STENÅLDERSLIV I HÖGA KUSTEN TEXTER
Skulle du vilja: jobba 3 4 timmar per dag? ha mer tid till familj och vänner? äta näringsrik och vällagad mat? ha havsutsikt? bo i ett naturskönt område? bo i ett varmt och tryggt hus? lyssna på en god berättelse? VÄLKOMMEN TILL STENÅLDERN!
ISEN Isen släppte sitt grepp över området för cirka 10 000 år sedan. Den hade legat tjock här över Höga kusten, hela 3 km. Tyngden från isen pressade ner landskapet. Då isen släppte höjde sig landet igen och gör det fortfarande. Numera med 9 mm per år. Vi påverkas fortfarande av inlandsisen! Då isen krympte följde djur och människor efter in i det nya landet. Till detta område kommer man från öster och norr, söder och väster. För 5 000 år sedan, som den här utställningen handlar om, var klimatet mildare, ungefär som i Mälardalen. Det ger en annan växtlighet. Mer lövskog till exempel.
Vilka var dom, stenåldersmänniskorna? Hur levde dom egentligen? Vad pratade dom om? Dom var som du och jag. 5000 år är ingenting i mänsklighetens utveckling. Dom pratade och skrattade, blev kära, arga, ledsna, besvikna, lyckliga, exalterade. Dom tyckte det var viktigt att ha en bra plats att bo på, där man kände sig trygg från vädrets makter. Och efter middagen var det skönt att luta sig tillbaka och lyssna på en god historia. Sant eller påhittat, vardagshändelser eller gudaberättelser, nytt eller gammalt. Det är en smaksak, huvudsaken det är en bra historia. Några saker skiljer sig, som tekniken och samhällsstrukturen. Dom var färre än vad vi är idag, det har rätt stor betydelse för hur vi ser på varandra. Det är viktigare att relationerna fungerar när man är mer beroende av varandra. Dom hade inte våra verktyg och våra hus, men det betyder inte att dom var ointelligenta eller levde ett dålig liv. Det brukar sägas att summan av kunskap genom tiderna är konstant, men vad som är värt att veta förändras.
För Bushfolket i Kalahari är gruppgemenskapen en fråga om överlevnad. Att alla i gruppen delar lika är viktigt. En jägare som är duktig bär pilar i sitt koger som tillhör andra. Bytet tillfaller den som är ägare till pilen, inte den som sköt. Pilens ägare fördelar köttet och stärker därmed sina band till de andra i gruppen. Jägaren vinner också fördelar, till exempel visar han hur generös han är som överlämnar bytet. Har en jägare varit lyckosam en tid stannar han gärna hemma i lägret så andra får möjlighet att komma hem med kött. Det är viktigt att lösa konflikter på fredlig väg. Att vara samarbetsvillig och generös är goda egenskaper. Att vara aggressiv är opassande. Krigshjältar är en okänd genre i bushfolkets myter, en strid är ett misslyckande. Hjälten i sagorna är den listige, den som trixar till det och löser problemen.
Dom levde tillsammans i mindre grupper. Kanske runt 25 personer, beroende på säsong och mattillgång. Men man var långt ifrån isolerad! Den lilla gruppen ingick i en större grupp på kanske 2000 personer. Dessutom reste folk, för handel, nyheter och för äventyr, precis som idag.flintan är från Skåne. Bärnstenen förmodligen från Baltikum. Den större hustypen var vanlig i Finland. Havet har inte varit en gräns tvärtom.
BOPLATSEN Mon användes av en grupp människor i ungefär 700 år. Dateringarna ligger mellan 2800 till 2100 f.kr. Men periodvis kan platsen varit övergiven. Det var en relativt stationär boplats. Ben och växtfröer visar på att boplatsen har använts hela året. Men trots fast boende levde man ett rörligt liv. Goda jakt- och bärmarker i området utnyttjades. Alla behövde inte ha varit på boplatsen hela tiden. Jaktexpeditioner, handelsfärder och större sociala sammankomster lockade iväg delar eller hela gruppen. Boplatsen var under hela tiden organiserad på ett likartat sätt. Visst finns det små förändringar under dessa 700 år men strukturen var densamma.
Bjästamon hade tre aktivitetsområden: Arbetsytor 50 till 100 meter från den centrala boplatsytan hade man mer specialiserad verksamhet. Verkstadsytor och sådant som till exempel krävde större eldar. Graven hittades också i ett sånt här område. Kan det ha funnits andra rituella aktiviteter som pågått här? Gården 50 till 100 meter från stranden låg husen. Söder om huset, ner mot vattnet, var själva gårdsplanen. Här pågick de mesta aktiviterna, som vanligt på gårdsplan. Men det var noga organiserat. Maten förvaras nära huset. Större eldstäder låg minst 10 meter från husväggen och skräp lade man på speciella platser. Strandverksamhet Här tog man hand om fångsten, styckar och rensar. Båtar, kanoter och en del fångstredskap förvarades här nere. Härdar visar på att man till viss del tillrett säl, och keramik till förvaring och kokning.
HUSEN Hus är spännande, vi tycker att det säger en del om vår livstil. På de här boplatserna kan man förenklat säga att det fanns två sorters hus. Den ena typen var större och oval, nästan retangulär, medan den andra var rund. Den runda formen är vi är mest vana att se i våra trakter. Konstruktionen påminner förmodligen om samernas kåta. Den större hustypen har vi inte sett i området under stenålder tidigare. Det gör dom extra spännande. Båda hustyperna verkar ha funnits samtidigt. Här har vi gjort en modell baserad på utgrävningarna av den stora boplatsvallen på Bjästamon. Att rekonstruera en byggnad är svårt. Mörkningar i jorden efter stolpar, väggar och golv ska visa oss hela den tredimentionella konstruktionen. Idéerna om hur det var byggt är många. Huset verkar ha haft två delar. En bostadsdel och en förrådsdel. Huset liknar en hustyp som hittats i Finland.
FYND KNIV Skiffer Den här sorten kallas krumkniv och är utmärkt som flåkniv DEL AV T-FORMAT REDSKAP Skiffer Det finns många idéer om vad detta mystiska föremål har använts till. Skinnberedning? Att spänna tråden när man syr ihop en båt? Att barka med? Att dekorera keramik med? Hela T-formade redskap finns på våning 4. KNACKSTEN Bergart En knacksten är en sorts hammare KNIV Flinta Kanske inte det man först tänker när man säger kniv, hellre skalpell? PILSKAFTSGLÄTTARE Sandsten För att en pil ska kunna träffa sitt mål är skaftet minst lika viktigt som spetsen BRYNE Sandsten Används till att slipa kniven eller yxan med. Innan den blev ett bryne var det en yxa SKRAPOR Kvartsit, flinta, kvarts Skrapor används till mycket. Att tälja med, att skrapa skinnen rena, att få fram växtfibrer till tråd. De var skaftade på olika sätt för olika ändamål
SPJUTSPETS Skiffer Spjutspetsen har små rester av harts på tången. Hartsen användes för att fästa den vid skaftet PILSPETS Skiffer NÄTSÄNKE Bergart Hacken mitt emot varandra gör att det går lätt att fästa en lina runt den. Nät till fiske och sälfångst tillverkades av växtfibrer. PILSPETSAR Skiffer och kvarts (mitten) Pilspetsar med urnupen bas. YXA Bergart En del av en skafthålsyxa. PILSPETS Skiffer PILSPETSAR Flinta Den här sortens pilspetsar är typiska för en kultur som kallas gropkeramisk. När spetsen gick sönder på den till höger gjordes den om till en skrapa.
SPJUTSPETS Kvartsit HÄNGE Skiffer Titta på den fina dekoren! Den övre formen påminner om den tidens kvinnofigurer. KONST Skiffer Älghuvudet har förmodligen varit toppen på en skifferkniv. Varför valde man just älgen som motiv? PÄRLA OCH HÄNGE Bärnsten Vid vilken strand har bärnstenen plockats? Genom vilka händer har den vandrat till Bjästamon? PILSPETS Skiffer (Sandsten) NORDBOTTNISKT REDSKAP Kvartssandsten Vad användes den till? Skinnberedning? Odling? Krossa märgben? Vi vet inte. De hittas oftast runt Bottenviken.
Stensmide är ett av alla hantverk som stenåldersfolket behärskade. Det extra fina med denna konst är att vi idag hittar spåren efter den, till skillnad mot tillexempel träbearbetning. Men att skapa det perfekta raka träskaftet till pilen är mer krävande än att forma själva pilspetsen av sten. Slagplatserna låg en liten bit från husen. Flisorna som bildas då man slår redskap är vassa, sånt vill man inte ha överallt. Förmodligen har man haft ett vindskydd eller en enkel hydda som verkstad. Skifferredskap är typiskt för den här tiden och för området. Skiffer är en mjuk stensort. Den går inte att slå utan man sågar och slipar. Det går att skapa helt andra former än med kvarts och flinta men skiffer blir inte lika vasst.
Antalet funna träföremål från den här tiden är få. Det finns inga högar av träflis som vi kan studera och fundera på slöjdarens tekniska kunnande. Trä ruttnar så otroligt bra. Men att kunna berarbeta trä var och är oerhört väsentligt. Tänk bara på allt vi kan göra av trä: hus, pilbågar, förvaringskärl, skaft till redskap. Allt möjligt går att göra av detta fascinerande material. Underskatta inte stenåldersfolkets hantverksskicklighet bara för att du själv tycker arbetsredskapen i sten känns klumpiga. Det är vi som är ovana att använda dem. Ett redskap vi använder ofta måste vara funktionellt, fungerar det dåligt tänker vi ut en bättre lösning, då som nu. Formen ska vara tilltalande och tjäna sitt syfte. Hantag ska vara bekväma att greppa. Och som grädde på moset får föremålet gärna vara vackert. Glädje i det vackra, fåfänga och lusten att ha den snyggaste grejen är nog typiskt människan. På fjärde våningen här i huset finns två förhistoriska träföremål som tillverkats med stenredskap. Det ena är en 3000 år gammal skida och det andra är en 4600 år gammal slädmede.
Inuiternas Sjömoder ger oss en bild av hur relationen till det viktigaste bytesdjuret kan se ut. Det finns en berättelse om en inuitkvinna som mördades, alternativt drunknade. När hon dog förvandlades hon till en gudaliknande varelse som var till hälften kvinna till hälften säl. Efter denna händelse blev det betydligt svårare att jaga säl. Inuitkvinnan, sjömodern, började råda över och beskydda sälarna och sälarnas själar. Enligt inuiterna stannade sälarnas själar kvar vid sin döda kropp i tre dagar. Sedan kunde de återvända till sjömoderns boning på havets botten. Under dessa tre dagar fanns det flera regler att följa för att inte skada sälarnas själar. Om man bröt mot dessa tabun samlades smuts i sjömoderns hår och näsborrar. Det var schamanens uppgift att färdas till havets botten för att rengöra hennes hår och näsborrar.
Ibland stämmer inte det arkeologiska begreppet överens med verkligheten. Harts är egentligen tillverkad av kåda från gran eller tall. Men det vi hittar på boplatserna och kallar harts är ofta björktjära. Man utvinner björktjära vid upphettning av näver. Temperaturen måste vara ganska hög och inget syre får tillföras. Först får man det vi brukar kalla ryssolja, fortsätter man hetta upp oljan blir den fastare och fastare. Till slut har man ett segt material som går att smälta om och bearbeta. På boplatserna hittar man harts främst i formen av små klumpar, ibland med avtryck efter tänder. Det finns också hartsrester på till exempel spjutspetsar. Det är rester av limningen till skaftet. Ett mer ovanligt fynd är naturstenar med hartsrester. En teori är att stenarna har används för att hetta upp hartsbitar för att skafta ett redskap.
Röd räknas som livets färg. Gravar från den här tiden brukar innehålla rödockra. I ena huset vid Kornsjövägen var golvet helt täckt av färgen. Rödockra användes till att måla med: hällmålningar, träföremål, kläder och kanske huden vid särskilda tillfällen. Ockra är en järnförening som finns naturligt i marken. Vi kan hitta gul ockra här. För att den ska bli röd bränner man den. Vid bränningen ska det vara så syrefattigt som möjligt. Att skapa den röda färgen är ett hantverk med några inslag som är närmast magiska.
En grav är återfunnen. Det borde kanske finnas fler, men vi har inte lyckats hitta dem. Obränt ben bevaras dåligt i våra sura jordar. Det är överlag väldigt få gravar från den här tiden i mellannorrland. Åtminstone som har hittats. Gravarna är inte tydligt markerade på ytan, som bronsålderns rösen och järnålderns högar. Kan man haft andra seder, gjort något annat med de döda än grävt ner dem? Kan de få gravar som finns här vara undantag eller missar vi gravarna helt enkelt för att de är så otydliga? I den här graven fanns fragment av en halskota från en vuxen människa och ett långt rörben. Dessutom fanns ett mellanfotsben av säl. På mörkfärgningen i jorden kunde man se att den begravde låg på sidan med benen uppdragna. Sanden var rödfärgad av ockra. Med sig i graven hade hon fått en spets av skiffer.
Vid sexårsålder börjar det. De stora frågorna dyker upp. Föräldrar ställs inför att svara på hur världen egentligen fungerar. Man brukar, förenklat, räkna med att en fjärdedel av befolkningen har ett starkt behov av tro. För hälften spelar det ingen roll, de kan tro eller inte. En fjärdedel saknar religiös tro. Vi skulle kunna utgå från den tanken då vi funderar på Stenåldersfolket. På våra nordliga breddgrader har schamanism funnits hos alla sentida kända jägar- och nomadkulturer. Det finns självklart mytologiska skillnader mellan inuiter, indianer, samer och de sibiriska folken, men ändå, basen är schamanism. Schamanen är en nyckelfigur i dessa samhällen och sköter den viktiga kontakten mellan människorna och den övernaturliga världen. Några uppgifter är att: Bota sjuka Förutspå framtiden Leda ceremonier Agera som gruppens ledare Fatta viktiga beslut vid kritiska situationer Kommunicera med förfäder eller mytologiska gestalter Ledsaga döda till dödsriket Jaktmagi Förhandla med djurens rådare
Älgen är det djur som är mest avbildat. Målningar, ristningar och skulpturer. Det är vanligt att det mäktigaste djuret blir beskyddare över alla däggdjur, fåglar och fiskar. Det är kanske därför älgen är mest avbildad.
Äldre religioner ger ofta modern och fruktbarheten en central betydelse. Hemmets gudinnor i den samiska traditionen är Maderakka och hennes döttrar: Sarakka, Uksakka och Juksakka. De lever tillsamanns med människorna i kåtan. Maderakka är urmodern och ursprunget till människans liv. Sarakka är hela familjens och hemmets beskyddare. Hon har sin plats i eldstaden och till henne offrar man av mat och dryck. Som födslomoder placerar hon barnents själ i moderlivet. Under graviditeten beskyddar hon kvinnan och hjälper till vid förlossningen. Sarakka skapar det kvinnliga könet medan hennes syster Juksakka skapar det manliga. Juksakka är bågmodern och kan hjälpa pojkarna att bli bra jägare. Hon bor längst in i kåtan där trumman och jaktvapnen förvaras. När barnet är fött tar den tredje dottern Uksakka över och skyddar barnet under dess utveckling.hon är dörrmodern som bor under kåtans dörr. Därifrån vakar hon över människorna när de går in och ut. Kring elden berättade man om kvällarna och förde traditionen vidare från generation till generation.
Stenåldersmat det är trendigt! Varför? Jo, det är en varierad kost som är nyttig för oss. Det är den mat vi evolutionärt är utvecklade för. Innan vi blev bönder åt vi inte spannmål och mjölkprodukter. För att skapa en Höga kusten-stenålderskost måste du hålla dig till det som fanns här i trakten. Men det är inte så illa, bara du kan ditt skafferi och hur du förvarar och tillagar maten. JAKT OCH FISKE Säl var det klart vanligaste bytesdjuret. Vikaresälen gör andningshål i isen och jagas därför lättast under vintern och vårvintern. På andra plats, långt efter, ligger små pälsdjur som mård. Fisket var en viktig del av försörjningen. Det är framförallt ben efter små eller medelstora fiskar som hittats. Storleken och arterna tyder på strandnära fiske. Nät och ryssjor har säkert använts. Benmängden behöver inte ge en rättvis bild. De ben som bevarats är brända. Allt ben kanske inte behandlades på samma sätt. Man kan till exempel ha slaktat på annan plats.
I ett keramikkärl kan man både laga, lagra och servera mat. På de här boplatserna fanns två olika typer av gods. Leran var magrad på olika sätt och kärlen skilde sig åt i utseende. Det har inte hittats särskilt mycket keramik på stenåldersboplatserna häromkring. Det gör de här fynden extra viktiga. Dekorationen och formen på keramikkärl har arkeologer länge använt som hjälp i försöken att dela in stenålderfolket i olika kulturgrupper. Ju mer som hittats desto mer finns det att jämföra och analysera i förhållande till andra områden. Keramiken verkar vara tillverkad på plats. Lera finns i området. Det går inte att direkt sortera in kärlen i någon av de kända stilarna. Vi kan med andra ord inte säga att de som bodde på Bjästamon ingick i någon av de stenåldersgrupper som arkeologerna skapat. Men det finns likheter med både sydskandinavisk och östlig-finsk keramik. Det kanske är som i de flesta andra tidsåldrar, det finns en lokal särart med påverkan från alla möjliga olika håll.
Özti eller Ismannen som han också kallas är en ögonblicksbild från stenåldern i alperna. 3200 f.kr. dog en 50 årig man i Alperna. En glaciär fångade upp och frös in hans kropp och utrustning. 1991 tinar han fram igen. Mannen blir en arkeologisk sensation. Han befann sig på vandring när han dog, ingen har begravt honom och allt han hade med sig fanns bevarat. Vi kan till och med se vad han åt till middag. Han befann sig så att säga mitt i livet, fast det tog slut. Vi får en ögonblicksbild. Allt det som vanligtvis förmultnar har isen bevarat åt oss. Klädsel: ett ländkläde i kalvskinn, en pälskappa, en mantel av tvinnat gräs, en björnskinnsmössa med hakrem, skor med sula, ovanläder och ett inre nät av tvinnat gräs. Istället för byxor bar mannen hosor av hjortskinn som täckte benen. Sista måltiden bestod av kronhjort och något sädesslag, troligen vete eller råg. Han kan ha ätit fler växter men det är mer osäkert.
Kläder är nödvändigt, annars blir det kallt. Dom ska vara praktiska, smidiga att röra sig i och skydda mot väder och vind. Människorna på mon hade inga får och kunde därför inte tillverka yllekläder. Materialet man använde kommer från jakten. Säl, älg och fisk är inte bara mat utan även skinn till kläder. Bra sämskat älgskinn är mjukt och skönt. Sämskskinn får man genom att skrapa bort hår och narv så att båda sidorna av skinnet blir mjukt. Perfekt för den som inte vill hindras i sina dagliga sysslor. Päls från säl är både varmt och vattenavvisande. Av sälens skinn går det också att tillverka skor. Den mjuka pälsen från mård, bäver och räv blir varm, skön och till snygga detaljer. Kläderna sys med hjälp av nålar gjorda av ben. Tråd tillverkas av skuret skinn, senor eller trådar av växtfibrer. Om man avhårar ett skinn men inte bearbetar det får man något som kallas råhud. Då man hettar upp råhuden så förlimmas den. Förlimmad råhud blir hård, vattentät och värmetålig. Visst låter det som ett bra matlagningskärl?
STEN SKIFFER MED RISTNING Vad skulle det här bli? Var det en övning? BÖRJAN TILL SPJUTSPETS SKIFFER AVSLAG SKIFFER Spår från stensmedens verkstad. AVSLAG KVARTS Spår från stensmedens verkstad. AVSLAG KVARTSIT Spår från stensmedens verkstad. SLIPSTEN GNEJS För att få en kniv eller yxa krävs det mycket slipning. KNACKSTEN FLINTA Från början var det en slät och slipad stenyxa sen tog man vasst flintmaterial ur den och till sist blev det en hammare.
OCKRA SPJUTSPETS SKIFFER Färgad av rödockra och funnen i graven. STEN MED STRECK AV RÖDOCKRA STEN MED HARTS BERGART Förmodligen har stenen hettats upp och sedan värmt den tjocka björktjäran så att den kunde användas som lim eller till att täta näveraskar med. OCKRA Innan ockran bränns är den gul. OCKRA Bränd ockra blir röd. HARTS MED TANDAVTRYCK Harts användes som lim och tätningsmaterial. Ett bra sätt att mjuka upp hartsen är att tugga den, förmodligen ett bra sätt att få rena tänder också!
MAT SÄDESKORN KUBBVETE Odlade man vete eller var det en handelsvara? BRÄNDA BEN De brända resterna efter matlagning och måltider ger oss kunskap om vilka djur man jagade och åt. MALSTEN BERGART En malsten innan vi började odla säd, hur går det ihop? Det finns många vilda växter som mår bra av att malas innan det blir till en utsökt måltid. KERAMIK KRUKOR Inspirerade av skärvorna från Bjästamon. Eleonor Sellin Hälle krukmakeri.