Om Djävulen ändå blev frälst

Om Djävulen ändå blev frälst Manus t ill Somma r i P1 av Niclaz Erlingmark

1. När jag var liten samlade jag på bajs... man borde såklart inte börja nån berättelse så men... så var det. Inspirerade av en fantastisk bok var min lillebror och jag ute i skogen på jakt efter ett slags bajs av varje sorts djur. I glasburkar där hemma tror jag att vi hade älgbajs, renbajs, ekorrbajs, nåt slags ödlebajs och annat som jag väl inte heller var helt säker på, även lite hund-, katt- och kaninbajs för bredd till samlingen. Fanns det till exempel snigelbajs, om sniglar alltså bajsade - det visste vi inte riktigt - men om det fanns så var det upp till oss att hitta snigelbajs. Jag tyckte att det var en helt makalös idé, och min bror tyckte också det eftersom jag tyckte det. Så en dag tänkte jag... vad fanns det för poäng egentligen? Mamma tjatade ofta om burkarna och... bajs var ju skit - varför ville jag samla på en massa skit? Det fanns ju liksom inte så mycket man kunde göra med det och så låg det bara där i glasburkarna och såg ut som... jord eller bajs. Hela idén var skit så jag lämnade tillbaka bajset i skogen och kom på en ny grej: att hångla - hur exakt blir man bra på det? Och vad händer med skogen om vi tänder eld på den och går därifrån? Om vi lägger små stenar på tågrälsen och sen gömmer oss och kollar? Om vi lägger dubbelstora stenar då? Så där var jag. Långt senare sa en gammal vän till familjen att om det blivit folk av ett sånt barn som Niclaz så finns det hopp för alla. Jag var nyfiken, ville förstå och testa saker. Ibland kunde det sluta med att jag som femåring stack iväg till en stor galleria i Göteborg med samma stackars tre år yngre bror, att jag på skolans idrottsdag testade att hoppa höjdhopp i fotbollsskor eller att jag var alldeles för snäll mot mina vänner när jag gjorde GB-glass till gratisglass genom att fylla jackan med sju-åtta stycken och sen se trevlig ut när jag gick förbi kassörskan. Oproportionerligt tjock kanske men trevlig. Samma taktik funkade när en kompis till exempel ville ha en cykelsadel: in i jackan, förbi kassörskan, hejhej. Kanske har väl inte alla barn upplevt att på morgontidningens framsida hitta ett foto på skogen som vi dan innan tänt eld på, men jag var inte bara en Dennis the Menace, Nicke Nyfiken eller Tjejtjusaren Sune - jag började allt bättre förstå att jag var konstigare än så.

l i g i s t e n s o m s a m l a d e p å b a j s " M U S I K P A U S # 1 f ö r s t a v a l Olof Gustafsson - Spooky inca (2:25) a l t e r n a t i v Jonas Tunander - Duck Tales moon theme (2:35) Jack Wall & Sam Hulick - Uncharted worlds (1:13) Jakob Svanholm - Yuki satellites (1:50 nedklippt) Coldplay - Don t panic (2:31) Daniel Pemberton Orchestra - Disco divertimento (3:28) Plaid - Host (2:17 nedklippt) Takashi Tateishi - Mega Man 2 Flash Man (2:07)

Det var hösten 1991 och dödstyst i klassrummet. När det var det brukade det vara på grund av mig. Jag var väldigt nervös. Nån på skolan, sa fröken, nån elev hade röstat på socialdemokraterna. Det behövde alltså inte vara nån från våran klass men någon hade lagt en anynom röstsedel på socialdemokraterna, och nu hade rektorn såklart sagt till lärarna att ta reda på vem det var. Jag tittade ner i träbänken och försökte låtsas som inget, men ville ju också kolla om hon tittade åt mitt håll men vågade inte, sneglade kanske nån gång. Men det var ju inte jag och jag kunde verkligen inte tänka mig vem det var. Var det Filip? Nä, han hade ju röstat på Kalle Anka-partiet. Så vem? Ingen i vår klass i alla fall. Kan det ha varit nån ny? Nån av norskarna? Fröken tittade på mig. Hade det varit samma fröken som i lågstadiet hade jag fått kvarsittning nu även om jag ju inte hade gjort nåt, men den här fröken sa plötsligt att man faktiskt fick rösta på sossarna om man ville. Vår nya fröken var mysko... hon verkade väldigt lugn och snäll men jag tänkte att hon nog bara inte hade fattat det här än eftersom hon var ny. Det här skulle hon nog få sota för. Jag hade inte sagt det till nån men jag kände en vuxen som var en socialdemokrat. På riktigt alltså. Annette hette hon, var en snygg mamma och världslig men rätt schysst också. Typ som vår nya fröken var hon så lugn, ställde frågor och lyssnade när jag sa saker. Jag visste ju att jag skulle vara försiktig men hon kändes inte så farlig som hon egentligen var. Att vara konstig betydde ju att vissa människor blev mycket snällare, verkade nästan tycka synd om mig - andra blev mer avståndstagande, ställde frågor med en ton så jag förstod att det var fel på mig men kanske inte riktigt mitt fel, typ som om mina föräldrar hade dött eller att jag hade nån obotlig sjukdom typ spetälska. Men Annette brukade fråga som om hon mer undrade varför jag inte fick se en så fin film som E.T. eller om det verkligen var sant att vi inte fick äta kräftor - det stod ju på dagens löpsedel. Jag hade inte hört nåt förbud mot kräftor men E.T. visste jag ju var fel så det sa jag. Det var ganska lätt att vara konstig när hon ändå frågade saker, och mycket svårare när folk verkade fatta att jag var konstig utan att fråga mig så mycket. I fotbollslagen var jag ofta tyst för mig själv eller med de som verkade tycka att det var okej att vara konstig, och när vi inte spelade fotboll var jag ofta rädd att få en fråga om Metallica eller nåt annat jag inte kunde svara på. Nån gång fick jag av tränaren veta att jag var lagets viktigaste spelare, nån gång fick jag inför mina lagkamrater som publik länge springa upp och ner för en kulle för att hjälptränaren hade fått reda på den där grejen med mig. Nästa träning försökte jag titta i backen och låtsas som inget och han sa efteråt att han kanske hade varit lite taskig mot mig sist, men jag visste ju att jag fortfarande var konstig och att det var så här det blev ibland. Världen hatade oss och jag förstod ju varför, hade redan förlåtit honom - självklart hade jag förlåtit honom. Men det fanns ju också många tillfällen när jag helst ville förstå när och exakt varför, var gränserna gick, när det liksom var mitt fel och hur konstig jag fick vara utan att hamna helt utanför. Blev jag till exempel bänkad i fotbollslaget så kunde ju inte jag veta om det var för att jag hade varit dålig eller om de bara hatade mig. Ville jag lära mig fick jag helt enkelt själv försöka ta reda på svar genom att våga fråga folk, lyssna, titta, försöka förstå genom hur andra gjorde. Och jag lovade mig själv: jag skulle ta reda på allt som fanns om allt som finns. Eller ännu mer. 2.

s o c i a l d e m o k r a t e r o c h k o n s t i g h e t " M U S I K P A U S # 2 f ö r s t a v a l Kemopetrol - Child is my name (2:18 nedklippt) a l t e r n a t i v Takashi Tateishi - Mega Man 2 Dr Wily stage one (2:09) Manami Matsumae - Mega Man IV nitro rider (2:24) Kazuo Sawa - Nintendo world cup match theme 2 (1:44) Krister Linder - Don t lose your way (3:56) Coldplay - Don t panic (2:31) Henrik José - Blunderbuss (2:23) Goro Ohmi - Run & fight Gin (1:11)

Ville jag som nioåring kunna undvika att anses konstig var jag ju alltså tvungen att förstå varför det blev så. Det gällde bara att få svar på allt och sen lista ut olika grejor utifrån det. Som att försöka klara en skitsvår Mega Man-boss typ. Svaret till varför vi var så hatade var i alla fall duperlätt: förra fröken berättade att människor var avundsjuka på oss och att vi hade rätt gjorde dem hatiska - att vi hade rätt betydde ju att de hade fel. Vi var Guds utvalda medan världens människor hade valt att förneka sanningen, valde att leva i synd och visste vad det innebar. Vi skulle leva ett evigt liv tillsammans i glädje - de förlorade skulle leva olyckligt och sen dö. Det lät ju skittråkigt så det var ju inte precis konstigt att världens människor, alltså de förlorade, var så avundsjuka att de hatade oss och helst ville att vi skulle dö. Det var ju ett krig det här, just vi hade valts att få leva i sista tiden och vi hade tydliga instruktioner, bland annat från Bibelns Matteus 10:16-22 som jag hade lärt mig utantill: Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor. Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och de skall piska er i sina synagogor. Och ni kommer att ställas inför ståthållare och kungar för min skull och stå som vittnen inför dem och hedningarna. Men när man utlämnar er, bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar, utan er faders ande talar genom er. Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Om man förföljer er i den ena staden, så fly till nästa. Sannerligen, ni hinner inte till alla städer i Israel förrän Människosonen kommer. Vi var som får bland vargar alltså, och fram till att Jesus snart kom tillbaka - chansen var typ mini att jag ens skulle hinna bli vuxen innan dess - så var det ju bäst att bygga ett så starkt försvar som möjligt mot Djävulen. Vi undervisades i hur man skulle svara på världens frågor och jag, som annars inte var nån duktig skolelev, sög i mig som en svamp - om jag fattade allt det här kunde jag ju säkert rädda Annette, min farbror Jonas som var pingstvän och mina kompisar från fotbollslaget som var förlorade. Min värsta mardröm var ju att de, om några år när Antikrist kom, skulle bli lurade att tro på honom. Jag älskade mina kompisar, bad för dem varje dag, men så länge de lovade att bli frälsta den dag då de hörde trumpeten och såg de två profeterna på tv, alltså början på Harmagedon, så kunde de väl liksom få synda fram till dess. Skulle nån dö i nån olycka så blev det ju däremot helvetet så helst ville jag ju att de skulle ta emot Den Helige Ande på en gång. Efter ett tag hade de flesta gjort det också. Man skulle ju komma ihåg att även världsliga hjältar typ krigare eller uppfinnare eller Nelsons Mandela eller Stålmannen också kom till helvetet om de inte var tillräckligt frälsta. Man var tvungen att ta emot Jesus för att komma till himlen - det gjorde ingenting vad man gjorde på jorden liksom. Stålmannen alltså bara om han hade funnits på riktigt - jag frågade en det och hon var säker på att han inte var ett dugg kristen. Tur att han inte fanns i alla fall. Att flyga omkring i helvetet och använda röntgensynen på skeletten kan ju inte vara särskilt skoj. Med Annette, Jonas och andra vuxna var det mycket svårare än med mina kompisar. Eftersom profana människor inte har Den Helige Ande inom sig är de blinda och kan inte förstå - man måste tro innan man kan förstå, alltså kan man inte förstå innan man tror utan måste ju tro först för att kunna förstå - så det var ju bäst att anpassa svaren. Vi ljög ju inte, det nionde budordet - vi var bara kloka som ormar som Gud hade sagt och det var ju ett krig vi levde i. Precis som Guds folk judarna 3.

som blev förföljda under andra världskriget, ett annat krig än det vi blir förföljda i nu, så gick de ju inte fram till nån nazist de träffade och sa typ "hej nazist, jag är jude, vill du döda mig?" Nej, det var ju lite smartare om man lurade nazisten att man var hans kompis, sa "heil Hitler!" så han blev skitglad, sen bara snodde man hans vapen och sköt ihjäl honom tills han var död istället. Typ som Raoul Wallenberg gjorde. Jag brukade ofta tänka att jag ville bli som Raoul och i min dagbok hade jag alla bilder som fanns på honom - bara tre stycken, svartvita, hypercoola. Bland de förlorade jag träffade var jag såklart på samma sätt som judarna helt tyst om våra hemligheter. För vad skulle jag tjäna på att berätta för nån blind som Annette om att vi bad i tungor, rensade bort onda andar, ibland kanske inte hade råd med mat eftersom vi sått i kollekten istället, vägrade bekräfta sjukdomar, band Satan, sjöng om blod och eld och allt sånt där som de förlorade ändå inte kunde förstå? Hon skulle såklart bara tycka mer synd om mig eller att jag var ännu konstigare, och då vann ju Djävulen. När Jesus snart kom tillbaka skulle vi ändå få vår upprättelse, våra skatter i himlen och slippa Antikrists sju svåra år av vedermödor här nere. Vi var de utvalda, hjältarna, och det var vi som fick bita ihop ett tag - för vilken stor vinst behöver man inte också kämpa för?

f å r b l a n d v a r g a r " M U S I K P A U S #3 f ö r s t a v a l Livets Ord - Vi är ett folk av hjältar (2:18) a l t e r n a t i v Carola - Hyllningssång till Raoul Wallenberg (4:29) Livets Ord - Ett nytt folk (4:06) The Innocence Mission - Stay awake (3:23) Livets Ord Live - Blod och eld (4:22) Livets Ord Live - Ett blodtvaget Sverige (3:29) Moby - Everloving (3:24) College - A real hero (4:27)

4. När jag levde rätt och därför mådde som allra bäst kändes kriget mer som ett enda nöjesfält. Jag var ju nästan som en superhjälte, utvald och med rätt coola superkrafter också: jag kunde profetera, tyda drömmar, hela sjuka, prata med Gud som gav mig olika tips och så. Mina kompisar tyckte ju att jag var skitcool. Flera predikanter hade dessutom sagt att jag hade en särskild kallelse, skulle användas av Gud på ett fantastiskt sätt. Efter de gånger då vi under flera timmar i skolan hade så starka morgonsamlingar att vi skrattade i anden så fröken låg på golvet, kände en sån Gudsnärvaro att vår tro kunde förflytta berg, då kunde jag ibland vara så hungrig i anden att jag bad nästan hela dan. Det var en otrolig befrielse att göra det, stänga in sig hemma i bönekammaren och bara kriga mot Satan i flera timmar och veta att man gjorde exakt det som var rätt, det som alla skulle ha älskat mig för ifall de visste - jag som ju annars oftast var den mest avfällige i klassen och lätt föll in i mina syndiga hobbyer som gav så dåligt samvete var i hemlighet väldigt kristen också. Anden behöver sin mat och då läser den kristna sin Bibel och ber, och ju mer andlig mat ju starkare blev jag i min tro, och desto bättre blev mina nådegåvor. Hade jag inte levt i en så syndig värld så hade jag säkert jämt kunna vara lycklig. I såna här perioder när jag lyckades stänga ute världen ville jag verkligen tjäna Gud, ge mitt liv till honom på det sätt det ofta predikades om. Mitt pass var redo, jag visste vilken av min pappas resväskor jag skulle låna och räknade inte med att behöva så mycket packning. Jag stod till Guds förfogande, behövde bara få höra till vilket missionsfält jag skulle åka. Det fanns tyvärr inte många kronor till nån flygbiljett och jag förstod att människorna som ägde flygplatsen och flygplanet förmodligen inte var så vana vid att män i min ålder ville åka själva till Sovjet eller var nu Gud ville skicka mig, men jag var säker på att de, när de såg min starka tro och övertygelsen lysa i mina ögon, skulle svara "javisst, ta med dig väskan och kom här och sätt dig - vi ordnar resten, vi kände på oss att du skulle komma, du behöver såklart inte betala heller". Nåt sånt skulle de säga. Jag hade hört massor av vittnesbörd typ så. Kanske inte om nån som bara var nio år men jag tänkte ofta på 1 Timoteus 4:12-13: "Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. Läs högt ur skrifterna, förmana och undervisa, tills jag kommer." Om Gud ville skicka mig nånstans, om det var hans plan, så skulle jag nog bli en av de yngsta pastorerna i världen och hur coolt var inte det? Efter några år då jag frälste förlorade människor på fältet kanske jag plötsligt satt här hemma på första raden sen på mötena, med mitt namn på stolen liksom. Reserverat: Pastor Niclaz. Jag skulle ju bli hur poppis som helst och få en dundersnygg fru! Så nu väntade jag bara på Guds befallning, plus vilket land jag skulle säga till kaptenen att flyga mig till. Varje kväll innan jag somnade bad jag det: "Gud, använd mig! Även om det är till urkalla Novosibirsk, Leningrad eller Perestrojka. Jag är villig - sänd mig! Sänd mig! Försök gärna bara vara lite tydlig med vad stället heter så jag inte missuppfattar de ryska namnen och så. Använd mig nu!"

v ö r l d e n s k a n s k e y n g s t e p a s t o r " M U S I K P A U S # 4 f ö r s t a v a l Livets Ord Live - Land efter land (3:40) a l t e r n a t i v Livets Ord Live - Ett nytt folk (4:06) Livets Ord Live - Blod och eld (4:22) Livets Ord Live - Ett blodtvaget Sverige (3:34) Samuelssons - Jesus kommer snart tillbaka (3:04) College - A real hero (4:27) The Innocence Mission - Now the day is over (2:38) Alexey V - Calm (2:59) Helios - Grace (3:35)

Jag var lite osäker, tyckte aldrig riktigt att det kändes glasklart var Gud ville skicka mig - om han nu ens ville skicka mig nånstans. Jag var redo i alla fall, oftast, men ibland lessnade jag också så pass att jag knappt ens orkade be längre och med garden nere smög ju Djävulen sig på med alla tankar om en massa synd igen. Men jag kunde ju inte bara gå där och vänta så fram till att Gud meddelade mig min kallelse, klart och tydligt, så gällde det att ta reda på allt annat jag behövde få svar på, lära mig och förstå för att lyckas rädda mina vänner och så. Nåt jag kände att jag på riktigt hade lärt mig var att jag kunde få två helt olika svar på samma fråga - ibland dessutom lika bestämda. Min förra fröken sa att det var fel att läsa Bamse, min mamma blev arg och sa att "det var väl ändå det dummaste jag hört!", min pappa höll sig utanför och jag... jag tyckte Bamse var cool och var tacksam över att slippa smygläsa hemma, om dock med halvdåligt samvete eftersom jag ju inte riktigt visste. När jag en gång precis hade spenderat en hel tia på en kortlek så tyckte pappa att det var okej innan mamma spolade ner den och tyckte usch - spel och dobbel!. Mamma och pappa tyckte ganska ofta olika: när jag hade gjort ett blandband av världslig musik hos grannen hade mamma godkänt det, tyckt det var harmlöst och sagt "nu får du väl ge dig!" till pappa som var upprörd och rädd över att det skulle bli en inkörsport till allt möjligt elände. Pappa tyckte mamma var naiv, mamma tyckte "det är ju bara ABBA!". Själv blev jag ju inte cool av att lyssna på ABBA varken i skolan eller bland fotbollslagets Metallica-killar, men jag tyckte att musiken åtminstone var bättre än Phil Driscoll, Carman och de andra kristna som jag borde lyssna på. Jag visste att ABBA egentligen var sämre, att kraften i deras musik kom från onda andar och så vidare, men jag tyckte att det ibland var värt att må dåligt i samvetet för att få dansa en stund. Jag hade självklart också förstått det att allting antingen kom från Gud eller från Djävulen - det var gott och bra eller synd och fel utan mellanting, och en synd var alltid en synd vare sig den verkade stor eller liten i en människas ögon - men vilket som var vilket var svårare. Några saker var ju givetvis så självklart fel att de kunde läggas åt sidan direkt - narkotika, droger, knark, sprit, rökning, snus, porr, socialdemokrater, mord, onani, abort, massmord, antisemitistier, Göran Persson, Sagan om Ringen - men det fanns många grejor där man inte riktigt visste heller. Svärord till exempel. Och djur. I min dagbok gjorde jag tre kolumner för djuren: skapat av Gud, skapat av Djävulen, vet ej. Mygg, getingar, ormar, krokodiler och sånt var ju Djävulen men mina favoritdjur gepard och svarta pantern fick jag motstridiga svar om så de fick vara i vet ej. Lejon hamnade däremot alltid i Guds kolumn och det tyckte jag kändes orättvist... men det stod om lejon i Bibeln - inte geparder. Ganska snabbt hatade jag den där listan och gav upp. Även om jag älskade böckerna så började jag, lite i smyg, hata lejonet Aslan i Narnia också. Nåt som i den här åldern däremot var helt nödvändigt att ha koll på, både för att kunna vara passande cool i passande sammanhang men också för att slippa för mycket skäll och kvarsittningar, var vilka svärord som var okej och inte. Jävlar och fan var Djävulens givna favoriter och totalt otänkbara ett ens tänka - ibland råkade jag däremot citera eller tänka att andra sa det eller tänka att jag tänkte att jag sa det - och även här fanns det sen några i kolumnen vet ej. Skulle man prata om den där grejen man hade mellan benen - det skulle man såklart helst inte men... var man tvungen så verkade snopp okej, inte kuk och sånt. Det var däremot inte okej att ropa snopp eller penis eller ens manslem eller skrevet om man missade ett friläge i fotboll - då tyckte mamma att vi skulle ropa fy! eller skrutt! eller äsch!. Nästan alla andra i laget ropade ju fan! och skrutt var nåt som inte ens 5.

töntarna använde så jag kämpade för att etablera "skit!" som tillräckligt accepterat... det var liksom lagom fult så de andra inte tyckte jag var töntig men heller inget Djävulen skulle bli hur glad som helst av att jag skrek, förmodligen. Många frälsta tyckte att "damp!" och "CP!" var okej men på fotbollsplanen kunde man, lärde vi oss, få rött kort om man skrek CP!. Det var klurigt. Jag höll mig mest till "skit!" och "bajs!" och klarade mig. Min lillebror fick däremot rött kort när han skrek CP! och en annan skrek ett ord man inte får säga om tjejens framstjärt. Några av de andra äldre upproriska eleverna var så utmanande att de hade börjat säga typ "fan...ta är gott" eller "fa-an-tomen". "Gävle... är en fin stad". En kille trodde han var cool när han gick runt och sa "skan". På domens dag fick han skylla sig själv - Jakob 3:6. För variation hade jag kommit på egna kraftuttryck och superlativ jag var rätt säker på att Djävulen inte blev glad av att höra - de var ju helt nya för honom. När nåt var "rutt" var det riktigt illa, den smörigaste tjejen i min klass var "rötful" medan min kärlek Sandra var strumpigare än strumpigaste hatsnygg. Typ tio av tio. Förtjänade nåt adjektivet "dörr" var det, enligt min lista i dagboken, värt sämsta tänkbara 0.1 av tio. Men ibland kunde jag ju till exempel bli upprorisk också och då sa jag en gång att min idol inte var racerföraren Ayrton Senna som det var på riktigt, utan att det var Christian Fitti-paldi. Eftersom han hette så på riktigt så kunde de ju inte säga nåt. Egentligen var han skitdålig. Men så länge man hade hyfsad koll på vad som var rätt och fel var det alla fall inte så krångligt - man fick ju välja sina lägen liksom. Lika självklart som det var att varje dag äta, andas eller föra en inre dialog med vår Herre och Skapare, lika naturligt var det att ha olika språk och generellt beteende som man växlade mellan: ett på skolan och möten, ett hemma och ett bland kompisar. Den fromma tjej som på morgonsamlingarna höll i bön och lovsång var Guds avbild då, och sen, när ingen överordnad såg, kunde hon synda som om inte ens Gud såg henne - han som ju såg allt, till och med såg varenda motiv och tanke redan innan man hunnit tänka! Men så här var ju alla så det var ju inget konstigt med det. Många av oss använde konstant också förlåtelsetricket: hade man gjort nåt som var fel, eller var på väg att göra nåt som man misstänkte eller visste var fel, då bad man inombords om förlåtelse direkt, helst medan man gjorde det så man inte riskerade att glömma. Behövde jag till exempel ansikte mot ansikte ljuga för en lärare så bara bad jag i hjärtat under tiden om förlåtelse till Gud för vad jag gjorde. För att på riktigt få förlåtelse och inte riskera helvetet var man dock tvungen att mena det, varför jag var oerhört noga med att nästan gråta inombords men inte alls visa det på utsidan. Med tillräcklig träning gjordes det per automatik! Jag blev hatbra snabbt. Jag var nog bäst.

g e p a r d e r, fittipaldi och fantomen" M U S I K P A U S # 5 f ö r s t a v a l ABBA - Does your mother know (3:08) a l t e r n a t i v Livets Ord - Ett nytt folk (2:38 nedklippt) Ace of Base - Happy nation (4:13) Livets Ord - Sverige ska bli frälst (4:20) Livets Ord - Vi ger våra liv (4:29) Livets Ord - Födda till seger (2:47) Livets Ord Live - Herre till vem skulle jag gå (5:23) Livets Ord Live - Ett blodtvaget Sverige (3:34) Livets Ord Live - Jesus lever (2:51) 2Unlimited - The real thing (3:40)

Det var ganska synd om Gud, tänkte jag. Här hade han i kärlek skapat människan, hur schysst som helst, och så gick människan runt på jorden och gjorde honom ledsen hela tiden. Det stod i Bibeln att varje gång man syndade så grät Gud, och med miljarders människor på jorden borde han ju därför gråta exakt hela tiden. Samtidigt blev han glad när man upphöjde honom eller var snäll mot nån så han borde liksom gråta och vara glad på samma gång, jämt. Fast inte glädjegråta som på ett bröllop eller ett starkt möte utan ledsengråta och ändå vara glad. Och så hade han funnits för alltid, skulle finnas för alltid och så kunde han både se, lyssna och prata med alla samtidigt, göra allt och veta allt, skratta åt allt och tycka allt var tråkigt, till och med veta hur många hårstrån alla hade var för sig eller sammanlagt, även djuren. Det var ju rätt coolt men... när förra fröken på morgonsamlingarna ofta glädjegrät och skrattade i tungor och så så berättade hon om hur underbart det skulle få bli att få komma till himlen, bara få stå där och prisa Gud dygnet runt utan att ens vara hungrig eller behöva gå på toa. Bara prisa Gud. Jag tyckte det lät bautatråkigt och visste ju att himlen knappast skulle ha Nintendo eller ens pissdåliga Master System. Det var så synd att nästan allt kul var så syndigt. De flesta av de kompisar jag umgicks med hemma skulle ju till helvetet då när jag skulle stå i himlen och sjunga. Jag visste i och för sig att förra fröken inte trodde att jag skulle komma till himlen, att jag inte var frälst men hade en demon i mig, men både mamma och pappa var helt säkra på att jag skulle det. Jag vågade inte berätta det där om demonen för dem - tänk om pappa blev arg och om mamma började gråta? Eller skulle de bara be för mig, näpsa demonen och kriga i anden till den lämnat mig, eller skulle kanske även mamma nu förstå att jag var konstig och inte gilla mig längre? Vem skulle jag bo hos? Var skulle jag gömma mitt fotbollsalbum? Ibland brukade jag låtsas att vissa saker, för en kort stund, inte var så syndiga som jag visste att de var. Jag fick otroligt dåligt samvete då, så pass att jag ibland efteråt fick stänga in mig i bönekammaren, gråta, kriga bort all synd ur min ande och rena mitt kött ganska länge, men det var för svårt att låta bli. Fantisera om att Mega Man var frälst och att alla därför fick spela det, att Sylvester Stallone och Dolph Lundgren började göra kristna filmer, att man fick ha långt hår, ring i örat, dreads som rapparen i Look Twice hade. Att man fick pussas med tjejer. Att inte Antikrist skulle komma så snart att jag aldrig hann skaffa en fru och barn och bli fotbollsproffs eller regissör. Jag visste att det inte gick, men min hemliga, högsta dröm var att Djävulen skulle bli frälst - då skulle nog allting bli okej att göra och så. När jag sa det till en vuxen en gång så skrattade hon och sa att "näej, så kommer det aldrig bli, men Jesus kommer ju tillbaka snart och då kommer han döda Djävulen - då blir allting bra." Jag vågade inte säga det där om att det lät skittråkigt att få komma till himlen och bara prisa Gud i all evighet, så jag låtsades bli glad typ. På domedagen skulle ju också alla de som inte trott på oss, som varit taskiga, sagt att vi var hjärntvättade och knäppa i huvet, då skulle alla de syndarna få sin dom. Ibland var det också rätt skönt att fantisera om. Jag hoppades att de som retat och skrattat åt mig skulle skrika av ånger och förlåt när de brann där långt nere i helvetet bland alla demoner och skelett och anhöriga, gråta "ååå, jag skulle ha lyssnat på den där kristna pojken!", men nu var det försent och det var rätt åt dem. Jag brukade i alla fall be "snälla Jesus, jag vet att allt är förutbestämt men om du vill och så så får du gärna vänta med din återkomst tills jag blivit vuxen och så, tack Gud. Men det är ju du som bestämmer Gud och jag är bara din tjänare. Jag vill bara att du ska veta, typ. Även om du redan vet allt Gud. Tack ändå. Amen." 6.

s y n d o m g u d " M U S I K P A U S # 6 f ö r s t a v a l Samuelssons - Jesus kommer snart tillbaka (3:04) a l t e r n a t i v Croaker - Close to God (3:24) Johan Lyheden - Little corner people (4:24) Livets Ord Live - Ett nytt folk (4:10) Livets Ord Live - Herre till vem skulle jag gå (5:23) Kristian Johansson - Dark break 2 (2:40) M83 - I guess I m floating (1:59) The Innocence Mission - Stay awake (3:23) Helios - Grace (3:35) Dustin O Halloran - We move lightly (3:13) Alexey V - Calm (2:59) Metric - Long to live (4:16) Max Richter - Alone together, part 2 (1:38)

Att börja i högstadiet hade betytt nytt byte av fröken. Snabbt blev det uppenbart att hon precis som min lågstadielärare hade förstått att det var såna som jag Bibeln varnade för: "Om din hand eller fot får dig att synda, så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre att få ett evigt liv tillsammans med Gud och sakna ena handen eller foten än att kastas i helvetets eld med både händer och fötter i behåll." Matteus 18:8. Tillsammans var ju vi frälsta en enda kristen kropp, och i klassen verkade det bli alltmer tydligt för denna ledare av kroppen att det var jag som likt en cancersvulst skulle dra oss allesamman ner i fördärvet. Innan högstadiet hade jag förlorat min bäste vän - hans mamma hade träffat en okristen man och utan förklaringar hade han flyttat nånstans, sagt att vi inte kunde träffas mer eftersom jag var frälst och la på om jag ringde. Bästis nu istället var en ett år äldre kille som var så cool att han sa håll käften till sin mamma och själv bestämde vad för musik, film och annat han ville se, höra och göra. Jag tyckte det var faaan-tastiskt! När jag inspirerat försökte vara lika cool hemma demonstrerade pappa hur man fick en lite mer fysisk uppfostran - Ordspråksboken 23:13-14 - så vi fick tillsammans börja utforska världen hemma hos min nye bror istället, jag med ett till en början hemskt dåligt samvete som sakta nöttes ner. I skolan var det uppenbart att jag hade gått på fel stig länge nu. Jag lyssnade på profan musik som E- Type och techno och hade till och med tagit med såna cd-skivor till musiklektionen, fått nya kvarsittningar, själavård och skivorna konfiskerade. En nära väns mamma hade hittat en bild på två bögar inne i fodralet av E-Type-skivan och skulle inte ge tillbaka det förrän hon hade bett klart för det. Mina föräldrar var såklart både trötta och oroade. Jag smygspelade de värsta tv-spelen, hade sett alldeles för många ockulta filmer, hade hittat porrtidningar i skogen, börjat snatta och begå småbrott och jag hade som vanligt dragit in många andra barn i all min synd. Faktiskt hade jag blivit så avfällig att jag "hade en sån nu också", en flickvän. Ibland hånglade vi och en gång fick jag se hennes bröst som jag sa att jag tyckte såg konstiga ut - de var väl fina men de hängde liksom så snett. Så där satt vi i vår synd. Jag tyckte att hon pratade med mig på ett annat sätt, försökte lära mig saker. Utmanade mig, verkade vilja att vi skulle lära oss saker tillsammans. Jag ville helst hångla eller se hennes stjärt men började tycka att det var rätt kul att prata också. En dröm hade börjat ta form inom oss, självklart planterad av Satan själv men i våra mörka hjärtan hade den nu ändå slagit rot och börjat växa, hur fel vi än visste att den var. Tänk om vi, även om det kanske var helt omöjligt - tänk om vi skulle försöka starta nya liv ute i världen. Gå i en vanlig skola bland ofrälsta människor. Främst vore det en flykt men kanske skulle allting bli annorlunda, att man liksom skulle vänja sig och bli mindre konstig. Det var en tanke man inte fick tänka, men nu hade jag ju tänkt den och den var ju jätteläskig, fullständigt fel och samtidigt columbiskt spännande. Jag hade hört om en tjej som hade lämnat skolan förut, men det var för att hon rökte och själv hade blivit okristen, och hennes föräldrar också. Jag skulle ju i så fall, om det gick, fortsätta vara kristen utan att säga nåt, göra vissa syndiga saker som att se på actionfilm och spela tv-spel och det där men be om förlåtelse hela tiden och sen, innan jag dog eller Guds son kom tillbaka, bekänna att Jesus var min Herre så jag blev riktigt frälst igen. Det fanns nog ingen som hade testat det förut, det fanns ingen att fråga och förmodligen ingen annan väg tillbaka. Jag förstod att det i så fall skulle bli krig med mamma och pappa också. 7.

Kanske var det min tjej som ville det mer än jag, visste mer om vad det fanns för liv där utanför och övertygade mig. Kanske var det jag som drev på och hon som gav mig modet att göra just det. Hon hade hur som helst en fallskärm i en ofrälst pappa som bodde långt bort i södra Sverige och som vi i värsta fall nog kunde fly till. Vi pratade mycket om självmord också men vi var ju stora nu, 13 år, och skulle säkert klara oss även om vi blev utkastade. Jag hoppades att vi inte skulle gifta oss eller så - så snygg var hon inte - men just nu kändes hon på sätt och vis som min enda vän. Fick vi inte sluta skulle vi i alla fall ta självmord båda två så de ångrade sig och en dag kanske saknade oss. Vi hoppades att det i så fall skulle stå i tidningarna också. I hemlighet hade jag en egen plan som jag inte vågade berätta ens för henne: om jag skulle se minsta lilla tecken på att uppryckelsen och Antikrist var på gång - nåt mänskligt inplantat eller chip med 666, krig i Mellanöstern, att bankerna kraschar, människor själva väljer att bli övervakade eller att de där två profeterna dyker upp på tv då exempelvis - då skulle jag direkt be Gud om förlåtelse, rakt ur hjärtat och sen återvända likt Den Förlorade Sonen i Lukas 15. Jag lovade mig själv att inte glömma min bakgrund, alla mirakel jag sett, att inte i själen svika alla de kristna som också varit snälla mot mig. Mamma och pappa och många andra var ju egentligen fina människor jag inte alls ville göra ledsna och jag önskade verkligen att jag slapp göra det. Men ibland hatade jag dem också, sa jag i alla fall, och nästan alla skulle ju hata mig nu, mina föräldrar gråta och skämmas, men värst var ändå att göra dem så besvikna. Jag var Judas nu, en av de där svikarna jag i så många år på möten och så lovat mig själv och de andra att aldrig bli. Jag fick heller aldrig nånsin glömma vad jag hade lärt mig om hur världens människor fungerade: de jagade makt, ära och rikedomar, fyllde sina egon, skröt och ljög och prisade sig själva istället för Gud. Men eftersom de förlorade hade vänt Gud ryggen var de olyckliga, levde tomma liv utan mening och grät sig till sömns. De bedrog varann för pengars skull, älskade falskhet, sex, porr, otrohet, sprit, svek, lögn, våld och all annan synd, hatade känslor och kärlek och gjorde allt det eftersom de inte hade Gud i sina liv och inte ville bli påminda om hur fel de levde. Vissa älskade mördarfilmer eftersom Djävulen i dem njöt av att se hur människor gjorde varandra illa, förstörde allt gott Gud hade skapat för oss. Jag skulle aldrig nånsin låta nån lura mig att bli likadan. Min plan var min hemlighet, och den skulle göra mig fri. Så farliga var de kanske inte heller ute i världen men jag skulle vara väldigt, väldigt vaksam och försiktig.

v i s o m c o l u m b u s " M U S I K P A U S # 7 f ö r s t a v a l Real McCoy - Run away (3:59) a l t e r n a t i v Carola - Liv (2:46 nedklippt) Krister Linder - Don t lose your way (3:52) E-Type - Back in the loop (3:17) Coldplay - Don t panic (2:31) Daft Punk - The grid (1:36)

Ett antal samtal och bråk och tvivel och gråt och hot och nya bråk och nya förmaningar senare hade jag fått min vilja igenom - jag fick börja i kommunal skola, i en klass med många kompisar från fotbollslaget. Jag som i nästan hela livet hade försökt vara en kristen varg i fårakläder hade nu släppts ut för att en dag kanske bli accepterad som varg bland vargar. Men jag skulle ju, klok som en orm, försöka hålla min konstighet utanför och min hemliga plan för mig själv. Det var mycket som tydligt var annorlunda. I den här skolan var det vad man hade för stil som gällde - jag som var van vid att det enda viktiga i klädesväg var att man hade dyra märken. Det var inte lika självklart att fuska på proven här - en blev till och med sur på mig när jag försökte hjälpa. Klasskamraterna hade så mycket åsikter, skämt, sa, kunde och tyckte så mycket. Det kändes mer kärleksfullt här, tydligt grupperat men ändå med mycket bättre sammanhållning. Lärarna hade inte alls samma makt och undervisade mest om skolämnena. Ibland var lärarna nästan mobbade. Jag fick höra om nya sanningar om andra religioner, bigbang, utvecklingsläran, att jorden skulle vara äldre än 6000 år och att både mannen och kvinnan hade tolv revben. Vi lyssnade på profan musik, såg ockult film och lärde oss om sex före äktenskapet, även mellan bögar och lesbiska bögar. Det var tur att jag hade min hemliga plan och kunde ta allt med en nypa salt - ett berg salt. Nån bra elev var jag inte nu heller, men jag gick i alla fall från lägsta betyget etta - den gamla läraren tyckte att jag var för oengagerad under bönen - till att direkt få en fyra på nya skolan eftersom bön inte längre ingick i träslöjd. Jag tyckte i alla fall att de flesta verkade schyssta men visste ju att jag fortfarande var konstig och att det när som helst kunde användas emot mig, så för att få en kompis snodde jag hans skåpnyckel, lurade honom att jag trodde jag visste vem tjuven var och tillät honom dela skåp med mig. Att ljuga var jag ju fortfarande hatbra på. Året efter började min äldste lillebror i samma skola, liksom en av hans bästa kompisar. Min coole bästis hade bara ett år kvar innan gymnasiet så han stannade däremot kvar. Hans syster, som jag också kallade min syster, ville ett tag ut men stannade kvar. Den närmaste från förra klassen lyckades jag behålla som vän - de andra försvann. Flickvännen hade det tagit slut med innan vi ens börjat på nya skolan, i olika klasser också så så var det med det. Hon hade ju inte samma plan som jag och började direkt röka, skaffade rastaflätor, sa jävlar och hittade en ny pojkvän som var fritidsgårdsgangster och gillade hennes tuttar, sa hon. Jag tyckte det var sorgligt att hon hade blivit så syndig. Bra i alla fall att hon inte var så snygg. Under de här åren var ungdomars självklara sysselsättning en gång i veckan TV4:s såpa Tre Kronor. Slaviskt gjorde jag som en fjärdedel av den svenska befolkningen och levde mig in i liven och längtade till nästa onsdag klockan åtta då vi fick fortsättningen. In i serien kom en karaktär som hette Sten Frisk, spelad av Per Ragnar. Han startade nåt slags sekt där i Mälarviken som hette Framgångskyrkan och gick och sa "hej Jesus" till folk. Man fattade att han var ond och jag och mina vänner med samma bakgrund förstod att det var oss de hånade. Denna Sten Frisk gjorde dessutom saker som en kristen inte får göra, sa "Gud vad skönt" - missbruk av Herren vår Guds namn, andra budordet - han kallade ju folk för Jesus och sa många andra ord man absolut inte fick säga. Och så sa han typiska hallelulia istället för halleluja. Jag hatade honom, kände att jag ville stå upp för oss kristna. När min lillebrors kristna fotbollslag fick stå ut med att ungdomar stod på läktaren ovanför och skrattande spottade feta loskor ner på dem hatade jag att kristna inte gav tillbaka. Istället gick de hem, förlät och bad precis som jag hade gjort, förberedde sig för en ny dag som förföljda i sista tidens krig. Jag hatade kriget också. 8.

n y v ä r l d " M U S I K P A U S # 8 f ö r s t a v a l Garbage - The world is not enough (3:47) a l t e r n a t i v Krister Linder - Mixed blood (2:53 nedklippt) Coldplay - Don t panic (2:31) Krister Linder - Don t lose your way (3:52) Lasse Holm - Tre Kronor-temat (1:02) Metallica - Until it sleeps (4:27) Portishead - Roads (5:06)

Åren gick och jag började inse att den där drömmen om att bli en varg bland vargar nog aldrig riktigt skulle förverkligas, inte för nån av oss. De flesta balanserade mellan den gamla och nya världen, mådde olika bra i olika långa stunder och verkade värdera olika kamper som de svåraste. Fina föräldrar som såg sina älskade barn gå förlorade, emellanåt fick skämmas över dem och be Gud om att de skulle hitta tillbaka. Vänner som tog avstånd för att de var mer eller mindre frälsta, såg annorlunda på själva lärorna, svordomar, snus, sex eller vad som var viktigast och ville inte dras ner eller tillbaka i vare sig tro eller status. Nån kallade sig frälst trots att den levde som en okristen, nån såg sig som ett offer, några levde ett nytt slags dubbelliv inför kristna föräldrar kontra övrig omvärld, några tyckte att det var lika enkelt nu som då, några ville fortfarande ge sina liv till Gud och verkade genuint lyckliga. Självklart var det olika. Jag hade vänner som beskrev stunder med ecstasy och amfetamin som de enda då de kände lugn och ro, hörde den ena och andra historien om bekanta som mådde dåligt, som hittade tillbaka, som flyttade, som kom på kant med församlingen av ett eller annat svårförståeligt skäl, som i rädsla för homosexualitet krigade i anden för att helas istället, som kände att de inte hade något kvar att leva för. Jag hade sett människor totalt byta sida, jag hade sett respekterade, älskade människor - sådana att se upp till - vara vad jag bedömde som läskigt kalla, falska, känslomässigt eller intellektuellt frånkopplade. Jag kände en kille som i ena stunden stod inför folk och predikade i Jesu namn, i andra stunden låg i sin bil och hade sex med nån full och alldeles för ung tjej. Jag kände en gammal fin lärare från skolan som till mig i vuxen ålder sa att "Niclaz, du är intelligent och så, men det handlar inte om att förstå och det - det handlar om att tro". Jag kände trycket hemifrån där pappa tyckte att jag och min lillebror skulle sluta ligga hemma och må dåligt, gaska upp oss och skaffa vettiga jobb istället för att fundera, läsa, diskutera och slänga bort våra liv - ingen mådde ju bättre av sånt trams. Okej att jag inte var den där vargen - men vad var jag och var hörde jag hemma? Vi var ju fortfarande i minoritet, kände inga att prata med om det, var ensamma och konstiga. Nu var det istället jag och min lillebror, vi som en gång glatt letade djurbajs till vår egen ark - nu var det vi som gjorde en deal om det där med självmord. Att det var helvetet vi var på väg till hade vi ju liksom börjat acceptera och då var ju ännu en synd i slutet inte mycket att lipa för om man ändå inte ville leva - kanske kunde det ju hjälpa nån annan kristen här på jorden att bli förstådd av sina föräldrar och därför må bättre medan vi brann lite extra. Som när jag var liten ville jag helst av allt bara förstå och bli förstådd, och i stunder brann också samma nöd för min omvärld. Det var svårt att diskutera vädret, god mat eller alla fel med SJ när jag inte var klar med själva fundamenten än, svårt att ge lärare eller andra auktoriteter makten att påverka mig bara för att nån gett dem den positionen. Jag behövde förstå varför innan jag kunde lyda. Under de sista tonåren var jag sur, frustrerad och bitter, kände en oerhörd tomhet och trots att jag hade massor av bra vänner kände jag mig ensam, likgiltig och dömd till evigt utanförskap. Känslorna och mitt överansträngda samvete hade försökt slås av så länge att de kanske hade gått sönder - ibland undrade jag om jag var psykopat nu. Jag påverkades nog inte som en normal människa borde - men hur skulle jag kunna göra det när ingenting var på riktigt? Vilken verklighet var det jag skulle känna mig delaktig i, tro på och bry mig om när ingenting ju fanns längre? Så många motstridiga sanningar trycktes mot mig och bara en av dem kunde ju vara rätt - ändå fanns det ofta en fullkomlig självsäkerhet bakom var och en. Ibland verkade människorna omkring mig följa sin närmaste grupps ström och kunde uttrycka de mest paradoxala, ogenomtänkta eller dumma saker och förvänta sig att 9.

jag skulle hålla med, enbart för att det var normen för just dem och därför kunde säga jag tror inte - jag vet. Jag tyckte ju att många var minst lika manipulerade och påverkade av grupptryck från detta samhälle som de hade påstått oss vara av vårat. Fattade de inte vilka styrda små hjärntvättade nio till fem-knegande skattebetalare de var? Ibland kände jag som min nye låtsasvän Arthur Schopenhauer: "Ty här i världen har man ej stort mer att välja på än mellan ensamhet och simpelhet." Så jag fick väl vara ensam då - det där simpla hade jag ju förstört.

e v i g t u t a n f ö r " M U S I K P A U S # 9 f ö r s t a v a l Mikael Fyrek - I give end credits (0:58) a l t e r n a t i v Krister Linder - Mixed blood (2:53 nedklippt) Henrik José - Den andra handen (3:32) Kimmo S. - Joo (3:36) Stud - Putting it back (3:40) Massive Attack - P is for piano (1:38) Röyksopp - What else is there? (5:17) Portishead - Over (4:13) Clint Mansell & Peter Broderick - Not at home (4:53) Boards of Canada - Smokes quantity (2:52)

Sen en tid tillbaka hade vi nu alla fått ta del av den underbara uppfinningen inter-nett, cyberspace. Man kunde koppla upp sig via en härlig pipskrikmelodi från sin modulator-demodulator och även om Google, Wikipedia och sånt inte fanns än så fanns en massa fula websidor med blinkande giffar där människor beskrev erfarenheter, argumenterade för och emot Gud, teodicéproblemet, stigmatisering, Ochams rakkniv, diskuterade och attackerade. Jag slukade information och hoppades återigen att den skulle kunna ge mig det inflytande och därmed den där efterlängtade friheten - jag skulle kunna så mycket att ingen intellektuellt sett skulle komma undan. Jag läste om Bibeln, läste Koranen, argumenterade med alla möjliga troende, lyssnade, letade, diskuterade kreationism med en professor i molekylär cellbiologi, teokratism med en muslim, egoism, determinism, dualism, elitism, empirism, solipsism, herrnhutism, sabellianism eller mina favoriter altruism och gnosticism eller en och annan annan spännande ism och jag, till viss del med samma sorts dominans som under barndomen, lät ingen i min omvärld komma undan. Var man inte intresserad så såg jag till att man blev det. Despotism. Den jag inte alls lyckades nå med alla mina nya kunskaper var den enda av mina närmaste vänner som helt hade stannat kvar - hon jag fortfarande brukade kalla min syster. Hon hade sin tro, ville inte höra. Såklart förstod jag henne. Hon som hade varit kanske mer ensam än jag hade fått en familj, fyllde en roll och passade in. Jag tyckte en massa saker men det hjälpte ju varken mig eller henne. I stunder hade hon känts som min bästa vän, vi hade ju växt upp ihop - nu fick hon istället vara försiktig mot mig så jag inte drog ner henne i tvivel och synd, och jag som frustrerat tyckte att jag ville hennes bästa blev ju mest bara jobbig. Som min syster kändes hon inte heller, det hade hon aldrig gjort, och de senaste åren hade jag börjat erkänna för mig själv att jag var kär i henne. Allting blev som en sjukdom. För det var ju ganska enkelt: valde hon att låta någon bli hennes pojkvän så skulle han snart också bli hennes man, de skulle gå bibelskolan och missionera ihop och skaffa barn med kristna förnamn. Jag var livrädd och jag var kär, brydde mig och tyckte hon var så fin. Men även om jag verkligen kämpade för att visa mig kristen så var jag inte i närheten av de killar hon umgicks med. Jag tyckte hon var så trygg med mig och så läskigt ytlig med dem men... de dansade och var superglada, sa "hallå!" och härligt!, "gripande seger!", levde efter WWJD och True love waits och sjöng att man inte behövde sprit eftersom man istället kunde vara full av Den Helige Ande, "drunk in da spiriiit'a". Jag tyckte de var töntar, kunde sticka hem med sina "turn or burn"-t-shirtar men... tyvärr bli gripande omtyckta av henne. På en lång resa tillsammans hade jag bestämt berätta sanningen för henne. Kampen inom mig var fruktansvärd. Jag tyckte mig ju förstå läget: ville jag bli älskad så var ju jag först tvungen att älska Jesus på samma sätt som hon gjorde, och skulle jag nu mot förmodan lyckas göra det så skulle det ju vara just därför. Det skulle inte kännas på riktigt om jag till och med, förutom att till viss del manipulera henne, dessutom skulle försöka lura mig själv. Men mer än nånsin ville jag bli just så frälst, att jag hade chansen. Att börja dansa och det skulle hon givetvis genomskåda så jag hade ju ingen chans ens vad gällde de mindre grejorna, skulle förstöra vad vi hade --- jag borde såklart skita i att vara ärlig och vara klok som en orm igen, säga att Gud älskade henne, hade en helt fantastisk plan för hennes liv och att jag... ja jag trodde faktiskt att Gud hade en plan för oss tillsammans, som man och fru i ett kött och blod för det trodde jag ju, trodde jag. 10.

Tyvärr svek jag mitt samvete igen och sa en del av det där, men visste ju egentligen att det var kört redan innan, att jag oavsett vilket inte var tillräckligt frälst. Som en bitter förlorare så sa jag även det. Hon lugnade mig med att förklara att det inte alls var därför, att hon bara inte ville ha en kille som kändes som hennes bror och var blond och blåögd. Hon tänkte absolut inte gå bibelskolan hemma och hon lovade mig att hon varken skulle bli tillsammans med rektorns son eller ledarens lillebror som jag var så rädd för. Skönt det i alla fall. Om jag nu bara blev mer lik Jesus i hennes ögon kanske jag kunde övertyga henne. Eller om jag bara snälla-snälla lyckades sluta försöka förstå och allt det där och nöjde mig med glädjen istället! Så dum jag var hela tiden! Av oro att mina vänner skulle hamna i helvetet hade jag jagat svar nästan hela livet, när det ju var själva svaren som jämt låg i vägen. Jag hade ångest över att jag inte helt förstod systemet, vad exakt som var synd och vilka som kom till helvetet och inte, samtidigt som de framgångsrika kristna obekymrat sa att det var relationen till Jesus som var den viktiga, inte att förstå. Var det någon ofrälst som på riktigt undrade så sa man ju bara "jag är ingen teolog - det finns det andra som är" och försökte vara ett gott exempel med hur glad och lycklig man var istället. Men jag var inte ens glad, kände mig trasig och olycklig och det var ju jag som hade förstört mig själv! Kanske skulle det alltid vara så här.