10. Magelungen på 1950-talet var en redan näringsrik sjö, som snabbt mådde allt sämre. Det var problem med otillräckligt renade avloppsutsläpp från det snabbt växande Stockholm och de nya förorter som byggdes i söderort. Huddinge reningsverk låg vid sjön Trekanten högre upp i samma vattensystem och förorenat vatten rann genom Ågestasjön och vidare till Magelungen. Det nybyggda Farsta ökade trycket på sjön. Grunden till Magelungens igenväxningsproblem började redan med sjösänkningsföretag med början på 1800-talet. Den snabba utbyggnaden av bostäder motsvarades inte av något byggande av reningsverk och avloppsledningar med tillräcklig effektivitet eller kapacitet. Magelungens intresseförening bildades den 1:a juni 1959. Initiativet till detta kom som en direkt följd av att Österbygdens Vattendomstol i en dom den 30 maj 1959 gav AB Atomenergi tillstånd att släppa ut radioaktivt spillvatten mm i Magelungen. Enligt planerna skulle spillvattenledningen läggas ut i den djupaste delen av sjön och mynna ut på ett flertal ställen i närheten av bebyggelsen i Mellansjö. De boende vid Magelungen hade tidigare under våren samlats till ett möte i Stortorp, där talesmännen för AB Atomenergi och de andra intressenterna kommit med arroganta svar på frågor om faror i samband med radioaktiva utsläpp. En advokat från Hässelby, Staffan Briem, åkte runt och samlade upp klienter, speciellt med sjötomter, som kunde beröras av vattendomen. Det var ytterligare ett skäl för invånarna att samlas i en intresseförening. Denna intresseförening kom sedan inte att godkännas som direkt juridisk part i domstolen, men det underlag som togs fram kunde användas indirekt i processen. Aktiviteten under intresseföreningens första år var omfattande. Över 140 föreningar och enskilda deltog. Ett stort arbete med flera utredningar genomfördes för att överklaga domen i Österbygdens vattendomstol till Kungliga Vattenöverdomstolen. Man drev fram att undersökningar av sjön gjordes, liksom enkäter till omkringboende vad gäller vattenanvändning, vilka grönsaker som odlades mm. Vid denna tid användes Magelungen fortfarande av en del av hushållen som dricksvattentäkt och i stor utsträckning för bevattning av trädgårdar. Med hjälp av Lars Fredriksson från Ultuna statliga försöksanstalt skulle man få fram hur stor risk det var från de matväxter som odlades för radioaktiv kontaminering. Ett noggrant undersökningsprotokoll upprättades som skulle besvaras av hushållen. För den mest skadliga isotopen av Strontium 90 var det ex. minst aktivitet i blomkål och potatis, avsevärt högre i rotfrukter som morötter och rödbetor och högst koncentration i bladväxter som spenat, sallad och olika kålsorter. Det spreds en oro om vad som odlades på den egna täppan. Undersökningar av djup- och strömförhållanden och enkäter till de närmast boende var bara en del av det material som skulle lämnas in till Vattenöverdomstolen. Den internationella vetenskapliga expertisen var ännu inte etablerad i fråga om gränsvärden för radioaktiva utsläpp. Det av FN godkända organet ICRP, bestående av ledande vetenskapsmän inom området, fastställde normer vars innebörd och tolkningar diskuterades Flera detaljer i AB Atomenergis resonemang kan förefalla märkliga i dagens ljus. En anledning till att man valde Magelungen som recipient (mottagare av avloppsvatten) och ville undvika sjön Orlången var att det fanns betande kor på sjöängarna vid Orlången.

Man ville inte riskera att radioaktivitet skulle kunna spridas genom mjölken. Kunskaper om anrikningskedjan i naturen och faran för genetiska skador även av små radioaktiva doser var inte okända. Det fördes statistiska resonemang om att stråldosen var så låg att den knappast kunde skiljas ut från den normala bakgrundsstrålningen. Men det fanns uppenbara missar i det material som lämnats till Österbygdens vattendomstol. Ett gränsvärde för årlig dos av utsläpp till omgivningen var 30 gånger för högt enligt ICRP:s normer. Den angivna stråldosen gällde för personal som arbetade i anläggningen. Detta påpekades redan i den broschyr som Lennart Malmgren ( i ett särtryck HSB:s tidning Att bo) gav ut 1959. Från broschyr 1959, författare Lennart Malmgren. Att ett utsläpp av spillvatten skulle göras i Magelungen var en kostnadsfråga, dessutom inte stor i sammanhanget. Lennart Malmgren, under hela den här perioden ordförande i Magelungens intresseförening, hävdade att det inte skulle kosta mer än 65 000 årligen (i 1959 års penningvärde) för att reningsverk genom indunstning och bassänger skulle kunna ta hand om hela det radioaktiva avfallet. Men det kunde få en prejudicerande verkan för kostnaderna i den framtida kärnkraftsutvecklingen och vara ogynnsam för kärnkraftsindustrins framtid. För AB Atomenergi innebar det att man i framtiden ville ha möjlighet att i framtiden bygga kärnkraft med utsläpp innehållande radioaktivitet upp till gränsvärdet i flera sjöar och vattendrag över hela landet. Åren mellan det att Intresseföreningen överklagat domen i Österbygdens Vattendomstol och till dess att en ny dom i Övervattendomstolen vunnit laga kraft och Atomvärmeverket kunde starta, rådde en livlig debatt i föreningsliv, lokalpress och även i rikspressen. AB Atomenergis utställning i det blivande Farsta Centrum 1960 möttes av protestplakat med bild stort uppslaget i Farsta-bladet.

11. Innan vattendomen om utsläppen i Magelungen avgjordes i Övervattendomstolen, var vattendomarna i fråga om Marviken och Studsvik klara. Svenska Dagbladet kunde i oktober 1963 meddela att Söderbygdens vattendomstol i Norrköping skurit ned till en tiondel (vad gäller strålningsvärden) jämfört med vad Vattenfalls styrelse begärt i huvudförhandlingen. Men det fanns redan innan domen en uppgörelse om en nedskärning med 90 procent under en prövotid på ett par tre år. Det innebar alfastrålning till högst 2 curie per år eller 0,12 mikrocurie per kubikmeter utsläppt vatten. För ospecificerad beta och gammastrålning högst 20 curie per år eller 1,2 mikrocurie per kubikmeter utsläppt vatten. För tritium högst 3000 curie per år eller 180 mikrocurie per kubikmeter utsläppt vatten. Den mängd vatten från Bråviken som beräknade användas var c:a en kubikmeter/sekund. 13 av de 14 strandtomtsägarna begärde inlösen, men frågan hade förskjutits från att först ha handlat om farlig strålning till att mer beröra ersättning för förlorat fiske, trivsel etc. Men vattendomarna för de anläggningar som låg vid Östersjökusten var betydligt mindre kontroversiella än Magelungen eftersom det rådde helt andra recipientförhållanden. För Magelungen kom den statliga strålskyddsnämnden fram till ett förslag med högsta utsläppsvärden: 0,1 curie alfastrålning, 0,03 curie strontium och kalcium, 24 curie tritium och 2 curie övriga betastrålare, allt räknat i årsutsläpp. Liksom i fallet med Marviken skulle de nedskurna värdena gälla under en prövotid. Förhandlingarna i Vattenöverdomstolen avslutades 1963. Samma år startade driften av Ågestareaktorn R3 / Adam och den var sedan i drift mellan 1963 1974. Kraven på minskade strålningsvärden för en avloppsledning till Magelungen var betydligt skärpta i Överdomstolen. Magelungens intresseförening tog åt sig en del av äran att vara bland de första som medverkade till att det ställdes hårdare krav på säkerheten omkring kärnkraften. Vattendomen från 1963 är inte upphävd, men föråldrad så att den i praktiken inte har någon betydelse längre. Själva principbeslutet från 1959 är det enda man på något sätt behöver hantera i dag. I dagens läge skulle man förmodligen aldrig förlägga en liknande kärnanläggning med ett litet sötvattensystem som recipient. Debatten, både i lokalpressen och i rikspressen var livlig innan domen i Vattenöverdomstolen kom. När verksamheten i Ågesta väl hade startat lugnade det hela ned sig. Vattendomen förnyades 1967 men väckte inte samma uppmärksamhet. Väl att märka var det de normala utsläppen som diskuterades och inte oplanerade utsläpp eller missöden. Det kontrollprogram som skulle föras enligt vattendomen, och där man mätte radioaktivitet i avloppsvattnet från Ågesta kvartalsvis upphörde 1:a juli 1975. Vattenfall fick i fortsättningen rättigheter att ha radioaktivt material i stationen enligt föreskrifter från SSI (Statens strålskyddsinstitut ). En sammanfattning av drifterfarenheten 1963 74 gjord av Vattenfall, Alf Lindfors m.fl. och fastställd av K-E Sandstedt säger att trots omfattande bränsleskador 1968 höll sig det radioaktiva utsläppet hela tiden under 5 % av tillåtet och totala stråldosen till all personal var i genomsnitt 5 manrem/år motsvarande 0,2 manrem/mwe och år. Turbinanläggningen med konventionella kvalitetskrav på t.ex. ventiler har ej fungerat helt tillfredsställande. Men i stort sett är man i denna rapport nöjda med att anläggningen uppfyllt högt ställda krav och att den höga kvaliteten varit mycket lönsam.

De rapporter om avloppsvatten från Ågesta som finns sträcker sig fram till 1977. Det som finns kvar att kontrollera i dag är det vattendrag som rinner mot Fräkenbotten i Orlången och grundvattnet från berget vid Ågesta. Framgångar Den komplicerade frågan om utsläppen från kärnkraftverket och hela domstolsprocessen satte sin prägel på intresseföreningens arbete under många år, och det definitiva utslaget kom egentligen inte förrän 1970, när beslutet om nedläggning kom. Men redan det första året Intresseföreningen existerade kunde man notera stora framgångar i opinionsarbetet, vilket framgår i verksamhetsberättelsen från 1960:

12. Debatten pågick som livligast mellan 1959 och 1963 då förhandlingarna i Vattenöverdomstolen slutfördes. Behovet av en oberoende strålskyddsmyndighet hade påpekats redan under 50-talet, men någon sådan skulle inte komma till stånd förrän 1965. En oberoende myndighet för kärnkraftsinspektion tillkom ännu senare. Lennart Hannerz, fiskerikonsulent i Lysekil, gjorde en utredning 1962 som visade på bristerna. På det vattenbiologiska området har hittills ingen systematisk kontroll eller övervakning stått till förfogande. Man har hittills nödgats med stora svårigheter söka draga sig fram med tillfälliga sakkunnigförordnanden. På grund av bristen på expertis inom landet har till och med underhand övervägts möjligheten att anlita utländsk sakkunskap för redan föreliggande övervakningsuppgifter och för förestående domstolsbehandling av ansökningar om nya atomenergianläggningar. Även lämplig utländsk expertis har emellertid visat sig vara svår att finna och utvägen att anlita sådan har av olika skäl visat sig vara icke lämplig eller av mera allmänna orsaker till och med direkt betänklig. AB Atomenergi hade för sina kontrollundersökningar knutit till sig en särskild avdelning med vattenbiologiska och vattenkemiska arbetsuppgifter. Lennart Hannertz, som dittills varit den ende som stått till förfogande för en opartisk tillsynsverksamhet, menade att det måste finnas heltidsanställd personal för att utföra dessa uppgifter, antingen knuten till strålskyddsnämnden eller till vatteninspektionen. Eftersom radioaktivt utsläpp kan medföra menliga ekonomiska följder för fisket var en anknytning till fiskeristyrelsen också tänkbar. Hur pass oberoende Lennart Hannerz var är diskutabelt, men han föreslog i alla fall ett mycket omfattande undersökningsprogram för Magelungen. Det kom mer att likna ett forskningsprogram än rutinkontroller av ett avloppssystem. Den mest systematiserade kunskapen härrörde sig från White Oak Lake i Tennessee, USA. Sjön, innan den blev utdikad, utgjorde recipient för de experiment som gjordes under 40-talet på Oak Lake National Laboratory. Mätningarna gjordes mellan 1950 och 1953, och man fann en del förändringar som troligtvis kunde härröras till ökad strålning. En del fiskarter hade helt försvunnit, andra hade krympt i storlek men det fanns inget jämförelsematerial längre tillbaka i tiden. Men Lennart Hannertz menade också att kunskapsunderlaget över lag var för lågt, eller som han uttryckte det i en artikel i GHT juni 1962: Vi vet slutligen mycket litet om den genetiska verkan på fiskbestånd som i generationer vistas i en radioaktiv miljö. Såväl när det gäller upptagandet och återkoncentrationen av radioaktiva isotoper i vattenorganismer som när det gäller inverkan av en förhöjd strålningsnivå på dem är vi ännu mycket okunniga. Det krävs mycket forskning innan vi kan anses oss väl rustade att bedöma vilken kapacitet olika vattenområden har såsom recipienter för radioaktiva avfall. En riksdagsmotion tog upp frågan om att det behövdes en oberoende strålskyddsmyndighet. Det var några medlemmar i Folkpartiet med Per-Olof Hansson, borgarråd i Stockholms kommun som tog upp frågan, möjligtvis påverkad av uppvaktningar från lokalt aktiva i

Magelungens Intresseförening. I riksdagsmotionen hävdades det att man borde "överväga att överflytta den strålningskontrollerande verksamheten jämte granskning och tillståndsgivning till en med allsidig sakkunskap utrustad ojävig och oberoende institution för vilken offentlighetsprincipen bör gälla. Per-Olof Hansson skrev i Dagens Nyheter den 6 april 1962: Det var lite hipp som happ i början kring Ågestareaktorn, och det är väl tvivelaktigt om den fått den förläggning den har om de ansvariga myndigheterna i dag skulle ha tagit ställning. Han var nöjd med att statsutskottet hade lämnat klart besked i sitt svar på riksdagsmotionen, att man säkrar en oberoende handläggning av säkerhetskontrollen och utesluter möjligheten av pliktkollision för enskilda tjänstemän.

13. Det var i augusti 1959 de första kontakterna togs med Linus Pauling för att han skulle bistå kärandesidan i överklagandeprocessen. Linus Pauling var i Stockholm för en konferens mot atomvapen och advokaten Staffan Briem träffade honom på Grand Hotel. I stället för en kort sammanfattning var han tvungen att översätta alla relevanta dokument i frågan, för att AB Atomenergi skulle kunna godkänna inlagan som en del i rättegångshandlingarna. Initiativet att kontakta Linus Pauling sägs också ha tagits av Intresseföreningens sekreterare Anna-Greta Björkander, men det finns inte belagt i någon brevväxling. Det första brevet till Linus Pauling var daterat 15 februari 1960. Staffan Briem förklarade att målet skulle vara begränsat till att det bara skulle handla om vattenfrågan. Allt annat vad gäller byggnadstillstånd var redan reglerat och godkänt av regeringen redan så långt tillbaka som 1956. Vattendomstolen skulle nu bestämma om det var giltigt enligt svensk lag att släppa ut lågaktivt spillvatten från atomstationen till sjön Magelungen. Målet skulle ha blivit mycket enklare om Atomenergi i den lägre domstolens huvudförhandling hade tvingats avslöja kostnaderna för alternativa metoder för att rena det radioaktiva spillvattnet innan man släppte ut det i Magelungen. Staffan Briems tekniska medhjälpare E. Berne hade flera gånger frågat om detta. Det hade framkommit senare att nästan fullständig rening skulle vara möjlig för en relativt sett liten extra kostnad. Det fanns också andra synpunkter som den lägre domstolen ignorerat och inte tagit med. För den nya domstolsförhandlingen skulle det behövas en uttolkning av de nya normerna från ICRP, speciellt den generella principen att all höjning av radioaktiv strålning över den naturliga bakgrundsstrålningen i ett tätbefolkat område måste ses som skadlig för folkhälsan på grund av genetiska effekter som alltid måste räknas med kunna inträffa. Briem var mer beroende av ett fylligt uttalande från Linus Pauling än han först hade tänkt sig när de möttes på Grand Hotel. Det hade nämligen visat sig vara omöjligt att få några ledande svenska vetenskapsmän att ställa upp som experter när det bara gällde lokala intressen som stod mot Atomenergi. Alla var redan engagerade på ett eller annat sätt i forskning för vilket det delvis statligt ägda Atomenergi hade ansvaret. Så försvaret för den lokala befolkningens intressen måste nästan helt utgå från Paulings uttalanden, medan Atomenergi har kommer att få stöd från hela sin stab av experter. Att få stöd från Linus Pauling var en prestigevinst. Han är den förste som blivit individuell nobelpristagare i två ämnen, 1954 i kemi för studier av kemiska bindningar i komplexa substanser och 1962 som fredspristagare bla för sina insatser att få slut på kärnvapenproven. Men Pauling var samtidigt kontroversiell. I det längsta vägrades han utresetillstånd för att hämta kemipriset 1954,,,,,,,,,, 1959 hade varit en extremt varm och torr sommar och man hade mätt flödet från Magelungen: 85 liter per sekund i juli, 40 liter/sekund i augusti och 18 liter/sekund i september. Men det var tre somrar under 50-talet som var ungefär lika torra och det stod i

kontrast till de värden som stod i ansökan: 700 liter/sekund i medeltal, 210, 220 och 340 under de torra sommarmånaderna. Siffrorna på vattenomsättningen i sjön var bara en av de detaljfrågor som behövde revideras. Briem fortsatte översätta och skicka information om hur Ågesta behandlades i riksdagen och i de berörda kommunerna. Ett av riksdagsutskotten tog upp, utan att blanda sig i själva domstolsfrågan, att andra möjliga lösningar borde utredas, som att leda bort vattnet i en pipeline eller indunstning en välkänd teknik inom processindustrin. Paulings svar blev fördröjt och domstolen var otålig att gå vidare före sommaren, så att företaget fick den tid som behövdes att planera byggandet. Linus Paulings svar blev ett typfall, utan speciell referens till Magelungen, om effekterna för en befolkning på 10.000 invånare som utsätts för 312 milliröntgen per år, två procent av detta per vecka. De beräkningar Pauling sedan gör baserar sig mest på amerikanska undersökningar. Av de fyra procent som föds med allvarliga fysiska eller mentala defekter, beror en stor del på genetiska orsaker, speciellt muterade gener. Bakgrundsstrålningen står för 100 milliröntgen per år, motsvarande 3 röntgen på en generation (30 år). 1956 kom en rapport om the biological effects of atomic radiation utarbetad för ett nationellt vetenskapsråd i USA där man med stöd från de ledande genetikerna menade att tio procent av alla mutationer kunde härledas till bakgrundsstrålningen. Om ytterligare 312 milliröntgen tillfördes per år skulle det innebära antalet barn med genetiska defekter skulle stiga med 31,2 procent.. En befolkning på 10.000 föder 200 barn per år, av vilka fyra procent = 8 har allvarliga genetiska defekter. I räkneexemplet skulle en ökning av strålningen med 300 milliröntgen/år innebära ytterligare 5,6 födda med allvarliga fysiska eller mentala defekter. Dessutom skulle det ske en 70-procentig ökning av barn med mindre genetiska defekter. Förutom genetiska förändringar refererar Pauling till några undersökningar om olika former av cancer, och för strålning gäller det speciellt leukemi, bencancer och thyroid. En del av undersökningarna handlar om effekterna från Hiroshima och Nagasaki. En stor undersökning hade gjorts i staten New York på de 1.242.744 barn som föddes mellan 1948-55 där man delade upp befolkningen i den del som bodde i områden med olika geologiska skillnader (granit och skiffer respektive sedimentära bergarter) och med olika grundstrålningsvärden. Forskarna fann statiska skillnader i medfödda defekter. En annan tio års studie från Skottland, som kom att bli speciellt kritiserad för felaktiga och missvisande beräkningar, handlar om bakgrundsstrålningens inverkan för leukemi. Även mycket små skillnader i bakgrundsstrålning mellan olika landsdelar resulterade i skillnader vad beträffar antalet fall av leukemi. I en undersökning från England och Wales av alla barn som dog av cancer innan tio års ålder mellan 1953-55 fann man en signifikant skillnad om barnet blivit röntgat eller ej under graviditeten, motsvarande 2 röntgen. Sammantaget ville Pauling visa att det inte fanns några absoluta gränsvärden man kunde gå efter, att även små skillnader eller avvikelser från bakgrundsstrålningen innebar ökade hälsorisker för befolkningen.

14. Ett tackbrev till Linus Pauling från advokaten Briem sänds 28 oktober 1960 med den långa rubriken Population around Lake Magelungen near Stockholm versus AB Atomenergi concerning right to discharge radioactive waste water into lake Magelungen from an atomic driven heat and power station at Ågesta Atomenergis invändningar, är enligt Briem, överraskande lama och undvikande. Atomenergi menar att uttalandet från professor Pauling måste vara ämnat att från de överklagandes sida underminera förtroendet för ICRP:s rekommendationer. Dessa rekommendationer är resultatet av överväganden gjorda av ledande teknologiska och medicinska experter inom strålningsskydd från hela världen, och professor Paulings utbildning och arbetsverksamhet ligger till sin huvuddel utanför det området. Eftersom det handlar om strålningsskador som uppträder först efter en mycket lång period, och extremt låga begärda strålningsnivåer, kan det inte finnas några risker med en mindre felräkning av hälsoriskerna i dagens läge. De undersökningar som Pauling använder är inte heller så klara att man kan dra några entydiga slutsatser. Visserligen begärde inte Linus Pauling någon ersättning för sin insats, men på advokatens förslag satte han en kompensation på c:a 100 $, som skulle betalas ut för den händelse Atomenergi förlorade målet. Något som kommer att visa sig senare är att de begärda högsta utsläppsnivåerna är mycket högre än vad som sedan behövs i den normala driften av Ågesta både i luft och vatten. Kvartalsrapporterna om utsläpp till Magelungen och i Orlångsdiket visar på bara någon procent eller negligerbara värden. Spillvattnet går igenom tre olika bassänger där filtreringar sker av radioaktiva ämnen och andra skadliga ämnen som hydrazin (som binder syret). Jämfört med det tillstånd som gavs i den första vattendomen rör det sig om promillevärden. Det gav ett stort utrymme för oavsiktliga utsläpp, om sådana skulle inträffa, utan att man kom upp i nivåer där man skulle bli skadeansvarig enligt vattendomen. Vid ett par tillfällen

befarade man att större utsläpp hade skett, ex. vid kylsystemshaveriet 1969 men så var inte fallet när mätningar gjordes. För det mesta kunde man i kvartalsrapporten sätta utsläppsvärdena till noll. Jämfört med strålningen i den nederbörd, som kunde registreras efter de stora vätebombsproven i början av 60-talet, var det försumliga värden. Den avancerade indunstningsmaskin som fanns i Ågesta kom aldrig till användning. Det är möjligt att man tänkte sig att den bara skulle träda i funktion i händelse av en nödsituation. Den tekniska personalen provkörde den ibland för att kontrollera att den fungerade, och man skojade om att den borde användas till något nyttigt brygga öl till exempel. Lennart Malmgren var 2005 förvånad över att det fanns en indunstingsmaskin som aldrig användes. Det var en sådan han redan 1959 föreslog skulle användas för att undvika utsläpp i Magelungen. Årskostnaderna för en fullständig rening skulle inte bli mer än 65.000:- (i 1959 års penningvärde) men man var rädda för ett prejudikat som skulle bli besvärligt att hantera i framtiden. Göthe Malmlöw, representant för Atomenergi sade på ett möte hos ASEA i Västerås att om det bara handlade om R3 Adam skulle vi kunna gå med på fullständig indunstning. Men vi måste ta hänsyn till hela programmet.

15. International Commission on Radiological Protection (ICRP) bildades 1928, och deras rekommendationer ligger till grund för lagstiftning i nästan alla världens länder. Linus Paulings beräkningar är gjorda med förutsättningen om ett linjärt samband mellan stråldoser och genetiska skador eller cancersjukdomar. Det var 1955 som ICRP övergav den tidigare teorin om tröskelvärden och införde LNT (Linear No Treshold), den linjära hypotesen. Man antog att det inte fanns någon lägre gräns för där strålning kunde ex. förorsaka cancer. Rekommendationer gavs dock inte hur man skulle hantera den naturliga bakgrundsstrålningen. Men som man kan se i de forskningsrapporter Pauling åberopade, fanns det redan omfattande undersökningar i England och USA. Den linjära hypotesen (LNT) får till följd att man kunde ange statistiska siffervärden för ex.cancerrisker vid strålning ända ner till noll, dvs långt under den bakgrundsstrålning som finns överallt. Det finns inga experimentella bevis för några samband mellan låga stråldoser och cancerutbrott, och man har senare kritiserat LNT för att både underskatta och grovt överskatta risker. Den oenigheten bland forskarna består fortfarande. För befolkningen runt Magelungen med begränsad insikt om hur strålningsriskerna var beräknade, var det oroande information. I tidningen Vi:s reportage från 1963 innan ärendet skulle avgöras i Övervattendomstolen kunde det stå: Vem ska nu bära ansvaret för de fem barn av 200 (enligt Nobelpristagaren Linus Paulings speciella beräkningar för Magelungenfallet) som föds varje år och som kan bli svårt missbildade på grund av det extra strålningstillskottet? Kommer vi med rent samvete att kunna se dessa rullstolsburna barn i ögonen? Det finns flera andra exempel på tveksamma resonemang, som fördes fram. Att bada i Magelungen skulle komma att innebära att man utsatte sig för en extra strålningsrisk. Men man slapp inte undan även om man stannade på stranden för att solbada. I och med de stora nivåskillnaderna i sjöns vattenstånd under året skulle man ändå bli utsatt för ökad strålning från sanden. Vad som var överdrifter eller felaktigheter var inte lätt att avgöra. Den psykologiska effekterna förstärktes av de hot och de skador som fanns mer påtagligt i samtiden. Det var samma år som skadeverkningarna av DDT i naturen uppmärksammades genom Rachel Carsons Tyst Vår. Det var också samma år som de missbildade neurosedynbarnen väckte stor uppmärksamhet. Otillräcklig kontroll inom forskningen gjorde att man släppte ut sömnmedlet neurosedyn, som förorsakade svåra fosterskador under de första graviditetsveckorna.

Om betydelsen av förhöjd bakgrundsstrålning var minimal i Magelungen-fallet skulle frågan komma tillbaka i andra sammanhang många år senare. Den första radonmätningen inomhus gjordes i Sverige 1954-55 av Bengt Hultqvist, på initiativ av Rolf Sievert. Den visade höga radonhalter i hus byggda av lättbetong med alunskiffer (s.k. blåbetong) samt i ett fåtal lägenheter med mycket dålig ventilation. Blåbetongen var en biprodukt i de områden man bröt uran. Alunskiffer innehåller mer radium än andra bergarter, vilket ger upphov till radon i inomhusluften. Gränsvärden diskuterades, men infördes aldrig däremot menade man att det av flera skäl var viktigt med en god luftomsättning. Under 60-talet undersöktes radonhalter i vattenledningsvatten, och livsmedelsverket satte med anledning av resultaten ett gränsvärde på 3700 Bq (Bequerel) per liter. Gränsvärden för radonhalten sattes också inom gruvverksamheten 1972. Nya undersökningar av radon och luftomsättning gjordes i början av 70-talet, och tillverkningen av blåbetong lades ned 1974 efter det att SSI hade informerat om att det inte längre skulle bli tillåtet som byggnadsmaterial. Då hade materialet använts sedan 1929, och under 50- och 60-talet hade hälften av alla hus byggts med mer eller mindre andel blåbetong. Det var 1977 som ICRP för första gången tog med rekommendationer där naturlig strålning inte var undantagen. Samtidigt blev man mer uppmärksamma på problemen med markradon, radon som trängde upp i husen från berggrunden.

En viktig orsak till att problemen med radon i bostäderna förvärrades under 70-talet, var att husen blev bättre isolerade för att spara energi. Radongasen bildar kemiska föreningar med dammpartiklar som fastnar i luftvägarna, vilket ökar riskerna speciellt för rökare. Enligt statistiska beräkningar orsakar radon i bostäderna mellan 300 och 400 dödsfall per år, den ojämförligt största hälsofaran vad gäller strålning. Men siffran kan vara en underskattning och en del forskare anger en siffra på 900 som mer trolig.