Allvarlig barnmisshandel en studie av polisanmälda fall i ett svenskt polisdistrikt. Eva-Maria Annerbäck* Charlotta Lindell**

Allvarlig barnmisshandel en studie av polisanmälda fall i ett svenskt polisdistrikt Eva-Maria Annerbäck* Charlotta Lindell** Rapport nr 27 januari 2007 * Socionom/Leg psykoterapeut/doktorand ** F.D. Ingår i Barn- och ungdomspsykiatriska klinikens vetenskapliga rapportserie. Copyright: Avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri, Institutionen för molekylär och klinisk medicin, Hälsouniversitetet, 581 85 Linköping

SAMMANFATTNING... 3 INTRODUKTION... 4 Förekomst av barnmisshandel... 4 Dödligt våld mot barn... 5 Mörkertal... 5 SYFTE... 5 MATERIAL OCH METOD... 6 Material... 6 Metod... 7 Definitioner... 7 Etiska överväganden... 7 Statistiska metoder... 7 RESULTAT... 8 Skador... 8 Polisanmälningar... 8 Barnen...9 Misstänkta förövare... 9 Rättsprocessen... 10 Socialtjänstens tidigare kännedom om barnen och familjen... 11 DISKUSSION... 11 Invändningar/Begränsningar... 12 Tolkning... 12 REFERENSER... 13 2

3 Sammanfattning Syfte: Att undersöka karakteristiska drag hos allvarlig barnmisshandel och eventuella skillnader i jämförelse med lindrigare fall. Metod: Polisanmälningar under åren 1986-1996 i ett svenskt polisdistrikt studerades (N=363). De allvarliga fallen (n=20) valdes ut och analyserades. En jämförelsegrupp skapades bland fallen utan kroppsskada. Förutom polisrapporterna analyserades barnens akter hos socialtjänsten samt domar i förekommande fall. Resultat: 14 % av fallen utgjordes av allvarlig barnmisshandel. De misstänkta förövarna utgjordes av socialt utsatta personer i båda grupperna. I de allvarliga fallen var det mer vanligt att myndigheter gjort polisanmälan medan biologiska föräldrar i separerade familjer oftast gjort anmälan i de lindrigare fallen. Socialtjänsten hade tidigare kännedom om många av barnen och familjerna i båda grupperna. Barnen i undersökningsgruppen bodde oftare med båda sina biologiska föräldrar. I hälften av de allvarliga fallen ledde anmälan till fällande dom, medan inget av de lindriga fallen gjorde det.

4 Introduktion Förekomst av barnmisshandel I Sverige har kroppslig bestraffning av barn, aga minskat till följd av opinionsbildning och allmänpreventiva insatser. Allvarligare former av barnmisshandel, som lett till kroppsskada, har däremot inte genomgått samma minskning (1). I detta avseende tycks de båda formerna av barnmisshandel vara olika fenomen som styrs av olika faktorer. Denna studie fokuserar på allvarlig barnmisshandel i syfte att undersöka bakgrundsfaktorer, karakteristiska drag och eventuella skillnader i förhållande till lindrigare former. Begreppet barnmisshandel används i Sverige för att beteckna ett brett spektrum av övergrepp mot barn och omfattar fysiskt såväl som psykiskt våld mot barn, sexuella övergrepp och att vara vittne till familjevåld (1). Här används begreppet barnmisshandel i betydelsen att en förälder eller annan omsorgsperson utsätter barn för fysiskt våld. Antalet anmälningar till polisen om misshandel mot barn i Sverige fyrdubblades från början av 80-talet till slutet av 90-talet (2). Mot denna bakgrund tillsattes 1998 en statlig kommitté med uppdrag att utreda frågan om barnmisshandel, som kom med sitt slutbetänkande 2000 (1). I rapporten konstateras att, vid jämförelser internationellt är kroppslig bestraffning i allmänhet mer ovanlig i Sverige, även jämfört med övriga nordiska länder, medan det inte tycks vara någon skillnad i jämförelse med övriga nordiska länder vad gäller förekomst av allvarlig barnmisshandel. I en studie som jämförde våld mot barn i USA och Sverige 1976-1980 (3) intervjuades drygt 1000 föräldrar i respektive land med instrumentet Conflict Tactic Scales (4). Allmänt rapporterade föräldrar i Sverige mindre våld mot barn än i USA 51,3 % respektive 79.2 %, men när det gällde allvarligt våld fanns ingen signifikant skillnad, utan ca 4 % av barnen i båda länderna riskerade enligt studien att utsättas för allvarligt våld. År 2000 genomfördes i Sverige (2) en bantad men i övrigt identisk studie med samma instrument. På den allmänna frågan om föräldern använt sig av någon form av fysisk bestraffning under det sista året hade en stor minskning skett sedan 1980, 8,3 % svarar ja 2000 jämfört med 51,3 % 1980. När det gäller det mer svårartade våldet är siffrorna däremot mer osäkra. Troligen har ingen minskning skett vad gäller allvarligt våld mellan de båda undersökningstillfällena (2). I en studie av Child Abuse Registers i England och Wales (5), beskrivs förekomst av barnmisshandel i dessa länder 1983-1987. Allvarlighetsgraden indelades i tre kategorier: dödlig, allvarlig och moderat fysisk skada. Av totalt 4037 skadade barn utgjorde fallen med dödlig utgång 0,6 % och de med allvarliga skador 9 %. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har genomfört en kartläggning av polisanmälda fall av misshandel mot barn 0-6 år under åren 1990-1997 i Sverige (6). Andelen allvarligt eller mycket allvarligt skadade utgörs av 12 %, medan 19 % saknar skador. Två tredjedelar av barnen levde i familjer där föräldrarna var separerade. Drygt hälften av anmälningarna gjordes av en biologisk förälder. Läkares eller annan vårdpersonals anmälningar avsåg i högre utsträckning offer med allvarliga skador. Gärningsmännen utgjordes till två tredjedelar av män. Förövarna var biologiska föräldrar till barnen i 85 %. Den största andelen av förövarna hade sämre ekonomi och lägre utbildning än befolkningen i övrigt. De utrikesfödda var

5 överrepresenterade. I den här studien var nästan hälften av gärningsmännen lagförda för brott innan de anmäldes för barnmisshandel. Dödligt våld mot barn Den yttersta konsekvensen av allvarlig barnmisshandel kan vara att barnet omkommer av de tillfogade skadorna. I Sverige har genomförts en studie av alla barn under 15 år som fallit offer för dödligt våld under åren 1965-1999 (7). Förälder kunde fastställas som förövare i 75 % av fallen. I snitt hade 7 barn per år dödats av biologisk förälder eller styvförälder. Ingen tendens till ökning eller minskning har kunnat iakttas under perioden. Endast ett fåtal av dödsfallen (18 av 201) var ett resultat av misshandel i vanlig bemärkelse. Istället var det vanligare att barnen stryptes/kvävdes, dränktes eller sköts det vill säga dog till följd av handlingar med direkt uppsåt att döda. Dessa prevalenssiffror samstämmer väl med en tidigare svensk studie som genomförts 1971-1980 (8) och Socialstyrelsens sammanställning av våld mot barn i patient- och dödsfallregistret som genomfördes 2004 (9). Mörkertal Mörkertalen är stora vad gäller förekomst av barnmisshandel, vilket diskrepansen mellan självrapporterade erfarenheter i olika studier och anmälningar till polis talar för. Exempelvis svarar en tredjedel av alla tjugoåringar 2002, att de någon gång utsatts för kroppslig bestraffning av någon vuxen (4) medan antalet polisanmälda misshandelsbrott i landet under 1992 utgjorde ca 3000 eller ca 0.2 % (10). Barnmisshandel är ett brott som i första hand begås i hemmet och som inte bevittnas av utomstående. Avslöjande förutsätter antingen att någon utomstående vuxen uppmärksammar barnets skador eller att barnet själv kan berätta. Många fall av allvarlig barnmisshandeln torde främst kunna upptäckas inom barnsjukvården. Speciellt gäller detta de minsta barnen, som inte kommer i kontakt med andra vuxna i skola eller barnomsorg och som inte kan berätta om sin situation. Avslöjande av våld mot dessa är beroende av den diagnostiska skickligheten hos barnsjukvårdens personal (11, 12) och deras benägenhet att göra anmälningar till socialtjänsten. Kunskapsutveckling och forskning på området barnmisshandel försvåras av att det i Sverige inte finns specifika register över barnmisshandelsfall. Myndigheter på lokal och nationell nivå kan inte med hänsyn till bestämmelserna i personuppgiftslagen föra register vare sig över anmälningar om barnmisshandel eller över uppföljningsregister av utredda fall, där man befarar att barn även fortsättningsvis kan fara illa (13). Hos polismyndigheten förs register över polisanmäld misshandel mot barn, men som kunskapskälla är denna bristfällig. Registren omfattar enbart barn upp till 15 år, medan vi annars definierar barn som personer upp till 18 år och det framgår heller inte vem som är förövare och i samma statistik blandas fall, där föräldrar och andra vuxna slår barn med fall där barn slår barn. Syfte Syftet med denna studie är att undersöka förekomsten av allvarlig barnmisshandel genom analys av polisanmälda fall. Skiljer sig allvarlig barnmisshandel från lindrigare fall och i så fall hur? Vilka är barnen som utsätts och vilka är förövarna? Studien syftar också till att studera barnens skador och hur de tillfogats och vem som uppmärksammar barnens situation genom att anmäla till polis och/eller socialtjänst. Slutligen att undersöka i vilken utsträckning

6 polisanmälningarna leder till åtal och domar och hur dessa relaterar till förekomst av och innehåll i förhör med barn respektive misstänkt förövare i förundersökningen. Material och metod Material Alla polisanmälningar om misstänkt våld mot barn i ett utvalt polisdistrikt under åren 1986 till 1996 har tidigare samlats in (14) och analyserades på nytt i denna studie. Polisdistriktet består av fyra kommuner, varav en större stad, några mindre orter samt landsbygd, men totalt 144817 invånare år 1986 och 159027 invånare år 1996. Det totala antalet polisanmälda fall av våld mot barn var 363 och 145 av dessa rörde fysisk misshandel utförd av en omsorgsperson. I de övriga fallen var förövaren ett annat barn (n=176) eller annan okänd vuxen (n=42). Inledningsvis valdes fallen med dokumenterad skada ut och analyserades sedan vidare för att se vilka som motsvarade kriterierna för allvarlig barnmisshandel. Misstänkt barnmisshandel av vårdnadshavare N = 145 Dokumenterad skada n = 75 Ingen skada n = 70 Bortfall n = 3 Allvarlig skada n= 23 Undersökningsgrupp n = 20 Jämförelsegrupp n = 20 Figur 1. Material Den grupp som utgör undersökningsgrupp består av 20 fall av allvarlig barnmisshandel, det vill säga 14 % av totala antalet polisanmälda fall och 27 % av fallen med dokumenterad skada. I de fall som utgör bortfall är bakgrunden till skadan alltför osäker, för att här betraktas som misstänkt misshandel. För att skapa en jämförelsegrupp valdes 20 fall slumpmässigt ut bland fallen utan dokumenterad skada.

7 Metod Studien baseras till största delen på den information som finns i polisens rapporter. Dessa innehåller anmälan, förhör med barnet, förhör med den misstänkte och förhör med andra personer som kan haft kännedom om händelsen/händelserna som syskon, föräldrar, släktingar, lärare, grannar etc. Polisrapporterna innehåller i vissa fall också uttalanden av medicinsk personal och bilagor som beskriver de medicinska skadorna, rättsintyg och även uttalanden av andra experter. I de mer allvarliga fallen är polisrapporterna mer omfattande och innehåller mer information än i de lindrigare, där utredningen kanske avbrutits på ett tidigt stadium. För att kunna följa den rättsliga hanteringen av fallen studerades även förekomst av åtal samt domar i förekommande fall. Slutligen har barnens akter hos Socialtjänsten studerats i syfte att klarlägga vilken kännedom om barnen och familjerna, som funnits före den aktuella polisanmälan. Vad gäller socioekonomisk tillhörighet har denna klassificerats enligt Statistiska centralbyråns socioekonomiska indelning, SEI (15). Definitioner Barnmisshandel avser fysiskt våld mot ett barn utfört av en omsorgsperson. Definitionen av allvarlig barnmisshandel grundar sig i denna studie på följande kriterier; - Påvisbar kroppsskada skall föreligga och den skall vara belagd i rättsintyg eller annat intyg av läkare - Skadan skall vara allvarlig till sin natur antingen genom att den inneburit ett allvarligt fysiskt hot eller ge indikation på att den tillfogats genom användande av tillhygge eller tyda på upprepat våld som exempelvis blåmärken av olika ålder. - Handlingen i sig har inneburit en allvarlig fara, som vid mordförsök, även om den kroppsliga skadan inte kan sägas vara allvarlig. Definition utgår från brottsbalken (16) där misshandel dels definieras utifrån uppkommen skada och dels utifrån själva gärningen, där betecknas misshandel som grov, om gärningen innebar fara för livet eller visade prov på särskild hänsynslöshet eller råhet. En liknande definition används i en brittisk studie studien av Dale, Green och Fellows (17). Med etnicitet avses personens härkomst utlandsfödd eller född i Sverige. Omsorgsperson avser förälder eller person som i förälders ställe har omsorgsansvar för barnet vid tidpunkten för övergreppet. Etiska överväganden Tillstånd att ta del av polisrapporter respektive socialakter har givits av polismyndighet och socialnämnd. Studien är godkänd av etiska kommittén vid Hälsouniversitetet i Linköping (Dnr 98321 och 03-182 ). Statistiska metoder Resultaten i studien är huvudsakligen presenterade som frekvenser och procentsatser. För jämförelse mellan grupper har Chi-två test använts.

8 Resultat Skador Skadorna har dokumenterats av rättsläkare i 13 av fallen, av specialist i barnmedicin i 5 fall och av annan läkare i 2 fall. I två av fallen var incidenterna mycket allvarliga, även om barnen enbart hade ringa skador. Två barn, som hade öronskador, hade tillfogats dessa av förälder, för att framkalla symtom, en form av barnmisshandel som kallas Munchausen Syndrome by Proxy (18). I jämförelsegruppen hade inget av barnen dokumenterade skador. Tabell 1. Dokumenterade skador på 20 barn i undersökningsgruppen Dokumenterade skador/typ av skada blåmärken och sårskador som tyder på upprepat våld 7 skador efter slag med tillhyggen 4 (livrem, basebollträ, sladdar, käpp) öronskador 3 brännskada 1 knivsår och bett 1 underbensfraktur 1 avslitet hår 1 olika upprepade skador 1 (fraktur, hjärnskakning, blåmärken) lätt haltande, skrubbsår och blåmärken 1 Polisanmälningar Vem som gjort polisanmälan redovisas i tabell nedan. Tabell 2. Anmälningar till polis Anmälare Undersökningsgrupp Jämförelsegrupp Myndighet 16 8 p=0.01 Privatperson 4 12 Endast ett fall i undersökningsgruppen anmäldes av en biologisk förälder, medan privatpersoner utgjorde den största gruppen av anmälare i jämförelsegruppen och hälften av alla fall anmäldes av en biologisk förälder. Biologiska föräldrar i separerade familjer utgjorde huvudgruppen av anmälarna i denna grupp. I de 12 fallen i undersökningsgruppen som polisanmälts av socialtjänsten har anmälan enligt Socialtjänstlagen till socialtjänsten gjorts av sjukhuspersonal som barnläkare och kurator i 5 fall, av daghem respektive skola i 2 fall och internt inom socialtjänsten (socialjouren) i 1 fall samt av privatperson i 4 fall (förälder, släkt och 2 anonyma). I jämförelsegruppen har anmälan till polis gjorts av socialtjänsten i 6 fall och anmälan till socialförvaltningen har i dessa gjorts av skolan i två fall, av privatperson i två fall och i resterande två saknas uppgift om detta.

9 Barnen I undersökningsgruppen såväl som i jämförelsegruppen fanns något fler pojkar (n=12) än flickor (n=8) bland barnen som utsatts för misshandel. Barnens åldrar framgår av figur 2. Ålder barn 7 6 5 antal 4 3 u-grupp jmf-grupp 2 1 0 0 2 3 5 6 8 9 11 12 14 >14 år Figur 2. Barnens åldrar Majoriteten av barnen i undersökningsgruppen (60 %) levde vid misshandelstillfället med två biologiska föräldrar, vilket var fallet för hälften så många i jämförelsegruppen. Tabell 3. Barnets boende vid misshandelstillfället Boende hos Undersökningsgrupp Jämförelsegrupp Båda biol. föräldrarna 12 6 p=0,06 I andra familjetyper 8 14 Misstänkta förövare Totalt fanns 25 misstänkta förövare i undersökningsgruppen, då två personer var misstänkta i fem fall. I jämförelsegruppen fanns 20 misstänkta förövare.

10 Tabell 4. Misstänkta förövare Allvarliga fall Undersökningsgruppen Fall utan skada Jämförelsegruppen Män 45 % 55 % Kvinnor 30 % 40 % Två misstänkta förövare 25 % 5 % Biologiska föräldrar 85 % 85 % Låg socioekonomisk ställning ( ej facklärda arbetare ) 95 % 55 % Saknar förvärvsarbete 50 % 50 % Utlandsfödda 50 % 50 % n=16 n=19 Något fler män än kvinnor var misstänkta förövare, och det var vanligast att de biologiska föräldrarna misstänktes (85 %). Hälften av förövarna saknade förvärvsarbetet och hälften var utlandsfödda. Rättsprocessen I båda grupperna har 12 av barnen hörts och 9 i undersökningsgruppen respektive 8 i jämförelsegruppen vidgår misshandel. De totalt 16 barn som inte hörts tillhör alla de yngsta åldersgrupperna och tio är fem år eller yngre och resterande 6 är under 8 år. Av de misstänkta förövarna har 20 i undersökningsgruppen hörts. Erkännanden har förekommit i alla fall, där åtalet lett till dom. 17 av de misstänkta förövarna i jämförelsegruppen har hörts. Samtliga av dessa förnekar misshandel, även om två medger våld i uppfostringssyfte. I de tio fall som lett till fällande dom är brottsrubriceringen misshandel i 7 fall, grov misshandel i två och mordförsök i ett. =9. Tabell 5. Rättsprocessen Allvarliga fallen /Undersökningsgruppen N=20 Barnförhör 12 12 Fallen utan skada /Jämförelsegruppen N=20 Åtal 11 0 Dom varav Dagsböter Fängelse Rättspsykiatrisk vård Förhör av den misstänkte 10 6 3 (1 mån, 2,5 resp 5 år) 1 20 förövare hörda 17 förövare hörda 0

11 Socialtjänstens tidigare kännedom om barnen och familjen Undersökningsgruppen I fallen av allvarlig barnmisshandel var 14 (70 %) av barnen kända av Socialtjänsten redan före den nu aktuella polisanmälan. Totalt rörde det sig om 21 tidigare anmälningar rörande dessa barn från barnavårdscentral (6), barnomsorg (3), vårdcentral (2), mödravårdscentral (1), hemvårdspersonal (1). I fem fall hade privatpersoner anmält och slutligen fanns egenanmälan i tre fall. De tidigare anmälningarna hade gällt barnmisshandel i lindigare former i 8 av fallen, varav hälften då rörde andra misstänkta förövare än de nu aktuella. Övriga anmälningar påtalade behov av stödinsatser utifrån kännedom om omsorgssvikt, lägenhetsbråk, hustrumisshandel och hot om kidnapping av barnet. I tre fall har behov av stöd i form av barnsomsorg och social hemhjälp i pressade familjesituationer påtalats. Jämförelsegruppen I fallen utan dokumenterad skada var 10 (50 %) tidigare kända hos Socialtjänsten. I fem av fallen hade anmälningar gjorts av myndigheter som skolsköterska, barnklinik, kommunens flyktingmottagning, BB och vuxenpsykiatri. I tre fall har föräldrar själva anmält behov av stödinsatser och i två saknas uppgift om hur socialtjänsten fått kännedom om familjen. Av de tidigare anmälningarna gällde tre misstänkt barnmisshandel. I fem fall har man iakttagit försummelse av barnen och behov av stödinsatser till föräldrar, utifrån problem i familjen som missbruk, hustrumisshandel och förälders egen problematik. I två fall har föräldrar begärt hjälp på grund av samarbetssvårigheter. Diskussion Resultaten bekräftar tidigare studier avseende andelen allvarliga fall. På grund av skillnader i definitioner är dock direkta jämförelser osäkra (5, 6). Att de misstänkta förövarna i huvudsak utgjordes av biologiska föräldrar, som hade en klar överrepresentation av socialt utsatta grupper vad gällde förvärvsfrekvens, socioekonomisk tillhörighet och etnicitet bekräftar också vad som tidigare framkommit. Barnen, som utsatts för allvarlig barnmisshandel, bodde oftast med båda sina biologiska föräldrar, vilket skiljer sig från BRÅ:s kartläggning av alla typer av polisanmälda fall 0-6 år, där flertalet barn levde i familjer med separerade föräldrar (6). Anmälan till polis har gjorts av myndigheter i en majoritet av fallen och socialtjänsten står för största andelen. De allvarliga fallen skiljer sig i detta avseende jämfört med tidigare kartläggning i Sverige, där drygt hälften av alla anmälningar gjordes av förälder (6). För att socialtjänsten skall få kännedom om att barn far illa måste anmälan ske till dem och även här dominerar myndigheter bland anmälarna. Barnen som varit utsatta för allvarlig misshandel är i stor utsträckning tidigare kända av socialtjänsten. Förundersökningarna hos polis om allvarlig barnmisshandel har lett till åtal och fällande domar i hälften av fallen av allvarlig barnmisshandel. Förekomst av åtal och dom är inte korrelerat till huruvida barnet i förhör berättat om misshandel eller ej, utan tycks beroende av huruvida den misstänkte erkänner brottet och att annan bevisning som att skadedokumentation och ibland vittnesuppgifter finns. Jämförelsegruppen som polisanmälts, men som saknar dokumenterade skador visar i många avseenden likheter med undersökningsgruppen, där dokumentation finns om allvarlig barnmisshandel. Resultaten här visar alltså inte de skillnader som studier från andra länder gjort och som föranlett antagandet att lindrigare och allvarligare våld tycks vara två

12 relaterade men olika fenomen (19). De skillnader som faktiskt föreligger mellan grupperna rör barnens boende, anmälningsmönster samt förekomst av åtal/dom. I fallen utan skada har ingen av anmälningarna lett till fällande dom och i hela resterande materialet förekommer endast tre domar bland fall med lindrig skada. Invändningar/Begränsningar De slutsatser man kan dra av resultaten av denna studie begränsas av, att de enbart härrör från polisanmälda fall av barnmisshandel. Det finns en risk att mörkertalen för socialt väletablerade familjer är än större. Socialt utsatta grupper är i fokus för myndigheters intresse i högre utsträckning än andra grupper i samhället och blir troligen oftare misstänkta för brott. Inte desto mindre finns mycket att lära genom att systematisera kunskap om dessa fall. Tolkning Ett observandum i resultaten är den stora skillnaden i anmälningsmönster mellan de båda grupperna. Myndigheter som barnsjukvård och skola ser och agerar i mer allvarliga fall, medan det i de mer lindriga fallen inte finns några skador att upptäcka. Barn berättar heller inte om missförhållanden i hemmet i någon större utsträckning. De lindrigare fallen anmäldes ofta av biologisk förälder i separerade familjer. Att föräldrar, som inte lever tillsammans anmäler varandra när missförhållanden råder för barnen, kan utgöra ett skydd, som barnen i sammanhållna familjer med två biologiska föräldrar saknar. För de sammanboende föräldrarna kan det upplevas som betydligt svårare och kanske hotfullt att anmäla den andra föräldern till myndigheter som polis och socialtjänst, om barnen far illa. En annan vanlig tolkning av att separerade biologiska föräldrar anmäler varandra är, att de gör detta som ett led i en separationskonflikt. Resultaten här visar dock, att det även i dessa fall handlar om barn i risk. Skillnaden mellan grupperna kan i första hand vara, i vilket skede av processen anmälan sker, så att de mer lindriga fallen anmäls i ett tidigare skede av en eskalerande process än de allvarliga. Detta indikerar att alla anmälningar om barnmisshandel är att betrakta som allvarliga varningssignaler på att barn far illa. Att barn med allvarliga skador till följd av misshandel tidigare presenterats med mindre skador bekräftas även i en amerikansk studie (20). I Sverige, där förekomsten av våld mot barn minskat drastiskt och där attitydförändringarna varit genomgripande (4), är dessutom våld mot barn idag i sig ett så avvikande beteende, att företeelsen i alla former måste betraktas som allvarlig. Att mindre än en tiondel av alla polisanmälda fall leder till åtal och dom visar att den rättsliga processen ensam inte är någon lösning, utan samhället behöver ytterligare instrument att skydda och hjälpa utsatta barn. Det krävs ett omhändertagande, där andra myndigheter självständigt bedömer barnens situation och behov samt familjernas möjligheter och begränsningar, utan att luta sig mot vad polisutredningen visar i skuldfrågan. Tack till Denna studie har kunnat genomföras tack vare ekonomiskt bistånd från Brottsoffermyndigheten.

13 Referenser 1. Statens offentliga utredningar. Barnmisshandel Att förebygga och åtgärda. Stockholm: SOU 2001:72 2. Statens offentliga utredningar. Barn och misshandel En rapport om kroppslig bestraffning och annan misshandel i Sverige vid slutet av 1900-talet. Stockholm: SOU 2001:18 3. Gelles RJ, Edfeldt AW. Violence towards children in the United States and Sweden. Child Abuse and Neglect 1986;10:501-10 4. Straus MA. Measuring intrafamily conflict and violence: The Conflict Tactic Scales (CT). Journal of Marriage and the Family 1979;41:75-88 5. Creighton SJ, Noyes P. Child Abuse Trends in England and Wales 1983-1987. London: National Society for the Prevention of Cruelty to Children (NSPCC);1989. 6. Brottsförebyggande rådet. Barnmisshandel En kartläggning av misshandel av små barn. Stockholm: Fritzes förlag;2000:15, 7. Nordlund J, Temrin H. Barn som dödas av sina föräldrar. Apropå 2003;2 8. Somander LK, Rammer LM. Intra- and extrafamilial homicide in Sweden 1971-1980. Child Abuse and Neglect 1991;15:45-55 9. Socialstyrelsen. Statistik över avsiktligt våld mot barn. Stockholm:2004-107-12 10. Brottsförebyggande rådet. Årsstatistik 1992. Available from: http://www.bra.se 11. Lundin B, Croner S. Munchausen by proxy- a literature rewiew and Swedish case histories. Läkartidningen 2001;98:2302-11 12. Hedbäck S. Vårdprogram om barnmisshandel tvingar doktorn att ta ställning. Läkartidningen 2003;100:822-3. 13. Personlig kommunikation 2006-06-19, Per Ödman, Socialstyrelsen, Stockholm 14. Lindell C, Svedin CG. Physical child abuse in Sweden: A study of police reports between 1986 and 1986. Soc Psychiatry Psychiatr Epidemiol 2001;36:150-157 15. Statistiska centralbyrån. Sociekonomisk indelning (SEI). Stockholm: 1982:4 (nytryck 1984) 16. Svensk lag. Brottsbalken kap 3. Svensk författningssamling. 17. Dale P, Green R, Fellows R. What really Happened. London: National Society for the Prevention of Cruelty to Children (NSPCC); 2002. 18. Bodegård G. Munchausen by proxy syndromet. Läkartidningen 2001. Publicerad online 2001-05-09. 19. Bardi M, Borgognini-Tarli SM. A survey on parent-child conflict resolution: intrafamily violence in Italy. Child Abuse and Neglect 2001;6:839-53 20. Hornor G. Physical abuse: Recognition and reporting. Journal of Pediatric Health Care 2005;19:4-11