Program för rätten till bästa möjliga hälsa

Program för rätten till bästa möjliga hälsa D I S K U S S I O N S M A T E R I A L Moderaterna vid Sörmlands landsting 2009-07-02

PROGRAM FÖR RÄTTEN TILL BÄSTA MÖJLIGA HÄLSA Många av de mål och ambitioner som anges i programmet delas säkert av andra politiska partier. Det som utmärker moderaternas förslag till rättigheter är synen på att den enskilde har okränkbara rättigheter och allmänhetens möjligheter att tillvarata sina rättigheter ska stärkas. Vi vill att Landstinget Sörmland ska anta en sammanhållen deklaration över invånarnas och patienternas rättigheter och därmed föregå en nationell lagstiftning. I föreliggande program har vi valt att fokusera på invånaren och patientens situation, inte på landstingets organisation. Det är sörmlänningen som har gett uppdraget till de folkvalda och det är för deras skull som landstinget och dess verksamheter finns. Det har varit vår utgångspunkt i detta program. Nedan anges några av de viktigaste rättigheter som vi anser att sörmlänningarna har eller borde ha. Rätt till bästa möjliga hälsa Rätt till barnperspektiv i offentliga beslut Rätt till god vård på lika villkor Rätt att inte diskrimineras Rätt till sitt språk Rätt till vård i tid Rätt till kvalitetssäkrad vård Rätt till evidensbaserad vård Rätt till haveriutredning Rätt att välja läkare Rätt till vård i Europa Rätt till fast vårdkontakt Rätt till vårdlots Rätt till skolhälsovård Rätt till hjälpmedel Rätt till gott bemötande Rätt till integritet Rätt till sin journal Rätt att påverka vårdens innehåll Rätt till alternativ behandling Rätt till enskildhet Rätt till smärtlindring Rätt till en andra bedömning Rätt till korrekt information Rätt till information om hälsan Rätt till samordnad information Rätt till information om väntetider Rätt till säker vård Rätt att inte skadas av vården Rätt till upprättelse Rätt till skadestånd Rätt till enkel kontakt med vården Rätt till högkostnadsskydd Rätt till samordnat stöd från samhället Rätt till samhällsgemensam handlingsplan Rätt att klaga Rätt att överklaga Föreliggande rapport är ett diskussionsunderlag som syftar till att driva på den politiska debatten vid Landstinget Sörmland och fokusera på det uppdrag vi fått av allmänheten. Hur ska hälso- och sjukvården på bästa sätt utformas ur sörmlänningens perspektiv? 2

MODERAT POLITIK FÖR SJUKVÅRDEN Hälso- och sjukvården är en central del i den svenska välfärdens kärna. På många sätt håller den mycket hög internationell klass. Personalen är välutbildad och kvalificerad, standarden på behandling och teknik är mycket hög. Samtidigt finns det mycket som kan förbättras. Många tycker det är svårt att komma i kontakt med vården, patienter måste vänta för länge på operation eller behandling, personalen upplever ofta att de inte har tillräckligt med tid för patienterna eller inflytande över sin arbetssituation. Vi moderater anser att alla människor har rätt till god vård i tid. Finansieringen av vården ska vara solidarisk och ske genom skatter, men verksamheten ska präglas av mångfald och valfrihet. Patienterna ska ha ett stort inflytande över hur vården ska utformas. Patienten ska ha rätt att själv välja läkare eller annan fast vårdkontakt. För att stärka patientens ställning vill vi införa en patienträttighetslag. Vi vill att Sörmland går före och inför sammanhållna rättigheter för invånarna. Vi vill genom en bättre tillsyn se till att vården uppfyller de höga krav som ställs, vi vill öka kvaliteten i vården genom att upprätta nationella kunskapsbaser och utveckla öppna jämförelser som kommer alla till del. För att vården ska vara tillgänglig för alla gör vi en nysatsning på vårdgarantin. För att ytterligare stärka tillgängligheten genomför vi Vårdval Sverige, där vi ger möjlighet för fler vårdgivare att etablera sig inom primärvården på samma villkor som för de offentliga. På sikt vill vi att detta Vårdval ska omfatta alla delar av vården. En god vård förutsätter även en god tillgång till kompetent personal. Vi ökar bland annat antalet platser på läkarutbildningen, vi ser över reglerna så att fler läkare från andra länder lättare ska kunna komma till Sverige och arbeta. Vi öppnar upp för fler arbetsgivare, mångfald stärker personalens möjlighet till inflytande över sin vardag. Psykisk hälsa är precis lika viktig som fysiskt hälsa. Utanförskapet är särskilt allvarligt för personer med psykisk funktionsnedsättning. Vi har flera mål inom detta område. Främst vill vi att fler människor ska kunna hitta arbete eller i vart fall meningsfull sysselsättning i den utsträckning deras handikapp medger det. Självklart ska även detta område ha samma mål som den övriga vården. Genom att ställa patienten i centrum, erbjuda större valfrihet och mer lättillgänglig vård vill vi stärka psykiatrivården. Vi gör även en satsning på barn och ungdomar med psykiska problem. För att förhindra att barn och ungdomar tidigt hamnar i ett utanförskap som kan vara mycket svårt att bryta sig ur satsar vi på speciella insatser för att öka tillgängligheten till psykiatrisk vård för just barn och ungdomar. Detta kombineras med nationella kunskapsbaser även inom psykiatriområdet, samt en god tillsyn och uppföljning från statsmakterna för att säkerställa kvaliteten på vården. Lotta Finstorp Gruppledare för moderaterna vid Landstinget Sörmland 3

Inledning om patientens rättigheter och bästa möjliga hälsa Utformningen av svensk hälso- och sjukvård har sin grund långt före tillkomsten av landstingen på slutet av 1800-talet. Allt för ofta tar sig den politiska diskussion sin utgångspunkt i sjukvården organisatoriskt och ekonomiskt istället för att se till människan och hennes behov. Ett tydligt bevis är lagstiftningens utformning. Hälso- och sjukvårdslagen från 1982 anger att landstingen har skyldighet att erbjuda vård, inte att den som är sjuk eller i behov av habilitering har rätt till vård och stöd. Hälso- och sjukvården är en väsentlig del av samhällets totala välfärdssystem. Grunden för vården är människovärdesprincipen, alla människors lika värde. Det vore därför naturligt om också den politiska debatten också utgår från människan istället för systemet. I människorättssammanhang talar man gärna om alla människors lika värde. Men den engelska översättningen av FN:s allmänna deklaration talar om All human beings are born free and equal in dignity and rights. Detta har till svenska översatts till Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Dignity (värdighet) har översatts till värde. Men inom sjukvårdens domän så kan det vara på sin plats att prata om värdighet. Med värde-begreppet så menas att människor har lika värde, och därför ska behandlas lika. Värdighet-begreppet tillför en annan dimension. Den anger att varje människa är okränkbar i sig, alldeles oavsett förhållandet till andra människor. För oss är det viktigt att lyfta in begreppet värdighet i den politiska diskussionen om utformningen av sjukvården. Andra viktiga utgångspunkter för lagstiftningen är behovs- och solidaritetsprincipen, som anger att vården efter en medicinsk bedömning först ska ges till den med störst behov. Det är också viktigt att sjukvården utformas enligt regeringsformens krav på personlig integritet, bland annat beträffande att vården ska ges efter samtycke och att patienten ska vara delaktig. Sverige är det enda nordiska land som saknar en samlad patienträttighetslag. 1 I Norge finns sedan 2001 viktiga rättigheter lagfästa. En patient har till exempel rätt att välja läkare, sjukhus, behandling, rätt till insyn i sin journal och att få en andra bedömning samt rätt att klaga. 2 Läkarförbundet har beskrivit frågan om patientens rättigheter såhär: Sverige är ett av få länder i Europa som saknar en patienträttighetslag. Frågan har nyligen utretts men landstingens motvilja mot att stärka patientens rättigheter satte stopp för starkare patientinflytande. Detta innebär att svenska patienter har en svag rättslig ställning och att de långa väntetiderna inte kan angripas rättsligt. Regeringen bör ta tag i frågan och se till att patienternas intressen sätts före landstingens! Rätt till bästa möjliga hälsa De nationella vårdgarantier som infördes i början av 2000-talet var tänkt att kompensera för det faktum att patienterna de facto inte har rätt till sjukvård. Hälso- och sjukvårdslagen anger istället att landstingen har skyldighet att erbjuda sjukvård åt dem som vistas i länet. Någon sanktionsmöjlighet gentemot de landsting som inte klarar av detta finns inte. 1 Med patient avses varje enskild person som har etablerat kontakt med hälso- och sjukvårdspersonalen angående sitt eget hälsotillstånd, oberoende hur eller vem som etablerat kontakten. 2 Läkartidningen nr 46 2006, s 3590f 4

Det kan tyckas vara en semantisk skillnad huruvida landstingen har skyldighet att erbjuda vård eller om invånarna har rätt till vård. Men bakom de olika formuleringarna döljer sig en skillnad i synsätt på hälso- och sjukvården. Den nuvarande lagstiftningen tar sin utgångspunkt från ett systemperspektiv och samhällets förmåga att erbjuda kostnadseffektiv sjukvård. Landstingen gör emellertid så gott de kan och resultatet har blivit långa vårdköer, ofta trots att det faktiskt skulle vara möjligt att erbjuda vård i tid. Den uppfattningen stärks när staten på senare år erbjuder en relativt blygsam belöning till de landsting som lever upp till vårdgarantierna, och det plötsligt sker en markant förbättring. Mänskliga rättigheter Alla människor i världen har rätt till bästa möjliga hälsa. Det är en mänsklig rättighet. Det i sin tur innebär att Sverige och världens alla stater har förbundit sig att säkerställa att alla tillgängliga resurser utan dröjsmål ska användas för detta ändamål och utan åtskillnad för människor med olika bakgrund. De internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige och andra stater skrivit under står över nationell lagstiftning. Ändå spelar de en undanskymd roll i den inhemska politiska debatten. Kanske beror det i sin tur på att mänskliga rättigheter starkt förknippas med utrikespolitik i allmänhet och bistånd i synnerhet. Sverige är ju bäst på mänskliga rättigheter, inte har vi några problem Mänskliga rättigheter stammar från FN-stadgan år 1945 och den efterföljande allmänna förklaringen år 1948. På vår egen kontinent beslöt man om Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna år 1950. Senare följde sex så kallade kärnkonventioner och sammantaget finns idag över 100 internationella konventioner med olika juridisk status. Världshälsoorganisationen fastställde 1994 en rådgivande deklaration om patienternas rättigheter. 3 Syftet med deklarationen är att stödja de ingående staterna i strävan att utveckla patientens rättigheter. I ett nordiskt och europeiskt sammanhang kan man konstatera att Sverige ligger avsevärt efter i sådan utveckling. Deklarationen innehåller rättigheter på följande områden: Mänskliga rättigheter och värden i sjukvården Rätten till information Rätten till samtycke Rätten till konfidentiellitet och privatliv Rätten till vård och behandling Särskilt kan noteras är rätten till skydd för hälsan i samband med smittsamma sjukdomar. Barnets rättigheter I princip har världens alla stater förbundit sig att särskilt verka för att respektera och garantera barnets rättigheter. Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter efter ett beslut i riksdagen i juni 1990 utan att reservera sig på någon punkt. Genom detta har Sverige åtagit sig att följa konventionens bestämmelser som i praktiken reglerar hela den offentliga sektorns verksamhet. Rätt till barnperspektiv i offentliga beslut Trots att Landstinget Sörmland under flera år har utvecklat arbetet kring barnets rättigheter kvarstår mycket arbete. En av de viktigaste frågorna som måste förbättras är att landstinget måste anlägga ett barnperspektiv innan offentliga beslut tas som kan påverka barn. Det 3 A Declaration on the Promotion of Patients Rights in Europe. 1994 5

innebär att det ska finnas ett avsnitt i ärendet eller som bilaga som anger vad konsekvenserna blir eller kan bli för barn. Asylsökandes och flyktingars rättigheter Landstingen har ansvar för att erbjuda sjukvård till alla människor som vistas i länet. För asylsökandes vård ersätts landstingen av staten, samt för flyktingar under en begränsad tidsperiod. Landstinget har särskilt uppmärksammat och belyst situationen för personer som vistas i länet utan uppehållstillstånd, så kallade gömda flyktingar eller papperslösa personer. I denna fråga är det mycket angeläget att landstingets olika verksamheter enbart fokuserar på huvuduppdraget att erbjuda en god vård på lika villkor, och inte medverkar till personer med beslut om avvisning grips. Den överordnade frågan för landstingets vidkommande är internationell lag om att alla människor har rätt till bästa möjliga hälsa. Den enskildes behov till vård står här över samhällets behov om att avvisa en person ut ur landet. Rätt till god vård på lika villkor Riksdagen beslutade i januari 1982 om hälso- och sjukvårdslag och att målet för hälso- och sjukvården skall vara en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Landstingen har ålagts att förutom att erbjuda sjukvård även förebygga ohälsa genom insatser riktade mot såväl människorna som miljön. Genom sin livsföring, goda levnadsvanor kan människor inte bara undgå eller begränsa sjukdomar och skador utan även öka sitt välbefinnande. För detta krävs bl.a. upplysning och information. Det främsta målet för sjukvården är en god hälsa för hela befolkningen. Det innebär att befästa, skapa eller återställa ett så gott hälsotillstånd som möjligt för individen. Det förutsätter allmänt förebyggande insatser för att så långt som möjligt begränsa riskerna i livsmiljön och därmed underlätta en god hälsopolitisk planering. Rätten till vård på lika villkor innebär att det ska vara möjligt för alla oavsett var de bor i landet att vid behov och på lika villkor få ta del av hälso- och sjukvårdens tjänster. Därav följer bl.a. att ekonomiska, sociala, språkliga, religiösa, kulturella och geografiska förhållanden inte får hindra den enskilde att erhålla vård. Behovet av vård, inom ramen för landstingets ekonomiska resurser, ska ensamt vara avgörande för vårdens omfattning och karaktär. Landstingets ansvar när det gäller miljöriktade insatser innefattar insatser i syfte att fastlägga hur faktorer i den yttre miljön och därvid inte bara kemiska, biologiska eller fysiska utan även sociala och psykologiska samt levnadsvanor inverkar på befolkningens hälsotillstånd. Idag vet vi att olika grupper i samhället söker och erhåller vård på olika villkor, vilket i sig är svårbemästrade frågor och forskningen på det här området är inte komplett. Det går dock att av bl.a. Socialstyrelsens studier notera att vården är ojämlik mellan könen, att HBT-personer inte får väl anpassad vård, att vissa minoritetsgrupper har sämre hälsa. Det är också konstaterat att socioekonomiska förhållanden har ett samband med hälsans utveckling. Rätten att inte diskrimineras I grunden är det en mänsklig rättighet att inte bli diskriminerad. Alla människor är lika i värdighet och den offentliga makten har ett särskilt ansvar för att säkerställa att den egna verksamheten lever upp till nationell och internationell lagstiftning. Rätten till god vård på lika villkor är egentligen paradoxal. Vad den innebär är motsatsen. Varje människa ska erhålla vård på olika villkor, på villkor som är anpassade till individen 6

och dennes förutsättningar till en god hälsa. Därför måste hälso- och sjukvårdens organisation och arbete vara utformat på ett sådant vis att man klarar av att möta personer med mycket olika och över tid skiftande behov det vill säga på likartade villkor. Alla människor ska efter sin förmåga och sina förutsättningar ges möjlighet till delaktighet på lika villkor. Det innebär att landstingets verksamheter behöver anpassas så att alla människor får möjlighet att ta del av dem. I grunden handlar det om att medverka till att olika hinder, språkliga eller funktionsmässiga av olika slag, kan elimineras eller åtminstone hanteras och klaras av. Rätten till sitt språk Sverige har fem officiella nationella minoriteter, vilket innebär att de bl.a. har rätt till information från det offentliga på sitt språk. Landstingen är inte juridiskt skyldiga att översätta allt skriftligt material, men det finns heller inget som talar emot att landstinget inte bör eller kan gå längre än vad som är angivit i lag. Det finns också flertalet stora grupper som inte har svenska som modersmål och därför behöver information på annat språk. Beträffande konsumtion av hälso- och sjukvård så vet man att den är lägre hos olika minoritetsgrupper, samt att hälsan ofta är sämre. Det är därför viktigt att landstinget tar krafttag i frågan om att öppna sjukvården för dessa grupper. Det handlar om aktiva informationsinsatser för att förklara sjukvårdens uppdrag och vad landstinget kan erbjuda, att översätta skriftligt material och skyltar. Den föreslagna gemensamma kundtjänsten ska kunna erbjuda information på olika språk men också genom olika medier, till exempel lättläst material, inläst material och punktskrift. Förnyad chefsutveckling En sådan anpassningsförmåga kräver ett uppmuntrande ledarskap, goda attityder och kontinuerlig vidareutbildning samt att denna typ av frågeställningar alltid hålls levande. Vi vill därför att landstingets program för chefsutveckling, förutom yrkesspecifika frågor, också inkluderar frågor om mänskliga rättigheter och antidiskriminerande arbete. Rätt till vård i tid Överenskommelsen mellan staten och landstingen om vårdgarantier har haft en begränsad effekt enligt Socialstyrelsen. Skillnaden mellan olika landsting har varit och är fortfarande stor. Sammantaget kan man konstatera att arbetet med att korta väntetiderna inte alltid varit prioriterat för landstingen, och att väntetider ibland har fungerat som buffert för landstingens planerings- och prioriteringsarbete. Det verkar vara som om att ingen har ansvar för den väntan som uppstår. I många fall uppstår den mellan två instanser och därmed finns ingen ensam ansvarig som är lojal med patienten och de bekymmer som kan bli till följd av en försenad behandling. Få hade tillåtit sig att vänta åtta månader på att få bilen undersökt; väntetider som hade varit helt oacceptabla inom andra områden har länge ansetts rimliga i sjukvården. Ett viktigt villkor i samband med överenskommelsen med staten var att om landstinget självt inte räknade med att kunna erbjuda vård i tid, så skulle patienten få hjälp att söka sig till annat landsting med kortare väntetid. Härvid brister också många landsting. Det saknas tillgänglig information och det uppfattas av många som komplicerat. Möjligheten för landsting med överkapacitet att locka patienter från andra län utnyttjas knappast överhuvudtaget. 7

Rätt till vård i tid Vi vill skärpa vårdgarantierna. Och för att det ska vara en garanti på riktigt så måste det få en konsekvens om den inte uppfylls. En garanti förpliktigar. Om landstinget inte klarar av att leva upp till vårdgarantin så ska ekonomisk kompensation utgå till den enskilde. (Av praktiska skäl är det dock inte möjligt beträffande telefonkontakt. Där kan dock ekonomiska incitament användas gentemot vårdcentralen från landstinget.) De föreslagna vårdgarantierna skulle vara enligt följande: 10 1 3 30 30 30 Telefonkontakt 10 minuter Tillgängligheten per telefon har ökat successivt på senare tid. I de flesta fall kommer patienterna fram till primärvården samma dag. Dock har det funnits flera exempel på enskilda vårdcentraler där tillgängligheten har varit omotiverat låg (omkring 50% av invånarna som ringt har kommit fram samma dag.) Med rätten till en enklare kontakt med vården (se nedan) och införandet av ett nytt telefonnummer genom vilket man kan nå hela sjukvården, inklusive rådgivning, bör det inte vara en omöjlighet att säkerställa att alla invånare, dygnet runt, inte behöver vänta oskäligt länge i telefonluren. Många av de stora företagen i Sverige har ambitioner som är högre ställda än att svara i telefon först efter tio minuter. Akutbesök 1 timma Alla patienter som söker akut vård gör det av en anledning, oavsett om den är medicinskt berättigad eller inte. Under alla år så har sjukvården beklagat sig över att patienter med lättare och icke akuta besvär söker sig till akutmottagningen. Detta har fått till följd att dessa patienter, och förstås ibland andra, har fått vänta många timmar i väntrummet. Det har också inneburit ett ineffektivt resursutnyttjande eftersom värdefull kompetens ofta använts för att behandla enklare fall som kunnat hanterats inom primärvården. Vårt förslag går ut på att alla som söker sig till en akutmottagning senast inom en timma ska ha fått komma i kontakt med läkare eller sjuksköterska för en första bedömning. Om patientens besvär är av sådan karaktär att han eller hon ska vända sig till primärvården, så ska patienten få besked om detta och hänvisas dit. Det bästa är emellertid om man rent fysiskt kan samlokalisera en dygnet-runt bemannad vårdcentral med akutmottagningen och har en gemensam dörr in. Då behöver inte den patient som är orolig för sin hälsa känna sig åsidosatt och att man måste vänta till dagen därpå för att söka vård. Samlokalisering, som idag finns eller planeras, vid länets akutmottagningar innebär ett effektivare patientflöde, men det gäller då att sjukhusen tillvaratar och effektiviserar sin personalplanering på ett sådant sätt att man kan tillgodogöra förbättringen, genom till exempel bättre arbetsmiljö, ökad kvalitet och bättre upplevelse för patienterna eller lägre kostnader. Det är också möjligt genom en fysisk samlokalisering samordna akutmottagningens verksamheter med primärvårdens jour, som därmed kan ha utökade öppettider från 22:00 till 08:00 genom att befinna sig vid akutmottagningens lokaler. Det ger en ökad tillgänglighet och en större upplevd trygghet för allmänheten. Sammantaget innebär det att patienten inom en timma antingen ska få erforderlig vård eller få besked om till vilken vårdcentral han eller hon kan söka sig. Om patienten ändå önskar vänta tills det finns möjlighet att träffa läkaren vid akutmottagningen så ska det vara tydligt för patienten hur prioriteringen går till och att det finns en risk att det tar lång tid. 8

Sjuksköterske- eller läkarbesök - 3 arbetsdagar Idag gäller sju dagar för ett läkarbesök. En skärpning av vårdgarantin i fråga om nybesök innebär inte i sig att vården ska möta fler patienter. (Under en given tidsperiod så är det ju lika många invånare som söker vård.) Det handlar istället om hur flexibel primärvården ska vara för att möta invånarnas behov av ett besök. Eftersom skärpningen i fråga om tid på ett sätt kompenseras genom att invånaren kan få möta en sjuksköterska tror vi inte att det skulle vara omöjligt för vårdgivaren att svara upp mot den nya tidsgränsen. Det första besöket måste inte alltid ske hos läkare. Sörmlänningen borde alltid ha rätt att träffa en sjuksköterska inom tre dagar om man är orolig för sin hälsa eller välbefinnande. Om sjuksköterskan bedömer så bedömer möter patienten också en läkare. Antalet patienter som detta kommer att beröra är begränsat och det bör vara möjligt för primärvården att hantera desa återbesök inom utsatt tid. Specialistbesök - en månad Idag skickar distriktsläkaren (i primärvården) en remiss till specialistläkaren, och det är den senare som schemalägger, planerar och kallar patienten i särskild ordning. Många gånger ägnas det första besöket hos specialisten åt att göra undersökning och ta prover, och patienten blir därefter kallad en andra gång för att få själva behandlingen. Det är inte sällan som distriktsläkarens provtagningar måste göras om en gång till av specialisten. Det kan handla om att det saknas ett prov, det är inte fullständigt, det är felaktigt utfört, det är inte tillräckligt dokumenterat eller det går helt enkelt inte att läsa vad det står på remissen. Ibland vill specialisten göra undersökningen själv för att fullt ut förvissa sig om patientens tillstånd. Det innebär att ett helt läkarbesök går åt för att göra om vad som gjordes, eller borde ha gjorts, vid det första besöket. Med nuvarande vårdgaranti innebär det att det kan gå upp emot sex månader innan behandlingen påbörjas, något som om inte annat torde te sig samhällsekonomiskt ineffektivt (med hänsyn taget till förlorade skatteintäkter och kostnader inom socialförsäkringen). Landstinget bör säkerställa att det finns genomgripande vårdprogram för fler diagnoser och att vårdprogrammen kvalitetssäkras. Genom olika metoder borde det vara möjligt att se till att den remitterande läkaren genomför alla erforderliga prov och undersökningar på ett korrekt sätt, och därmed spara tid för patienten och samhället. Därmed kan också specialisten vara säker på att all nödvändig information finns på remissen. Specialistläkarna väljer idag själva när de vill kalla patienten så att det passar med aktuellt tjänstgöringsschema och beroende på hur prioriterad patienten är. Vår utgångspunkt är att det måste till ett delat ansvar mellan specialist och remitterande läkare, samt att det finns praktiska möjligheter, genom datoriserat bokningssystem, för distriktsläkaren att vid den första kontakten med patienten också erbjuda en passande tid hos specialist. Ett vanligt bekymmer idag är att personalschemat läggs fast en eller två månader framåt, och det gör att det inte är möjligt att erbjuda en patient tid för besök som ligger längre fram i tiden. Därför bör man överväga att scheman görs upp på två eller tre månaders-basis, så att den remitterande läkaren direkt kan se när det är möjligt att erbjuda besök. Patienten kan därmed också få större inflytande när specialistbesöket äger rum. Det är värt att även här komma ihåg att inget annat serviceföretag av landstingets storlek skulle komma på tanken att ensidigt kalla till ett möte, utan att först prata med den som mötet gäller. 9

Diagnos en månad Idag finns ingen tidsbegränsning för hur länge utredning och provtagning får ta innan beslut fattas om behandling. Det innebär att det kan ta flera år från patientens första kontakt till behandling äger rum, något många kan vittna om. Ur en aspekt är det mycket svårt att sätta en definitiv tidsgräns för diagnostisering. Flertalet åkommor är förstås mycket komplicerade. Det i sig ska inte hindra att landstinget som arbetsgivare ställer krav på att prov och undersökningar ska genomföras effektivt. Patientens tid är värdefull och om patienten har smärta, obehag eller nedsatt förmåga är det av största vikt att sjukvården arbetar så snabbt som möjligt. Om diagnos inte kan ställas inom den föreskrivna tiden utgår ingen patientavgift för de läkarbesök som kvarstår till dess patienten har tillfrisknat, dock högst under tolv månader. Behandling - en månad Flera aspekter kring att kalla patienter till tider som ännu inte är schemalagda har beskrivits ovan. Men det kan vara värt att understryka ännu en gång att sjukvårdens problem ofta handlar om logistik. Att införa en behandlingsgaranti (efter besök hos specialist) på en månad innebär inte en högre arbetsbelastning på vården, annat än på mycket kort tid. Det är lika många som är sjuka oavsett vårdgarantin och det är lika många som behöver behandling. Det är bara en fråga om när, och det är faktiskt så att en skärpt vårdgaranti underlättar för sjukvården. Ovanstående problem med schemaläggning kännetecknade situationen vid Frölunda sjukhus i Göteborg, men efter ett internt beslut om att skärpa vårdgarantin så att den överensstämde med schemat så underlättades planeringen och patientflödet gick smidigare. Det finns heller ingen naturlag som säger att en månads väntetid till behandling skulle vara en orimlighet. I många länder finns inte väntetider som fenomen överhuvudtaget. Det är heller inte motiverat att påstå att dessa länder skulle ha en överkapacitet inom sjukvården, utan i mångt och mycket handlar det om attityd och synsätt. I Sverige, och Sörmland är inget undantag, så har det gått så långt att patienten har reducerats till en anonym varelse som kan kallas när som helst. Många kan vittna om att man fått en kallelse till sjukhuset klockan åtta på morgonen trots att det framgår av adressen att man har en timmas resväg eller mer. Med dessa nya förslag så blir det tydligt att patientens ställning stärks och tydligare hamnar i centrum för hälso- och sjukvårdens arbete. Rätt till kvalitativ vård Enligt hälso- och sjukvårdslagen och annan lagstiftning ska vårdinsatserna vara baserade på vad som brukar benämnas vetenskap och beprövad erfarenhet samt kunna relateras till olika kvalitetsnormer. Vad som är kvalitativ vård är dock svårt att entydigt avgöra. Det kan tyckas som en självklarhet att sjukvårdshuvudmannen ska veta att de insatser som görs faktiskt har en bevisad nytta. Men så enkelt är det inte. Utvecklingen av kvalitetsbegreppet i svensk hälso- och sjukvård är en ny företeelse. Kunskapsproduktionen i Sverige är förhållandevis begränsad. Statens tillsyn bygger på summarisk stickprovskontroll och granskningen ska i huvudsak utföras av landstingen själva. De nationella riktlinjer som tagits fram är fortfarande i sin linda och de lokala vårdprogram som landstingen utvecklat är långt ifrån alltid tillämpade. 10

Två läkare inom samma disciplin som jobbar vägg i vägg behöver med ingalunda säkerhet använda samma tekniker. Inom Landstinget Sörmland erkänner man att det finns en lång väg att gå för att få alla läkare, och andra professioner, att använda sig fullt ut av de vårdprogram som tagits fram. För att inte tala om att utveckla vårdprogram så att de blir heltäckande. Diabetes är en folksjukdom och svarar enligt vissa för upp emot 10 procent av landstingens vårdkonsumtion. Ändå brister primärvården ordentligt med att använda sig av det nationella kvalitetsregister som finns. Att fullt ut använda sig av kvalitetsregister är inte i sig ett mått på god kvalitet, men det ger oss en typ av underlag för att kunna diskutera vilka insatser som gjorts och vad som blivit resultatet. En annan aspekt på kvalitet är att alla insatser och processer är dokumenterade. Det innebär att när det faktiska resultatet avviker från det förväntade, så kan man gå tillbaka och se om något i behandlingen avvek från vad som var dokumenterat. Tack vare avvikelseanalys så kan sjukvården lära sig av sina misstag och därmed förbättra sig. En lärande organisation är inte liktydigt med att vården som ges håller hög kvalitet, men det ökar naturligtvis förutsättningarna. Rätt till kvalitetssäkrad vård Att vården är kvalitetssäkrad innebär att de moment som ingår är fastställda och dokumenterade, och att vårdgivaren så långt det är möjligt håller sig till det som är överenskommet. Att vården är kvalitetssäkrad innebär inte att det aldrig inträffar fel. Om något går fel på vägen så ska det vara möjligt att utvärdera varför och då ges möjlighet att ständigt förbättra vården. Rätt till evidensbaserad vård Sverige står för en mycket liten andel av den vård- och hälsokunskap som produceras i världen. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) verkar för att kartlägga och medverka till att ny kunskap introduceras. För närvarande är detta arbete ganska blygsamt till sin omfattning. Det finns heller inget organiserat arbete för att säkerställa att gamla behandlingsmetoder utrangeras. Bland läkare finns en stor mångfald av vilka metoder man föredrar och det har tills idag i princip varit upp till behandlande läkare att själv besluta om man vill använda en äldre beprövad eller nyare effektivare metod. För patienten innebär det att valet av läkare avgör vilken metod och därmed också vilken kvalitet på vården man får. Det är inte rimligt att de folkvalda ska vara delaktiga i vilken behandlingsform som erbjuds patienterna, men däremot ska landstinget ställa krav på att alla behandlingar har vetenskapligt stöd, att de är utvärderade och beprövade, att de är effektiva och dokumenterade. Landstingen ska också se till att de vårdprogram som finns följs i praktiken, och när avsteg sker ska detta dokumenteras. Det är viktigt för patientens bästa att man kan lita på att de behandlingar som ges har vetenskaplig grund och genomförs på samma sätt av olika läkare, så att man om något går fel kan gå tillbaka i händelseförloppet, identifiera vad som gick fel och därmed också rätta till felet. Särskilt ska den medicinska revisionen granska tillämpningen av ny medicinsk kunskap som kontinuerligt introduceras i sjukvården men där landstinget idag brister i uppföljningen. 11

Rätt till haveriutredning Inom sjukvården genomförs varje dag stora ingrepp som både kan vara verkningsfulla och förbättra patientens hälsa, om allt går bra, men som också av olika skäl kan ställa till mer bekymmer och biverkningar. Sjukvård är förenat med risker och den har inte alltid ett fulländat resultat. I händelse att en behandling kraftigt försämrar hälsan hos patienten bör landstingen vara skyldiga att inte bara anmäla händelsen till Socialstyrelsen (Lex Maria), utan på eget initiativ alltid genomföra en noggrann utredning. Långt ifrån tillräckligt ofta är patienten delaktig i den anmälan som lämnas in där dennes synpunkter lyfts fram. Utredningen ska klarlägga vad som händer och om möjligt varför, och syftar till att bidra till att göra landstingen till lärande organisationer. Rätt att välja läkare Att få vård när man är sjuk är en fråga om värdighet. Det är också ett tillfälle när vi som människor befinner oss i ett sårbart läge, både på grund av sjukdomens art, men också beroende på att vi befinner oss i beroendeställning och har lägre kunskap om vår egen kropp än den som behandlar oss. Så har det alltid varit. Det som är viktigt är därför att man har rätt att välja vilken läkare man ska gå till. Av praktiska skäl så måste det naturligtvis få förekomma undantag, men grunden ska vara att sörmlänningen ska vara den som avgör vem ska som diagnostisera och behandla. Den rätten ska finnas i Sörmland, i Sverige och i Europa. Rätt till vård i Europa Vi har länge arbetat för människors rätt att söka vård fritt inom Europeiska Unionen. För många är det en främmande tanke att söka sig utomlands trots att det kan innebära många fördelar för den enskilde och därmed också för samhället. Det främsta skälet är att det saknas information och därmed upplevs som komplicerat. Idag krävs oftast, dock inte alltid, förhandsbesked från hemlandstinget. Det gör att det finns administrativa hinder som behöver rivas för att underlätta den fria rörligheten. Utgångspunkten borde vara att alla människor i EU borde ha rätt till vård på lika villkor. Om en behandlingsform är godkänd i ett land, så borde inte ett annat land ha rätt att neka den. Det måste vara upp till varje land att säkerställa att vårdens ges med hög kvalitet. Det ska sedan vara upp till staterna att göra upp om betalningen. I grunden är det som är bra för den enskilde också bra för samhället. Om en patient med en nackskada efter en bilolycka vill söka sig till ett grannland och få en operation inom några veckor istället för att vänta sex månader hemma, så måste det ses som en gemensam vinst för samhället och inte som en osolidarisk handling. Rätt till fast vårdkontakt Alla har rätt till en fast vårdkontakt inom hälso- och sjukvården. Vi anser att det inte måste vara en legitimerad läkare, utan det kan vara vilken legitimerad person som helst som patienten har förtroende för, till exempel en distriktssköterska, sjukgymnast eller psykolog. Att vara vårdkontakt innebär att man har ett ansvar för att säkerställa patientens behov av samordning, kontinuitet och patientsäkerhet. Många sörmlänningar är ovetande om rätten till fast vårdkontakt och vad det innebär. Landstinget ska därför i sin 12

informationsverksamhet upplysa om detta samt genomföra riktade utbildningar till personalen om vad ansvaret innebär. Rätt till vårdlots Moderaterna i Sörmland gick till val på att alla invånare med behov ska erbjudas en vårdlots. Det beslutades också av Landstingsfullmäktige i budget för 2008. Ändå har beslutet inte verkställts. Vi anser att personer med kroniska sjukdomar eller med särskilda vårdbehov ska erbjudas att få hjälp av en vårdlots som har till uppgift att se till att insatser planeras, samordnas och genomförs. Vårdlotsen är vårdutbildad med god kännedom om sjukvårdens organisation och ska kunna ta tillvara patientens rättigheter att söka sig till bästa möjliga vård. Om patienten så önskar ska vårdlotsen kunna företräda patienten gentemot olika instanser. Vårdlotsen ska sträva efter ett oberoende i arbetet gentemot den medicinska professionen och vara uppdaterad om förutsättningarna att söka vård även utanför Sörmland. Det är en gammal sanning att hälften av sjukvården konsumeras av högst en tjugondel av befolkningen. Det innebär att det i Sörmland är omkring 10 000 personer som använder en majoritet av sjukvårdens resurser. Resterande del av befolkningen kommer sällan i kontakt med sjukvården, och då oftast bara med vårdcentralen. Om landstinget kan organisera sig på ett sådant sätt att man kraftsamlar kring de personer som ofta söker sig till sjukvården med oklar sjukdomsbild, och som normalt ständigt befinner sig mellan olika vårdinrättningar, skulle mycket resurser frigöras. Sedan 1970-talet har det varit avsikten med primärvården och utvecklandet av närvårdskonceptet. Trots att det har varit en politiskt mycket prioriterad fråga så har primärvårdens andel av sjukvårdens kostnader varit konstant eller sjunkande. Rätten till en vårdlots är därför tänkt som en påskyndande faktor och ett komplement till närvårdsuppdraget. En patient som den senaste 12-månaders-perioden besökt någon av länets akutmottagningar vid tre tillfällen eller fler ska regelmässigt erbjudas en vårdlots. Skälen till detta är att det i vissa fall är andra bakomliggande orsaker till att människor söker vård. Det kan vara till exempel sociala skäl som ska tillgodoses genom hemkommunens försorg. Rätt till skolhälsovård Den svenska skolhälsovården håller generellt hög kvalitet. Samtidigt vittnar många unga, föräldrar och vårdpersonal om att skolhälsan har en allt mer undanskymd roll trots politiska ambitioner på detta område under lång tid. Vi vet att skolhälsan är mycket viktig för att tidigt upptäcka barns och ungas särskilda stöd- och/eller vårdbehov. Flera tydliga exempel handlar om ätstörningar som ofta drabbar flickor liksom social utsatthet och mobbing. Att erbjuda hälso- och sjukvård i samband med den obligatoriska skolgången är strategiskt mycket viktigt eftersom det på ett kostnadseffektivt sätt gör vården tillgänglig för alla barn och unga. Ingen annanstans i samhället är det lika enkelt att nå alla personer i samhället utan åtskillnad i en viss ålderskategori. Att då finnas på plats inte bara en timme måndag morgon är oerhört viktigt. För att lyfta upp resursfrågan till högsta politiska nivå, landstingsfullmäktige, vill vi att en skolhälsopeng ska fastställas varje år i budgeten. På det viset kan politiken ta makten över resursfördelningen och säkerställa att de ekonomiska medlen går dit man vill. Det är också viktigt att det finns ett socioekonomiskt tillägg, i likhet med reformen om Hälsoval Sörmland. 13

Rätt till skolhälsopeng På grund av skolans fysiska utformning så är det sällan möjligt att öppna för fler aktörer inom skolhälsovården, men en skolhälsopeng innebär att resursfördelningen blir tydlig och transparant. För varje elev ska det avsättas ett belopp, med socioekonomiskt viktning, som ska användas för läkarinsats i skolhälsovården. Över- och undervikt Idag ser vi en oroande utveckling i samhället när fler barn än tidigare inte äter hälsosamt och blir överviktiga. Närmare var tionde barn väger för mycket. Bland unga flickor är det ibland omvänt, många väger för lite. Kunskaper om kost och motion har inte utvecklats i samma utsträckning som socker och fett blivit mer tillgängligt. Ett stort ansvar ligger förstås på föräldrar, men också hos det allmänna. Offentliga aktörer behöver utöka samarbetet för att motverka dålig hälsa hos barn och unga, såväl fysisk som psykisk. Landstingets ansvar är att bidra med den medicinska expertis som är nödvändig för att kommunerna, med ansvar för skola och fritidsgårdar, ska kunna utveckla sina verksamheter i önskad riktning. Landstinget har genom skolhälsovården också ett viktigt ansvar för att arbeta förebyggande och tidigt upptäcka barn med bristande hälsa. Psykisk ohälsa Utvecklingen av den psykiska ohälsan hos barn är alarmerande. Trots att Sverige är ett barnvänligt land och att mycket görs för att förbättra barns situation så återstår mycket att göra. Barn och unga är fortfarande en grupp vars problem inte tas på lika stort allvar som vuxnas. Dessutom är uppmärksammas inte psykisk ohälsa lika mycket som andra sjukdomar, och därför är det inte svårt att förstå varför detta inte prioriterats tillräckligt mycket. Vi anser att skolsköterskan ska vara barnets fasta vårdkontakt tills dess att psykiatrivården tar över ansvaret. Med den ordningen kommer ansvarsförhållandet alltid att vara tydligt. Det kommer att medföra ett utökat men välbehövligt uppdrag för skolhälsovården. Rätt till hjälpmedel Landstinget Sörmland deltar i ett pilotprojekt med Hjälpmedelsinstitutet kring fritt val av hjälpmedel. Naturligtvis behöver projektet utvärderas, men ansatsen är mycket god. Vi vill att det införs en nationell hjälpmedelsgaranti. Den som är i behov av hjälpmedel ska själv ha rätt att välja vem som ska tillhandahålla dem. Rätt till gott bemötande Rätten till ett gott bemötande handlar i huvudsak om två aspekter; dels att bli professionellt bemött och med respekt, dels att inte bli diskriminerad. Gott bemötande och respekt för patientens självbestämmande är stadsfäst i hälso- och sjukvårdslagen, men det innebär inte ett principiellt krav på samtycke från patienten. Det anges bara att vården ska ges i samråd så långt det är möjligt och med respekt för den enskilde. Det finns alltså inget absolut krav på samtycke för att vården ska vara tillåten naturligtvis med undantag för situationer som regleras med särskild lagstiftning om tvångsvård. Formerna för samtycket är inte heller reglerat, det krävs till exempel inte att det är skriftligt uttryckt, inte ens heller muntligen. Ofta föreligger endast underförstått, tyst samtycke. 14

Patienten borde i princip ha oinskränkt rätt avstå från behandling och kan därmed kräva att en åtgärd genast avbryts eller aldrig vidtas. Det kan finnas skäl till att införa skriftligt samtycke inför vissa åtgärder, till exempel kirurgiska ingrepp (vilket tillämpas i flera länder). Med gott bemötande avser många också andra saker, till exempel tillgång till information och att vårdkontakten präglas av medmänsklighet, empati och förståelse. Särskilt viktigt blir detta när patienten befinner sig i underläge. Rätt till integritet Rätten till integritet är naturligtvis något mera än ett adekvat bemötande. Ett tydligt exempel är rätten till kroppslig integritet, som har skydd i Regeringsformen 2:6 12. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning får inte ske utan stöd i lag till exempel vid tvångsvård, och det gäller alla former av undersökningar och behandlingar. Enligt Världshälsoorganisation är det en förutsättning med samtycke för all typ av vård (prerequisite for any medical intervention) och att en patient alltid har rätt att neka eller avbryta en behandling. Sedan 2003 är patienternas genetiska integritet garanterad i lagen om biobanker. Innan lagring av prover lagras i biobanker måste patienten lämna samtycke. Det finns inget generellt krav på samtycke för att en behandling ska vara tillåten. Det saknas regler för vilken vård som får ges om det inte är möjligt att inhämta samtycke. Bedömningen av vilka åtgärder som kan anses tillåtna får istället göras genom tolkning av den allmänna nödregeln i brottsbalken (24 kap 4 ). Det är inte rimligt att personal ska ägna sig åt tolkning av allmänt formulerade regler i svensk straffrätt i en pressad arbetssituation. Mot bakgrund av regeringsformens uttryckliga lagkrav för påtvingade kroppsliga ingrepp kan det inte anses vara tillfredsställande att tvång i vården utövas regelmässigt med hänvisning till den allmänna nödregeln i brottsbalken. Därför är sjukvården i behov av tydligare regler för vad som gäller samtycke i allmänhet, och för situationer där samtycke saknas i synnerhet. Om det inte finns medicinska skäl ska sjukvårdspersonal inte ställa frågor om patientens sexuella läggning eller sexualvanor i syfte att respektera patientens sexuella integritet. Denna fråga är dock inte tydligt reglerad i lag eller annan förordning. Till den sexuella integriteten hör också rätten att inte bli sexuellt utnyttjad. Här finns emellertid skydd i brottsbalken där bestämmelsen anger att det är straffbart att utnyttja någon person i beroendeställning. Religionsfriheten skyddas i regeringsformen. Att respektera patientens religiösa integritet kan innebära kompromisser för sjukvården och ställa krav på kreativt tänkande och nya lösningar. Det kan handla om de yttre betingelserna för hur vården bedrivs till vårdens innehåll. Det är värt att notera att patientsäkerheten så långt som möjligt ska främjas och att patienten noggrant informeras om valmöjligheterna och dess konsekvenser. Rätt till sin journal Som patient ska man ha rätt att ha tillgång till och läsa sin egen journal. Idag är journalen dock landstingets, och inte patientens egendom. Principen är att journaler och anteckningar däri sparas för evig tid. Det innebär att om läkaren skriver en felaktighet eller något ovidkommande (även ur medicinsk synpunkt) så kan patienten inte kräva rättning. Den nya patientdatalagen medger utökade möjligheter för patienten att ta del av sin journal, men också att se vilka som öppnat journalen. 15

WHO:s deklaration om mänskliga rättigheter anger emellertid att patienter har rätt att kräva rättelse, komplettering, radering, förtydligande eller uppdatering av patientinformation som är felaktig, otillräcklig eller inaktuell eller som inte är relevant för att ställa diagnos, behandla eller vårda. (se 4.5) Därmed anser vi att det finns stöd för att patienten ska ha rätt att under vissa omständigheter kunna påverka innehållet i sin journal. Rätten att påverka vårdens innehåll Vården ska ges med respekt för patienten och dennes självbestämmande. I juridisk mening krävs dock inte ett uttryckligt samtycke från patienten för att en behandling ska vara tillåten inte ens vid större ingrepp och operationer. Det ställs heller inga formella krav på att patienten ska vara informerad om vad ingreppet består av eller tänkbara biverkningar, även om detta säkert nästintill alltid sker. Sjukvården är heller inte idag skyldig att informera om olika behandlingsformers kvalitativa resultat och olika vårdgivares och läkares tidigare prestationsresultat. Mer vanligt är det att sjukvården brister i att informera patienten om dennes rättigheter att välja vård i hela Sverige och inom EES-området. Därmed finns det anledning att fundera över patienternas möjligheter och rätt att påverka vårdens innehåll. Ofta lyfts problemen fram med att patienterna är pålästa och har sökt information via andra kanaler, än genom sin primärvårdsläkare. Patienter som är aktiva och ställer krav uppfattas ofta som ett besvärande moment och att tid och kraft går åt till att förklara och korrigera de föreställningar som patienten har, istället för att uppmuntra fortsatt engagemang om den egna hälsan. Många vittnar om att det krävs anhöriga som en slags förkämpar gentemot sjukvården, och som måste argumentera varför en undersökning eller behandling är nödvändig. Ofta måste då stora delar av sjukdomshistorien redogöras och man behöver hänvisa till tidigare besök och konsultationer, något som inte alltid är möjligt för de mest utsatta som kan sakna egna kunskaper om hur sjukvården är organiserad. Rätt till inflytande i vården Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska beslut om behandlingsformer tas av läkaren i samråd med patienten. Den enskilde ska kunna utöva inflytande över sin hälsa och vilken vård som ges. För att kunna tillvarata sin rätt till inflytande i vården är det viktigt att läkaren inte bara redogör för sin rekommendation till behandling, utan först redogör för vilka alternativ som finns att tillgå. Det kräver en bredare ansats från läkaren att på ett pedagogiskt sätt förklara hur bedömningen är gjord och varför en viss typ av behandling är att föredra framför en annan, samt var det är bäst att behandlingen ges. Inte sällan presenteras läkarens rekommendation som enda beslutsunderlag, och det är väldigt svårt för den enskilda patienten att ta ställning till om det finns någon bättre lämpad behandling, till exempel alternativa vårdformer. Som patient har det blivit allt viktigare att vara påläst inför läkarbesöket, att ha sökt information på internet, och att ha utnyttjat personliga kontakter inom sjukvården för att få en allsidig belysning av vårdutbudet. Så borde det inte vara. Man ska alltid vara säker på att vårdgivaren alltid agerar för patientens bästa, och inte i första hand är lojal mot landstingets egna verksamheter. Rätt till alternativ behandling Problemet med svensk sjukvård är att den är enkel i teorin, men organisatoriskt är den mycket komplicerad där till och med anställda med lång bakgrund inom landstinget inte kan 16

få rätsida med hur vissa patienter ska bete sig för att få adekvat hjälp. I denna typ av frågor är det ett stort bekymmer med att sjukvården är starkt specialiserad och att det inte finns en enskild person som är ansvarig för samordningen av vården gentemot patienten. Ifall läkaren anser det nödvändigt med återbesök för uppföljning så sker säkert det. Men mycket sällan följer till exempel primärvården upp att besöket hos specialist utfäll väl för att säkerställa att patienten är nöjd. Härav följer att det finns ett stort behov av vårdlotsar som ska stå på patientens sida och inte ha sin lojalitet till sina kollegor i sjukvården. För en och samma diagnos finns det ofta flera olika typer av behandlingar, och ibland kan två eller flera vara lika effektiva och bygga på vetenskaplig grund. Man kan tycka att åtminstone i dessa fall ska patientens vilja vara den som får vågskålen att väga över för ett av den ena behandlingsalternativen, och inte läkarens personliga preferenser. Rätt till enskildhet Patienten har rätt att tala med sin läkare i enrum. Det är också en rättighet att endast de personer som är nödvändiga för att genomföra en medicinsk åtgärd är närvarande i rummet, om inte patienten samtycker eller begär annat. 4 Rätt till smärtlindring I samhällsdebatten om sjukvården är det möjligt att skönja en misstro mot patienter som kräver smärtlindring. Ett exempel gäller att det finns artiklar i dagstidningar om att det är positivt att föda barn utan ryggmärgsbedövning. Denna typ av argumentation gör att förlossningsrädslan förstärks och att rätten till smärtlindring ifrågasätts. Smärta är i högsta grad subjektiv och därför måste patientens önskemål väga mycket tungt. Endast om det är uppenbart medicinskt olämpligt bör läkaren avstå från att erbjuda smärtlindring. Rätt till en andra bedömning Enligt Världshälsoorganisationens deklaration om mänskliga rättigheter har alla patienter rätt till en second opionion ( 2.7). Landstingskatalogen anger däremot följande: Har du en skada eller sjukdom som är livshotande eller särskilt allvarlig har du i vissa fall rätt att få ytterligare en medicinsk bedömning. Få sörmlänningar känner till denna rättighet och det är mycket sällan som den utnyttjas. Medicin är inte en exakt vetenskap i fråga om rätt eller fel. Olika läkare gör olika bedömningar och för att säkerställa att den vård som ges är av högsta kvalitet är det viktigt att öppna upp för invånarna att också i praktiken kunna få ta del av en andra bedömning. Rätt till en andra bedömning Nuvarande regler är väldigt stramt hållna; hur stramt är svårt att bedöma, möjligtvis är man i sjukvården mer generös än vad informationen till allmänheten låter påskina. Likväl är det angeläget att det formella regelverket tydligt står på patientens sida. Vi anser inte att man måste ha en livshotande sjukdom för att få en andra bedömning. Vi tror att sjukvården som helhet mår bra av ökad transparens och det ökade erfarenhetsutbyte som uppstår när två läkare bedömer samma patient. Det ökar också kvaliteten på den vård som ges och stärker patientens ställning gentemot vårdgivaren. 4 A Declaration on the Promotion of Patients Rights in Europe. 1994 4.7 s.12 17

Mycket litet talar för att invånarna skulle överutnyttja mer generösa regler om rätt till en andra bedömning. De allra flesta är mycket nöjda med sin läkarkontakt och det är väldigt sällan någon är särskilt missnöjd. Istället handlar det om patienter som är oroliga för sin hälsa och vilken behandling som finns att tillgå. Om en ytterligare bedömning kan mildra patientens oro och ängslan så är det något landstingen måste ta på allvar. Det finns de som hävdar att rätten till en andra bedömning är kostnadskrävande, och kanske har man rätt i det. Men missnöjda, oroliga eller frustrerade patienter är ingen vinst för landstinget. Många söker sig vidare i sjukvården om och om igen, bland annat för att de inte upplever sig ha fått kontakt, blivit tagna på allvar eller respekterade inför de, i flera fall, existentiella frågor patienten ställer. Rätten till en andra bedömning kan i förlängningen öka allmänhetens förtroende för sjukvården och därmed bidra till ökad kostnadseffektivitet. Rätt till korrekt information Alla patienter har rätt till individuellt anpassad information om det egna hälsoläget och vilka alternativa behandlingar som finns. Man ska också ges objektiv information om var olika behandlingar ges och med vilken kvalitet. Världshälsoorganisationens deklaration om patientens mänskliga rättigheter anger följande: Patients have the right to be fully informed about their health status, including the medical facts about their condition; about the proposed medical procedures, together with the potential risks and benefits of each procedure; about alternatives to the proposed procedures, including the effect of non-treatment; and about the diagnosis, prognosis and progress of treatment. 5 Många kan vittna om att man som patient måste kämpa för att få tillgång till information och vidare behandling. För många känner sig låsta i ett moment-22 scenario, där man måste ha goda kontakter eller ha utvecklade retoriska förmågor för att komma vidare till rätt instans. Så ska det inte vara. Rätt till information om hälsan Ibland upplever läkare att patienter redan diagnostiserat sig själva (kanske efter att ha sökt information på internet) och bara vänder sig till sjukvården för att få recept till ett visst läkemedel. Den utvecklingen känns hotande av vissa. Men i grunden är det bra att invånarna känner större ansvar för sin hälsa och välbefinnande och har lärt sig ställa krav på sjukvården, och som kan diskutera med sin läkare. Många sörmlänningar känner inte till att de kan söka vård var de vill i landet och även utomlands. Få känner till hur man tar reda på väntetider och hur man kan mäta kvalitet vid olika sjukhus och vårdcentraler. Och det är inte konstigt med tanke på hur underutvecklad landstingets information är till allmänheten i dessa frågor. På landstingets hemsida framgår till exempel att varje vårdcentral har ett särskilt upptagningsområde och att man beroende på bostadsort ska gå till en viss vårdcentral. 6 Tydligen har även landstinget missat att förklara för allmänheten att man får söka vård var man än befinner sig i landet. Patienter har rätt att få en skriftlig sammanfattning av sin diagnos, behandling och vård i samband med att de skrivs ut från en vårdinrättning. 5 A Declaration on the Promotion of Patients Human Rights. s10 2.2 6 http://www.landstinget.sormland.se/halsa_vard/vardcentral/eskilstuna_vardcentral/froslunda_vardcentral/froslundasupptagningsomrade/ 18

Rätt till samordnad information Rätten till korrekt information underlättas genom en samordnad informationshantering. Det är lättare att säkerställa att alla får korrekt information om landstinget har ett gemensamt telefonnummer där man kan söka information om vad som gäller. Invånarna ska alltid garanteras korrekt information om hur sjukvården är uppbyggd, vart man ska vända sig och vilka rättigheter man har. Det särskilda valfrihetskansliet ska därför integreras med sjukvårdsrådgivningen, så att all information kan ges till invånaren vid samma tidpunkt. Rätt till information om väntetider Enligt beslut i landstingsbudget för 2007 och 2008 ska allmänheten särskilt informeras om väntetider vid olika mottagningar. Ändå har mycket litet gjorts för att underlätta för invånarna att i förväg kunna ta del av vad väntetiderna är för en viss behandling vid en viss avdelning. Sådana uppgifter uppdateras kontinuerligt och rapporteras in till nationella databaser, varför det är en enkel åtgärd att koppla rapporteringen till landstingets hemsida. Rätt till säker vård På senare tid har man börjat uppmärksamma att hälso- och sjukvården med allt mer sofistikerade och verksamma behandlingsmetoder också har en baksida. Patienter skadas till följd av till exempel felaktig medicinering. Det finns uppgifter om att fler än två tusen människor dör i den svenska sjukvården till följd av felaktiga behandlingar. Om det stämmer skulle Sörmlands andel vara runt hundra personer, ett påstående som naturligtvis måste hanteras med varsamhet. Enligt Socialstyrelsens undersökning år 2007 inom den somatiska vården hade drygt 8 procent av patienterna fått vårdskador. De vanligaste skadorna var infektioner, läkemedelsskador och fallskador. Ungefär hälften hade fått lindriga skador, en tredjedel fick skador som läkte inom ett åt. En tiondel fick bestående men och tre procent dog till följd av skadorna. Kostnaderna för Sverige landstings vårdskador beräknas till 3,8 miljarder kr/år. Rätt att inte skadas av vården Det är lätt att vilja tro att den medicinska vetenskapen inte tillåter misstag. Man vill gärna tro att läkare till sin profession är ofelbara och alltid, med hjälp av tillräckligt många prover och analyser, kan diagnostisera och behandla med alla tillgängliga metoder. Vi har i alla tider lärt oss att intuitivt lita på läkaryrket. Det är därför svårt att föreställa sig att läkare kan göra enkla fel som får allvarliga konsekvenser. Landstingen bör uttala en nollvision för skador inom hälso- och sjukvården. Rätten till upprättelse Som människa har man behov av rättvisa. Och det viktigaste för rättvisan är inte kompensation utan att sanningen kommer fram. Om landstinget, trots goda intentioner att behandla eller bota en patient, råkar skada en patient så är det viktigt att detta utreds och framställs sakligt så att alla inblandade får veta vad som hänt, och om möjligt varför. Det är viktigt av tre skäl. Det är viktigt för att kunna erbjuda en fortsatt korrekt behandling. Det är viktigt för att patienten ska få kännedom om sin hälsostatus. Och det är viktigt för att sjukvården ska lära sig av sina misstag. 19

Krav på analys Nollvisionen för patientskador kräver att det genomförs en avvikelseanalys när man upptäcker att fel har begåtts. Syftet är inte att utreda enskilda anställda ansvarsförhållanden, utan att bidra till en lärande organisation och til syvende og sist undvika att liknande fel uppstår igen. För närvarande finns ingen heltäckande statistik över hur många fel som begås av olika grad, utan man är hänvisad till uppskattningar och rent av gissningar. Det många är överens om är att antalet fel är stort. Förutom att man gör en avvikelseanalys så är det viktigt att erfarenheterna sprids inom hela sjukvården genom vidareutbildningar och vid andra tillfällen. Landstingets enhet för medicinsk utveckling har här ett stort ansvar för att samla in information, också från andra landsting och andra länder, kring senaste rön och erfarenheter. Medicinsk revision Den medicinska revision som landstingsfullmäktige beslutat om väntar fortfarande på verkställan. Medicinsk revision syftar i första hand också till att bidra till ökad kunskap och förståelse och ska resultera i ökad medicinsk vårdkvalitet. Revisionen ska utföras av framstående och oberoende expertis som leder jämförandet av medicinska resultat och behandlingsmetoder. Det är sällan som behandlingsmetoderna är kvalitetssäkrade och att läkarna behandlar samma sjukdom på likartat sätt. För många diagnoser saknas vårdprogram, och även om det finns vårdprogram så är det inte garanterat att dessa följs. Landstinget kan idag inte garantera att all vård ges på evidensbaserade grunder. Rätten till skadestånd Även om rätten till kompensation inte är det viktigaste för en patient som skadats i sjukvården så är det en mycket viktig signal om att systemet har uppmärksammat skadan och att man tar patientens rättigheter på allvar. Skadeståndet är en symbolhandling för att något gick fel. Och vid närmare tanke så kan man ju undra varför man i större omfattning ersätts för ekonomisk skada i Sverige, än vid skada på hälsan. Patienter som skadas i vården (personskada) har rätt till ekonomisk ersättning genom patientförsäkringen enligt patientskadeförsäkringen. Färre än hälften av de 10 000 fall som anmäls ger rätt till ersättning, främst för att man måste visa att den var undvikbar. Men om skadan inte var undvikbar så kan man ju fråga sig varför behandlingen gavs och om patienten var tillräckligt informerad om vilka risker som var förknippade med behandlingen och vilka alternativa behandlingar som fanns tillgängliga. Att landstingen erkänner invånarnas rätt till skadestånd är en större utfästelse än att vara ansluten till patientförsäkringen genom Landstingens gemensamma försäkringsbolag. Det innebär att landstingen också i en mycket tydlig symbolisk bemärkelse tar ansvar för den vård man erbjuder och ger. Det är inte beloppets storlek som är det viktigaste, utan att ansvarsförhållandena blir kända och att patienten får rätt till uppgörelse. Det nuvarande systemet med ersättning från patientförsäkringen ska kvarstå för att ersätta patienten för dennes uppkomna skador. 20