FÖRORD Idén att ge ut en släktkrönika om släkten Notini är omkring tjugo år äldre än Släktföreningen Notini. Genom föreningens tillkomst hösten 1997 har dock planerna på en släktbok tagit fastare form, och nu har tiden blivit mogen för planerna att bli verklighet. En släktförening lever här och nu och med blicken riktad mot framtiden, men dess gemenskap får sin identitet och sin raison d'être genom den gemensamma historien. Den släktkrönika som nu presenteras med titeln "Släkten Notini Historien i ord och bild om en ornamentbildhuggare från Lucca och hans svenska efterkommande" är ett försök att teckna denna gemensamma historia. Det har, som sagt, tagit sin tid. 1975 började undertecknad, Thomas Notini, att forska i släkten Notinis historia i Sverige och Danmark. Vid mitten av 1990-talet började Dag och Louise Notini att forska i släktens italienska rötter vid statsarkivet i Lucca. Genom det material som efter hand vuxit fram, och genom många Notini-ättlingars goda samverkan, kan krönikan om släkten Notini nu till sist komma ut av trycket. Förhoppningsvis skall den bli till glädje för många av Domenico Notinis ättlingar, idag och framdeles. Vi får alltså tacka varandra för att detta projekt nu förverkligas. Några namn bör dock nämnas särskilt; det gäller personer som hjälpt oss med efterforskningar i Italien och som vi vill ge vårt varmaste tack. Arkivarien dr. Sergio Nelli vid Archivio di Stato i Lucca har vid flera tillfällen tagit emot medlemmar av släkten, lotsat oss genom arkivet och låtit oss få del av mycket värdefullt material. Kyrkoherden i Camigliano, Don Renato Monacci, hjälpte oss att spåra Domenico Notinis barndomshem och sätta oss i förbindelse med de Nutinis som bor där än idag och som är vår närmaste italienska släkt. En organisation i Lucca, Associazione Lucchesi nel Mondo, och dess förre ordförande dr. Ugo Sasso har visat stort intresse och engagemang för våra efterforskningar och 2001 tilldelat släktföreningen sin utmärkelse "Lucchesi che si sono distinti all'estero". Och sist, men inte minst, en i Florens bosatt släktforskare, ingenjör Neri Nutini, har generöst låtit oss få del av sina omfattande forskningsresultat när det gäller släkten Nutinis/Notinis ursprung i Toscana och utbredning på andra håll i världen. Ett stort tack, alltså, till dessa våra italienska vänner och fränder. I det redaktionella arbetet har redaktionskommitténs övriga medlemmar Ylva Wallén, Inga Lewenhaupt, Jerker Notini, Per Notini och Torkel Notini samt Släktföreningen Notinis ordförande Urban Notini deltagit. Stockholm i maj 2002 Thomas Notini Huvudredaktör 1
I. MARMOR, SIDENTYG OCH DANTES SKÄGG LITE BLANDAD NUTINI-HISTORIA 1. Källor Framställningen nedan bygger i stor utsträckning på resultaten av den i Florens bosatte släktforskaren Neri Nutinis hängivna och mångåriga forskning, förmedlade genom en omfattande korrespondens med den som skriver dessa rader. Hans huvudsakliga källor har varit de kyrkliga arkiven, historiska och topografiska arbeten och urkunder från äldre och yngre tid rörande Toscana, en omfattande brevväxling med utvandrade Nutinis och Notinis samt statistiskt material angående namnet Nutinis geografiska spridning. 2. Begreppet släkt i Sverige och Italien Den första frågan man ställer sig är naturligtvis: Finns det bara en släkt Nutini/Notini eller finns det flera olika, med samma namn? Innan den frågan kan besvaras, bör vi nämna att begreppen släkt och släktskap (it. famiglia, parentela) förefaller att uppfattas något olika i Sverige och i Italien. Låt oss ta ett par exempel från Sverige: den syd- och mellansvenska släkten Weman och den norrbottniska släkten Thurfjell. Båda dessa släkter är stora och vittförgrenade (den förstnämnda med förgreningar även i Finland). Det finns bärare av dessa resp. namn som aldrig träffat varandra och som ifall så skulle ske knappast skulle betrakta varandra som släktingar i egentlig mening. De är varken kusiner, sysslingar eller bryllingar. För att få klarhet över sitt närmare släktskap, skulle de behöva studera någon släktutredning och kanske finna en gemensam anfader eller anmoder någonstans på 1700-talet, eller kanske ännu tidigare. Ändå betraktar de sig som tillhöriga samma släkt. I Italien är förhållandet något annorlunda. Ett släktnamn som t.ex. Nutini kan ha ett genealogiskt och historiskt påvisbart gemensamt ursprung. Detta förenande ursprung som enligt svensk praxis helt klart skulle gå under namnet släkt betraktas ej som släkt eller släktskap (famiglia eller parentela) i Italien. Man talar istället om olika grenar, it. rami, som trots det gemensamma ursprunget inte betraktas som besläktade. Kriterierna för släktskap är därför något flytande (och kanske en smula godtyckliga) i Italien. Det är inte ovanligt att man anser att släktskapen upphör efter sysslings (tremännings) nivå; i varje fall anses den inte sträcka sig längre bakåt än till den äldste av alla kände gemensamme anfadern, ett fåtal generationer bakåt i tiden. Detta får till följd, att vårt vidare begrepp släkt inte har någon egentlig motsvarighet i Italien, vare sig språkligt eller sakligt. Med detta i minnet kan vi fortsätta. 2
3. Släkten Notinis ursprung Neri Nutini skriver (5.2.1999): En sak är säker: att [släkten] Nutini har sitt ursprung i Mugello och att den fanns i Florens år 1200. 1 T PTP PTPT Det finns alltså enligt Neri Nutini en enda släkt eller klan Nutini/Notini, bestående av olika grenar, alla med gemensamt ursprung i Mugello under medeltiden och alla efter hand förgrenade inom olika delar av Toscana. Landskapet Mugello ligger i den norra delen av Toscana. Det var under antiken en knutpunkt för de viktigaste förbindelselederna, däribland vägarna Flaminia Minore, mellan Bologna och Arezzo, och Castellum, som förband Faenza med Florens och Lucca. De tidigaste kända kolonisatörerna i området var en ligurisk folkstam, liguri magelli (därav troligen landskapets namn); därefter kom etrusker och slutligen romare. Västgoter, goter, hunner och langobarder utkämpade här blodiga strider om herraväldet. På 1200-talet vistades Assisis berömda helgon S:t Franciskus en tid i Mugello, där också ett par av de äldsta franciskanerklostren utanför Assisi grundades. Under detta århundrade blev Mugello också skådeplatsen för en häftig maktkamp mellan Florens och några vasallfurstar, en kamp där det mäktigare och resursrikare Florens slutligen avgick med segern. Det var alltså härifrån som delar av släkten flyttade över till Florens och andra områden i Toscana. De Nutinis som kom till Florens etablerade sig så småningom som barberare. Det var på Dante Alighieris tid, och de bedrev sin verksamhet i kvarter som låg nära Dantes bostad. Inom denna gren av släkten Nutini (till vilken Neri Nutini hör) skämtas det än idag om att släkten Nutinis bidrag till litteraturhistorien är att ha rakat Dantes skägg. Vid slutet av 1300-talet finns i Lucca en annan Nutini-gren, som ägnar sig åt sidenväveri och handel med fina sidentyger. Särskilt förmögen och inflytelserik blir en Matteo Nutini, och dennes bror Iacopo fortsätter verksamheten efter broderns död. Och nu är vi redan i den trakt, varifrån vår svenska omstavade gren av släkten har sitt ursprung. Neri Nutini hävdar att det sannolikt finns en direkt förbindelse mellan brödraparet Matteo och Iacopo och vår släktgren Nutini, som härstammar från Camigliano, strax utanför själva staden Lucca. Matteo Nutinis gravvård är belägen i Santa Zitas kapell i San Frediano-kyrkan i Lucca. Den kyrkan ligger i en stadsdel som sedan äldsta tider kallas San Frediano och där således denna Lucca-gren av släkten Nutini på goda grunder kan antas ha bott. I Toscana förekom tidigare ofta bruket att som tillnamn använda namnet på den plats varifrån man kom något som var vanligt även på vissa håll i Sverige. (Undertecknad har i sin barndom mött StorselAlma, Alexis i Bönn, Jonsson på Hålltålln och flera andra gamla människor som fått namn efter sin by eller sin gård.) Vår släktgrens äldste påvisade anfader bar enligt ett register 1 TPTP PT PT Una cosa è sicura: che i Nutini hanno origine nel Mugello ed erano presenti a Firenze nel 1200. 3
över erlagd saltskatt i Camigliano 1412 namnet Nutinuus di Frediano, alltså helt enkelt Nutini från Frediano. Onekligen ett starkt indicium på ett nära samband mellan de rika sidenhandlarna i Lucca och lantbrukar- och olivodlarsläkten i det närbelägna Camigliano, men skillnaden i välstånd är högst påtaglig. Frediano och hans familj levde under synnerligen knappa förhållanden år 1412 se kapitlet om Domenico. Ursprungligen, troligen redan i Mugello, ägnade sig Nutinisläkten främst åt sten- och marmorarbete, som stenhuggare, ornamenterare, bildhuggare och olika yrken inom hanteringen av sten och marmor. Den väg som anlades mellan Florens och Bologna 1730 stenlades av stenmästare från släkten Nutini, och den svarta marmor som pryder absiden i den stora dômen i Florens har huggits och formats av Nutiniska marmormästare. Släktens ende kände musiker i äldre tid är en violinist vid namn Giuseppe Nutini, född i Florens 1765. Han var gift och hade sex barn, men efter 1830 försvinner alla spår efter honom och hans familj. Som en kuriositet i Nutinisläktens historia kan även nämnas dess koppling, genom ingifte, till Napoleon Bonapartes familj och släkt. Napoleon hade en syster Elisa Maria Anna, som 1797 gifte sig med Felice Pasquale Baciocchi, en hög korsikansk militär från Ajaccio. Denne Napoleons svåger skulle senare få hertigdömet Toscana som förläning av Napoleon (se mer härom i kapitlet om Domenico). Paret Baciocchi fick en dotter Maria, född 1830 i Florens, som gifte sig med en Ferdinando Nutini. Efter två barnbarn till Maria och Ferdinando Nutini, födda 1875 och 1877, tycks denna napoleonska gren av Nutinisläkten ha dött ut. 4. Släktnamnets ursprung och stavning Själva namnet Nutini kommer av Benvenuto eller möjligen Cornuto, som i diminutivform blivit Nuto. Därav har sedan bildats namnet Nutini, som således betyder "Benvenutos, eller Nutos, söner eller barn" (se mer härom i kap. Marmor, sidentyg och Dantes skägg ). Anledningen till vårt släktnamns avvikande stavning i Sverige är väl känd. Vår anfader Domenico Nutini stod antagligen inte ut med att höra svenskarna uttala hans efternamn med svenskt, spetsigt u. Med den enkla ändringen av stavningen till Notini blev uttalet korrekt, när namnet uttalades av svenskar. Åtminstone en av de Nutini-grenar som utvandrat till USA har ändrat stavningen på samma sätt, men i det fallet för att slippa associationen till engelskans nut! Det är därför något överraskande, att det även i Italien finns en släktgren med stavningen Notini. Den bör enligt italienskans uttalsregler även medföra ett annorlunda uttal, ungefär som Nåtini. Neri Nutini hävdar, att stavningen Notini i grunden är felaktig på italienska och inte heller kan förklaras med någon italiensk etymologisk härledning. Även den släkt som i Italien stavar namnet Notini är således en gren på samma släktträd, och den felaktiga stav4
ningen har sannolikt uppkommit genom ett skrivfel, begånget av någon skrivare vid ett lokalt mantalsregister någonstans i Toscana, någon gång i en svunnen tid. Den italienska släktgrenen Notini förefaller att ha sin främsta etablering i staden Barga, norr om Lucca. En utvandrad förgrening finns i Brasilien, koncentrerad till städerna Belo Horisonte och São Paolo. En annan finns i Louisiana, USA, där den bl.a. bedriver restaurangverksamhet. Det är därför anledning att säga några ord om namnet Nutinis etymologi. Neri Nutini skriver: Ombildningar och tillnamn var [under medeltiden] ofta förekommande: t.ex. Nuto kunde vara diminutivform av Benvenuto eller Cornuto ( ). Nuto Nutino Tino Nutinuccio Nuccio Rutino etc. är med säkerhet avledningar av samma namn. Det har möjligen också förekommit skriv- och stavfel (Rutino t.ex.). Många handskrifter är avfattade på latin, där genitivformen brukas: Marcho, son till Matteo, blir Marchus Matteis; så småningom faller s-et bort och stavningen blir Mattei. Nuti = Nutos son. Nutini betecknar alltså att man tillhör Nutinis klan. 2 TPTP PT PT (Brev 5.2.1999.) Nutini och Notini är alltså de två stavningar av namnet som förekommer idag, i och utanför Italien. Men gamla handlingar i Stockholms Stadsarkiv visar, att Domenico ibland varierade stavningen, av allt att döma ganska godtyckligt och till följd av språklig osäkerhet. I bouppteckningen efter hustrun Anna Catharina 1852 undertecknar han sig som J D Nottini, en stavning som återkommer vid enstaka andra tillfällen. 5. Geografiskt spridda släktgrenar Det står alltså helt klart, att de olika grenarna av släkten Nutini/Notini har sitt ursprung i Toscana och att de grenar som finns utanför Toscana inom eller utom det nuvarande Italiens gränser alla en gång utvandrat dit från sina toskanska ursprungsorter. Inom dagens Italien finner man utanför Toscana endast enstaka utflyttade personer och familjer med namnet Nutini, t.ex. i Rom. Från den tid då Korsika ännu hörde till Genua och var italienskt till språk, kultur och nationalitet, finns en korsikansk gren av släkten. Ytterligare två franska Nutini-grenar finns i Marseille och i Paris. I det baskiska Bilbao i norra Spanien finns även en släktgren Nutini. I USA finns ett flertal Nutini- grenar, härstammande från bl.a. Camigliano, CoregliaAntelminelli och Pisa, av vilka en, som tidigare nämnts, ändrat namnets stavning till Notini 2 Deformazioni e soprannomi erano frequenti: ad esempio Nuto potrebbe essere il diminutivo di Benvenuto o anche Cornuto ( ). Nuto Nutino Tino Nutinuccio Nuccio Rutino, et cetera sono certamente derivazioni dello stesso nome. Sono possibili anche errori di scrittura e trascrizione (Rutino ad esempio). Molti TPTP PT PT 5
efter ankomsten till USA. I Trail i Canada finns en släktgren Nutini, som härstammar från Camigliano och sannolikt har anfadern Frediano gemensam med oss. Den brasilianska släktgrenen Notini har redan nämnts, men Nutini-grenar finns i flera andra latinamerikanska länder, däribland Argentina. En känd latinamerikansk kulturantropolog, Hugo Nutini, professor vid Pittsburghs universitet i USA, hör till en argentinsk gren. Bland andra internationellt kända Nutinis kanske kan nämnas kardinalen Alfredo Ottaviani, den konservativa, reformfientliga falangens mest stridbare förkämpe under det katolska Andra Vatikankonciliet i Rom i början på 1960-talet; han var en Nutini på mödernet. Han kämpade bl.a. emot försöken att reformera den katolska gudstjänsten och för att bevara latinet som gudstjänstspråk (istället för att införa respektive folkspråk, som man sedan gjorde), och tillsammans med en kardinalskollega skrev han 1969 ett indignerat protestbrev till påven Paulus VI i ärendet. Ett antal Notinis och Nutinis är företagare inom restaurangbranschen, i både Italien och USA. I Bossier City, Louisiana i USA, finns Notini s Restaurant, grundad 1919 (som pastafabrik) av en Antonio Notini, född 1891 i Barga, och idag en mycket väletablerad italiensk restaurang i området. I Florens finns Hotel Sempione, hotell och restaurang, i ägo av en familj Nutini. I Arcidosso i södra Toscana finns Pasticceria Nutini. Med flera andra. Hantverk konsthantverk konst handel med sköna ting odling av markens grödor samt även intresset för det kulinariska; för allt detta har det i alla tider funnits rika förutsättningar i Toscana, varför det knappast är överraskande att ofta finna yrken inom dessa områden företrädda i Nutinisläkten, både den hemmavarande och den utvandrade. 6. Nya släktkunskaper via ny teknik När Domenico Nutini kom till Sverige 1826, 22 år gammal, från några års gesällvandrande i Frankrike, Danmark och kanske andra europeiska länder, var han i likhet med så många andra utvandrare fullt medveten om, att en förutsättning för att lyckas etablera sig i det nya landet var att drastiskt kapa förtöjningarna till det förflutna. Samma förhållande har även ofta framkommit vid forskning rörande den svenska utvandringen till USA, Australien o.s.v. Det var en annan tid; de rent fysiska möjligheterna att hålla kontakt inskränkte sig till långsamt och ofta osäkert distribuerade brev. Regelbundna återbesök i det gamla hemlandet var i de flesta fall inte att tänka på. Utvandring var därför ofta ett uppbrott som för de inblandade, inte minst de hemmavarande anhöriga, innebar en mycket traumatisk upplevelse och inte så sällan gav upphov till svåra konflikter. manoscritti sono in latino per cui viene usato il genitivo: Marcho figlio di Matteo diventa Marchus Matteis, poi si perde la s e diventa Mattei, Nuti = figlio di Nuto. Nutini sta a significare che fa parte del clan dei Nutini. 6
Idag är förutsättningarna så helt annorlunda. Visserligen nödvändiggör immigration fortfarande att man acklimatiseras till det nya landets språk, kulturmiljö, rättstänkande o.s.v. Men uppbrottet från det gamla hemlandet behöver inte längre bli så totalt. Snabbgående flyg och förbättrade ekonomiska livsvillkor gör det möjligt att besöka ursprungslandet och släkten där hemma emellanåt. Telefonen är sedan hundra år tillbaka en etablerad och väl använd kontaktmöjlighet. Men allra främst är det Internet, det helt revolutionerande nya mediet, som gjort de geografiska avstånden praktiskt taget obefintliga. Detta medför inte bara bättre möjligheter för första eller andra generationens utvandrare att hålla kontakt med sin ursprungsfamilj och sitt gamla land. Det möjliggör också, som i vårt fall, att hitta tillbaka till ursprunget efter över 150 år samt att åter knyta ihop spridda grenar av en släkt i ett slags internationellt nätverk. Det är ingen överdrift att påstå, att utan Internet hade de kontakter vi idag har etablerat och de kunskaper vi idag förfogar över i ämnet Nutini/Notini inte varit möjliga. 7
II. DOMENICO DEN SKANDINAVISKA SLÄKTENS STAMFADER a) Biografica Giovanni Domenico Nutini, stamfader till den skandinaviska släkten Notini, föddes den 17 november år 1804 i byn Camigliano i den dåvarande franskstyrda republiken Lucca i Italien och döptes enligt uppgift i födelse- och dopboken i San Michele-kyrkan i Camigliano samma dag av församlingens kyrkoherde, Don Luigi Leonardi. (Själv tycks han i Sverige ha uppgett födelseåret 1803, av okänd anledning.) Vid denna tidpunkt var Italien ännu inte ett enat rike. Det sedan 1369 självständiga hertigdömet Lucca hade 1799 tillfallit Frankrike efter fransmännens anfall mot Italien. År 1805 skänktes provinsen av Napoleon såsom furstendöme till dennes svåger Felice Pasquale Baciocchi. Staden Lucca blev då huvudstad i ett litet furstendöme med samma namn och blev en del av det franska kejsardömet. Efter det napoleonska imperiets sammanbrott beslöt Wienkongressen 1815 att överlåta området åt Maria Luisa, tidigare drottning av Etrurien, ett annat av de många smårikena på den apenninska halvön. Därmed var Lucca åter upphöjt till självständigt hertigdöme och förblev så fram till Maria Luisas död 1847, då det införlivades med storhertigdömet Toscana. Något egentligt Italien existerade alltså ännu inte, men ansatserna till den kommande enhets- och frihetsrörelsen började redan att märkas den process som sedan fick sitt egentliga startskott vid Garibaldis expedition 1860 och fullbordades genom Roms erövring 1870. Domenicos far, Nicolao Nutini, var lantbrukare och olivodlare och ägde en olivplantage i Camigliano, idag en kommun som omväxlande kallas Camigliano Santa Gemma (efter byns skyddshelgon) och Camigliano Capannori (efter den större grannkommunen); detta för att skilja kommunen från de tre övriga Camigliano som finns i Italien. Nicolaos barnaskara var tämligen stor; Domenico (tilltalsnamnet var Domenico, inte Giovanni, som ibland har påståtts), hade bröderna Giovanni, Onorato, Filippo, Dionisio och Settimo samt systern Gesualda. Av bröderna blev Giovanni, Filippo och Settimo munkar i olika kloster och Onorato ordensbroder och präst. Förutom Domenico gifte sig endast Dionisio och systern Gesualda och bildade familj. Domenicos förfäder i Camigliano kan spåras tillbaka till året 1412. Då finns hans anfader Nutinuus di Frediano antecknad i skattelängden över erlagd saltskatt. Detta register fungerade 8
som ett slags mantalslängd, med anteckningar om fastighet, lösöre och annan egendom samt vilka personer som ingick i hushållet. Nutinuus di Frediano hade tolv barn. Han hade vidare ett hus med tre väggar (!), tre sängar, en vas, en häst, en oxe och en mulåsna. Ingen överdådig rikedom, således. Av allt att döma har släkten bott på samma tomt alltsedan dess. Det hus som står där än idag är Domenicos barndomshem, och egendomen, som också innefattar ett par andra hus, bär sedan 1800-talets mitt namnet Corte Fratino, ung. Ordensbrödernas gård. Denna benämning fick lantegendomen uppenbarligen genom Domenicos och Dionisios fyra bröder, som alla blev medlemmar i olika katolska klosterkongregationer. De var alltså medarvingar till gården, även om de troligen aldrig bodde där kontinuerligt. Huvudbyggnaden har 2000-2001 renoverats av en av de yngre medlemmarna i släkten, Stefano Nutini, som sedan sitt giftermål i maj 2001 bor där med sin hustru Simona. Han, hans far, farbror och faster och hans båda syskon är således ättlingar i rakt nedstigande led till Domenicos bror Dionisio. Domenico visade tidigt sina konstnärliga anlag. Lucca var sedan medeltiden känt för sin högtstående bildhuggar- och gipsgjuterikonst. En bildhuggare, som besökte olivodlaren Nutini och hans hustru i Camigliano, lär enligt vad Axel Notini berättat ha upptäckt den unge Domenicos hantverksskicklighet och konstnärliga begåvning och i hög grad sporrat hans håg och lust för bildhuggaryrket. Efter åtskilligt motstånd och stor tvekan lät föräldrarna övertala sig, och Domenico fick sin vilja fram; han kom i bildhuggarelära i Lucca och erhöll där en god grundutbildning i det konsthantverk, som han, hans båda söner och fyra av hans sonsöner helt eller delvis skulle ägna sina liv åt. År 1821, 17 år gammal, bröt Domenico upp från sitt hemland, för att aldrig mer återse det. Orsakerna till uppbrottet går inte att helt klarlägga med ledning av det material hittats i Skandinavien. Den bevarade brevväxlingen mellan Domenico och hans anhöriga inskränker sig till två brev, som ger vid handen, att det dröjde hela åtta år innan han alls hörde av sig till sin släkt, och det förefaller som om han bröt all vidare kontakt med de anhöriga i det gamla hemlandet. I en artikel i Aftonbladet den 21 januari 1912 om bildhuggaresläkten Notini står endast, att den unge Domenico greps af reslusten och därför begav sig norrut. Uppbrottet tycks dock ha varit totalt och kompromisslöst, och det ligger nära till hands att spekulera om djupare liggande orsaker. Breven kan naturligtvis tolkas i olika riktningar, men slutligen når vi inte längre än till spekulationer. Domenico drog sig norrut. Enligt en anteckning i församlingsarkivet i Camigliano begav han sig först till Frankrike. Om hans eventuella praktikår i Frankrike och kanske även annorstädes vet vi ingenting närmare. 1824 kom han till Köpenhamn, där han fick anställning hos 9
en landsman vid namn Pierri. Där arbetade han fram till 1826, då han flyttade till Sverige, det land där han skulle tillbringa resten av sitt yrkesverksamma liv. Det må här nämnas, att Notini-släktens tidiga historia i Sverige visat sig vara synnerligen svår att dokumentera. De bevarade muntliga traditionerna är ytterst knapphändiga; skriftligt material i form av brevväxling, dagboksanteckningar o.dyl. är med undantag av ovannämnda två brev obefintligt. Kanske har brevväxling och dagboksskrivande knappast förekommit inom familjen; kanske har någon eller några begått det ödesdigra misstaget att förinta material av detta slag ett effektivt sätt att beröva kommande generationer en oersättlig källa till kännedom om den egna släktens historia. Om Domenicos första tio år i Sverige vet vi således ytterst litet. Vi kan bara förmoda, att han under denna tid arbetade under tämligen osjälvständiga förhållanden och innehade mer eller mindre lärlings- eller medhjälparanställningar hos redan etablerade hantverkare inom stuckatöryrket, troligen uteslutande italienska landsmän. Någon gång under denna period träffade han den kvinna, som skulle bli hans hustru: hushållerskan Anna Catharina Fryckman, född i Vänersborg 1805 och dotter till torparen Anders Fryckman. År 1835 föddes Domenicos och Annas förste son Ferdinand (ibland skrivet Ferdinando). Först året därpå, den 31 oktober 1836, gifte de sig i Finska kyrkan i Stockholm. Domenico förblev livet ut katolik, men hans vigsel ägde alltså rum i en av de icke-territoriella lutherska församlingarna i huvudstaden. Vigseln förrättades av en komminister Tulindberg, och som vigselvittnen fungerade två av brudgummens vänner och landsmän, stuckatören Giovanni Domenico Barsuglia och instrumentmakaren Antonio Cella. Ännu vid tiden för sitt giftermål stavade Domenico sitt efternamn på det ursprungliga sättet, Nutini. Kort tid därefter lät han av praktiska språkliga skäl försvenska stavningen till Notini den stavning som släkten alltsedan dess behållit i Sverige och övriga Skandinavien. Ett prästintyg, som senare utfärdats av en pastor Lieber i katolska församlingen i Stockholm, ger vid handen, att Herr Dominicus Notini inlemnade ansökan om svensk medborgarrätt den 29de september 1835 och fick den beviljad under villkor att han inom sex månader skulle aflägga tro- och huldhetseden. Efter sitt giftermål försvenskade han även sina förnamn, men skrivningen av dessa varierade mycket under hela hans livstid: Johan Dominicus, Johannes Dominico etc. Stavningen Nottini, som förekommer i hans namnteckning under bouppteckningen efter hustrun Anna Catharina 1852, är något överraskande. Det må här än en gång påpekas, att hans ursprungliga tilltalsnamn var Domenico, icke Giovanni, såsom man ibland antagit bland ättlingarna. En av hans bröder i Italien kallades ju Giovanni; dennes brev till brodern i Stockholm är adresserat till Domenico Nutini, och ovannämnda prästbetyg visar även, att han uppgivit Dominicus som sitt tilltalsnamn. 10
I Stockholm började hans bana som en mer självständig yrkesman inom ornamentbildhuggeriet. Domenico och hans hustru fick sammanlagt fem barn, varav tre uppnådde vuxen ålder. Ferdinando (Ferdinand) föddes 1835. Två söner, Constantinus, född 1841, och Dominicus, född 1845, avled samma år de föddes. 1839 föddes dottern Rosa och 1842 sonen Axel. Den 21 maj 1852 avled Domenicos hustru Anna, 47 år gammal. Redan samma år bröt Domenico upp från Stockholm tillsammans med sina tre barn Ferdinand, Rosa och Axel och flyttade till Göteborg. Säkert hade det för Domenico funnits flera motiv till uppbrottet: att bearbeta sorgen, komma på distans från minnena och starta på nytt i en ny miljö, men också och säkert inte minst den expanderande byggnadsverksamheten i Göteborg, där efterfrågan på hans skickliga stuckaturhantverk vid denna tid troligen var ännu större än i huvudstaden. Domenico tycks ha funnit sig väl tillrätta i staden vid Göta Älvs mynning. Detta sagt med all reservation, ty inte en enda skriven rad finns bevarad, vare sig av Domenicos eller någon annans hand, från denna tid; inga brev, inga minnesanteckningar, inga dokument av något slag; endast årligen återkommande notiser i Göteborgs Stads Adresskalender, där Domenico återfinns som gipsfabrikör med adress Torggatan 19. Därutöver enbart några fragmentariska, muntligt bevarade familjetraditioner. Hur som helst; Göteborg blev Domenicos arbetsplats under resten av hans yrkesverksamma liv. År 1874 upphörde han definitivt med sitt yrke och överlät sin rörelse i Göteborg till äldste sonen Ferdinand. Han avled den 25 januari 1875 under en tillfällig vistelse i Köpenhamn hos sin dotter Rosa, som var gift därstädes med skeppshandelsidkaren Fritz Jørgensen. Dödsfallet tillkännagavs på följande sätt i en av Köpenhamns tidningar: Den katolska kyrka, som åsyftas, är den invändigt mycket vackra S:t Ansgars Kirke på Bredgade, byggd på 1840-talet. Domenico Notini gravsattes på Holmens Kirkegård, i familjerna Jørgensens och Wangs familjegrav. Denna grav har sedermera vårdats av Domenicos dotterdotters sondotter Kirsten Ejbøl Jensen, född Wang. 11
Här följer så i svensk översättning de två breven till Domenico från anhöriga i Italien, 1833 resp. 1834. 3 Det äldsta är från brodern Giovanni, som var munk i Påvestaten; det andra TPTP PT PT är från fadern Nicolao. Stilen i dessa brev, särskilt det från fadern, är mycket sirlig och högtidlig, efter tidens och landets sed, men de är ändå fyllda av en värme, som gör dem till rätt gripande dokument. De säger väl en del om förhållandena inom familjen, fastän de ändock lämnar de angelägnaste frågorna kring Domenicos totala brytning med de anhöriga i Italien obesvarade. Enligt Domenicos sonsons son Stig Notini skall det ha funnits några fler brev från de anhöriga i Italien, vari det bl.a. nämndes, att familjen drabbats av tbc. Dessa brev tycks dock ha gått förlorade. Fadern Nicolao dog i Camigliano 1853, och det förefaller ovisst om Domenico någonsin ens nåddes av dödsbudet. Brev 1 Övers: Hilma Notini, rev. av Thomas Notini Till högt ärade Herrn Herr Domenico Nutini anställd vid Spanska Beskickningen vid Sveriges Kungliga Hov i Stockholm Högt älskade Broder Jag kan förvisso icke beskriva den glädje, jag kände i min själ, när jag mottog underrättelserna från Eder; jag bedyrar Eder, att min fägnad ej kunde vara större, såväl emedan jag fått veta var Ni befinner Eder som emedan jag efter åtta år nu haver fått höra av Eder, som jag innerligt håller av. Jag, min käre broder, befinner mig nu i Gubbio stad i Umbrien uti Påvestaten; jag haver blivit iklädd munkdräkten, och jag är för närvarande i San Secondo prästgård hos Canonici Regolari Lateranesi. Min hälsa är den allra bästa, och allt går mig väl. Våra föräldrar och våra bröder äro likaså vid bästa hälsa, och de äro, liksom jag, synnerligen glada över att hava fått höra av Eder. Jag bedyrar Eder, att vi alla tills nu hava hyst den största oro på grund av Eder långvariga tystnad och emedan vi ej hava vetat vad det blivit av Eder, och Ni kan föreställa Eder, huru mycket detta haver smärtat oss. Men all denna oro och all vår fruktan är nu över. Emellertid längta Edra föräldrar mycket efter att få se Eder och att få omfamna Eder efter så många år av bortovaro; och det är fördenskull som jag å deras vägnar bönfaller Eder att åtminstone för någon tid lämna Sverige och återvända till fäderneslandet. Giv denna tröst åt dem som hava givit Eder livet, åt dem som älska Eder allra högst! Våra föräldrar komma ej mer att få sinnesro, om Ni längre berövar dem Eder närvaro. De skola först kalla sig lyckliga, när de åter kunna sluta Eder i sin famn på fädernejorden. Jag berömmer mig av att Ni äger en sons och en broders hjärta, jag känner Eder godhet, och jag är därom övertygad, att Ni ej längre skall motstå de enträgna böner, som jag framför å Edra föräldrars vägnar. 3 Originalen till dessa båda brev fanns i Li (Inger Bianca) Notinis ägo fram till hennes död 1995. Efter hennes bortgång finns brev nr 1 i hennes bror Dag Notinis ägo, medan det intressanta brev nr 2 från fadern Nicolao dessvärre gått förlorat. Fotokopior av båda de italienska originalen blev dock tagna innan brev 2 försvann. TPTP PT PT 12
Förunna mig snarligen ett svar, och tro mig, huru stor min glädje däröver är att här nedan teckna mig såsom Eder tillgivne broder Frater Giovanni Nutini Gubbio den 13 januari 1833 Brev 2 Övers: Hilma Notini, rev. av Thomas Notini Till Herr Gio. Domenico Nutini (som) må lösa ut brevet från Spaniens Beskickning Stockholm i Sverige Allrakäraste son denna dag den 8 december 1834 Lucca Jag Nicolao Nutini, Eder bedrövade fader Genom Guds och den Smärtfyllda Marias nåd, den jag städse haver åkallat, på det att jag måtte bliva underrättad om Eder själ; elva år hava förflutit, sedan Ni övergav Edra föräldrar, vilka med så stor möda hava uppfostrat Eder; dock haver Ni icke värdigats återvända, såsom alla våra grannar här i trakten hava gjort, vilka alla hava återvänt, några för att sedan åter begiva sig åstad, andra för att förbliva här. Eder bedrövade moder haver mycket gråtit över att se alla patrioterna återvända utan att återfinna Eder bland dem; jag kan ej heller finna ord för huru stor sorg Eder syster Gesualda, Eder bedrövade moder och Edra bröder hava känt över att ej få höra något av Eder. Dionisio haver tagit sig en hustru i år, och det är en mycket god kvinna, så därom är intet mer att säga. Eder andre broder Filippo blev för tio år sedan munk i Lucca, och han befinner sig mycket väl. Även Eder broder Giovanni haver blivit munk, det var för tre år sedan han inträdde i ett kloster i Rom; men vi vänta inom kort hans ankomst hit till Lucca, till det kloster, varest Filippo, hans broder, befinner sig. Eder broder Settimo hoppas att inom några månader få inträda i ett kloster även han. Eder yngste broder Onorato blev för två år sedan präst och är vid en skola i Lucca. Kvar är blott Dionisio, som mycket längtar efter Eder. Till dess Ni ämnar återvända till Eder bestämmelse, komma alla Edra bröder och systrar att längta efter att återse Eder, ja, jag kan ej i ord uttrycka, huru de längta därefter. Jag, Eder arme fader, hemsöktes för fem år sedan av reumatisk värk och förmår intet mer arbeta, men jag haver gjort allt som står i min makt för att skapa trygghet åt min familj, vilken med Guds hjälp haver fått det gott ställt. Sedan Ni övergav mig, Eder fader, haver jag inköpt hus och jord, och jag haver köpt lika mycket för Eder räkning som för de andras, men jag hoppas att det skall bliva blott för Eder och Dionisio, ty de andra hava redan funnit sin utkomst. Jag haver hört om Edert brev, det Ni tillsände Herr Kyrkoherden i Camigliano, med önskan om att få erhålla Eder döpelseattest, ehuru Ni icke begärt Edert prästbetyg; dock haver jag tänkt på Eder och sänt Eder detta, för vars skull jag haver haft stora utgifter. Jag haver tänkt på Eder; gör nu såsom Ni finner bäst. Jag skriver till Eder med tårar i ögonen och bultande hjärta. Jag förmodar att Ni gifter Eder borta i det där landet, därest Ni hyser sådan avsikt. Må Gud förläna Eder allt gott; jag giver Eder den heliga fadersvälsignelsen, så gör ock Eder moder. Icke en dag hava vi underlåtit att göra Eder gott och bedja för Eder till 13
Gud och den allraheligaste Smärtfyllda Jungfrun, att Ni måtte förmås återvända för att återse Edra föräldrar, vilka så mycket längta efter Eder. Vi kunna lära av Evangeliet, att den som övergiver fader och moder icke skall bliva hjälpt av den Helige Ande. Gör alltså vad möjligt är för att snarast återvända, på det att jag må giva Eder en dubbelt så stor välsignelse. I mitten av nästkommande maj sker Eder broder Dionisios hustrus första barnsbörd samt Eder syster Gesualdas giftermål, därest Gud behåller dem alla friska och helbrägda. Därest Ni kunde komma hem nu, bleve fägnaden så mycket större för Eder moder och för mig liksom för alla här hemma. Därest Ni icke kan komma, åstundar jag snarligen ett svar; jag vill att Ni underrättar mig om, huru allt går Eder i händer, vilket yrke Ni bedriver, och huru Ni haver det ställt med penningar. Jag giver Eder det rådet att, om Ni så kan, återvända hem innan jag dör, vilket måhända vore bäst även för Eder. Jag vill ånyo uppmana Eder att besinna detta, att jag är Eder fader; vad det vill säga att vara fader, det kan Ni redan föreställa Eder; slutligen, därest Ni inte kan återvända, skulle Ni dock kunna sända mig någon summa penningar, då Ni ju vet, huru mycket jag haver gjort för Eder. Jag haver ock haft utgifter för att göra dessa Edra tvenne bröder till munkar, och nu måste jag även kosta på mycket på grund av Eder systers giftermål. Jag avslutar här mitt brev, och jag lägger Eder ånyo på hjärtat att genast svara mig, varigenom Ni skulle skänka en icke ringa tröst åt Eder fader såväl som Eder moder. Jag prövar Eder nu, huruvida Ni är en son, och jag giver Eder städse vår välsignelse. Av allt hjärta säga vi Eder farväl och hälsa Eder, alla vi här hemma; så göra ock alla Edra vänner, vilka ock förundra sig över, att Ni aldrig haver återvänt. Eder kamrat Ludovicos broder beder mig säga Eder, att Ni i Edert svar skall meddela honom, huru Ni mår, huruvida han haver tagit sig någon hustru, huru han trivs samt huru lång tid det är sedan Ni skildes åt. Jag önskar veta, vilket yrke Ni bedriver. Skriv till mig om allt detta samt även huruvida Ni vill återvända, och låt mig då också få veta tidpunkten, då Ni avreser. Farväl, min käre son; jag upprepar min välsignelse och förbliver Eder mycket tillgivne Fader Nicolao Nutini Anm. Båda breven saknar kuvert och är efter tidens sed endast hopvikta (utan sigill) med den oskrivna sidan utåt. På den bakre utsidan av det senare brevet, det från fadern Nicolao Nutini, finns en otydlig blyertsanteckning Goetheborg, och därefter en svårtydbar datering, som möjligen kan vara den 15 januari 1835. Ovanför adressen på det tidigare brevet, det från brodern Giovanni Nutini, finns samma blyertsanteckning: Goetheborg, dock utan datum. Litet egendomligt; kanske har breven gått en omväg. Litet gåtfull är också faderns upprepade fråga om Domenicos yrke. Stod det inte tämligen klart vid den 18-årige stuckatörgesällens avfärd från Toscana, vad han skulle komma att ägna sig åt?...anställd (impiegato) vid Spanska Beskickningen etc. Vid den aktuella tidpunkten fanns ännu ingen enad italiensk stat och följaktligen inte heller någon italiensk beskickning i Stockholm. Troligen var det därför spanska beskickningen som fick sköta italienska undersåtars konsulära ärenden. Men varför brodern trodde att Domenico var anställd där, är höljt i dunkel. Både Giovanni och Nicolao talar i sina brev om hur glada de blivit över att de fått något slags livstecken från honom. Såvitt man här kan se, har han vid den aktuella tidpunkten ännu 14
inte skrivit direkt till någon av dem; vad som åsyftas är troligen det brev till kyrkoherden i Camigliano, som omtalas i faderns brev. Mot bakgrund av detta blir den känsla av bitterhet och övergivenhet, som fadern Nicolaos brev uttrycker, tämligen förståelig. Breven innehåller ju inga antydningar om, att något slags öppen konflikt i familjen föregått Domenicos utvandring. Och vi vet inte, om Domenico någonsin besvarade sin faders bönfallande brev, eller om han sände honom några pengar som ersättning för de byråkratiska omkostnader Nicolao haft för dopattest och prästbetyg för Domenicos räkning. Vi kan ju alltid hoppas, att svaren på våra frågor ännu skall finnas i något privat arkiv i Italien. Thomas Notini 15
BILAGA: Den italienska originaltexten till de båda breven Brev 1: Diletissimo Fratello Non si potrei certamente significare la consolazione che sentii nell anima, quando sappi le vostre notizie, vi assicuro che non poteva essere maggiore il contenuto mio, di perchè io saputo dove [-] vi trovate, si perchè dopo otto anni abbi notizia di voi che amo sinceramente. Io, mio caro fratello, mi ritrovo in Gubbio città dell' Umbria nello Stato Pontificio, ho indossato le vesti religiose, e sto attualmente nella Canonica di S. Secondo fra i Canonici Regolari Lateranesi. La mia salute è perfettissima, e le cose mie non vanno male. I genitori e fratelli nostri godono del pari ottima salute e sono, come me, contentissimi e soddisfatti nell'avere avuto nove di voi. Vi assicuro che fine addesso siamo tutti stati nella maggiore inquietudine, atteso il lungo silenzio e non sapevame cosa fosse di voi, lo che, vi potete immaginare, quando ci affligesse. Ma questa inquietudine [-] ogni [-] timore e finalmente svanda. Se non che I genitori nostri sono ardentissimi di vedervi, e di abbracciarvi dopo tanti anni di lontananza; ed è per questo' che a nome degli stessi vi preghierei a volere per qualche tempo almeno, abbandonare la Svezia e ritornare in patria. Date questa consolazione a chi vi ha data la vita, a chi vi ama nel grado più eminente. Non potrebbero più vivere tranquilli i genitori nostri se voi li privaste più lungamente di vostra presenza. E solo allora si chiamerebbero fortunati, quando potessero riabbracciarvi al paterno loro seno. Mi lusingo che voi avrete fiscere di figlio e di fratello. conosco la bontà vostra, e son certo che non resisterete gran tempo alla istanza che vi faccio io a nome dei genitori nostri. Favoritemi d' una pronta risposta, e credetemi quale ho il bene di sottoscrivermi, Vostro affettuoso fratello frate Giovanni Nutini Gubbio 13 Gennaio 1833." --------------------------------------Brev 2: Carissimo figlio in questo giorno 8 decembre 1834 Lucca Io Nicolao vostro afflitto Padre Per grazia di Dio e di Maria Addolorata il quale mi sono sempre a Lei raccomandato che mi potesse dare notizia dell'anima vostra avendo dopo undici anni che avete abbandonati i vostri genitori, che con tanta loro fatica, vi hanno allevato, non vi siete degnato di tornare, avedesti, come hanno fatto tutti i nostri paesani che sono tornati tutti, e poi sono tornati via, chi si o chi no. La vostra afflitta madre, i gran pianti che ha fatti nel vedere tornare tutti i patrioti, e voi non vedervi più, e per sapere, della vostra persona, non posso colla mia lingua notare i pianti della vostra sorella Gesualda e della vostra afflitta madre, e dei vostri fratelli. Dionisio ha preso moglie in quest'anno, ed è una donna tanto buona, che non di può dir più. L'altro 16
fratello Filippo, è dieci anni che si e fatto frate, in Lucca, e vive molto bene. L'altro Giovanni si è ancor lui fatto frate, e sono tre anni che è andato in un convento a Roma; ma fra poco si aspetta la sua venuta in Lucca nel convento dove si ritrova Filippo suo fratello. L'altro vostro fratello Settimo si spera che tra pochi mesi andrà in un convento ancor lui. L'ultimo vostro fratello Onorato sono due anni che si è messo il collare, è sta a Lucca alle scuole rimane solo Dionisio, che quanto bramerebbe la vostra persona. Quando voi volessete tornare al vostro destino bramerebbero di vedervi tutti gli altri fratelli, e sorelle, non posso tanto dire quanto vi bramano. Io povero padre sono cinque anni zoppo dai dolori reumatici, che non posso più lavorare, ed ho fatto quanto ho potuto per assicurare la mia famiglia, e coll'ajuto di Dio si ritrova in buona condatta da poichè voi siete partito da vostro padre ho acquisitato di casa, e di terra, ed ho acquisitato per voi quanto per gli altri, ma spero che siate voi e Dionisio soli perchè gli altri si sono trovati il loro pane. Sento poi la vostra lettera che avete fatto al signore Rettore di Camigliano ne che voi desiderate le fedi del battesimo, e non chiedate lo stato libero ed io che vi ho pensato vi ho mandato lo stato libero, ma vi è voluto di molta spesa, io vi ci ho pensato voi fate quello che credete. Io vi scrivo colle lacrime agli occhi e col polso tremante; mi do a credere che voi vi accasiate, in costessi luoghi, se vi avete tali opinioni. Iddio vi dia del bene, e vi do la mia santa benedizione da padre, e cosi fa la vostra madre, e che tutti giorni non abbiamo mancato di farvi del bene, e raccomandarvi a Dio, e alla Santissima Vergine Addolorata che vi spiri di tornare a vedere i vostri genitori che tanto vi bramiamo. Si sente dal vangelo che chi abbandona il padre, e la madre non sarà ajutato dallo Spirito Santo. Dunque fate il possibile di ritornare più presto che potete che vi addopierò maggiore benedizioni. Nel mese di Maggio prossimo accadera il primo parto della moglie di Dionisio vostro fratello, e accaderà lo sposalizio di vostra sorella Gesualda, se Dio ci mantera tutti sani e salvi. E se potessete tornare allora sarebbe più maggiore il contento mio e di vostra madre come porre di tutti di casa. Se poi non potessete tornare bramerci subito pronto risposta, e mi diciate come vi vanno le vostre cose, e che mestieri fate, e come vi trovate come di danaro. Vi consiglierei se potete di tornare a casa prima della mia morte che forse sarebbe meglio ancora per voi. Incomincio di nuovo che vi ricordate che sono vostro padre, cosa vuole dire padre gia ve lo potete immaginare, alla fine se non volete tornare mi potreste mandare qualche somma di danaro qual sapete che ho fatto tanto per voi, adesso ho fatto delle spese nel fare questi due frati vostri vratelli, è era mi ce ne vogliono pure assai nel maritare la vostra sorella. Faccio fine del mio discorso, e mi raccomando di belnuovo che subito mi rendiate pronta risposta, che darete non pocha consolazione al padre che alla vostra madre Se siete figliolo ora vi provo, e resto condarvi la nostra benedizione. Addio vi raccomandiamo di vero cuore e vi salutiamo tutti quanti di cosa e cosi tutti vostri amici, e si fanno maraviglia di voi che non siete mai tornato. Il fratello di Lodovico vostro compagno mi prega a farli sapere nelle risposta che mi darete come state e se ha preso moglie e come si trova [-], e quanto tempo è che vi siete divisi. e voglio sapere che mestieri fate Scrivetemi il tutto ancorche voi volessete tornare, e fatemi sapere ancora il tempo in cui parterete. Addio o caro figlio col ripetervi la benedizione sono col darmi vostro affettissimo Padre Nicolao Nutini 17
b) Domenico Notini som ornamentbildhuggare i Stockholm Duktiga konsthantverkare inom byggnadskonst och heminredning kom till Sverige söderifrån i två större vågor: den första under Gustav III:s tid och den andra efter den gustavianska tidens slut, under Carl XIV Johans tid som kung. Och det var under denna andra invandringsperiod för utländska konsthantverkare som Domenico Notini kom till Sverige. Carl XIV Johan hade med sig det franska stilideal, som brukar kallas empire. Det var en konststil som uppkommit under det napoleonska kejsarväldets tid i Frankrike och som kännetecknades av bjärta färger, vassa linjer och former och en tydlig beundran för den romerska kejsarantiken med dess tyngd och pompa. Det var, som Carl Fredrik Palmstierna skrivit, en stil som var mera skapad för disciplinfasta ceremonier än för fest och vardag. Praktiskt taget årligen beställde Carl XIV Johan olika konstföremål från Frankrike, inte minst bronsföremål, vilket bidrog till att föra in empirestilen i Sverige. Men det blev inte så att man här kopierade empirestilen rakt av, utan man anpassade den till svenska förhållanden; den blev avsevärt dämpad och förenklad i sina uttryck, dels beroende på knappare ekonomiska resurser, men säkerligen också beroende på den inhemska smaken och svensk tradition. Det är denna försvenskade empirestil, som fått benämningen Carl Johans-stilen och som satt sin prägel på så mycket av arkitektur, möbelformgivning, keramik och annat konsthantverk under Carl Johans regeringstid. Byströms villa, nuvarande Spanska ambassaden, är en av de två ännu kvarvarande byggnader i Stockholm som vi med säkerhet vet har ornamenterats invändigt av Domenico Notini. Den andra byggnaden är Skeppsholmskyrkan, och den som ledde dekorationsarbetena där är densamme som i Byströms villa, nämligen skulptören Johan Niklas Byström (17831848). A. Basarbyggnaden på Norrbro Det första större ornamenteringsarbete som Domenico Notini utförde i Stockholm var i den gamla basarbyggnaden på Norrbro. Det skedde 1838-1839 under ledning av akritekturprofessorn Axel Nyström, som blev nära förtrogen med Domenico och sannolikt var honom till stor hjälp i början av hans bana som konsthantverkare. Kanske gav han namn åt Domenicos yngste son Axel. Gemensamt för Axel Nyström och den senare samarbetspartnern skulptören Johan Niklas Byström var att de var italienskt skolade, hade levt i Italien och var stora italienvänner. Med dem båda kunde Domenico med all säkerhet samtala på sitt italienska modersmål. Basarbyggnaden på Norrbro finns avbildad på ett stort antal litografier och andra stockholmsbilder från mitten av 1800-talet, av C.J. Billmark, Ferdinand Tollin, Fritz von Dardel 18
m.fl.. Den lär ha varit utförd i en behaglig, vacker nyklassicistisk stil, men den fick inte stå kvar i mer än dryga femtio år. 1895 var den redan riven och borta, liksom det gamla operahuset strax intill. Basaren fick ge plats åt infarten till planen framför det nya riksdagshuset, och rivningen av det gamla operahuset av somliga kallad det andra mordet på Gustav III" skedde för att ge plats åt ett nytt stilideal inom arkitekturen, en stil som man ibland förknippar med Oscar II och som Domenicos son Axel skulle komma att tjäna under några intensiva decennier. B. "Byströms villa" på Djurgården Johan Niklas Byström (1783-1848) var något av en naturbegåvning inom bildhuggeriet. Som tjugoåring började han 1803 sina studier vid Konstakademien i Stockholm. Redan 1809 vann han akademiens stora pris i skulptur samt ett resestipendium. 1810 bar det så av till Rom. Fram till hans död 1848 var sedan Rom J.N. Byströms hemstad och Italien hans hemland, med undantag för åren 1838-1844, alltså i stort sett den period då villan som bär hans namn blev uppförd. Byström var en av kung Carl Johans gunstlingar. Kungen beundrade hans skulpturkonst mycket och gjorde flera beställningar hos honom. Bl.a. gjorde Byström en marmorstaty av krigsguden Mars, som fick Carl Johans anletsdrag; den införlivades så småningom med Skoklosters samlingar. De båda statyerna av Gustav II Adolf och Carl XIV Johan, som står i rikssalen på Stockholms slott, är gjorda av Byström. Johan Niklas Byström hade stora framgångar i sitt yrke, så stora att han t.o.m. kunde köpa ett eget mycket vinstgivande marmorbrott i Carrara, där han också hade en villa och bodde om somrarna. Men trots sina framgångar under sin egen tid har J.N. Byström knappast blivit ett bestående namn inom den svenska och nordiska konsthistorien. Hans tekniska och stilhistoriska kunnande stod bortom allt tvivel, men han var alltför nära bunden till sin tids antikefterhärmande ideal och hade inte samma personliga uttryckskraft som t.ex. Sergel eller Thorvaldsen. Det är inte helt klarlagt hur uppförandet av Byströmska villan kom till stånd. Det har i historien förekommit uppgifter om att det var kung Carl Johan själv som gav sin befallning om att villan skulle byggas under ledning av Byström. Det mest sannolika är ändå, att det hela var Byströms eget projekt och att han tänkt använda villan som ett slags museum för egna och andras verk. Själv lär han sagt om det planerade bygget, att det skulle bli något tusan djävla gentilt. Statyer föreställande kungen, prinsen och hovmannen Magnus Brahe skulle ställas upp där, omgivna av gudaväsendena Minerva, Fortuna och Hoppet. 19
Det är nu, 1839, när villan börjar uppföras, som den 36-årige Domenico Notini blir engagerad av Byström. Basarbyggnaden på Norrbro står klar, och man kan väl anta att Domenico fått goda vitsord av sin förre arbetsledare och mentor prof. Axel Nyström. Marmorn till Byströms och kung Carl Johans villabygge tas från Byströms eget marmorbrott i Carrara. Stuckatörer hade vid denna tid knappast högre status som yrkesmän än skickliga byggnadssnickare, konstsmeder eller metallgjutare. Deras namn återfinns i regel inte i de byggnadshistoriska referensverken. De förblir i de flesta fall anonyma. Det är därför genom en lycklig tillfällighet som vi vet att just basarbyggnaden på Norrbro, Byströms villa och Skeppsholmskyrkan var de första större och mer betydelsefulla stockholmsbyggnader, som Domenico fick i uppdrag att ornamentera. Inte heller fick stuckatörerna alltid arbeta helt självständigt med formgivning och modellering av de ornament som de utförde trots att de var fullt kapabla till självständigt konstnärligt skapande. Deras uppdrag bestod ofta i att gjuta och iordningställa andras arbeten. Och så är fallet här i Byströmska villan. De skulpterade ornament, basreliefer och lister som vi ser här modellerades av Byström. Det blev Domenico Notinis uppdrag att gjuta dem och sätta dem på plats. Samma år som villan stod färdig, 1844, dog beställaren kung Carl XIV Johan. Byström såg sig då tvingad att själv överta villan, och han lät planenligt frakta dit ett stort antal av sina skulpturer och en stor del av sin privata konstsamling, inte minst målningar, som han införskaffat i Italien. Byström hade hoppats, att villan skulle bli en svensk motsvarighet till Thorvaldsenmuseet i Köpenhamn, som byggdes vid samma tid. Så blev det inte. Johan Niklas Byström dog 1848 i Rom, och 1853 förrättades auktion på villans hela samling av skulpturer och tavlor. Själva huset har därefter skiftat ägare åtskilliga gånger. Bland dem som bott där finner vi bl.a. skulptören Johan Peter Molin (fontänen i Kungsträdgården!), den norske juveleraren och konstsamlaren Kristian Hammer och kung Gustav V:s bror prins Carl. För närvarande används huset som Spaniens ambassad. Det är knappast att ta miste på, att Byströms villa också utvändigt bär tydliga drag av italiensk och medelhavsorienterad inspiration. C. Skeppsholmskyrkan Förutom "Byströmska villan" är den enda bevarade byggnad vi därutöver med säkerhet vet ornamenterades av Domenico Skeppsholmskyrkan. Även där leddes arbetet av Byström och utfördes 1842. 20