Ett parti för hoppfulla Installationstal Ulf Kristersson 1 oktober 2017
Ulf Kristerssons installationstal, den 1 oktober 2017 Tack kära vänner! Varmaste tack för allt det förtroende som ni visar mig. Jag kommer göra allt som står i min makt för att leva upp till det. Det är verkligen med både ödmjukhet och entusiasm som jag står här. Med både beslutsamhet och lust. Vi har så mycket viktigt arbete framför oss. Tack också till min fina familj som är här idag min hustru och våra tre döttrar. Tack för allt ert stöd i denna underliga tid i vårt liv. Utan er hade jag inte kunnat och inte velat - ta mig an uppgiften. Det ansvar som jag nu har fått för Moderaterna är viktigt. Det känns här inne. Men ni fyra kommer alltid vara viktigare än allting annat. En del saker i livet kanske förändras nu, men just det förändras inte. Och som jag hör att ni redan lite överseende säger ibland: Äh, han är bara på partiledarplaneten just nu. Men när jorden anropar från Strängnäs så kommer han tillbaka. Och precis så är det. Ikväll, till exempel. Och till dig, Anna. Mer om några veckor, men redan här och nu: Tack för allt som du har gjort för oss. Tack för många lärorika år i gemensamt arbete. Och för ännu fler i vänskap. Det ena tar en paus nu, det andra hoppas jag fortsätter. Alla ni andra har just lagt ett stort ansvar på mina axlar. Men vi har ett ännu mycket större ansvar tillsammans. Laget före jaget har jag påpekat några gånger. Det är på riktigt - inte någon artig men falsk blygsamhet. För så var det i min ungdoms gymnastikförening i Eskilstuna som fortfarande är Sveriges allra bästa: Om man tävlar i truppgymnastik vet man att varje gymnast måste göra sitt yttersta. Kunna sina saker. Träna stenhårt. Tåla kritik från ledare, lagkamrater och domare. Men ingen enskild gymnast - och ingen partiledare - är viktigare än helheten. Ibland springer man först och visar vägen. Ibland samlar man ihop gänget allra sist. Jag vet att det här bryter mot mycket av tidsandan: mot den mediala stjärnfixeringen, och den lika mediala syndabocken. Kravet på att kunna säga allt på 10 sekunder, men inget tålamod att lyssna i 10 minuter. Mot vår tids självupptagna fåfänga, och tro att varumärke kan ersätta kunskap. En välputsad yta istället för en människa med fel och brister - men som bottnar i sig själv. Här kommer jag inte ge mig: Viktiga frågor om vad som egentligen händer i Sverige och i världen kräver genomtänkta svar. Och de svaren gör sig sällan i versaler på Twitter. Så kan man inte leda varken ett land eller ett parti. Och jag lovar - så kommer jag inte heller leda Moderaterna. Från och med idag är det dags att fokusera helt på de uppgifter vi har framför oss: Att stärka Moderaterna i Alliansen. Att stärka Alliansen i svensk politik. Och att stärka Sverige i världen. Inte mer, men inte heller mindre än så. 2
Det kräver att vi på djupet förstår vad som är riktigt bra i vårt land idag. Vad som har byggts upp av generationer och helt enkelt inte får förstöras: Ett land av ömsesidig tillit. Ett land med starka, jämställda och jämlika individer. Ett nyfiket land som är stolt över det gamla och svenska, men öppet för det nya och internationella. Och en stat som står för sin del av kontraktet. Men det kräver också att vi förstår vidden av de problem vi har: Utanförskapet. Vanskötseln. Misstron. Bidragsberoendet. Gängbrottsligheten. Trovärdiga åsikter om framtiden förutsätter alltså verkliga insikter om samtiden. Här finns inga genvägar, inga slagord och inga talepunkter. Den som inte kan visa för andra att man faktiskt fattar hur det är, kommer aldrig ges tiden att förklara hur det borde vara. Än mindre få förtroende att leda Sverige på den långa resan dit. Den korta tid som ligger framför oss fram till valet, ska vi inte använda för att älta det som varit. Men låt mig peka på några lärdomar: För det första: Decemberöverenskommelsen var fel. För det andra: Sverigedemokraternas inskränkta nationalism är fel. För det tredje: Alliansens gemensamma framtidsfrågor kan bara lösas i förtroendefulla samtal i Alliansen. Så till de väljare som har lämnat oss, säger jag: Ni kan lita på att Moderaterna, vi står för våra värderingar i vått och torrt. Och på att vi kommer göra allt vi kan för också få genomslag i praktiskt politik. Och till dem som känner att vi har svajat, säger jag: Jag vet att det kan ta tid, men vi kommer att jobba hårt för att förtjäna ert förtroende igen. Vårt utgångsläge är svårt. Underskatta inte det! Optimism är bra, men aningslöshet är dåligt. Våra bekymmer handlar inte om någon enskild person, de inträffade inte plötsligt och försvinner inte heller över en natt. Vi måste nu bygga långsiktigt förtroende för oss och vår uppgift i svensk politik. Och förtroende är ett fint ord, men svårt att definiera. Vi vet alla hur det känns när man har det. Att andra litar på det man gör, på den man är, eller på att man kan leva upp till det ansvar man har fått. Förtroende är en stark tillgång som håller ihop familjer, vänner, bygder och hela länder. Som ibland gör oss beredda att gå genom eld och vatten för varandra, och för att nå ett gemensamt mål. Förtroende är också jämlikt och rättvist, kan inte köpas eller ärvas. Det måste förtjänas. Vi moderater har förtjänat det förtroendet förut, och vi kommer att göra det igen. Men läget är alltså tufft just nu för oss, för Alliansen, men också för en dålig regering som aldrig borde ha tillträtt. Jag brukar svara de journalister som redan nu vill veta hur regeringen kommer se ut efter nästa val, att jag varken är framtidsforskare eller spågumma. Ha respekt för att det är väljarnas val som avgör den saken. I en demokrati är det är ju de som bestämmer! Men en sak kan jag lova här och nu: Vad som än händer efter nästa val inte en till mandatperiod som denna! Tilltron till svensk politik sviktar nu. En svag regering utan kompass. Och en opposition som inte har drivit sin egen politik ända in i kaklet. Sådant imponerar inte på kräsna medborgare. Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt. Jag kommer inte söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa. Politiken måste ta kloka människors frågor på allvar. Den måste inte vara tråkig, men den måste vara seriös. Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet. Låt mig ändå vara optimist. Vi vet att det går att vinna respekt för våra värderingar och våra åsikter, för vi har gjort det flera gånger förut. Och vi brukar vara som bäst när det blåser som hårdast. 3
Fråga de moderater som trodde på marknadsekonomi när andra trodde Mao. Som trodde på frihet när andra trodde på planhushållning. De som såg att det fanns en annan och bättre väg för Sverige, men också att ingen hade trampat den stigen än. De som spårade först i snön. Och när spåret väl ligger där, så är det få som fattar hur jobbigt det var att gå först. Moderaterna har en unik uppgift i svensk politik: Vi förstår fullt ut att nationen är viktig men att vi samtidigt tillhör den stora världen utanför. Att frihet inte alls står mot ansvar. Att öppenhet inte alls står mot lag och ordning. Att glädjen över framgång inte alls står mot stöd vid motgång. 1900-talets stora politiska projekt var att gå från Fattigsverige till ett jämlikt välfärdsland där alla kunde komma till sin rätt. Det här var min morfars Sverige. Lika stenigt och avigt som jorden som hans far brukade i Småland. Men rättrådigt och framåtsträvande. Man ska anstränga sig, och ansträngning ska belönas. Så är jag fostrad. Och miljoner svenskar med mig. Med tiden blev den framgångsrika politiken inte längre befriande, utan begränsande. Staten blev girig, klåfingrig och ville lägga livet tillrätta för människor som hade ont om pengar, men gott om både förstånd och förmåga. Det här såg kloka socialdemokrater som Gustav Möller redan då. Men hans parti blev ändå mer och mer en stat i staten. Och det såg vi. Och därför är vi sedan decennier Sveriges viktigaste politiska kraft för frigörelse, självständighet och egenmakt. Sedan Gösta Bohmans dagar är Moderaterna frihetens och individualismens parti. Vi har varit med om att riva murar, stoppa förmynderi och avskaffa enpartistaten. Vi är också företagsamhetens parti, som vet att resurser måste skapas innan de kan fördelas. Och att riktiga jobb kräver att någon vågar satsa och vill anställa. För 40 år sedan rasade löntagarfondsstriden. För er som inte var med måste man nog förklara några saker. Det var alltså var en helt vrickad idé om att företagen skulle bli bättre om facket och staten tog över som ägare. Lite oklart hur. Men den idén dog dessbättre en mycket speciell dag: den 4 oktober för många år sedan. Nu är den så väldigt död att den 4 oktober har döpts om - till Kanelbullens dag. Sverige stod då vid ett vägskäl. Lars Tobisson var moderaternas partisekreterare, och den ende som fullt ut motsatte sig socialisering i Löntagarfondsutredningen. Vi var alltså rätt ensamma om åsikten, att i ett fritt samhälle måste inte bara tanken vara fri, utan också ekonomin. Med Ulf Adelsohn tog vi på 80-talet strid för valfrihet, och vi krossade monopolen. Mot förmynderiet, detaljreglerna, de stängda butikerna. Krogarna som inte var öppna när folk ville gå dit, och inte fick servera det människor ville ha. Idag är Sverige friare. Reformerna som öppnade upp Sverige genomfördes av Beatrice Ask, Bo Lundgren och Per Unckel tio år senare. Moderater var med hela vägen - från idé till verklighet. Vi stod för övertygelse och för handlingskraft. Politik måste inte vara så komplicerat: Säg bara fullt ut vad du tycker, och gör sedan vad du har sagt. Sedan Carl Bildts dagar är vi den internationella öppenhetens parti. Världen är större än Sverige, och Sverige behöver världen mer än världen behöver oss. (Jag vet, för en del är detta fortfarande svårt att ta in.) Men även vi har ett ansvar att bidra till världen efter förmåga. Vi drev på i decennier för att Sverige skulle gå med i EU. Och vi driver på idag för att Sverige ska gå med i Nato. Du Anna - har nu samlat hela Alliansen bakom det målet. Vi är också Fredrik Reinfeldts parti: Arbetslinjen, Alliansen och en resultatinriktad reformförmåga. Vi tuggar inte teser och vi förstår att också politiska motståndare kan ha en poäng - ibland. Vi kan kompromissa med våra alliansvänner om hela regeringsförklaringar, men också med Socialdemokraterna i frågor där rikets långsiktiga intressen så kräver. Det är synd för Sverige att den nuvarande regeringen har så få - och så små - reformambitioner. De slösar bort högkonjunkturens alla möjligheter. Gör 4
det lätta istället för det rätta. De säger investera, när de bara menar spendera. Gör allt på kort sikt - och inget på lång. Men varför? Svaret är nog trivialt: De vill inte. Eller kan inte. Eller vågar inte. Eller får inte. Jag vet inte vilket som är värst. Det finns ju alltid tusen skäl att inte göra de svåra saker som man borde göra. Att inte gå den där extra milen. För det är jobbigt. Men det är de som gör svåra saker trots att man inte måste just då, som tar riktigt ansvar för att leda sitt land. Alla andra förvaltar mest konjunkturer. Vi kan vår stolta historia. Nu är det vår uppgift att fortsätta skriva den, och göra sådant som Benjamin Dousa och Sofia Fölster en dag ska berätta om - på en annan stämma, om 30 år. Men känn ingen press, som lite för många har sagt till mig de senaste veckorna... Vad är då vår roll i svensk politik idag? En del säger att Moderaternas förening av liberalism och konservatism inte längre fungerar. Att det råder en helt ny konflikt mellan frihetens idéer, och en stark stat. Mellan individuell frigörelse och gemensamt ansvar. Mellan sökandet efter det nya och respekten för det gamla. Jag tror att det är helt fel. Jag tror att Sverige behöver en värderingsburen pragmatism. Det är ett vuxet förhållningssätt till politik och samhälle: Fast förankrad i stabila värderingar om rätt och fel, utan att snegla på vad som är opportunt för stunden. Vi springer ingens ärenden. Vi avlönar inte organisationer som skrubbar vår rygg om vi skrubbar deras. Men vi har inte heller stelnat i gamla konflikter som kanske var giltiga för 100 år sedan. Öppet och ärligt söker vi efter fungerande och genomförbara lösningar på verklighetens utmaningar och problem. Alla vi, som någon gång har varit kommunalråd, vi vet precis vad det här handlar om. Vi står alltså upp för det vi tror på. Vi vet vad vi vill göra. Vi ser till att få jobbet gjort. Och vi gör även svåra saker med hjärtat på rätt ställe. Det är vad värderingsburen pragmatism handlar om. Under min livstid har världen skakat några gånger förut: En gång var 1989, och Berlinmuren föll. Jag putsar ibland på glaset som täcker den lilla blågråa betongbiten, som vi har på väggen hemma hos oss. Hämtad på plats vid Checkpoint Charlie. Och slås av hur svårt det är att förklara för mina barn, att människor faktiskt satt inspärrade på den stenens baksida. På den tiden revs murar och gränser öppnades. Människor och länder befriades. Nationer återföddes och återförenades. Europas ekonomier knöts ihop. En hoppfull frihetstid började. Vår egen tid är mer hotfull än hoppfull. Först attacken den 11 september. Nu terrorister på svenska gator. Brexit som bryter upp den Europeiska Unionen. Donald Trump som devalverar USA:s roll i den fria världen. Nordkoreas missiler och Rysslands aggressioner. Det globala klimathotet som gnager i oss alla. Protektionismen som växer. Och vad Xi Jin Ping än säger i Davos, så är Kina inte världens nyfrälste garant för öppenhet och frihandel. Alla vi som 1989 stod upp för frihet, marknadsekonomi och globalisering fick rätt i så mycket: Världen blev verkligen bättre. Färre människor svälter, och fler flickor går i skolan. Hela länder lyfter sig ur medeltiden. Polio är nästan utrotat. Det är inga små framsteg för mänskligheten. Men historien tog inte alls slut. Alla förenades inte kring den liberala demokratins grundläggande värderingar. Och den globala, digitala ekonomin, som ger så stora möjligheter för så många människor, blev också komplicerad för hela samhällen. Migration ger ju människor på flykt en fristad, men skapar också sociala spänningar och nya klyftor. Frihandel bygger välstånd, men gör det inte i varje fabrik eller i alla yrken. Internet befriade informationen, men internetcensuren befäster också diktaturen. Sociala medier 5
kan avslöja lögnare, men också tysta sanningssägare. Desinformation sprids medvetet av stater och extremister. Och det är nationalistisk statskapitalism - snarare än demokratisk marknadsekonomi som vinner mark i delar av Asien och Afrika. Höger- och vänsterpopulister firar valframgångar i Europa. Och - det är faktiskt helt förfärligt - igår marscherade nazister på Göteborgs gator. Journalister och poliser attackerades. Men det är en moralisk plikt för oss som demokrater att alltid bekämpa totalitära ideologier. Och det är statens kärnuppgift, att skydda medborgarna från politiskt våld. Tack till alla poliser som gjorde just detta i går. Så nej, världen ser verkligen inte längre ut som 1989. Men det är i denna nya värld som våra värderingar nu behövs, och som vår konkreta politik ska prövas. Nu måste vår tids alla problem lösas, eller i vart fall hanteras. Så vad betyder då värderingsburen pragmatism i praktiken, idag? Låt mig ge sex konkreta exempel. För det första: Sverige måste återupprätta kärnstatens auktoritet. Staten ska verkligen inte göra allt men där den ska finnas ska den också vara stark. Vi bygger inte vårt försvar för att stå emot en attack i en vecka. Män och kvinnor försvarar vårt land, vår demokrati och vår frihet med sina liv. I Sverige tillämpar vi inte privat rättskipning. Och vi vittnar när någon har utsatts för brott. Få uppgifter är nu så akuta som att krossa de gangstergäng som terroriserar städer och förorter. I första hand för att skydda de människor som lever i laglöst land. Men också för alla andra. Den grova kriminaliteten göder misstro i hela Sverige. Gängkriminaliteten är en cancersvulst som måste opereras bort. För det andra: Ta ansvar för migration och integration. De senaste decenniernas migrationspolitik har varit ogenomtänkt och principlös. Den har aldrig tagit ställning till de svåra frågorna, om vad som är vårt medmänskliga ansvar i världen, och som vi fullt ut ska ta. Eller till frågan om vad Sverige behöver, och vi själva klarar av. Det har istället fått bli som det blir. Så skulle ju inte Sverige göra på något annat viktigt samhällsområde. Detta gäller även migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Inget är lättare än att vara klok med facit i hand. All respekt för det. Men migrationspolitiken blev naiv, och besvikna väljare utan alternativ vände sig till ett parti som exploaterar missnöje och exkluderar invandrare. Den förändring av svensk migrationspolitik som vi nu har drivit igenom var både rätt och nödvändig. Och för att Sverige aldrig ska hamna i den situationen igen, behövs långsiktiga reformer för en hållbar migration. Här vill jag att Alliansen och Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar. Då kan Sverige bli en del av den framgångsrika internationaliseringen - inte ett avskräckande exempel på kravlöshet och utanförskap. För det tredje: Slarva inte bort arbetslinjen. Det måste alltid löna sig bättre att jobba än att leva på bidrag. Då kan inte de samlade bidragen vara så höga att de gör jobbet meningslöst. Då kan inte varje krona man tjänar på arbete, vara en krona man förlorar i bidrag. Och då kan man inte få alla bidrag från första dagen i Sverige. Men misstolka inte arbetslinjen. Den betyder inte att arbete är livets mening, eller att mer jobb alltid är bättre än mindre. Många borde antagligen jobba längre, men hållbarare. Arbetslinjen är bara vårt sätt att säga att verklig frihet och självständighet börjar med en egen inkomst. För det fjärde: Värna välfärdens kärna. Det brukar sägas att den friske har tusen önskningar, den sjuke har bara en. Och jag lovar den handlar inte om att få en plats allra längst bak i vårdkön. Mellan 2007 och 2014 halverade vi vårdköerna. Nu har de fördubblats på tre år. Och var femte elev 6
lämnar grundskolan utan godkända betyg. I vissa skolor blir fler än hälften underkända. Det här är minsann inga investeringar i samhällsbygget för att tala lite fluffig löfvenska. Tvärtom: Det är välfärdslöften som har brutits. Därför är välfärdens kärna alltid viktigare än bidrag och transfereringar. För det femte: Framtidens rättvisa fördelning handlar om klassresor, inte om klasskamp. Inget vardagsbegrepp plågar mig lika mycket som andra generationens. Jag har stött på uttrycket i varje jobb som jag har haft de senaste 10 åren. Just nu oftast som i andra generationens invandrare : Att barn till invandrade föräldrar lyckas sämre än barn med svenska föräldrar. I mitt förra jobb var det andra generationens sjukskrivna : Barn till långtidssjukskrivna ärvde sina föräldrars sjukfrånvaro. I mitt förrförra jobb andra generationens socialbidragsmottagare. Eller missbrukare, eller multikriminella: Barn i familjer med svåra problem, som en hel generation senare ärver föräldrarnas utsatthet. Jag blir därför tyvärr inte heller så förvånad över skolans allra värsta svek: andra generationens skolmisslyckande. Hotet om social ärftlighet är ett moraliskt misslyckande som bryter mot allt vad Sverige borde stå för: Att det går dåligt för barn, bara för att deras föräldrar har haft problem. Det är själva motsatsen till löftet om social rörlighet. Jag hatar det innerligt. Det allra finaste med den urgamla svenska jämlikheten är faktiskt inte att vi har låg ginikoefficient. Eller att vi alla köar jämlikt på Systembolaget. Utan att alla barn ska få sin alldeles egna chans att bygga en bra framtid på egna meriter. Sverige är inget Downton Abbey. Det är inte kön, klass eller klan som ska sätta dina gränser. Utan vad du vill, och vad du gör. Här har vi en av Moderaternas stora framtidsuppgifter. Och för det sjätte: Försvara företag och företagare! För bara 15 år sedan skojade många om den lite udda kinesiska uppstickaren Huavej. Idag är det ingen på Ericsson som längre skojar om Huawei, världens största tillverkare av telekomutrustning och stenhård konkurrent till det svenska flaggskeppet. Numera kan man vara born global och växa snabbt, men alla företag börjar i det lilla. Och nästan alla som lyckas, vittnar långt senare om att de inte fattar hur de orkade. Det är därför företagare alltid måste uppskattas mycket mer än de beskattas. Och det är därför det är så absurt att just nu - när vi behöver fler företag och inte färre, mer innovation och inte mindre - så gör Socialdemokraterna allt de kan för att stoppa svenska välfärdsföretag. Reepalu var ett efternamn, men har blivit ett begrepp för en ny sorts lagförslag, vars enda syfte är att vara kanonmat och skådespel för Vänstern. Reepalu betyder också cynism. Blotta hotet att stoppa tiotusentals elever, föräldrar och äldre från möjligheter att välja själva, lägger en våt filt över allt det som skulle kunna bli en nytt och framgångsrikt kapitel i Välfärdslandet Sveriges historia. Men precis som vi stoppade löntagarfonderna då, kommer vi stoppa Reepalu nu. Och oavsett vad Socialdemokraterna och Vänstern hittar på härnäst, så ska en sak vara glasklar även i framtiden: När det kommer till försvaret av frihet och äganderätt - oavsett hur hård attacken är, oavsett vilka nya svepskäl som används, och oavsett om det är populärt eller inte: Moderaterna kommer alltid vara the Last man standing. Med ett år kvar till valet måste vi prata öppet och ärligt med svenska folket om de problem som Sverige har. Men det räcker inte. Vi måste också ta oss an uppgifterna med gott humör. Jag tror mycket mer på hoppfullhet än hopplöshet. Jag rädd för en politisk kultur som odlar missnöjet och göder fruktan att allt redan är kört, att allt ändå kommer gå åt skogen. För det behöver det inte alls göra. Och det avgör vi själva. Få problem löser sig utan ansträngning, men många problem kan lösas 7
trots att de är svåra. Det har kloka människor gjort i alla tider. Problem ska lösas, inte exploateras. En gång i tiden var jag med och skrev en liten bok som hette Land för hoppfulla. Alla politiska böcker blir ju daterade, men den övergripande analysen står jag för än idag. Och titeln var det verkligen inget fel på. För jag vill att glädje, nyfikenhet och framtidsoptimism ska prägla vårt parti och vårt sätt att vara. Och att det en dag också ska prägla svensk politik och vår svenska syn på världen. Jag vill att Sverige ska bli ett land för hoppfulla. Och jag vill att Moderaterna ska vara ett parti för hoppfulla. I Eskilstuna ligger inte bara en gammal pampig gymnasieskola, där jag och min bäste vän Henrik tog våra allra första politiska steg - och grundade MSU S:t Eskil. Från Eskilstuna kommer också Sveriges bästa rockband. Och Kent har ju ofta sagt det man själv tänkte. I den klassiska låten Mannen med den vita hatten sjunger de så här: Jag är 40 år från döden, enligt dagens statistik. Det är en rogivande tanke att vi har så ont om tid. Och precis så är det. Vi har riktigt ont om tid. Men ändå horisontens långa sikt. Vår uppgift handlar inte bara om valdagen 2018, utan om reformagendan för Sverige fram till 2022 och 2026. Inför valet har jag ett enda kristallklart mål: Vi ska bilda en ny alliansregering. Jag vill att vi fortsätter samarbeta med, samtala med och kompromissa med Alliansen. Där finns vår politiska historia, och där väntar vår politiska framtid. Vi gillar varandra, men som i alla äktenskap har vi haft bättre dagar, och sämre. Vardagen sliter på romantiken, men det är också vardagen som skapar de hållfasta legeringarna. Jag har varit med rätt länge och byggt Alliansen. Och Alliansen handlar om att vi är fyra partier som blir bättre tillsammans. Skillnaderna mellan våra partier är mycket mindre än de skillnader som går rakt igenom nuvarande regering. Och skillnaderna i värderingar är större mellan ledande socialdemokrater än mellan mig, Annie, Jan och Ebba. Min fasta förvissning är därför att nästa regering kommer att bildas av Alliansen. Vi är den största och starkaste kraften för politisk förnyelse. Vi kan sätta Sverige på en ny kurs. Men vill Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna gemensamt stoppa oss, kan de gott säga det. Kära vänner, Om två veckor ses vi igen. Då lägger vi fast vår samlade politiska färdriktning. Jag vågar hävda att det kommer att bli det mest ambitiösa reformprogrammet i svensk politik sedan 2006. Allt jobb återstår ännu att göra, men jag känner att det finns en anda av tillförsikt. Jag har den. Jag tror att ni har den. Och den andan behöver vi, den behöver Alliansen och den behöver Sverige. Så låt oss redan nu lova varandra tre saker: Nu fokuserar vi på uppgiften. Nu anstränger vi oss hårt. Och ni jobbar vi tillsammans. Ända in i kaklet! 8