Den äldre järnålderns samhälle

Del IV Den äldre järnålderns samhälle jonas wikborg

Den äldre järnåldern Den äldre järnåldern kallar vi den 900 år långa perioden i Skandinavien från 500 f Kr till 400 e Kr. Den delas in i en förromersk (500 f Kr 0) och en romersk (0 400 e Kr) del som i sin tur delats in i ett antal kronologiska faser. Detta system är konstruerat av sentida historiker och arkeologer. Hur järnåldersmänniskornas egen tideräkning såg ut eller hur de benämnde sin samtid vet vi inte. Den romerska järnåldern (0 400 e Kr) har fått sitt namn efter den påverkan som romarriket, den tidens stormakt, utövade under de första århundradena efter Kristi födelse. Det romerska inflytandet kan spåras i stora delar av norra Europa, även de delar som låg utanför rikets gränser. Ett mycket stort antal romerska föremål har hittats i framförallt Danmark och på Öland och Gotland, men även i Västmanland har det gjorts ett antal uppseendeväckande fynd. Kontakterna med romarriket kan ha påverkat Skandinavien på många sätt. Till exempel började man använda de första skrivtecknen, runorna, under denna period. Förmodligen har de utvecklats ur de skrivtecken som användes av greker och romare. Den äldre järnålderns kronologi. Utifrån modeförändringar av framförallt dräktsmycken och vapen har den 900 år långa perioden delats in i flera olika faser. Illustration: Åsa Larsson, SAU.

Den äldre järnåldern 119 Bland dessa fanns geografer och historieskrivare, vars arbeten delvis finns bevarade. Några av dem berör nordeuropeiska förhållanden. De antika författarnas detaljkunskap är omdiskuterad, men i många fall finns det arkeologiska fynd som överensstämmer med deras uppgifter. Till de viktigare hör Plinius och Tacitus som levde under det första århundradet e Kr. Den romerske fältherren och sedermera kejsaren Julius Caesar stötte på de sydliga germanstammarna under Roms expansionskrig norrut redan under mitten av det första århundradet f Kr, och han har skrivit om detta i sina böcker över det så kallade Galliska kriget. Hans namn, Caesar, kom för germanerna att bli synonymt med hans ämbete. Därför heter det än idag kejsare på vårt språk. Perioden före den romerska kallas följaktligen för den förromerska järnåldern (500 f Kr 0). Redan under denna tid användes redskap och vapen av järn, men man hade ännu inga kontakter med romarriket. En del föremål är av inhemsk tillverkning, men man har också hittat ett mindre antal importföremål, främst från keltiskt område. Därför benämns perioden i Danmark som keltisk järnålder. Kelter var romarnas benämning på ett antal stammar i Mellaneuropa och på de brittiska öarna som var skickliga smeder och konsthantverkare och fruktade krigare. Deras keltiska språk trängdes så småningom undan från Centraleuropa av andra språkgrupper, men i de västligaste delarna av Europa, på Irland, i Wales och i Bretagne talas de fortfarande. Antika skriftliga källor De inhemska runtexterna som dyker upp under den yngre romerska järnåldern är få och extremt kortfattade, och inskränker sig i stort sett till personnamn som ristats in på olika föremål. Beskrivningar av den dåtida bebyggelsen och befolkningen i Skandinavien har däremot gjorts av grekiska och romerska författare under samtiden. Några verk är bevarade i sin helhet, andra enbart som kortare fragment. Ett av de viktigaste verken är Tacitus Germania som tillkom i slutet av det första århundradet e Kr. Hans arbete är en geografisk och etnografisk beskrivning av norra Europa. Förmodligen besökte han aldrig Germanien själv. En del uppgifter kan han ha inhämtat genom soldater och handelsmän som själva besökt trakterna. Tacitus svärfar var under en period ståthållare över den romerska provinsen Britannien. Tacitus skildring bygger delvis på äldre skriftliga källor vilka ej bevarats till våra dagar. En annan källa är Julius Caesars egna berättelse om det galliska kriget på 50-talet f Kr. Detta var ett romerskt erövringskrig av det nuvarande Frankrike, som då beboddes av galliska stammar. Under det flera år långa kriget kom romarna i kontakt med folkstammar som bodde på andra sidan av floden Rhen. Tillförlitlig heten hos dessa skriftliga källor är omdiskuterad. De förhållanden som beskrivs berör dessutom främst nu varande Tyskland. År 5 e Kr rundade en romersk flotta Jyllands nordspets och seglade in i västra delen av Östersjön, men romarnas kännedom om Skandi navien var säkerligen ganska diffus. De trodde att Skandinavien var en ö som de kallade Scandza.

120 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle Rom från bondby till imperium Rom var från början en liten bondby bland många andra på den italienska halvön. Den utvecklades så småningom till ett mindre kungarike och omvandlades till republik år 509 f Kr. Genom erövringskrig växte det romerska riket under århundradena före Kristi födelse till att först omfatta hela den italienska halvön och därefter hela Medelhavsområdet. På 50-talet f Kr erövrade Julius Caesar Gallien som motsvarar större delen av dagens Frankrike. Under kejsar Augustus (27 f Kr 14 e Kr) gjordes försök att även erövra områden nordost om Gallien. Där, på andra sidan av floden Rhen, bodde stammar som romarna benämnde som germaner. Efter ett större Romarrikets utbredning under början av det andra århundradet e Kr. I norr skyddades imperiet mot de germanska stammarna av en befästningslinje. Denna limes bestod av jordvallar, palissader och stenmurar. Utmed gränsen fanns ett stort antal fort och läger för de romerska legionerna och deras hjälptrupper. Karta: Wikimedia Commons, Jani Niemenmaa (CC BY-SA 3.0).

Den äldre järnåldern 121 militärt nederlag i nordvästra delen av dagens Tyskland år 9 e Kr avstannade den romerska expansionen norrut. Riket hade sin största utbredning under de två första århundradena e Kr. Medelhavet var då ett romerskt innanhav, på alla sidor omgivet av romerska provinser. Romarriket sträckte sig i norr en bit upp i de södra delarna av nuvarande Tyskland. Även England var en romersk provins, kallad Britannia. Gränsen mot Skottland hade befästs med en lång försvarsmur som gick från kust till kust. Liknande gränsbefästningar, limes, uppfördes också på det europeiska fastlandet mot germanerna i norr. Men den långa gränsen mot norr var svårförsvarad. Germanska stammar såsom markomanner, goter, franker och alemanner genomförde plundringståg i de romerska provinserna. År 410 plundrade västgoterna till och med själva staden Rom. År 395 delades Romarriket i en östlig och en västlig del. Det västromerska riket störtades av västgoterna 476 e Kr. Den östra delen, det bysantiska riket med säte i Konstantinopel, nuvarande Istanbul, kom däremot att fortleva långt in i medeltiden. En romersk legionär från 1:a och andra århundradena e Kr. Illustration: Göte Göransson.

122 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle Germaner Germaner är ett samlingsnamn som användes av antika grekiska och romerska författare på ett stort antal stammar i norra Europa. Namnets ursprung är höljt i dunkel. Greken Strabo (64 f Kr 21 e Kr) påstod att benämningen var ett latinskt ord som betydde de äkta. Enligt Tacitus var germaner ursprungligen namnet på en enskild stam som tagit sig över Rhen och in på keltiskt område. Så småningom skulle benämningen ha kommit att åsyfta också alla andra stammar öster om Rhen. Enligt Strabo liknade germanerna sina grannar kelterna, men beskrevs som vildare, längre och blondare. Också hos Tacitus beskrivs de som storvuxna, rödblonda och med bistra blå ögon. De antika civilisationerna fick först kontakt med de germanska stammarna öster om floden Rhen, men det germanska området sträckte sig norrut från floden Donau upp till Nordsjön och flera större öar i Östersjön. Hela Skandinavien uppfattade de som en enorm ö kallad Scandza. Hela detta vidsträckta område kallade romarna Germania. Idag återfinns det bland annat i engelskans benämning på Tyskland Germany. Klimatet i Germanien upplevdes som kallt och bistert av romarna, och naturen ansågs ogästvänlig. Germanernas samhällsorganisation uppfattade de som primitiv, utan städer eller egentliga statsbildningar. Det germanska samhället betraktades som ett stamsamhälle där folk bodde på självförsörjande gårdar där man livnärde sig på boskapsskötsel och jordbruk. Detta stöds av resultaten från undersökta boplatser. Det arkeologiska materialet från norra Europa visar på en delvis likartad materiell kultur i hela området under den äldre järnåldern, men naturligtvis finns det också större och mindre skillnader. Senare, under den så kallade folkvandringstiden, skedde en del förändringar av germanstammarnas utbredning. Exempelvis trängde frankerna in i det som senare kom att kallas Frankrike. Angler invaderade Britannien och bosatte sig i ett område som kom att kallas East Anglia, och så småningom gav stammen namn åt England. Anglernas grannar saxarna tog sig också över engelska kanalen och slog sig ned i Essex, Wessex och Sussex (de östra, västra och södra saxarna). Langobarderna tog sig ned till Italien där deras namn lever kvar i Lombardiet. Vandalerna slog sig ned i Spanien där vi återfinner deras stamnamn i området Andalusien. Det är viktigt att komma ihåg att dessa folkomflyttningar inte medförde att hela befolkningar byttes ut. De som flyttade in levde tillsammans med och gifte även in sig i de grupper som redan bodde i området. Ibland var processen konfliktfylld och ibland förvånansvärt odramatisk. Vilka språk och namn som kom att bli förhärskande berodde dels på politiska processer, dels på historisk slump. Trots att normanderna erövrade England på 1000-talet och bildade en ny aristokrati kom t ex inte franskan att ersätta engelskan som vardagsspråk. Ett gemensamt språk De språk som idag talas i nordvästra Europa benämns germanska språk och uppvisar ett mycket nära släktskap. Till de germanska språken räknas tyska, engelska, danska, svenska, norska, isländska och holländska. De tillhör i sin tur den indoeuropeiska språkstammen som inkluderar så skilda språk som hinduiska, iranska, grekiska, spanska och keltiska. Vi vet inte exakt när befolkningen i Skandinavien började tala ett indoeuropeiskt språk. En del tror att det skedde så tidigt som i början av yngre stenåldern i samband med jordbrukets introduktion, men de flesta anser att det skedde i anslutning till bronsålderns början för omkring 4 000 år sedan. Äldre tiders arkeologer letade ibland efter ett germanskt urhem, något som var mer politiskt motiverat än vetenskapligt. Germanbegreppet användes framförallt i politiska syften under 1900-talet då nazisterna gjorde anspråk på områden som haft en germansk befolkning under forntiden. Det är dock tveksamt om järnålderns befolkning i norra Europa någonsin såg sig som en enhetlig grupp, de var nog mer benägna att notera skillnaderna i språk, dialekter, klädedräkter och seder.

Den äldre järnålderns bebyggelse i Västmanland Centralbygd i söder Den äldre järnålderns bebyggelse i Västmanland var koncentrerad till slättbygden nere vid Mälaren, där man hade de bästa förutsättningarna för jordbruk och boskapsskötsel. Österut ansluter den till en likartad bebyggelse i Upplands slättbygder. Tidigare har bebyggelsens utbredning framför allt studerats utifrån gravar och gravfält som varit lättare att upptäcka i landskapet än bosättningarna. Det finns tusentals forntida gravar i Västmanland som inte är under ökta, och man antar att de ligger i närheten av samtida boplatser. Vissa ligger idag osynliga under dagens åkrar, andra syns som exempelvis stensättningar och högar på åsar och åkerholmar. Gravar från den äldre järnåldern har undersökts på flera platser i Västmanland. Här kan nämnas Åsen i Kolbäcks socken, Bastubacken i Tortuna socken, Holmsmalma/Gålby strax norr om Köping, Borgby i Säby socken, Äsåsen i Romfartuna socken samt Gottsta och Darsta hagar i Kungsåra sock- en. Vissa undersökningar har berört enstaka gravar eller mindre delar av ett gravfält, medan andra har omfattat ett större antal. De mindre har tolkats som gårdsgravfält medan de större antas representera byar eller bygder. Den hittills största undersökningen har gjorts i Holmsmalma där fler än 300 gravar undersökts. Genom de undersökningar som gjorts vet man att vissa gravformer kan knytas till olika perioder. Runda stensättningar är den vanligaste typen av gravöverbyggnad och förekommer under hela järnåldern. Resta stenar, så kallade bautastenar, är en typ av gravmarkering typisk för århundradena kring Kristi födelse. Tack vare detta kan en åldersbedömning göras också av de gravfält som inte undersökts. Länge lyste boplatsspåren med sin frånvaro. Av en slump hittade man dock rester efter två forntida hus i samband med gravundersökningar på 1960-talet. De var belägna på var sin ås, den ena i Borgby i Säby socken och den andra i Äs i Romfartuna socken. De kom att bli de första kända husen från äldre järnålder i hela Västmanland tidigare hade kunskapen om boplat-

124 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle Hede i Möklinta Röda jorden Kopparberg Grimsöbodarna, Ramsberg Lindesberg Norberg Fagersta Skinnskatteberg Vågsjön Holmsmalma Ströbohög Äsåsen Romfartuna Hacksta Skälby Gilltuna Surahammar Hallstahammar Sala Tuna i Badelunda Västerås Fycklinge Bastubacken Nora Skoftesta skans Köping Anunds hög Äversta i Glanshammar Örebro Arboga Kungsör Åsen, Kolbäck Borgby i Säby Stenåldersgatan Närlunda Gottsta, Darsta hagar 1:1 000 000 0 10 20 30 40 50Kilometer Fyndorter Äldre strandlinje Centralbygd Utbredningen av den äldre järnålderns bebyggelse i Västmanland. Bilden baseras på undersökta gravar och boplatser samt ej undersökta gravfält där de synliga gravformerna bedöms som typiska för perioden. Kartan visar också de platser i Västmanland som särskilt omnämns i boken. Karta: Jonas Svensson-Hennius, SAU.

Den äldre järnålderns bebyggelse i Västmanland 125 serna varit i princip obefintlig. Det skulle sedan dröja ytterligare tjugo år innan fler hus hittades efter att sökarljuset riktats också mot de västmanländska lerslätterna. Idag är vår kunskap om boplatserna betydligt bättre. Under de senaste två decennierna har många boplatser undersökts i området. På några ställen har man, liksom vid Skälby, kunnat konstatera flera intilliggande samtida gårdar som antas har samverkat i en slags bygemenskap. Utmarker i norr I norra Västmanland och Dalarna känner man inte till några boplatsspår efter bofasta bönder och boskapsskötare. Antalet kända gravar och gravfält från den äldre järnåldern är också jämförelsevis få norr om Mälarslätten. De har heller inte varit föremål för undersökningar av någon större omfattning, så dateringen är oklar. Kanske de som bodde här hade annorlunda levnadssätt och andra begravningsseder. I Dalarna, Härjedalen och Gästrikland finns en typ av gravar från äldre järnålder som kallas insjögravar och markeras av flacka stensättningar. Ovanpå dem har man hittat offrade horn och skallar från älg och ren. Dessa gravar antas vara anlagda av människor som levt i ett utpräglat jaktsamhälle. Kanske är de just dem som den romerske författaren Tacitus syftar på när han beskriver Fennis, ett folk som klädde sig i djurhudar och som inte hade några fasta boningar eller husdjur. De livnärde sig på jakt och använde pilspetsar av ben. Vi vet att de funnits en befolkning av jägare och samlare i de norra delarna av Sverige ända sedan inlandsisen försvann. Västmanland verkar ha utgjort ett gränsområde mellan den sydskandinaviska jordbrukskulturen och den nordliga samlar- och jägarkulturen under äldre järnålder. Hur många människor fanns det? Hur många människor bodde i Västmanland under den äldre järnåldern? Svaret är enkelt: det vet vi inte! Vi kan försöka att uppskatta folkmängden utifrån antalet kända boplatser, men de utgör troligen bara en bråkdel av det verkliga antalet. Vi kan också utgå från de kända gravarna, men även de är underrepresenterade. I början av 1980-talet, strax innan man upptäckt den äldre järnålderns boplatser ute i lermarkerna, gjordes ett försök att beräkna Västmanlands folkmängd under perioden. Utifrån de synliga gravarna antogs det att det funnits ungefär 60 samtida gårdar. Om denna siffra skulle stämma borde vi nu, 30 år senare, ha hittat de flesta av dem. Det förefaller inte speciellt troligt med tanke på hur liten andel av Västmanlands totala yta som har undersökts. Antalet gårdar måste ha varit betydligt större. Det har gjorts beräkningar på hur mycket mark en gård under den äldre järnåldern behövde för sin överlevnad. Om vi antar att den västmanländska slättbygden varit fullt koloniserad vid den här tiden skulle jorden kunna föda det tiodubbla anta-

126 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle let gårdar. I så fall måste befolkningen ha uppgått till flera tusen personer. Den äldre järnålderns ekonomi Under den äldre järnåldern ägnade man sig främst åt boskapsskötsel och jordbruk. Människorna bodde på gårdar som var i det närmaste självförsörjande. Denna självhushållning skapade ibland ett visst överskott som kunde användas i olika typer av varuutbyte. Genom specialisering kunde vissa hushåll rikta in sig på en viss produktion och använda överskottet till att byta till sig sådant som man själv inte tillverkade. Ett exempel är den järnutvinning som pågick i Västmanlands norra delar. Det är inte troligt att alla Västmanlands järnåldersbönder själva framställde järn, även om järn föremål hittas på de flesta gravfält. Det är inte heller säkert att de specialister som framställde järnet hann med att driva en komplett självförsörjande bondgård. Allt lämnar inte lika tydliga spår efter sig som smidet, men det är möjligt att det funnits specialister även inom andra verksamheter, och vi kan anta att det förekom en del byteshandel mellan olika gårdar och områden. En typ av produkter som man kanske ville byta till sig var långväga lyxföremål från romarriket. Glasbägare, bronskastruller, vinskopor, statyetter, vapen och smycken nådde Mellansverige, förmodligen via flera mellanhänder. Dessa importvaror antas ha haft viktiga symboliska funktioner inom samhällets ledande skikt. Järnframställning och smide Röda jorden kallas ett stort skogs- och myrområde vid Riddarhyttan i nordvästra delen av Västmanland. Namnet kommer av den osedvanligt järnrika jorden, som kan bestå av upp till 40 procent järn. Metallen kunde man utvinna i små blästerugnar som påträffats i området de allra äldsta användes redan i slutet av bronsåldern. Därefter, under förromersk och äldre romersk järnålder, bedrevs en intensiv järnutvinning i området. I Röda jorden-området finns inga kända gravfält eller boplatser från den äldre järnåldern, och man antar därför att det var invånarna i södra delen av Västmanland som utvann järnet. Eftersom inga spår efter någon permanent bosättning hittats i anslutning till järnframställningsplatserna skulle det kunna vara fråga om en säsongsmässig produktion. En del av järnet kan ha sålts vidare som råvara medan andra delar förädlades lokalt. Själva smidet verkar dock inte ha utförts i Röda jorden utan i smedjor på boplatserna, och en sådan smedja med gropässja har påträffats vid Skälby. Fynd av smidesredskap är ovanliga, men på en boplats vid Fågelbacken strax norr om Västerås har man hittat en smidestång i ett hus från romersk järnålder. Ett mer indirekt tecken på västmanländskt smide är ett förromerskt sköldhandtag från gravfältet vid Holmsmalma med en utformning som inte hittats någon annanstans i Nordeuropa. Detta skulle kunna tyda på att det är en lokalt tillverkad modell.

Långväga kontakter Föremål och mynt från romarriket Romerska produkter och mynt spreds under århundradena efter Kristus över hela det germanska området. Totalt har omkring 1 200 romerska föremål hittats i Skandinavien, och därtill kommer tusentals mynt. Mynten hittas oftast i skattgömmor, medan olika typer av bronskärl oftast lagts ned i gravar. Det kanske mest välkända exemplet på romersk import i Västmanland är Apollo-Grannusvasen från Fycklinge i Björksta socken, som hittades i början av 1800-talet i samband med grustäkt. Den stora bronsvasen från äldre romersk järnålder har en latinsk inskrift som i översättning lyder Åt Apollo-Grannus gav hans tempeltjänare Ammilius Constans denna gåva. På outgrundliga vägar har denna romerska tempelvas sedan nått Västmanland, där den slutligen användes som urna för kremerade ben i en grav. På ytterligare fyra platser i Västmanland har man hittat romerska bronskärl. Spridningsbilden av dessa kärl säger något om de politiska maktcentra som fanns under perioden, för kärlen är inga ordinära handelsvaror utan snarare krigsbyten och prestigefyllda gåvor mellan hövdingar som ingått och upprätthållit allianser. Ett lokalt maktcentrum har uppenbarligen funnits i Västeråstrakten. Denna import av romerska föremål har troligtvis inte skett via direkta kontakter med romarriket, då många dagsresor och stamterritorier ligger mellan Västmanland och det romerska imperiet. Troligen skedde distributionen snarare via att antal mellanhänder. De romerska silvermynten var uppskattade bland de germanska stammarna. De levde utanför den romerska penningekonomin, och enligt Tacitus föredrog de äldre mynt med hög silverhalt. Det romerska silvermyntet, denaren, bestod till en början av rent silver, men under kejsar Neros tid (54 68 e Kr) började en stegvis minskning av silverhalten. I slutet av 100-talet e Kr hade den sjunkit till 50 procent. Efter år 107 e Kr var de äldre mynten inte längre gångbara

128 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle Vid Fycklinge i Björksta socken, en dryg mil nordost om Västerås, hittades detta romerska bronskärl i en järnåldersgrav år 1818. Kärlet har en latinsk inskription som visar att det kommer från ett romerskt tempel. Foto: Sören Hallgren/Statens historiska museum.

Långväga kontakter 129 Spridningskarta över romerska bronskärl i Skandinavien under den äldre romerska järnåldern. Distributionen av kärlen verkar ha skett via nuvarande Danmark som ett led i skapandet av politiska allianser. Uppland och Västmanland framstår här som viktiga bygder. Karta: Jørgen Truels Jensen, ur Jensen 2003.

130 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle i romarriket, men bland germanerna cirkulerade de i ytterligare ett par århundraden. Myntskatten från Möklinta I Möklinta i norra Västmanland har man hittat en myntskatt bestående av 69 romerska silvermynt från första och andra århundradena e Kr. Det är den näst största romerska myntskatt som hittats på svenska fastlandet. Till skillnad mot bronskärlen, som verkar ha hamnat i jorden relativt kort tid efter att de tillverkats, har vissa av mynten varit i omlopp under mycket lång tid. Myntskatten från Möklinta kan sägas vara typisk med sin sammansättning av äldre silvermynt, rejält slitna och med stor tidsmässig spridning. De äldsta är präglade under Neros tid (54 68 e Kr), medan de yngsta är från Marcus Aurelius tid som kejsare (161 180 e Kr) dryga hundra år senare. Myntskatten måste således ha blivit nedgrävd efter år 161 e Kr. Vem grävde ned mynten? Möklinta ligger utmed den gamla vägen upp mot Dalälven. Fyndplatsen ligger flera mil norr om den dåtida centralbygden. I området kring den närbelägna Storsjön finns det områden med bra odlingsmark. Man kan tänka sig en mindre bebyggelse här under järnåldern och att någon av invånarna där grävt ned skatten. Kanske var det betalning för järn eller pälsverk. Det kan också ha varit en handelsman på genomresa som grävde ned skatten. Alla mynten är präglade före de så kallade Markomannerkrigen på 160- och 170-talen e Kr. Tänk om skatten hade hemförts av en legosoldat från trakten som deltagit i dessa strider mellan romare och germaner? Eftersom skatten aldrig grävdes upp igen hade ägaren troligtvis avlidit oväntat. Kanske hemsöktes bygden av fientliga krigare som hört talas om rikedomarna i Möklintatrakten. Handelsvaror och handelsvägar På sin väg från romarriket till Nordeuropa förflyttades mynten och föremålen från en avancerad romersk penning- och marknadsekonomi till en primitiv germansk värld med självhushållning, byteshandel och gåvoutbyte. Många mynt smältes förmodligen ner för att användas vid lokal smyckestillverkning. I gränstrakterna fanns ett tredje system, en mellanform med begränsad marknadshandel och en viss grad av penningekonomi. Romerska föremål av mera vardaglig karaktär, t ex massproducerad keramik, är vanliga i gränstrakterna söderut men ytterst sällsynta i de nordligare delarna av Germanien. De romerska kopparmynten med lägre valör hittas vanligtvis inte i de norra delarna av Germanien, däremot användes de utmed romarrikets gräns. I norra Sverige, i områden som inte verkar ha varit bebodda av bönder och boskapsskötare, finns dock förvånansvärt många fynd av romerska kopparmynt. I dessa områden saknas

Långväga kontakter 131 I Möklinta i norra Västmanland har man hittat en större myntskatt med romerska mynt från första och andra århundradena e Kr. Foto: Gunnel Jansson/Statens historiska museum.

132 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle dock den övriga romerska importen. Arkeologen Inger Zachrisson har föreslagit att mynten skulle kunna vara spår efter forntida pälshandel mellan samer och germaner. Kanske har germanerna sedan sålt dessa pälsverk vidare söderut. Vilka andra varor kan germanerna ha sålt till romarriket? I det latinska språket finns germanska låneord för såpa, gåsdun, bärnsten och oxhud. Dessa låneord kan ge en fingervisning om vilka varor som kom från Germanien. Romerska källor anger att man köpte pälsverk, bärnsten, slavar, boskap samt människohår för att tillverka peruker från de germanska områdena. Forskare har också föreslagit att germanerna kan ha exporterat ull och läder till den romerska arméns utrustning. De lyxbetonade föremålen uppvisar en omvänd spridningsbild i jämförelse med kopparmynten och den massproducerade romerska keramiken. De är ovanliga i gränstrakterna men hittas i stigande antal ju längre norrut man kommer. Allra mest romersk import har hittats i Danmark. Detta tyder på att lyxvarorna inte har spritts via någon vanlig byteshandel utan skaffades till Nordeuropa i större samlade partier genom en målinriktad specialiserad handel. Varornas spridning talar för att fördelningen av dessa legat i händerna på germanerna själva. Danmark verkar ha utgjort ett viktigt maktcentrum i Skandinavien. En del av den romerska import som hittats i Sverige, och förmodligen all som hittats i Norge, har förmedlats via danskt område, främst Själland. Kanske den romerska importen i Västmanland har kommit via Gotland där ett stort antal romerska föremål har påträffats. Fynd av en speciell typ av keramikkärl, så kallade gotlandskrukor, i Mälardalen visar på att man haft kontakter med ön. Hövdingarna skålade i romerska glasbägare Kontakterna med det stora romerska riket i söder påverkade på sikt de nordeuropeiska stamsamhällena. Hövdingar och stormän använde sig av romerska dryckesserviser med serveringskärl och vinsilar av brons, samt dryckesbägare av silver eller glas. Skärvor efter en mycket vacker glasbägare har hittats i den guldrika graven i Tuna i Badelunda strax norr om Västerås dryckesceremonier antas ha varit betydelsefulla i det sociala umgänget inom de ledande skikten. Det är inte alls säkert att sådana exklusiva kärl fanns i Skälby, men kanske förekom det liknande dryckesceremonier. Fast de vanliga bönderna fick istället servera sin dryck i keramikkärl, ofta utformade för att efterlikna metallkärlen. Enklare dryckeskärl kunde bestå av träskålar, keramikkoppar eller oxhorn. Germanska legoknektar och romersk vapenexport I strid använde en del av krigarna svärd vars klingor var smidda i romerska vapensmedjor. Allra flest romerska svärd har man hittat i Danmark, och en del

Långväga kontakter 133 av de romerska vapnen kan vara erövrat krigsbyte. Man misstänker också att romarna, liksom sentida supermakter, kan ha skaffat sig allierade som de försett med vapen för att söndra och härska i områdena utanför imperiets gränser. Krigare från germanstammarna var uppskattade som legosoldater i den romerska hären det fanns till och med en kejserlig livvaktsstyrka som rekryterades bland germanerna. Genom kontakterna med Rom måste germanerna också ha kommit i kontakt med den romerska förmågan att organisera och administrera. Guldet och makten Från Möklintatrakten kommer ytterligare ett skattfynd utöver de ovan nämnda silvermynten. Detta består av en guldarmring och tre bikoniska guldpärlor. Föremålstyperna är vanliga på Gotland och antas ha införts därifrån. Föremålen är från den mellersta delen av den romerska järnåldern och skulle kunna vara nedgrävda ungefär samtidigt som myntskatten. Kanske finns det något samband mellan de båda närliggande fynden. I Möklinta grävdes några guldsmycken ned i marken under romersk järnålder. Skattens rättmätige ägare grävde aldrig upp den igen. Foto: Christer Åhlin/Statens historiska museum.

134 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle En själländsk kungadotter gravlagd i Västmanland I några exklusiva mellansvenska gravar har man hittat arm- och fingerringar av guld. Den mest kända är kvinnograven från Tuna i Badelunda, den guldrikaste grav från äldre järnålder som någonsin påträffats i Sverige. Graven grävdes sönder i samband med ett husbygge på 1950-talet, och några skelettrester tillvaratogs inte. I jordmassorna från den förstörda graven hittades dock tre större romerska bronskärl, fragment av ett laggat träkärl, en glasbägare, två silverskedar samt delar av en makalös smyckeuppsättning från slutet av 200-talet e Kr. Denna består av en guldhalsring, två guldarmband, två guldfingerringar, två guldnålar, silverfragment från ett dräktspänne samt glaspärlor. I Skandinavien finns några samtida gravar med liknande uppsättningar av gravgåvor, och de är alla kvinnogravar. Därför kan vi anta att också Tunagraven varit en kvinnograv. Säkerligen var hennes påkostade dräkt ett stort samtalsämne bland de samtida Skälbyborna. Arkeologen Kent Andersson som har studerat fynden i Tunagraven har delat in smyckena i två kvalitetsgrupper. De av högre kvalitet har sitt ursprung på Själland, varifrån den gravlagda skulle kunna vara Kvinnan som gravlagts i den guldrika graven i Tuna i Badelunda tillhörde det dåtida samhällets absoluta toppskikt. Kanske var hon en ingift hövdingadotter från Själland. Med sina praktfulla smycken intog hon en central plats vid de dåtida representationsmiddagarna. Illustration: Göte Göransson.

Långväga kontakter 135 ingift. Hon skulle kunna ha medfört de bättre delarna av smyckeuppsättningen vid sin ankomst och vid ett senare tillfälle fått den kompletterad med föremål av lägre kvalitet, tillverkade av en lokal smed. Kvinnan måste ha tillhört den absoluta samhällseliten vid denna tid, och säkerligen spelade hon en central roll vid olika gästabud och representationsbesök. Hon skulle kunna vara dotter till en av de gravlagda kvinnorna i Himlingøje på Själland, där det fanns en mäktig dynasti under yngre romersk järnålder. Hade skelett resterna från Tuna i Badelunda tagits tillvara på 1950-talet hade det idag varit möjligt att göra en DNA-analys och jämföra resultatet med de själländska skelettens DNA. Guldföremålen från Möklinta och Badelunda visar på några av de områden som Västmanlands ledande skikt stod i förbindelse med. Spåren pekar mot både Gotland och Danmark. På ett gravfält vid Holmsmalma utanför Köping hittades en bältering av brons i en av de undersökta förromerska kvinnogravarna. Den var av en typ som anses vara karaktäristisk för Västergötland. Kanske har vi här ett exempel på en ingift stormannadotter från denna region? Under århundradenas lopp har de västmanländska hövdingarna säkerligen slutit allianser med olika skandinaviska maktcentra.

Ett ojämlikt samhälle i förändring Släktskapsbaserade stammar Den bild som Tacitus målar upp av det germanska samhället skiljer sig inte från många andra patriarkala samhällen där starka ledare styr med vapenmakt. Om vi får tro Tacitus var den germanska världen ett starkt släktskapsbaserat stamsamhälle där ett antal vapenföra män hade makten. Det var sönerna som hade arvsrätt och i de fall man dog barnlös var det bröder, farbröder eller morbröder som ärvde. Han påstår att männen nöjde sig med en hustru var, men att vissa stormän tog sig flera som en följd av flera giftermålsanbud. Giftermål var nämligen ett viktigt sätt att ingå allianser. Kvinnor, åtminstone i vissa högre skikt, sågs alltså som brickor i det diplomatiska spelet. Straffet var hårt för den kvinna som begick äktenskapsbrott. Mannen skar av kvinnans hår och tog av henne kläderna varefter han drev henne ut ur huset i släktingarnas närvaro och jagade henne sedan genom hela byn med en piska. Därefter var hon utstött ur gemenskapen. I vissa samhällen räknas släktskapet på kvinnosidan medan den i andra räknas på manssidan. Det finns också samhällen där släktskapet räknas på båda grenarna. Detta kan ha varierat mellan olika områden i Skandinavien under forntiden. Somliga menar att det inte hade varit någon mening med att manifestera kvinnors begravningar med rika gravgåvor i samhällen där status enbart fördes vidare från far till son. Eftersom kvinnogravar inte var fattigare utrustade än mansgravar under romersk järnålder tyder det i så fall på att även kvinnorna hade hög social status. Detta kan alltså spegla ett samhälle där kvinnan haft arvsrätt och där statusen har gått i arv från modern. Men de rikt utsmyckade kvinnorna skulle också kunna tolkas som statussymboler för sina män. Liksom i alla traditionella jordbrukarsamhällen kan vi anta att familjen och släkten var betydelsefull under den äldre järnåldern, och att det var viktigt att hålla reda på släktskapsförhållanden. Gårdarnas hushåll har bestått av en familj med barn som skulle ärva marken och bruka den. Förmodligen fick barnen

Ett ojämnlikt samhälle i förändring 137 hjälpa till med de vardagliga sysslorna redan från unga år. På så sätt överfördes också all kunskap som behövdes för att driva en gård. På gravfälten hittar man sällan skelett efter människor som blivit äldre än 40 50 år. Även om familjebildningen kan antas ha skett tidigare än idag undrar man hur många barn som hann uppleva sina moreller farföräldrar? Om det behövdes ytterligare arbetskraft på gården utöver föräldrarna och deras barn kanske man hade någon form av drängar och pigor. De södra delarna av Västmanland förefaller att ha varit intensivt utnyttjade och tätt bebyggda under den äldre järnåldern. Vad gjorde de syskon som inte tog över en gård? Det fanns förmodligen ingen lämplig ledig mark att anlägga ett nybygge på i närheten av Skälby. Kanske kunde man stanna kvar ett tag på den gamla föräldragården och hjälpa till i arbetet tills det dök upp ett tillfälle att genom arv eller gifte bilda ett eget hushåll. Ett skiktat samhälle I ett mindre antal gravar fanns rikare gravgåvor såsom vapen, smycken och långväga importföremål. Förmodligen var det de mest betydelsefulla och inflytelserika personerna som fick de dyrbaraste gravgåvorna. Eftersom det ibland även förekommer gravgåvor av dyrbarare slag i barngravar antar man att den so ciala statusen var ärftlig. Detta behöver inte utesluta att sta- tusen kunde förändras under en människas levnad. Som exempel kan nämnas skelettgraven A209 på Bastubacken. I graven hittades skelettet efter en yngling som begravts med sporrar, vilket anses vara ett värdighetstecken få förunnat. Med sina dryga 160 centimeter var han den kortaste av de gravlagda männen, och tandemaljen uppvisade spår av näringsbrist under uppväxtåren. Här föreligger flera olika tolkningsmöjligheter. I det danska materialet finns en överrensstämmelse mellan rika gravgåvor och kroppslängder som ligger över medelvärdet. Detta tolkas som att de som hade en högre social status också hade bättre livsvillkor och bättre tillgång till mat. Eftersom Bastubackenmannen begravts med sporrar bör han ha tillhört ett högre socialt skikt, men hans knappa uppväxtomständigheter skulle kunna visa på att också de mer välbeställda fick gå hungriga under nödår. Eller kom han ursprungligen från ett lägre socialt skikt? Kanske hade han genom adoption eller giftermål inlemmats i en mer välbeställd släkt, eller genom utmärkelse i strid stigit i graderna. Ett ekonomiskt uppsving under romersk järnålder Under den äldre järnåldern skedde flera förändringar. Bland annat kan man se hur vapen och smycken förändrades samt hur deras användning i gravritualen varierade. Genom studier av detta kan man också spekulera kring samhällsstrukturens utveckling.

138 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle Kent Andersson har gjort en sammanställning av fibulor i kvinnogravar från romersk järnålder i Uppland och Västmanland. Fibulor är ett slags dräktspännen som användes som brosch eller säkerhetsnål. Deras utseende förändrades med relativt korta intervall och speglar det dåtida modets växlingar. Omkring 75 procent av fibulorna härstammar från en knappt 100-årig period (fas B2, ca 70 160 e Kr), och under samma tid blomstrade sedvänjan att lägga ner vapen i områdets gravar. Det har spekulerats i om detta förhållande kan avspegla förändringar i det dåtida samhället, kanske en ekonomisk högkonjunktur. De rikt utrustade gravarna kanske representerar framväxten av en ny grupp med ambitioner i det dåtida samhället. De kan ha tillhört den lokala eliten som velat manifestera sig genom påkostade begravningar. Gravarna anlades under den period då antalet gårdar var som störst i Skälby. Det var också då som skillnaderna verkar ha varit som störst mellan de olika gårdarna. Stora gårdar var i bruk parallellt med mindre, vilket kan tolkas som en social skiktning i byn. Allt mäktigare hövdingar Smyckeuppsättningar och vapen i gravar från yngre romersk järnålder är mer sällsynta än under äldre romersk järnålder. Men de få vapengravar som är kända från den tidsperioden i regionen innehåller till skillnad från sina äldre motsvarigheter föremål som guldfingerringar och påkostade bältesuppsättningar. Detta skulle kunna tolkas som att makten hade koncentrerats till färre personer som blivit allt mäktigare. Under den yngre järnåldern kan Västmanlands slättbygd ha varit uppdelad i två större hövdingadömen med säten i Västerås- och Köpingstrakten. Där finns stora gravhögar som antas vara uppförda över mäktiga ledare. Under den äldre järnåldern uppfördes inga storhögar i Västmanland, men i stället kanske vi kan spåra dåtida maktcentra genom förekomsten av vapengravar och romerska importföremål. Detta skulle i så fall tyda på att makten inte varit lika koncentrerad som den senare kom att bli. Fanns det trälar? Vi vet att det fanns trälar under den yngre järnåldern. I Rigstula, en del av den poetiska eddan som nedtecknats på medeltiden, beskrivs tre olika samhällsklasser trälar, bönder och jarlar. De karaktäriseras av olika typer av bostäder, kostvanor, utseende och namnskick. Jarlarna bor i salar med beströdda golv. Hemma hos dem sitter välklädda kvinnor och män med smycken av ädla metaller och låter sig väl smaka av fett fläsk och fågel serverad på silverbeslagna fat och dricker vin. Bönderna bor i hallar och trälarna i hus, och de har betydligt enklare kosthåll. Det är också tydliga skillnader mellan deras olika sysslor. Trälarna får bära ris, gödsla åkrar, valla getter, bryta torv och bygga gärdsgårdar. Bönderna bygger hus, tillverkar kärror och vävstolar samt tämjer oxar och plöjer åkrarna, medan

Ett ojämnlikt samhälle i förändring 139 kvinnorna spinner och väver. Jarlarna däremot är runkunniga och tillbringar sin tid med ridning, hundhetsning, jakt och vapenövningar. Den ovan nämna beskrivningen framställer trälarnas arbetsuppgifter som tyngre och okvalificerade sysslor, sådana som vi i dag betecknar som trälgöra. En del menar att det funnits trälar också under den äldre järnåldern, men det är svårt att belägga i det arkeologiska materialet. Romaren Tacitus skrev under det första århundradet e Kr att det fanns trälar hos germanerna, men att de inte användes på samma sätt som hos romarna. De bodde på egna gårdar, men betalade arrende i natura till sin husbonde. Det utmättes dock inget straff till den som dräpte en träl. De skyddades alltså inte av lagen på samma sätt som andra medborgare. De vapenföra männen fattade besluten Lagarna i det dåtida Västmanland var inte nedtecknade utan traderades muntligt på samma sätt som under vikingatid och tidig medeltid, innan de första svenska landskapslagarna nedtecknades. Tacitus berättar att de germanska stammarna höll ting. En av tingets uppgifter var att utmäta straff för olika typer av brott. Vissa av dem var belagda med dödsstraff medan andra kunde sonas med böter i form av hästar och boskap. En del av böterna gick till brottsoffret eller dennes släktingar och en del till kungen eller hövdingen som ledde rättsförhandlingarna. Hövdingarna valdes av tinget. Det var dock inte vem som Germanskt ting. De germanska männen har avbildats med skägg och långt hår och är klädda i långbyxor som ansågs vara typisk germansk klädsel. Teckning efter en romersk avbildning på Trajanuskolonnen. Bild ur Müller-Baden, E. Bibliothek des allgemeinen und praktischen Wissens, Bd. 2. Berlin, Leipzig, Wien, Stuttgart: Deutsches Verlaghaus Bong & Co, 1904. 1. Aufl.

140 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle helst som kunde väljas till hövding, utan endast män från de förnämare ätterna. Tingen hölls ofta vid nymåne, för i likhet med många andra förhistoriska samhällen var månvarvet det enklaste sättet att dela in tiden på. På tinget deltog enbart de vuxna vapenföra männen. Tacitus betonar vapnens närvaro vid sammankomsterna: Så snart den oordnade massan finner för gott, slår man sig ned med vapen i hand. Tycker man illa om ett förslag, avvisar man detta genom ett ogillande sorl; gillar man det däremot, slår man ljudligt samman spjuten. Det mest hedrande sättet att tillkännage bifall är att berömma med vapen. På tinget genomgick också ynglingarna en initiationsrit till vuxenvärlden. De gavs då ett spjut och en sköld och hade därefter rätt att bära vapen. Den som flydde i strid blev vanärad och fick inte längre delta på tinget.

Den äldre järnålderns samhällsorganisation Under medeltid och historisk tid var de svenska landskapen indelade i härader. Häradet var ett administrativt område för rättskipning och militär organisation. Varje härad hade sin tingsplats och de gamla landskapsregementena var indelade i kompanier som baserades på häradsindelningen. Benämningen härad användes i Mellansverige från och med mitten av 1300-talet. Häradernas centralorter har ofta ett namn med ändelsen tuna, eller ligger i närheten av en sådan ort. Själva ordet betyder hägnad (jfr gårdstun). Kanske syftar man på en inhägnad plats där man träffades för att skipa rättvisa eller en inhägnad stormannagård som var samlingsplatsen i hundaret? Tuna-namnens ålder är omdiskuterad. Vissa vill förlägga dem till den yngre järnåldern, medan andra menar att de skulle kunna föras tillbaka ända till den äldre järnåldern. Gemensamt för de västmanländska tunaorterna är att de ligger utmed Mälaren eller andra vattenvägar i järnålderns centralbygder. De återfinns också ovanför den äldre järnålderns kustlinje, och ofta ligger gravfält från den äldre järnåldern i deras närhet. Man tror att de utgjorde olika typer av centrum för administration och religiös och militär organisation. På många tunaorter uppfördes så småningom sockenkyrkorna, och flera av dem var också tingsplatser under medeltiden. Kopplingen till sockennamn och tingsplatser antyder orternas viktiga roll. Skälbys närmaste tunaort, Gilltuna, ligger bara en kilometer västerut. Där har nyligen en omfattande järnåldersbebyggelse undersökts. Fynden från den yngre järnåldern visar på en högreståndsmiljö under denna period, men platsen var bebodd redan under den äldre järnåldern. Andra exempel på tunaorter i Västeråstrakten är Romfartuna, Tuna i Badelunda och Tortuna. I närheten av Skälby ligger också Dingtuna som var tingsplats för Tuhundra hundare. Av namnet att döma består det av två sammanslagna härader. Namnet dyker upp i de skriftliga källorna på 1300-talet, men vi vet inte vad de två äldre häraderna kallades innan sammanslagningen. Häradsindelningen är alltså belagd från och med mitten av 1300-talet. Tidigare kallades områdena för

142 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle hundare, som var ett äldre administrativt system. Namnet går tillbaka på ett äldre germanskt ord som betydde här på hundra man. Varje hundare skulle utrusta fyra krigsskepp med vardera 25 beväpnade män. De äldre västmanländska häraderna eller hundarena ligger också mycket riktigt utmed Mälarkusten och har långsträckta former i nord-sydlig riktning utmed åsar och vattendrag. Hur gammal hundareindelningen är råder det delade meningar om. De omnämns på vikingatida runstenar men kan ha äldre rötter. Tacitus skrev under det första århundradet e. Kr. om svionerna, som antas syfta på befolkningen i Mellansverige: Härefter följa ute i själva oceanen svionernas folkområden, vilka äro mäktiga icke allenast genom manskap och vapen, utan även genom flottor. Tacitus skildring antyder att det redan under hans tid fanns en organiserad flotta i Mälarområdet. I en mosse vid jylländska Nydam hittade man på 1860-talet ett skepp från yngre romersk järnålder. Det är 23 meter långt och har plats för 36 åror. Rekonstruktion på tysk skolplansch från mellankrigstiden. Illustration av F Jung-Ilsenheim.

Järnåldern en orolig tid Krigsbytesoffer I torvmossar, framförallt i södra Skandinavien, har man hittat militär utrustning som offrats under den äldre järnåldern. Man antar att det är de stupade fiendernas vapen som offrats efter militära segrar. Antalet offrade vapen på några av platserna visar att de dåtida härarna ibland uppgick till flera hundra man, och ibland kastades några av de besegrade krigarna ned i sjön tillsammans med vapnen. I vissa fall offrade man dessutom de båtar som fienden anlände i. Dessa krigsbytesoffer kan ses som tydliga bevis för större militära sammandrabbningar och låter oss ana att det måste ha funnits en bakomliggande organisation som inte stod den medeltida efter. De största offerplatserna har undersökts i Danmark, som var ett tättbefolkat och rikt maktcentrum under den äldre järnåldern det var ju härifrån som distributionen av de romerska importföremålen styrdes. Makten och rikedomarna drog till sig fientliga styrkor som flugor kring en sockerbit. Det antas också att man stred om kontrollen över myrmalmsförekomsterna på Jylland. Föremålen i de danska fynden visar att de fientliga styrkorna under olika tillfällen kom från norra Tyskland, södra Norge/Västsverige samt östra Mellansverige. Den tidigare nämnda guldgraven från Tuna i Badelunda visar att det kan ha knutits allianser mellan två stora hövdingar eller kungar på Själland och i Västeråstrakten under slutet av 200-talet e Kr. Samtidigt eller strax därefter stupade ett stort antal krigare från östra Mellansverige i strid på Jylland. Kanske finns det ett samband. De stupade östsvenskarna kan ha stridit som allierade till den själländska dynasti som hade gift bort en av sina döttrar med hövdingen i Badelunda. Varken det nuvarande Danmark eller Sverige var några enade riken med gemensam utrikespolitik vid denna tid. I områdena fanns i stället flera olika maktcentra. Ett krigsbytesoffer från slutet av den romerska järnåldern, eller möjligen början av den efterföljande folkvandringstiden, har påträffats vid Grimsöbodarna i Ramsbergs socken mellan Kopparberg och Lindesberg och ett annat vid Äversta i Glanshammar en mil öster om Örebro. Möjligen visar dessa båda fynd på en konfliktzon längs den västra gränsen för östra Mel-

144 Del IV. Den äldre järnålderns samhälle lansveriges maktsfär. Var de besegrade fienderna hade sin hemvist vet vi inte, kanske kom de från södra Norge eller västra Sverige? Till Västmanlands försvar I den äldre järnålderns självhushållningssamhälle i Västmanland producerades och förvarades maten på den egna gården. Matförrådet innebar skillnaden mellan överlevnad och undergång. Det överskott som omsattes i guldsmycken och importerade statusföremål från romarriket måste ha utgjort en viss lockelse för lycksökare som genom plundringståg ville komma över stora ekonomiska värden. Därför måste gårdarna ha haft någon form av militär organisation för att försvara sina tillgångar och förråd. Enligt Tacitus var de germanska stamkrigarna organiserade i enheter om hundra man vilka gick under benämningen hundramän. Han hävdar också att krigsorganisationen var starkt släktskapsbaserad:...det är icke slumpen eller en planlös sammanskockning som bildar en rytteriavdelning eller en kil av fotfolk, utan det är familjer och släkter, en kraftig sporre till tapperhet. Mälaren och anslutande vattendrag var en viktig kommunikationsled under forntiden. För att kunna kontrollera trafiken i området var en flotta ett självklart verktyg. Som tidigare nämnts är ledungens uppkomst och ålder okänd, men Tacitus antyder att man i Mälardalen kan ha börjat bygga upp och organisera en flotta redan under den äldre järnåldern. Enligt Tacitus hade svionerna en mäktig flotta bestående av skepp som drevs med åror eller paddlar. Sådana skepp har hittats i de danska torvmossarnas krigsbytesoffer, och de är omkring 20 meter långa och har plats för 20 30 besättningsmän. Kanske fanns det också redan då vårdkasar, högt belägna varningseldar, som kunde varna för fientliga flottor i Mälaren. Förmodligen leddes den militära organisationen av ett högre skikt i samhället som levde på de större gårdarna och försågs med rika gravgåvor efter sin död. På flera platser i Västmanland har enstaka män begravts med vapenutrustning. Kanske var de militära ledare? Västmanländska krigare under äldre järnålder Utifrån undersökta vapengravar och vapenofferfynd känner vi den äldre järnålderns beväpning. Bland de viktigare fyndplatserna i Västmanland kan nämnas gravfälten vid Gottsta och Darsta hagar i Kungsåra socken, Åsen i Kolbäcks socken, Bastubacken i Tortuna socken och Holmsmalma strax norr om Köping. Fynden berättar en del om hur krigarna var beväpnade och hur de stred, och utrustningen var densamma som i resten av det germanska området vid den här tiden. Under förromersk järnålder bestod den av lans och sköld, ibland kompletterade med ett eneggat svärd. Lansen var främst ett stötvapen, men den kunde även användas till kast. Ofta hade den en spets av järn, men det finns också exempel på förromerska lansspetsar av