Att kunna se, att våga se

Transkript

1 Att kunna se, att våga se En studie om ungdomar som begått sexuella övergrepp anmälda till socialtjänst i Malmö, Lund och Kristianstad under 2011

2 Materialet är framtaget av Sexuell hälsa inom Sociala resursförvaltningen i Malmö stad och i samverkan med Cecilia Kjellgren, socionom/ dr med vet Linnéuniversitetet, Institutionen för socialt arbete Materialet är framtaget med ekonomiskt stöd från statsanslaget, Insatser mot hiv, aids och andra smittsamma sjukdomar, som syftar till att nå målen i den Nationella strategin mot hiv/aids och vissa andar sjukdomar. (Prop, 2005/06:60)

3 Inledning Verksamheten Sexuell hälsa inom Malmö Stad arbetar efter en handlingsplan- och strategi som beslutats av kommunfullmäktige. För att nå de mål som finns inom de olika områden som innefattas krävs samverkan, dialog och ny kunskap. Ett av de programmål som inkluderas är Sexuellt våld där unga som begått sexuella övergrepp får anses som en viktig målgrupp. Detta är något som även Malmö kommissionens rapport (2013) understryker genom att uttala vikten av att prioritera förebyggande arbete mot sexuella övergrepp, samverkan och ökad kompetens kring barn i risk för ohälsa och som far illa. De som ofta möter dessa barn och unga i risk för ohälsa och som far illa är yrkesverksamma inom socialtjänsten. Ett styrdokument för deras arbete är Individ och familjeomsorgsplanen (2010). I planen framgår att det måste finnas olika arbetssätt och metoder som möter brukarens individuella behov utifrån en evidensbaserad praktik. Gällande unga som begått sexuella övergrepp finns idag en mycket begränsad kunskap då det endast tidigare har genomförts en större undersökning i Sverige En undersökning som författats av Cecilia Kjellgren som dessutom samlat in, sammanställt och analyserat materialet som ligger grund för denna undersökning. Förhoppningen är att resultatet kan bidra med en pusselbit som kan medverka till att förverkliga de intentioner som uttrycks i Handlingsprogrammet för Sexuell hälsa, Malmö Kommissionens rapport och Individ och familjeomsorgens plan. Vilket i praktiken innebär en början till utveckling av förbyggande metoder, en möjlighet till tidigare upptäckt och bättre förutsättningar för rätt insatser för de barn unga som begått sexuella övergrepp.

4 Tidigare forskning Uppmärksamheten kring att ungdomar (12-17 år) begår sexuella övergrepp har ökat under de senaste femton åren. Studier med olika metodologi har undersökt antalet ungdomar som självrapporterar att de tvingat någon till sex, antalet ungdomar som självrapporterar att de varit utsatta av en ung förövare och antalet unga som begått övergrepp och anmälts till socialtjänsten som sammantaget kan kunskap om fenomenet. I en svensk gymnasiestudie (n= 4217) uppger 5,2% av de 18-åriga pojkarna och 1,0 % flickorna att de begått någon typ av penetrerande sexuellt övergrepp under tonåren (Kjellgren et al., 2010). Malmö var en av fem deltagande städer i studien. Prevalenstalet för gymnasiepojkar i Malmö ligger något högre, 6,6 %, än för den totala undersökningsgruppen och för gymnasieflickor i Malmö något lägre, 0,9 %, än för den totala undersökningsgruppen. Antalet ungdomar som rapporterar att de varit utsatta för en ung förövare är betydande. I en svensk gymnasiestudie (Priebe & Svedin, 2009) uppger omkring 40 % av de som varit utsatta för penetrerande sexuella övergrepp att förövaren var en ung person. I en tidigare studie har antalet unga (12-17 år) som begått sexuella övergrepp och som anmälts till socialtjänsten i samtliga kommuner i Sverige undersökts. Totalt anmäldes 197 pojkar under undersöksåret (2000) och incidenstalet beräknades till 0,06 % bland pojkar i de aktuella åldrarna (Kjellgren & Wassberg, 2002). Polisanmälningar om unga som begått övergrepp har fyrdubblats från år 2000, då den tidigare socialtjänstundersökningen genomfördes, till år Den aktuella undersökningen genomfördes under 2012, och samma formulär användes som i tidigare enkätstudie (Kjellgren & Wassberg, 2002). Socialsekreterare i samtliga stadsdelar i Malmö ombads besvara enkäten. Frågorna är fokuserade på ärenden aktualiserade under 2011 som rör unga flickor och pojkar (11-17 år) som misstänks ha begått sexuella övergrepp. Enkäten föregicks av muntlig och skriftlig information till chefer och annan personal. För att få in optimalt med enkäter skickades också ett antal påminnelser. Resultat Stadsdelarna i Malmö rapporterade att totalt sex pojkar aktualiserats under undersökningsåret för misstanke att de begått sexuella övergrepp. För att undvika att enskilda individer skulle kunna identifieras i resultatredovisningen och för att få möjlighet att jämföra förekomsten mellan kommuner genomfördes en liknande datainsamling i Kristianstads kommun och vid Barnahus i Lund (upptagningsområde är kommunerna: Eslöv, Hörby, Höör, Kävlinge, Lomma, Lund och Staffanstorp).

5 Kristianstads kommun rapporterade att nio pojkar aktualiserats och Lunds Barnahus att tio pojkar aktualiserats det aktuella undersökningsåret. Undersökningsgruppen består av totalt 25 individer. Bakgrundsfaktorer Ungdomarna var mellan i genomsnitt 14.4 år (sd=1.9). Vissa skillnader mellan orterna identifierades med lägre medelålder i Kristianstad 13,7 och högst i Malmö 15,0. I tidigare enkätstudie (Kjellgren & Wassberg, 2002) var genomsnittsåldern 14,9 år. Tio av ungdomarna (40%) hade invandrat till Sverige eller hade föräldrar som invandrat. Två av ungdomarna hade själva kommit från ett annat land (ensamkommande flyktingbarn eller adopterad). Fem har invandrat tillsammans med föräldrar och tre har föräldrar som invandrat till Sverige. Sex av ungdomarna av annan härkomst kom från Malmö och fyra från Lund. I tidigare enkätstudie (Kjellgren & Wassberg, 2002) var andelen ungdomar som hade föräldrar och/eller själva hade annan härkomst 26%.

6 En tredjedel av ungdomarna (36 %) var inte tidigare kända av socialtjänsten. Bland de som tidigare haft kontakt med socialtjänsten var tio (40 %) kända pga egen utsatthet för skadlig behandling/försummelse. Sex var tidigare kända pga ett eget utagerande beteende. För fyra ungdomar var både eget beteende och egen utsatthet orsak till tidigare kontakt. I tidigare enkätstudie (Kjellgren & Wassberg, 2002) var färre tidigare kända av socialtjänsten och majoriteten pga utagerande beteende. Bland ungdomarna som begått övergrepp hade en fjärdedel gått i särskola. Nio (36 %) hade en neuropsykiatrisk diagnos som ADD, ADHD, autism. Elva (44 %) hade antingen utvecklingsstörning eller neuropsykiatrisk diagnos. Det sexuella övergreppet Två tredjedelar, 16 (67 %) av offren var flickor. Flickorna som varit utsatta för övergrepp var i genomsnitt något äldre m=10,1 år än pojkarna m=8,6 år, en icke-signifikant skillnad. Offren var i genomsnitt m=9,6 år gamla från 4-16 år. Offren kan delas in i två åldersgrupper, barnoffer (0-11 år) respektive jämnåriga offer (12-16 år). Drygt hälften (55 %) kan karaktäriseras som barnoffer och övriga som jämnåriga offer. I gruppen barnoffer var medelåldern 6 år och bland jämnåriga offer är medelåldern 14 år. Av de åtta pojkar som var offer för övergrepp var fem barn. I tidigare enkätstudie (Kjellgren & Wassberg, 2002) var resultaten likartade vad gäller könsfördelning och åldersgrupper bland offren. En fjärdedel av ungdomarna (n=6) hade utsatt mer än ett offer för sexuella övergrepp, fem av dessa hade begått övergrepp mot barnoffer och en hade utsatt ett jämnårigt offer. I tidigare enkätstudie (Kjellgren & Wassberg, 2002) var andelen likartad och det var också i den undersökningen vanligare att de som utsatt barn hade begått övergrepp mot flera offer. Fem (21 %) av ungdomarna hade begått övergrepp tillsammans med andra (gruppförövare). I denna grupp av ungdomar var det vanligare att man hade haft tidigare kontakt med socialtjänsten och att man hade annan härkomst (fyra av fem ungdomar i gruppen). Inget offer för övergrepp med mer än en förövare var i åldersgruppen barn (0-11 år). Medelåldern för offren för denna typ av övergrepp var 13 år. I tidigare enkätstudie (Kjellgren & Wassberg, 2002) var andelen som hade begått övergrepp i grupp något högre 35 %. Bland de som begått övergrepp mot yngre offer hade förövaren ofta en relation till offret som syskon (42 %) eller släkt (33 %). Bland de som av de som utsatt en jämnårig, var 80 % en bekant. Resultat är likvärdiga med de i tidigare enkätstudie.

7 Samtliga hade utsatt sitt offer för ett övergrepp med fysisk kontakt (sexuella beröringar, samlag eller försök till samlag). I några fall angavs även andra alternativ som blottning och andra oroande sexuella beteenden som djursex. Sju (28 %) hade utsatt sitt offer för våld. Handläggning En tredjedel av fallen anmäldes till socialtjänsten av polisen och en tredjedel av andra professionella. I övriga fall var det offret eller offrets anhöriga som anmälde. För sjutton (68 %) föranledde anmälan att utredning inleddes hos socialtjänsten. Det fanns ingen skillnad i typ av övergrepp eller annan information som förklarar varför man i åtta fall inte inlett utredning. En skillnad som kunde konstateras var att det i samtliga fall när barn (<12år) blivit utsatta för övergrepp inleddes utredning. När det gäller ungdomar som begått övergrepp i grupp har tre av fem blivit föremål för utredning. I tidigare enkätstudie (Kjellgren & Wassberg, 2002) inleddes utredning för 77 % av ungdomarna. I de fall utredning inte inleddes kunde inte orsaken till det förklaras av övriga data i kartläggningen. I den aktuella undersökningen blev sjutton av de tjugofem ungdomarna polisanmälda av socialtjänsten pga övergreppen. För 15 av ungdomar hade man i samband med utredning haft kontakt med barnkriscentrum/barnahus. Utredningen har lett till olika typer av bistånd. För tre av ungdomarna har riskbedömning angetts. Ytterligare fyra har hänvisats till barnkriscentrum/barnahus för samtal, tre har placerats på HVB eller i familjehem och åtta har erhållit individuell behandling

8 och/eller familjebehandling i öppenvård. För två av ungdomarna har behandlingssamtal erbjudits men avböjts. Samråd med BUP förekom för tre (15 %) av ungdomarna och två blev remitterade till BUP. För sex (30 %) av ungdomarna fanns redan en BUPkontakt. För ett av offren förekom samråd med BUP och fem av offren remitterades till BUP för behandling. Diskussion Antalet anmälningar beräknat på befolkning inom de tre olika verksamheterna under undersökningsåret varierar kraftigt. Kristianstad har den minsta befolkningen (ca ) och där aktualiserades nio ärenden, i Lunds Barnahus upptagningsområde som är ca tre gånger större aktualiserades tio ärenden. Malmö som har en totalbefolkning som är knappt fyra gånger större än Kristianstads aktualiserades sex ärenden. Om man använder denna förenklade beräkningsgrund borde det i Malmö ha varit ca 36 ärenden som aktualiserades. Prevalensen i Malmö har tidigare mätts genom en gymnasiestudie (Kjellgren et al., 2010) och där självrapporterar något fler i Malmö än i den totala undersökningsgruppen att de under tonåren begått sexuella övergrepp. Mörkertalet har uppskattats till att nio av tio unga som begått sexuella övergrepp inte blir uppmärksammade av myndigheter (Kjellgren, 2009). Med resultat från aktuell och tidigare undersökning av ungdomar i Malmö kan man anta att mörkertalet minst ligger på den nämnda nivån eller kan vara ännu större. Bakgrundsfaktorer som ålder, etnicitet och tidigare kontakt med socialtjänst avviker inte ifrån tidigare studie. Neuropsykiatriska diagnoser och utvecklingsstörning förekom hos elva (44 %) av ungdomarna. Det understryker behov av att man utformar riskbedömningar, utredning och behandling för ungdomarna medvetet utifrån deras svårigheter. En ökad risk för återfall hos gruppen med kognitiva svårigheter har konstaterats i tidigare forskning, vilket också understryker angelägenheten i att identifiera gruppen och utforma effektiva interventioner. Majoriteten av offer är flickor och de flesta kan karaktäriseras som barnoffer, d.v.s. är yngre än 12 år. En fjärdedel av ungdomarna har utsatt mer än ett offer och det är vanligare bland dem som begått övergrepp mot barn. Barnoffer är ofta syskon eller släkt till den unge förövaren och pojkar som blir utsatta för övergrepp tillhör oftare denna. Knappt 70 % av ungdomarna som anmälts till socialtjänsten pga att de begått övergrepp blev föremål för socialtjänstens utredning. Det finns inga förklarande variabler i materialet till att utredning inte inletts. Samtliga ungdomar har begått allvarliga övergrepp, inga handlingar kan betraktas som bagatellartade. Det är förvånande att man inte inleder

9 utredning för att skapa en stabil grund för sitt ställningstagande för fortsatt handläggning. Man kan kanske konstatera efter utredning att några ungdomar inte behöver någon ytterligare intervention. För de flesta kan man anta att det krävs att man planerar mer eller mindre omfattande stödinsatser. Utredningsarbete med denna typ av ärenden är komplicerat, motstridigt och krävande. Den slutsats som Socialstyrelsen drog 2002 av tidigare kartläggning var att det är anmärkningsvärt att man inte alltid inleder utredning i dessa ärenden. Förhållandet har inte förändrats när man sammanfattar resultatet från denna kartläggning, vilket är förvånande. Denna kartläggning identifierar bättre än tidigare kartläggning gruppens egen sårbarhet i form av kognitiva svårigheter hos närmare hälften av ungdomarna. Det förstärker argumenten att det behövs ett ansvarsfullt och kvalificerat arbete med problematiken ytterst för att förebygga och minska förekomsten av att barn och ungdomar blir utsatta för sexuella övergrepp Referenser Kjellgren, C. Adolescent sexual offending. Prevalence, risk factors and outcome. Lund University, Faculty of Medicine Doctoral Dissertation Series 2009:82. Lund: Lund University. Kjellgren, C., Priebe, G., Svedin, C.G., & Långström, N. (2010). Sexually coercive behavior in young men: Population survey of general and specific risk factors. Archives of Sexual Behavior, 39, Kjellgren, C. & Wassberg, A. (2002). Unga förövare unga offer, en kartläggning av sexuella övergrepp, Socialstyrelsen. Priebe, G., & Svedin, C. (2009). Prevalence, characteristics, and associations of sexual abuse with sociodemographics and consensual sex in a populationbased sample of Swedish adolescents. Journal Of Child Sexual Abuse, 18(1), 19-39