Län: Gotland Kommun: Gotland Areal: 94,9 hektar Centralpunktskoordinat: X: 1 643 220; Y: 6 328 872 Fastställd av Länsstyrelsen: 30 augusti 2005 Områdestyp: 1 SCI, 2 SPA Skydd: Fågelskyddsområde, riksintresse för naturvård Ägandeförhållanden: Privata 1 SCI Site of Community Interest, det vill säga skydd enligt habitatdirektivet. 2 SPA Special Protection Area, det vill säga skydd enligt fågeldirektivet. Ingående naturtyper enligt habitatdirektivet Naturtyp Habitatkod Areal (hektar) Rev 1170 10,2 Perenn vegetation på steniga stränder 1220 7,1 *Havsstrandängar av Östersjötyp 1630 3,7 Kalkgräsmarker 6210 3,6 * Prioriterad naturtyp bevarandet av naturtypen bedöms vara av hög prioritet inom EU. Ingående arter enligt habitatdirektivet Art Artkod Andel av pop. Gråsäl 1364 <=2 % Ingående arter enligt fågeldirektivet Art Artkod Antal par Övervintrande Rastande Skärfläcka A132 20 Silvertärna A194 15 Storskarv A391 500 1
Beskrivning Näsrevet är beläget utanför Näsudden på Gotlands västkust. Området omfattar drygt 94 hektar, varav 24,6 hektar utgörs av naturtyper som finns med i EU:s habitatdirektiv. Området består av Näsuddens sydvästspets samt öarna Storgrunn, Flisen och Näsrevet med omgivande vattenområde. Näsrevet är fågelskyddsområde, främst för att skydda rastande och häckande grågäss. Området har också länge varit känt som ett tillhåll för gråsäl, och hyser en koloni på ett tiotal individer. Inom området råder tillträdesförbud mellan den 15 mars och 30 juni. På Storgrunn häckar bland annat skärfläcka och silvertärna. På Näsudden står ett 90-tal vindkraftverk. Omkring 2 kilometer sydsydväst om Näsrevet, vid Bockstigen, ligger fem vindkraftverk ute till havs. Vindkraftverken tycks inte ha stört gråsälarna mer än under själva anläggningsarbetet. Man vet relativt lite om hur vindkraftverk påverkar häckande, rastande och flyttande fåglar, men undersökningar pekar på att påverkan är liten. Ytterligare en vindkraftanläggning kommer att uppföras omkring 2 kilometer ut till havs sydväst om Näsudden. Byggstarten planeras till sommaren 2006. Från och med mars 2005 till och med februari 2009 genomför Vindkompaniet AB ett kontrollprogram som syftar till att ge information om vindkraftverkens påverkan på fågellivet och även i viss mån gråsälsbeståndet. Under åren 2001-2003 har vissa studier genomförts men dessa är ej utvärderade. Följande fynd av rödlistade arter har gjorts i Natura 2000-området: Kärlväxter Vetenskapligt namn Svenskt namn Hotkategori Cerastium subtetrandrum Östkustarv VU Cuscuta epithymum Ljungsnärja VU RÖDLISTADE RED-LISTED DD Kunskapsbrist Data Dificient NT Missgynnad Near threatened VU Sårbar Vulnerable EN Starkt hotad Endangered CR Akut hotad Critically Endangered RE Försvunnen Regionallay Extinct HOTADE THREATENED Den svenska rödlistans kategorier Fyren på Näsrevet. Foto: Magnus Martinsson. 2
Bevarandesyfte Det främsta syftet är att bidra till att upprätthålla gynnsam bevarandestatus på biogeografisk nivå för de naturtyper och de arter art (enligt art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet) som ingår i Natura 2000-området. Bevarandemål 1170 Rev Areal Arealen rev skall vara 10,2 hektar. Struktur och funktion Totalkväve, totalfosfor, samt klorofyll a ska uppfylla minst tillståndsklass 2 (Naturvårdsverket 1999). Hela arealen av bottnar skall ha en naturlig struktur och zonering, fri från mänsklig påverkan. Typiska arter Ecological Evaluation Index för makrofyter ska vara minst 10. Typiska kärlväxters och algers täckningsgrad ska vara minst 35 % och de ska förekomma ned till minst 6 meters djup. 1220 Perenn vegetation på steniga stränder Areal Arealen perenn vegetation på steniga stränder skall vara 7,1 hektar. Struktur och funktion Vedväxter skall inte förekomma i naturtypen. Minst 80 % av ytan skall vara fri från vegetation. Typiska arter Minst en typisk art (strandaster, marviol, hundtunga, saltarv, vejde, strandvial, strandråg) ska förekomma i minst 50 % av de undersökta provytorna. 1630 *Havsstrandängar av Östersjötyp Areal Arealen havsstrandängar av Östersjötyp skall vara 3,7 hektar. Struktur och funktion Minst 3 hektar ska ha väl hävdad gräsmark varje år vid vegetationsperiodens slut. (Med väl hävdad menas att vegetationshöjden, mätt med gräsmarkslinjal, vid vegetationsperiodens slut i genomsnitt är högst 3 cm på torrafriska marker och högst 5 cm på fuktiga marker.) Krontäckning av träd och buskar ska vara 0 %. Vedartad igenväxningsvegetation skall inte förekomma. Typiska arter De typiska kärlväxtarterna (baltisk strandmalört, plattsäv, rödsäv, kustarun, dvärgarun, sumpgentiana, strandkrypa, gulkämpar, revigt saltgräs, strandnarv, bunge, strandmaskrosor, klöverärt, smultronklöver, 3
havssälting, liten ärtstarr, slåtterblomma och strandmaskrosor) ska som grupp förekomma med minst 2 arter i minst 65 % av provytorna. 6210 Kalkgräsmarker Areal Arealen kalkgräsmarker skall vara 3,6 hektar. Struktur och funktion Hela arealen ska ha väl hävdad gräsmark varje år vid vegetationsperiodens slut. (Med väl hävdad menas att vegetationshöjden, mätt med gräsmarkslinjal, vid vegetationsperiodens slut i genomsnitt är högst 3 cm på torrafriska marker och högst 5 cm på fuktiga marker.) Frekvensen av hundäxing och hundkex skall vara högst 1 %. Krontäckning av träd och buskar skall vara 0 %. Vedartad igenväxningsvegetation skall inte förekomma. Typiska arter Minst två typiska arter (fältsippa, lundtrav, färgmåra, låsbräken-arter, hårstarr, fågelstarr, hirsstarr, spåtistel, jordtistel, klasefibbla, backsmultron, fältgentiana, solvände-arter, vildlin, samtliga orkidé-arter, fältvedel, fjällgröe, rosettjungfrulin, jungfrulin, vårfingerört, luddfingerört, backfingerört, småfingerört, harmynta, fältvädd, stor fetknopp, sandmaskrosor, backklöver, axveronika) skall förekomma i minst 60 % av de undersökta provytorna. 1364 Gråsäl Populationen i området skall vara konstant eller öka. Reproduktion skall ske på lämpliga lokaler i hela området. Bifångsterna av säl skall uppgå till högst 1 % av beståndet år 2010 (nationellt mål). Andelen fertila honor skall öka till 95 % (nationellt mål). Dräktighetsfrekvensen skall öka till cirka 80 % (nationellt mål). A132 Skärfläcka A194 Silvertärna A391 Storskarv Populationerna i området skall vara konstanta eller öka. Arealen för arterna lämpliga lokaler får inte minska. Beskrivning av livsmiljöer 1170 Rev Habitatet består av undervattensklippor eller liknande med en zonering av bentiska växt- och djursamhällen. Där en intakt zonering av både sublittorala och littorala samhällen finns ingår även dessa då de bildar en värdefull ekologisk enhet. Bland växter märks olika arter av rödalger, brunalger och grönalger. Bland evertebrater är musslor och havstulpaner väl företrädda. Habitatet är beroende av god vattenkvalitet samt liten eller ringa sedimentation. Det är viktigt att vattnet är klart utan stor förekomst av partiklar vilket gynnar makroalger. Habitatet är beroende av att ingen påväxt av fintrådiga alger sker. Habitatet är även beroende av att det finns strukturer av sten eller biologisk bildning som korallrev, musselbankar eller trekantsrev. Det är stor vikt att zoneringen av bentiska växtsamhällen med hög primärproduktion är intakt. Habitatet ska hysa täta och välmående blåstångsbälten. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna får ske i habitatet. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam 4
bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Hot mot naturtypen utgörs av exempelvis övergödning, vilket resulterar i minskat siktdjup och därmed påverkar artsammansättningen och kan leda till att bottnar och fleråriga alger täcks av fintrådiga ettåriga alger och blåstångsbältenas djuputbredning minskar. Ökad sedimentation av organiskt material kan ge upphov till syrebrist på bottnarna. Uppförande och drift av vindkraftverk kan innebära att fiskar kan påverkas negativt av vibrationer som uppstår nära snurran. Under uppförandestadiet störs bottnen och uppvirvling av bottensediment kan störa primärproduktionen. Påverkan på fåglarna är ännu okänd, eventuellt kan flyttfåglars navigeringsförmåga störas. Hoten mot habitatet omfattar också utsläpp av olja och kemikalier. Närliggande fartygsleder innebär stor risk för oljeutsläpp/läckage. Fiske med redskap som skadar bottnarna och icke selektiva fiskeredskap som hotar den biologiska mångfalden av däggdjur, fåglar, fisk och bottenlevande djur utgör ett hot mot habitatet, liksom trålning. Svall från fartyg kan påverka zoneringen. 1220 Perenn vegetation på steniga stränder Naturtypen utgörs av steniga stränder med flerårig vegetation på de övre delarna av klapperstensstränder. Många olika vegetationstyper finns ovanför den omedelbara strandzonen.i de äldre delarna kan antingen gräs-, ljung- och risvegetation eller en vegetation dominerad av mossor och lavar utvecklas. Naturtypen är vanligen ohävdad. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus är god vattenkvalitet och varierad vegetation, beroende på hur exponerad stranden är för vind och vågor. Allt från nästan vegetationsfria stränder närmast havet till strandängsvegetation i de över delarna förekommer. För gynnsam bevarandestatus krävs också intakta zoneringar med förekomst av olika vegetationstyper. Ingen påtaglig minskning får ske av populationerna hos de typiska arterna i habitatet. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Naturtypen är känslig för övergödning genom ökad pålagring med ruttnande alger, kvävenedfall vilket påverkar artsammansättningen, oljeutsläpp, slitage och störningar orsakade av det rörliga friluftslivet och exploatering i form av bebyggelse, bryggor med mera. 1630 Havsstrandängar av Östersjötyp Naturtypen utgörs av strandbetesmarker och strandängar av boreal typ vid Östersjön, vanligen med en salinitet under 1,5 % och en i regel lågvuxen vegetation. Dessa är eller har tills nyligen varit påverkade av slåtter och/eller betesdrift. Vegetationen är mer eller mindre tydligt zonerad och påverkas av landhöjningen. Floran och faunan är artrik med många arter som inte finns i andra miljöer. I södra Östersjön är strandkämpar en viktig indikatorart på en välhävdad miljö. Förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus är flera. Kontinuerlig hävd krävs för att bevara den karaktäristiska artsammansättningen. Betespåsläpp bör ske efter det att de flesta strandängsfåglarna kläckt sina ungar i början av juni. Därefter är det viktigt att betessäsongen kommer igång medan lågvatten råder och vassvegetationen är smaklig för betesdjuren. Förlängd betesperiod på hösten är fördelaktigt. Möjligheter till översvämning måste finnas. Ingen stängsling mot vattenlinjen bör förekomma. Om stängsling är nödvändig måste denna ske en bra bit ut i vattnet så att betesdjuren kan hålla tillbaka vassvegetationen. Naturtypen skall hysa ett rikt fågelliv. God vattenkvalitet är en förutsättning för bete. Ingen tillförsel av handelsgödsel får ske. Tångtäkt kan i vissa fall vara positivt. Ingen påtaglig minskning får ske av populationerna hos de typiska arterna i habitatet. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Naturtypen är känslig för upphörd hävd, markexploatering i form av exempelvis utfyllnad, vägdragningar och bebyggelse, uppläggande av muddermassor och övergödning genom ökad pålagring med ruttnande tång och alger. I äldre tider förekom tångtäkt som höll strandområdena fria från större tångvallar/driftvallar. Överbete kan påverka den karaktäristiska floran negativt. Andra hot är erosion på grund av landsänkning/upphörd sedimentering, kväveläckage från angränsande marker, kvävenedfall, vilket påverkar artsammansättningen och uppodling och invallningar. På grund av minskat behov av åkermark är detta inte ett överhängande hot idag. Dräneringar för att påskynda avrinningen från strandängen eller närbelägna marker kan helt eller delvis förstöra biotopen. Strandängens karaktäristiska flora och fauna missgynnas av den minskade saltvattenspåverkan som blir följden. 5
6210 Kalkgräsmarker Naturtypen utgörs av torra till friska, betespräglade kalkrika gräsmarker, ofta med ett mycket stort inslag av örter. Här ingår olika faser av ängshavre-samhället. Miljöerna är i regel mycket artrika. Ibland kan dessa marker vara viktiga orkidélokaler. Gynnsam bevarandestatus förutsätter bete (alternativt slåtter och höbärgning) och röjning av igenväxningsvegetation. Skötseln skall utformas enligt objektets speciella natur- och kulturvärden. Objektets hävdhistoria bör i första hand vara vägledande för den fortsatta skötseln så att exempelvis ett objekt med lång kontinuitet av slåtter även fortsättningsvis hävdas genom slåtter och en sedan lång tid betad mark fortsätter att betas. I naturtypen får inte förekomma gödsling (förutom från djur som betar i objektet), stödutfodring, dikning eller insådd av för naturtypen främmande arter. Ingen påtaglig minskning bör ske av populationerna hos de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. Naturtypen är känslig för utebliven eller olämplig skötsel (på grund av ändrad markanvändning, nedläggning av jordbruk med mera), minskat eller upphört bete som på sikt leder till igenväxning av buskar och träd och utarmning av den hävdgynnade floran och faunan, tillskottsutfodring som indirekt ger näringstillförsel till marken och missgynnar den konkurrenssvaga floran, användning av avmaskningsmedel som innehåller avermectin vilket påverkar den dynglevande insektsfaunan negativt, markexploatering och annan markanvändningsförändring i objektet eller i angränsande områden, exempelvis skogsplantering, uppodling, dikning och täktverksamhet och gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar. Beskrivning av arter A132 Skärfläcka Skärfläckan vill ha tillgång till lämpliga häckningsplatser i form av grunda vikar och bukter längs flacka kustpartier. Nyckelfaktorn är stora områden med grunt vatten och sandiga eller gyttjiga bottnar. Arten kräver relativt stora områden och de bästa lokalerna omgärdas av öppna, välhävdade strandängar. Boet läggs mycket nära vattenlinjen, till exempel på låglänta strandängar, i tångvallar, på låga holmar eller sandrevlar. Skärfläckan hävdar revir och rör sig under häckningen inom ett område i storleksordningen 25-50 hektar. Arten övervintrar i sydvästra Europa och nordvästra Afrika. Brist på strandängar i hävd kan bli ett ökande hot i framtiden. Badturism och rörligt friluftsliv är lokalt ett hot mot beståndet, i vart fall indirekt genom att fåglarna tvingas bort från de bästa häckningsplatserna och ut i sekundära miljöer. Störningar har resulterat i att många häckningar misslyckats. Upprepade störningar kan orsaka att hela kolonier överges. Lokalt kan predation från räv och kråka vara ett stort problem. Artens vana att placera boet precis i vattenlinjen gör att häckningarna ofta spolieras av stormar och högvattenperioder under våren och försommaren. Det finns tecken från Öland på att skärfläckan föredrar att häcka vid vattensamlingar omedelbart innanför den egentliga strandlinjen, något som skulle kunna vara ett försök att minska effekterna av höga vattennivåer under botiden. A194 Silvertärna Silvertärnan häckar längs stora delar av den svenska kusten. Det svenska beståndet har uppskattats till 20 000 25 000 par. Sedan mitten av 1970-talet har silvertärnan ökat i antal såväl i Östersjöområdet som i Vänern. Lokalt har arten försvunnit till följd av minkens expansion. Beståndet på Gotland uppskattas till 2500 par. Silvertärna är ej rödlistad i Sverige. Silvertärnan häckar solitärt eller kolonivis. I Sverige överstiger koloniernas storlek sällan 25 par. De häckande fåglarna rör sig över stora områden under födosöket, ofta i storleksordningen 25 km 2. Arten häckar såväl vid fiskrika insjöar som längs grunda kustområden. Silvertärnan flyttar extremt långt, från norra halvklotets tempererade och arktiska områden till motsvarande breddgrader på södra halvklotet. Europeiska silvertärnor övervintrar längs södra Afrikas kust och i Södra Ishavet. Hoten mot arten är bland annat ökad båttrafik och expanderande friluftsliv som kan skapa stora störningar under häckningssäsong och ohävd och igenväxning som kan leda till att viktiga häckningsplatser försvinner. Lokalt kan förekomst av mink leda till att kolonier försvinner. Spridning och ackumulering av miljögifter har negativa effekter på häckningsutfallet. Eventuell etablering av vindkraftverk vid kända kolonier kan vara ett framtida hot. 6
A391 Storskarv Storskarven har under de senaste 20-30 åren expanderat mycket kraftigt i Sverige. På Gotland sker häckning i fyra kolonier, men på Näsrevet rastar arten enbart. Häckning sker vid Östersjökusten eller vid insjöar. Bona byggs i buskar eller träd. På grund av negativ påverkan från fåglarnas spillning och kvistbrytning minskar vanligtvis antalet lämpliga boträd på en plats med tiden. På kala skär och öar där det inte finns något predationstryck kan häckning även ske på marken. Flertalet av de svenska skarvarna flyttar tvärs över Centraleuropa ner till mellersta Medelhavet. Hot mot arten är till exempel störning under häckningssäsongen från båttrafik och expanderande friluftsliv, samt tjuvjakt. 1364 Gråsäl Gråsälen är en atlantisk art med tre geografiskt skilda bestånd. Det västatlantiska finns längs Kanadas östkust. Det östatlantiska har en utbredning som omfattar Island, Färöarna, Norge, Storbritannien, franska atlantkusten och under senare tid även Waddensee i Holland och Tyskland. Ett tredje bestånd finns i Östersjön där arten reproducerar sig i Sverige, Finland, Estland, Polen och Tyskland. I början av 1900-talet beräknas det ha funnits uppemot 100 000 gråsälar i Östersjön. Östersjöbeståndet minskade därefter kraftigt till följd av intensiv jakt, och från 1960-talet också till följd av miljögifter. Kring år 1975 nådde beståndet en bottennivå på 3600 djur. Sedan mitten av 1980-talet har beståndet ökat. Ökningstakten har varit störst i Bottniska viken och betydligt mindre i södra Östersjön. Totalt sett ökade beståndet längs den svenska kusten med 6,5 % per år under 1990-talet. Fortfarande ligger dock antalen långt under siffrorna från 1900-talets början. Gråsäl förekommer idag längs hela den svenska östersjökusten. År 2000 räknades mellan 6000 och 10 000 gråsälar i östersjöområdet. Till detta kommer förekomst av cirka 25 gråsälar längs Västkusten. Arten är mycket sällsynt i de södra delarna av Östersjön. Beståndet längs kusterna från Skåne till Småland samt på Öland och Gotland uppgår till cirka 200 djur. I Östersjön upp till Stockholms södra skärgård beräknas det finnas cirka 1000 djur. I Stockholms norra skärgård uppskattas antalet till drygt 2000 djur och på den svenska sidan i Bottniska viken räknar man med cirka 850 djur. Arten reproducerar sig i kustvattnen utanför Skåne, Småland, Öland, Östergötland, Södermanland, Uppland, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten. Mera tillfälligt har ynglande gråsäl konstaterats i Blekinge. Viss reproduktion sker även på Gotska Sandön. Från svenska västkusten finns enstaka rapporter om reproduktion från Halland och Bohuslän. I Östersjön föder gråsälshonan en unge (kut) i månadsskiftet februari mars. Gråsälen utnyttjar traditionella sommarlokaler, var och en med flera alternativa uppehållsplatser på bådor och sandbankar. År 2001 fanns ett 30-tal kända gråsälslokaler i Östersjön och Bottniska viken. Arten kan röra sig över stora arealer, upp mot eller över 10 000 km 2. Gråsälen äter huvudsakligen fisk, även om unga gråsälar också äter kräftdjur och mollusker (musslor, snäckor). Gråsälen är inte specialiserad i sitt födoval utan äter mest stimfisk och bottenlevande fisk som strömming, tånglake och flundror men även lax, sik och torsk med flera. I genomsnitt konsumerar en gråsäl föda motsvarande 2 3 % av sin kroppsvikt dagligen. På kort sikt är bifångster av sälar i fiskeredskap det allvarligaste hotet mot gråsälarna. Drunkning i fiskeredskap är den vanligaste dödsorsaken bland gråsälar idag och drabbar främst unga, oerfarna sälar. Den totala bifångsten av gråsäl beräknas för samtliga fisken till minst 400 djur bara i Sverige. För Östersjön som helhet riskerar därför bifångsterna av gråsäl närma sig minst 1 000 djur (eller cirka 8 %) per år. Detta överstiger markant de nya miljömålens krav om att de årliga totala bifångsterna av marina däggdjur ska uppgå till maximalt 1 % av respektive bestånd senast år 2010. Miljögifter har tidigare gjort många honor sterila. Andra skador orsakade av miljögifter är skador på binjurar, njurar, tarm, klor, hud och skelett. Idag har frekvensen av de flesta av skadorna i sjukdomskomplexet minskat betydligt i omfattning, men fortfarande är frekvensen högre i Östersjön än i de Atlantiska populationerna. Alarmerande är dock att frekvensen av tarmsår stadigt ökat bland gråsälarna sedan slutet av 1980-talet och idag är den vanligaste dödsorsaken efter drunkning i fiskeredskap. Tarmsåren orsakas av parasiter (hakmask) som penetrerar tarmen och orsakar bukhinneinflammation. Tarmparasiter är inget ovanligt bland vilda djur men att det får så allvarliga konsekvenser är sällsynt. Orsaken är fortfarande inte riktigt kartlagd men tros ha samband med nedsatt immunförsvar hos sälarna vilket sannolikt orsakas av ett nytt ännu okänt miljögift. Nya gifter som kommer ut i miljön, vars effekter fortfarande är okända, kan utgör ett allvarligt hot mot gråsälarna och många andra marina organismer även i framtiden. Gråsälen är i behov av skyddade områden, bland annat under pälsömsningen. Störning vid de traditionella samlingsplatserna, liksom störning av sälar med ungar under våren är en del av ett framtida tänkbart hot. Det finns en risk att brist på fisk, åtminstone vintertid i södra Östersjön, kan komma att bli en begränsande faktor för gråsälen 7
Bevarandeåtgärder 1170 Rev 1220 Perenn vegetation på steniga stränder Fri utveckling eftersträvas i naturtyperna. Vegetationen på de steniga stränderna påverkas i huvudsak av våg- och vindexponering, vattnets kvalitet och eventuell övergödning. Vid övergödning i form av extremt kraftig pålagring av alger får stranden rensas från dessa. 1630 *Havsstrandängar av Östersjötyp 6210 Kalkgräsmarker Naturtyperna kräver någon form av beteshävd för bibehållen gynnsam bevarandestatus. Betande gäss bidrar till att hålla grässvålen avbetad på Storgrunn. 1364 Gråsäl Populationen är ostörd tack vare fågelskyddsområdet med tillträdesförbud 15 mars till 30 juni. Uppförandet av eventuella nya vindkraftverk kan ha en tillfälligt störande effekt på sälarna. Det är viktigt med fortsatta studier för att utröna om och på vilket sätt vindkraft påverkar sälpopulationen. A132 Skärfläcka Arten kräver öppna, välhävdade strandängar för sin häckning. I dagsläget kan häckningsmiljön betraktas som gynnsam och inga bevarandeåtgärder planeras. A194 Silvertärna Silvertärnan häckar vid grunda kustområden och gynnas därför av fortsatt fri utveckling och fågelskydd i området. A391 Storskarv Storskarven rastar men häckar ej på Näsrevet. Fortsatt fågelskydd är tillräckligt för att skydda arten mot störning. För samtliga fågelarter gäller att det är viktigt med fortsatta studier för att utröna om och på vilket sätt vindkraftverken påverkar fågelpopulationen. 8
Hotbild vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Ingrepp I området får inte förekomma fysiska ingrepp som kan komma att förändra livsmiljöer eller processer, till exempel vågpåverkan eller sedimentomflyttningar, som har betydelse för habitatens värden. Täkt av berg, block, sten, sand eller lera får ej ske, ej heller muddring, tippning eller dumpning. Övergödning Det förekommer idag ett stort utsläpp av orenat toalettavlopp från en rad länder runt Östersjön. Östersjön påverkas också av näringsläckage från skogs- och jordbruksmark från i stort sett hela Östersjöns avrinningsområde. Övergödningen hotar att påtagligt förändra ekosystemen i Östersjön. För att ekosystemet vid Näsrevet ska ha en optimal funktion är det av stor vikt att Östersjön återfår naturliga näringsnivåer. Introduktion av nya växter och djur Ett flertal främmande arter har avsiktligt eller oavsiktligt förts in till Östersjön. Främmande arter kan medföra påtaglig skada på existerande ekosystem, främst genom att bofasta arter kan försvinna när mer konkurrenskraftiga arter tar över. Utvecklingen är mycket svår att hejda, framför allt när det gäller den oavsiktliga införsel av arter som sker i till exempel fartygens barlastvatten. Det är också mycket svårt att förutse vilka effekter på ekosystemen introduktion av nya arter kan få. Störning från farled, oljeutsläpp Eftersom sjöfartstrafiken i Östersjön är mycket omfattande finns det en stor risk att Näsrevet blir förorenat av båtar som släpper ut förorenande ämnen. Trafiken med stora oljetankers kommer att öka kraftigt i takt med att Ryssland skeppar ut alltmer olja från sina Östersjöhamnar. Risken för stora oljeutsläpp utgör det största hotet mot den biologiska mångfalden i Östersjön. Hotet ökar ständigt mot bakgrund av den ökande trafiken och att minst 40 % av de fartyg som trafikerar Östersjön har en bristande säkerhet. Rengöring av fartygstankar och maskineri är inte tillåtet enligt svensk lag, men sker ändå relativt ofta i Östersjön. Utsläppen kan även innehålla lösningsmedel och andra giftiga ämnen som hotar den biologiska mångfalden. Om ett oljeutsläpp inträffar vintertid vid Näsrevet är risken stor att detta medför att hundratusentals övervintrande fåglar dödas. Oljeutsläpp under våren och försommaren kan kraftigt störa reproduktionen hos en rad häckande fåglar i området. Om oljan sjunker finns även risk att bottenhabitaten och havs- och bottenlevande organismer allvarligt skadas. Miljögifter Miljögifter är ett samlingsnamn på många typer av ämnen som är skadliga för biologiskt liv. En av de mest kända grupperna är organiska miljögifter, där DDT, PCB, bromerade flamskyddsmedel och dioxiner ingår. Dessa ämnen är konstgjort framställda och har periodvis haft en stor användning. De är stabila och fettlösliga och anrikas generellt i näringskedjan. Ämnena liknar hormoner och påverkar därför kraftigt även i låga halter. De djur som befinner sig högst upp i näringskedjan, som säl, havsörn och fisk, påverkas mest av miljögifter. Tungmetaller är en grupp av grundämnen som finns naturligt i miljön, men som kan förekomma i onaturligt höga nivåer eftersom människan har försatt dem i cirkulation. Kvicksilver i utsäde, bly i bensin, koppar i båtbottenfärger och kadmium i batterier är exempel på tungmetaller som har eller har haft stor påverkan på havsmiljön. Trots att PCB, DDT och andra miljögifter har minskat kraftigt under 1980- och 90-talen utgör samhällets massiva kemikalieanvändning fortfarande ett hot mot Östersjöns miljö. Det lyckade arbetet med att minska PCB och DDT visar att det är möjligt att häva en dålig miljösituation, men istället för att vänta på att nya miljökatastrofer ska inträffa måste användningen av kemikalier i samhället saneras och utsläppen av naturfrämmande ämnen minskas radikalt, allra helst helt upphöra. Politiska beslut och processutveckling i industrin spelar en avgörande roll för att en sådan förändring ska komma till stånd. Många av de farliga miljögifterna är fettlösliga ämnen. När de hamnar i havet löser de sig inte i vattnet - istället söker de sig till fett och partiklar i miljön. Detta fett kan finnas i vattenandande organismer såsom plankton och fisk. De tar upp de fettlösliga miljögifterna genom andning och direktkontakt med vattnet - miljögifterna bioackumuleras. Fettlösliga ämnen kan också häfta vid icke levande partiklar. Dessa partiklar sjunker antingen till bottnen eller blir uppätna. De vidaretransporteras därmed högre upp i födokedjan och miljögiftet koncentreras ytterligare det biomagnificeras. Hos fiskkonsumerande däggdjur och fåglar kan gifterna byggas upp i höga koncentrationer. De luftandande djuren drabbas hårdare än rovfisk som andas med gälar och därmed av kemiska jämviktsskäl aldrig får så höga halter som exempelvis säl, havsörn och människa. 9
Bevarandestatus idag Naturtyp Habitatkod Bevarandestatus Rev 1170 Gynnsam Perenn vegetation på steniga stränder 1220 Gynnsam *Havsstrandängar av Östersjötyp 1630 Gynnsam Kalkgräsmarker (*viktiga orkielokaler) 6210 Gynnsam Art Artkod Bevarandestatus Gråsäl 1364 Gynnsam Art Artkod Bevarandestatus Skärfläcka A132 Gynnsam Silvertärna A194 Gynnsam Storskarv A391 Gynnsam Uppföljning av bevarandemål 1170 Rev Habitatets areal följs med vart 24:e år med hjälp av multibeamscanning. Bottnarna följs vart 12:e år. Negativ indikation utlöser uppföljning av typiska arter. Vattenkvalitet följs i vattendirektivets referensområden som både är belägna innanför och utanför objekten. Den vattenkemiska analysen mäter följande parametrar: totalkväve, totalfosfor och klorofyll a (Naturvårdsverket 1997). Gränsvärden för habitatet korreleras med befintligt system för bedömningsgrunder av kust och hav (Naturvårdsverket 1999), samt med vattendirektivets gränsvärden. Typiska arter kärlväxter och alger följs i minst ett objekt per typområde, samt i alla objekt som ligger inom typområden där vattenkvalitén inte uppnår god ekologisk standard. De typiska arternas förekomst och djuputbredning utvärderas på biogeografisk nivå. Med hjälp av de typiska arterna erhålls en bild av eutrofieringssituationen, samt effekt av eventuell grumling av vattenmassorna orsakad av båttrafik eller dylikt. 1220 Perenn vegetation på steniga stränder Uppföljningen och utvärdering av gynnsam bevarandestatus sker objektvis. Ekologiska undergrupper urskiljs ej. Arealen följs upp med IRF-flygbilder minst vart 24:e år, samt vid eventuell förändring av ytan orsakad av exploatering eller annan verksamhet. Sannolikt kan flygbildstolkning i framtiden ersättas av satellitbildstolkning. Kartering av träd- och buskskiktets täckningsgrad görs med hjälp av IRF. Uppföljning av variabeln görs samtidigt som arealkarteringen och genomförs minst vart 24:e år. Förekomst av vresros följs upp i samtliga habitat där arten registrerats. Uppföljningen sker minst vart 12:e år. Typiska kärlväxtarter följs upp i ett stickprov av objekten. Urval av objekt sker genom stratifiering inom vattendirektivets typområden. Förekomsten av typiska kärlväxtarter följs upp i minst 10 objekt per biogeografisk region med minst 6 års intervall. I första hand väljs objekt med förekomst av arter i bilaga 2 (exempelvis strandviva) så att samordningsvinster kan erhållas. Utvärdering av typiska arter sker endast på biogeografisk nivå, då det inte bedöms motiverat att följa parametern på objektsnivå. 10
1630 *Havsstrandängar av Östersjötyp Uppföljning och utvärdering av gynnsam bevarandestatus sker objektvis. Habitatet är komplext och utgörs nästan alltid av flera olika vegetationstyper varav rödsvingelsamhället, salttågssamhället, saltbrännor och skonvegetation är de mest utmärkande. Följande undergrupper urskiljs: a) Grässvålsamhällen, b) Saltbrännor och skonor (en skona är en plats som tidvis fylls med salt vatten som inte rinner därifrån utan avdunstar). Arealen följs upp med i samband med uppföljning av typiska arter vart 12:e år och utgörs av fältkontroll i områdets gränser. Dessutom sker uppföljning vid eventuell förändring av ytan orsakad av exploatering eller annan verksamhet. Vid minst ett tillfälle varje 6-årsperiod skall uppföljning av vegetationshöjd och genomföras i alla objekt. Höjden mäts med gräslinjal (>3 mätställen i objekt). Uppföljning av parametern vegetationshöjd riktas till rödsvingelsamhället som är den vegetationstyp som är mest osmaklig för betesdjuren och som i regel betas sist av allt. Utläggningen av dessa mätpunkter sker subjektivt och är beroende av förrättningsmannamässig kompetens. Negativa indikatorarter i fältskiktet, samt sly och annan vedartad igenväxningsvegetation högre än 1,3 meter, följs upp i subjektivt utlagda ytor i samband med vegetationshöjdsmätning vart 6:e år. Ytorna förläggs till delar av objektet där förhållandena kan förväntas vara som sämst. Igenväxning och negativa indikatorarter följs mer noggrant om negativ indikation erhållits, samt vart 12:e år. Registrering av parametrarna sker då i samma punkter där kartering av typiska arter genomförs. Utbredning av vattenstrand med så kallad blå bård, samt förekomst av större täta bestånd av vass, havssäv, blåsäv eller rörflen följs vart 6:e år. Negativ indikation utlöser uppföljning av typiska arter. Förekomst/icke förekomst av typiska arter följs upp i provytor slumpade utmed permanenta transekter. I samma provytor följs även ett urval negativa indikatorarter. Då habitatet som regel hyser flera vegetationstyper bör antalet provytor som regel inte understiga 50 per objekt. Uppföljning görs minst 12:e år. Objektvis utvärdering av typiska växtarter sker mot uppställda bevarandemål, relaterade till måttet antal träffar av typiska arter per provyta. I samband med uppföljning av typiska arter registreras vilken undergrupp provytan tillhör (skonvegetation respektive grässvålsvegetation). Materialet kommer i första hand att användas för utvärdering på biogeografisk nivå. 6210 Kalkgräsmarker Uppföljningen och utvärdering av gynnsam bevarandestatus sker objektvis. Följande indelning i undergrupper för uppföljning av typiska arter görs: a) Orkidérika marker, b) Övriga kalkgräsmarker. Arealen följs upp i samband med uppföljning av typiska arter vart 12:e år och utgörs av fältkontroll i områdets gränser. Dessutom sker uppföljning vid eventuell förändring av ytan orsakad av exploatering eller annan verksamhet. Vid minst ett tillfälle varje 6-årsperiod skall uppföljning av vegetationshöjd genomföras i alla objekt. Höjden mäts med gräslinjal (>3 mätställen i objekt mindre än 10 hektar) i de delar av området som förväntas vara dåligt avbetade. Utläggningen av dessa mätpunkter sker subjektivt och är beroende av förrättningsmannamässig kompetens. Träd- och buskskiktets täckningsgrad följs med 18 års intervall med hjälp av IR-flygbilder. Hamlade träd, grova träd och hålträd följs upp minst vart 18:e år. Vid första uppföljningsomgång skall träden även positionsbestämmas med hjälp av ortofoto och GPS. Sly och annan vedartad igenväxningsvegetation högre än 1,3 meter följs upp i subjektivt utlagda ytor samband med vegetationshöjdsmätning vart 6:e år. Dessutom följs igenväxning mer noggrant vart 12:e år i samma punkter där kartering av typiska arter genomförs. Uppföljningen sker minst vart 12:e år. Förekomst av typiska arter följs upp i >30 stycken provytor per objekt slumpade utmed permanenta transekter. I samma provytor följs även ett urval negativa indikatorarter. I objekt med stor variation inom habitatet och de undersökta ytorna justeras antalet ytor med utgångspunkt från variationskoefficient. För sällsynt förekommande arter kan väkterimetoder ibland behöva användas. De typiska arterna följs med högst 12 års intervall i alla objekt. Objektvis utvärdering av typiska arter sker mot uppställda mål relaterade till antal träffar av typiska arter per provyta. Den biogeografiska utvärderingen av typiska arter sker för var och en av de ingående typiska arterna. 11
1364 Gråsäl Förvaltningen av Östersjöns gråsälsbestånd är ett internationellt åtagande som berör samtliga de nio Östersjöstaterna. Arbetet regleras och styrs av HELCOM (Helsinki Commission) inom ramen för Convention on the Protection of the Marine Environment of the Baltic Sea Area, allmänt kallad Helsingforskonventionen, från 1974. Övervakning av sälar ingår sedan 1989 i den nationella miljöövervakningen, med Naturhistoriska riksmuseet som huvudman för övervakningen av gråsäl. I Sverige, Finland och Estland sker koordinerade räkningar av antalet gråsälar under perioden 22 maj - 9 juni. Under denna tid byter gråsälen päls och tillbringar därför mycket tid uppe på bådor och bankar. Övervakning skall ske enligt riktlinjerna i förslaget till Handbok för miljöövervakning undersökningstyp gråsäl. Nuvarande övervakningsprogram med räkning på samtliga kända sällokaler under pälsbytestid är väl etablerat och ger en god bild av artens populationsstorlek. Inventeringarna bör även fortsatt göras årligen. Försök med fotografisk identifiering drivs vidare med 2-åriga intervall. A132 Skärfläcka Antalet häckningsplatser är så pass begränsat att det utan problem går att få en fullständig täckning av det svenska beståndet. Riktade inventeringar mot de viktigaste häckningsplatserna skall genomföras årligen. Den spontana rapporteringen skall stärkas genom diskussioner mellan berörda regionala fågelföreningar och Länsstyrelserna. A194 Silvertärna Eftersom tärnorna är lättrörliga är det viktigt att så stora områden som möjligt inventeras samtidigt. Projekten blir med nödvändighet mycket omfattande och måste därför ske i samarbete mellan flera länsstyrelser. Även det praktiska inventeringsarbetet utförs i länsstyrelsernas regi, men i nära samarbete med de regionala ornitologiska föreningarna. Den årliga uppföljningen sker lämpligen genom boräkning under ungtiden. A391 Storskarv Storskarven räknas vart 6:e år. 12
Referenser Andersson, C., Dahlgren, S., Kautsky, L., 2003. Typiska arter i Natura 2000-habitat i egentliga Östersjön. Stencil. Bergman, A. 2001. Handbok för miljöövervakning. Hälsotillstånd hos östersjösälar. Patologiska undersökningar av gråsäl, vikaresäl och knubbsäl. Underlag till Naturvårdsverkets Miljöhandbok, Rapport till Naturvårdsverket, 2001-03-30. Cederberg, B. & Löfroth, M. (red.) 2000. Svenska djur och växter i det europeiska nätverket Natura 2000. ArtDatabanken. Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Sverige 2000. ArtDatabanken. Helander, B., Karlsson, O., Lundberg, T., 2001. Inventering av gråsäl vid svenska Östersjökusten 2000. Sälinformation 2001:1, Naturhistoriska Riksmuseet Helander, B. & Lundberg, T. 1997. Distribution and population trends of grey seal on the Swedish Baltic coast. ICES WG Seals and small cetaceans. Helander, B. & Mortensen, M. 1993. Inventering av gråsäl och knubbsäl vid svenska östersjökusten 1992. Naturvårdsverket, Rapport 4256. Helander, B. & Sjöåsen,T. 1985. Sälbestånden vid svenska syd- och ostkusten 1975 1984. Sälinformation 1985:1. Naturhistoriska riksmuseet. Naturvårdsverket. Nationell förvaltningsplan för gråsälsbeståndet i Östersjön. Gråsäl (Halichoerus grypus).. 2002. Återinventering 2001 av häckande fåglar på gotländska strandängar. Livsmiljöenhetn Rapport Nr 1 2002., april 2005: http://www.i.lst.se/livsmiljo/natur/nsomraden/nasrevet.htm Naturvårdsverket. 1997. Svenska naturtyper i det europeiska nätverket Natura 2000. Naturvårdsverket. 1999. Kust och hav. Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Naturvårdsverket förlag. Naturvårdsverket. 2003. Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd. Naturvårdsverket förlag. Vindkompaniet AB. Mars 2005. Kontrollprogram för fågellivet och sälbeståndet vid vindkraftanläggningen, Klasgården. (Ej utgiven, ärende hos ). 13