Kommentarer till ett bildstensfragment från Burs gård, Källunge socken, Gotlands kommun och län

Kommentarer till ett bildstensfragment från Burs gård, Källunge socken, Gotlands kommun och län 2005 Per Widerström med analys av Andreas Lundin

Tidsaxel som visar hela bildstenstiden. Vikingatiden brukar traditionellt dateras till att börja år 793 i samband med plundringarna av klostret vid Lindisfarne. 1066 tar vikingatiden slut i och med slaget vid Hastings. Detta har sannolikt inte påverkat Gotland nämnvärt, men så är dateringen satt ur ett större perspektiv. För Gotlands vidkommande är det nog mer rimligt att sätta slutet något senare, kring 1140 istället för 1066.

Gotlands bildstenar Inledning En förhistorisk konstskatt och informationskälla, nära nog unik för Gotland, utgörs av de många bildstenar som rests på ön. Traditionen går tillbaka åtminstone till 400-talet och fortsätter över vikingatiden. Under senare delen av vikingatiden och in i tidig medeltid övergår bilderna till runslingor, men stenarna har fortfarande den form som är så karaktäristisk för de yngre bildstenarna. Under den långa period bildstenar restes förändras bildspråket från de tidiga solhjulen och dess djurmotiv på monumentala stenar till mer stiliserade motiv på mindre stenar. Slutligen nås den sista fasens detaljerade bilder med motiv som för tanken till den fornnordiska mytologin och dess karaktärer. Det tillsynes enda som bildstenarna har gemensamt under hela denna period tycks för den nutida betraktaren vara; 1, bilder framställda på sten och; 2, ett karaktäristiskt formspråk. Hur ska en sådan företeelse tolkas? Vem reste stenar och av vem var de avsedda att beskådas? Hur kommer det sig att sättet att uttrycka sig i bilder på sten lever kvar under en sådan lång tid? Restes stenarna av en och samma anledning? Kan det vara så att vi faktiskt i denna unika bildskatt ser tre religionsskiften att tolka, från den naturnära elementtron, via asatron in i kristendomen? Frågorna är många och varje fragment är viktigt då det kan tillföra vår kunskap om bildstenarna en hel del. Fig. 2. Stenen som återger sagan om skaldemjödet! Finns idag på Historiska museet i Stockholm. Vikingatidens bildstenar Fig. 1. Vikingatida bildsten från Stora Hammars i Lärbro. Nu på Bungemuseet. När vikingatiden börjar i slutet av 700- talet har traditionen att resa bildförsedda stenar redan en mycket lång historia på Gotland. Ännu vet man ganska lite om dessa stenars betydelse och deras relation till sin omgivning, till gårdar, gravar eller offer. Att de har någon funktion som ett monument över en avliden person är en allmänt vedertagen tanke. Man kan tala om tre dominerande begrepp beträffande typen av stenar som rests över en avliden. Det är minnesmärken, gravmonument och gravstenar. Minnesmärken omfattar alla yttre tecken på att bevara minnet av en avliden, men anger inte nödvändigtvis att det finns en grav. Ett gravmonument har en något snävare innebörd då det syftar på förekomsten av en grav utan att vara i direkt anslutning till graven. Gravstenar är gravmarkerande minnesmärken i direkt anslutning till en grav. Vikingatidens bildstenar kan sannolikt inte räknas till en och samma grupp av de tre ovan beskrivna. Vid enstaka tillfällen har bildstenar och gravar funnits i anslutning till varandra men vid andra lokaler är det inte så. Faktum kvarstår - vi svävar ännu i ovisshet beträffande stenarnas användning. Erik Nylén skriver beträffande den vikingatida typen av bildstenar att Nya undersökningar av stengrupper av detta slag har avslöjat enstaka gravläggningar, varför tolkningen gravsten eller endast minnesmärke ännu är oviss (Nylén 1978:142). Regeln framför andra har ansetts vara att de placerats i syfte att synas, företrädesvis vid vägar och vid broar.

Bildstenen från Källunge Det nya fyndet från Källunge är ett sådant spännande fynd. Även om det inte är en stor bit så visar den såväl samstämmighet som avikelser från de gängse bildspråket på Gotlands bildstenar. Kantbården är traditionell, likaså ryttarmotivet och det (sannolika) båtskrov som finns i fältet ovanför ryttaren. Fältindelningen är dock annorlunda, med tydliga separerande linjer som skiljer fälten åt, i synnerhet det som går framför hästen. Om detta, vilket det bör, varit en stor sten med många fält så är det sannolikt den enda med sådana avskiljare (se ex. fig. 1). Om det är en mindre sten däremot skulle det vara märkliga proportioner på stenen. Då skulle stenen vara till storlek och komposition lik bildstenen från Broa i Halla fig. 3, även om inte motiven alls påminner om varandra. Vinkeln på bildrutornas ramar är också sådan att det knappast varit en liten sten med endast ett fält som täcker stenens bredd. Därmed bör fragmentet komma från en större bildsten. På bilden syns ryttaren tillbakalutad i ovanligt brant stil. Att ryttaren är tillbakalutad är dock inte ovanligt, varken för gotländska eller fastlandsvenska ryttaravbildningar från samma tid. Hästen har tyvärr frambenen utanför brottytan, men bakbenen är tydliga. Hästens nacke är ovanligt mycket böjd och huvudet är tydligt med öra och öga synbara, se fig. 4. Fig. 3. Bildsten från Broa i Halla Fig. 4. Bildstensfragmentet från Burs gård i Källunge socken, det senast dokumenterade bildstensfragmentet som kommit till kännedom från Gotland

Bildstenarnas motiv under vikingatid De ristade motiven på bildstenarna från denna tid visar ofta stora likheter med varandra. Hästar med ryttare, segelskepp och människofigurer i procession är vanligt förekommande. Man anser att stenarna ska läsas nedifrån och upp. Längst ned vid stenens fot förekommer ofta ett större skepp. Vattnet var den naturliga vägen till och från Gotland. Samtidigt kan skeppet ha en symbolisk innebörd av en resa. Det var på detta sätt man reste långa sträckor, österut, västerut och kanske till livet efter detta. Skeppet finns avbildade på fastländska runstenar och på Skandinaviska mynt från samma tid. Ovanför detta förekommer ofta ett processionsfölje och en häst. Kanske är det de som kommer för att möta det anländande skeppet så som man möter upp prominenta gäster. Den tyske forskaren Detlev Ellmers beskriver detta på följande sätt; en färd till fjärran kust. Där väntar en häst som för den döde in i landet fram till den stora gården hövdingahallen där välkomstdrycken bjöds i skummande mjöd. (Nylén 1978:70). Högst upp på stenen syns det man tros ha eftersträvat att uppnå i livet efter detta. Där möts den fallne hjälten av valkyrior med dryckeshorn och här finns tvekampen som en symbol för den yttersta rättvisan. Här finns symboler som likt ett kretslopp inte har sin början eller slut i form av ringar och de tre sammanfogade trianglarna som brukar kallas valknutar. Dessa tolkningar kan naturligtvis diskuteras. Till stor del baseras tolkningarna på de isländska sagorna. Därmed finns en risk att man tolkar bilderna utifrån ett facit i hand. Att ryttaren på något sätt representerar en hjälte/storman eller på annat sätt framgångsrik person är ett rimligt antagande. Om det är en generell symbol för en mäktig man med eller utan förebild kan diskuteras. På en av Sveriges mest kända runstenar, Rökstenen i Östergötland, står det bland mycket annat att; Då rådde Tjodrik den djärve,/ sjökrigarnas hövding,/ över reidhavets strand./ Nu sitter han rustad på sin gotiska häst,/ med sköld över axeln,/ den främsta av märingar. Detta kan vara en del av svaret. Tjodrik är Theodoerik, konung över östgoterna i dagen Italien mellan 471 och 526. Han blev en mytomspunnen hjälte för germanska stammar, åtminstone i dagens tyska område. Bland annat lär Karl den Store ha varit så imponerad av Theoderik så att han lät flytta en staty över honom från Italien till Aachen. Detta var år 801 och Rökstenen är också från 800-talet. Uppenbarligen levde myten om Theoderik under samma tid som bildstenarna restes. Som figur 5 visar var det inte heller bara i Skandinavien som man använde ryttaren till häst som symbol. Bilden är hämtad från en annan öboende folkgrupp, Pikterna, som levde i Skottland under den tidiga vikingatiden. Bildstenarnas form Det har diskuterats vad de vikingatida bildstenarnas karakteristiska form står Fig. 5. Piktiskt för. Den pryda forskarkåren har tidigare kallat dem champinjonformade bildstensmotiv från hellre än fallosformade även om ingen riktigt trott på att de skulle vara Skottland under 900symboler för en svamp! Fallosen skulle då symbolisera krigaren, stormannen. tal. Ett annat förslag är att de symboliserar dörrar, eller portaler, i landskapet. Det finns också portar till Valhall och Hel omnämnda i sagorna. Dessa kallas Valgrind respektive Helgrind. Sannolikt kan vi utesluta den senare som föremål för symboliken då den som var på väg dit förmodligen inte fick ett så påkostat minnesmärke rest över sig! Att dörren varit en viktig symbol kan också understrykas av de nycklar som förekommer i den kvinnliga dräktutstyrseln, då lås och nycklar förmodligen hade både en symbolisk och en praktisk betydelse. I den ofta citerade ögonvittnesskildring som författats av Ibn Fadlan under tidigt 900-tal beskrivs offrandet av en slavinna vid en hövdingabegravning på följande vis; När tiden för aftonbönen var inne, på fredagen, så förde de fram slavinnan till något, som man hade uppfört, det såg ut som inramningen av en port. Hon trädde med fötterna på männens händer och steg sålunda över denna portal och reciterade några ord, sedan lät de henne stiga ned. Så höjde de upp henne en andra gång och hon betedde sig på samma sätt, och så lyfte de ner henne och lät

henne stiga upp för tredje gången, och hon gjorde som de två tidigare gångerna. Sedan räckte de henne en höna och hon högg av huvudet och kastade bort det, men hönan slängde de in i skeppet. Jag frågade tolken vad hon hade gjort och han svarade: "Första gången de lyfte upp henne sade hon: Jag ser min far och min mor. Andra gången sade hon: Jag ser alla mina döda fränder sitta där. Och tredje gången sade hon: Nu ser jag min herre sitta i paradiset, och det är härligt och grönt, och med honom finns män och slavar och han kallar på mig - för mig till honom!" (Wikander 1978). Även här beskrivs en port mellan livet och döden, på ett liknande sätt kan man tänka sig att betraktaren skulle tolka bildstenarnas form och bildinnehåll, se fig.1. Den här tanken har Anders Andrén tagit fasta på och utvecklat i Dörrar till förgångna myter där han ser bildstenens form som en symbolisk portal i landskapet. Bildstenar och geografi I Buttle socken står t.ex. två stenar ännu på sin ursprungliga uppställningsplats. De står i närheten av den samtida gården, på dess inägor, där vägen passerat gårdsbebyggelsen. Vid foten av den ena fanns även en kista av stenhällar (idag utställd i bildstenshallen, Gotlands fornsal). Fragment från ytterligare fem bildstenar påträffades även på marken vid bildstenarna och krukskärvor, djurben och kol återfanns på samma plats. Detta har tolkats som rester av offermåltider (Nylén/Lamm 1978:143). Faktum kvarstår- vi svävar ännu i ovisshet beträffande stenarnas användning. Erik Nylén skriver beträffande den i Bro påträffade typen av bildstenar att Nya undersökningar av stengrupper av detta slag har avslöjat enstaka gravläggningar, varför tolkningen gravsten eller endast minnesmärke ännu är oviss (Nylén/Lamm 1978:142). All ytterligare information som angår det absoluta närområde vari stenarna står kan vara av stort värde för vår kunskap i om bildstenar. Flera bildstenar har i likhet med Buttlestenarna kunnat kopplas till broar och vägar, platser där folk passerar. Kanske har den bron föregåtts av en träbro (kavelbro) vid vilken en bildsten placerats. Den sten som kom i dagen senast (innan Källungestenen blev känd) var från Bro socken, precis vid den bro som är belägen vid bilskroten där. Den har sannolikt ingått i en äldre broläggning. Exempel på detta finns från Stenbro i Silte, Forsa i Stenkumla, Tystebols i Stenkyrka och två exempel från Björkome i Väskinde. Att de stått vid vägar kan man se av exemplen frånvatlings i Fole, Visne ängar i Alskog, Bro och Fröjel m.fl. platser. De har uppenbarligen funnits vid gravfält, broar och vägar. Frågan är vilken typ som funnits var. Men här har forskningen kvar att göra.

Bildstenen från Burs, Källunge Kommentarer till nyfunnen bildsten från Burs gård, Källunge socken på Gotland Av: Andreas Lundin (2004-12-08) Detta är ett mycket vackert hugget bildstensfragment, som verkar ha varit hugget och ristat av en skicklig konstutövare. Till vänster i fragmentet finns en kantbård och dessutom verkar det finnas minst två till bildfält som avgränsas av enkla ramar. Kantbården består av en hopflätad tvåbandsornamentik (Lindqvists zweibandschnur (Lindqvist. 1941). Vilken skulle kunna hänföra stenen till hans typ C. För övrigt består fragmentet av två bildfält: ett övre och ett undre. Det övre går inte att analysera innehållsmässigt ty det innehåller nedre delen av en bild, men vad bilden föreställt går inte att säga eftersom fragmentet har ett tvärt brott mitt i bilden. När det gäller det undre bildfältet går det att urskilja en, fint utsnidad häst med ryttare som färdas åt höger. Trots att bildfältet med hästen endast är fragmentariskt bevarat kan man säga en hel del om det bildfältet. Om vi börjar med ryttaren, så är han avbildad med det, i bildstenssammanhang karaktäristiska pipskägget och hårknuten. Jag menar att det inte varit konstnärens mening att ryttaren skall bära någon form av huvudbonad i sådana fall en tätt åtsittande liten kalottmössa eller hjälm. Ryttarens ridställning (sits) är väldigt bakåtlutad. Benen, eller skänklarna för den som vill, (som är bevarade ned till där den övre knäleden skulle suttit) pekar snett nedåt längs hästens sida i linje med ryttarens bröstkorg. Hästen är avbildad med mycket böjd hals. Huvudet är delvis bevarat och nedre delen av detsamma är avbrutet. Det som går att urskilja är ett öga och en bågformad utväxt ovanför ögat. Svansen är slak och räcker ned till hästens bakhovar. Hästens bakben är de enda extremiteter som finns bevarade på fragmentet. Det hitre bakbenet är (som brukligt är på bildstenarna) framskjutet i djurets färdriktning, medan det bakre pekar bakåt. Det bakre benet hov är den enda av hästens hovar som finns bevarade och avbildas med ett litet jack i bakdelen av hoven. Om detta hack är tillkommen efter att stenen blivit färdig eller om det är konstnärens intention att det skall vara ett hack där går inte riktigt att utröna. Under hästens bakre hovar, längs marken, finns en liten triangel avbildad. Den passar in symmetriskt med den vinkel som de båda bakbenen åstadkommer. Kort analys Det finns några detaljer på denna bildstenshäst som får mig att reagera. På vissa punkter är detta bildstensfragment ganska typiskt för de sena bildrika bildstenarna, men som många bildstenar är den också unik i vissa detaljer. Ryttarens huvud är en detalj som i sin utformning, med pipskägg och hårsvall, påminner om många andra huvud som finns på bildstenar som också har hästar avbildade. Då tänker jag främst på Alskog K, Tjängvide I, Ardre kyrka VIII, Grötlingbo Barshaldershed Norrkvie 1:16, Halla Broa IV, Lokrume K (svärdsvingaren), Lärbro St. Hammars III (särskilt håret på den figuren), Lärbro Tängelgårda I samt Tängelgårda III (Lindqvist. 1942). Vidare menar jag att den lilla triangel som finns under hästens bakben är en typisk detalj för hästavbildningar på bildstenar av Lindqvists typ C- och D-stenar. Detsamma gäller även den vackert slingrande tvåbandsornamentiken i kantbården. Jag har dock inte kunnat finna några exempel på exakt sådan hopflätad kantbårdsornamentik. Något som däremot är intressant med denna sten är andra detaljer, som inte är så vanliga, eller som rentav är unika för denna sten. En sådan detalj är huvudet på hästen, hoven en annan och ryttarens sits ytterligare en sådan detalj. Hästens huvud påminner i vissa aspekter om huvudet på hästarna på Stenkyrka Lillbjärs III och den mittersta hästen på Lärbro Tängelgårda I (Lindqvist. 1942). Likadant gäller den högt burna, kurvade nacken på hästen. En liknande hals har jag bara funnit på hästarna på bildstenarna Halla Broa IV, den översta hästen på Lärbro St. Hammars I samt på den mittersta hästen på Lärbro Tängelgårda I. Ryttaren på Skoklosterstenen, U678, påminner starkt om halshållningen på hästen på bildstensfragmentet från Burs gård. Detta är intressant, för denna typ av halshållning är väldigt vanlig på andra runstenar från fastlandet, också på gjutformar för hängen i metall, som påträffats i Ribe och också på hästarna som avbildas på silverspännen i Birkagrav 825 (jmf. Sundkvist. 2001). På silverspännena är dock inte ryttaren alls lika tillbakalutad, utan sitter istället helt rak i sadeln. Det är dessutom intressant att huvudets utformning på bildstenen från Burs gård mer påminner om dessa fastlandshästar än vad

den påminner om hästhuvuden på många gotländska bildstenar (se ovan). Markeringen på hästens ena hov på bildstenen från Burs gård finns också på hästarna på Skoklosterstenen. Ryttarens bakåtlutande sits har också fångat mitt intresse. Det är förvisso troligt att ryttaren är så pass bakåtlutad för att ytan att avbilda honom på är så liten, men det behöver inte vara på det viset. Denna typ av bakåtlutad sits är ganska ovanlig på bildstenarna, men liknande sits har ryttarna på Eskelhem, Etelhem, Järnvägen; Garda, Bote; samt Stenkyrka, Lillbjärs III. Liknande sits finner vi också på Skoklostestenens båda ryttare (det finns en till ryttare på baksidan av Skoklosterstenen). Avslut Det här stenfragmentet uppvisar både drag från fastlandets hästavbildningar och drag från den gotländska konventionen. Intressantast har varit att se huvudet och halsen på hästen, ryttarens sits samt benen på hästen. Att det är en van och skicklig bildstenskonstnär går att se, men det är också lätt att börja spekulera i varför han valt att avbilda hästen och ryttaren på detta sätt. Det är inte så värst typiskt gotländskt (om nu det finns något typisktgotländskt sätt att avbilda hästar) i stort trots att man genast intuitivt känner igen fragmentet som bildstenskonst (på grund av kantbårdsornamentet, tekniken och vissa detaljer, som exempelvis trekanten under hästens ben och ryttarens huvud. Förtydligande Ovanstående kursiverade stycke har skrivits av Andreas Lundin som är doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet. Han har specialstuderat ryttaravbildningar och ryttaridealet i Sverige och därför har jag kontaktat honom för att få höra hans syn på detta. Diskussion Att framställa en bildsten var förenat med stora och kostsamma arbetsinsatser. Därför förefaller det sannolikt att det på något sätt framgår vem som rest stenen. De ofta väldigt lika bildberättelserna antyder att det finns en tankegång, eller myt, som var allmänt känd då stenarna restes. Om det inte framgår av ett bildmässigt innehåll vem stenen rests av och för, kan kanske placeringen och omgivningen bidra med den informationen. Man kan med ett sådant tankeexperiment föreställa sig att de placerats på en plats där det framgick vem som rest stenen (Widerström 2002). Forskningen idag är inte främmande för tanken att vikingatiden bildstenar utgör gränsmarkeringar, kanske mellan inägor och utmarker. Vissa av stenarna är uppenbarligen resta vid vägar, alltså vid platser som passerades av resande människor. Men även om det skulle vara så att stenarna faktiskt stått som gränsmarkeringar och vid platser som passerats av folk, så bör det ändå ha framgått vem som bekostat stenen. Kanske är det själva platsen som är det primära och att platsen visade vem de restes av! Enligt denna tankegång kan man rikta fokus mot själva placeringen av bildstenarna och i viss mån frångå den traditionella tanken att stenarna skulle stå vid passager och istället fokusera på huruvida de finns i anslutning till vikingatidens gårdar. Att stenarna skulle finnas vid broar och vadställen är delvis stödd av, och baserad på att runstenarna i Uppland ofta var det och kanske placerades även de gotländska runstenarna på samma sätt. Men dessa runstenar är i de flesta fall yngre än bildstenarna och, framförallt, i runstensmaterialet framgår det vem som rest stenen över

vem. Att också bildstenarna stått vid vägar eller broar finns det skäl att tro. I Buttle och i Fole finns exempel på stenar i anslutning till förhistoriska vägar och i Silte påträffades som redan nämnts stenar vid en bro. Men det kan finnas mer information att hämta om man ser detta som en sekundärt val och istället ser den visuella närheten till gården som ett primärt styrande val av uppställningsplats. Ett problem är att vi vet ganska lite om de vikingatida gårdsplatserna. Kanske kan bildstenarnas fyndplatser ge en fingervisning om var vi ska leta. Återstår då att jämföra bildstenars fyndplatser med silverskatter, kämpgravar och med de äldsta kartorna - så kommer vi möjligen bit på väg. Bildstenarna kommer i skymundan av runstenarna då deras texter ofta har ett klart budskap och därmed är enklare att tolka. Bildstenarna däremot lånar bara ut sina bilder för att illustrera mer eller mindre vederhäftiga böcker och artiklar som behandlar vikingatid. Tabell över kända bildstenar i Källunge och Fole socknar Källunge Nr JP ID RAÄ Socken Fast Fyndår Nuvarande placering Övriga noteringar 419 228 54 Källunge Kyrka 1979-1984 koret, S sidoskeppets Ö vägg. 417 226 54 Källunge Kyrka 1979-1984 koret, SÖ hörn under värmekamin 161 219 Källunge Kyrka 1912 In situ Trolig kantsten. Finns i romanskt långhus. 162 220 Källunge Kyrka 1912 In situ Trolig kantsten. Finns i romanskt långhus. 163 221 Källunge Kyrka 1912 In situ Trolig kantsten. Finns i romanskt långhus. Fragment från rest bildsten. Finns i 164a 222 Källunge Kyrka 1932 In situ romanskt långhus. 164b 223 Källunge Kyrka 1932 In situ Fragment från rest bildsten. Finns i romanskt långhus. 165 224 Källunge Kyrka 1932 In situ Trolig kantsten. Finns i romanskt långhus. 418 227 54 Källunge Kyrka 1979-1984 Koret, nedre trappsteg vid sakramentskåp 416 225 54 Källunge Kyrka 1979-1984 Nedersta steget i sakristian Fole 57 83 Fole Tollby till GF 1919 GF, Hylla 2b, hyllplan 1, pall 1. Hittad i kyrkogårdsmuren? El enl senare uppg hittad på Tollby i nära nr 58. 58 84 Fole St Tollby 1932, till GF 1938 GF? 500m söder om St Tollby. Fyndplats: Vatlings storäng 300m öster om 59 85 3 Fole Vatlings Ute grunden av ett medeltida stenhus. 445 81 179:2 Fole Änge 1:2 1988-1989 Ute, Lilla Ryftes 446 82 179:1 Fole Änge 1:2 1988-1989 Ute, Lilla Ryftes 86 Fole Tid oregad Kolla Kalle Måhls bok "Vägval".

Källor Andreeff, A. 2001 Bildstenen från Fröjel - Port till en glömd värld. Uppsats, fördjupningskurs i Arkeologi, Högskolan på Gotland. Andrén, A., 1989 Dörrar till förgångna myter : en tolkning av de gotländska bildstenarna, Medeltidens födelse Andrén, A., 1993 Doors to other worlds Lindqvist, S. 1941/42 Gotlands Bildsteine. Stockholm. Nylén, E. Lamm, J-P., 1987 Bildstenar: Katalog över samtliga på Gotland kända bildstenar samt bibliografi över bildstenslitteratur. Stockholm. Sundkvist, A., 2001 Hästarnas land: aristokratisk hästhållning och ridkonst I Svealands yngre järnålder. Uppsala Säve, C. 1993 Alskogsstenarna. Nytryck av Säve från 1845 respektive 1853 sammanställd av Bertil V Axelsson. Widerström, P., 2002 Ny bildsten i gotländska Bro, Populär arkeologi 2002:2 Wikander, S. 1978 Araber, vikingar, väringar. Lund.