7.3 FREDAGSSERIEN 10 Musikhuset kl. 19.00 Okko Kamu, dirigent Eero Heinonen, piano Petri Aarnio, violin Joel Laakso, cello Tapani Länsiö: Symfoni ( Skuggor ), uruppförande (Yles beställning) 26 min I Symfonisk II Långsam III Snabb PAUS 20 min Ludwig van Beethoven: Coriolanus, uvertyr op. 62 (Allegro con brio) 8 min Ludwig van Beethoven: Konsert för piano, violin cello och orkester C-dur op. 56 36 min I Allegro II Largo III Rondo alla polacca Paus ca kl. 19.55. Konserten slutar ca kl. 21.00. Sänds direkt på Yle Radio 1 och internet (yle.fi/klassinen). 1
KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN börjar i Konsertsalen efter en paus på ca 10 minuter. Publiken ombeds sätta sig på parketten för att lyssna till kammarmusiken. Platserna är onumrerade. Okko Kamu, violin Eero Heinonen, piano Risto Poutanen, cello Ludwig van Beethoven: Trio för piano, violin och cello B-dur op. 11 (Trio Gassenhauer) 21 min I Allegro con brio II Adagio III Allegretto con variazioni (Tema med variationer, tema Pria ch io l impegno ur Joseph Weigls opera L amor marinaro)) 2
TAPANI LÄNSIÖ (f. 1953): SYMFONI ( SKUGGOR ) Jag kan inte säga vad jag vill ha sagt med musiken; men då jag lyssnar till god musik, alltså ljud och tystnad i genomtänkt och väl reflekterad ordning, känns allting så fräscht och klart. Tänk om jag kunde komponera sådant Symfonin är som begrepp och som musikaliskt fenomen synnerligen laddat, likaså symfoniker, det symfoniska, en brottning, Brahms vågade inte och den bör ju omfatta allt, hela livet. Då jag började skissera upp symfonin, trängde jag således genom ordets mytologi till dess klassiska rötter, till Haydn och Beethoven, naturligtvis Mahler, Webern och Berio (och många andra) någonstans djupt i mitt medvetande. Men utan att krångla till den får den bestå av tre satser: först en rätt omfattande och mångdimensionell sats, sedan en långsam sats och slutligen en instrumentalt lekfull, snabb final. Första satsen börjar med en inbjudan att komma med. Den utmynnar i rytmgruppens puls och tändved, i skuggor från Ghana som tänder och släcker omfattande ackordstoder. Denna puls falnar till ett disigt klanglandskap, där någonting skymtar fram på sina håll. Detta töcken och speciellt dess glimtar växer och blir en glädjefull lek. Sedan följer i enlighet med ett finskt ordspråk tårar efter den långa glädjen, dvs. skärande ackord och trummor fortissimo. Därefter en lång tynande musik, som en lång skugga med reminiscenser i riktning mot satsens avslutande, behärskade, fjärmande klanger. Andra satsen börjar dovt då den växer fram ur det låga registret. Klangliga massor etablerar sig som moln som rör sig om varandra; ibland långsamt, ibland litet snabbare. Då detta landskap fjärmat sig, avslutas satsen med lövprassel och sus i cymbalträdet I finalen alternerar instrumenten och instrumentgrupperna glatt, gör avstickare i en snabbt avancerande textur som i sina gömmor också har vissa minnesbilder hämtade utanför denna symfonis ramar. Jag funderade på symfonins slut i månader nästan. Min respekterade och omtyckte lärare i orkestrering, den erfarne symfonikern Einar Englund, konstaterade att symfonier alltid antingen slutar tattadada eller så tynar de bort. Jag försökte komma med någonting nytt. Tapani Länsiö LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770 1827): UVERTYR TILL CORIOLANUS Coriolanus-uvertyren (1807) hör till pärlorna av mindre format i Ludwig van Beethovens orkestermusik. Han komponerade den till ett sorgespel med samma namn skrivet av vännen Heinrich Joseph von Collin (1771 1811). Pjäsen handlar om den romerske generalen Coriolanus vars stolthet driver ho- 3
nom till bedrägeri, till att förstöra Rom och slutligen till självmord. I uvertyren hörs såväl Coriolanus manliga aggressivitet som hans sårbara känslighet. Den klingar i dramatisk c-moll vilket också har ansetts hänvisa till första bokstaven i namnet Coriolanus. Det nervösa huvudtemat startar med efter hand tilltagande långa toner i stråkarna. Därefter följer hela orkesterns hammarslag och ödesmättade pauser. Man kan se detta som ett tecken både på Coriolanus stolthet och på hans ånger: å ena sidan har vi den grymma krigsmaskineriets framfart, å andra sidan individens psykologiska trauma. Det sångbara sidotemat går i dur som en djupdykning i gamla minnen och fornstora dagar. Men durtongångarna är bara ett uppehåll före stormen. Vi hör variationer över huvudtemat samt aggressiva motiv som hänvisar till den hemska förstörelse som Coriolanus trupper åstadkommer i Rom. Det sista sidotemat börjar med en signal för valthorn som påminner om ett militärt upprop och hänvisar till den andligt slagne krigaren. Den långsamma och fragmentariska rytmen för tankarna till ett tomt slagfält svept i dimma, ruiner av brinnande hus och likvagnar som glider långsamt framåt. Coriolanus kan inte längre hindra Roms förstörelse och han beslutar sig för att ta sitt eget liv. Till slut hör vi korta med pukor kryddade accentueringar, som hänvisar till generalens sista hjärtslag. Hjälten har inträtt i gravens stillhet. Olli Lehtonen (sammandrag) LUDWIG VAN BEETHOVEN: TRIPPELKONSERT FÖR VIOLIN, CELLO OCH PIANO I Beethovens enda konsert för fler än ett soloinstrument (1804, op. 56, C-dur) tävlar en violinist, en cellist och en pianist med varandra. Det längsta strået dras av cellisten på vars lott det bl.a. faller att introducera de nya temana medan de övriga soloinstrumenten får följa efter. Den soliga C-durkonsertens första sats, Allegro, börjar med orkesterns enigmatiskt smygande huvudtema som cellisten tar sig an och drar de övriga solisterna med sig. Huvudtemat koncentrerar i hög grad verkets stämning; det börjar vädjande och längtansfullt med rent av tragiska nyanser men det blir snabbt lättare och salongsfähigt charmerande. Musiken känns mycket kammarmusikalisk, nästan som en pianotrio med orkesterackompanjemang. De tre solisternas virtuosa diskussion hålls i klassicistisk anda på en skenbart lätt nivå, fastän det nog också finns dramatisk och upprivande känsligt material i sidotemana. Den lyriska andra satsen, Largo, är relativt kort och fungerar egentligen som en introduktion till tredje satsen, som börjar utan traditionellt uppehåll mellan satserna. Verkets kanske mest intima stunder återfinns i en dialog mellan violin och cello som skapar kalla kårar i andhämtningspausen strax före tredje satsen. Pianistens 4
uppgift blir att uppehålla den avslappnade stämningen med sina lättsamma ackordrullningar. Sista satsen, Rondo alla polacca, domineras av en slavisk stämning med taktfasta punkterade rytmer som är typiska för en polonäs. Det formligen stänker av energi i solisternas fräscha löpningar; inget under att verket är en ständig favorit vid symfonikonserterna. Pauliina Rahiala (sammandrag) Musikpresentationerna har gjorts i samarbete med undervisningen i musikvetenskap vid Turun yliopisto. OKKO KAMU Okko Kamu är känd som en mångsidig musiker. Han har dirigerat nästan alla betydande orkestrar i världen. Han har varit chefsdirigent för Radions symfoniorkester, Oslo filharmoniker, Finlands Nationalopera, Stockholm Sinfonietta, Helsingborgs symfoniorkester och Helsingfors stadsorkester, samt förste gästdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra, Orchestre de chambre de Lausanne, Singapore Symphony Orchestra och Köpenhamnsfilharmonikerna. Som opera dirigent har Kamu framträtt bl.a. på Metropolitan i New York, Royal Opera House i London och Bolsjojteatern i Moskva. Sedan år 2006 har Kamu varit konstnärlig ledare för Ruovesi kammarmusikfestival och uppträtt som violinist i olika besättning. Hösten 2011 tillträdde Kamu som chefsdirigent för Sinfonia Lahti och konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen. Hans karriär som yrkesmusiker började som primas i Suhonenkvartetten och violinist i Helsingfors stadsorkester. Sitt arbete som dirigent inledde Kamu vid Finlands Nationalopera, där han redan hade varit konsertmästare. Kungliga Musikaliska Akademien i Sverige valde Kamu till ledamot 1994. År 2010 fick Kamu Finska Kulturfondens pris och 2011 beviljades han professorstiteln. EERO HEINONEN Eero Heinonens pianistkarriär började med första pris i den riksomfattande Maj Lind-tävlingen 1966. I den internationella Tjajkovskijtävlingen 1974 kom han till finalen. Heinonens repertoar omfattar bl.a. samtliga Mozarts pianokonserter som han spelat på 1980-talet tillsammans med Okko Kamu och Helsingfors kammarorkester. På hans repertoar finns även alla Beethovens konserter och ett stort antal konserter från 1800- och 1900-talen. Han har uppträtt som solist med ett flertal europeiska orkestrar och i hemlandet spelar han som solist med bl.a. Radions symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester och Lahtis stadsorkester. Heinonen har hållit egna solokonserter förutom i Finland också bl.a. i Berwaldhallen i Stockholm, i Filharmonin i S:t Petersburg, Casals Hall i Tokyo och Wigmore Hall i London samt vid internationella festivaler. Som kammarmusiker och liedpianist har hans partners varit bl.a. Miriam Fried, 5
Elisabet Bathiashvili, Liana Isakadze, Arto Noras, Martti Talvela, Tom Krause och Peter Schreier. Sedan 1977 har Heinonen undervisat vid Sibelius-Akademin där han numera är docent. Han har fått mottaga det danska Sonningstipendiet 1979, Finlands kulturministeriums Finlandspris 1999 och följande år Sibeliussällskapets (Tavastehus) medalj. År 2010 beviljades Eero Heinonen professorstiteln. PETRI AARNIO Petri Aarnio inledde sina studier vid Östra Helsingfors musikinstitut för Géza Szilvay, varefter han flyttade till Sibelius-Akademin där han blev Lajos Garams elev. Aarnio fortsatte sina studier under ledning av Dorothy DeLay och Joel Smirnoff vid Juilliard School i New York, där han tog diplom. Under sin vistelse i New York hörde Aarnio till Juilliards orkester. Då fick han samarbeta med New York-filharmonikerna och Metropolitans orkester bl.a. under ledning av dirigenterna Leonard Bernstein, Seiji Ozawa, Zubin Mehta och James Levine. Efter hemkomsten till Finland blev Aarnio vikarierande andre konsertmästare vid Nationaloperan. Han har också varit konsertmästare i Avanti och Finländska kammarorkestern. Numera är Aarnio förste konsertmästare vid Radions symfoniorkester. Sedan 1990 har han varit medlem i Nya Helsingforskvartetten. Aarnio spelar även i pianotrio Ad Libitum tillsammans med cellisten Erkki Lahesmaa och pianisten Naoko Shibayama-Aarnio. Förutom i hemlandet har han uppträtt både som kammarmusiker och solist på olika håll i Europa, i Förenta Staterna, Sydamerika, Afrika, Kina och Japan. Sedan 1997 har Aarnio undervisat vid Sibelius-Akademin samt Helsingfors och Tammerfors Yrkeshögskolor. JOEL LAAKSO Joel Laakso är känd som en mångsidig musiker som bl.a. i egenskap av cellist i Nya Helsingforskvartetten konserterat i de flesta länder i Europa, i USA, i Asien och Australien, samt vid de mest kända inhemska festivalerna. Han har uppträtt som solist med Radions symfoniorkester och Tapiola Sinfonietta och han spelade de första framförandena i Finland av Olli Mustonens cellosonat år 2006 tillsammans med tonsättaren. Laakso har studerat vid Sibelius- Akademin för Martti Rousi, Erkki Rautio, Marcel Bergman och Hannu Kiiski samt vid Edsbergs kammarmusikinstitut i Stockholm i Torleif Thedéens klass. Laakso är förste solocellist i Det Kongelige Kapel i Köpenhamn. 6
RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret 2013 2014 uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award 2008. Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret 2013 14 åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna avnjutas live med hög upplösning. 7