s v e n s k t militä r h i s t o r i s k t biblio t e k presenterar frontsoldat på östfronten 1941 1945 Förlorad heder och missbrukad lojalitet Med Leibstandarte och Dirlewanger i fält 1941 45 Hösten 1941 gick den 19-årige entusiastiske tysk-belgaren Herbert Maeger med i Waffen-SS. Han stred, och överlevde mirakulöst, tre desillusionerade år på östfronten med Hitlers livgarde, Leibstandarte SS Adolf Hitler, och blev sedan uttagen som officersaspirant innan han förflyttades till SS-straffbrigaden Dirlewanger. Som utlandstysk växte han upp i ett katolskt föräldrahem i det demokratiska Belgien. Maegers annorlunda levnads- och moraliska perspektiv ger hans bok lika nyanserade som överraskande slutsatser för läsaren. Boken slår på ett sakligt och exempelrikt sätt också hål på många myter om Waffen-SS. Text: Lennart Westberg, militärhistorisk författare Maeger var född 1922 och uppväxt i en demokrati: Belgien. Han kom från Eupen-Malmédy som historiskt var gammalt preussiskt land men som 1919 genom en bristfällig folkomröstning skildes från Tyskland och införlivades i Belgien. Maegers sedan generationer tillbaka rikstyska föräldrar, och senare han själv, blev därmed nolens volens belgiska medborgare i provinsen Liege, alldeles vid tysk-belgiska gränsen, med 10 000 valloner och 52 000 tysktalande invånare. Den 18 maj 1940, efter det framgångsrika fälttåget mot Frankrike, förklarade Adolf Hitler att Eupen- Malmédy återförenats med det tyska moderlandet. Provinsen förblev rikstysk fram till september 1944 då den ockuperades av amerikanska styrkor. Livet före kriget Herbert Maeger inleder sina memoarer om kriget med att nyanserat och insiktsfullt skildra sin uppväxt och katolska uppfostran i hemlandet Belgien. Exempelvis att den belgiska levnadsstandarden på 1920-talet upplevdes av hans föräldrar som väsentligt bättre jämfört med förhållandena för deras kvarvarande släkt i Tyskland, den höga standarden på belgisk skolundervisning och att hans far fick en god anställning vid de belgiska järnvägarna innan provinsen 1940 åter blev tysk, nu under de nya nazistiska makthavarnas regi. Maegers katolska föräldrar hade en ljummen, delvis uttalat kritisk inställning till nazismen. Efter studenten genomgick Maeger en förmilitär ledarskapsutbildning inom Hitler-Jugend, fångades som många unga av de nya idéerna, och anmälde sig sensommaren 1941 som frivillig till Leibstandarte SS Adolf Hitler : Den som har två fosterland, har två hälfter, eller också måste han välja ett av dem utan förbehåll. Det hade jag gjort och valt Tyskland men steget från ett strängt katolskt föräldrahem Herbert Maeger på hempermission i augusti 1943 foto: maegers arkiv 1
och ett religiöst gymnasium till Waffen-SS var en annan sak som inte gick utan inre konflikter. Under resan till Berlin läste Maeger sin favoritlitteratur, Ernst Jüngers bok I stålbadet, om de tyska elittruppernas ödesmättade stridsgemenskap i skyttegravarna 1917 18. Som rekryt i Leibstandarte Herbert Maegers beskrivningar och analyser av mentaliteten i Leibstandarte från 1941 är utomordentligt intressanta. Som insider skildrar han denna värld på ett ovanligt intresseväckande, exempelrikt och nyanserat sätt för läsaren av hans memoarer. Maeger och hans kamrater i det nya ersättningsmanskapet var födda 1922 och utgjorde de första unga frivilliga från borgerliga hem till Leibstandarte (LAH), bland dem flera högskolestudenter. Stammanskapet i LAH (som då fortfarande utgjorde en brigad) tog synbart motvilligt emot detta manskap efter de stora egna förlusterna på östfronten sommaren hösten 1941. Någon planering för en kontinuerlig ersättning av dessa förluster lyste med sin frånvaro och skapade, tillsammans med illusionen hos ledande kretsar i Waffen-SS att fälttåget mot Sovjetunionen skulle bli en promenadseger, en brottslig romantik enligt Maeger. Redan den första dagen i Lichterfelde [LAH:s kaserner i sydvästra Berlin] den 17 september 1941, medförde slutet för några av mina illusioner. Jag hade helt fel föreställning om vad som väntade mig. Jag trodde att jag var utvald att tjänstgöra i Führerns livvakt och förväntade mig en utbildning i särskilda närstridstekniker och på närstridsvapen, i kombination med en skolning i världsåskådning som jag var bekant med sedan tiden i Hitler-Jugend. Verkligheten var därför en kraftig tillnyktring: jag kom inte till ett elitförband som jag hade föreställt mig det utan till ett förband som enligt sin egen föreställning var ett gäng, vars mentalitet jag efter mina första intryck Maeger ute på marschövning med sitt kompani i området runt kasernen i Berlin Lichterfelde. foto: maegers arkiv uppfattade som någon sorts blandning mellan Främlingslegionen och legosoldater. Maeger har för det mesta en positiv bild av officerskåren i Waffen-SS. Men han beskriver trovärdigt och nyanserat den primitiva personligheten hos underofficerskollektivet i LAH som den främsta orsaken till den ovärdiga och otidsenliga kaserngårdsdrillen i Lichterfelde med starka inslag av sadism och chikanering: Den typ av disciplin som skapades av dessa Herbert Maeger (sittande till vänster) tillsammans med kamrater utanför simhallen på kasernområdet i Berlin-Lichterfelde. foto: maegers arkiv 2
metoder förstörde i slutänden den individuella moralen och därmed även den tyske soldatens etik, om vilken Riktning mot floden Sambek och fienden det talades så ingående och högtravande i Ernst Juengers I stålbadet. De förbereddes att dö, soldaterna i Leibstandarte, men de 1 förbereddes för striden med en mentalitet som i praktiken inte innebar något annat än att de utvecklades till självmordsbenägna robotar. Det främsta paradexemplet som rekryterna i LAH upplystes om var hur våren 1941 det sjunde kompaniet i LAH, utan att invänta artilleri- eller pansarunderstöd, stormade Klidipasset i Grekland och att efteråt endast elva man av kompaniets 120 soldater var i livet. Ett kännetecknande sätt för detta förband att upplysa sitt ersättningsmanskap vad som var deras främsta uppgift: att dö för sin Führer. Med Leibstandarte på östfronten Efter tio veckors rekrytutbildning skickades Maeger och hans kamrater till östfronten för att fylla luckorna i LAH. Personligen hade jag turen att under frontinsatserna nästan alltid Herbert Maeger har anlänt till östfronten och har fått ett värn att försvara med sin MG34. Ryska uniformsdetaljer hjälper att skydda mot det kalla klimatet. foto: maegers arkiv, illustration samuel svärd 3 5 4 2 1. Bunker med kamin 2. Löpgrav 3. Kulspruteställning 4. Latrin 5. Luftvärnsställning med kulspruta ha officerare som överordnade vilka respekterade min rätt att hävda min individuella personlighet och gav mig uppgifter vilka gjorde mig rättvisa. Maeger noterade att utbildningen var lika olämplig för östfronten som rekryternas utrustning när de skickades ut i den råa ryska verkligheten: uniformer av gabardintyg, halvhöga läderstövlar och -kängor, en tunn 3
kappa, fältmössa, tunna öronvärmare och tunna handskar. Enbart den bristfälliga utrustningen orsakade senare enorma skadeutfall p.g.a. köldskador i LAH. Att börja ett krig, även om det påstods vara i förebyggande syfte, må vara ett brott mot folkrätten, men att göra detta med helt underlägsen utrustning och beväpning är ett brott mot den egna krigsmakten. I mitten av december 1941 skickades Maegers ersättningsdetachement till östfronten, dåligt förberedda och med usel utrustning, först till Uman och därefter per flyg med Ju 52 till Taganrog nära Azovska sjön. Manskapet förlades i bristfälliga bunkrar: Jag blev upptagen i resten av plutonen som verkade vara ett gäng vilsekomna äventyrare. Min bunker fick jag dela med tre man och uppskattningsvis 10 000 löss. Maeger förstod ganska snart varför ersättningsmanskapet hade de största förlusterna: Gröngölingarna blev av de erfarna frontveteranerna, med några undantag, behandlade som parior. De tvingades ta hand om de värsta nattvaktpassen, hämta förplägnad och bränsle under beskjutning och under dagtid agera ordonnanser mellan bunkrarna, ofta under sovjetisk prickskytteeld. Det gamla LAH-gardet hade handfasta egoistiska karriärskäl att decimera de nya, inte sällan gymnasie- och högskoleutbildade, rekryterna eftersom dessa utgjorde konkurrenter till befattningarna som underofficerare inom LAH. Maeger berättar insiktsfullt och detaljrikt från vardagen vid östfronten: om relationen till den sovjetiska civilbefolkningen, hur teknik, vapen och fordon fungerade på östfronten, att striderna för ett elitförband som LAH var få men förlustrika och krävde långa återhämningsperioder och hur exempelvis vanliga trafikolyckor decimerade förbanden även under viloperioder. Mörka skuggor kröp också inpå honom. Under vårvintern 1942 träffade Maeger på ett fältsjukhus en 30-årig soldat från divisionstrossen som, plågad av minnet, berättade hur han och andra soldater före årsskiftet 1941 42 blivit kommenderad att eskortera 3 000 judiska invånare ut ur en stad och sedan avrätta dem vid en pansargrav. Därmed väcktes min kritiska medvetenhet och jag fick även en ökande känsla av ett hot från en oändligt stor och oundviklig olycka, kommenterade Maeger. Frankrike, Kursk, Charkov och Italien Sommaren 1942, efter tio månader vid östfronten förflyttades LAH och Maeger till Frankrike, i närheten av Caen och Dieppe, för att nyuppsättas som pansargrenadjärdivision. LAH och Maeger återvände inte till östfronten förrän i januari 1943, den andra krigsvintern i Sovjetunionen. Efter katastrofen vid Stalingrad fanns inte längre någon sammanhängande frontlinje på en sträcka av 500 kilometer, där sovjetiska förband rusade fram efter att ha återtagit Rostov. Maeger möter högre tyska staber och underhållsförband som i panik flyr västerut: Nio av dem gick på en stridande soldat. Deras krig utspelade sig inte där köld, hunger och lidande härjade utan i de bakre echelongerna där det var varmt, där tillgången på cognac var säker och där man kunde välja bland flickorna, vilka med tomma magar och med hot om deportation till ett arbetsläger stod till förfogande. Maeger skildrar därpå hur von Manstein och SS-pansarkåren under SS-general Paul Hausser gör sitt taktiska mästerdrag, krossar de sovjetiska styrkorna när de återtar Charkov i mars 1943 och stabiliserar fronten. Maeger beskriver pansargrenadjärens prosaiska och livsfarliga tillvaro: Endast fältens flacka kupering skyddade oss från automatvapnens eld. I det ögonblick vi nådde krönet på den flacka kullen blev vi utsatta för den massiva och mördande elden. Två man till höger om mig stupade direkt, en av dem var Ullrich från mitt kompani, vilken bar på en kulspruta och som jag följt med två ammunitionslådor. Stridsvagnen Panzer IV till vänster om mig fick samtidigt en fullträff. Den stannade tvärt och från dess bakre regioner slog det upp lågor efter en explosion. Ingen lämnade vagnen. Maeger skildrar sedan realistiskt, men ändå utan att förlora de stora linjerna, sitt kompanis strider under slaget om Kursk i juli 1943. I augusti sändes LAH till norra Italien för att säkra kapitulationen av italienska stridskrafter efter att Italien över- SS-överste Fritz Witt, befälhavare för 1. SS-pansargrenadjärregementet, tar hjälp av en bepansrad halvbandvagn att korsa gatan i Charkov mars 1943. 4
givit pakten med Tyskland. Under dessa konfrontationer med sina forna vapenbröder visar Maegers bok hur hans mänskliga kompanichef Breuer hade möjlighet att genom ett humant uppträdande och sitt personliga exempel sätta sin prägel på ett helt kompani i Waffen-SS och förhindra att ett redan skoningslöst krig blev onödigt grymt: Min inställning till Waffen-SS kan tyckas motsägelsefull, och det är den, redan pågrund av att Waffen-SS var ett förband fullt av motsägelser. Det var varken hjältemodigt med ograverad heder, eller genomgående brutalt mot krigsfångar och mot civilbefolkningen i de ockuperade områdena så som man ofta beskriver dem idag. Krigsslutet Under sin tid på junkerskolan i Prag 1944 45 gjorde sig Maeger skyldig till insubordination och skulle förflyttas till den beryktade SS-straffbrigaden Dirlewanger, även kallad benknotebrigaden. Denna indirekta dödsdom sköts upp tack vare hans skicklighet i fältsjukvård och kommendering till SS sjukvårdsskola i Bad Aussee. Till slut drar slutstridens malström 1945 med sig Maeger i en avslutande apokalyps och han SS-Dirlewanger var ingen vanlig enhet inom Waffen-SS. De bar till exempel inte SS-runorna på sina kragspeglar utan hade korslagda gevär över en liggande handgranat. upplever reträtten från slagfälten i Sachsen till infernot kring staden Halbe sydost om Berlin. Före tillfångatagandet genom Röda armén blir Maeger i mitten på april 1945 vittne till en scen som han aldrig glömde: I en skog vid Märkisch-Buchholz hade jag den värsta upplevelsen under hela kriget. På grund av bombanfallen mot Berlin hade man där placerat tält och stugor med många evakuerade Wehrmachtstaber och många kvinnliga medarbetare. Tydligen hade de blivit överraskade av ryssarna. Hundratals unga kvinnor låg, så långt jag kunde se, i skogen. Kläderna hade slitits av dem och deras magar var uppskurna. Bilden kommer att förfölja mig så länge jag lever. Herbert Maeger deltog i den stora tyska sommaroffensiven 1943, operation Zitadelle. Det tyska pansaranfallet mot Kursk misslyckades och Maegers division kom att sändas till Italien istället. 5