Althaea officinalis Läkemalva

Althaea officinalis Läkemalva Figur 1. Bild på Althaea officinalis (Köhler, 1887). Sherstin Trajano Banting Farmakognosi 7.5 hp Apotekarprogrammet termin 5, Ht-11 Handledare: Anders Backlund Avdelningen för Farmakognosi Institution för Läkemedelskemi Uppsala Universitet 1

Namn Läkemalva är en flerårig ört som tillhör växtfamiljen Malvaceae (Aldén et al., 2009). Det vetenskapliga namnet, Althaea officinalis, bestämdes av Carl von Linné år 1753 (IPNI, 2011). Släktnamnet Althaea kommer från grekiska ordet althos som innebär att bota (Quattrocchi, 2000). Artepitetet officinalis kommer från latinska ordet officina som innebär verkstad eller i detta sammanhang apotek. Officinalis betyder därmed använd som läkemedel (Hultén et al., 1960). Läkemalva kallas på engelska för marshmallow (Quattrocchi, 2000). Den har gett namn åt det sega godiset, marshmallow, som ursprungligen framställdes från läkemalvans rot (Stodola och Volák, 2000). På tyska kallas läkemalva för echter eibisch som innebär riktig hibiskus (Ennet och Reuter, 2004). Andra trivialnamn som Althaea officinalis har är khitmi eller khobaiza på arabiska, usubeni-tachi-aoi på japanska och malva silvestre eller malva branca på portugisiska (Quattrocchi, 2000). Moderorganismen Läkemalva är en kraftig, flerårig, högväxt ört (Hultén et al., 1960) med vedartad stam som blir 1-2m högt (Sandberg och Bohlin, 1993). Växten har en gul, tjock och grenig pålrot (Stodola och Volák, 2000) och en rak, hårig stjälk (Lindeberg et al., 1982). Bladen nedtill på stjälken är handflikiga medan de upptill är äggformiga, spetsiga och sågade (Hultén et al., 1960). Bladen är sammetshåriga (Stodola och Volák, 2000), vitaktig-grågröna till färgen och är kortskaftade (Lindeberg et al., 1982). Den har 3-5 flikar och kan bli 10-20 centimeter lång och 10 centimeter bred (Heinrich et al., 2004). Blommorna blommar under juli-september månaderna (Hultén et al., 1960). Den består av 5 omvänt hjärtlika kronblad som är vita eller rosa till färgen (Lindeberg et al., 1982) och sitter vanligen ensamma i bladvecken (Anderberg och Anderberg, 2005). Under blomman finns en dubbeluppsättning av 5 gröna foderblad, med kort ytterfoder (Lindeberg et al., 1982) vars flikar är sammanväxta vid basen (Anderberg och Anderberg, 2005). Blommorna innehåller talrikt med ståndare (Lindeberg et al., 1982). Ståndarsträngarna är blekt violetta och ståndarknapparna purpurröda (Anderberg och Anderberg, 2005). Frukten har en svag doft och består av 10-18 enfröiga delfrukter, vars frön är bruna till färgen (Lindeberg et al., 1982). Läkemalva växer vilt i Europa, Östasien och Nordvästafrika (Aldén et al., 2009). Den kan även hittas, mycket sällsynt, i Sveriges strandängar i Skåne, Blekinge och tillfälligt vid Vänern (Stodola och Volák, 2000). Läkemalva växer främst i fuktiga och salthaltiga område (Bruneton, 1999) men även vid flodstränder på mineralrik och kväverik mark (Hultén et al., 1960). Den har länge använts som läkemedelsväxt och har på så sätt blivit utbredd introducerad. Den odlas kommersiellt i flera länder, bland annat över stora delar av Europa och i Nordamerika (Wichtl, 2004). 2

Historisk användning Althaea officinalis är en gammal läkedomsväxt som har i århundraden används som läkemedel. Redan på 700-talet har läkemalva odlats som läkeört enligt en förordning som utfärdades av Karl den Store. I Sverige introducerades växten av munkarna och kom att användas invärtes och utvärtes mot inflammationer i huden och slemhinnorna (Lindeberg et al., 1982). I boken Materia Medica 1749, rekommenderade Linné läkemalvans blad, slem, rot och frön som kur mot hosta, njurinflammation, smärta och luftrörsproblem (Tunón et al., 2005). Ett populärt hostmedel förr, och kan liknas som dagens halstabletter, är en vit massa som kallas alteapasta. Den är beredd från läkemalva, arabisk gummi och socker (Lindeberg et al., 1982). I det svenska apoteket har alteasirap, beredd från läkemalvans rot (Svenska Farmakopén, 1925), länge funnits som ett hostlindrande medel (Lindeberg et al., 1982). Altearot användes även som fyllnadsmedel eller tillsatsämne vid tillverkning av tabletter (Cook och Martin, 1951). Enligt romarna var läkemalva nyttigt och användes därmed inom kosten som tillsatts i korngrynssoppa samt som fyllning i stekt spädgris. Läkemalva användes även av örtkunniga till behandling mot tandvärk, magbesvär och halsont (McVicar, 1997). Inom folkmedicin har läkemalvans rot använts som medel mot diarré medan läkemalvans blad använts som salva mot insektsbett (Wichtl, 2004). Förutom detta har läkemalva traditionellt använts invärtes för behandling av hosta, magsår, tunntarmsinflammation, inflammation i mun och svalg, irritation i urinvägarna, nedre urinvägsinflammation och njursten. Utvärtes användes den som salva mot varbölder, furunklar (hårsäcks inflammation i huden) och sår (Barnes et al., 2007). Drogen I princip hela växten har medicinsk användning men växtdelarna måste vara fri från rostsvamp annars kan den inte användas (Ennet och Reuter, 2004). De växtdelar som används till medicinskt ändamål är rot (Althaeae radix), blad (Althaeae folium) (Wichtl, 2004) och blommor (Althaeae flos) (Lindeberg et al., 1982). Det är främst roten som används då denna innehåller mest slem, upp till 15 % (Sandberg och Bohlin, 1993). Bladen och blommorna innehåller mindre slem (Lindeberg et al., 1982). Slemmet i läkemalvaväxten innehåller de komponenter som ger upphov till växtens verksamma effekter. Då slemmet är värme- och ljuskänsligt måste detta tas om hänsyn till vid extraktion, beredning och förvaring (Wichtl, 2004). Rötter från 2-år gamla läkemalvaväxter insamlas under oktober och november månaderna då det är under denna period som slemhalten i rötterna är som störst (Ennet och Reuter, 2004). Rötterna skalas sedan varav både kork och bark avlägsnas. 3

Den kvarvarande delen skärs i tärningar och torkas snabbt vid 35-40 C (Sandberg och Bohlin, 1993). Bladen samlas in under maj och juni månaderna (Ennet och Reuter, 2004), strax innan blommorna blommar. Det är under denna tid som slemhalten är som störst i bladen (Wichtl, 2004). Efter insamlingen torkas bladen vid en temperatur upp till 40 C i en mörk och väl ventilerad plats (Ennet och Reuter, 2004). Till beredning av vattenextraktet tas 3-10 gram av de torkade rötterna eller 2 gram av de torkade bladen och bladas med kallt vatten. Dessa blötläggs under 30 min (rötter) eller under 1-2 timmar (blad) vid rumstemperatur och filtreras sedan därefter. En kopp av ljummen dryck intas flera gånger dagligen (Wichtl, 2004). Vid laborativarbete kan extrakt från Althaea officinalis rot erhållas via extraktion med bland annat etanol, 1,3-butylen-glykol lösning eller etyl-alkohol. Ett brunt och genomskinligt extrakt erhålls därefter (Watt et al., 2007; Kobayashi et al., 2002; Zoobi och Mohd, 2011). Kemi Alla växtdelar i läkemalva innehåller slem men i olika mängder (Bruneton, 1999). Det är slemmet och komponenter i slemmet som bidrar till växtens farmakologiska effekter (ESCOP, 2003). Roten innehåller upp till 15 % (ibland upp till 20 %) slem medan bladet och blommorna innehåller en mindre mängd (6-9 %) (Sandberg och Bohlin, 1993; Wichtl, 2004; Lindeberg et al., 1982). Slemmet består av polysackarider (5-10 %) som utgörs av galacturono-rhamaner, arabino-galaktoner, arabiner och glukaner (Barnes et al., 2007; Sandberg och Bohlin, 1993). Andra komponenter är fenoliska syror, pektin, stärkelse, aspargin (2%), kalcium oxalat, scopoletin, tanniner och flavonoider (1,4-1,6 %) som utgörs av hypolaetin 8-glukosid och isoscutellarein 4 -metyleter-8-glukosid-2 -sulfat (ESCOP, 2003; Barnes et al., 2007). Bladen och blommorna innehåller även spår av eterisk olja (0,02%) (Naturmedel, 1992). Figur 2. Strukturformel för de två nämnda flavonoider i Althaea officinalis. 4

Farmakologi Vattenextrakt från läkemalvans rötter och blad har länge använts som medel mot irriterade slemhinnor. Det är kliniskt bevisat att effekten är relaterad med andelen polysackarider i slemmet, framför allt galacturonorhamnaner (Deters et al., 2010). Dessa polysackaridrika slem bildar ett barriär runt slemhinnor och skyddar mot lokalirritation (Deters et al., 2010; ESCOP, 2003). Detta bidrar bland annat till växtens lindrande effekt på irriterad mun- och svalgslemhinnor och hostdämpande effekten (Sandberg och Bohlin, 1993; ESCOP, 2003). Den hostdämpande effekten av slempolysackarider från läkemalvans rötter har i en studie utförts på katter med inducerad hostreflex. Studien visade att galacturonorhamnaner minskade märkbart antalet hostansträngningar och intensitet av hostattackerna som orsakades av irriterade slemhinnor i luftvägarnas glattmuskulatur. Den hostdämpande effekten konstaterades vara lägre än den hos medlet kodein, men var betydligt högre i jämförelse med icke-hostdämpande medel (Nosálová et al., 1993). I ett försök att utreda mekanismen bakom galacturonorhamnaners effekt på hostreflexen utfördes en studie på marsvin. Det visade sig att galacturonorhamnaner inte har något märkbar påverkan på reaktiviteten av luftvägarnas glattmuskulatur. Hostdämpningen kunde därmed inte bero på luftrörsutvidgande effekter. Förbehandling med selektiva 5-HT 2 receptor antagonister påverkade däremot den hostdämpande effekten och gav en märkbar minskning av denna. Som slutsats kunde det konstateras att galacturonorhamnaners effekt har med serotonerga 5-HT 2 receptorers funktion att göra (Sutovská et al., 2009). Förutom slemämnenas hostdämpande effekt har även andra effekter påvisats. Bland dessa är att de, enligt en studie, bevisats vara effektiva stimulatorer till initiering av ändringar i cell-fysiologi av epitelceller, som leder till bättre vävnadsåterbildning (Deters et al., 2010). De har även visats ha antioxiderande effekt (Kardošová och Machová, 2006). Läkemalva har också visats ha antibakteriell effekt mot bakterierna Pseudomonas aeruginosa, Proteus vulgaris och Staphylococcus aureus, men även mot två stammar inom Escherichia coli (Watt et al., 2007; Barnes et al., 2007). Extrakt av läkemalva rötter har visats stimulera fagocytos och frisättning av syreradikaler och leukotriener från neutrofila granulocyter, men även frisättning av cytokiner, linterleuki-6 och tumour nekrosis factor från monocyter. Detta visar potentiella immunomodulerande (påverkan över immunsystemet) och antiinflammatoriska effekter (ESCOP, 2003). I en studie kunde det konstateras att extrakt från läkemalva rötter påverkar pigmenteringen i huden, genom hämning av endotelin-1 sekretionen. Endotelin-1 spelar en viktig roll i induceringen av pigmentering i huden. Detta tyder på att extraktet är en användbar komponent i blekmedel (Kobayashi et al., 2002). 5

De flesta studier gällande växtens effekter har utförts på läkemalvans slemrika rötter och blad. Utifrån en studie utfört på vattenextrakt från läkemalvans blommor kunde det konstateras att även blommorna visar positiva effekter mot hyperlipidemi, inflammation, magsår och blodpropp (Hage-Sleiman et al., 2011). Klinisk erfarenhet En klinisk studie om Althaea officinalis gick ut på att studera växtens effekt på torrhosta som fås i samband med intag av ACE-hämmare. Studien omfattade 63 patienter varav 30 patienter behandlades med 40 mg Althaea officinalis i form av droppar, 20 droppar 3 gånger dagligen, och 30 patienter med placebo (icke-verksam medel). Tre patienter uteslöts från studien på grund av brist på följsamhet. Behandlingen pågick i 4 veckor varav ett formulär fylldes sedan i slutet av behandlingen. Svårighetsgraden på hostan mättes från en skala mellan 0 till 4, där 4 är det svåraste. Spirometri-tester, som mäter en persons förmåga att ventilera lungorna, utfördes även innan och efter behandlingen (Rouhi och Ganji, 2007). Gruppen som fick Althaea officinalis uppvisade en minskning på hostans svårighetsgrad jämfört med före behandlingen. Placebo gruppen däremot uppvisade ingen skillnad före och efter behandlingen. Ingen signifikant ändring kunde konstateras på spirometri-testerna hos både placebo- och Althaea officinalis grupperna, före och efter behandlingen (Rouhi och Ganji, 2007). Studien visade att Althaea officinalis ger en positiv effekt vid behandling av torrhosta som inducerats av ACE-hämmare. Denna studie är däremot inte tillräcklig för att användning av växten som medel mot denna typ av torrhosta ska rekommenderas, då ingen information om hur växtextraktet bereddes fanns beskrivet i studien. Studien kan däremot stödja den traditionella användningen av Althaea officinalis som hostdämpande medel (EMEA, 2009). Biverkningar och toxikologi Althaea officinalis har inga kända rapporterade biverkningar eller toxiska effekter (Färnlöf och Tunón, 2004 ; ESCOP, 2003) och det finns brist på studier angående klinisk säkerhet och toxicitet för läkemalva (Barnes et al., 2007). Inga kända interaktioner med andra läkemedel finns rapporterade. Läkemalva kan däremot potentiellt interagera med andra läkemedel som administreras samtidigt och bör därmed uppmärksammas (Barnes et al., 2007). Den kan till exempel fördröja absorptionen av andra läkemedel som administreras samtidigt (ESCOP, 2003). Läkemalva bör inte intas i samband med alkohol, garvämnen (substanser som kan fälla ut proteiner och göra de olösliga i vatten) eller järn (Lindeberg et al., 1982). 6

Det finns inga kända uppgifter angående läkemalvans effekter under graviditet eller amning. Läkemalva bör därmed inte användas under graviditet utan att först ha konsulterat med en läkare (ESCOP, 2003). Medicinsk användning Läkemalva finns som naturläkemedel i bland annat Sverige, Storbritannien, Italien och Canada (Wichtl, 2004). I ett flertal länder ingår extrakt från läkemalva i registrerade läkemedel, till exempel, i Tyskland finns läkemalva i det registrerade läkemedlet, Phytohustil. I Frankrike ingår den i Primadrill. I Polen finns den i Althagem, Althamel och Rubital. I Indonesien ingår den i Silex. (Barnes et al., 2007). I USA används läkemalva som kosttillskott (Wichtl, 2004). Extrakt från både rötter och blad används som hostdämpande medel, speciellt mot torr hosta och inflammation i mun och svalg men även mot inflammation i magtarmslemhinnorna (Wichtl, 2004). Den används också i gurgelvatten, förband och grötomslag (Stodola och Volák, 2000). Den är även en komponent i Ledins Tarmte som är en örtte tillverkad i Tyskland mot kortvarig och lindrig tarmkatarr samt lindrig och kortvarig diarré (Färnlöf och Tunón, 2001). Läkemalva-pasta, gjort av pulver från läkemalva rot blandad med vatten, kan även användas som naturmedel (Shealy, 2000). Den appliceras lokalt på huden och används för att reducera hud-inflammationer, behandla infektioner av Staphylococcus aureus på hud, eksem och som medel mot insektsbett (Lewis och Elvin-Lewis, 2003; Shealy, 2000). Extrakt från läkemalvans rötter används också i hostmediciner för att ge rätt konsistens och för att dölja den bittra eller skarpa smaken av andra droger (Samuelsson, 2004). Den är även en beståndsdel i sugtabletter och teblandningar (Sandberg och Bohlin, 1993). Läkemalva är förtecknad i Council of Europe som en naturlig källa för smakämnen i livsmedel, inom kategori N2. Detta indikerar att läkemalva kan användas som tillsatts i livsmedel i små mängder. Läkemalva har tidigare varit godkänd i USA att användas i livsmedel (Barnes et al., 2007). Referenser Aldén, B., Ryman, S., Hjertson, M. (2009). Våra Kulturväxters Namn Ursprung och Användning. Forskningsrådet Formas: Stockholm. s. 58. Anderberg, A. och Anderberg, A.L. (2005). Den virtuella floran. Sökning på Althaea officinalis. URL: http://linnaeus.nrm.se/flora/di/malva/altha/althoff.html - 2011.10.11 kl 11.31 7

Barnes, J., Anderson, L., Phillipson, J. D. (2007). Herbal Medicines. Pharmaceutical Press: London. 3 rd edition. s. 418-420. Bruneton, J. (1999). Pharmacognosy Phytochemistry Medical Plants. Intercept: Andover. 2 nd edition. s. 111-113. Cook, E. F., Martin, E. W., Eds. (1951). Remington's Practice of Pharmacy. Easton. 10 th edition. s. 789. Deters, A., Zippel, J., Hellenbrand, N., Pappai, D., Possemeyer, C., Hensel, A. (2010). Aqueous extracts and polysaccharides from Marshmallow roots (Althaea officinalis L.): Cellular internalization and stimulation of cell physiology of human epithelial cells in vitro. Journal of Ethnopharmacology 127: 62-69. Ennet, D., Reuter, H. (2004). Lexikon der Heilpflanzen. Nikol Verlagsgesellschaft mbh &Co. KG: Hamburg. s. 93-94. ESCOP (European Scientific Cooperative on Phytotherapy) (2003). ESCOP monographs: The Scientific Foundation for Herbal Medicinal Products. Thieme: Stuttgart. 2 nd edition. s. 32-35. EMEA (European Medicines Agency) (2009). Assessment report on Althaea officinalis L., radix. Doc. Ref.: EMEA/HMPC/98718/2008. URL: http://www.ema.europa.eu/docs/en_gb/document_library/herbal_- _HMPC_assessment_report/2009/12/WC500017922.pdf - 2011-10-16 kl 12.43 Färnlöf, Å., Tunón, H. (2004). Naturläkemedel 2004. Svensk Egenvård: Stockholm. s. 210-211. Färnlöf, Å., Tunón, H. (2001). Naturläkemedel 2001. Hälsokostrådets Förlag: Stockholm. s. 127. Hage-Sleiman, R., Mroueh, M., Daher, C. (2011). Pharmacological evaluation of aqueous extract of Althaea officinalis flower grown in Lebanon. Pharmaceutical Biology 49: 327-33. Heinrich, M., Barnes, J., Gibbons, S., Williamson, E., Kinghorn, D., Phillipson, D. (2004). Fundamentals of Pharmacognosy and Phytotherapy. Churchill Livingstone: Edinburgh. s. 231-232. Hultén, E., Fægri, K., Christiansen, S. (1960). Vår Svenska Flora i Färg. Esselte AB: Stockholm. s. 365. IPNI (The International Plant Names Index) (2011). Sökning på växtnamn Althaea officinalis. URL: http://www.ipni.org/ipni/plantnamesearchpage.do - 2011.10.15 kl 17.11 8

Kardošová, A., Machová, E. (2006). Antioxidant activity of medicinal plant polysaccharides. Fitoterapia 77: 367-373. Kobayashi, A., Hachiya, A., Ohuchi, A., Kitahara, T., Takema, Y. (2002). Inhibitory mechanism of an extract of Althaea officinalis L. on endothelin-1-induced melanocyte activation. Biological & Pharmaceutical Bulletin 25: 229-234. Köhler, F. E. (1887). Köhler's Medizinal-Pflanzen in naturgetreuen Abbildungen mit kurz erläuterndem. Gera-Untermhaus: Gera. Vol. 1. s. 42. Lewis, W., Elvin-Lewis, M. (2003). Medical Botany: Plants Affecting Human Health. John Wiley & Sons: Hoboken, New Jersey. 2 nd edition. Lindeberg et al., (1982). Örtmedicin och Växtmagi. Reader s Digest AB: Stockholm. s. 201. McVicar, J. (1997). Örtaboken. förlaget B. Wahlström: Hongkong. s. 31. Naturmedel 1992. ISBN: 91-86170-53-8. Hälsokostrådets Förlag AB: Stockholm. s. 210. Nosálová, G., Strapková, A., Kardošová, A., Capek, P. (1993). Antitussive activity of a rhamnogalacturonan isolated from the roots of Althaea officinalis L., var. robusta. Journal of Carbohydrate Chemistry 12: 589-596. Quattrocchi, U. (2000). CRC World Dictionary of Plant Names: Common Names, Scientific Names, Eponyms, Synonyms, and Etymology. CRC Press LLC: Florida. Vol. I A-C. s. 105-106. Rouhi, H., Ganji, F. (2007). Effect of Althaea officinalis on cough associated with ACE inhibitors. Pakistan Journal of Nutrition 6: 256-258. Samuelsson, G. (2004). Drugs of Natural Origin: A Textbook of Pharmacognosy. Swedish Pharmaceutical Society, Swedish Pharmaceutical Press: Stockholm, Sweden. 5 th edition. s. 137-138. Sandberg, F., Bohlin, L. (1993). Fytoterapi: Växtbaserade läkemedel. Hälsokostrådets förlag AB: Stockholm. s. 144. Shealy, C. N. (2000). Illustrerad Uppslagsbok om Naturliga Läkemedel. Könemann: Köln. s. 114. Stodola, J., Volák, J. (2000). Tidens Stora Bok om Läkeväxter, 3:e upplagan. Bokförlaget Prisma: Stockholm. s. 62. Sutovská, M., Nosálová, G., Sutovský, J., Franová, S., Prisenznáková, L., Capek, P. (2009). Possible mechanisms of dose-dependent cough suppressive effect of Althaea officinalis rhamnogalacturonan in guinea pigs test system. Journal of Biological Macromolecules 45: 27-32. Svenska Farmakopén 1925. Norstedt & Söner: Stockholm. s. 437. 9

Tunón, H., Pettersson, B., Iwarsson, M. (2005). Människan och floran: Etnologi i Sverige 2. Wahlström & Widstrand: Stockholm. s. 444. Watt, K., Christofi, N., Young, R. (2007). The detection of antibacterial actions of whole herb tinctures using luminescent Escherichia coli. Phytotherapy Research 21: 1193-1199. Wichtl, M., Ed. (2004). Herbal Drugs and Phytopharmaceuticals. Medpharm Scientific Publishers: Stuttgart. s.30-33. Zoobi, J., Mohd, A. (2011). Three new compounds from the roots of Althaea officinalis L. International Journal of Research in Ayurveda & Pharmacy 2: 864-868. 10