Svarsskrivelse Sida 1 (10) Datum Rättsavdelningen 2012-12-07 ÅM 2012/8081 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost 2012-11-26 B 4840-12 Rotel 29 Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm PH./. riksåklagaren ang. grovt narkotikabrott m.m. (Svea hovrätts, avd. 5, dom den 8 oktober 2012 i mål nr B 6758-12) Högsta domstolen har förelagt mig att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Jag delar PHs uppfattning att hovrätten tillämpat 46 kap. 11 rättegångsbalken felaktigt. Enligt min bedömning kan dock felet inte antas ha inverkat på målets utgång. Jag tillstyrker att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd när det gäller frågan om hovrättens tillämpning av 46 kap. 11 rättegångsbalken utgjort ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Bakgrund PH åtalades för grovt narkotikabrott för att han i ett skogsområde tillsammans och i samförstånd med annan olovligen förvarat och innehaft 579 gram amfetamin (åtalspunkten 1). Han åtalades också för narkotikabrott för att han i sin lägenhet olovligen innehaft 77,19 gram cannabisharts och 19,32 gram amfetamin (åtalspunkten 2). PH förnekade gärningen under åtalspunkten 1 och erkände gärningen under åtalspunkten 2. På åklagarens begäran åberopades, utöver förhör med PH och två medtilltalade, bl.a. vittnesförhör med fem polismän. På åklagarens begäran åberopades också omfattande skriftlig bevisning. Tingsrätten dömde PH i enlighet med åtalet för grovt narkotikabrott och narkotikabrott till fängelse i två år. Samtliga tre tilltalade överklagade tingsrättens dom. PH yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för grovt narkotikabrott, eller, i andra hand, rubricera det som narkotikabrott av normalgraden. Han yrkade i vart fall att straffet skulle sättas ned. Samma bevisning som vid tingsrätten åberopades. Därutöver åberopade åklagaren vittnesförhör med ytterligare en polisman. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-5625000 Telefax 010-5625299 registrator@aklagare.se Webbadress www.aklagare.se
Svarsskrivelse Sida 2 (10) Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Överklagandet PH har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen ogillar åtalet avseende grovt narkotikabrott (åtalspunkten 1) och därmed bestämmer påföljden till ett kortare fängelsestraff. PH har till grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. I huvudförhandlingen i hovrätten förflöt mer än 27 dagar mellan å ena sidan yrkanden, inställning, sakframställan, hörande av de tilltalade och å andra sidan förebringande av den av åklagaren åberopade muntliga bevisningen. Handläggningen av målet i hovrätten har därmed saknat den för en adekvat bevisvärdering erforderliga koncentrationen. Denna brist har på ett tydligt sätt gått ut över den tilltalade och strider därmed på ett flagrant sätt mot det grundläggande kravet på likställdhet mellan parterna equality of arms. Det finns därmed tungt vägande skäl för att hovrättens handläggning innebär en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång enligt art. 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. PH har vidare anfört bl.a. följande. Han har dömts för grovt narkotikabrott trots att det straffprocessuella beviskravet inte är uppfyllt. Det finns alternativa hypoteser som inte går att utesluta. Det kan vara så att han dömts för något som han överhuvudtaget inte har haft någon befattning med. Det kan också vara så att han döms för att ha förvarat hela partiet amfetamin fast han i själva verket bara varit en köpare och således inte har någon del i partiet i skogen. PH har som skäl för prövningstillstånd anfört följande. Någon vägledande praxis från Högsta domstolen föreligger inte avseende den aktuella rättsfrågan vilka krav på koncentrationen i handläggningen av ett brottmål som måste ställas med hänsyn till de tilltalades rätt till en rättvis rättegång. Frågan har stor principiell och praktisk betydelse då det ej sällan förekommer att domstolarna har fortsatt huvudförhandling efter uppehåll i målet. Det är av principiellt intresse med vägledande avgöranden avseende hur 46 kap. 11 rättegångsbalken ska tolkas och framför allt ges en konventionskonform tolkning. Därtill aktualiseras i målet grundläggande aspekter av det straffprocessuella beviskravet i målet. Rättsläget är inte klarlagt och dessa frågor aktualiseras fortlöpande i straffrättsskipningen. Gång på gång inträffar det i underrätterna att ribban för beviskravet i narkotikamål sätts lägre än beviskravet i andra brottmål och mot bakgrund av att det är fråga om viktiga och principiella frågor och i många fall helt avgörande frågor för enskilda som riskerar långvariga fängelsestraff är det av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövat dessa frågor.
Svarsskrivelse Sida 3 (10) Grunderna för min inställning Den processuella frågan Huvudförhandling i hovrätten i målet hölls under tre dagar 2012 den 31 augusti, den 3 september och den 1 oktober. Den 31 augusti framställde åklagaren sina yrkanden samt höll åklagaren sakframställning varvid omfattande skriftlig bevisning åberopades samt visades filmsekvenser och spelades avlyssnade telefonsamtal upp. Den 3 september spelades förhören vid tingsrätten med de tilltalade och ett av åklagaren åberopat vittne upp. Den 1 oktober hölls förhör med ett av åklagaren åberopat vittne samt spelades förhören vid tingsrätten med fyra av åklagaren åberopade vittnen upp. Dom meddelades den 8 oktober 2012. Av yttrande från hovrätten inhämtat av Högsta domstolen framgår bl.a. följande. Huvudförhandlingen var först utsatt att äga rum dem 10, 11 och 20 september. Därefter ändrades utsättningen till den 31 augusti, 3 september och 20 september. Den 24 augusti ändrades utsättningen på så sätt att den tredje förhandlingsdagen flyttades till den 1 oktober. Ändringarna i utsättningen beror på att en eller flera parter anmält hinder mot närvaro någon av de utsatta dagarna och att den tredje förhandlingsdagen av motsvarande skäl inte kunde förläggas tidigare än den 1 oktober. Det finns inte någon notering om att part motsatt sig den utsättning som slutligen bestämts. Jag inriktar min svarsskrivelse främst på frågan om uppehållet i förhandlingen om 27 dagar mot bakgrund av regleringen i 46 kap. 11 rättegångsbalken inneburit ett rättegångsfel enligt 51 kap. 28 rättegångsbalken samt frågan om detta fel kan antas ha inverkat på målets utgång. Regleringen i rättegångsbalken om uppehåll i huvudförhandling En av de grundläggande principerna i rättegångsbalken är att domstolens ledamöter ska ha möjlighet att ta ställning till bevisningen och övrig utredning i ett mål i nära anslutning till en sammanhållen muntlig förhandling vid vilken utredningen lagts fram den s.k. koncentrationsprincipen. Det ideala, i främst bevisvärderingshänseende, är att huvudförhandlingen pågår i ett sammanhang och omedelbart följs av överläggning. Om detta inte går att genomföra finns regler i rättegångsbalken om uppehåll i huvudförhandlingen. Enligt 46 kap. 11 första stycket rättegångsbalken ska huvudförhandlingen genomföras utan onödiga uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang. Bakgrunden till regleringen är tanken att ett mål blir bäst behandlat om det avgörs efter en koncentrerad huvudförhandling där rätten när den överlägger till dom fortfarande har bevisningen i färskt minne (prop. 1999/2000:26 s. 49). Blir det för många eller för långa uppehåll i huvudförhandlingen kommer rättens ledamöter att få svårt att komma ihåg de bevis som lagts fram, vilket
Svarsskrivelse Sida 4 (10) förstås har en negativ inverkan på bevisvärderingen (Per Olof Ekelöf, Henrik Edelstam och Mikael Pauli, Rättegång, femte häftet, 8 uppl., s. 211). Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar ska den, enligt 46 kap. 11 andra stycket rättegångsbalken, genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall ska förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka. Regeln syftar till att rätten och parterna ska hinna sköta andra åligganden under en långvarig huvudförhandling och till att även i övrigt en alltför pressande handläggningstakt ska undvikas (prop. 1986/87:89 s. 222). Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning, huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter, får, enligt 46 kap. 11 tredje stycket första meningen, uppehåll göras i större omfattning än vad som följer av andra stycket. Bestämmelsen tar sikte på fall där oförutsedda händelser inträffar sedan tid för huvudförhandling väl har bestämts eller kanske redan påbörjats, men också på fall där det vid utsättandet av en huvudförhandling kan konstateras att längre uppehåll är nödvändigt. Det kan gälla mål med många parter där det kan vara mycket svårt att hitta förhandlingstider som passar alla. I vissa mål kan materialet vara så svårt att tillgodogöra sig att handläggningen vinner på längre uppehåll. Rättens och övriga inblandades behov av sommarsemester kan också beaktas (prop. 1999/2000:26 s. 139 f. och Ekelöf m.fl. s. 212 f.). Vid bedömningen av om ett uppehåll kan göras måste beaktas om huvudförhandlingen kan fortsätta enligt bestämmelsen i paragrafens tredje stycke, andra meningen. Om det redan när uppehållet beslutas står klart att en ny huvudförhandling måste hållas ska förhandlingen ställas in (prop. 1999/2000:26 s. 140). I 46 kap. 11 tredje stycket, andra meningen, regleras frågan om fortsatt eller ny huvudförhandling ska hållas efter uppehåll i förhandlingen. Ny huvudförhandling ska hållas, om uppehåll i handläggningen gjorts i sådan omfattning att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat. I förarbetena betonas särskilt att valet att fortsätta huvudförhandlingen aldrig får gå ut över koncentrationsprincipens syfte, dvs. att möjliggöra en samlad och omedelbar bedömning av processmaterialet. Om syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat, ska ny huvudförhandling hållas. Exempelvis bör upptagande av olika bevis, vilkas värde ska vägas mot varandra, i de allra flesta fall ske inom en kort tidsrymd. Ett exempel på detta är den situationen att två vittnen, som lämnar motstridiga uppgifter på en avgörande punkt, ska höras vid förhandlingen. Rätten bör vidare alltid överväga sina möjligheter att komma ihåg vad som har förekommit under huvudförhandlingen och ställa sig frågan om vilka utsikter
Svarsskrivelse Sida 5 (10) det finns att en eventuell ny huvudförhandling kan genomföras på ett mer koncentrerat sätt än den tidigare (a. prop. s. 140). Om den tilltalade är häktad får, enligt 46 kap. 11 tredje stycket, tredje meningen, ett uppehåll inte göras i mer än vecka, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt. Regeln syftar framför allt till att tillgodose den tilltalades intresse av att tiden i häkte blir så kort som möjligt. Vid den reform som genomfördes år 2000 förklardes att hänsynen till tilltalade i allmänhet och frihetsberövade i synnerhet medför att det måste ställas särskilt höga krav på koncentrationen i huvudförhandlingen i brottmål med häktade och att detta givetvis måste beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna om uppehåll i huvudförhandlingen. Skäl att överträda fristen kan t.ex. vara att en nödvändig komplettering av processmaterialet inte hinner bli klar i tid (a. prop. s. 52 f.). Regleringen markerar att en huvudförhandling med en häktad tilltalad inte annat än under mycket speciella förhållanden kan avstanna pga. semester eller av andra liknande skäl. (a. prop. s. 53). Uppehåll pga. svårigheter att hitta förhandlingsdagar som passar alla inblandade bör, enligt uttalanden i lagmotiven, i möjligaste mån undvikas (a. prop. s. 141). Att rätten har beslutat om rättspsykiatrisk undersökning måste enligt Ekelöf anses som en sådan särskild omständighet som tillåter ett uppehåll som är längre än en vecka (Ekelöf m.fl. s. 215). Rättegångsfel enligt 51 kap. 28 rättegångsbalken Om det vid tingsrätten har förekommit ett annat fel i rättegången än som avses i 51 kap. 26 eller 27 rättegångsbalken får hovrätten, enligt 51 kap. 28 rättegångsbalken, undanröja tingsrättens dom endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna ska få tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt. Enligt nämnda paragraf jämförd med 55 kap. 15 rättegångsbalken får Högsta domstolen undanröja hovrättens dom på grund av ett sådant rättegångsfel endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i Högsta domstolen. Rättegångsfel kan karakteriseras som ett fel av domstolen som innebär ett åsidosättande eller felaktig tillämpning av en processuell regel. Högsta domstolen får inte på grund av ett rättegångsfel undanröja hovrättsdomen utan att felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Beviskravet kan antas är lågt, men torde normalt avse en åtminstone något större sannoliket för existensen av bevistemat än för dess motsats. Det ska alltså framstå som mera sannolikt att utan rättegångsfelet målets utgång skulle ha blivit en annan än att den skulle ha blivit densamma (Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätten och Högsta domstolen, Rättegång VI, 4 uppl., s. 116, not 3 med hänvisningar).
Svarsskrivelse Sida 6 (10) Enligt Welamson m.fl. synes man vid rättegångsfel som innebär åsidosättande av en väsentlig rättssäkerhetsgaranti presumera att felet haft betydelse för utgången. Vid rättegångsfel som är typiskt sett mindre väsentliga torde, enligt Welamson m.fl., för undanröjande fordras positivt stöd för att felet i det konkreta fallet haft betydelse för utgången (Welamson m.fl. a.a. s. 118). Åtskilliga rättsfall från tiden efter år 1991 visar, enligt Fitger m.fl., att Welamsons uttalanden numera har godtagits i Högsta domstolens rättstillämpning. Genom uppställandet av en presumtion har för undanröjande av ett rättegångsfel som innebär att en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel har åsidosatts inte krävts att något talat för att felet inverkat på utgången. I stället har praktiskt sett krävts att inget talat för att felet inte inverkat på utgången. Relevant inverkan har sålunda presumerats (Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, s. 50:135). Min bedömning Bestämmelserna i 46 kap. 11 rättegångsbalken är genom en hänvisning i 51 kap. 17 rättegångsbalken tillämplig även i fråga om huvudförhandling i hovrätten. PH har, liksom övriga tilltalade i målet, varit häktade. Huvudförhandlingen har krävt tre dagar. Som huvudregel borde målet sålunda ha genomförts inom loppet av en vecka. Om det finns särskilda skäl för uppehåll i förhandlingen göras i större omfattning. När, som i detta fall, den tilltalade är häktad får ett uppehåll dock göras i endast en vecka, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är nödvändigt. Mot bakgrund av vad som uttalas i lagens förarbeten bör inte såsom ett giltigt skäl för ett så långt uppehåll som det här aktuella anses att det är svårt att hitta förhandlingsdagar som passar ombuden i målet (se prop. 1999/2000:26 s. 141). Hovrätten måste därför anses ha tillämpat regleringen i 46 kap. 11 rättegångsbalken på ett felaktigt sätt. Hovrättens skäl att avgöra saken utan sådan koncentration till sammanhållen huvudförhandling som är grundläggande för processordningen bottnade i hänsynstagande till främst en av de tilltalades önskan att inte byta ombud i hovrätten. Med beaktande härav och då det uppenbarligen varit mycket svårt att hitta förhandlingsdagar som passar ombuden i målet, kan anföras viss förståelse för hovrättens ställningstagande att ändå genomföra huvudförhandlingen med ett så långt uppehåll. Till detta kommer att inte någon av parterna synes ha invänt emot hovrättens utsättande av förhandlingsdagar. Ett överskridande av tiden med endast några dagar bör inte innebära att ett rättegångsfel begåtts. Ett så pass långt uppehåll i förhandlingen som i detta mål, även med beaktande av att parterna samtyckt därtill, avviker dock i sådan omfattning mot regleringen i 46 kap. 11 rättegångsbalken att ett rättegångsfel
Svarsskrivelse Sida 7 (10) enligt 51 kap. 28 rättegångsbalken, måste anses ha förekommit i hovrätten. Enligt nämnda paragraf jämförd med 55 kap. 15 rättegångsbalken får Högsta domstolen undanröja hovrättens dom på grund av ett sådant rättegångsfel endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i Högsta domstolen. Frågan är därmed om rättegångsfelet kan antas ha inverkat på målets utgång. Vid denna bedömning bör till en början följande vara att beakta. Även om koncentrationsprincipen ger de bästa förutsättningarna för bevisvärderingen och därmed för riktiga avgöranden bör regleringen i 46 kap. 11 rättsgångsbalken också ses i ljuset av reformen En modernare rättegång (prop. 2004/05:131), som innebär att modern teknik numera används i domstolarna och som bl.a. möjliggör för rätten att, t.ex. efter ett uppehåll i förhandlingen, vid osäkerhet om vad hörda personer i målet uppgett, återigen ta del av de ljudoch bildupptagningar som spelats in vid tingsrätten och/eller hovrätten. Vidare accepteras längre avbrott i förhandlingen numera i omfattande mål, utan att koncentrationsprincipen därmed anses eftersatt. Till detta kommer att den särskilt stränga regleringen när det gäller häktade personer primärt syftar till att tillgodose den tilltalades intresse av att tiden i häkte blir så kort som möjligt. En felaktig tillämpning av reglerna om uppehåll i en förhandling kan mot denna bakgrund inte, utan beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet, anses innebära att felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Inte heller innebär det aktuella rättegångsfelet, enligt min uppfattning, ett sådant åsidosättande av en väsentlig rättssäkerhetsgaranti att felet kan presumeras ha haft betydelse för utgången. Vid bedömningen måste i stället samtliga omständigheter i målet beaktas. Bevisningen i detta mål utgörs av vittnesuppgifter från sex polismän, men också av omfattande skriftlig bevisning, sakkunnigutlåtanden och filmsekvenser. Hovrätten synes ha fäst vikt vid de av vittnena lämnade uppgifterna, men också uppgifter som framkommit genom bl.a. ett flertal sakkunnigutlåtanden, vilka uppgifter förebringades under huvudförhandlingens första dag. Även med beaktande av att uppehållet mellan sakframställning, skriftlig bevisning och PHs och övriga tilltalades utsagor å ena sidan och fem av vittnesutsagorna å andra sidan varit längre än vad regleringen medger är det, enligt min bedömning, mera sannolikt att målets utgång utan rättegångsfelet skulle ha blivit densamma än att den skulle ha blivit en annan. Med beaktande av omständigheterna i detta mål kan felet sålunda inte antas ha inverkat på målets utgång. Enligt PH innebär hovrättens tillämpning av regleringen i 46 kap. 11 rättegångsbalken att han rätt till en rättvis rättegång enligt art. 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna kränkts, särskilt i ljuset av principen om parternas
Svarsskrivelse Sida 8 (10) likställdhet i processen. Jag kan dock för min del inte se att hovrättens tillämpning av regleringen i 46 kap. 11 rättegångsbalken kan anses i praktiken ha inneburit att proceduren gynnat åklagaren på PHs bekostnad (se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, fjärde uppl., s. 246 f.). Ett åsidosättande av principen om parternas likställdhet i processen har därmed inte skett. Enligt min bedömning har någon kränkning av PHs rätt till en rättvis rättegång enligt art. 6 i Europakonventionen inte förekommit. (se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 246 f.). Sammanfattningsvis är det min uppfattning att ett sådant rättegångsfel som avses i 51 kap. 28 rättegångsbalken förekommit i hovrätten, men att detta fel inte kan antas ha inverkat på målets utgång. Skäl att undanröja hovrättens dom föreligger således inte. Ansvarsfrågan PH har yrkat att åtalet för grovt narkotikabrott (åtalspunkten 1) ska ogillas. Han har kritiserat hovrättens bevisvärdering på ett antal punkter. Enligt 35 kap. 1 rättegångsbalken ska rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit, avgöra vad i målet är bevisat. Bestämmelsen slår fast principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering. Beviskravet i brottmål brukar uttryckas så att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet (se NJA 1980 s. 725 och Fitger m.fl., Rättegångsbalken, s. 35:24). I NJA 1982 s. 525 uttalade Högsta domstolen att i mål om ansvar för grovt narkotikabrott kraven på den föreliggande bevisningens styrka utan avseende på de speciella bevissvårigheter som erfarenhetsmässigt ofta föreligger i sådana mål måste ställas lika högt som när det gäller ansvar för annan grov brottslighet. Såvitt framgår av hovrättens dom har bevisvärderingen i målet utförts noggrant och i enlighet med fastlagd praxis. Jag har inte någon anledning att ifrågasätta den bevisvärdering hovrätten har gjort och saknar därmed skäl att frångå hovrättens bedömning i skuldfrågan. Jag har inte heller någon annan uppfattning än hovrätten när det gäller rubriceringen av gärningen under åtalspunkten 1 eller när det gäller påföljdsbestämningen. Hovrättens ställningstaganden härvidlag synes ligga i linje med den praxis som utvecklats av Högsta domstolen under år 2011 och 2012. Hovrättens dom ska därför stå fast.
Svarsskrivelse Sida 9 (10) Prövningstillstånd Prejudikatdispens Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger m.fl., Rättegångsbalken, s. 54:26). Frågan om hur långt bestämmelserna i 46 kap. 11 rättegångsbalken sträcker sig liksom under vilka omständigheter felaktig tillämpning av denna reglering ska anses utgöra ett sådant fel i rättegången som, enligt 51 kap. 28 rättegångsbalken, kan föranleda undanröjande och återförvisning har, enligt vad jag har kunnat utröna, inte tidigare prövats av Högsta domstolen. Sedan regleringen senast reformerades har reformen En modernare rättegång trätt i kraft. Vägledande uttalanden från Högsta domstolen när det gäller dessa frågor vore därför av vikt för ledning av rättstillämpningen. Jag tillstyrker därför att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Frågorna om bevisvärdering och beviskrav har enligt min bedömning inte något prejudikatintresse. Enligt min uppfattning bör prövningstillståndet begränsas till frågan huruvida hovrättens tillämpning av 46 kap. 11 rättegångsbalken utgjort ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt bör förklaras vilande. Om Högsta domstolen finner att uppehållet i huvudförhandlingen utgjort ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång bör prövningstillstånd meddelas i de delar frågan därom förklarats vilande. Hovrättens dom mot PH bör därvid undanröjas i erforderliga delar och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt behandling. Om Högsta domstolen meddelar ett på ovan angivet sätt partiellt prövningstillstånd åberopar jag inte någon bevisning och anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling. Anders Perklev Hedvig Trost
Svarsskrivelse Sida 10 (10) Kopia till: Söderorts åklagarkammare i Stockholm (AM-10145-12) Utvecklingscentrum Malmö Utvecklingscentrum Stockholm