Svenska kyrkan historia, identitet, verksamhet och organisation

Inlagd SvK 2011-03-30 Svenska kyrkan historia, identitet, verksamhet och organisation Av Sören Ekström Uppsatsen är baserad på den bok med samma titel som kommit ut i flera upplagor, men som nu är utgången från förlaget (Svenska kyrkan identitet, historia, verksamhet och organisation (Verbum 2004). Uppsatsen aktualiseras regelbundet. Den här versionen är senast bearbetad 2011-03-24. 1 Från Ansgar till 2000-talet Kristendomen kommer till Sverige Kristendomen nådde Sverige på 800-talet, med Ansgar som den förste aposteln. Enligt traditionen kom han till Birka på Björkö. Sedan stod kampen hård mellan den gamla folkliga asatron och den nya kristna. Under 1000-talets början döptes visserligen den första svenske kungen, men inte förrän i mitten av 1100- talet stod kristendomen som segrare i kampen med den gamla tron. Sverige blev alltså vid den här tiden en romersk-katolsk kyrkoprovins, med egen ärkebiskop och Uppsala som kyrkligt centrum. Ett omfattande kyrkobyggande inleddes, ofta i form av små träkyrkor men successivt också med ett större inslag av stenkyrkor. Uppsalakatedralen påbörjades under 1200-talet och stod färdig i början av 1400-talet. Kloster anlades. De gamla svenska landskapslagarna kolliderade ofta med den romersk-katolska kyrkans rättsordning, den så kallade kanoniska rätten. Den senare hade god framgång, men flera inslag från den gamla rättsordningen följde ändå med in i den nyetablerade rätten, inte minst då det gällde böndernas och så småningom köpmännens i dag skulle vi väl säga lekmännens inflytande. Reformationen Martin Luthers och hans medreformatorers tankar vann tidigt gehör i Sverige, även om brytningen med Rom skedde successivt. Ett viktigt steg togs vid Västerås riksdag 1527 och reformationen bekräftades slutligen vid Uppsala möte 1593. Reformationsprogrammets vikti- 1 På hemsidan Sören Ekström finns också en version utan färgbilder för den som önskar spara papper och tryckfärg. Ansgarskorset på Björkö. 1

gaste delar genomfördes även i Sverige i Martin Luthers anda. Reformationen stod för rättfärdiggörelsen genom tron (och inte genom gärningar), men också för en kritik mot vad man uppfattade som missförhållanden i romersk-katolska kyrkan. En skiljelinje växte fram som kom att handla om människans väg till frälsning, synen på sakramenten, bibelsyn och bibelbruk, det prästerliga ämbetet och det allmänna prästadömet, påvemaktens auktoritet, avlatshandeln, klosterlivet och gudstjänstens utformning. Reformationen i Sverige var ett resultat av en samverkan mellan stat och kyrka. De svenska reformatorerna (bröderna Olaus och Laurentius Petri samt Laurentius Andreae) fick stöd för sin anslutning till Martin Luther och de övriga kontinentala reformatorerna. Kungen, Gustav Vasa, fick en nationalkyrka med stark anknytning till staten. Kungen utnyttjade också möjligheten att stänga kloster och dra in kyrklig egendom till staten. Det fanns emellertid också en konflikt mellan kungen och kyrkan genom att reformatorerna hävdade kyrkans frihet. Den svenska reformationen var i vissa avseenden återhållsam i förhållande till många andra reformerade kyrkor. Inte minst gällde detta liturgin och kyrkorummets utseende. Gudstjänsten firades dock i och med reformationen på svenska och Bibeln, psalmboken och katekesen gavs ut på svenska. Från enhetskyrka till religionsfrihet och nya rörelser strömningar Under de århundraden som följde på reformationen rådde under långa tider kungligt envälde och i kyrkligt avseende enhetskyrka. Styrkan i enväldet och enheten kunde pendla något beroende på hur maktfördelningen mellan kung och riksdag såg ut från tid till annan. Någon religionsfrihet kan man inte tala om förrän i 1809 års regeringsform, där det hette att kungen skulle ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion. Dessa ord hade emellertid ett svagt och långsamt genomslag. Om man undantar vissa invandrade befolkningsgrupper och några inomkyrkliga väckelserörelser uppstod inga fria religiösa rörelser i Sverige förrän under 1800-talets andra hälft, med baptismen som den första och metodismen som den andra. En rätt att utträda ur Svenska kyrkan infördes, dock bara vid inträde i något annat trossamfund. Rätten till helt fritt utträde blev inte verklighet förrän 1951. Svenska kyrkan har under det senaste dryga seklet påverkats av flera viktiga rörelser som vuxit fram inom kyrkan: Inom stora delar av högkyrkligheten har man framgångsrikt arbetat för den liturgiska utvecklingen i Svenska kyrkan. Den ungkyrkorörelse som bröt fram vid 1900-talets början tillförde Svenska kyrkan ett nytt intresse för evangelisationsarbetet. Inom församlingsrörelsen, som i sin första fas var särskilt stark i slutet av 1800- och början av 1900-talet, fanns en vilja att vitalisera församlingarnas liv genom nya kyrkolokaler och prästtjänster. Senare under 1900-talet följde småkyrkorörelsen i församlingsrörelsens spår. Ett starkt ökat lekmannaengagemang och lekmannaansvar har utvecklats genom bland annat lekmannarörelsens insatser. Ekumenikens kraftfulla genombrott under 1900-talet, synliggjort av Nathan Söderblom och därefter allt intensivare förankrat i Svenska kyrkan, har betytt nya relationer med andra kristna kyrkor. 2

Ett ökat intresse för kyrkornas samhällsansvar växte också fram under 1900-talet. För flera olika rörelser har folkkyrkotanken stått i centrum genom betoningen av att kyrkan ska vara öppen inte bara för de troende utan också för sökare. Både medlemskap och inflytande ska bygga på bredd och öppenhet. Banden mellan stat och kyrka Förhållandet mellan stat och kyrka har utretts sedan slutet av 1950-talet. En ideologisk övertygelse om det riktiga i nya relationer möttes under flera decennier av en lika stor oro för församlingarnas ekonomi, inte minst i de små landsbygdsförsamlingarna. Under lång tid var frågan blockerad av att det inte gick att åstadkomma en tillräcklig enighet. Diskussionen började med motioner till 1956 års riksdag om en utredning av upplösandet av det organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka. Motionen ledde till en expertutredning som var klar 1968. En parlamentarisk beredning lade fram sitt förslag 1972. Det innebar en tydlig boskillnad mellan stat och kyrka, med en mycket begränsad ramlagstiftning. Förslaget föll. Efter några år kom en ny utredningsomgång som ledde till att regeringen lade fram ett nytt förslag, något mindre långtgående än det som kommit 1973. Det avvisades av Svenska kyrkan genom 1979 års kyrkomöte. Inte heller den här gången nådde förslaget riksdagen. Under 1980-talet fick Svenska kyrkan på alla nivåer egna, demokratiskt utsedda organ i en samlad kyrklig organisation med ansvar för en rad inomkyrkliga frågor: Förändringar skedde i Kyrkomötets uppgifter och sammansättning. En kyrklig centralstyrelse inrättades. Ett samlat kyrkokansli byggdes upp på nationell nivå. En ny stiftsorganisation infördes med uppgift att främja församlingslivets utveckling. I den fanns obligatoriska stiftssamfälligheter med beskattningsrätt, stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser med en starkare ställning än motsvarande tidigare organ samt statliga domkapitel, delvis valda av stiftsfullmäktige. Kyrkominister Stefan Attehall och ärkebiskop Anders Wejryd fria från varandra men tillsammans (Foto: Svenska kyrkan/ikon) I församlingsorganisationen utvecklades en större samverkan i pastorat och samfälligheter. Dessa reformer underlättade arbetet med stat-kyrkafrågan. Det fanns i och med dem organ som otvetydigt talade på Svenska kyrkans vägnar. I skiftet mellan 1980- och 1990-talen fördes också folkbokföringen över från Svenska kyrkan till staten. Under 1990-talet kom en ny kyrkolag som skulle bli av betydelse för den kommande kyrkoordningen och nya regler infördes för tillhörigheten till Svenska kyrkan. Men ett mångkulturellt, mångreligiöst och i vissa avseenden mer sekulariserat samhälle fortsatte att ställa krav på nya relationer mellan stat och kyrka. Efter beslut av 19888 års kyrkomöte tillsattes först en expertutredning och därefter en parlamentarisk utredning. De ledde till 1995 års principbeslut om nya relationer mellan stat och kyrka. Det följdes av en 3

sällan skådad utredningsverksamhet med åtta statliga utredningar och sex kyrkliga, propositioner, kyrkomötes- och riksdagsbeslut. De sista besluten fattades 1998 och 1999. Den 1 januari 2000 trädde reformen i kraft. Organisatoriskt förändrades då Svenska kyrkan rättsligt sett från grunden och gick från lokala kyrkokommuner och samfälligheter till registrerade och själv tändiga delar av trossamfundet Svenska kyrkan, från statliga och kommunala organ i stiften till registrerade och självständiga delar av Svenska kyrkan på stiftsnivå, från statliga organ och stiftelser till en organisation på nationell nivå för trossamfundet Svenska kyrkan. Insatt i förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan såg grundstenarna ut på följande sätt: Svenska kyrkan fick liksom övriga trossamfund en egen rättskapacitet, just i sin egenskap av trossamfund. En särskild lagstiftning infördes för Svenska kyrkan. Den kan ses som en mycket kort och begränsad ramlag. Svenska kyrkan gavs rätten att själv besluta i sina egna angelägenheter utan delegation från riksdagen. Genom kulturminneslagen säkrades en lagstadgad rätt till kyrkoantikvarisk ersättning från staten till Svenska kyrkan. Den kyrkliga egendomen, bl.a. prästlönetillgångarna, överlämnades till Svenska kyrkans disposition. Svenska kyrkan gavs även fortsättningsvis ansvaret för huvuddelen av begravningsverksamheten. Det infördes en lagstadgad skyldighet för den som tillhör Svenska kyrkan att betala kyrkoavgift. Staten åtog sig uppbörd av kyrkoavgiften genom skattesystemet, liksom för de andra trossamfund som ville ha detta. Reformen eftersträvade mellan å ena sidan nödvändigheten att ta hänsyn till Svenska kyrkans särställning på grund av den långa historiska utvecklingen och den stora andelen tillhöriga samt å andra sidan önskemålet om att öka jämställdheten mellan trossamfunden. Med rötter i urkyrkan Evangelisk-lutherskt trossamfund Det finns många sätt att närma sig Svenska kyrkans identitet. Ett är att läsa i lagen om Svenska kyrkan och i kyrkoordningen att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som leder sitt ursprung till de äldsta kristna församlingarna och deras bekännelse till Kristus. Med detta uttryckssätt beskriver man följande: Med evangelisk klargörs Svenska kyrkans bibliska grund i evangelierna. Betoningen av ordet luthersk visar på Svenska kyrkans reformatoriska arv. Svenska kyrkan är ett trossamfund eftersom kyrkan består av människor som binds samman av sin tro. Genom sitt ursprung är Svenska kyrkan en del av den allmänneliga kyrka som går tillbaka till apostolisk tid. 4

Reformationen bröt alltså inte med arvet från apostolisk tid. Den kyrkosplittring som reformationen ledde till hindrar inte att Svenska kyrkan är en del av den allmänneliga kyrkan. Rötterna går tillbaka till apostlarna och urkyrkan och till det centrala trosinnehåll som är gemensamt för både den västerländska romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa samt orientaliska kyrkor som växte den första stora kyrkosplittringen. Ett annat sätt att uttrycka saken är att som kyrkoordningen konstatera att Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och delar den kristna bekännelsen och lovsången till en treenig Gud: Gud Fadern, Sonen och den heliga Anden som skapar, frälser och ger liv. Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, omvittnade i Bibeln och människors liv. Fortsättningen på denna ansats blir att tron uttrycks i att bekännelsen omfattar både ord och handling. Under kyrkans historia har tron uttryckts i nya formulerade bekännelser när så krävts, men de tre äldsta trosbekännelserna har en särställning som allmänkyrkliga uttryck för trons och kyrkans kontinuitet genom tiderna. Kyrkoordningen klargör också att inom den världsvida kyrkan tillhör Svenska kyrkan den evangelisk-lutherska traditionen. Reformationstidens bekännelseskrifter är, säger kyrkoordningen, vägledande vittnesbörd om hur tron utlades som svar på den tidens frågeställningar. Men, som redan nämnts heter det i kyrkoordningen, att det är en uppgift för enskilda kristna och kyrkan att i varje tid på nytt leva sig in i trons djup och klargöra dess innebörd. Tro, bekännelse och lära Ett mer formellt uttryck för vad Svenska kyrkan står för kan man hitta i kyrkoordningens första paragraf: Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut av år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. Kyrkor och gudstjänstliv Kyrkobyggnaderna I Svenska kyrkan finns cirka 3 400 kyrkor, kapell och bönhus som hör till Svenskakyrkan. De har en stark ställning i människors medvetande, inte bara bland dem som är regelbundna kyrkobesökare utan också bland de kyrkotillhöriga och i befolkningen i stort. På många håll i vårt land är också kyrkobyggnaden det offentliga rum som ger bygden en samhörighet. I många kyrkor finns ett rikt utbud av musik och annan kultur. Få kan tänka sig att en kyrka kan rivas och under de senaste hundra åren har också bara ett litet fåtal kyrkor faktiskt rivits. Frågan om övertaliga kyrkor har heller inte varit så akut i Sverige ännu, trots att många av de medeltida kyrkorna ligger på platser där det inte längre finns kvar någon större befolkning. Problem uppstår emellertid. Tidigare fick kyrkor förfalla eller revs för att ge byggnadsmaterial för en ny byggnad. Det sker inte i dag. Samtidigt har en 5

omfattande nybyggnation skett efter andra världskriget i form av cirka 700 nya kyrkor. Gudstjänstlivet och de kyrkliga böckerna Gudstjänstlivet följer den rytm som genom århundradena fått en stark förankring i kristenheten som helhet. De stora högtiderna är julen, påsken och pingsten. De största kyrkogångsdagarna har under lång tid varit första söndagen i advent och juldagens julotta. Under senare år har påsk- och julnattsmässorna i snabb takt ökat i antal och många kyrkor fylls numera i samband med dessa gudstjänster. Kyrkoårets skeden och hållpunkter avlöser varandra på följande sätt: Advent med en fasteperiod Jul Trettondedagstiden Förfastan Fastan Påsken Kristi himmelfärdsdag Pingst Heliga trefaldighets dag Trefaldighetstiden Andra viktiga högtider är Marie kyrkogångsdag (Kyndelsmässodagen), Marie bebådelsedag och, Johannes döparens dag (på midsommardagen), Mikaelidagen, Tacksägelsedagen och Allhelgonahelgen. Kyrkoårets olika tider präglas av sina särskilda färger: Vitt för glädje och fest. Rött för ande, blod och martyrium. Lila eller blått för eftertanke och bot. Svart på långfredag och vid begravning (men ibland byts den ut mot vitt för att lyfta fram hoppet). Grönt för växandet den vanligaste färgen. I kyrkoordningen heter det redan i den första avdelningens inledning att barnen i kristen tro intar en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet. (Foto: Svenska kyrkan/ikon) Det finns tre olika slags gudstjänster: huvudgudstjänster, kyrkliga handlingar och övriga för församlingen gemensamma gudstjänster. Till de kyrkliga handlingarna hör dop, bikt, konfirmation, vigsel och begravning. Till de kyrkliga handlingarna hör också vignings-, sändnings-, mottagnings- och invigningsgudstjänster. Svenska kyrkan har två sakrament: nattvarden och dopet. Gudstjänstbesöken och de kyrkliga handlingarna minskar. Däremot har nattvardsfirandet 6

ökat påtagligt. Delvis beror detta på att nya grupper söker sig till nattvardsbordet, delvis på att de som firar nattvard gör det betydligt oftare än förr. Den nya bibelöversättning, Bibel 2000, som togs i bruk i advent 1999 innehåller Gamla och Nya testamentet, samt Gamla testamentets apokryfa skrifter. I den version som gavs ut 2001 fanns också noter och hänvisningar till parallellställen. Kyrkans böcker är i övrigt följande: Psalmboken från 1986, som är ekumenisk på så sätt att de 325 första psalmerna är gemensamma för Svenska kyrkan, romersk-katolska kyrkan och frikyrkorna. Verbums förlag gav 2003 ut en upplaga med ett tillägg, i vilket psalmerna börjar med 700. Kyrkohandboken, med ordningar för Svenska kyrkans gudstjänster, från 1986 och 1987. Evangelieboken, med texter för kyrkoårets söndagar och andra högtider, från 2003. En liten bönbok, med böner för olika tillfällen, som är från 2005. Kyrkoordningen. Evangelieboken och bönboken hittar man normalt efter psalmerna i psalmboken, men de finns också i separata utgåvor. Folkkyrka med delat ansvar och låga trösklar Folkkyrka ett honnörsord Det finns anledning att gå vidare med ordet folkkyrka, ett ord som i dag väcker bred acceptans i Svenska kyrkan. Det har inte alltid varit så. En tid Ett exempel på att Svenska kyrkan också kan uppträda som folkrörelse är den internationella verksamheten här samlad till Världens fest i Växjö. (Foto: Svenska kyrkan/ikon) sågs folkkyrka som ett så brett och luddigt begrepp att det omöjliggjorde en tydlig teologisk profil. Den diskussionen är nu förbi. Svenska kyrkan säger ja till beskrivningen att den är och vill vara en folkkyrka men med en tydlig teologisk hållning. Det finns många olika sätt på vilka det kommer till uttryck att Svenska kyrkan är en folkkyrka. Ett är att lagen om Svenska kyrkan anger att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. Svenska kyrkans öppenhet fordrar en rikstäckande verksamhet. Svenska kyrkan har en territoriell församlingssyn, det vill säga att varje del av Sveriges yta ligger inom en församling och ingenstans överlappar församlingarna varandra. 7

Alla som tillhör Svenska kyrkan är medlemmar i den församling inom vars gränser de bor. Ett fåtal icke-territoriella församlingar Hovförsamlingen samt de tyska och finska församlingarna utgör de enda undantagen. Sedan länge pågår en diskussion om möjligheten för Svenska kyrkans medlemmar att fritt välja vilken församling man ska tillhöra. Den rikstäckande verksamheten är ett ansvar för hela Svenska kyrkan och detta är ett av motiven för att det finns ett utjämningssystem där de församlingar som har den största ekonomiska kraften bidrar till verksamheten i de ekonomiskt svagare. Den öppna folkkyrkan handlar dessutom om bemötande. Öppna dörrar och låga trösklar ska känneteckna den kyrkliga verksamheten. Sökaren som kommer till kyrkan ska vara lika välkommen som den vane gudstjänstfiraren. Bilden av Svenska kyrkan har med åren blivit allt mindre enhetlig över landet. Kyrkans organisation och kyrklig tradition skiftar starkt. Den största församlingen är mångfalt större än den minsta. Jordbruksbygdens kyrkliga verklighet är en annan än den i glesbebyggda skogstrakter, som i sin tur är en helt annan än de mellanstora städernas och storstädernas verkligheter. Till skiftningarna mellan olika delar av landet hör att de kyrkliga sederna kan se mycket olika ut. Den dubbla ansvarslinjen det gemensamma ansvaret Men frågan om folkkyrkan kan också diskuteras från demokratisk synvinkel, med utgångspunkt från innebörden i orden i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete. Det folkliga inflytandet på det kyrkliga beslutsfattandet har lika lång tradition i Sverige som kyrkan själv har. Grunden för det gemensamma ansvaret är delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme som förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Det finns uppgifter som enligt kyrkoordningen ska utföras av den demokratiskt valda organisationen. Det finns också uppgifter som ska utföras av dem som vigts till kyrkans ämbete eller vigningstjänst (det vill säga biskopar, präster och diakoner). Men på enbart den grunden fungerar inte kyrkan. De förtroendevalda och de vigda har den gemensamma uppgiften att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem som innehar vigningstjänsten del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet. Tillsammans har de också ansvar för det demokratiska beslutsfattandet och för besluten. Det är detta sammantvinnade ansvar som tidigare brukade betecknas som den dubbla ansvarslinjen och numera det gemensamma ansvaret eller den gemensamma uppgiften. Svenska kyrkan som folkrörelse Folkkyrkokaraktären i Svenska kyrkan kan också uttryckas i folkrörelsetermer. Redan det faktum att 71,3 procent av alla svenskar vid årsskiftet 2009/2010 tillhörde Svenska kyrkan ger förutsättningar för en bred folklighet. Det betyder att drygt 6,7 miljoner personer är medlemmar. De kyrkliga handlingarna är följande (siffrorna gäller 2009): 56 procent av alla nyfödda döptes. 32 procent av alla 15-åringar deltog i konfirmationsundervisning. 41 procent av alla vigslar skedde i Svenska kyrkans ordning. 83 procent av alla som avlidit begravdes i Svenska kyrkans ordning. 8

Andra verksamheter kan också beskrivas i siffror (också för 2009): Det gjordes under 18 miljoner gudstjänstbesök. 100 000 personer sjöng i kör i Svenska kyrkans drygt 5 500 körer. Närmare 11 500 skolklasser fick besök av Svenska kyrkan. Tiotusentals människor är förtroendevalda och frivilliga medarbetare i Svenska kyrkans församlingar. Det bedrivs ett omfattande studiearbete med flera hundra tusen timmar av studier bara i studieförbundets Sensus regi. Allt det här representerar också ett folkligt förankrat arbete en folkrörelse och n folkkyrka. Ekumenisk tradition och konkret samverkan Svenska kyrkan en brokyrka Svenska kyrkan har en stark ekumenisk tradition. 1900-talets portalfigur i detta sammanhang var ärkebiskopen Nathan Söderblom, som var den drivande kraften bakom den ekumeniska världskonferensen 1925 i Stockholm. För sitt arbete fick han Nobels fredspris. Hans ekumeniska linje har sedan följts och utvecklats genom att alla senare ärkebiskopar varit engagerade i olika delar av det ekumeniska arbetet. Under i stort sett hela 1900-talet har ekumeniska samtal av olika slag förts mellan Svenska kyrkan och andra kyrkor och samfund. Samtidigt har Svenska kyrkan är engagerad i bland annat följande ekumeniska organ: Kyrkornas Världsråd. Lutherska Världsförbundet (bildat i Lund 1947). Europeiska Kyrkokonferensen. Ekumeniskt institut för Norden. Sveriges Kristna Råd. Begreppet brokyrka har sin förklaring i att Svenska kyrkan eftersträvat en ekumenisk samverkan i flera kyrkliga riktningar. Samtal har under lång tid förts med romersk-katolska kyrkan och lett till flera ekumeniska dokument, bland annat i pastorala frågor. Samtidigt har samtal med Metodistkyrkan och Svenska Missionskyrkan lett fram till ett långtgående samarbetsavtal. Samtal har inletts med Baptistsamfundet och med de ortodoxa kyrkorna såväl i Sverige som utanför Sveriges gränser. Borgåöverenskommelsen Biskop Munib Yunan i Jerusalem, ordförande i Lutherska Världsförbundet, kan också ses som Svenska kyrkans biskop - Svenska teologiska institutet ligger i hans stift. Det finns ett nära samarbete mellan hans kyrka och Svenska kyrkan. (Foto: Svensk kyrkan/ikon) Den hittills kanske mest uppmärksammade ekumeniska överenskommelsen är den s.k. Borgåöverenskommelsen. Bakom den står de evangelisk-lutherska kyrkorna i Finland, Norge, Sverige, Estland och Litauen samt de anglikanska kyrkorna i England, Irland, Skottland och Wales. Den ingicks 1993. Överenskommelsen innebär ett ömsesidigt erkännande av varandras kyrkor, förkunnelse, 9

sakramentsförvaltning och ämbeten. De deltagande kyrkorna förpliktigar sig också bland annat till följande: Att dela varandras liv och resurser. Att välkomna varandras medlemmar att motta sakrament och pastorala tjänster. Att betrakta varandras döpta medlemmar som medlemmar i den egna kyrkan. Att välkomna utlandsförsamlingarna i de inhemska kyrkornas liv. Att välkomna dem som vigts till biskop, präst eller diakon att utöva sitt ämbete utan att ordineras på nytt. Lokal ekumenisk samverkan Ett område som kommer allt mer i centrum är den lokala ekumeniska samverkan, det vill säga det ekumeniska samarbetet på stifts- och församlingsnivå. En av bristerna med det ekumeniska arbetet har genom åren varit att de överenskommelser som ingåtts främst utarbetats och fått betydelse på internationell eller nationell nivå. Det har gjort att det lokala ekumeniska arbetet fått mycket olika former och omfattning. Det finns många goda exempel på hur ett sådant samarbete vitaliserat de lokala församlingarna, men samtidigt finns det många vita fläckar på den lokalekumeniska Sverigekartan. Den positiva ekumeniska stämning som finns i mellan kyrkor och samfund i Sverige är en tillgång som kan förväntas komma till uttryck i ännu högre grad även på lokal nivå. Religionsdialog Svenska kyrkan tar också aktivt del i samtalen mellan kristna kyrkor och andra religioner. Denna religionsdialog förs internationellt, men börjar också spira i Sverige. Centrala punkter i detta arbete är Svenska kyrkans centrum för religionsdialog, som finns i Stockholm, och Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Kyrkans organisation, ekonomi och personal Organisationen i stort Från och med den 1 januari 2000 råder som redan nämnts nya relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Kvar finns nu bara en begränsad lagstiftning i första hand i regeringsformen, lagen om trossamfund, lagen om Svenska kyrkan, begravningslagen och kulturminneslagen. Svenska kyrkan är från juridisk synpunkt ett registrerat trossamfund. Verksamheten i Svenska kyrkan regleras i första hand genom kyrkoordningen. I den finns bestämmelser inom följande områden: Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar. Tillhörigheten till Svenska kyrkan. Kyrkans vigningstjänst (det vill säga biskop, präst och diakon). Den kyrkliga organisationen och de regler efter vilka församlingarna, stiften och organen på nationell nivå ska arbeta. Kyrkoordningen beslutas av Kyrkomötet. Den nuvarande organisationen i Svenska kyrkan kan sammanfattas på följande sätt, som utgår från grundhållningen att församlingen och stiftet är pastorala områden i motsats till 10

den nationella nivån. Församlingen Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Ansvaret omfattar alla som vistas i församlingen. En kyrklig samfällighet är däremot i första hand ett samverkans- och serviceorgan. Det finns tydligt uttalade minimikrav på en församling: Det ska firas en gudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka. Det ska finnas minst ett kyrkorum. Det ska finnas människor som tar ansvar för att församlingens uppgifter blir utförda och som är beredda att åta sig förtroendeuppdrag. På lokal nivå finns kyrkofullmäktige, samfällt kyrkofullmäktige (om det finns en samfällighet, det vill säga en ekonomisk sammanslutning mellan ett antal församlingar) och i vissa fall direktvalt kyrkoråd som beslutande organ. Som styrelse finns ett kyrkoråd eller, i en samfällighet, en kyrkonämnd. Det finns i Svenska kyrkan 1 467 församlingar, fördelade på 911 pastorat (vilket innebär att det finns lika många kyrkoherdar men pastoratets roll är vidare än så, där sker också en betydande samverkan kring de mest kostnadskrävande delarna av det kyrkliga arbetet). De minsta församlingarna har mindre än hundra medlemmar, medan den största församlingen har drygt 60 000. Mycket har hänt med församlingsindelningen genom åren, men fortfarande kan man på många håll se spåren av den medeltida indelningen. Det finns också 286 kyrkliga samfälligheter, i vilka flera församlingar samverkar med varandra. Stiftet På stiftsnivån ska man främja församlingslivet i stiftet. Man spelar också en roll i fråga om organisatorisk indelning och ekonomiska utjämning. I stiftet finns stiftsfullmäktige som beslutande organ och stiftsstyrelsen som styrelse. Stiftsfullmäktige väljs i de kyrkliga valen samtidigt som kyrkomötet och de lokala beslutande organen. Dessutom finns ett domkapitel som har viktiga tillsynsuppgifter, men arbetar också bland annat med frågor som gäller gudstjänstlivet i stiftets församlingar. Domkapitlet fastställer den församlingsinstruktion som ska finnas för varje församling. Stiften väljer själva sin biskop genom att biskopsvalet är direkt utslagsgivande. I valet deltar alla präster och diakoner samt lika många lekmän. Domprosten, som är kyrkoherde i domkyrkoförsamlingen men som därtill har vissa stiftsuppgifter, utses av stiftsstyrelsen. Stiften är uppdelade i kontrakt med var sin kontraktsprost. Sammanlagt finns i Svenska kyrkan cirka 140 kontrakt. På alla nivåer i Svenska kyrkan församling, ibland samfällighet, stift och nationell nivå sker val på ett sätt som är mycket likt de allmänna valen. (Foto: Svenska kyrkan/ikon) 11

Inte minst under oktoberveckan i kyrkomötet kan sessionerna bli långa i Uppsala universitets aula. Här har mörkret lagt sig över kvälssessionen. (Foto: Svenska kyrkan/ikon) Det finns 13 stift och 14 biskopar, eftersom det i Uppsala stift utöver ärkebiskopen också finns en biskop med ansvar för de delar av stiftet som inte faller på ärkebiskopen. Det största stiftet, Stockholms stift, har cirka 1,7 miljoner invånare, varav cirka 1,1 miljon är medlemmar i Svenska kyrkan. Det minsta (Visby stift) har cirka 57 000 invånare och 45 000 av dem är medlemmar. Den nationella nivån Kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ, har 251 ledamöter som fattar beslut om kyrkans lära, organisation, ekonomi, gudstjänster och ekumeniska överenskommelser. Kyrkomötet väljs i det kyrkliga val som sker vart fjärde år. På nationell nivå arbetar man också med gemensamma angelägenheter som de officiella relationerna till andra kyrkor och samfund, de kyrkliga utbildningarna, den ekonomiska utjämningen inom Svenska kyrkan och kyrkobokföringen. Den nationella nivån är också Svenska kyrkans röst, både i det svenska samhället och internationellt. Kyrkomötet väljer ledamöter i kyrkliga organ på nationell nivå. Kyrkomötet sammanträder i två sessioner varje höst i Uppsala. Utöver kyrkomötet finns på nationell nivå kyrkostyrelsen, med 15 ledamöter, som har ledande och samordnande uppgifter, liksom ett direkt ansvar för många frågor. De nämnder som finns på nationell nivå är bland annat Nämnden för utbildning, forskning och kultur, Nämnden för internationell mission och diakoni (under vilken Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete ligger) och Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet. Det finns också nationella organ för samiskt arbete och finskspråkigt arbete. Dessa nämnder och andra organ är verksamhetsdrivande. 12

Ett annat slags nämnder är de nämnder till vilka man kan överklaga beslut i Svenska kyrkan. Det är Svenska kyrkans överklagandenämnd, Svenska kyrkans valprövningsnämnd och Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. Svenska kyrkans gemensamma kansli är kyrkokansliet i Uppsala. En stor del av detta kansli är engagerat i Svenska kyrkans utlandsarbete, bland annat mission och internationell diakoni (samlat i Hela världen, Svenska kyrkans internationella verksamhet) samt arbete bland svenskar utomlands. Utanför landets gränser finns ytterligare cirka 200 anställda, främst i missionsarbete och arbete bland svenskar utomlands. Utlandsarbetet är också det mest kostsamma på den nationella nivån. Dessa båda organ får också betydande statsbidrag för utvecklingssamarbete. I övrigt finansieras detta arbete i första hand genom kollekter och gåvor. Svenska kyrkan i utlandet bedriver verksamhet på ett 40-tal platser jorden runt. Ämbetslinjen i den kyrkliga organisationen Vikten av den dubbla ansvarslinjen, eller det gemensamma ansvaret, betonades starkt under hela den process som ledde fram till 1995 års principbeslut i kyrkomöte och riksdag, i det organisationsutredande som följde på dessa principbeslut och i de konkreta besluten om den nya organisation som nu gäller. Den synodala, demokratiska organisationen har framgått av avsnitten om församlings- och stiftsnivåerna, liksom den nationella nivån. Ämbetslinjen i den kyrkliga organisationen kan sammanfattas på följande sätt: Kyrkoherden är självskriven ledamot i kyrkorådet. Biskopen är självskriven ordförande i stiftsstyrelse och domkapitel. Ärkebiskopen är självskriven ordförande i Kyrkostyrelsen. I Kyrkomötet utgör de 14 biskoparna majoritet i den särskilda läronämnd som finns. Läronämnden har en stark ställning. Dels bereder den alla ärenden som gäller grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, svensk kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar, kyrkans vigningstjänst (det vill säga det kyrkliga ämbetet) och ekumeniska överenskommelser. Dels fordrar beslut som fattas i strid mot Läronämnden en kvalificerad majoritet och en särskild beslutsordning. Däremot är inte biskoparna ledamöter i Kyrkomötet. Till detta ska läggas att bland annat biskoparna spelar en framträdande roll i en rad nationella organisationer och kommittéer. Kyrkostyrelsen ska också höra Biskopsmötet innan beslut fattas i viktigare teologiska och ekumeniska frågor. Den kyrkliga ekonomin och personalen Biskopsämbetet är viktigt i Svenska kyrkan. Sven Bernhard Fast, ny i biskop Visby, vigs här i Uppsala domkyrka. (Foto: Svenska kyrkan/ikon) Församlingarnas och samfälligheternas samlade verksamhetsintäkter 2008 var 16,3 miljarder kronor. Ungefär två tredjedelar, 10,9 miljarder kronor, kom från den kyrkoavgift som alla som tillhör Svenska kyrkan betalar. Kyrkoavgiften framgår på skattsedeln. För 2008 är riksgenom- 13

snittet för kyrkoavgiften 98,5 öre per skattekrona (0,985 procent av den kommunalt beskattningsbara inkomsten). I denna summa ingår avgift till stiftet, som är 4,4 öre (eller 0,04 procent), men inte begravningsavgift. 3,3 miljarder kronor kom från begravningsavgifterna, som varierar mycket kraftigt över landet. Den genomsnittliga begravningsavgiften är 0,22 procent. Denna verksamhet, med cirka 3 200 begravningsplatser i landet, sköter Svenska kyrkans församlingar på samhällets uppdrag. De enda undantagen är Stockholm och Tranås där kommunerna har detta ansvar. Den ekonomi som är förknippad med begravningsverksamheten särredovisas för att man ska kunna kontrollera att de som inte tillhör Svenska kyrkan belastas med andra kostnader. De som tillhör Svenska kyrkan betalar sin begravningsavgift som en del av kyrkoavgiften. 1,1 miljarder kronor kom från gåvor och andra verksamhetsintäkter (servering, försäljning, konserter, hyror m.m.). Gåvorna kommer bland annat in i form av kollekter. Det finns riks-, stifts- och församlingskollekter. Rikskollekter beslutas av kyrkostyrelsen och får tas upp vid högst 30 tillfällen per år. Stiftskollekter beslutas av domkapitlet och får tas upp vid högst 10 tillfällen per år. Församlingskollekter beslutas av församlingens kyrkoråd och kan bara tas upp på dagar då det inte är riks- eller stiftskollekt. De sammanlagda verksamhetskostnaderna var 2008 16 miljarder kronor. För den största kostnaden stod församlingsverksamheten med 6,9 miljarder kronor. Begravningsverksamheten kostade 3,3 miljarder kronor. Också fastighetsförvaltningen är omfattande och kostade lika mycket som begravningsverksamheten, alltså 3,3 miljarder kronor. Svenska kyrkan har, utöver de cirka 3 400 kyrkorna, ytterligare 10 000 byggnader att sköta. Den gemensamma administrationen kostade 2,1 miljarder kronor. Den kyrkliga förmögenheten räknad i totala bokförda tillgångar uppgick 2008 till 27,4 miljarder kronor. Stora delar av den är dock inte möjlig att sälja och den är spridd över hela landet. Likviditeten var 21,8 miljarder kronor. Med tanke på tillgångarnas karaktär är det mer intressant att se på disponibelt kapital (marknadsvärdet på alla tillgångar utom fastigheter och inventarier minus skulder). Det ger resultatet 9,4 miljarder kronor. Antalet anställda i Svenska kyrkans församlingar, stift och nationella organisation är cirka 22 000 omräknat i helårsanställningar. I dessa siffror har alltså inte anställda i andra kyrkliga organisationer och fristående företag, sammantaget ett par tusen personer, räknats in. I Svenska kyrkans ekonomi spelar det ekonomiska utjämningssystemet en central roll. Varje församling och stift betalar in en avgift i förhållande till sin ekonomiska styrka. De ekonomiska resurser som kommer in används i första hand för att ge ekonomiskt stöd till de ekonomiskt svagare församlingarna. Också vissa andra kostnader, dels vissa för Svenska kyrkan gemensamma kostnader, dels den nationella nivåns kostnader finansieras denna väg. Kyrkliga organisationer Det finns också ett mycket stort antal organisationer av betydelse för Svenska kyrkan utöver den kyrkoordningsreglerade organisation som nu beskrivits. Detta är några exempel på sådana organisationer: Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation (tidigare Svenska kyrkans församlingsförbund), som är kyrkans arbetsgivarorganisation och som dessutom har serviceuppgifter inom fastighets- och begravningsområdet. Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF), som är en religiöst och politiskt obunden organisation i vilket många av begravningshuvudmännen i Svenska kyrkan är 14

medlemmar. Sensus studieförbund, en folkbildningsorganisation där Svenska kyrkan och dess olika organ är största medlem. Svenska kyrkans lekmannaförbund. Kvinnor i Svenska kyrkan. Svenska Kyrkans Unga. Sveriges kyrkosångsförbund. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, som är en inomkyrklig väckelserörelse i samverkan med Svenska kyrkan i övrigt. Därtill kommer de fackliga organisationer som är verksamma inom Svenska kyrkan. Utöver dessa organisationer finns följande: Flera diakoniinstitutioner (några av dem mycket stora, i Stockholm Ersta och Stora Sköndal). Utbildningscentra och fackliga organisationer med anknytning till Svenska kyrkan. Berling Media AB äger bland annat förlagen Verbum (med Cordia), Gleerups och Gothia, tidningarna Kyrkans Tidning, Amos och Sändaren, annonsförsäljningsföretaget Display och inköpsföretaget Samvaror. 15