IFRS i fokus IFRS 16 Leases Innehåll Sid Inriktning och omfattning 2 Definition av ett 2 leasingavtal Leasetagarens redovisning 4 av leasingavtal i de finansiella rapporterna Leasegivarens redovisning 7 av leasingavtal i de finansiella rapporterna Sale and leasebacktransaktioner 7 Övergångsbestämmelser 8 IASB har publicerat en ny leasingstandard: IFRS 16 Leases. Den nya standarden skiljer sig väsentligt mot nuvarande leasingstandard IAS 17. Den bygger på en ny ansats för leasetagarens som kräver att en leasetagare redovisar tillgångar och skulder för de rättigheter och förpliktelser som leasingavtal genererar (med vissa begränsade undantag). Vidare innebär den utökade upplysningskrav. Den nya standarden ska tillämpas på räkenskapsår som påbörjas 1 januari 2019. Det är möjligt att tillämpa IFRS 16 i förtid men det förutsätter att även IFRS 15 Revenue from Contracts with Customers tillämpas från samma tidpunkt. I detta nyhetsbrev presenterar vi huvuddragen i den nya standarden. Mer information finns på: www.iasplus.com www.deloitte.com
Inriktning och omfattning Den nya standarden gäller alla leasingavtal vilket innefattar leasing av tillgångar vid vidareuthyrning med undantag för vissa avtal som omfattas av andra standarder, nämligen: leasingavtal som rör prospektering av mineraltillgångar, olje- och gasfyndigheter och andra liknande ickeförnyelsebara naturtillgångar, avtal som faller inom tillämpningsområdet för IFRIC 12 Avtal om ekonomiska eller samhälleliga tjänster, för leasegivare licenser avseende immateriell egendom som faller inom tillämpningsområdet för IFRS 15 Revenue from Contracts with Customers, och för leasetagare leasing av biologiska tillgångar som faller inom tillämpningsområdet för IAS 41 Jord- och skogsbruk och rättigheter enligt licensavtal som faller inom tillämpningsområdet för IAS 38 Immateriella tillgångar för poster som filmer, videoinspelningar, pjäser, manuskript, patent och upphovsrätter. Leasetagare får, men måste inte, tillämpa IFRS 16 på leasingavtal avseende andra immateriella tillgångar. Kortfristiga leasingavtal och leasingavtal avseende tillgångar med låga värden Standarden innehåller undantag för redovisning av kortfristiga leasingavtal samt leasingavtal avseende tillgångar med låga värden. Dessa redovisas som en kostnad, normalt linjärt, över leasingperioden, vilket är i linje med nuvarande redovisning av kostnaden för operationella leasingavtal. Ett kortfristigt leasingavtal definieras som ett leasingavtal som inte innefattar en köpoption och som har en leasingperiod som är högst tolv månader vid leasingperiodens början. Leasetagare måste konsekvent tillämpa, eller inte tillämpa, undantaget för kortfristiga leasingavtal för varje slag av underliggande leasad tillgång. Leasingperiod Leasingperioden definieras som leasingavtalets icke uppsägningsbara period, vilket inbegriper a) perioder som omfattas av en option att förlänga leasingavtalet om det är rimligt säkert att leasetagaren utnyttjar denna option, och b) perioder som omfattas av en option att avsluta leasingavtalet om det är rimligt säkert att leasetagaren inte utnyttjar denna option. Ett företag måste ändra leasingperioden om det sker en förändring i leasingavtalets icke uppsägningsbara leasingperiod. Undantaget för leasingavtal rörande tillgångar med låga värden gäller tillgångens värde när den är ny, dock anges inte i standarden något belopp vad som är att anse som lågt värde. Till skillnad mot undantaget för kortfristiga leasingavtal kan detta undantag tillämpas från leasingavtal till leasingavtal. Undantaget som rör tillgångar med låga värden är ovanligt, i och med att det snarare tillämpas i absoluta termer än genom hänvisning till storleken på det rapporterande företaget. Det är alltså inte ett mått på leasingavtalets väsentlighet. Standarden anger inte något monetärt värde som skulle kunna betraktas som lågt för dessa syften men anger att bedömningen bör baseras på tillgångens värde när den är ny, även om det är en begagnad tillgång som leasas. I Basis for conclusions påpekas att, per tidpunkten för beslutet att tillåta ett undantag, avsåg IASB leasingavtal rörande underliggande tillgångar med ett värde på högst omkring 5 000 USD när de är nya. Det bör också noteras att undantaget som gäller låga värden endast gäller leasade tillgångar som inte till stor del är beroende av, eller har starka inbördes samband med, andra tillgångar. Definition av ett leasingavtal Standarden gör åtskillnad mellan leasingavtal och serviceavtal med grund i om kunden har bestämmande inflytande över den tillgång som leasas. Ett avtal är, eller innehåller, ett leasingavtal om kunden får bestämmande inflytande över användningen av den identifierade tillgången under en tidsperiod mot ersättning. Bestämmande inflytande anses föreligga om kunden har a) rätten att få i allt väsentligt alla ekonomiska fördelar vid användning av en identifierad tillgång, och b) rätten att styra användningen av tillgången. Ett företag måste identifiera om ett avtal är, eller innehåller, ett leasingavtal vid avtalets början och det gör bara IFRS i fokus 2
en ny bedömning vid förändringar i avtalets villkor. Leasingavtalets början är den tidigare av den tidpunkt när leasingavtalet är daterat eller den tidpunkt när parterna har ett åtagande till varandra rörande de viktigaste villkoren i avtalet. Definitionen betonar begreppet bestämmande inflytande eftersom IASB beslutade att för att en kund ska kunna ha bestämmande inflytande över användningen av en tillgång måste kunden inte bara ha rätt att få, i allt väsentligt, alla ekonomiska fördelar från användningen av en tillgång under nyttjandeperioden utan också ha möjlighet att styra användningen av tillgången. Denna vägledning är i linje med begreppet bestämmande inflytande i IFRS 10 Koncernredovisning och IFRS 15 Revenue from Contracts with Customers samt IASB:s förslag avseende bestämmande inflytande i Conceptual Framework Exposure Draft. Standarden innehåller utförlig vägledning för att fastställa om dessa villkor är uppfyllda. I vissa fall kommer det att krävas betydande bedömning för att göra denna utvärdering. För att hjälpa företag att avgöra när ett avtal är, eller innehåller, ett leasingavtal finns följande flödesschema i standarden: Finns det en identifierad tillgång? Nej Ja Har kunden rätt att få i allt väsentligt alla ekonomiska fördelar från användningen av en tillgång under nyttjandeperioden? Nej Ja Kund Har kunden, leverantören eller ingen av dem rätt att styra hur och i vilket syfte tillgången används under nyttjandeperioden? Leverantör Ingen av dem. Hur och vilket syfte tillgången ska användas är bestämt i förväg. Ja Har kunden rätt att driva tillgången under nyttjandeperioden, utan att leverantören har rätt att ändra driftsinstruktionerna? Nej Har kunden utformat tillgången på ett sätt som i förväg bestämmer hur och i vilket syfte tillgången ska användas under nyttjandeperioden? Nej Ja Avtalet innehåller ett leasingavtal Avtalet innehåller inte ett leasingavtal IFRS i fokus 3
Leasetagarens redovisning av leasingavtal i de finansiella rapporterna Redovisning Ansatsen i den nya standarden ( right of use ) innebär att en leasetagare vid leasingperiodens början redovisar en tillgång med nyttjanderätt ( right of use asset ) och en leasingskuld. Datumet då en leasingperiod börjar definieras i standarden som det datum då en leasegivare gör en underliggande tillgång tillgänglig för användning av leasetagaren. IASB beslutade att kräva en enda redovisningsmetod för leasingavtal, i vilken ett leasingavtal redovisas i rapporten över finansiell ställning (såvida inte något av undantagen i IFRS 16 kan användas). IASB drog slutsatsen att en leasetagares rätt att använda en underliggande tillgång uppfyller definitionen av en tillgång av följande skäl: (i) Leasetagaren kontrollerar rätten att använda den underliggande tillgången under hela leasingperioden, (ii) leasetagaren har möjlighet att bestämma hur den underliggande tillgången ska användas och därmed hur den genererar framtida ekonomiska fördelar till följd av den nyttjanderätten, och (iii) rätten till bestämmande inflytande över och användning av tillgången föreligger även när en leasetagares rätt att använda en tillgång innefattar vissa begränsningar av användningen, och leasetagarens bestämmande inflytande över nyttjanderätten beror på tidigare händelser Värdering Tillgång med nyttjanderätt En leasetagare tar med följande poster vid beräkning av anskaffningskostnaden för en tillgång med nyttjanderätt: ett belopp motsvarande den första beräkningen av leasingskulden (se nedan) leaseavgift som betalats till leasegivaren vid leasingperiodens början, efter avdrag för leasingförmåner, initiala direkta kostnader som leasetagaren ådragit sig, och en uppskattning av kostnader som leasetagaren kommer att ådra sig för att montera ned och forsla bort den underliggande tillgången, återställa platsen där den finns eller återställa den underliggande tillgången till det skick som krävs enligt leasingavtalets villkor, såvida inte dessa kostnader har uppstått vid tillverkning av varor. Leasetagaren får en förpliktelse för dessa kostnader antingen vid leasingperiodens början eller som resultat av att ha använt den underliggande tillgången under en viss period. Därefter värderar ett företag tillgången med nyttjanderätt med antingen anskaffningsvärde- eller omvärderingsmetoden i IAS 16 Materiella anläggningstillgångar och redovisar därmed avskrivningar och nedskrivningar i resultatet och, vid omvärderingsmetoden, omvärderingar i övrigt totalresultat. Standarden kräver att en tillgång med nyttjanderätt avseende en leasad förvaltningsfastighet värderas till verkligt värde om företaget använder metoden som bygger på verkligt värde i IAS 40 Förvaltningsfastigheter för sina andra förvaltningsfastigheter. Enligt vad som anges nedan justeras också det redovisade värdet på tillgångar med nyttjanderätt till följd av vissa förändringar i leasingskulden efter leasingperiodens början. Leasingskuld Ett företag beräknar leasingskulden till nuvärdet av leaseavgifter som diskonterats genom användning av avtalets implicita ränta om denna räntesats enkelt kan fastställas. Om ett företag inte kan uppskatta avtalets implicita ränta använder leasetagaren sin marginella låneränta. Avtalets implicita ränta definieras i standarden som den räntesats som vid leasingperiodens början innebär att det sammanlagda nuvärdet av leaseavgifter och tillgångens restvärde vid leasingperiodens slut motsvarar summan av verkligt värde för den underliggande tillgången och eventuella initiala direkta utgifter för leasegivaren. Enligt IASB motsvarar i många fall avtalets implicita ränta sannolikt leasetagarens marginella låneränta. Detta beror på att båda räntesatserna beaktar leasetagarens kreditvärdighet, leasingavtalets löptid, karaktären och kvaliteten på den säkerhet som lämnas samt den ekonomiska miljö i vilken affären genomförs. Leaseavgifterna innefattar följande: fasta avgifter (däribland i substans fasta avgifter) efter avdrag för eventuella fordringar avseende leasingförmåner från leasegivaren, IFRS i fokus 4
Leaseavgifter innefattar fasta avgifter oavsett hur de har lagts upp i avtalet. Av det skälet tog IASB med konceptet i substans fasta avgifter som är avsett att fånga upp betalningar som enligt avtalet skulle kunna vara variabla men som i praktiken är oundvikliga. variabla leaseavgifter som är beroende av index eller räntesats (empelvis konsumentprisindex eller referensränta) där detta index eller denna ränta används per leasingperiodens början, Ett leasingavtal kan innefatta variabla avgifter med koppling till framtida resultat. Standarden kräver att eventuell variabel leaseavgift som inte är kopplad till ett index eller en räntesats ska redovisas i resultatet när den uppstår. IASB beslutade att undanta dessa variabla avgifter från den första värderingen av leasingskulden främst av kostnads- och intäktsskäl. belopp som väntas bli betalbara av leasetagaren enligt restvärdesgarantier, lösenpriset på en köpoption om leasetagaren är rimligt säker på att utnyttja optionen, och betalningar av viten för att avsluta leasingavtalet om leasingperioden avspeglar att leasetagaren utnyttjar en option att avsluta leasingavtalet. Därefter ökar en leasetagare leasingskulden för att återspegla ränta på leasingskulden (redovisas i resultatet), gör avdrag från skulden för betalade leaseavgifter och omvärderar det redovisade värdet för att avspegla eventuell ny bedömning, ändring i leasingavtalet eller ändring i de huvudsakligen fasta avgifterna. Den skilda redovisningen av tillgången med nyttjanderätt (avskrivningar redovisas normalt linjärt) och leasingskulden (ränta beräknas med en metod som bygger på en konstant avkastning) leder till den nya standardens sannolikt mest betydelsefulla effekt på en leasetagares nettoresultat eftersom den totala redovisade kostnaden kommer att vara viktad mot leasingperiodens början (på grund av den högre räntekostnaden vid den tidpunkten) medan kostnaden för ett operationellt leasingavtal enligt IAS 17 normalt redovisas linjärt över leasingperioden. Ny bedömning av leasingskulden Enligt standarden ska leasetagare göra en ny beräkning av leasingskulden när följande omständigheter föreligger: En förändring i det belopp som väntas betalas enligt en restvärdesgaranti, en förändring i framtida leaseavgifter för att avspegla en förändring i ett index eller en räntesats som används för att bestämma dessa avgifter (exempelvis en genomgång av marknadshyra), en förändring i leasingperioden till följd av en ändring av den icke uppsägningsbara perioden i leasingavtalet (exempelvis att leasetagaren inte utnyttjar en option som tidigare inkluderats i fastställandet av leasingperioden), eller en förändring i bedömningen av en option att köpa den underliggande tillgången. Förändringar till följd av ändringar i restvärdesgarantier eller ändringar i index eller räntesats beräknas med hjälp av den räntesats som fastställdes vid leasingperiodens början, medan förändringar i leasingperiodens längd eller i bedömningen av en köpoption kräver beräkning av en ändrad räntesats per datumet för ändringen. En leasetagare måste redovisa motsvarande belopp som leasingskulden omvärderas med som en justering av tillgången med nyttjanderätt såvida inte det redovisade värdet för tillgången minskas till noll. I en sådan situation redovisar en leasetagare eventuellt återstående belopp i resultatet.
Presentation De huvudsakliga presentationskraven sammanfattas nedan. Rapport över finansiell ställning Tillgångar med nyttjanderätt Leasingskulder Presenteras skilt från andra tillgångar och skulder antingen genom separat klassificering i rapporten över finansiell ställning eller genom upplysning om den post där de ingår. Rapport över resultat och övrigt totalresultat Avskrivning av tillgången med nyttjanderätt Räntekostnad för leasingskulden (en komponent i finansieringskostnader) Kassaflödesanalys Kortfristiga leaseavgifter, betalningar för leasingavtal rörande tillgångar med lågt värde och variabla leaseavgifter som inte ingår i värderingen av leasingskulden inom den löpande verksamheten. Utbetalningar avseende den nominella delen av leasingskulden inom finansieringsverksamheten. Utbetalningar avseende räntedelen av leasingskulden, klassificerad i linje med övriga räntebetalningar. Upplysningar Upplysningskraven i den nya standarden är mer omfattande än nuvarande standard. Standardens upplysningsmål är att ett företag måste lämna information för att ge användare av finansiella rapporter möjlighet att bedöma effekten som leasingavtal har på leasetagarens finansiella ställning, finansiella resultat och kassaflöden. Enligt kraven som diskuteras i IASB:s Disclosure Initiative anger standarden att en leasetagare bör tillhandahålla ytterligare kvantitativ och kvalitativ information om detta behövs för att uppnå upplysningsmålet. Enligt standarden måste den information som lämnas vara relevant för användarna av företagets finansiella rapporter och den bör hjälpa användare att förstå de mest relevanta effekterna av leasingavtal, däribland den flexibilitet som leasingavtal innebär, begränsningar till följd av leasingavtal, känslighet hos viktiga variabler, exponering för ytterligare risker och avvikelser från branschpraxis. Standarden utvidgar de nuvarande upplysningskraven rörande leasingavtal betydligt. Kraven på kvantitativa upplysningar innefattar: avskrivningar av tillgångar med nyttjanderätt efter slag av underliggande tillgång, räntekostnad för leasingskulder, kostnaden för kortfristiga leasingavtal, kostnaden för leasingavtal rörande tillgångar med lågt värde, kostnaden för variabla leaseavgifter som inte ingår i värderingen av leasingskulder, intäkter från vidareuthyrning av tillgångar med nyttjanderätt, totalt kassautflöde för leasingavtal, nyinvesteringar i tillgångar med nyttjanderätt, vinster eller förluster till följd av sale and leaseback-transaktioner, och det redovisade värdet för tillgångar med nyttjanderätt vid rapportperiodens slut, efter slag av underliggande tillgång. Dessutom måste en leasetagare lämna en löptidsanalys för leasingskulder (separat från övriga finansiella skulder) enligt IFRS 7 Finansiella instrument: Upplysningar. IFRS i fokus 6
Leasegivarens redovisning av leasingavtal i de finansiella rapporterna Standarden behåller i princip alla redovisningskrav för leasegivaren i IAS 17 Leasingavtal. Klassificering Standarden kräver att en leasegivare klassificerar ett leasingavtal antingen som ett operationellt leasingavtal eller ett finansiellt leasingavtal. Ett finansiellt leasingavtal är ett leasingavtal vari de ekonomiska risker och fördelar som förknippas med ägande i allt väsentligt överförs från leasegivaren till leasetagaren. Standarden innehåller exempel på situationer som kommer att leda till att ett leasingavtal anses vara ett finansiellt leasingavtal. Finansiella leasingavtal Redovisning En leasegivare måste per leasingperiodens början redovisa tillgångar som innehas enligt ett finansiellt leasingavtal i sin rapport över finansiell ställning och klassificera dem som en fordran till ett belopp motsvarande nettoinvesteringen i leasingavtalet. Värdering Nettoinvesteringen i leasingavtalet värderas till summan av både a) leasingfordran värderad till nuvärdet av leaseavgifterna, och b) den kvarvarande tillgången värderad till eventuellt restvärde som tillfaller leasegivaren. Därefter måste en leasegivare redovisa finansiella intäkter över leasingperioden, baserat på ett mönster som avspeglar en jämn förräntning på leasegivarens nettoinvestering i leasingavtalet. Operationella leasingavtal Redovisning och värdering En leasegivare måste redovisa leaseavgifter från operationella leasingavtal som intäkter antingen linjärt eller med en annan systematisk metod. En annan systematisk grund tillämpas om den grunden är mer representativ för det mönster enligt vilket fördelar från användningen av den underliggande tillgången minskar över tiden. Presentation En leasegivare måste presentera underliggande tillgångar som omfattas av operationella leasingavtal i sin rapport över finansiell ställning enligt karaktären på den underliggande tillgången. Upplysningar I likhet med kraven på leasetagare innehåller standarden ett upplysningsmål för leasegivare. Målet är att lämna upplysningar i noterna som tillsammans med informationen i rapporten över finansiell ställning, rapporten över resultat och kassaflödesanalysen ger en grund för användare av de finansiella rapporterna att bedöma effekten av leasingavtal på leasegivarens finansiella ställning, finansiella resultat och kassaflöden. Sale and leaseback-transaktioner Standarden innehåller vägledning om sale and leaseback-transaktioner som är tillämplig för både säljaren (leasetagaren) och köparen (leasegivaren). Redovisningen av dessa transaktioner beror på om överföringen av tillgången i fråga uppfyller kriterierna i IFRS 15 Revenue from Contracts with Customers för redovisning som en försäljning. Om dessa kriterier är uppfyllda redovisar säljaren (leasetagaren) en tillgång med nyttjanderätt vilken beräknas som andelen av tillgångens tidigare redovisade värde i relation till nyttjanderätten som har behållits. Det innebär att en vinst eller förlust vid avyttring redovisas enbart i motsvarande den del nyttjanderätten har överförts till köparen (leasegivaren), och köparen (leasegivaren) redovisar köpet av den underliggande tillgången enligt tillämpliga standarder (t.ex. IAS 16 för köp av en materiell anläggningstillgång) och leasingavtalet enligt redovisningsmetoden för leasegivare i IFRS 16. Om behållningen från försäljningen inte avspeglar tillgångens verkliga värde eller om leaseavgifterna inte är marknadsmässiga görs justeringar för att avspegla en förskottsbetalning av leaseavgifter eller ytterligare finansiering som tillhandahålls av köparen (leasegivaren). Om dessa kriterier inte är uppfyllda fortsätter säljaren (leasetagaren) att redovisa den underliggande tillgången och redovisar en finansiell skuld med avseende på erhållna försäljningsintäkter, och IFRS i fokus 7
redovisar köparen (leasegivaren) en finansiell tillgång med avseende på den gjorda betalningen. Båda parter redovisar sedan det finansiella instrumentet enligt IFRS 9 Finansiella instrument (eller, om den standarden ännu inte har börjat tillämpas, IAS 39 Finansiella instrument: Redovisning och värdering). Övergångsbestämmelser Standarden är tillämplig på räkenskapsår som börjar den 1 januari 2019 eller senare. Tidigare tillämpning är tillåten för företag som tillämpar IFRS 15 Revenue from Contracts with Customers per eller före datumet för den första tillämpningen av denna standard. Standarden innehåller särskilda övergångsbestämmelser avseende definitionen av ett leasingavtal, innebärande att den slutsats som drogs enligt IAS 17 och IFRIC 4 Fastställande av huruvida ett avtal innehåller ett leasingavtal på avtal som tecknats före datumet för den första tillämpningen av IFRS 16 inte behöver göras om, värderingen av tillgångar med nyttjanderätt och leasingskulder, innebärande ett undantag från fullständig retroaktiv beräkning av dessa belopp, sale and leaseback-transaktioner före datumet för den första tillämpningen. Dessa ska inte omprövas, istället kräver standarden att sådana transaktioner redovisas baserat på slutsatsen som drogs enligt IAS 17 om huruvida transaktionen var en sale and leaseback-transaktion som resulterade i ett operationellt leasingavtal eller ett finansiellt leasingavtal, och belopp som tidigare redovisats vid rörelseförvärv som tillgång eller skuld avseende förmånliga eller oförmånliga villkor för operationella leasingavtal. Dessa ska bokas bort från rapporten över finansiell ställning och justera det redovisade värdet för den tillhörande tillgången med nyttjanderätt med motsvarande belopp. En leasetagare kan tillämpa denna standard antingen med fullständig retroaktivitet eller en modifierad retroaktiv ansats. Om den senare ansatsen väljs ska inte den jämförande informationen räknas om och den ackumulerade effekten av att tillämpa standarden för första gången redovisas som en justering av ingående balans för balanserade vinstmedel, eller annan komponent i eget kapital enligt vad som är tillämpligt, när standarden tillämpas första gången. IFRS i fokus 8