Svensk politik i förändring

Institutionen för statsvetenskap Svensk politik i förändring Om varför Kristdemokraterna ingick och lämnade Decemberöverenskommelsen Kandidatuppsats i statsvetenskap VT 2017 Arne Kanth Handledare: Mats Sjölin

Abstrakt The purpose of this paper was to seek answers to why the Christian Democrats decided to actively contribute to the December agreement as well as its termination. My questions are: Why did the Christian Democrats decide to join the December agreement? Why did the Christian Democrats decide to leave the December agreement? I have used an analysis model based on the model Gunnar Sjöblom developed to explain how parties in a multi-party system reach their overall goal of program realization. As a development of Sjöblom's model, I have added an aspect from Karl Loxbo about the importance of the parties' strategic actions over time. I have also used Tommy Möller's description of eleven factors that affect the scope of action for political leaders at national level. I have used a case study design and made a comparison of two different analysis units in time. To chart the course of events and to find causal mechanisms, I have used process tracking. My conclusions are that the Christian Democrats had a primary focus on cohesion of the Alliance as a starting point for entering into the December agreement and that the party largely left the agreement because the new party leader considered it as a barrier to realizing the party's new political orientation. The situation that arose after the Swedish Democrats entered the Riksdag and brought entirely new conditions remains to be solved. Nyckelord Decemberöverenskommelsen, Kristdemokraterna, Alliansen, blockpolitik, politiska partier, flerpartisystem, Gunnar Sjöblom, partiledning, partiledare. Tack Jag vill tacka Anette för såväl moraliskt stöd som kloka synpunkter. Jag vill också tacka min handledare Mats Sjölin som möjliggjort att jag tjugo år för sent kunnat färdigställa uppsatsen på distans och därmed möjliggjort att jag förmått arbeta heltid samtidigt. 1

1 Innehållsförteckning 1 Innehållsförteckning 2 2 Figurförteckning 3 3 Introduktion 4 3.1 Blockpolitiken utmanas och riksdagspraxis upphör att gälla 4 3.2 Ett nytt regelverk skapas men upphör att gälla efter 286 dagar 5 3.3 Forskningsproblem 6 3.4 Syfte och frågeställningar 6 4 Metod och material 7 4.1 Analysenheter 7 4.2 Processpårning 7 4.3 Variabler 7 4.4 Val av metod 8 4.5 Validitet och reliabilitet 9 4.6 Källmaterial 9 4.7 Källkritik 10 5 Teori 11 5.1 Partistrategier i ett flerpartisystem 11 5.1.1 Den partiinterna arenan 12 5.1.2 Väljararenan 13 5.1.3 Den parlamentariska arenan 13 5.2 Samspel mellan de tre arenorna 14 5.3 Handlingsutrymme för politiska ledare 15 5.4 Analysmodell 17 5.4.1 Handlingsutrymme för att maximera inflytande på Sjöbloms tre arenor 17 5.4.2 Operationalisering 19 6 Empirisk genomgång 20 6.1 Kristdemokraterna 20 6.2 Beslutsfattare 20 6.3 Om partiledningen 20 6.3.1 Partiledningens sammansättning fram till 25 april 2015 21 6.3.2 Partiledningens sammansättning från den 25 april 2015 21 6.4 Den parlamentariska arenan 21 6.4.1 Alliansenssamarbetet 22 6.4.2 Sverigedemokraternas intåg i svensk politik skapar ett tredje block 23 6.5 Väljararenan 25 6.5.1 Kristdemokraterna och riksdagsspärren 25 6.5.2 Fokus på integrations- och migrationsfrågor inom svensk politik 26 2

6.6 Partiinterna arenan 28 6.6.1 Kristdemokraternas partiledarskap och den ideologiska inriktningen 28 6.6.2 Dackeupproret 29 7 Analys 32 7.1 Partiinterna arenan 32 7.2 Väljararenan 33 7.3 Parlamentariska arenan 34 7.4 Målkonflikter på de tre arenorna och lärdom av detta 35 8 Slutsatser 36 8.1 Varför beslutade Kristdemokraterna att ingå som part i Decemberöverenskommelsen? 36 8.2 Varför beslutade Kristdemokraterna att lämna Decemberöverenskommelsen? 36 8.3 Om svensk politik i förändring 37 9 Bilaga 1 - Persongalleri Kristdemokraterna 38 10 Bilaga 2 - Tidslinje 41 11 Källor 43 11.1 Tryckta källor 43 11.2 Digitala källor 45 2 Figurförteckning Figur 1 Beroende variabler... 8 Figur 2 Sjöbloms modell... 11 Figur 3 Analysmodell... 18 Figur 4 Väljarnas attityder till invandring (Demoskop 2016)... 26 Figur 5 Veckoöversikt över antalet asylsökande 2014 2016 (Migrationsverket 2017)... 27 3

3 Introduktion 3.1 Blockpolitiken utmanas och riksdagspraxis upphör att gälla Sverige har under lång tid präglats av blockpolitik. Alternativen har varit relativt sett tydliga mellan ett borgerligt och ett vänsterblock. Blockpolitiken har blivit särskilt tydlig efter att Alliansen 1 bildades 2004 av de fyra borgerliga partierna och de bildade en majoritetsregering 2006, den så kallade Alliansregeringen. Skiljelinjerna mellan de två blocken efter Alliansens bildande har ökat genom att oppositionen i avsevärt högre grad har röstat emot regeringens förslag (Se Loxbo & Sjölin, 2016). Alliansen bildades för att kunna gå till val som ett enat och trovärdigt regeringsalternativ (Alliansen 2017) och för att betona det har de vid de tre senaste valen presenterat ett gemensamt valmanifest. Som ett svar på att Alliansen vann valet 2006 inledde Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i december 2008 ett fördjupat samarbete under namnet De rödgröna, men samarbetet upphör efter valet 2010. Den parlamentariska situationen i Sverige förändrades då Sverigedemokraterna blev invalda i riksdagen 2010. Riksdagen som i huvudsak bestått av partier grupperade i två politiska block fick ett nytillskott av ett parti som inget av de andra etablerade partierna ville alliera sig med utan även kraftigt tog avstånd ifrån. Sverigedemokraterna har själva gett uttryck för att stå utanför respektive block och benämner övriga partier i riksdagen som en sjuklöver och beskriver sig själva som att de är det enda oppositionspartiet. Under mandatperioden 2010 2014 regerade allianspartierna i minoritet utan att det blev några allvarliga regeringskriser. Anledningen till att det inte blev några större regeringskriser beror troligen på en kombination av att Sverigedemokraterna saknade erfarenhet av riksdagsarbetet, att de lade stor vikt vid att försöka framstå som ett trovärdigt och salongsmässigt parti samt att minoritetsregeringen troligen avstod från att lägga förslag som inte hade några möjligheter att finna stöd i riksdagen. I mars 2011 ingår regeringen och Miljöpartiet (2011) en överenskommelse kring migrationspolitiken och tar därmed bort möjligheten för Sverigedemokraterna att påverka på den parlamentariska arenan i sin profilfråga. Utgångspunkten för överenskommelsen var enligt dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt att stänga dörren för 1 Samarbetet namngavs till Allians för Sverige men är allmänt känt som Alliansen. 4

främlingsfientliga krafter (Magnusson. & Larsson 2011) så att Sverigedemokraterna inte kunde nyttja sin vågmästarroll i riksdagen inom migrationspolitiken. I riksdagsvalet 2014 ökar Sverigedemokraternas antal riksdagsmandat kraftigt samtidigt som vänsterblocket blir större än det borgerliga blocket. Socialdemokraterna bildar regering med Miljöpartiet och med stöd av Vänsterpartiet. Sverigedemokraternas blir återigen vågmästare och ställer nu större krav på politiskt inflytande. Sverigedemokraterna utmanade såväl blockpolitiken som riksdagspraxis på allvar vid riksdagsbeslutet i december 2014 om statsbudgeten för 2015 då de röstade på allianspartiernas reservation. Detta fick till följd att statsminister Stefan Löfven aviserade att regeringen hade för avsikt att utlysa extra val så snart regeringsformen tillåter. I riksdagen är det nu tydligt att det finns tre politiska block, eller partikonstellationer om man så vill. 3.2 Ett nytt regelverk skapas men upphör att gälla efter 286 dagar Budgetomröstning i riksdagen i december 2014 skapar en kris inom svensk politik. Detta leder till att regeringspartierna (S och MP) och allianspartierna (M, FP, C och KD) skapar ett nytt regelverk genom att ingå en överenskommelse, den s.k. Decemberöverenskommelsen. Överenskommelsen innebar att den största partikonstellationen garanteras makt eftersom båda blocken ville marginalisera Sverigedemokraterna i det politiska beslutsfattandet. Decemberöverenskommelsen ifrågasätts tidigt och offentligt inom framförallt Kristdemokraterna och Moderaterna men även inom Folkpartiet. Inom regeringspartierna och Centerpartiet är kritiken dock relativt lågmäld. Det första tillfälle Decemberöverenskommelsen prövas är vid beslut om Vårändringsbudget för 2015 där två moderata riksdagsledamöter röstar emot partilinjen. Övriga närvarande riksdagsledamöter för Allianspartierna, avstod från att rösta på sin egen reservation såsom var fastställt i Decemberöverenskommelsen. Under hösten 2015 samlas alla Allianspartier till sitt partis högsta beslutande organ. Först ut av de fyra är Centerpartiets partistämma som ställer sig bakom Decemberöverenskommelsen. Två veckor därefter fattar Kristdemokraternas Riksting beslut om att lämna Decemberöverenskommelsen. Strax därefter meddelar först Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor och därefter Moderaternas partiledare 5

Anna Kinberg Batra att Decemberöverenskommelsen inte längre gäller. Moderaternas stämma och Folkpartiets landsmöte kom därför inte att pröva frågan. 3.3 Forskningsproblem Jag vill undersöka vad som händer i ett riksdagsparti när den parlamentariska situationen förändras och de traditionella spelreglerna sätts ur spel. Jag tänker utgå från den situation som uppstod i samband med budgetomröstningen i riksdagen i december 2014 och som fick till följd att Decemberöverenskommelsen tillkom den 27 december 2014 för att skapa stabilitet i regerandet under tiden fram till valet 2022. Överenskommelsen höll mindre än ett år och upphörde i och med att Kristdemokraternas riksting beslutade om att dra sig ur uppgörelsen den 9 oktober 2015. Jag menar att forskningsproblemet är intressant eftersom det är ett nytt fenomen som kommer att leda till konsekvenser för hur svensk politik kommer utvecklas och framförallt hur de politiska partierna agerar. Det är inte bara spelplanen som är ny genom att det idag finns tre politiska block utan också att spelreglerna inte förmår hantera den nya verkligheten. Det blir särskilt tydligt när ett parti som Kristdemokraterna hamnar i ett strategiskt vägval att de både måste framstå som ett regeringsdugligt parti som tar ansvar för ingångna avtal och samtidigt som de befinner sig i en utsatt position med bland annat låga opinionssiffror. Samtidigt har det tredje blocket med Sverigedemokraterna etablerat sig allt mer inom såväl politiken som hos väljarna. 3.4 Syfte och frågeställningar Mitt syfte är att söka svar på varför Kristdemokraterna beslutade sig för att aktivt bidra till såväl Decemberöverenskommelsens tillkomst som dess upphörande. Mina frågeställningar är: Varför beslutade Kristdemokraterna att ingå som part i Decemberöverenskommelsen? Varför beslutade Kristdemokraterna att lämna Decemberöverenskommelsen? 6

4 Metod och material Jag har använt en fallstudiedesign där forskningsobjektet är riksdagspartiet Kristdemokraterna. Undersökningen innebär en jämförelse av två olika analysenheter i tiden, dvs. Kristdemokraternas beslut att ingå respektive beslut att lämna en politisk överenskommelse. 4.1 Analysenheter Genom att jämföra två eller flera analysenheter skapas förutsättning för att kunna dra generella slutsatser om orsak och verkan. I detta fall har jag jämfört två analysenheter för att söka förklaring till att samma aktör inom relativt kort tid, inom samma mandatperiod och med 286 dagars mellanrum landade i helt olika ställningstaganden. I den bemärkelsen är detta en jämförande fallstudie. (Esaiasson 2012:108f). Ett alternativ hade också kunnat vara att jämföra två analysenheter i rummet såsom att jämföra två aktörers agerande vid samma tillfälle, dvs. varför olika partier beslutade om att ingå i eller avsluta en gemensam överenskommelse. Det förefaller då svårt att jämföra partierna då dessa skiljer sig betänkligt gällande struktur, processer och kultur (se t.ex. Barrling Hermansson 2004). Detta gör att jag fann det mer relevant utifrån frågeställningen att göra en inomfallsstudie för att finna orsakerna till effekter än att göra en mellanfallsstudie för att blottlägga effekter av orsaker (Esaiasson 2012:129f). 4.2 Processpårning Jag har använt processpårning (Esaiasson 2012:130) för att kartlägga händelseförloppet och för att finna kausala mekanismer. Mitt första steg i processpårningen var att kartlägga relevanta aktörer och olika variabler under processen för att sedan undersöka vilka överväganden som gjorts av aktörerna. Även om det var relativt kort tid mellan det att överenskommelsen tillkom till det att den upphörde så är kontexten i flera avseenden förändrade. 4.3 Variabler För att belysa Kristdemokraternas två olika beslut om Decemberöverenskommelsen har jag valt att beskriva möjliga orsaker till olika utfall vid besluten med utgångspunkt i olika variabler, dvs. egenskaper som varierar mellan de två analysenheterna. Peter Esaiasson (2012:50ff) anger att det finns beroende och oberoende variabler samt ett orsakssamband mellan dessa, dvs. den oberoende variabeln förklarar eller orsakar den 7

beroende variabeln. I denna undersökning så är innehållet i analysenheterna två beroende variabler där dess egenskaper består i att beslut om samma fenomen skiljer sig åt, dvs. beslut gällande spelregler på den parlamentariska arenan. Jag har valt två oberoende variabler för vardera av de tre arenorna; den partiinterna arenan, väljararenan och den parlamentariska arenan. Dessa variabler är hämtade från Tommy Möller (2009:103 126). Arena Partiinterna arenan Väljararenan Parlamentariska arenan Figur 1 Beroende variabler Oberoende variabler Förtroende för partiledningen Det historiska arvet vid tillträdet Opinionen Andra partiers agerande Det konstitutionella ramverket Andra partiers agerande 4.4 Val av metod Utifrån syftet med undersökningen att undersöka ett partis agerande fann jag det naturligt att använda en fallstudiedesign för att finna en förklaring till varför de två analysenheterna som återfinns i de två frågeställningarna skiljer sig åt. För att finna förklaring till olika utfall behövde jag göra en processpårning för att dels finna vilka aktörer som är relevanta och dels vilka händelseförlopp som har betydelse för skillnader i de beroende variablerna. Det främsta övervägandet jag gjort är hur datainsamling ska ske och ifall jag ska samtalsintervjua relevanta aktörer. Jag gjorde en initial bedömning av att det efterlämnade skriftliga materialet är tillräckligt för att kunna få en någorlunda klar bild över de överväganden som de olika aktörerna stått inför. Decemberöverenskommelsen är väl omskriven och dokumenterad, men det finns förstås troligen bakomliggande processer som inte är fullt synliga. Det formativa skede som svensk politik alltjämt befinner sig i innebär även att flera av de aktörer som varit involverade i besluten om Decemberöverenskommelsen också fortsättningsvis är involverade i hur svensk politik ska anpassa sig till den förändring som skett och sker. Personer som fortfarande är politiska aktörer kan ha svårt att vara öppen om sina erfarenheter under en intervju. För en vidare fördjupning kring den kristdemokratiska partiledningens agerande kring Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag dock att intervjuer används. 8

4.5 Validitet och reliabilitet Sjöblom tar ett generellt grepp om partiers strategier inom flerpartisystem vilket bekräftas av att det också är titeln på hans avhandling 2. För att säkerställa att det blir en begreppsvaliditet har jag utifrån den svenska politiska kontexten anammat vedertagna operationella indikatorer och formulerat frågor utifrån de undersökta beroende variablerna. Vad gäller resultatvaliditet åstadkoms detta genom att det både finns en begreppsvaliditet som är god samt att reliabiliteten är hög. För det sistnämnda har jag i möjligaste mån sökt fler källor för varje händelse för att skapa tillförlitlighet (se Esaiasson 2012:55-65). 4.6 Källmaterial Undersökningen är huvudsakligen kvalitativ och jag har använt processpårning genom att söka artiklar som återger de olika händelseförloppen i främst dn.se, svd.se och dagen.se. De två förstnämnda är rikstäckande morgontidningars webbsidor med en stor bevakning av svensk politik. Dagen beskriver sig själv som en politiskt obunden dagstidning på kristen grund (dagen.se) och har en relativt stor bevakning av just Kristdemokraterna. Jag har också använt mig av boken Förhandla eller DÖ av Bjereld, Eriksson och Hinnfors (2016) som beskriver händelseförloppet såväl övergripande som till delar utförligt beskrivet. De har samlat ett omfattande empiriskt material kring Decemberöverenskommelsen som jag i min tur också till delar kunnat använda mig av. Framförallt har jag kunnat jämföra deras beskrivning av händelseutvecklingen med den som växt fram för mig och därmed med viss trygghet kunna veta att jag inte utelämnat något. Jag har tillämpat en intensiv forskningsstrategi för att söka förståelse för de två olika beslut som fattades av Kristdemokraterna och detta har krävt att jag gjort ett flertal empiriska observationer och belysa ett flertal variabler för att kunna göra en fördjupad analys. (se till exempel Repstad 2016:47f, Esaiasson 2012:49) Vidare har jag använt kvantitativa data såsom officiell statistik och opinionsundersökningar för att ha som bakgrund för att beskriva olika skeenden. För enskilda aktörer har jag gått igenom deras sociala mediekanaler såsom Facebook och bloggar. 2 Originaltiteln är Party Strategies in a Multiparty System 9

4.7 Källkritik Jag har utgått från de fyra källkritiska reglerna äkthet, oberoende, samtidighet och tendens (Esaiasson 2012:278-289). Den första källkritiska regeln om äkthet har jag utgått från artiklar som skrivits i närhet av tidpunkten och av de personer som anges. För artiklar som aktörernas egna inlägg på sociala medier finns förstås risken att vederbörande har raderat eller redigerat dessa i efterhand. För de väl etablerade tidningarna ser jag inte någon risk för att de har redigerat på annat sätt än att de korrigerat sakfel. För enskilda aktörer som själva kontrollerar sina sociala mediekanaler kan det finnas viss risk att inlägg på dessa har raderats. Det kan dock ha redigerats i efterhand. Men eftersom det är företrädesvis personer som är förtroendevalda så har jag utgått från att de är mycket restriktiva med att städa upp i sina facebookflöden, bloggar etc. När det gäller den andra källkritiska regeln oberoende så har jag använt flera medier för att beskriva händelser. Särskilt gäller detta då någon uttalat sig i media. Debattartiklar och egna inlägg på sociala medier är att betrakta som primärkällor, dvs. där aktören är avsändare. Det gäller också stadgar, motioner, protokoll etc.. Jag har inte fått tillgång till protokoll från Kristedemokraternas riksting 2015 eller från Verkställande utskottet i samband med ingång av Decemberöverenskommelsen i december 2014 men jag har fått svar på de frågor jag haft via kommunikation med e-post med Kristdemokraterna. För de journalister som återgett händelser har jag företrädesvis använt mig av etablerade medier och om det uppstått tveksamheter har jag försökt finna beskrivning av samma händelse av två eller flera medier. Den tredje källkritiska regeln; samtidighet bör till största delen vara uppfylld eftersom utvecklingen med Decemberöverenskommelsen skedde i realtid där i princip väldigt få kan ha missat huvuddragen. I denna uppsats så har jag beskrivit ett antal bakomliggande orsaker till Kristdemokraterna agerande och i så stor utsträckning som möjligt har jag sökt finna samtida källor. Den fjärde källkritiska regeln tendens är svår eftersom det är aktörer med olika partiska utgångspunkter och att det finns ett intresse att ge en beskrivning som kan gynna ens fortsatta politiska karriär. Jag har försökt ha detta i bakhuvudet att det kan finnas händelser som olika aktörer har eller inte har varit involverade i, men som utifrån hur händelseutvecklingen vill lämna bakom sig eller ta åt sig äran av. 10

5 Teori 5.1 Partistrategier i ett flerpartisystem Gunnar Sjöblom skapar i sin avhandling Party Strategies in a Multiparty System (1968) en modell för att förklara hur partier i ett flerpartisystem når sitt övergripande mål om programrealisering, dvs. hur de får så stort genomslag som möjligt för sin ideologi och sitt sakpolitiska innehåll. Utifrån det övergripande målet om programrealisering har politiska partier strategiska mål som innebär att de söker maximera sitt inflytande på tre arenor; den parlamentariska arenan, väljararenan och den partiinterna arenan. Övergripande mål Strategiska mål, att maximera inflytande på: Partiinterna arenan Programrealisering Väljararenan Parlamentariska arenan Figur 2 Sjöbloms modell Sjöblom utgår från att partier är strategiska aktörer som kommunicerar med andra aktörer på de tre arenorna. Partiets aktör utgörs av partiets beslutsfattare som Sjöblom definierar som partiledning och som i olika sammanhang kan bestå av olika konstellationer (1968:51). Sjöblom menar vidare att partiledningar i sina beslutsprocesser kontinuerligt behöver ta hänsyn till och göra avvägningar mellan de krav som förs fram på de olika arenorna (1968:39 43). Beslutet om Decemberöverenskommelsens tillkomst utspelar sig främst på den parlamentariska arenan och beslutet om dess avskaffande berör främst den partiinterna arenan. På båda dessa arenor har partiledningen en tydlig strukturell relation till andra aktörer och har ett relativt tydligt mandat för sitt agerande och utgör därmed också en formell ledning för institutioner som kan medföra att partiledningens strategiska val kan vara begränsat. Karl Loxbo (2007:21-25) har ett mer utvecklat resonemang kring strategiskt handlande över tid. Det tillkommer en kontextuell relation som påverkar handlingsutrymmet och som innebär att partiledningen under olika tidpunkter och sammanhang gör att ett förändrat handlingsutrymme kan tvinga fram ett agerande som står i konflikt med ett tidigare agerande. 11

5.1.1 Den partiinterna arenan Sjöblom (1968:183) menar att partiledningen kan se partiorganisationen som ett verktyg eller som en arena. Att se partiet som ett verktyg innebär att partiet betraktas som ett hjälpmedel för att nå framgång i de två externa arenorna och främst väljararenan. Målet blir därmed att använda partiets resurser så effektivt som möjligt för att få genomslag för partiets mål. Synen på partiet som en arena medför att målet är att uppnå största möjliga partisammanhållning. Partisammanhållning definierar Sjöblom (1968:183) som en mobilisering av medlemmar kring de mål som partiet beslutat om 3 och syftar främst på det politiska innehållet men också på partiets företrädare. Sjöblom lyfter fram att brister i partisammanhållningen kan skapa en vilsenhet i vad partiet vill politiskt, att det minskar såväl väljarstödet som det parlamentariska inflytandet och att medlemmarnas minskade engagemang sänker partiets totala kapacitet. För att skapa partisamman-hållning krävs att partiledningen använder stora delar av partiets resurser. Vid svag partisammanhållning reduceras partiets trovärdighet hos väljarna vilket gör att partiets strävanden om röstmaximering hindras. Följden av svag sammanhållning inom partiet är att det minskar möjligheten att samarbeta med andra partier eftersom ett splittrat parti har tveksamt värde som koalitionspartner på den parlamentariska arenan. Partiets kapacitet för att realisera sina mål minskar vid bristande sammanhållning och även ens politiska motståndare kan försöka att försvaga sammanhållningen (Sjöblom 1968:87). Att säkra stödet internt blir därmed centralt och framförallt hur partiledningen hanterar interna krav (Sjöblom 1968:52f, 184ff). Medlemmar som är missnöjda med partiets resultat kan opponera sig antingen passivt eller aktivt. Med passiv opposition menar Sjöblom att medlemmarna helt enkelt avstår från att stödja partiet offentligt och att stöd på annat sätt också uteblir. Medlemmar som bedriver aktiv opposition innebär att dessa aktivt röstar emot partiledningen och lyfter fram detta offentligt. Den aktiva oppositionen mot partiledningen kan också leda till ett organiserat motstånd sker mot partiet vilket är att betrakta som ett kritiskt läge (Sjöblom 1968:190f). Så länge ett parti förmår att realisera sitt program på den parlamentariska arenan kan ett parti med svagt stöd på väljararenan ändå behålla en intern sammanhållning i partiet. 3 Originaltexten på engelska är: a rallying of the members round the output decided by the party. 12

Men i samband med valnederlag kan frågan om svagt väljarstöd aktualiseras på den interna arenan (Bäck & Möller 2003:54f). 5.1.2 Väljararenan Det övergripande målet på väljararenan är röstmaximering. Enligt Sjöblom så finns det inga partier som vänder sig till hela väljarkåren utan de står inför att göra två strategiska vägval, antingen en balansgång mellan att nå ut brett eller med ett differentierat budskap anpassat till olika målgrupper. Ett partis förändrade väljarstöd mellan val kan baseras på tre olika omständigheter; väljare byter partier, grad av valdeltagande och väljarkårens sammansättning. Eftersom väljarkårens sammansättning är svår att förändra i ett kort tidsperspektiv så återstår frågan om hur stort valdeltagandet kommer att bli och hur folket tänker rösta (Sjöblom 1968:206 208). I detta sammanhang så blir marginalväljaren viktig och såväl väljarens taktiska överväganden, såsom att välja ett annat parti än sitt förstahandsval, som partiernas ståndpunkter i enstaka sakfrågor spelar stor roll för om och hur väljare röstar eftersom väljarnas partiidentifikation minskar och därmed ökar sin rörlighet mellan partierna (se t.ex. Oskarsson och Holmberg 2013). Förutsättningarna förändras över tid på väljararenan. Väljarkårens sammansättning och preferenser förändras och dessutom är utfallet av röstmaximeringen ett nollsummespel när mandaten ska fördelas. Konkurrensen förändras likaså genom att andra partier förändras genom nya strategiska vägval och att, som i Sveriges fall, nya partier tillkommer som skapar helt nya förutsättningar. Sverigedemokraterna har tillkommit som riksdagsparti vid valet 2010 och ökade kraftigt i valet 2014. Vid valet 2014 ökade också Feministiskt Initiativ sitt väljarstöd till 3,12 procent vilket är en markant ökning jämfört med 0,4 procent vid valet 2010 (SCB 2017). Digitaliseringen och teknikutvecklingen har exempelvis bidragit till nya förutsättningar för att kommunicera på väljararenan. Enligt Magnus Hagevi (2015:87f) är stora delar av väljarkåren i Sverige mer fokuserade på de politiska blocken än på partiidentifikationen. Att identifiera sig med politiska block är däremot inte av särskilt stor betydelse för Sverigedemokraternas väljare. Allianspartiernas väljare har en starkare blockidentifikation än partierna i vänsterblocket vilket kan indikera att vänsterblockets partier enklare kan bryta blockpolitiken. 5.1.3 Den parlamentariska arenan Partier vill maximera inflytande på den parlamentariska arenan, dvs. få större makt att kunna få sin politik genomförd. Med den parlamentariska arenan avses parlamentet och 13

den regering den utser (Sjöblom 1968:250). Detta gör partier genom att utgöra eller ingå som en del i majoriteten i parlamentet och därmed ingå i regeringen. För Sveriges del som har en negativ parlamentarism behövs dock inget majoritetsstöd för en regering. En regering kan tillkomma och förbli i regeringsställning genom att det inte finns en majoritet emot den. Partier kan således ha stor påverkan på den förda politiken utanför regeringen då det är en minoritetsregering (Sjöblom 1968:81). Handlingsutrymmet för politiska ledare på den parlamentariska arenan beror till stor del på de spelregler som finns för det parlamentariska arbetet, den politiska kulturen och hur andra partier agerar. Likaså avgörs möjligheter att maximera inflytandet på den parlamentariska arenan av förändringar hos väljarnas partisympatier och preferenser inom såväl sakpolitiska som värderingsmässiga frågor liksom mediernas arbete och den medielogik som till stora delar sätter den opinionsmässiga dagordningen (se t.ex. Möller 2009:103 126). 5.2 Samspel mellan de tre arenorna Hur väl ett parti lyckas på en arena får också effekt på de andra arenorna. Det innebär att ett agerande på en arena kan leda till såväl positiva som negativa effekter på en annan arena. Ett parti har förstås svårt att maximera inflytandet på alla tre arenorna samtidigt. I en partianalys i Statsvetenskaplig tidskrift 2015/2 (se bl.a. Loxbo 2015 samt Hinnfors och Rosén Sundström 2015) av valet 2014 framgår att Sverigedemokraternas framgång i valet 2014 kan förklaras med att de lyckades maximera sitt inflytande i alla tre arenorna, bland annat på grund av att de lyckades framställa sig som ett alternativ till övriga partier. Karl Loxbo vidareutvecklar Sjöbloms modell i sin avhandling (2007:21) då han anser att modellen baseras på ett antagande om relativt statiska förutsättningar för partiers målsättningar, intressen och evalueringssystem. Han menar att modellen inte beaktar strategiskt handlande över tid eftersom partiledningar har olika förutsättningar att agera beroende på tidigare agerande och ställningstagande vilket kan skapa strukturer som de behöver ta hänsyn till på de olika arenorna. För ett parti i ett flerpartisystem krävs oftast att man ingår i en koalition med andra partier för att kunna realisera sin politik. Detta innebär att frågor som fått stöd på väljararenan inte alltid kan realiseras på den parlamentariska arenan eftersom en koalition medför en förhandling om den gemensamma politiken (Sjöblom 1968:79f). I 14

frågor som förefaller bli svårhanterbara inom en tilltänkt koalition finns ett uppenbart incitament för att tona ner konflikter för att inte framstå som splittrade eftersom detta kan uppfattas negativt av väljarna. Viljan hos partier att framstå som regeringsdugliga kan således medföra att sammanhållningen inom partiet utmanas då vissa partimedlemmars hjärtefråga tonas ner. För att lugna interna grupperingar behöver partiledningen parera interna konflikter och saknas möjligheten till programrealisering så återstår symboliska insatser för att kunna behålla sammanhållning på den interna arenan. För partier i en regeringskoalition innebär det att de profileras särskilt utifrån vilka ansvarsområden den har. Ett regeringsparti riskerar inflytande på den parlamentariska arenan om det driver frågor som en koalitionspartner har regeringsansvaret för. Partier i regeringsställning har av förklarliga skäl ett stort fokus på den parlamentariska arenan vilket kräver att partiet håller ihop och toppstyrning riskerar att bli följden. Sammantaget finns en stor risk att ett fördjupat och långvarigt samarbete suddar ut partiernas politik och ideologi hos såväl medlemmarna som väljarna. Det finns också en tidsaspekt som partiledningar behöver ta hänsyn till i förhållande till de olika arenorna. Ju närmare i tiden ett val kommer, desto viktigare är det att maximera inflytandet på väljararenan. Efter valdagen övergår fokus nästan helt till den parlamentariska arenan. När partier formar sin politik och vid fastställande av listor inför valet så är partiledningens fokus på den partiinterna arenan. 5.3 Handlingsutrymme för politiska ledare Tommy Möller (2009:103 126) beskriver elva faktorer som påverkar handlingsutrymmet för politiska ledare på nationell nivå: (1) det konstitutionella ramverket, (2) de ideologiska ramarna, (3) den egna partiorganisationen, (4) ekonomin, (5) utrikespolitiska händelser, (6) den politiska kulturen, (7) opinionen, (8) andra aktörers agerande, (9) det historiska arvet vid tillträdet, (10) medierna och den logik dessa följer i sin politikrapportering samt (11) förtroendet. Det konstitutionella ramverket för Sveriges del innefattar sådant som regeringsformen, riksdagsordningen, valsystem, EU-medlemskapet med mera. De ideologiska ramarna är tämligen tydliga och det är endast vid kriser som partiledningen kan avvika från den inslagna vägen. Oftast vill partierna definiera sig var de finns på den politiska kartan. 15

Den egna partiorganisationen är enligt Möller central, såsom också Sjöblom beskrivit att sammanhållning på den partiinterna arenan är central, för partiets långsiktiga överlevnad. Möller menar också att för framgång på väljararenan krävs ideologisk flexibilitet, men en sådan hållning undergräver samtidigt möjligheterna på den interna partiarenan. (Möller 2009:109) Ekonomin för staten kan sätta gränser för regeringspartier om det är svaga statsfinanser. Regeringspartierna måste då stå emot påtryckning från särintressen och kan behöva föra en politik som går emot de ideologiska ramarna. Samtidigt kan goda statsfinanser betyda ett ökat handlingsutrymme. För oppositionspartier krävs också en trovärdighet för deras ekonomiska politik om de vill ses som ett pålitligt regeringsalternativ. Utrikespolitiska händelser kan påverka handlingsutrymmet negativt genom att regeringspartier måste hantera händelser som de inte kan påverka. Det kan också medföra att handlingsutrymmet ökar och möjligheter för att fatta svåra beslut som annars skulle varit omöjligt. Den politiska kulturen kan innefatta generella normer och värderingar och oskrivna regler såsom exempelvis praxis för beslutsfattande, samarbetskultur i riksdagen. Det kan också vara specifik kultur inom partiet och som Barrling Hermansson (2004) visat i sin avhandling kan partiers kultur skilja sig väsentligt. Opinionen är central för handlingsutrymmet och det politiska ledarskapet balanserar mellan att leda respektive följa opinionen. För att öka sitt handlingsutrymme handlar det om att bilda opinion. Andra aktörers agerande är avgörande för det politiska systemet och särskilt tydligt blir det genom att kampen om väljarna är ett nollsummespel. Partiledningen kommer således att tvingas förhålla sig till såväl politiska och ideologiska förändringar hos andra partier som strategiska och taktiska vägval. Det historiska arvet vid tillträdet påverkar handlingsutrymmet. Det är förstås skillnad på om en ny partiledare tillträder när ett parti är på framgång eller har en kris. I det första fallet så kan förväntningarna innebära ett minskat handlingsutrymme medan det senare fallet kan medföra ett omfattande handlingsutrymme. Medierna och den logik dessa följer i sin politikrapportering innebär en stor makt som politiska ledare måste anpassa sig till. Jesper Strömbäck (2004:21-23) beskriver maktens tre dimensioner. Politiska ledare har i formell mening makten över det politiska 16

beslutsfattandet vilket grundläggs vid allmänna val. Utöver detta pågår en informell och kontinuerlig process om makten över dagordningen och makten över tanken som avgör hur vi uppfattar verkligheten. Strömbäck menar att makten över dagordningen och tanken handlar om graden av hegemoni i samhället eftersom dessa präglas av påverkan snarare än ett formellt beslutsfattande. Medierna spelar en central roll i detta liksom att andra aktörer förhåller sig till medielogiken som i digitaliseringens spår är stadd i genomgripande förändring med såväl nya typer av medier som en förändrad medielogik. Förtroendet är av stor betydelse för politiska ledare. Finns det stor tillit hos väljarna eller inom det egna partiet medför det ett stort handlingsutrymme och finns ett å andra sidan ett bristande förtroende för partiledningen behöver den vidta åtgärder för att bygga upp förtroendet. 5.4 Analysmodell Sjöbloms beskrivning av att ett partis övergripande mål består av programrealisering, dvs. den ideologi och de politiska ställningstaganden som är partiets ramverk för samhällsbygge. Beskrivningen är nära kopplad till Möllers faktor om de ideologiska ramarna. Beroende av hur väl partiledningarna förmår maximera sitt inflytande på de olika arenorna, främst partiinterna arenan och väljararenan, kan dock skapa behov av att revidera partiets övergripande mål. Uppsatsens frågeställningar utgår från beslut som partiet fattar på den parlamentariska arenan. Decemberöverenskommelsens tillkomst stipulerar tydligt att ett grundsyfte är att maximera avtalsparternas inflytande, dvs. vilken partikonstellation som ska bilda regering, och utifrån kontexten försöka minimera Sverigedemokraternas inflytande på den parlamentariska arenan. 5.4.1 Handlingsutrymme för att maximera inflytande på Sjöbloms tre arenor Världen, det svenska samhället och svensk politik har genomgått omfattande förändringar sedan Sjöblom skrev sin avhandling och jag finner det inte helt tillfredsställande att utgå från de variabler han formulerade. Framförallt har politiska ledares handlingsutrymme minskat (se t.ex. Möller 2009:127 130) och jag vill se om detta varit avgörande för besluten. Min utgångspunkt för analysen är utifrån Sjöbloms modell att programrealiseringen avgörs i vilken mån partiledningen lyckas maximera sitt inflytande på de olika arenorna. Möllers faktorer för politiska ledares handlingsutrymme kompletterar Sjöbloms modell 17

genom att belysa partiledningens förmåga att maximera sitt inflytande på respektive arena. Denna grad av handlingsutrymme kan också vara avgörande för partiledningens strategiska eller taktiska agerande och därmed möjligen kunna ge en djupare förklaring till de beslut som tas. Partiledningens avväganden hur de ska maximera de strategiska målen om partisammanhållning, väljarmaximering och parlamentariskt inflytande handlar således inte enbart om vilka strategiska mål som i en given situation är mest prioriterad utan också vilken möjlighet det finns att kunna agera. De ideologiska ramarna är en faktor som har med det övergripande målet om programrealisering att göra och därmed utgör det grunden för partiledningens möjligheter att maximera inflytandet på de tre arenorna. Det utgör därmed ett strategiskt mål i sig i enlighet med Loxbos vidareutveckling av Sjöbloms modell genom att betona att programrealisering inte är ett fastställt mål utan partiledningen kan behöva göra en översyn av de ideologiska ramarna. Min analysmodell innebär således ytterligare en aspekt, jämfört med Sjöbloms, genom att det finns en återkoppling från partiledningens agerande på de olika arenorna till programrealiseringen, dvs. utfallet av insatserna för att öka inflytande på arenorna kan utgöra grunden för partierna att revidera det övergripande målet. Krav/Stöd Programrealisering Interna arenan Väljararenan Parlamentariska arenan Lärdomar Beslut/handlande Figur 3 Analysmodell Sammantaget utgår modellen från att ett parti försöker realisera sin ideologi och politik genom att maximera sitt inflytande på den partiinterna arenan, väljararenan och parlamentariska arenan. Partiets möjligheter beror på de krav och stöd som partiet möter 18

på arenorna samt sina egna och andra aktörers beslut och handlande och hur detta interagerar mellan arenorna. De lärdomar partiet gör får återverkningar på såväl vad partiet vill åstadkomma (programrealisering) som hur partiet lyckas åstadkomma det (strategiska mål). Med inspiration av David Easton (1979:112) har jag i Figur 3 försökt att åskådliggöra detta. 5.4.2 Operationalisering För den partiinterna arenan kommer jag att utifrån källmaterialet belysa om förtroendet för partiledningen samt om det historiska arvet varit avgörande för partiets möjligheter att maximera sitt inflytande genom att söka svar på följande fråga: 1. Har det funnits intern kritik mot partiledningen som utgår från antingen den politik som förs eller dennes möjlighet att leda partiet som påverkat den kristdemokratiska partiledningens handlingsutrymme? För väljararenan kommer jag att utifrån källmaterialet att belysa om opinionen och andra partiers agerande varit avgörande för partiets möjligheter att maximera sitt inflytande genom att söka svar på följande fråga: 2. Har det skett någon avgörande förändring i opinionen, antingen i partisympatier eller inom något politikområde, som påverkat den kristdemokratiska partiledningens handlingsutrymme? För den parlamentariska arenan kommer jag att utifrån källmaterialet att belysa om det konstitutionella ramverket och andra partiers agerande varit avgörande för partiets möjligheter att maximera sitt inflytande genom att söka svar på följande fråga: 3. Har Kristdemokraterna tidigare fattat beslut eller varit involverat i någon händelse som påverkat den kristdemokratiska partiledningens handlingsutrymme? Avslutningsvis kommer jag att belysa om det finns avväganden som partiledningen varit tvungna att göra i de fall det funnits målkonflikter med agerandet på de olika arenorna och vilka lärdomar det möjligen kan finnas för såväl övergripande som strategiska mål. 19

6 Empirisk genomgång 6.1 Kristdemokraterna Kristdemokraterna (KD) bildades 1964 för att politiskt driva frågor ur en kristen värdegrund. De betecknar sig först som ett mittenparti mellan blocken men har tillhört det borgerliga blocket sedan partiet kom in i riksdagen vid valet 1991 (Hjort Attefalk 2004). Partiet ingick i den borgerliga minoritetsregeringen fram till 1994 samt ingick också i Alliansregeringarna 2006 2014. Kristdemokraternas riksting är partiets högsta beslutande organ och ordinarie riksting sker första och tredje året i varje mandatperiod. Ordinarie riksting har skett september 2013 och oktober 2015 samt ett extra riksting däremellan i april 2015 för att välja ny partiledare och partistyrelse. Rikstinget utgörs av totalt cirka 275 ombud från de regionala organen partidistrikt 4, partistyrelsen och de associerade förbunden. Utöver riksting har partiet också ett pratifullmäktige som är partiets högsta beslutande organ när riksting ej är samlat (Kristdemokraterna 2015e). 6.2 Beslutsfattare Det är två beslut som Kristdemokraterna fattar kring Decemberöverenskommelsen. Det första beslutet att ingå i överenskommelsen fattas formellt av partistyrelsen och det andra beslutet att lämna överenskommelsen fattas av ombuden vid partiets Riksting. Beslutsprocesserna för respektive beslut skiljer sig således markant åt. 6.3 Om partiledningen Jag kommer utgå från att partiledningen inom Kristdemokraterna utgörs av partiordföranden, partistyrelsen och partistyrelsens verkställande utskott. Partiordföranden är den formella titeln för Kristdemokraternas partiledare. Jag kommer använda termen partiledare. Partistyrelsen är partiets högsta beslutande organ då riksting och partifullmäktige inte är samlade. Förutom de som väljs till partistyrelsen vid rikstinget ingår ordförande för de associerade förbunden Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU), Kristdemokratiska Kvinnoförbundet (KDK) och Kristdemokratiska Seniorförbundet (KD Senior). 4 Kristdemokraternas regionala organ hette distrikt innan stadgeändring 2015 då de ändrade namn till partidistrikt. 20

Partistyrelsen utser partisekreterare och denne har yttrande- och förslagsrätt i partistyrelsen. Det verkställande utskottet utses av partistyrelsen och ska bestå av partipresidiet 5 samt minst ytterligare två personer. Kansliledningen för riksorganisationen under ledning av Acko Anckarberg Johansson är adjungerade till verkställande utskottet (Kristdemokraterna 2015a). 6.3.1 Partiledningens sammansättning fram till 25 april 2015 Det verkställande utskottet utgörs av partiledaren Göran Hägglund som ordförande tillsammans med första vice partiledare Maria Larsson, andra vice partiledare David Lega samt övriga ledamöter Stefan Attefall, Emma Henriksson, Ewa Samuelsson och Monica Selin. Såväl Mats Odell som Bengt Germundsson ingår i verkställande utskottet fram till partiledarstriden 2012 men direkt efter omröstningen ersätts Germundsson av Ewa Samuelsson och sedemera ersätts Odell av Emma Henriksson. Direkt efter att Göran Hägglund aviserat sin avgång den 29 januari 2015 ställer hela partistyrelsen sina platser till förfogande och beslutar om extra riksting den 25 april. Partiet leds därmed under knappt tre månader tid av en avgående ledning där ett flertal behöver profilera sig inför det extra rikstinget. Förhandlare för Kristdemokraterna inför Decemberöverenskommelsen var riksdagsgruppens första vice gruppledare Jacob Forssmed (Olsson & Larsson 2014). Under beslutsprocessen hålls partiets verkställande utskott informerat. 6.3.2 Partiledningens sammansättning från den 25 april 2015 Vid det extra rikstinget den 25 april 2015 väljs Ebba Busch Thor till partiledare samt Jakob Forssmed till förste vice partiledare och Emma Henriksson till andre vice partiledare. Vid ett partistyrelsemöte den 8 maj valdes Lars Adaktusson, Andreas Carlson, Monica Selin och Peter Kullgren till övriga ledamöter i det verkställande utskottet (Larsson 2015c). 6.4 Den parlamentariska arenan Det finns två huvudprocesser som dominerar svensk politik under de senaste femton åren. För det första handlar det om att blockpolitiken förstärks efter valet 2002 genom att Alliansen bildas. För det andra så innebär Sverigedemokraternas intåg i svensk 5 Partipresidiet består av partiordförande samt förste och andre vice partiordförande. 21

politik att ett tredje politiskt block tillkommit eftersom vare sig Alliansen eller vänsterblocket velat ha ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. För att marginalisera Sverigedemokraterna skapas i praktiken en koalition beståendes av de två ursprungliga blocken mot Sverigedemokraterna och särskilt tar det sig uttryck i migrationspolitiken. 6.4.1 Alliansenssamarbetet De borgerliga partiernas lärdomar efter regeringsåren 1976-1982 och 1991-1994 var i stor utsträckning att de måste bli bättre på att hålla ihop och att hålla ordning på finanserna. Under den förstnämnda regeringsperioden skedde tre regeringsombildningar och den sistnämnda perioden sammanföll med finanskrisen i början av 1990-talet. Direkt efter valet 2002 försökte Folkpartiledaren Lars Leijonborg bilda en mittenregering bestående av Folkpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. De förhandlingarna ledde dock inte till någon mittenregering och Miljöpartiet valde att stödja en socialdemokratisk regering. Efter att Moderaterna minskat kraftigt i valet 2002 inleds en omfattande förändring av partiet och ledde fram till devisen Sverige behöver ett nytt arbetarparti nya Moderaterna (Pihlblad 2012:132) vilket innefattade inte bara ett retoriskt grepp utan det innebar också en politisk förflyttning närmare socialdemokraterna. Inför bildandet av Alliansen skriver Fredrik Reinfeldt (2004) att Vi måste kunna utmana socialdemokraterna såväl i fråga om vägvalet för Sverige liksom i regeringsduglighet. Knappt fyra månader efter att Göran Hägglund tillträtt som ny partiledare för Kristdemokraterna bildades Allians för Sverige den 31 augusti 2004 (Moderata Samlingspartiet et.al. 2004) av Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Med Alliansen, som det allmänt kom att kallas, fördjupades samarbetet såväl organisatoriskt som politiskt. I princip all politik förhandlades inom Alliansen och ett gemensamt valmanifest presenterades i augusti 2006 och efter att ha vunnit valet bildar allianspartierna en majoritetsregering med en redan färdigförhandlad överenskommelse. Under regeringsåren 2006-2014 utgör allianspartiernas partiledare ett inre kabinett som under statsrådsberedningen hade ett samordningskansli där all intern förhandling sker mellan regeringspartierna (Rosén & Eriksson 2014). Samordningskansliet bestod av en statssekreterare från respektive parti samt ett antal politiskt sakkunniga för de olika 22

politikområdena. Jacob Forssmed är statssekreterare för Kristdemokraterna i samordningskansliet under hela regeringsperioden. 6.4.2 Sverigedemokraternas intåg i svensk politik skapar ett tredje block Sverigedemokraterna har sakta men säkert ökat i varje riksdagsval de ställt upp i. I takt med att Sverigedemokraterna ökade i opinionen inför valet 2010 tillkom frågan om regeringsbildande i den händelse vare sig Alliansen eller de rödgröna får egen majoritet. Vid partiledarutfrågning i SVT uppger Fredrik Reinfeldt att det största blocket ska bilda regering. Inför att Alliansregeringen ska presentera sin första budget efter valet 2010 låter Sverigedemokraterna meddela via sin ekonomiskpolitiska talesperson Johnny Skalin att Vi kommer inte självklart följa alla gamla traditioner i riksdagen. Förr eller senare kommer tillfällen då minoritetsregeringen inte får igenom sina [sic] politik därför att de rödgrönas förslag stämmer bättre med vår politik (Mellgren 2010). I slutet av november 2011 beslutar Sverigedemokraternas högsta beslutande organ Landsdagarna att ändra i principprogram och gör en ideologisk förflyttning från nationalistiskt till socialkonservativt parti. Därmed täcker de upp ett område på den politiska kartan som främst moderaterna och Kristdemokraterna lämnat. Under Almedalsveckan 2013 meddelar statsminister Fredrik Reinfeldt att Alliansen kommer att släppa fram de rödgröna om de blir större än Alliansen i valet 2014. I december 2013 beslutar Riksdagen om att bryta ut delar av budgeten efter ett utskottsinitiativ i Finansutskottet (Riksdagen 2013a) av Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet (Riksdagen 2013b, s. 107). Vid partiledardebatten i SVT Agenda i maj 2014 upprepar Fredrik Reinfeldt förslaget om en uppgörelse om att störst underlag ska regera. Efter valet 2014 och ett regeringsskifte lämnar allianspartierna, nu i opposition, in en gemensam budgetmotion (Riksdagen 2014a). Statsminster Stefan Löfven meddelar att regeringen kommer inte sitta och regera på någon annans budget (TT 2014). Sverigedemokraterna röstar på Alliansens förslag till budgetram efter att ha förlorat voteringen kring sin egen motion (Riksdagen 2014b, s 111). I budgetdebatten inför voteringen framkommer av Oscar Sjöstedts (SD) anförande att Sverigedemokraterna förväntade sig att statsministern avgår och att de vid en ny regeringsbildning är beredda att samtala och förhandla om en budget där ett inslag skulle kunna vara 23

minskade kostnader för migration, integration och invandring till Sverige. (Riksdagen 2014b, Anf. 14). Riksdagsbeslutet utlöser en regeringskris och statsminister Stefan Löfven aviserar att han har för avsikt att utlysa extra val (Mächs 2014). Alliansen hade dock förväntat sig att statsministern avgår och gjort sig redo för att bilda regering (Svensson 2014). I en debattartikel den 9 december (Kinberg Batra et. al. 2014) skriver allianspartierna att Vi är beredda att före nyvalet göra upp om reglerna för regeringsbildning och budgetomröstning därför bjuder vi nu in statsministern till samtal och konstaterar vidare att Vår inställning har hela tiden varit att den konstellation som i valet får störst stöd ska bära regeringsansvaret. En knapp vecka senare, efter att finansminister Magdalena Andersson kontaktat Göran Hägglund, inleds förhandlingar som leder fram till Decemberöverenskommelsen den 27 december och därmed utlyses inte något extra val (Olsson & Larsson 2014). Det formella beslutet hos Kristdemokraterna om att ingå i Decemberöverenskommelsen görs av partistyrelsen. Partiets verkställande utskott hölls informerade under förhandlingarna och enligt Lars Adaktusson (2015b) kallades partistyrelsen till ett telefonmöte strax innan överenskommelsen skulle presenteras vilket i praktiken ställde partistyrelsen inför fullbordat faktum. Tre veckor efter att Decemberöverenskommelsen ingåtts redogjorde Göran Hägglund för bevekelsegrunderna för beslutet vid Ekots lördagsintervju (2015). Göran Hägglund beskriver att Decemberöverenskommelsen var det minst dåliga av ett antal olika mediokra alternativ för att hantera en hastigt uppkommen parlamentarisk situation. Vidare framför Göran Hägglund att ett centralt mål med Decemberöverenskommelsen är att säkra att Sverige har en regering som får igenom sin budget. Hägglund menar att Alliansen laddar för att vinna valet 2018 och att om politiken drar åt vänster så ökar chanserna för att Alliansen vinner valet 2018. I maj 2015 visar en undersökning från DN/Ipsos att det finns en majoritet hos Moderaternas, Kristdemokraternas och Centerpartiets väljare som vill samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där partierna tycker lika. De kristdemokratiska väljarna är mest positiva där 60 procent uppger sig vara positiva till samarbete och det är en ökning med 10 procentenheter sedan september 2014 (Kärrman 2015). 24