dorfener Stube. Mjuk, fyllig, söt och med mycket banan i fruktigheten. Många bayerska veteöl är goda, och några är helt enastående. Detta kommer i kategorin strax efter de allra bästa. I trakten av Dorfen börjar den stora, platta, dammiga numera till åkermark utdikade mossen Erdinger Moos. Där har bland annat Münchens moderna flygplats anlagts. I byn Eitting finns ett litet bryggeri som heter Fischerbräu, och eftersom den egna bryggeritappen var stängd denna dag kunde vi prova deras produkter i det närbelägna värdshuset Postwirt. I likhet med alla andra ställen denna sommarlika dag så var det ödsligt och tomt så när som på oss. Eittinger Hell (3) är lätt, enkel och frisk med låg beska. Eittinger Urtyp Dunkel (4) kan beskrivas som en modern münchner mörkt i färgen med ganska torr och slank kropp men med rågbrödslika övertoner som innehåller en del aromatisk maltsötma. Flaska. Från bryggeriet Fischer s Stiftungsbräu i den för sitt Einheitsweissbier välbekanta grannstaden Erding hämtas dessutom flaskölet Fischer s Stiftungsbräu Pils (3), som är jolmigt med tobaksliknande humleinslag. Helt onödigt. Med några få undantag är pils en öltyp som man bör akta sig för i Bayern. Efter att i Freising ha hämtat upp några kamrater som tillbringat de senaste dygnen i München for vi en bit norrut till Haag/Amper för att dricka en avskedsöl på Schlossallee, som är en av traktens mest berömda ölträdgårdar. Innanför en mur som går längs Haags huvudgata ligger några öl-, kringel- och korvkiosker samt ett omfattande toakomplex. Nedanför i en måttlig sluttning står rader av enkla träbord och bänkar, de flesta i djup skugga från gamla lövträd. På några platser står små träestrader, gissningsvis för lokala bleckblåsargäng. Längst ned finns en lekplats. Det lär få plats flera tusen gäster. Jag kom att tänka lite på Humlegården i Stockholm. Ölet hämtas från Hofbrauhaus i Freising. Huber Weisses (5) från fat är mild, mjuk, oerhört ren och präglas primärt av bananbouquet. Låg kolsyra, måttliga fenoler. Detta veteöl är kanske det bästa i den milda stil som också representeras av exempelvis Müllerbräu i Neuötting och Schlossbrauerei Grünbach. Men de allra bästa veteölen är de klassiska lantliga ofta med halvmörk färg, stor fyllighet och massor av jäst. De 30

representeras av exempelvis Rothmoos i Halfing, Graminger Weissbräu i Altötting, Unertl i Haag, Andorfer i Passau-Ries, välkända Schneider i Kelheim och sist men inte minst Unertl i Mühldorf. Men mer om det i en annan artikel. Hofbrauhaus Jägerbier (4) har sitt namn från ett bryggeri som en gång fanns i Haag/Amper, och därför var det inte så konstigt att de flesta gästerna på Schlossallee hade detta öl i sina litersejdlar. I grunden en vanlig Helles, men den är ofiltrerad och därmed mer intressant än de flesta. Sädig, vörtmaltig, ganska besk, frisk och god. Bra blandning av rått och mjukt. Löjligt blek färg. Hofbrauhaus Dunkel (4) fick bli den sista bayraren för min del, svept ur ett enliters stenkrus. Kraftigt sötmaltig karaktär, massivt och fint öl, helt ren och rund, lyckas att samtidigt vara både karamellig och torr. En värdig avslutning! Men eftersom vi mellanlandade på Kastrup också under hemvägen passade jag och en kamrat på att avsluta resan med en klassisk dansk handbajer. Carlsberg Pilsner (4) visade sig hålla måttet mer än väl jämfört med bayerns genomsnittshelles. Hof är ren, mild, humlefrisk och riktigt god. Hellre danskt enhedsøl än tyskt Einheitsbier. Och om det inte vore för de lysande undantagen och för den ålderdomliga lagerölstradition som överlevt men är hotad! i Franken och Oberpfalz, så skulle det vara läge att utlysa ett korståg mot Tysklands töntiga Reinheitsgebot. Men det får också bli en annan artikel. Må svarta Madonnan i Altötting vaka över den ölkultur som finns kvar i den bayerska fristaten. Jan-Erik Svensson./. 31