Sidan 1 av 17 Förekomst av bottendjur i mjuka bottnar. Kalmar län 28 Kalmar läns kustvattenkommitté samordnar sedan 1984 kustkontrollen i Kalmar län. Kontrollen sker enligt ett fastställt program som emellanåt revideras. Alltsedan starten 1984 har biologiska undersökningar, som t ex bottenfaunastudier, varit en viktig del av kontrollprogrammet. I provtagningsprogrammet finns stationer såväl inne i vikar och fjärdar som ute i Kalmarsund. Samma station har i många fall provtagits årligen ända sedan början av 8-talet. Under 28 provtogs endast hälften av stationerna. Insamlade data redovisas på webben i en årlig sammanställning av respektive undersökningstyp men också i form av en populärvetenskaplig broschyr. I denna rapport redovisas endast resultaten från bottenfaunaundersökningar. Sediment Mängder med partiklar i form av mineralkorn och växtrester från omgivande landområden tillförs Östersjön varje år. Utöver detta produceras växtplankton och annat organiskt material på plats ute i havet. Döda växtplankton och de andra partiklarna håller sig svävande under en tid men sjunker så småningom mot botten. Det regn av partiklar som sakta sedimenterar ur vattenmassan fördelar sig inte jämnt över havsbottnarna. I grunda områden längs öppna kuster medför strömmar och vågor att de små partiklarna inte får någon chans att slå sig till ro på bottnen som därför kommer att bestå av grövre material som sand, grus eller sten, såvida det inte är helt renspolat så att det blir bar klippbotten. Denna typ av botten kallas erosionsbottnar. På något större djup kan de finkorniga partiklarna bli kvar åtminstone en tid, men kraftiga stormar kan virvla upp dem så djupt som ner til 7 m djup. På dessa bottnar flyttas alltså partiklarna flera gånger från plats till plats och de kallas därför transportbottnar. Först när partiklarna förts ned till stora djup eller till områden som på annat sätt är skyddade mot kraftiga vattenrörelser kan de komma till slutlig vila. Dessa bottnar kallas ackumulationsbottnar och har en hög organisk halt i sitt sediment. Ute i centrala Östersjöns ackumulationsbottnar växer sedimentlagret med ca 1 mm per år men närmare land är tillväxten betydligt större. I skyddade lägen och på stora djup ansamlas alltså organiskt material och det är på dessa platser som man snabbast ser effekter av förändrad föroreningsbelastning. På varje provtagningsstation för bottenfauna tas därför prov på bottensedimentet för att fastställa dess kornstorlek, vattenhalt och organiska halt, vilket kan vara till hjälp då det gäller tolkningen av djursamhällets sammansättning och förändring. Mjukbottenfauna Med bottenfauna avses här de djur som lever nere i eller ovanpå bottnar med sand eller gyttja s k mjukbottnar. Vanligtvis undersöker man de djur som är större än 1 mm, den s k makrofaunan. Det är främst musslor, snäckor, maskar och olika kräftdjur som är vanliga längs vår kust men i grunda vikar och nära mynningen av vattendrag förekommer även ett antal insektslarver. En del djur, exempelvis musslor, är i första hand filtrerare och livnär sig på att filtrera stora mängder vatten och på så sätt fånga upp organiska partiklar medan de fortfarande svävar i vattnet. På och i mjukbottnar finns också depositionsätare som lever på organiska partiklar som sedimenterat på botten. Östersjömusslan kan skifta mellan dessa båda födoslag beroende på förutsättningarna. Utöver detta finns det ett något mindre antal bottendjur som är rovdjur.
Sidan 2 av 17 Följer man den svenska kusten från Skagerrak och in mot Östersjön genomgår växt- och djurlivet en dramatisk förändring. Flera av de typiskt marina arterna klarar inte det bräckta vattnet och ersätts till viss del istället av arter som ursprungligen hör hemma i sötvatten. Avgörande för skillnaden är således salthalten (35%o resp 4-1 %o) och i Östersjön klarar sig därför bara arter som tål salthaltsförändringar så bra att de antingen har vandrat in från marin miljö eller från angränsande sjöar och vattendrag. Detta innebär att det i Östersjöns utsötade vatten finns betydligt färre arter än i rent marin miljö. Totalt förekommer ett drygt sjuttiotal arter av bottendjur i Kalmarsund och på djupa mjukbottnar ute i Östersjön är antalet arter så lågt som ett tiotal. Detta kan jämföras med Skagerrak där det finns åtminstone 5 arter av bottendjur. Att det finns få arter har fördelar att erbjuda för de djur som trots allt klarar sig i Östersjöns bräckta vatten. Avsaknad av konkurrens och fiender gör att de kan breda ut sig väldigt. Exempel på djur som förmått utnyttja denna möjlighet är blåmussorna som täcker stora delar av klipp- och stenbottnarna i Östersjön och sannolikt är det vanligaste djuret och därmed spelar en central roll. På mjukbottnar har östersjömusslan varit den mest framgångsrika arten. Oftast svarar arten för merparten av biomassan och det är sannolikt det djur i Östersjön som finns över störst yta. Det faktum att vissa arter är så dominerande anses göra Östersjön extra känsligt för föroreningar eftersom det då inte finns någon annan art som kan träda in om exempelvis blåmusslorna skulle drabbas av sjukdom eller ett gift. Artfattigdomen innebär inte att Östersjön är fattig på liv. Visserligen är biomassan ofta betydligt lägre än i Västerhavet men såväl individtäthet som produktion kan bli nästan lika hög. Den faktor som mer än något annat reglerar produktionen är tillgången på näring. Biomassan är ett mått på produktionen i ett område och i Egentliga Östersjön räknar man med att den normalt varierar mellan 5 och 2 g färskvikt/m2. Merparten av biomassan utgörs vanligtvis av Östersjömusslor som lever i flera år och därför kan bygga upp biomassan. När de första bottenfaunastudierna i Östersjön genomfördes på 192-talet (Christian Hessle) var biomassan bara en femtedel så stor vilket inte kan tolkas på annat sätt än att bottendjuren fått ökad tillgång till föda i form av sedimenterat organiskt material, dvs en effekt av eutrofiering. Sedimentlevande bottendjur har sedan över 5 år visat sig vara utmärkta för att bedöma bottenmiljöns kvalitet i ett område. Bottendjuren är ofta både stationära och långlivade och speglar därför miljöförhållandena över en lång tid. Djursamhället innehåller både tåliga och känsliga djurarter och många gynnas vid en viss ökning av mängden organiskt material i vatten och sediment. Djuren blir då som beskrivits både större och fler. Med en ökad föroreningsgrad ökar risken för syrebrist och då försvinner några känsliga arter, medan musslor och en del maskar fortsätter att öka. Djursamhällets sammansättning förändras därmed och riskerar att komma i obalans. De djurarter i våra vatten som är mest tåliga mot föroreningar är framför allt vissa typer av fjädermygglarver men även östersjömusslor och rovborstmaskar. Genom att undersöka bottnarnas djursammansättning kan man få information om hur denna miljö påverkas av förändringar i de utsläpp som sker.
Sidan 3 av 17 Metod Provtagning av de mjuka bottnarnas djurliv har i princip utförts på samma sätt under alla år. Med bottenhuggare insamlas en bestämd yta av bottensedimentet och sållas igenom ett nät med maskvidden 1 mm. Vanligtvis har en s k vanveen-huggare med en huggyta på ca,1 m2 använts. Efter sållning konserveras återstoden tills det är dags för analys. Insamlad makrofauna har bestämts till art, men för vissa svårbestämda grupper anges högre taxonomisk nivå som släkte eller familj. Det gäller t ex fåborstmaskar (Oligochaeta), fjädermygglarver (Chironomidae) och tusensnäckor (Hydrobidae). Under de första åren räknades inte dessa grupper utan frekvensbestämdes i fält. Provtagningarna har i huvudsak genomförts under april-juni. Bearbetning av data har utförts före vissa trendberäkningar eftersom hanteringen av bottenprover förändrats något allteftersom programmet har reviderats. Arter eller familjer som inte räknats under hela perioden har därför tagits bort. Det gäller ovan nämnda fåborstmaskar och tusensnäckor men också små havsborstmaskar som Pygospi elegans m fl. Vid beräkningen av artantal har en anpassning gjorts till metodiken vid första programmet. Det innebär att alla olika arter av Spionidae räknas som en art, alla olika fåborstmaskar som en art, alla typer av fjädermygglarver som en art och olika typer av tusensnäckor Foto Thorsten Jansson som en art. Olika arter av pungräkor (Mysidae) räknas på motsvarande sätt enbart som en art. Vid trendberäkning av individtätheten har motsvarande databearbetning utförts medan det däremot inte behövts för djurens totalvikt. Under perioden 1995 till 28 har provtagning och provanalys skett på samma sätt vilket gör ovanstående bearbetning av data onödig. Statistisk analys på insamlade data har gjorts med flera metoder. För närvarande ingår 31 stationer för kontroll av bottenlevande djur i Kalmar läns kustkontroll och det är endast dessa stationer som utvärderats. Av dessa stationer har 21 provtagits sedan starten 1984. Några stationer vid Södra Cell Mönsterås tillkom 1991 och 1993. Alla stationer utom en som idag ingår i programmet har provtagits sedan 1995. Stationen B7MS utanför Kårehamn på östra sidan av Öland provtogs för första gången under 27. Provtagningsprogrammet var 28 reducerat till 15 stationer varav 11 har funnits med ända från start 1984. Statistisk analys och trendberäkning har skett på summavariablerna artantal, individtäthet (=abundans) och vikt (=biomassa). Analysen har skett dels för hela provtagningsperioden med omräknade data enligt ovan, dels med obearbetade data från 1995 till 28. Trendanalys av data har gjorts med vanlig linjär regression och 5 % (p<,5) har använts som gräns för vad som ska betraktas som en signifikant trend. Det innebär att risken är mindre än 5 % att en identifierad trend är resultatet av slumpen.
Sidan 4 av 17 Statistisk analys har också skett på djursamhällets artsammansättning. Östersjöns mjukbottensamhällen är i allmänhet så artfattiga att de inte lätt kan utvärderas med metoder tillämpliga i t ex marina system. Standardmetoder såsom diversitetsindex tenderar att överreagera när någon av de fåtaliga arterna befinner sig i en rekryteringsfas och därmed ökar kraftigt i antal. Här finns också få fleråriga djur och bara östersjömusslan (Macoma baltica) förekommer så allmänt att variansanalys kan användas. Flera arter tenderar att växla i antal på ett sätt som är svårt att knyta till yttre faktorer såsom näringstillgång, miljögifter eller enkla vädermodeller. Exempel på sådana är gruppen fåborstmaskar (Oligochaeta), havsborstmasken Pygospio elegans (främst på bottnar med fin sand), gruppen fjädermygglarver (Chironomidae) och vitmärlan (Monoporeia affinis). Det krävs därför kunskap om mjukbottensystemets speciella förutsättningar för att upptäcka antropogent genererade förändringar och att inte av misstag hävda att en plötslig förändring beror på effekter från mänskliga verksamheter. Vid utvärderingen av artsammansättningen har samtliga lokaler tillsammans analyserats med multivariatanalys. Analysmetoden, MultiDimensionalScaling (MDS), ger en grafisk bild där observationer med likartad artsamansättning ligger nära varandra och observationer med avvikande djursamhälle skiljs ut. Utifrån denna analys har sedan detaljstudier av respektive lokal genomförts, bl a med avseende på vilka djurarter som förorsakat att observationerna har avvikit från övriga. Med kännedom om lokalernas djup- och sedimentförhållanden, arternas ekologi och känslighet har sedan ev förändringar värderats. För mer information om MDS och annan multivariat statistik hänvisas till Field m fl 1982. Under 27 fastställdes nya bedömningsgrunder för bentiska evertebrater enligt krav i ramdirektivet för vatten. Ekologisk status för ett vattenområde beräknas med utgångspunkt från olika djurarters förekomst. Arterna har tilldelats olika känslighetsvärden och för varje prov räknas ett kvalitetsindex (BQI) ut. Därefter delas stationerna in i klasserna Hög, God, Måttlig, Otillfredsställande och Dålig ekologisk status. Metoden ska egentligen användas för att utvärdera vattenområden och inte enstaka stationer. Man använder då flera, minst 5, stationer för att få fram ett vattenområdes klass. I denna redovisning används dock enskilda stationers BQI för att bedöma ett områdes status. Provtagningsresultat 28 Provtagning av bottenfauna genomfördes under 28 mellan 13 maj och 25 juni på 15 stationer längs Kalmar läns kust. Av de provtagna stationerna var 8 ackumulationsbottnar (organisk halt på mer än 1%) medan tre hade sk transportbotten (4-1% organisk halt). De fyra återstående stationerna var erosionsbottnar och ligger ute i sundet söder om Kalmar eller utanför Mönsterås Bruk samt på ölands ostkust. På dessa platser är det mindre sannolikt att man får
Sidan 5 av 17 en tydlig effekt av ett utsläpp. Jämförs resultaten av sedimentanalyserna 28 med motsvarande analys tidigare år kan man konstatera att de var förhållandevis lika på flertalet stationer. Undantag utgörs av stationen vid Mönsterås (M4MS) samt den som ligger vid utsläppstuben från Kalmar reningsverk (K8M). De båda djupa stationerna i Västerviks kommun (RefM3S3 och RefM4S4) uppvisar en sjuknande trend för sedimentets organiska innehåll under de senaste tio åren vilket kan vara ett tecken på minskande organisk belastning. En station uppvisar ökande trend för sedimentets organiska innehåll (RefM2S2 vid Vållö). För länet som helhet finns en tendens till ökande organisk halt på errosionsbottnar, dvs sandbottnar, medan den minskar något på gyttjebottnar. Man kan möjligen tolka det som att situationen har blivit något bättre i skärgården medan sundet får ta emot mer föroreningar. 28 provtogs bara 15 stationer men tendensen är densamma 5 Djur påträffades på samtliga 15 bottenfaunastationer. Antalet arter Totala antalet förekommande arter samt 45 4 35 medelartantalet på 14 stationer i Kalmar län eller högre taxa var totalt 24 vilket är betydligt lägre än 27 då det var 36 på motsvarande stationer. Faktum är att det var det 3 lägsta antalet arter för hela perioden 1995-28. En ny art förekom y = -,1582x + 34,615 25 totalt R 2 =,277 28 medan det var 13 av arterna från 27 som inte återfanns i 2 medel 15 1 proverna. Samtliga utom en hör dock huvudsakligen till de grunda vegetationsklädda bottnarna och kan komma med i proverna om y = -,185x + 11,816 5 R 2 =,3513 dessa innehåller växtdelar och vid närhet till sötvattenutflöde. Det 1995 1997 1999 21 23 25 27 får därför anses slumpmässigt om de kommer med i proverna eller inte. Undantaget utgörs av den lilla havsborstmasken Pygospio elegans som 28 inte fanns på någon av stationerna trots att den tidigare funnits på mellan 4 och 9 av stationerna. Avvikelsen är anmärkningsvärd och nästa års provtagning får visa om 28 är en tillfällighet eller om det är har hänt något med denna population. 11 av arterna förekom endast på en eller två av stationerna och artantalet varierade mellan 4-12 per station. Två av stationerna hade 1 arter eller mer vilket är betydligt färre än tidigare. I medeltal för samtliga 15 stationer hade artantalet minskat från 1,3 till 7,2 och det hade ökat på 2 av stationerna medan det minskat på 12. Sammantaget ger resultaten en bild av att artrikedomen minskat avsevärt sedan provtagningen 27 men även i ett längre perspektiv. Studerar man hela provtagningperioden från 1984 fram till 28 så ökade artantalet fram till 2, såväl för hela länet som på flertalet av de enskilda stationerna. Därefter har artantalet minskat något igen. Ökningen kan till viss del förklaras med metodförändringar när det gäller provtagning och konservering av prover, men också med en förbättrad syresituation i några vikar under 8- och 9-talet. Sedan sekelskiftet har antalet arter överlag minskat igen, sannolikt beroende på sämre syresituation på ett antal stationer. Abundans (ind/m 2 ) Biom assa (g/m 2 x1) Medel av alla från 1984 (n=11) 25 12, 2 9, 15 6, 1 5 3,, 84 86 88 9 92 94 96 98 2 4 6 8 Artantal Abundans Biomassa Artantal
Sidan 6 av 17 Individtätheten (abundansen) hade minskat med drygt 2% sedan 27. Det var främst förekomsten av småmaskar (Oligochaeter och Pygospio) som hade minskat. Dessutom minskade mängden småsnäckor (Hydrobidae) och östersjömusslor i nästan hela länet. Däremot ökade fjädermygglarver (Chironomidae) och vitmärlor (Monoporeia affinis) något. I medeltal för de 15 stationerna sjönk individtätheten från 1276 till 19 jämfört med 27. Förändringar i abundansen har ofta inte någon självklar koppling till eutrofiering men i kraftigt störda system tenderar stora, fleråriga arter som t ex musslor att ersättas av små, kortlivade arter som förekommer 4, ind/m 2 gww/m 2 Individtäthet och biomassa på 14 14, i mycket hög täthet och som dessutom varierar mycket 35, bottenfaunastationer i Kalmar län 12, mellan åren. Flera av dessa arter växlar dock i antal på ett sätt 3, 1, som är svårt att knyta till faktorer som näringstillgång och det 25, är därför svårt att dra några säkra slutsatser av förändringens bakgrund. I lite längre perspektiv verkar det dock som om 2, 15, 8, 6, föroreningskänsliga arter som ex.vis vitmärlor har minskat tydligt i Kalmar län medan mer tåliga arter som 1, 4, Abundans 5, Biomassa 2,,, fjädermygglarver och småmaskar (Oligochaeter) har ökat 95 96 97 98 99 1 2 3 4 5 6 7 8 något vilket kan tolkas som en viss försämring av situationen. Biomassan på de undersökta stationerna varierar normalt inte alls i samma utsträckning som individtätheten. 28 var den dock 31% lägre än 27 var därmed den lägsta sedan 1992. Sedan 27 hade den minskat på 1 stationer och på en del stationer var skillnaden stor. Den största förändringen sedan 25 uppmättes vid K8M utanför Kalmar där biomassan minskat från 19 till 4 g/m2 främst beroende på färre musslor. På flera stationer var biomassan 28 väldigt låg till följd av syrebrist som nästan helt slagit ut bottendjursamhällena. Minst fem av de 15 stationerna hade väldigt låg biomassa p g a syreproblem. Flera av stationerna har tidigare vid något eller några tillfällen uppvisat motsvarande problem. Sammantaget antyder 28 års mätning av biomassa att situationen för länets mjuka bottnar varit svår för de bottenlevande djuren 14 12 1 8 6 4 2 Medelvärde för bottenlevande djurs totala biomassa på 11 stationer som provtagits under hela perioden 1984-28. 84 85 86 87 88 89 9 91 92 93 94 95 96 97 98 99 1 2 3 4 5 6 7 Fram till 26 ökade biomassan på länets bottenstationer, speciellt under 9-talet. Ökningen förklaras främst av att mängden Östersjömusslor ökade. En del av ökningen kan dock förklaras av förändrad provtagningsutrustning (tyngre huggare). Det gäller stationer med fast sandbotten i södra Kalmarsund..
Sidan 7 av 17 Olika arters förändring under provtagningsperioden. Östersjömusslan (Macoma baltica) är förhållandevis föroreningstålig och 28 saknades arten endast på en station i Västra sjön (K13M). Däremot fanns det bara ett fåtal musslor kvar på ytterligare 7 stationer vilket tyder på dåligt med syre under hösten/vintern. Samtliga stationer har även tidigare visat tecken på syreproblem med nästan utslagen bottenfauna som följd. Östersjömussan är annars det vanligast förekommande djuret på mjuka bottnar i Kalmar län och utgör oftast merparten av djursamhällets biomassa i mjuka sediment. På exponerade sandbottnarna i södra Kalmarsund har den inte samma särställning utan andra musslor, ex vis sandmusslor, kan bidra med lika mycket vikt. Östersjömusslor kan bli uppemot 1-12 år gamla och avspeglar därmed de förändringar som sker i vattenkvalitet under en längre tid. Biomassan för arten kan användas som ett indikation på eutrofiering. Även andra musslor skulle kunna användas men de är inte lika vanligt förekommande och uppvisar dessutom betydligt större mellanårsfluktuationer vilket försvårar en trendanalys. Biomassan för östersjömusslor i södra Kalmarsund ökade sedan början av 9-talet fram till 26 även om resultatet 27 var lite av ett trendbrott. I andra delar av södra länet har den snarare Biomassa för Östersjömussla medelvärde för 3 stationer i minskat något, bl a beroende på syrebrist i en del bottnar. Även i södra Kalmarsund från 1984 till 28 14, gww/m Västerviks skärgård har östersjömusslornas biomassa sjunkit men 2 12, där främst p g a förbättrade bottenförhållanden. 1, 8, 6, 4, 2,, Sammantaget ger östersjömusslornas biomassautveckling en svårtolkad bild. Möjligen har eutrofieringen ute i sundet ökat medan den minskat i norra länets skärgårdsområde. Klart är dock att 1984 1986 1988 199 1992 1994 1996 1998 2 22 24 26 situationen för östersjömusslan var sämre än på många år. Sandmusslan förekommer som namnet antyder främst på sandbottnar och kan i gynnsamma fall bli uppemot 7 mm lång längs vår kust och bidrar då i allra högsta grad till en hög biomassa. Sandmusslor lever liksom Östersjömusslor nedgrävda i bottnarna och de riktigt stora exemplaren kan sitta så djupt ner i sedimentet att man inte lyckas få dem i proverna, åtminstone inte vid provtagning med standardutrustning. I analysen för 28 ingår bara 3 stationer från södra Kalmarsund vilket gör analysen lite osäker men utvecklingen fram till 27 har varit ungefär densamma för gww/m 2 14, Biomassa för Sandmussla övriga 4 stationer i området och verkar spegla situationen relativt bra. 12, medelvärde för tre stationer i södra Kalmarsund från 1984 till 28 Biomassan 28 var något lägre än 27 men i samma 1, storleksordning. Sandmusslorna bidrog på de tre stationerna med lika 8, mycket biomassa som östersjömusslorna. Mängden sandmusslor i 6, prover från Kalmar län 1984-28 antyder att den skulle ha ökat under perioden, speciellt sedan 1996. I och med 1995 infördes dock en tyngre bottenhuggare och det finns ingen signifikant trend för perioden därefter. Det finns därför stor risk att resultaten istället speglar 4, 2,, skillnader i provtagningsutrustningens grävförmåga. 1984 1986 1988 199 1992 1994 1996 1998 2 22 24 26
Sidan 8 av 17 Havsborstmasken Nereis diversicolor, även kallad rovborstmask, har ofta en framträdande roll på gyttjiga bottnat som inte ligger på alltför stort djup. De lever både på att äta organismer och partiklar i sedimentet och på att fånga lite större byten. Om tillgången på föda är riklig kan de bli förhållandevis stora. På fyra av länets stationer var masken en av de dominerande arterna och biomassan var något högre än 27. Eftersom de är effektiva på att ta upp syre klarar de sig relativt bra även vid låga syrehalter. På sandiga bottnar kan Nereis förekomma i täta bestånd, men de är då oftast så små att de bara bidrar med några bråkdelar av gram till biomassan. Analys visar att biomassan för Nereis har minskat under perioden från 1984 till 28 i flertalet områden. Tydligast är förändringen på stationer med gyttjigt sediment, speciellt i Västra sjön där den nästan helt försvunnit. Motsvarande trend för Nereis finns i Blekinge (Engkvist m fl 27), men även på flera håll i Finland (prof. Erik Bonsdorff, Biomassa för rovborstmaskar medelvärde för stationer provtagna Nereis från 1984 till 28 (n=11) Marenzelleria Åbo Akademi pers kom). Det är känt att den relativt 3 gww/m2 6 nyetablerade havsborstmasken Marenzelleria viridis kan 25 Nereis Marenzelleria konkurrera ut Nereis (Kotta m fl 21). Mot bakgrund av 2 4 dess relativt låga täthet på flera av de stationer där Nereis minskat är det inte en helt övertygande förklaring. Den nya masken börjar dock få så stor spridning och täthet i vissa områden att denna utveckling inte kan uteslutas. 15 1 5 2 1984 1986 1988 199 1992 1994 1996 1998 2 22 24 26 28 Den nyligen invandrade havsborstmasken Marenzelleria viridis introducerades i Östersjön 1985 och i Sverige hittades den för första gången 199 vid Blekingekusten men har ännu inte etablerat några riktigt täta bestånd där. I Kalmar län upptäcktes den första gången i Bergkvara 1992 och fanns vid undersökningarna 1995 så långt norrut som till Västervik, dock i tämligen låga tätheter. Endast utanför Kalmar och i Mönsteråsområdet har den påträffats i någotsånär täta bestånd (15-56 ind/m2) fram till 28. Vid 28 års undersökning fanns den som mest i 42 ind/m2 utanför Öland (B7M) men då ingick inte de stationer som haft tätast population av arten sista åren. Marenzelleria fanns vid undersöknigarna 28 på 5 av de 15 stationerna i Kalmar län vilket betydligt lägre än de tidigare åren (7 resp 9 av 15 senaste två åren). På två stationer i norra länet var arten helt ny 27 där den till 28 hade ökat ytterligare och det verkar som om masken fortsätter att spridas till nya områden. På andra sidan Östersjön, upp till Finska kusten, rapporteras den ha bildat betydligt tätare bestånd (>1 individer/m 2 ) och som nämts ovan befarar man att den kan bli ett hot mot den i Östersjön mer ursprungliga rovborstmasken. 22 hade den hunnit kolonisera nästan hela Bottniska viken med medeltätheter på upp till 6-7 ind/m2 i Umeåtrakten. Mängden av den lilla vitmärlan (Monoporeia affinis) kan variera mycket mellan åren. Vitmärlan är en ishavsrelikt och föredrar därmed kallt vatten och den betraktas dessutom som relativt känslig för föroreningar. Arten är därför vanlig på djupa och inte så organiskt belastade bottnar och fanns 28 på 8 av de 15 stationerna
Sidan 9 av 17 vilket är ungefär lika många som tidigare år. Vitmärlan ökade avsevärt på de båda djupa stationerna norr om Västervik (RefM3S3 och RefM4S4) men minskade något på flertalet övriga stationer. 25 2 15 1 Förekomst av Vitmärla på 3 stationer djupare än 15m djup (ind/m2) Det cykliska förlopp vad det gäller vitmärlornas individtäthet som observerats bl a i Bottenhavet kan vi inte se i Kalmar län. Här kulminerade tätheten 1988-89 på flertalet stationer men sedan dess har inte arten uppnått någon högre täthet mer än på enstaka stationer. En tänkbar förklaring är att temperaturen har ökat under höst och vinter då arten är som mest känslig för just temperaturhöjningar (Albashir 23). 5 1984 1986 1988 199 1992 1994 1996 1998 2 22 24 26 28 Ett annat vanligt förekommande kräftdjur är slammärlan Abundans för slammärlor medelvärden för stationer provtagna från 1984 till 28 (n=11) (Corophium volutator) som framförallt finns på grunda 1 9 gyttjiga bottnar. Även denna art varierar mycket mellan åren 8 7 6 och kan vissa år förekomma i väldigt täta bestånd. Arten har i 5 4 flera studier visat sig vara en sk opportunist, dvs arten ökar 3 2 1 kraftigt efter att en störning, som t ex syrebrist har slagit ut eller nästan slagit ut ett djursamhälle. I Västra sjön vid Kalmar förekommer vissa år hög täthet av arten och i samband med flera av dessa toppar kan man också konstatera en nedgång av biomassan för Östersjömusslorna, sannolikt som en effekt av en kortare tid med dåliga syrehalter nere i bottnarna. Trots tecken på dåligt syresatta bottnar senaste åren har inte mängden slammärlor ökat märkbart. Slammärlan fanns 28 inte i täta bestånd på någon station och tätheterna var totalt sett bland de lägsta hittills. Arten förekommer främst på stationerna i södra delen av länet och endast ett mycket litet antal noterades på stationer norr om Kalmar. Anmärkningsvärt är att arten förekom i sin näst högsta täthet på den nya stationen utanför Ölands ostkust (B7M). Abundans (ind/m 2 ) 1984 1986 1988 199 1992 1994 1996 1998 2 22 24 26 28 Gruppen fjädermygglarver (Chironomidae) har ofta en stark ställning på organiskt förorenade bottnar. Några av arterna inom gruppen betraktas som de mest tåliga av alla längs denna del av kusten vad avser hög organisk belastning och dåliga syreförhållanden. Fjädermyggor hade 28, liksom tidigare år, en dominerande ställning på stationen norr om Vållö (RefM2S2) liksom på stationen i Abundans för Fjädermygglarver Västra sjön (K13M). Jämfört med 27 var mängden Chironomider något högre på flertalet stationer men då var 27 ett 2 12 medelvärde för stationer provtagna 1989-28 (n=11) 14 ind/m 1 ovanligt svagt år för arten, åtminstone om man betraktar de 8 6 senaste 1 åren. I Västra sjön, där den varit väldigt talrik, 4 ökade arten kraftig fram till 25 men minskade därefter ett 2 par år för att 28 åter dominera. Där har syresituationen 1989 199 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 23 24 25 26 27 28
Sidan 1 av 17 varit väldigt dålig i flera år till följd av tät växtlighet. För perioden 1989-28 finns en ökande trend för fjädermygglarver i länet i allmänhet och för stationer i södra länsdelen i synnerhet. Liksom en del tidigare år har bottenfaunadata analyserats med hjälp av statistiska, multivariata metoder (MDS). Vid en sådan analys kan hela artsamhällen analyseras samtidigt och man kan se om det har skett förändringar av detta. Med hjälp omvärldsdata kan man också ta reda på vilken eller vilka faktorer som bäst förklarar artsammansättningen på de undersökta stationerna. Vid analysen av mätningarna i Kalmar län 28 framstår liksom tidigare år djupet som den viktigaste faktorn då det gäller att strukturera bottensamhällena. Om man analyserar ett visst djupintervall ser man att sedimentets organiska halt kommer därnäst. Statusklassning av 28 års resultat enligt de nya bedömningsgrunderna visar att några stationer i norra och södra länsdelen hade god ekologisk status men att flertalet stationer i området mellan Figeholm och Mönsterås hade måttlig, otillfredsställande eller t o m dålig status. Även i Kalmar hamn var den ekologiska statusen måttlig. Två av stationerna är för grunda för att kunna utvärderas enligt bedömningsgrunderna. Båda hade på sin höjd måttlig status på sitt bottendjursamhälle. Det biologiska kvallitetsindexet som ligger till grund för statusklassningen varierar givetvis en hel del mellan olika stationer men även mellan år. Några stationer har successivt fått ett bättre index. Det gäller stationer som O8MS utanför Oskarshamn, MB3VMS vid tuben från Södra Cell AB och de båda stationerna ute i norra sundet (MBY8MS och MBY12MS) men även de båda stationerna norr om Västervik (RefM3S3 och RefM4S4), åtminstone de senaste 15 åren. Dessvärre är det betydligt fler stationer som uppvisar sjunkande värden på BQI. Två stationer söder on Kalmar (K1M och K11MS) samt även referensstationen nere vid Utgrunden (RefM1S1) har fått lägre BQI liksom ett par stationer utanför Södra Cell AB (MB17MS och MB23VMS). Den station som uppvisar tydligast sjunkande BQI är RefM2S2 norr om Vållö (se figur) som sista åren haft dålig status. I medeltal för hela Kalmar län finns det därför en tydlig tendens till sjunkande BQI. BQI på station RefM2S2 medel-bqi (n=9) 12 12 Hög 11 11 1 1 9 9 8 7 6 5 4 3 8 7 6 5 4 3 2 God Måttlig Otillfredsställande 2 1 1 Dålig 1995 1996 1997 1998 1999 2 21 22 23 24 25 26 27 28 1984 1986 1988 199 1992 1994 1996 1998 2 22 24 26 28
Sidan 11 av 17 Mjukbottendjursamhällen i olika delar av Kalmar län 28 Nedan följer en genomgång av de olika recipientområdena och hur bottendjuramhällena såg ut i dessa vid 28 års undersökning. Västerviks kommun Två stationer provtogs i skärgården norr om Västervik under 28, båda med ett djup på mellan 15 och 2 meter och mjukt sediment (organisk halt 12-16%). Antalet arter har hela tiden varit relativt måttligt (4-8 arter) och den största förändringen som skett är att mängden vitmärlor har minskat. I Gudingen (RefM3S3) är situationen stabil och även om artantal och abundans inte är så hög så finns flera arter som bedöms vara känsliga mot eutrofiering representerade. Stationen bedöms enligt de nya bedömningsgrunderna ha god ekologisk status och värdet 28 var det hittills högsta. I Lindöfjärden (RefM4S4) antyder en gradvis förändring till ett artfattigt samhälle helt dominerat av östersjömusslor att situationen blivit något sämre även om det var bättre 28 än på flera år. Enligt klassning med bedömningsgrunderna är stationens ekologiska status god vilket är en tydlig förbättring och man kan se en viss ökning av BQI de senaste 17 åren. Dock var BQI-värdena tydligt högre de första åren i provtagningsserien (1984-9). Hög biomassa för östersjömusslor visar att näringsnivån är hög. Djupa delar av norra Kalmarsund Ingen av de två djupa stationerna i norra Kalmarsund provtogs 28. Figeholm Endast den ena av de två stationerna vid Figeholm (FB2MS) provtogs vid undersökningen 28. Den ligger i en relativt dåligt ventilerad del av Fågelfjärden med en väldigt lös gyttja. Återkommande syrebrist gör att djursamhället har svårt att etablera sig och biomassan var 28 endast 8 gww/m2. Klassningen med de nya bedömningsgrunderna bedömer statusen som måttlig. Någon enstaka vitmärla höjde BQI något men statusen ligger väldigt nära gränsen till otillfredsställande. Oskarshamn Stationen O8MS ligger strax utanför Oskarshamns hamninlopp. Djupet är 17 m och under många år var syresituationen dålig med ett tunt oxiderat ytskikt på sedimentet som följd. Under flera år utarmades bottenfaunan och dominerades av östersjömusslor och fjädermygglarver som båda är tåliga mot övergödning. De senaste åren har situationen varit något bättre och såväl artsammansättning och artantal som sediment antyder en viss förbättring. Detta avspeglas också i stationens BQI som har ökat stdigt sedan 199. 28 var dock BQI väldigt lågt, fr a beroende på en dominans av fjädermygglarver. Den ekologiska statusen klassas därför som otillfredställande. Stationen RefM2S2 norr om Vållö har också ett förvånansvärt dåligt djursamhälle som till stor del domineras av fjädermygglarver (41 % av biomassan). Det mesta tyder dessutom på att situationen har
Sidan 12 av 17 blivit sämre under de 24 år som vi tagit prover på platsen och 28 uppmättes det lägsta BQI-värdes hittills. Biomassan nar bara 19 och antalet arter 4. Södra cell,mönsterås Bruk Stationen MB4MS utanför hamnen vid Södra Cell AB hade en artsammansättning som antyder att området är påverkat av organisk förorening. Klassningen visar att den ekologiska statusen är otillfredsställande. Stationen MB23MSf utanför norr om Södra Cell AB utsläppstub ligger på en sandbottnar med en organisk halt på ca 2 %. Artantalet har alla tidigare år varit relativt högt (9-14 arter) och biomassan tämligen normal för denna bottentyp. 28 visade dock såväl artantal (4 arter) och biomassa (5,8 gww/m2) som artsammansättningen, med dominans för fjädermygglarver och bara några enstaka östersjömusslor, på en kraftig störning. Det är tydligt att området har utsatts för låga syrenivåer, möjligen beroende på lösdrivande alger, men inget av detta fanns kvar vid provtagningstillfället. Fjädermygglarver har noterats på stationen tidigare (fram till 24) men de har sedan minskat igen. Den ekologiska statusen på stationen klassades tidigare som god eller måttlig men var 28 dålig. Provtagningen 29 kanske kan ge svar på om det var en tillfällig störning eller om den fortgår. Borgholm Stationen B7M utanför Kårehamn på östra Öland hade ett djursamhälle som väldigt mycket påminner om det på samma djup och bottentyp i Kalmarsund. Den ekologiska statusen bedöms som god precis på gränsen till måttlig. Mönsterås kommun De två stationerna i Mönsteråsviken visar båda tydliga tecken på att området är näringsrikt. M6MS i vikens mynning har visserligen utvecklats mot ett mer artrikt samhälle vilket antyder stabilare förhållanden, men biomassa är fortfarande låg vilket antyder problem med syresättningen. Enligt bedömningsgrunderna är den ekologiska statusen måttlig. Stationen längre in i viken (M4MS) uppvisar ingen tydlig utveckling men artsammansättningen visar att området är tydligt påverkat av hög organisk belastning. Ökande artantal antyder dock att situationen sakta håller på att bli mer stabil. Den ekologiska stusen kan inte klassas på stationen eftersom den är för grund men måste ändå på sin höjd anses vara måttlig. Grunda vikar runt Kalmar 28 provtogs bara K13M av de grunda stationerna runt Kalmar. Bottensamhällena i detta område verkar i väldigt hög grad styras av vegetationens utveckling. Den allmänna utvecklingen har varit att sedimentlevande djur som rovborstmaskar och musslor alltmer ersätts av djur som lever uppe i vegetationen eller på sedimentytan. Artantalet är vanligtvis högt men biomassan utgörs till övervägande delen av snäckor medan musslorna helt har försvunnit, 28 dominerade fjädermygglarver. Av detta kan man inte dra någon annan slutsats än att situationen har blivit sämre. Stationerna är för grunda för att kunna klassas med hjälp av bedömningsgrunderna. K7MS i
Sidan 13 av 17 Kalmar hamn bedöms ha måttlig ekologisk status vilket stämmer bra med det allmänna intrycket av området som under flera år haft uppenbara problem med syresättningen. Situationen har dock blivit något bättre än då provtagningarna startades 1994. Färjestaden Stationen Ml2M ligger strax utanför reningsverkets utsläpp vid brofästet. Strömmen är ganska uttalad i området och bottnen är dessutom väldigt kuperad vilket inneburit svårigheter att hitta samma typ av botten de olika provtagningsåren. 27 var sedimentet sandigt med fler kräftdjur som följd. Artsammansättningen innehåller både föroreningståliga djur och sådana som anses vara mer känsliga och den ekologiska statusen bedöms därför vara god. 28 uppmättes det högsta BQI-värdet hittills. En hög biomassa visar dock att tillgången på näring är god Södra Kalmarsund K8MS ligger utanför utsläppet från Kalmar stads reningsverk och liksom vid Ml2MS är strömmen i området tydlig. Som en konsekvens av detta märks ingen tydlig påverkan från utsläppet. Möjligen kan man hävda att hög biomassa tyder på god näringstillgång. 28 hade denna dock sjunkit dramatiskt p g a minskad mängd musslor. Sedimentprovet antyder att vi trots GPS-navigering inte har hittat samma sediment som vanligt och resultatet ska därför tolkas med viss försiktighet. Även artantalet var ovanligt lågt vid 28 års provtagning. Den ekologiska statusen på stationen bedöms vara god enligt bedömningsgrunderna men låg väldigt nära gränsen till måttlig. Stationen RefM1S1 vid Utgrunden uppvisar inga tecken på att vara påverkad av utsläpp och har heller inte förändrats nämnvärt under de gångna 24 åren. Stationerna bedöms ha god ekologisk status även om BQI har minskat signifikant de senaste 14 åren. Det är främst de fem sista åren som BQI har varit lågt. Bergkvara Ingen station provtogs utanför Bergkvara 28..
Sidan 14 av 17 Tabell 1. Artantal, totalbiomassa och totalabundans på bottenfaunastationerna i Kalmar län 1984-28. Värdena är omräknade enl texten på s 3. Stationer med grå ram provtogs inte 28.
Sidan 15 av 17
Sidan 16 av 17 Tabell 2. BQI (Biological Quality Index) för bottenfaunastationerna i Kalmar län 1984-28. Stationer med grå ram provtogs inte 28.
Sidan 17 av 17