Gravar i Älvestad kyrka

Rapport 2013:29 Osteologisk analys Gravar i Älvestad kyrka Älvestad kyrka Älvestad socken Motala kommun Östergötlands län Petter Nyberg Ö S T E R G Ö T L A N D S M U S E U M AVDELNINGEN FÖR ARKEOLOGI OCH BYGGNADSVÅRD

Rapport 2013:29 Osteologisk analys Gravar i Älvestad kyrka Älvestad kyrka Älvestad socken Motala kommun Östergötlands län Petter Nyberg Ö S T E R G Ö T L A N D S M U S E U M AVDELNINGEN FÖR ARKEOLOGI OCH BYGGNADSVÅRD Box 232 581 02 Linköping 013 23 03 00 www.ostergotlandsmuseum.se 1

Författare Petter Nyberg, Östergötlands museum Omslagsbilder framsida överst framsida underst Grafisk form Grafik Tryck 3Dbild av skallen från grav 20, foto US Linköping Älvestad kyrka från nordväst, foto Anders Lundberg, Öm Lasse Norr Petter Nyberg BptTryck AB, Linköping Kartor ur allmänt kartmaterial Lantmäteriverket MS2008/06551 Östergötlands museum Avdelningen för arkeologi och byggnadsvård Rapport 2013:29 ISSN 14039273 2

Innehåll Sammanfattning.................................................. 4 Inledning........................................................ 6 Material......................................................... 6 Metod........................................................... 7 Resultat........................................................ 10 Sammanfattning................................................. 53 Referenser...................................................... 54 Tekniska uppgifter................................................ 56 Bilaga 1. Foto och röntgenbilder, grav 20............................. 57 Bilaga 2. Tillvarataget material för 14 Canalys.......................... 63 Bilaga 3. Benlista................................................ 65 3

Sammanfattning Vid den arkeologiska undersökningen i Älvestad kyrka undersöktes totalt 50 mer eller mindre intakta numrerade in situgravar. Gravarna innehöll sammanlagt 54 individer varav 37 har analyserats osteologiskt och redovisats i denna rapport. Övriga gravar har i flera fall åldersbedömts grovt ut ifrån de fotografier som togs under fältarbetet. Könsfördelningen var helt jämn. 50 % av de könsbedömda individerna var män och 50 % var kvinnor. Spädbarnsdödligheten (barn yngre än 1 år) har varit stor och 17 % av de åldersbedömda individerna har en dödsålder yngre än 1 år. Vidare kan konstateras att det finns en tydlig skillnad i dödsålder mellan män och kvinnor. Män tycks avlida i en relativt jämn frekvens i en ålder mellan 20 och 50 år medan kvinnorna uppvisar endast enstaka dödsfall under sitt vuxna liv fram tills en ålder av 50 60 år, då dödligheten ökar kraftigt. De analyserade skelettens medelkroppslängd var för män 171,9 cm och för kvinnorna ca 157,7 cm. Många av individerna uppvisade olika typer av ickemetriska särdrag. Särskilt vanligt var en extra ryggkota i ländryggen och minst tre, möjligen fyra, av individerna hade en extra ryggkota. Petter Nyberg osteolog 4

1470000 1471000 Älvestad 45:1 Älvestad 41:1 Älvestad 10:1 Älvestad 20:1 Älvestad 20:2 Älvestad 21:1 Älvestad 34:1 Älvestad 49 Älvestad 43:1 6480000 6480000 6481000 6481000 Älvestad 24:1 Älvestad 40:1 Älvestad 40:1 Lantmäteriverket MS2008/06551 1470000 Figur 2. Utdrag ur digitala Fastighetskartan med Älvestad kyrka markerad. Skala 1:10 000. 1471000 5

Inledning Skelettmaterialet som redovisas i denna rapport framkom under år 2009 i samband med en arkeologisk undersökning utförd av Östergötlands länsmuseum i Älvestads kyrka, Älvestads socken, Motala kommun och Östergötlands län. Skelettmaterialet som vid undersökningen tillvaratogs från gravarna har analyserats av osteolog Petter Nyberg, Östergötlands museum, under våren 2013. Material Vid den arkeologiska undersökningen i Älvestads kyrka undersöktes totalt 50 mer eller mindre intakta numrerade in situgravar. I vissa fall var gravarna helt intakta och i andra fall bestod de endast av ett par benelement liggande anatomsikt korrekt. In situgravarna innehöll totalt 54 individer varav 37 har analyserats osteologiskt och redovisats i denna rapport. Övriga gravar har i flera fall åldersbedömts grovt utifrån de fotografier som togs under fält arbetet. Metod Benen har sorterats och bestämts till benslag, sida och del av ben. Fynden har specificerats i bifogad benlista. En sammanställning för varje kontext finns under rubriken Resultat i denna rapport. Totalt består en vuxen människas skelett av 206 (eller fler) ben. Människans kranium eller skalle är den del av människans skelett som utgör huvudets benstomme. Den del som omsluter hjärnan kallas hjärnskål och den främre delen för ansiktsskelett. Människans kranium består normalt av 29 ben, av vilka 9 utgör någon del av hjärnskålen, 16 tillhör ansiktsskelettet och två tillhör båda. Dessutom finns i varje öra tre små ben (hammaren, städet och stigbygeln) och i munnen tänderna. Ibland räknas tungbenet till kraniet och ibland inte. Kraniet (exklusive underkäke) har i denna rapport, i de flesta fall, räknats som ett skelettelement. I rapporten och i benlistorna har lösa tänder räknats som egna skelettelement, medan tänder som sitter kvar i en bevarad käke inte räknats som separata element. Könsbedömning De olika metoderna för könsbedömning bygger på att benens proportioner och morfologi varierar beroende på kön. Det finns således både morfologiska och metriska könskriterier att tillgå. De flesta könsskiljande karaktärerna uppträder och utvecklas först i samband med puberteten eller senare, vilket innebär att en åldersbedömning är mycket svår att göra på unga individer. Vid bedömning av de morfologiska kriterierna på höftben och kranium har i huvudsak de metoder som sammanställts i Human Osteology (White 2000:362ff med anf litt) använts. De flesta könstypiska karaktärer har bedömts efter en 5gradig skala (Steckel et al 2006). 1 = kvinna 2 = osäker kvinna 3 = tvetydig (allophys) 4 = osäker man 5 = man Dessa kriterier har kompletterats vad gäller bäckenregionen med bedömning av arc composé (Novotný 1982), utseendet på korsbenets led mot höftbenet (Bass 1995:212), förekomsten av sulcus preauricularis (Bass 1995:213), bågformen på korsbenet (Bass 1995:114) samt storleksrelationen mellan basis ossis sacri och alea sacrales (Patel et al 2005). Vid könsbedömning har även underkäksvinkeln (angulus mandibulae) använts (Sjøvold 1988:458). Diametern på överarmsbenets (Bass 1995:156) och lårbenets (Bass 1995:231) ledkula samt skulderbladets konkava ledyta mot överarmen (Bass 1995:129) har använts vid metrisk bedömning av kön. Vid eventuella motsägelser mellan skilda könskaraktärer har de som tillhör bäckenregionen varit vägledande vid könsbedömningen. Åldersbedömning Ålder kan bedömas utifrån skilda kriterier baserade på skelettets allmänna utveckling och åldrande. Genom att tänder bryter fram i olika åldrar och successivt slits, ger en bedömning utifrån dem en hänvisning till ett särskilt åldersintervall. Skelettutvecklingen i övrigt ger oftast en bestämning endast till yngre eller äldre än en viss ålder. En annan sak att ta i beaktande är att åldersbedömningar som gjorts utifrån skelettet inte ger individens kronologiska ålder utan den biologiska. Denna kan mer eller mindre väl sammanfalla med den kronologiska. Ju fler ålderskriterier som finns bevarade på skelettet desto mindre felmarginal och snävare åldersbedömning kan fås. Det är enklare att mer noggrant bedöma åldern på barn och tonåringar än på en vuxen individ. När det gäller åldersbedömning av de konstaterade barnskeletten har tandutveckling och tandframbrott (Ubelaker 1989) varit styrande. Dessutom har åldern bedömts med utgångspunkt i längden på de långa 6

rörbenen. Vid denna åldersbedömning har de åldersuppgifter som Bernet et al 2007 anger för barn upp till 14 år använts liksom de uppgifter som redovisas för foster hos Fazekas & Kósa (1978). Vid åldersbedömningen av ungdomar har i huvudsak epifyssammanväxningen nyttjats. För åldersuppgifter om när skilda epifyser fusionerar har Schaefer et al (2009) nyttjats. För åldersbedömning av vuxna individer har bäckenet använts. Benstrukturen på ledytan mellan korsbenet och höftbenen (facies auricularis) studerades utifrån en 8gradig skala som är samma för män och kvinnor. Faserna bedöms utifrån förändringar i benet som vågmönster, tvärstrimmighet, kornighet, kompakthet, oregelbundenhet, makro och mikroporositet samt benpålagring (Lovejoy et al 1985). Dessutom har utseendet på fogen mellan blygdbenen använts för åldersbedömningen, enligt en 6gradig skala som är olika för män och kvinnor (Brooks & Suchey 1990). Vid bedömning av fogen mellan blygdbenen har gipsavgjutningar av fogar från individer med känd dödsålder använts som referens. Dessa två åldersindikatorer på bäckenet har varit vägledande vid åldersbedömningen av vuxna individer. Dessutom har bäckenbenets ålderskriterier kompletterats med bedömning av kraniesömmarnas sammanväxning (Meindl & Lovejoy 1985). Vid åldersbedömningen har även hänsyn tagits till graden av förändringar i form av osteofytbildning och osteoporos i ryggkotorna (Stewart 1958). Även åldersbedömning utifrån den sternala änden av revbenen har gjorts om det fjärde revbenet varit möjlig att identifiera (Isçan et al 1984; 1985). Ålderbedömning har även gjorts genom tandslitage på tuggytan (occlusalt) på de bakre kindtänderna utifrån Brothwells metod med en 4gradig skala (Brothwell 1981:72). Slitage på tänder kan påverkas av den kost man äter. Bäst är att använda slitage på tänder i underkäke samt den första (M1) och andra (M2) bakre kindtanden eftersom de uteslutande används vid tuggning. Visdomstanden (M3) används mindre vid tuggning och är beroende av om individen har en hel tanduppsättning. Man bör vidare ha i åtanke vid åldersbedömning av tänder att tandslitaget generellt ger en yngre ålder än bedömning utifrån kranium eller bäcken. I de flesta fall har åldersbedömningen angetts med ett intervall. I några fall som äldre än eller yngre än en viss ålder. Även termen Adult har använts vid några fall och in denna rapport menas att individen då är 18 år eller äldre. Med termen Juvenil menas att individen är yngre än 18 år. Mått Måttdefinitionerna har i huvudsak hämtats från Standards for Data Collection from Human Skeletal Remains (1994:82ff). De könsindikerande måtten på lårben, överarmsben och skulderblad har mätts utifrån de mätdefinitioner som presenteras i Bass (1995). Tjockleken på kraniefragmenten har mätts enligt mätdefinitioner från Gejvall (1948). Kroppslängd Den största längden (GL) på långa rörben har använts för beräkning av kroppslängd när det varit möjligt. Formler för kroppslängdsberäkning har hämtats från Trotter (1970) och i enstaka fall Sjøvold (1990). Styrande vid kroppslängdberäkning har formlerna från Trotter fått vara och mått från lårbenen har föredragits när det varit möjligt. På grund av oklarheter om hur Trotter och Gleser mätt skenbenen används inte Trotters kroppslängdsformler vad gäller detta benslag (White 2000:372 med anf litt). Istället har då Sjøvolds formler använts. Medelkroppslängden har förändrats över historiens gång. Under medeltiden var medelkroppslängden i Skandinavien för män ungefär 172 cm och för kvinnor 162 cm (Arcini 2003:56f). Undersökningar av pestbacken i Holje i Olofström ger en uppfattning om medelkroppslängderna under slutet av 1600talet och början av 1700talet. Här dog alla som begravdes samma år (1711). Där kunde man konstatera att män som var mellan 20 och 40 år (födda i huvudsak mellan 1680 och 1690) när de dog hade en medelkroppslängd på ca 166 cm medan de som var över 40 år hade en genomsnittlig kroppslängd omkring 171 cm. De kvinnor som var mellan 20 och 40 år när de dog hade en medelkroppslängd på ca 159 cm medan de som var över 40 år hade en genomsnittlig kroppslängd omkring 162 cm (Arcini 2006:82). Kroppslängden tycks således har varit relativt konstant under hela medeltiden och den första delen av 1600talet. Det tycks dock som det skett en kroppslängdsminskning under slutet av 1600talet, särskilt vad gäller männens medelkroppslängd. Detta stämmer väl överrens med att Sverige drabbades av missväxt och svält under slutet av 1600talet och att kvinnor inte påverkas i samma utsträckning som män av sämre tider (Arcini 2006:82). Ogynnsamma förhållanden tycks minska skillnaderna i kroppslängd mellan könen (Arcini 2003:58). Det ska dock påpekas att det finns studier som visar att det inte finns något samband mellan könsdimorfism och levnadsförhållanden (Gustafsson et al 2007). Vid mitten av 1800talet var medelkroppslängden mycket 7

låg, ungefär 165 cm för män och 154 cm för kvinnor (Arcini 2003:56f). Skelettförändringar, skador och metriska särdrag Under denna rubrik har i denna rapport förändringar på skelettet som beror på sjudomar, förslitningsskador och trauma redovisats. Karies och skador på tänder har däremot beskrivits under rubriken. Även ickemetriska särdrag redovisas under denna rubrik. Ett förtydligande vad gäller termologin av ledförändringar kan vara på sin plats. Jag har frekvent använt mig av termerna osteoarthritis, arthritis, och athropathi, vilka jag hämtat från Kjellström (2003:86). Med osteoarthritis menar jag det man i dagligt tal kallar artros. Det är således förslitningsskador som är orsakade av förslitning snarare än av inflammation. Vid förslitning bryts inte benet ner utan benstrukturen kan i stället bli förtätad, sklerotiskt (benytan under det sjuka brosket förändras och blir hård), perforerad och omges av osteofyter (en pålagring av nybildat ben som normalt påträffas där ligament fäster mot ben). I de fall ledytan är blanksliten (eburnation) kan en sådan förslitningskada konstateras med säkerhet (Kjellström 2003:86 med anf litt). Arthritis (vanligen artrit) används här som ett samlingsnamn för ledinflammationer. Inflammation gör att ny brosktillväxt i leden inte kan hålla jämna steg med nedbrytningen, vilket gör att benet kan förtvina. I allvarliga fall gör förstörelsen att benet växer ihop till en stel led, en s k ankylos (ankylosis). Dessa ledförändringar är ovanliga vid förslitning och fynd av ankylos gör det sannolikt att personen drabbats av inflammation (Kjellström 2003:86 med anf litt). Ofta är det dock svårt att särskilja ledförändringar beroende av förslitning från dem orsakade av inflammation. I dessa fall används här termen athropathi som betecknar alla degenerativa ledförändringar, både de orsakade av förslitning och de orsakade av inflammation (Kjellström 2003:86 med anf litt). Schmorl s noder är större hål/fördjupningar i kotkropparna. Dessa orsakas av att brosket mellan kotorna pressas samman, på grund av en hög axial belastning. Förekomsten av denna typ av ledförändring tycks ha ett starkt ärftligt inslag (Williams et al 2007). Ligamentum flavum är elastiska ligament som kan förbenas. De fäster posteriortsuperiort med ovanliggande kota. Orsaker till förbening föreslås vara hög ålder eller företagande av aktiviteter som belastar ryggen genom frekvent böjning (Waldron 2009:81f). Osteofyter (osteophytosis) är benpålagringar på ryggkotor som orsakas av tryck och påfrestning. När benutväxterna fortsätter växa kan ledytan förändras, t ex kan kotor få ett överhäng som brukar kallas lipping. I rapporten används termen marginell i betydelsen vid ytterkanten (av kotkroppen). Osteoporosis innebär att benets kompakthet förändras. Osteoporosis förekommer i två varianter. Den ena drabbar huvudsakligen kvinnor över 50 år och den andra individer över 60 år av båda könen (Auferheide & RodríguezMartín 1998:96f; Brothwell 1981:146). Osteokondros (osteochondrosis) innebär att brosket har förstörts och en förkalkning ägt rum. Man kan säga att brosket övergått till ben. Detta kan iakttas som perforationer, förgrovad ytstruktur och utväxter på kotkropparnas leder (Gejvall 1991:107f). Eburnation syns som en blankpolerad yta på ledytor orsakad av att ben nött mot ben på grund av nedbrytning av ledbrosket. Med osteomyelitis menas en inflammation som involverar märghålan. Osteomyelitis uppkommer som en reaktion på en bakterieinfektion i benet. Bakterier kan spridas till skelettet från antingen ett trauma eller genom en primär infektion i en annan del av kroppen. Mer än 90 % av akut osteomyelitis orsakas av gula stafylokocker (Staphylococcus aureus). Akut osteomyelitis kan vara dödlig om den inte behandlas omgående. Före antibiotikans tid var denna typ av inflammationer mycket svårbehandlade. Dödligheten före modern medicinsk och kirurgisk behandling var mer än 20 %. Om individen överlevde den akuta fasen kunde infektionen bli kronisk (Aufderheide & RodríguezMartín 1998:172ff; Arcini 1999:116f med anf litt). En abscess (abscessus) är en varbildning i käkbenet som kan uppstå när en pulpainfektion har spritt sig genom rotkanalen. Den syns som ett hål i käkbenet. Med ickemetriska särdrag menas variationer som kan påträffas på kraniet eller övriga benelement. Dessa är variationer som inte alla individer har, t ex extra ben i skallsömmarna. Dessa kan ofta ha en genetisk bakgrund. Terminologi I både benlistan och rapporten finns en mängd termer som i huvudsak har sitt ursprung i latin. Här följer en lista på de som förekommer mest frekvent. Alveol: Tandhålet i käkbenet där tanden sitter i. Ante mortem: Före individens död. Anterior: Riktad framåt. Caudal: Den del av ryggkotan/ryggraden som är närmast ryggens avslut (svansen). 8

Cranial: Den del av ryggkotan/ryggraden som är närmast skallen. Diafys: Mittskaft på rörben. Distal: Liggande på avstånd. Betecknar på extremiteterna ett läge som jämfört med ett annat ligger längre ifrån bålen. Motsats till proximal. Inferior: Undre. Lateral: Belägen på sidan. Medial: Orienterad mot mitten. Molar: Bakre kindtand. Patologi: Läran om sjukdomar. Posterior: Riktad bakåt. Post mortem: Efter individens död. Premolar: Främre kindtand. Proximal: Närmast. Betecknar på extremiteterna ett läge som jämfört med ett annat ligger närmare bålen. Motsats till distal. Superior: Övre. I rapporten används en gradering i tre steg för att beskriva skelettförändring. Dessa är i stigande skala: mild, måttlig och kraftig. Grav 10 Grav 25 Grav 20 Grav 7 Grav 33 Grav 1 Grav 3 Grav 4 Grav 2 Grav 5 Grav 6 Grav 13 Grav 17 Begravning med kista Begravning utan kista Grav 38 Grav 21 Grav 36 Grav 35 Grav 34 Grav 22 Grav 26 Grav 23 Grav 24 Grav 42 Grav 31 Grav 32 Grav 11 Grav 12 Grav 8:1 och 15 Grav 9, 16 och 18 Grav 8:2 Grav 14 Grav 19 Grav 40 och 41 Grav 30 Grav 27 Grav 37 Grav 28 och 39 Grav 29 och 43 Grav 29b Figur 3. Översiktsbild tagen från tornet med gravarnas placering markerad. Gravarna 44 48 återfanns på en lägre nivå och är därför inte med. Foto Anders Lundberg, Öm. 9

Resultat Grav 1 Skelettet var i bra skick och in stort sett komplett. Ålder: 18 19 år Kön: Kvinna Kroppslängd: 155 cm Samtliga tänder var på plats. Visdomständerna hade ännu inte brutit fram. Kindtänderna var kraftigt slitna med tanke på kvinnans unga dödsålder. Ingen karies. Kraniet uppvisade en mild form av en typ av deformation som innebar att en knöl bildats i bakre delen av skallen (bathrocephaly). Orsaken till detta var att kraniesömmen mellan hjässbenet och nackbenet vuxit samman för tidigt, innan skallen vuxit klart (se även grav 6 och 8:2). Kotbågen (arcus) på tappkotan (axis) består vid födseln av två separata halvor. Dessa fusionerar normalt ihop när man är tre eller fyra år gammal. På denna individ har de inte fusionerat ihop med varandra. Grav 2 Skelettet var i stort sett komplett, men delvis fragmenterat. Även kraniet var fragmenterat (figur 4). Ålder: 50 60 år Kön: Kvinna (osäker) Kroppslängd: Samtliga tänder i överkäken har tappats ante mortem. Samtliga tänder i underkäken, förutom framtänderna, hörntänderna och en av kindtänderna (M2) på höger sida har också förlorats ante mortem. Samtliga kvarvarande framtänder och hörntänder uppvisade kraftig alveolresorption. Kraftiga kariesangrepp förekom på samtliga kvarvarande framtänder samt ett mindre kariesangrepp på den kindtand som fanns kvar i underkäken. Skenbenet och vadbenet på vänster sida uppvisade kraftiga spår av kronisk osteomyelitis (figur 58). Ländryggen uppvisade måttliga ledförändringar i form av måttlig marginell osteofytbildning på kanterna på kotkropparnas stora ledytor. Bröstkotorna och halskotorna uppvisade inga osteofyter, vilket är anmärkningsvärt med tanke på individens höga dödsålder. Dessutom uppvisade ett antal av fingerbenen i båda händerna ledförändringar i form av mild till måttlig osteofytbildning. Sammantaget är dock de åldersrelaterade förändringarna ytterst begränsade med tanke på individens dödsålder, vilket skulle kunna tyda på att personen under sin livstid inte i någon större omfattning utfört hårt fysiskt arbete. Detta tillsammans med den högra kariesfrekvensen kan möjligen antyda att det rör sig om en person med relativt hög klasstillhörighet. 10

4 5 6 7 8 Figur 4. Grav 2. Huvudet i väster. Foto Lasse Norr, Öm. Figur 5. Underbenen på individen i grav 2. Lägg märke till vänster skenben och vadben som är drabbade av osteomyelitis. Foto Lasse Norr, Öm. Figur 6. Grav 2. Vänster skenben. Dorsal vy, distal del av benet åt vänster i bild. Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 7. Grav 2. Vänster skenben. Anterior vy, distal del av benet åt vänster i bild. Foto av Petter Nyberg, Öm. Fig 8. Grav 2. Del av vänster vadben. Foto Petter Nyberg, Öm. 11

Grav 3 Överkroppen var i stort sett komplett, men benen var delvis fragmenterade. På höger sida saknades höftben, lårben, underben och fot. På vänster sida saknades skenben, vadben och fot. Hjärnskålskraniet var fragmenterat, men komplett. Ansiktskraniet saknades (figur 9). Ålder: 1½ 2 år Kön: Kroppslängd: Grav 4 Ett i stort sett intakt skelett i gott skick. Kraniet var komplett, men fragmenterat (figur 9). Ålder: 40 45 år Kön: Man Kroppslängd: 171 cm Samtliga tänder i överkäken förutom visdomstanden på vänster sida var på plats. Visdomstanden har antingen tappats långt innan döden eller så har det aldrig funnits ett tandanlag. Den andra molaren på höger sida samt första molaren på båda sidor i överkäken uppvisade kariesangrepp (occlusalt) på tandkronan. Andra premolaren på vänster sida hade karies distalt på tandkronan. Måttlig tandstensbildning förekom på båda hörntänderna och på den första premolaren på vänster sida i överkäken. Samtliga tänder i underkäken var på plats förutom andra molaren på båda sidor och första molaren på vänster sida, vilka hade förlorats ante mortem. Alveolerna på vänster sida var delvis förslutna. Alveolen för andra molaren på höger sida visade endast en liten grad av förslutning och tanden har sannolikt förlorats relativt kort tid innan döden. Ingen karies i underkäken. Måttlig tandstensbildning förekom på samtliga framtänder i underkäken. Två av mannens ben, höger lårben och vänster skenben, uppvisade spår av osteomyelitis (se även grav 2). På höger lårben hade benet inflammatoriska spår dorsalt på den nedre tredjedelen av diafysen, där lårbenslisten (linea aspera) blir bredare och vidare ner mot den distala leden (figur 10). Ungefär 30 mm Figur 9. Grav 3 och 4. Vuxen man (grav 4) i ryggläge med huvudet i väster med ett barn (grav 3) i famnen. Foto Lasse Norr, Öm. 12

10 proximalt om fossa intercodylaris proximala kant fanns ett 7,5 x 2,2 mm stort hål där var kommit ut (cloaca). På vänster skenben, på den mittersta tredjedelen av diafysen förekom inflammatoriska skador på crista anterior (figur 11). Dessutom fanns inflammatoriska spår posteriort på diafysens övre tredjedel (figur 12). Skadorna såg vid första anblick ut som periostitis (d v s inflammerad benhinna), men det kan även röra sig om osteomylitis. Det fanns dock inga spår av någon cloaca. Ryggraden uppvisade en stor mängd gropar på de stora ledytorna (figur 13). Detta fenomen brukar kallas Schmorl s noder, vilket är en skada som uppkommer när den geléartade vätskan i broskdiskarna, partiellt trycks i kotkroppen, vilket resulterar i en eller flera mindre gropar. Skadan uppstår efter kraftig axial belastning eller tryck på kotorna. Flera orsaker som trauma, infektioner eller andra sjukdomar kan Figur 10. Grav 4. Höger lårben med spår av osteomyelitis. Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 11. Grav 4. Vänster skenben. Spår av inflammation på diafysen. Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 12. Grav 4. Vänster skenben. Posterior vy. Spår av inflammation. Foto Petter Nyberg, Öm. 11 12 13

Figur 13. Grav 4. Bröstkotor 7 12. Cranial ledyta. Schmorl s noder. Foto Petter Nyberg, Öm. ha lett till att broskdiskarna i ryggen har försvagats (Auferheide & RodriguesMartin 1998:83; Kjellström 2003:90; Standards for Data Collection From Human Skeletal Remains 1994:121). Totalt uppvisade åtta ryggkotor, mellan den sjunde halskotan och andra ländkotan, mellan en till åtta Schmorl s noder, varav flera var mycket kraftiga. Det är en mycket hög frekvens. Individen måste således regelbundet ha ägnat sig åt aktiviteter som inneburit kraftig axial belastning. Halskotorna och de nio översta halskotorna samt ländkotorna uppvisade ingen marginell osteofytbildning. De tre nedersta bröstkotorna uppvisade mild Figur 14. Grav 4. Höger nyckelben. Spår av inflammation på impresso ligamenti costoclavicularis. Foto Petter Nyberg, Öm. 14

marginell osteofytbildning, men sammataget var ledförändringar i form av osteofyter mycket begränsad, med tanke på individens dödsålder. Däremot uppvisade åtta av bröstkotornas kotbågar mild till måttlig förbening av ligamenta flava. Ett av ligamentfästena (impresso ligamenti costaclavicularis) på höger nyckelben uppvisade tecken på inflammation (figur 14) (se även grav 7). En orsak till detta kan vara upprepad överansträngning. Ligamentet som fäster där binder ihop nyckelbenet med första revbenets revbensbrosk. På så sätt stabiliseras leden där nyckelben möter bröstben samtidigt som rörelsefrihet tillåts in den laterala änden. Detta skulle kunna innebära att individen regelbundet utfört arbete eller aktiviteter som varit fysiskt tunga, samtidigt som det varit ansträngande ur syreupptagningssynpunkt. Korsbenet bestod av sex kotor istället för fem, vilket är det normala (figur 15) (se även grav 14, 25 och 43:1). Den översta kotan i korsbenet var en sakraliserad ländkota, d v s en ländkota som omvandlats till en sakralkota (kota i korsbenet). Intressant är dock att individen trots detta hade fem separata presakrala ländkotor och därmed har ryggraden totalt en extra kota, vilket är mycket ovanligt. Sakraliserade kotor i sig är relativt ovanligt. Studier i USA har visar att detta förekommer hos endast 8 % av den vita befolkningen (Pietrusewsky & Douglas 2002:136 med anf litt). Det finns en mängd arkeologiska exempel som indikerar att sakraliserade kotor är ett ärftligt drag (Brothwell 1981:109). Figur 15. Grav 4. Korsbenet med en sakraliserad ländkota. Foto Petter Nyberg, Öm. 15

Grav 5 Skelettmaterialet var omrört och har inte genomgått osteologisk analys. Bedömd utifrån foton (figur 16). Ålder: Adult Kön: Kroppslängd: Grav 6 Skelettet var i stort sett intakt, förutom att ryggrad, revben och skallen var fragmenterade (figur 17). Ålder: 50 60 år Kön: Kvinna Kroppslängd: 157 cm Samtliga tänder i överkäken var på plats. De buccala rötterna på den första molaren på vänster sida låg utanför tandlinjen. Tanden borde således suttit löst i livet och tandkronan har då trycks in mot gommen och tandrötterna ut mot kinden. Ovanför första och andra premolaren i överkäkens vänstra sida fanns en kronisk abscess i form av ett 7 mm stort runt hål. En abscess är en varbildning i käkbenet som kan uppstå när en pulpainfektion har spritt sig genom rotkanalen. I gommen, vid roten på den första molaren på höger sida fanns ytterligare en abscess (7,5 mm stor). Visdomstanden på höger sida liksom den andra molaren på samma sida uppvisade mycket kraftig tandstensbildning (d v s att hela tanden var täckt av tandsten, även occlusalt på kronan). Övriga tänder i överkäken, förutom molarerna på vänster sida, uppvisade måttlig tandstenbildning. Överkäkens molarer på vänster sida uppvisade mild tandstensbildning. Samtliga molarer och premolarer i överkäken uppvisade måttlig tandresorption. Ingen karies kunde konstateras i överkäken. Underkäkens samtliga tänder var på plats förutom molarerna på höger sida samt första molaren och andra premolaren på vänster sida. Dessa tänder hade förlorats ante mortem. Samtliga framtänder, hörntänder och kvarvarande premolarer uppvisade måttlig tandstensbildning. Kvarvarande molarer uppvisade mild tandstensbildning och måttlig alveolresorption. Ett litet kariesangrepp förekommer buccalt på den vänstra andra molarens tandrot. Figur 16. Grav 5. Foto Lasse Norr, Öm. 16

Figur 17. Grav 6. På fotot är endast underkroppen framtagen. Foto Lasse Norr, Öm. Ryggraden på det analyserade skelettets ryggrad visade en stor mängd åldersförändringar. Sjätte och sjunde halskotan, samt samtliga ryggkotor från och med fjärde bröstkotan till och med korbenet hade mer eller mindre kraftiga osteoarthritiska förändringar i form av benpålagringar (osteofyter), porositet och/eller eburnation. Även korsbenets led mot första svanskotan uppvisade osteofyter. Vissa av ryggkotorna hade dessutom tecken på osteokondros och osteoporosis. Några av revbenen uppvisade förbenat revbensbrosk. Högra skulderbladets led mot överarmen hade ledförändringar i form av sekundär bentillväxt som gjort ledytan oregelbunden. Högra överarmsbenets ledkula uppvisade liknande ledförändringar. Vänstra överarmsbenets ledkula var deformerad av kraftig sekundär bentillväxt och makroporositet. Vänstra skulderbladets led mot överarmsbenet uppvisade osteoarthritiska förändringar (osteofyter, makroporositet och kraftig eburnation). Orsaken bakom ledförändringen var sannolikt att axeln har hoppat ur led och för att sedan aldrig dragits i rätt läge, vilket med tiden orsakat den kraftiga förändringen av leden. Figur 18. Grav 6. Vänster överarm. Foto Petter Nyberg, Öm. 17

19 20 Själva ledytan på överarmsbenet har förflyttats ca 2 cm längre distalt än den låg ursprungligen. Trots det har det funnits en viss rörlighet i leden, vilket påvisas av den eburnation som kan ses i skulderbladets ledyta mot överarmen (figur 18, 19). Höger armbågsbens proximala ledyta mot strålbenet (incisura radialis) hade en ledförändring (athropathi) i form av mikroporositet och mild osteofytbildning. Även den distala leden (circumferentia articularis) uppvisade mikroporositet. Ledskålen på det högra höftbenet och ledkulan på lårbenet på samma sida uppvisade osteoarthritiska förändringar i form av osteofytbildning och eburnation (figur 20). Ledkulan hade även makro och mikroporositet samt sekundär benbildning på ledytan. Fovea capitis, som normalt utgörs av en fördjupning, är på båda lårbenen igenväxta av sekundär benbildning. I denna fördjupning sitter det ligament (ligamentum capitis) som stabiliserar höftleden. Båda knäskålarna uppvisade osteofyter runt lederna, liksom den proximala leden på vänster skenben. Det är troligt att förändringen av lårbenskulornas ligamentfästen beror på att personen lyft tungt, med benen tätt ihop och benen böjda. De osteoarthritiska ledförändringarna i den ena höften och båda knäna antyder att det skett överansträngning i samband med att personen burit tungt (Heathcote et al 2012). Skallen uppvisade en måttlig form av bathrocephaly (figur 21, se även grav 1 och 8:2). 21 Figur 19. Grav 6. Vänster överarm och skulderblad. Kraftiga osteoarthritiska förändringar i leden. Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 20. Grav 6. Höger lårben. Osteoarthritiska förändringar på och runt ledkulan. Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 21. Grav 6. Skalle med måttlig form av bathrocephaly. Osteoarthritiska förändringar på och runt ledkulan. Foto Petter Nyberg, Öm. 18

Grav 7 Skelettet var i mycket gott skick och i stort sett intakt (figur 22). Ålder: 21 23 år Kön: Man Kroppslängd: 177 cm Samtliga tänder i överkäken var på plats förutom den första och den andra molaren på vänster sida som förlorats ante mortem. Mild tandsten förekom på samtliga tänder. Ingen karies påträffades i överkäken. Samtliga tänder i underkäken var på plats förutom den andra molaren på höger sida, vilken har tappats ante mortem. Karies konstaterades occlusalt på den andra molaren i underkäkens vänstra sida. Mild tandstensbildning på höger hörntand. av förbenad ligamenta flava och de två nedersta bröstkotorna uppvisade Schmorl s noder. Den första ländkotan saknade det högra av de två tvärutskott (processus costarius) som brukar finnas på ländkotor. Ett av höger nyckelbens ligamentfästen (impressio ligamenti costaclavicularis) uppvisade tecken på inflammation (se även grav 4). Mannen hade en benutväxt i gommens mittlinje (figur 23). Detta fenomen kallas torus palatinus och är en s k hyperplasi. En hyperplasi är en vävnadsökning, d v s en ökning av antalet celler i en vävnad. Det rör sig således inte om en tumör (eftersom vävnaden är normalt arrangerad). Utbredningen av torus palatinus varierar mellan olika populationer, från någon enstaka procent upp till 60 %. Det tycks vara så att förekomsten av torus palatinus är genetiskt styrd, även om det finns indicier som tyder på att också miljö och kost kan ha betydelse (Brothwell 1981:95, GarciaGarcia et al 2010). Mannens ryggrad uppvisade i stort sett inga osteofyter eller andra åldersrelaterade degenerativa förändringar. Två av bröstkotorna (T6, T7) hade mild grad Figur 23. Grav 7. Benutväxten i mannens gom. Foto Lasse Norr, Öm. Figur 22. Grav 7. Foto Lasse Norr, Öm. 19

Grav 8:1 Ett komplett, men till viss del fragmenterat skelett, med undantag av att höger höft och skelettelementen i höger ben saknades. Skallen var även det komplett, men bestod av närmare 40 fragment. De flesta av rörbenen var dock mer eller mindre intakta (figur 24). Ålder: 40 45 år Kön: Man Kroppslängd: 162 cm Samtliga tänder i överkäken var på plats förutom den vänstra visdomstanden som antingen tappats ante mortem eller aldrig brutit fram. Ingen karies påträffades i överkäken. Samtliga tänder i underkäken var på plats. Mild tandstensbildning förekom på samtliga framtänder. Hörntanden på vänster sida hade två rötter. Ingen karies. Medialt på den övre tredjedelen av diafysen på höger överarm har en sekundär benbildning skett och skapat en 15,0 x 6,0 x 2,5 mm stor knöl. Individen har många år före dödstillfället råkat ut för en höftledsluxation på vänster sida. Detta har gjort att höftleden drabbats av kraftig osteoarthritis i form av makroporsoitet och kraftig sekundär benbildning, vilket har deformerat lårbenets ledkula och gjort höftbenet ledskål mycket ojämn. Trots att ledskålen och lårbenets ledkula inte vuxit samman, har rörligheten i höftleden varit i stort sett obefintlig och lårbenet har varit fastlåst i en ca 45 graders vinkel framåt ut från kroppen (figur 2528). Mannens muskelfästen var gracila och inga ledförändringar förekom förutom de som fanns i höften. Detta indikerar att höftledsluxationen skett tidigt i mannens liv och hans fortsatta levnad varit utan större fysisk aktivitet. Figur 24. Grav 8:1 (till höger i bild) och 8:2 (till vänster i bild). Foto Lasse Norr, Öm. 20

Figur 25. Grav 8:1. Efter att arkeologerna grävt ner en bit i nedgrävningen kom mannens vänstra lårben att sticka upp ur graven i ca 45 graders vinkel. Foto Lasse Norr, Öm. Figur 26. Grav 8:1. Ledskålen på vänster höftben uppvisar ledförändringar. Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 27. Grav 8:1. Vänster lårben med osteoarthritiska förändringar på ledkulan. Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 28. Grav 8:1 Lårbenets vinkel i förhållande till höftbenet. Foto Petter Nyberg, Öm. 21

Grav 8:2 Ett skelett som var i gott skick och i stort sett intakt (figur 24). Ålder: 50 60 år Kön: Kvinna Kroppslängd: 155 cm I överkäken fanns samtliga tänder på plats förutom visdomständerna på båda sidor och den första framtanden på vänster sida. Dessa hade förlorats ante mortem. Samtliga kvarvarande tänder i överkäken uppvisade kraftig alveolresorption. Samtliga tänder i underkäke hade förlorats ante mortem och alveolerna hade förslutits fullständigt. Kraniesömmarma uppvisade mycket ojämn synostos. Vissa delar var helt öppna eller uppvisade sparsam synostos medan andra var helt förslutna. Skallen uppvisade också en måttlig form av bathrocephaly (se även grav 1 och 6). Flera av halskotorna uppvisade degenerativa förändringar. Tappkotan och den tredje halskotan var ihopfusionerade med varandra. Samtliga övriga halskotor förutom den sjunde uppvisade ledförändringar i form av osteofyter och makroporositet. Inga av de tio översta bröstkotorna uppvisade osteofyter, men den näst nedersta och nedersta bröstkotan hade osteofyter runt fovea costalis på vänster sida. Dessa leder uppvisade också makroporositet. Även vissa av ländkotorna och första sakralkotan uppvisade osteofyter runt de stora lederna på kotkroppen och i ett fall även på en av de mindre lederna. De två nedersta revbenen uppvisade leder (facies articularis tuberculi costae) som var förstorade och hade kraftig makroporositet (arthritis). Båda skulderbladen uppvisade ledförändringar (athropathi) i form av osteofyter och makroporositet på skulderhöjdens (acromion) ledyta som ledar mot nyckebenets laterala ända. Även nyckelbenen uppvisar motsvarande ledförändringar. Skulderhöjden tillsammans med korpnäbbsutskottet (processus coracoideus) stabiliserar axelleden. Slitage på denna led kan uppkomma genom hårt fysiskt arbete i form att man knuffar något framför sig, t ex en plog som dras efter en oxe eller att man bär tung last hängande på axlarna eller med händerna utefter sidorna (Kennedy 1989; Heathcote et al 2012). Höger armbågsbens nedre led uppvisade mild osteofytbildning medan ledkulan på höger överarm uppvisade mild mikroporositet. Ett flertal av fingerbenen på båda händerna uppvisade osteofyter. Båda höftbenen hade en kraftig grop medialt precis vid kanten av blygdbensfogen (figur 29). Kvinnan har sammantaget ganska få degenerativa ledförändringar med tanke på hennes dödsålder. Figur 29. Grav 8:2. Höger höftben, med en kraftig grop vid blygdbensfogen. Foto Petter Nyberg, Öm. 22

Grav 9 Skelettet var i relativt bra skick, men den högra delen av överkroppen saknades. Resten av skelett var i stort sett intakt och skallen uppvisade endast mindre skador (figur 30). Ålder: 21 25 år Kön: Man Kroppslängd: 170 cm Samtliga tänder i överkäken var på plats, förutom visdomständerna som ännu inte hade brutit fram. Ingen karies påträffades i överkäken. Samtliga tänder i underkäken var på plats förutom visdomstanden på höger sida som ännu inte brutit fram. Visdomstanden på vänster sida höll på att bryta fram ur käkbenet och ungefär ¼ av tanden var synlig. Ingen konstaterad karies förekom i underkäken. Inga sjukliga skelettförändringar eller spår av trauma konstaterades. Ett litet suturalben var lokaliserat i den vänstra delen av sutura lamboidea. Figur 30. Grav 9. Foto Lasse Norr, Öm. 23

Grav 10 Skelettet var i gott skick och de flesta rörben och skallen var intakta (figur 31). Ryggkotorna var dock fragmenterade och en del av halskotorna och samtliga ländkotor saknades. Även korsbenet saknades. Ålder: 30 42 år Kön: Kvinna Kroppslängd: 150 cm Samtliga tänder i överkäken var på plats, förutom den andra molaren på höger sida, hörntanden på höger sida och visdomstanden på vänster sida, vilka förlorats ante mortem. Endast tandroten på de första premolarerna på båda sidor var kvar och kronan hade förlorats ante mortem. Visdomstanden på höger sida uppvisade extremt kraftig alveolresorpotion och tanden måste nästan ha suttit helt löst. Kraftig tandstenbildning förekom på samtliga kvarvarande molarer och måttlig tandstenbildning på övriga tänder. Karies förekom på tandkronan på den andra framtanden på vänster sida. Samtliga tänder i underkäken var på plats förutom visdomstanden på höger sida och första molarerna på båda sidor, vilka förlorats ante mortem. Hörntänderna och framtänderna i överkäken uppvisade måttlig alveolresorption medan övrig tänder uppvisade mild alveolresorption. Måttlig tandstenbildning förekom på samtliga kvarvarande tänder. Ett kraftigt kariesangrepp på visdomstanden på vänster sida har förorsakat en tandfraktur som gjort att en fjärdedel av kronan saknades. Sex av bröstkotorna uppvisade måttlig marginell osteofytbildning med tendens till mild lipping både cranialt och caudalt. Två av bröstkotorna uppvisade mild osteofybildning både cranialt och caudalt. Övriga kotkroppar var för fragmenterade för att möjliggöra en bedömning. Strålbenen på båda sidor uppvisade mild osteofytbildning på kanten av turberkeln (Tuberositas radii). De båda armbågsbenen uppvisade mild osteofytbildning på den proximala konkava leden (incisura radialis) som ledar mot strålbenets huvud (caput radii). Det första mellanhandsbenet (MCI) på båda sidor hade en fullständigt fusionerad epifys proximalt och en delvis fusionerad epifys distalt. Det andra mellanhandsbenet (MCII) hade en fullständigt fusionerad epifys proximalt och en delvis fusionerad epifys distalt. Normalt har första mellanhandsbenet endast en epifys proximalt och de övriga mellanhandsbenen endast en epifys distalt, även om det ibland förekommer, såsom i detta fall att MC I även har en distal epifys och att MCII har en proximal epifys. Lillfingrets grundfalanger på båda sidor uppvisade ledförändring i form av osteofyter. Höger lårben uppvisade sekundär bentillväxt runt fovea capitis. Den vänstra stortåns ändfalang hade en 6,0 x 5,0 x 2,8 mm (längd x bredd x höjd) stor benutväxt (exostos) på den laterala kanten av diafysen precis under leden. Figur 31. Grav 10. Foto Lasse Norr, Öm. 24

Grav 11 Ett i stort sett intakt barnskelett i gott skick. Skallen var komplett men fragmenterat (figur 32). Ålder: Nyfödd 1½ år Kön: Kroppslängd: Grav 12:1 Ett inkomplett mycket litet skelett. Bland annat saknades kraniet. De flesta rörbenen var dock intakta (figur 33). Ålder: Foster (24 26 f v) Kön: Kroppslängd: Figur 32, ovan. Grav 11. Foto Lasse Norr, Öm. Figur 33, t v. Grav 12:1 (överst) och 12:2 (underst). Foto Lasse Norr, Öm. 25

Se även grav 12:2. Utifrån storleken tycks 12:1 vara något yngre än 12:2. Det är dock sannolikt att 12:1 helt enkelt var mindre i storleken och att det rör sig om två för tidigt födda (omkring den 28:e fosterveckan) tvillingar som begravts tillsammans i samma kista. I Sverige föds nu för tiden mellan 5,6 och 6 % av barnen för tidigt. Av dessa föds dock endast 0,4 % före graviditetsvecka 29 (fostervecka 27). Om man väntar tvillingar ökar dock risken. I Sverige har man räddat barn i 22:a graviditetsveckan (d v s 20:e fosterveckan). Från 28:e graviditetsveckan (26:e fosterveckan) är överlevnadschanserna med modern intensivvård tämligen goda och barn födda så tidigt som 23:e graviditetsveckan klarar sig i över 40 % av fallen. Men före 1970talet hade barn födda före 28:e graviditetsveckan en minimal chans att överleva (Babycenter [hemsida]; Vårdguiden [hemsida]). Grav 13 Skelettmaterialet från grav 13 bestod endast av skallfragment, tänder och fragment från de båda lårbenen (figur 34). Ålder: Adult Kön: Kroppslängd: Grav 12:2 Ett i stort sett komplett mycket litet skelett. Underkäken och en del av de minsta benen saknades. De flesta rörbenen var intakta (figur 33). Ålder: Foster (28 30 f v) Kön: Kroppslängd: Skelettförändringar, skador och metriska särdrag Se även grav 12:1. Figur 34. Grav 13. Foto Lasse Norr, Öm. 26

Grav 14 Skelettet var i gott skick och de flesta skelettelementen var intakta. Skallen var dock fragmenterad (figur 35). Ålder: 25 30 år Kön: Man Kroppslängd: 178 cm Samtliga tänder i överkäken var på plats, förutom vänster hörntand som förlorats post mortem och vänster visdomstand som förlorats ante mortem (alveolen har delvis förslutits). Överkäken var för trång för att samtliga tänder skulle få plats ordentligt och tandraden var mycket ojämn. Båda hörntänderna var lokaliserade 2:a premolaren på höger sida Figur 36. Grav 14. Ansiktskraniet. Foto Petter Nyberg, Öm. Höger hörntand Alveol för vänster hörntand Figur 38. Grav 14. Underkäke med ojämn tandrad. Foto Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 37. Grav 14. Överkäke med ojämn tandrad. Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 35. Grav 14. Foto Lasse Norr, Öm. 27

framför (labialt) tandradens linje, medan premolaren på höger sida var något förskjuten bakom tandradens linje. Karies konstaterades occlusalt på den andra molaren på vänster sida (figur 36, 37). Andra molarerna på båda sidor i underkäken samt visdomstanden på vänster sida har förlorats ante mortem. Underkäken var för trång för samtliga tänder och den andra premolaren på höger sida låg innanför tandraden medan den första premolaren och den första molaren satt alldeles intill varandra. Ett mindre kariesangrepp konstaterades occlusalt på första moralen på både höger och vänster sida (figur 38). Ingen marginell osteofytbildning förekom på ryggkotorna. Däremot förekom det rikligt med Schmorl s noder i den nedre hälften av ryggraden. Totalt sex av bröstkotorna (T6, T7, T9T12) och fyra av ländkotorna (L1, L2, L4, L5) uppvisade denna typ av fördjupningar. Vidare kunde konstateras att denna individ hade en extra ryggkota i ryggraden (se även grav 4, 25 och 43:1). Denna extra kota utgjordes av en sjätte ländkota. I vänster fot hade den fjärde mellanfalangen och den fjärde ändfalangen fusionerat ihop fullständigt, vilket gjort leden mellan dessa tåben orörlig. Grav 15 Skelettmaterialet bestod av ett intakt kranium, fragmenterade kotor och revben samt den högra delen av resten av kroppen. Den vänstra delen saknades (figur 37). Ålder: 35 40 år Kön: Man Kroppslängd: 172 cm Samtliga tänder i överkäken var på plats förutom vänster hörntand, båda framtänderna på vänster sida samt första framtanden på höger sida. Dessa tänder hade förlorats post mortem. Ingen karies kunde konstateras i överkäken. Samtliga tänder i underkäken var på plats förutom visdomständerna på båda sidor, vilka hade förlorats ante mortem. Ingen karies påträffades i underkäken. Tandslitaget i både under och överkäke var begränsat med tanke på individens dödsålder. Figur 39. Grav 15. Foto Lasse Norr, Öm. 28

Grav 16 De flesta skelettelementen fanns representerade, dock saknades underarmarna på vänster sida. Skelettets rörben var relativt intakta. Ryggkotor och revben var fragmenterade. Skelettet saknade kranium (figur 40). Ålder: 18 23 år Kön: Man Kroppslängd: 179 cm Grav 17 Skelettet var i gott skick, med ett intakt kranium. De flesta skelettelement var representerade och i de flesta fall intakta eller åtminstone kompletta (figur 41). Ålder: 11 12 år Kön: Kroppslängd: Figur 40. Grav 16. Foto Lasse Norr, Öm. Figur 41. Grav 17. Foto Lasse Norr, Öm. 29

Grav 18 Skelettmaterialet var omrört och har inte genomgått osteologisk analys. Bedömd utifrån foton. Ålder: Adult Kön: Kroppslängd: Grav 19 Skelettmaterialet var omrört och har inte genomgått osteologisk analys. Bedömd utifrån foton (figur 42). Ålder: Nyfödd 1 år Kön: Kroppslängd: Grav 20 Skelettet var i gott skick, med ett intakt kranium. De flesta skelettelement var representerade och i de flesta fall intakta. Revben och ryggkotor var dock fragmenterade (figur 43). Ålder: 40 65 år Kön: Kvinna Kroppslängd: 162 cm Samtliga tänder i överkäken förutom hörntanden på höger sida hade tappats ante mortem och käken uppvisade en fullständig alveolresorption. Den kvarvarande hörtanden uppvisade extremt kraftig alveolresorption och tanden var på väg att tappas. Figur 42. Grav 19. Foto Lasse Norr, Öm. Figur 43. Grav 20. Foto Lasse Norr, Öm. 30

Samtliga tänder i underkäken har tappats ante mortem och alveolerna var fullständigt förslutna och käken uppvisar en kraftig alveolresorption. Den högra delen av överkäken uppvisade en abscess som läkt. Fovea articularis superior på höger sida bestod av två separata ledytor. Detta är ett s k ickemetriskt särdrag som är ärftligt. Facies articularis acromii på höger skulderblad uppvisade ledförändring i form av kraftig makroporositet. Ledförändringar av denna typ kan uppkomma vid fysiskt aktivitet som innebär att man lyfter armarna (Merbs 1983). Vänster skulderblad saknades i det analyserade skelettmaterialet. Dock uppvisade motsvarande led på båda sidors nyckelben motsvarande ledförändring på leden mot akromion (facies articularis acromilis). Vänster lårbenshals hade en felaktig vinkel (figur 44). Detta måste ha inneburit att personen haltat kraftigt. Inga tecken på en läkt fraktur fanns, som tydde på ett felläkt lårbensbrott. Detta tyder på att det rör sig om ett medfött fel. Sammafattningsvis kan nämnas att kvinnan hade relativt få degenerativa ledförändringar med tanke på hennes dödsålder. Dock var ryggraden så fragmenterad att en bedömning av osteofytgrad får betraktas som ofullständig. Runt vänster öga såg ut som rester av något som organiskt material. Det gick dock att utesluta att det var något som legat mot skallen (t ex ett bandage eller en ögonlapp), eftersom denna struktur även fanns i gommen och i näshålan. Detta gjorde att undertecknad misstänkte att det kunde röra sig om en fraktur eller en medfödd förändring av skelettets morfologi. Därför röntgades skallen på Linköping universitets sjukhus för att konstatera om benet i anslutning till förändringen uppvisade någon strukturell skillnad eller om en fraktur fanns. Inget av detta kunde dock konsteras och sannolikt rör det sig om ett tafonomiskt fenomen (figur 45, bilaga 1). Läkt abscess Tafonomiskt fenomen Figur 45. Grav 20. Kranium. Lägg märke till området omkring vänster öga och den läkta abscessen i överkäken. Foto Lasse Norr, Öm. Figur 44. Grav 20. Individens lårben. Det vänstra lårbenets (nederst i bild) lårbenshals har en felaktig vinkel. Foto Petter Nyberg, Öm. 31

Grav 21 Denna utgick efter att osteolog i fält bedömt att detta inte var en grav. Grav 22 Skelettmaterialet utgjordes endast av vänster lårben, båda skenbenen och vadbenen samt ben från fötterna. De bevarade skelettelementen var i relativt gott skick och i de flesta fall stort sett intakta (figur 46). Ålder: 15 18 år Kön: Kroppslängd: Figur 46. Grav 22. Foto Lasse Norr, Öm. 32

Grav 23 I stort sett alla skelettelement var representerade förutom underkäke och halskotor. Kraniet var fragmenterat liksom höftben, revben och bröstkotorna. Övriga benelement var i gott skick och i de flesta fall intakta (figur 47). Ålder: 19 27 år Kön: Kvinna Kroppslängd: 151 cm Ovanför den distala leden på båda överarmsbenen fanns ett hål (figur 48). Detta är ett s k ickemetriskt särdrag (fossa olecrani perforatio). Detta särdrag är betydligt vanligare hos kvinnor än hos män (Ferencz 1981:26). Figur 48. Grav 23. Överarmsbenen med fossa olecrani perforatio. Foto Petter Nyberg, Öm. Figur 47. Grav 23. Foto Lasse Norr, Öm. 33