VI TAR DEBATTEN OM FRAMTIDENS EUROPA SVENSKA RÖSTER OM VÅR KONTINENTS GEMENSAMMA UTMANINGAR

VI TAR DEBATTEN OM FRAMTIDENS EUROPA SVENSKA RÖSTER OM VÅR KONTINENTS GEMENSAMMA UTMANINGAR

VÄGAR UT UR DEN EKONOMISKA KRISEN INLEDNING CARL SCHLYTER Det är uppenbart att något är allvarligt fel med den ekonomiska politiken när Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar känner att de måste studera hur nedskärningarna och den ekonomiska politiken gör oss sjuka. Den senaste skadliga epidemin i Europa är inte bakteriell, den är ekonomisk. I naturen brukar ständig ohämmad tillväxt vara ett säkert tecken på cancer, där den inte slutar växa förrän värdorganismen går under. För den ekonomiska politiken är det istället en eftersträvansvärd norm. Under efterkrigstiden var det ett Europa i ruiner som behövde byggas upp, trångboddhet byggas bort och materiella behov tillfredsställas. Folk fick råd att köpa bostad, transportmedel samt nya kläder och mer lyxig mat. Tillväxt gick hand i hand med materiell välfärd och skatteintäkterna ökade så även den offentliga välfärden byggdes upp. Vi blev lyckligare och det fanns en tydlig koppling mellan ökad rikedom och lycka. Denna koppling är dock bara tydlig på relativt låga nivåer, redan på 70-talet hade vi nått samma upplevda lycka som idag fastän vi nu är flerfaldigt rikare. Thatcher och Reagan släppte lös finansen för att få fart på ekonomin. Vi belönades med nya ord som yuppie, finansvalpar med nalle (NMT-telefon) i hand. Det fanns ingen hejd på vilka nya spännande finansiella instrument grabbarna kunde hitta på. Med hjälp av allt generösare Fractional Reserve Banking kunde bankerna öka utlåningen radikalt. Ekonomin pumpas upp av ständigt ökande lån som enbart kan betalas med ständigt ökande tillväxt som bara kan uppnås med ständigt ökande lån, d.v.s. ett klassiskt pyramidspel. VÄGAR UT UR DEN EKONOMISKA KRISEN CARL SCHLYTER 79

När krisen kom slog nedskärningarna ut Sydeuropa. Den nuvarande kreditexpansionen kommer, om den mot förmodan fungerar, rent ekonomiskt endast leda till kraftigt höjda råvarupriser och miljöförstöring, som i sin tur ytterligare en gång kraschar tillväxten och ekonomin. Denna gång med än mer lån. Som tur är finns det andra vägar att gå. Denna ständiga jakt på tillväxt beror på att vi är finurliga varelser som gör att vi effektiviserar det vi gör hela tiden. Det innebär att vi inte behöver arbeta lika länge för samma mängd varor (samt vissa tjänster). Då växer arbetslösheten om vi inte ständigt producerar mer, d.v.s. har tillväxt. Detta bygger dock på antagandet att vi alltid måste jobba lika länge. Tar vi ut effektiviseringsvinster i form av kortare arbetstid kan vi undvika arbetslöshet, även om det inte blir någon tillväxt. Effektivitetsvinsterna är det som ger oss höjda löner men sedan 1980 så har en allt större del av dessa vinster sipprat uppåt, mer och mer blir till räntebetalningar på lån samt aktieutdelningar och kapitalvinster. KORTAR VI ARBETSTIDEN KAN VI MÄNNISKOR GES TID OCH KRAFT ATT VÄXA SOM KULTURELLA OCH SOCIALA VARELSER Idag arbetar det ekonomiska systemet för att vi ska reduceras till homo economicus som markerar sin betydelse genom konsumtion som syftar mer till statusmarkering än att fylla reella behov. Kortar vi arbetstiden kan vi människor ges tid och kraft att växa som kulturella och sociala varelser, istället för enbart ekonomin. Kopplingen mellan ökad köpkraft och ökad lycka är i princip bruten och alltfler av oss känner att bristen på tid för barn, vänner, relationer och kultur hämmar oss mer från att utvecklas än bristen på pengar. Gör vi en arbetstidsreform så finns en risk att de sämst betalda hamnar i fattigdom, därför bör en sån reform kombineras med skattesänkningar för dem. När vi mha arbetstidsförkortning inte längre behöver ständig låneexpansion för tillväxt så kan vi börja reglera kapitalmarknaderna utan risk för systemkollaps. Då kan vi införa Tobinskatt mot spekulation. Terminskontrakt/derivathandel ska syfta till att stabilisera och säkra tillgång till vad man behöver för sitt företag, inte som idag nästan uteslutande som spekulation mot valutor, mat, råvaror mm. Hade löneandelen av ekonomin varit densamma som då hade vi tjänat 6000-7000 kr/mån mer. Lånebaserad tillväxt hotar alltså inte bara miljön, den ökar också klyftorna. Det är för mig obegripligt att Europas socialdemokrati inte tidigare tagit strid mot låneekonomins osolidariska sätt att skapa tillväxt. Vi bör förbjuda spekulation på råvaror och mat samt införa en progressiv bankomsättningsskatt som tvingar banker att inte bli så systemkritiska att skattebetalarna blir ruinerade i sina försök att hjälpa bankerna. Delar vi dessutom upp dem i sparbanker (med in- 80 CARL SCHLYTER VÄGAR UT UR DEN EKONOMISKA KRISEN

sättningsgaranti mm) och investmentbanker utan skydd så får äntligen spekulanterna betala för misslyckade risktaganden. Idag är det vinst varje gång eftersom staten betalar dem när de dragit en nitlott. Detta bör kombineras detta med kraftigt höjda kapitaltäckningskrav eller hela vägen till full reserve banking. Med dessa förändringar kan finanssystemet omvandlas till ett smörjmedel i ekonomin istället för en girig gökunge som svälter ut resten. I Storbritannien går endast 12-13% av lånen till verkliga investeringar, resten går till spekulation eller rekapitalisering av finansiella tillgångar, då har systemet helt fjärmat sig från sitt eget syfte. Vi behöver även lösa problem med energiomställning och infrastruktur samt massiv energibesparing. I premiepensionssystemet finns idag 471 mdr i tillgångar. 97 procent av de nya fondspararna hamnar i AP7 Såfa, d.v.s. de som inget väljer. Systemet gör föga nytta som en ytterligare spekulant på börsen samt faktiskt skada som finansiär till riskkapitalbolag. Om vi istället använde dessa pengar till att bygga förnybart, spara energi mm så skulle pengarna dels skapa jobb dels lösa miljöproblem, som extra bonus skulle investeringarna ge avkastning. Här finns alltså resurser för hållbar omställning, utan nya lånebehov. Vi borde följa EU-kommissionens förslag Bortom BNP där man mäter utvecklingen av det som är viktigt och sätter upp mål för det istället för ensidigt fokus på BNP. Mäter man klyftor, fattigdom, biologisk mångfald, jämställdhet, utsläpp mm så tenderar vi också att åtgärda dessa problem. Mäter man BNP och sätter det i fokus är det lätt hänt att man blundar för andra risker. Det finns många positiva vägar ur krisen i detta kapitel. De jag har beskrivit handlar om att mäta den utveckling vi vill ha, för att lättare nå dit. Satsa på livskvalité med mer tid för att vara människa. Reglera finanssystemet till att återfå sin roll. Vi har pensionspengar som kan användas bättre än till spekulation redan idag. Det finns många olika varianter till utveckling, några beskrivs i denna bok, men vad vi säkert vet är att varianter på Reagans och Thatchers politik är dömda att misslyckas, vi måste överge dem snarast. Med kortare arbetstid, bättre investeringspolitik och fokus på samhällsutvecklande mål ökar chansen till att nå både jämställdhet och andra mål för minskande klyftor. Detta genererar i sin tur ökat välmående och lycka. Mer jämlika samhällen tenderar också till att åtgärda miljöproblem bättre. Därför är dessa förändringar önskvärda vare sig vi har en kris eller inte, men insikten om behov av förändring ökar vid en kris, det finns inga skäl att vänta! CARL SCHLYTER (MP) EU-PARLAMENTARIKER OCH 2:E VICE ORDFÖRANDE I ENVI VÄGAR UT UR DEN EKONOMISKA KRISEN CARL SCHLYTER 81

EUROPA BEHÖVER ETT EKONOMISKT SAMTAL DANIEL MATHISEN Europa står inför enorma påfrestningar. Den sociala väven slits itu och en generation står utanför arbetsmarknaden. Europa har genomgått en djup skuldkris som fört med sig rekordhög arbetslöshet, fallande investeringar och lägre förtroende för framtiden. Svaret har hittills varit att strama åt offentliga utgifter, med högre arbetslöshet och ytterligare fall i konsumtion och investeringar. Krisen har kännetecknats av olika faser, och den senaste tiden av på sina håll ihållande tillväxt. Trots det kvarstår Europas största problem: låga investeringar, svag köpkraft och hushåll utan marginaler. Politikens svar har varit passivitet och en ovilja att konfrontera den rådande ekonomiska hegemonin. Dessutom saknas ett samtal med sammanhängande analyser och konkreta reformer för stimulanser, långsiktig finansiell stabilitet och tätare politiskt samarbete. Eller annorlunda uttryckt: Samma idéer som skapade krisen står oemotsagda. Krisen har också medfört att politiska ledare riktat blicken inrikes: Politiken har helt enkelt blivit mer avskild från omvärlden. Vad som behövs är ett ekonomiskt och politiskt reformpaket med dubbla syften. Både för att reformerna är verkningsfulla i sig, det vill säga ökar investeringar och skapar jobb i Europa. Men lika mycket för att det är en överlevnadsfråga för det europeiska projektet. Utan svar på vår tids största utmaningar är EU dömt att misslyckas. Under finanskrisen 2008 kritiserades de teorier som 82 DANIEL MATHISEN EUROPA BEHÖVER ETT EKONOMISKT SAMTAL

skjutit världens ekonomier i sank. Inom loppet av några månader skiftade forskarvärldens och beslutfattares fokus från neoklassiska ekonomiska ideal till idéer som tycktes varit dödförklarade sedan decennier. Det talades om John Maynard Keynes igen, den brittiske ekonomen som i verket The General Theory of Employment, Interest and Money utvecklade nya teorier för att möta depressionen under 1930-talet. Fler och fler insåg att hans analyser och insikter berättade något viktigt om vår samtid. Samtalet såg ut att skifta och marknaden snarare än politiken blev boven i det europeiska dramat. Men när skulderna skenade och Grekland stod på randen till kollaps vände makthavarna. Nu blev svaren i stället åtstramningar och moraliskt betingade nedskärningar. Snarare än att peka på en spekulativ tillväxt, med luftslott till värdeökningar, blev välfärdsstaten själva problemet. Efter snart fyra år av extrema ekonomiska huskurer är resultaten tydliga. Konsumtionen har minskat och den djupa lågkonjunkturen saknar ljusning. Samtidigt växer skulderna snarare än minskar och klyftan mellan medlemsstater ökar. Det har också fört med sig att förtroendet för EU som politiskt projekt rasat. 2009 hade Europa och USA mer eller mindre lika stor andel arbetslösa, omkring tio procent. Men USA till skillnad från Europa satsade på finanspolitiska stimulanser lyckades vända trenden. I Europa förvärrades tvärtom läget. Trots att lågkonjunkturen på pappret är över är tillväxten i många länder mycket låg. Tillväxtprognoser i merparten av Europa ligger strax under en procent de närmaste åren med en hög arbetslöshet. Under motsvarande period förvärrades den europeiska ungdomsarbetslösheten. Rejält. Vid tidpunkten för finanskrisen 2008 var omkring 15 procent av unga i Europa arbetslösa, i dag är samma andel närmare en fjärdedel av den unga arbetskraften. Joseph Stiglitz, ekonomiprofessor vid Columbiauniversititet, har sammanfattat de ekonomiska reformerna på följande sätt: Överdriven åtstramning har haft den förutsägbara (och förväntade) effekten av depressioner och lågkonjunkturer till den punkt där hela Europa förväntas ha negativ tillväxt. BNP har, liksom skatteintäkterna, minskat och de förväntade förbättringarna i de offentliga finanserna har inte förverkligats. Offentliga skulder som andel av BNP har tvärtom ökat. Med tanke på den långa historien av brister hos sådana åtgärder borde det gått att förutse. Situationen i Europa förändras snabbt. För ett år sedan stod EU på randen till kollaps. Ännu finns hot om länder som lämnar unionen, eller ett ekonomiskt läge som göder nya kriser. Att åtstramningar i kristid riskerar ytterligare kriser visade 1930-talet med all önskvärd tydlighet. Lösningen på Europas kris är en ödesfråga där passivitet inte är ett alternativ. DANIEL MATHISEN JOURNALIST OCH FRILANSSKRIBENT EUROPA BEHÖVER ETT EKONOMISKT SAMTAL DANIEL MATHISEN 83