Svarsskrivelse Sida 1 (10) Datum Rättsavdelningen 2011-02-01 ÅM 2011/0347 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost 2011-01-17 B 6/2011 Rotel 23 Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm NS./. riksåklagaren ang. våldtäkt (Hovrättens för Västra Sverige, avd. 2, dom den 8 december 2010 i mål nr B 3966-10) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse, särskilt avseende vad som anförs om åtalspunkten 1. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte föreligger skäl för prövningstillstånd. Bakgrund Åtalet NS åtalades för våldtäkt vid två tillfällen. Åtalspunkten 1 Det gjordes gällande att NS den 14 december 2000 genom våld tvingat målsäganden A till sexuellt umgänge, som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt var jämförligt med påtvingat samlag. Det gjordes gällande att han fattat tag i målsägandens armar och tryckt upp henne mot ena väggen i en portöppning, dragit ned hennes byxor och bakifrån penetrerat hennes analöppning och fått utlösning. Våldet medförde smärta och blödning från ändtarmen. Åtalspunkten 2 Det gjordes gällande att NS den 7 juli 2007 tillsammans och i samförstånd med annan medelst våld tvingat målsäganden C till samlag eller att tåla annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt var jämförlig med samlag. Tingsrättens dom Tingsrätten dömde NS för våldtäkt i två fall till fängelse i tre år. Åtalspunkten 1 NS förklarade att han varken kunde erkänna eller förneka gärningen. Han hade inte något minne av målsäganden och om samlag ägt rum har det skett frivilligt. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-5625000 registrator@aklagare.se Telefax 010-5625299 Webbadress www.aklagare.se
Svarsskrivelse Sida 2 (10) Eftersom målsäganden avlidit åberopade åklagaren hennes uppgifter lämnade vid förhör under förundersökningen med stöd av 35 kap. 14 rättegångsbalken. På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med B beträffande vad målsäganden A berättat för henne i anslutning till händelsen. Åklagaren åberopade även avrapporterings-pm och rättsintyg samt sakkunnigutlåtande och träffrapport från Statens kriminaltekniska laboratorium. Tingsrätten fann att den skriftliga utredningen visar att NS är bunden till att ha genomfört det samlag målsäganden berättat om vid förhören. Vidare fann tingsrätten att NSs uppgift om att det måste ha varit fråga om ett frivilligt samlag mellan honom och målsäganden inte var trovärdig och därför kunde lämnas utan avseende. På grund härav och då inget framkommit som gav anledning att befara att målsägandens uppgifter om händelseförloppet den aktuella kvällen var oriktiga ansåg tingsrätten att målsägandens uppgifter skulle läggas till grund för bedömningen. Genom dessa uppgifter och övrig utredning fann tingsrätten åtalet styrkt. Åtalspunkten 2 NS förklarade att han varken kunde erkänna eller förneka gärningen. Han hade inte något minne av målsäganden och om samlag ägt rum har det skett frivilligt. På åklagarens begäran hölls förhör med målsäganden C, vittnesförhör med D angående C:s reaktioner efter händelsen och vad C uppgivit beträffande omständigheterna därvid samt vittnesförhör med E angående kontakter med C direkt efter händelsen och omständigheterna därvid. Som skriftlig bevisning åberopade åklagaren journalanteckning, analysbesked samt sakkunnigutlåtande och träffrapport från Statens kriminaltekniska laboratorium. Tingsrätten fann att målsäganden C gjort ett trovärdigt intryck, att skadebilden beskriven vid läkarundersökningen talar för att C:s uppgifter om våld är riktiga, att resultatet av undersökningsfynden jämförda med prov tagna från NS visar att NSs sperma påträffats vid analprov från C samma dag samt att det framkomna i förening med C:s reaktioner efteråt, beskrivna av D och E, ger ett starkt stöd för C:s berättelse. Tingsrätten fann vidare att NSs uppgifter inte varit underbygga och inte trovärdiga, varför de kunde lämnas utan avseende. Tingsrätten lade därför målsägandens uppgifter till grund för bedömningen. Genom hennes uppgifter fann tingsrätten åtalet styrkt och att gärningen skulle bedömas som våldtäkt. Hovrättens dom NS överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet i dess helhet och i andra hand mildra straffet. Samma bevisning som vid tingsrättens åberopades.
Svarsskrivelse Sida 3 (10) Hovrätten anslöt sig till de bedömningar som tingsrätten gjort och fastställde tingsrättens dom i sin helhet. Överklagandet NS har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen ogillar åtalen för våldtäkt enligt åtalspunkterna 1 och 2 samt under alla förhållanden nedsätter straffet väsentligt. Som grund för överklagandet har han anfört bl.a. följande. Åtalspunkten 1 Han förnekar att han våldtagit målsäganden. Han vitsordar att det DNA som påträffats på målsägandens byxor och i torkat blod varit från honom. Han förnekar därför inte att han träffat målsäganden samt sannolikt haft samlag med henne. Han förnekar däremot att han våldtagit målsäganden. Det saknas vittnesiakttagelser till påstått händelseförlopp. Han själv har inget minne av vare sig händelsen eller målsäganden. Målsäganden har inte kunnat förhöras av honom eller hans advokat varken under förundersökningen eller under rättegången eftersom målsäganden avlidit. Detta måste anses strida mot artikel 6.3 i Europeiska konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen i det följande), enligt vilken den tilltalade har rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen, inbegripet målsägande, som åberopas mot honom. Som skäl för prövningstillstånd har han anfört bl.a. följande. Göta hovrätt och Borås tingsrätt har ogillat åtalen i två mål om våldtäkt på den grunden att målsäganden avlidit innan huvudförhandlings hållits samt att det strider mot Europakonventionen att döma den tilltalade utan att denne fått möjlighet att ställa kontrollfrågor till målsäganden. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen klargör för underinstanserna vilket bevisvärde som ska tillmätas förhör med avlidna målsägande (och andra förhörssubjekt) som inte kunnat förhöras av den tilltalade eller dennes försvarsadvokat. Ett klargörande är behövligt eftersom olika domstolar uppenbarligen sett på saken på olika sätt. Åtalspunkten 2 Domstolarna har gjort en felaktig bevisvärdering. Såväl målsäganden som ett vittne var höggradigt påverkade av alkohol, vilket inte nämns i domskälen. Denna alkoholpåverkan medför att tillförlitligheten till deras utsagor kan ifrågasättas.
Svarsskrivelse Sida 4 (10) Grunderna för min inställning Mot bakgrund av att Högsta domstolen förordnat att jag särskilt ska yttra mig över vad som anförts i anslutning till åtalspunkten 1 kommer jag i det följande att främst uppehålla mig vid nämnda åtalspunkt och de invändningar som har framförts i anslutning till den åtalspunkten. Den rättsliga regleringen Rättegångsbalken vilar på principerna om fri bevisvärdering och fri bevisföring (35 kap. 1 ). Som regel får allt som har bevisvärde i ett mål också förebringas under huvudförhandlingen. I 35 kap. 14 rättegångsbalken finns emellertid bestämmelser om när berättelser som nedtecknats eller spelats in får läggas fram som bevis i rättegången trots att de inte avgetts vid förhör inför rätten under eller utom huvudförhandling. Bestämmelsen ger uttryck för principen om bevisomedelbarhet. Att en bevisperson hörs inför rätten i stället för att den berättelse vittnet lämnat inför polisen läses upp, förbättrar rättens möjligheter att värdera betydelsen av vittnesmålet och ger dessutom parterna tillfälle att genom korsförhör eller på annat sätt närmare belysa bevispersonens uppgifter. Härmed säkerställs också att det blir en i Europakonventionens mening rättvis rättegång. I 35 kap. 14 rättegångsbalken finns vissa undantag från förbudet mot skriftliga vittnesberättelser. Enligt första stycket punkten 2 får en nedtecknad vittnesberättelse åberopas som bevis om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten. Härmed avses bl.a. att den som lämnat en skriftlig berättelse avlidit eller är varaktigt svårt sjuk på sådant sätt att han inte kan förhöras (se prop. 1986/87:89 s. 173). Av betydelse för bedömningen av 35 kap. 14 rättegångsbalken är också artikel 6 i Europakonventionen. I artikeln föreskrivs bl.a. att var och en när det gäller anklagelse mot honom för brott ska vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång (punkten 1). Detta innebär bl.a. att den tilltalade måste tillerkännas de rättigheter som kan anses nödvändiga för att han eller hon ska kunna försvara sig på ett fullgott sätt. Bland särskilt angivna minimirättigheter som ska tillkomma den anklagade nämns i artikeln rätten att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom (punkten 3 d). Härigenom avses att den tilltalade måste få tillfälle att ställa frågor till vittnen och andra bevispersoner för att på så vis få fram ytterligare upplysningar eller för att påvisa svagheter i deras utsagor. Denna rättighet är nära förbunden med de för en rättvis rättegång allmänna principerna om parternas likställdhet och det kontradiktoriska förfarandet (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., 2007, s. 218 f.). Danelius menar att principen i punkten 3 d) innebär att domstolen i regel inte får till nackdel för den tilltalade grunda sitt avgörande på muntliga utsagor av personer som den tilltalade inte haft möjlighet att förhöra. Danelius menar dock vidare att principen inte kan
Svarsskrivelse Sida 5 (10) upprätthållas i alla lägen, t.ex. om utsagan avgivits av en person som senare blivit otillgänglig för förhör därför att han försvunnit eller avlidit (Danelius, a.a., s. 232). Europadomstolen har vid ett flertal tillfällen prövat innebörden av artikel 6.1 och 3 d) när det gäller fall då uppgifter lämnade utom rätta har åberopats mot en tilltalad utan att den tilltalade fått möjlighet att ställa frågor till bevispersonen (se bl.a. Unterpertinger mot Österrike, Delta mot Frankrike, Isgrò mot Italien, Craxi mot Italien, Kostovski mot Nederländerna, Asch mot Österrike, Doorson mot Nederländerna, Demski mot Polen och Al-Khawaja och Tahery mot Förenade Kungariket). Jag vill angående domstolens praxis även hänvisa till Fitgers kommentar till rättegångsbalken s. 35:80 ff., Danelius, a.a., s.232 ff., SvJT 1991 s. 292 ff., SvJT 1994 s. 352 f. och SvJT 2009 s. 97 f. och 667 f. ). Europadomstolen har i flera av dessa fall slagit fast att frågan om tillåtligheten av viss bevisning i första hand regleras av nationell lag och har begränsat sin bedömning till frågan om processen som helhet, inklusive sättet för bevisupptagningen, uppfyllt de krav som kan ställas på en rättvis rättegång. I Unterpertinger mot Österrike hade Unterpertinger dömts för misshandel av sin tidigare hustru och sin styvdotter. Domen grundades på de uppgifter som de två kvinnorna lämnat till polisen. Däremot vägrade de uttala sig inför domstolen, som dömde Unterpertinger för misshandel. Europadomstolen konstaterade att de två kvinnornas utsagor till polisen hade utgjort den huvudsakliga bevisningen mot honom och att han till följd av deras vägran att framträda inför domstolen inte hade fått tillfälle att ställa frågor till dem. Hans rätt att försvara sig hade härigenom beskurits i sådan mån att förfarandet stred mot artikel 6. I det relativt likartade målet Asch mot Österrike kom Europadomstolen till motsatt slutsats. Asch hade dömts för misshandel av sin sambo, som vägrat uttala sig vid rättegången. Europadomstolen pekade på att det vid sidan av sambons uppgifter hade funnits andra element som talade för den tilltalades skuld. Framförallt var det av betydelse i detta mål att målsägandens utsaga inte utgjorde den enda bevisningen för klagandens skuld. Vittnesförhör hade hållits med den polis som hade förhört målsäganden och åklagarsidan hade dessutom åberopat bl.a. läkarintyg angående hennes skador. Under sådana förhållanden ansåg domstolen att artikel 6 inte hade överträtts. Enligt Danelius kan av Europadomstolens praxis utläsas att den tilltalade eller hans försvarare ska ha haft möjlighet att på något stadium helst under rättegången men alternativt under förundersökningen ställa frågor till de vittnen, målsägande eller medgärningsmän vilkas utsagor åberopas som bevisning mot den tilltalade. Har den tilltalade inte haft sådana möjligheter har utsagorna mindre bevisvärde och de bör inte kunna leda till fällande dom annat än tillsammans med annan betydelsefull bevisning (Danelius, a.a., s. 235).
Svarsskrivelse Sida 6 (10) Samma slutsats uttrycks av van Dijk m.fl. på följande sätt: If the accused did not have an adequate and proper opportunity to question the witness, his conviction cannot solely or mainly be based on the testimony of the latter (Pieter van Dijk m.fl., Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 4 uppl. 2006, s. 645).Vidare har Europadomstolen i Doorson mot Nederländerna uttalat att bevisning som erhålls genom vittnesmål som lämnats utan att den tilltalade varit tillförsäkrad sina normala möjligheter att försvara sig ska bedömas med största försiktighet ( should be treated with extreme care ). Högsta domstolen har vid ett några tillfällen grundat sitt avgörande bl.a. på principen i artikel 6.3 d), se NJA 1991 s. 512 I och II, NJA 1992 s. 532 och NJA 1996 s. 649. Se också bl.a. RH 1997:95, 2005:42. I NJA 1992 s. 532 slår Högsta domstolen fast att 35 kap. 14 rättegångsbalken, mot bakgrund av att Europadomstolen i flera fall funnit brott mot artikel 6 föreligga när den avgörande bevisningen mot en tilltalad har utgjorts av uppgifter från vittne eller målsägande som försvaret inte har haft möjlighet att utfråga, bör tillämpas på ett mer restriktivt sätt än vad som framgår av ordalydelsen och förarbetena. Högsta domstolen slår också fast att en uppteckning av ett förhör enligt Europadomstolens praxis inte ensam får läggas till grund för en fällande dom. Se också JT 1993/94 s. 202-209 där Heuman kommenterar ovan nämnda avgörande. En rättstillämpning som strider mot Europadomstolens praxis i detta avseende anses huvudsakligen utgöra ett bevisvärderingsfel. Det kan dock bli fråga om rättegångsfel om den tilltalades rätt till kontradiktion inte har uppfyllts någon gång under rättsprocessen (se Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 2007, s. 38). Min bedömning Som ovan anges följer av förarbetsuttalanden till bestämmelsen i 35 kap. 14 rättegångsbalken att en nedtecknat utsaga får åberopas som bevis i rättegången om den som förhöret avser har avlidit. Även av Europadomstolens praxis följer att undantag från huvudregeln om att bevisning ska förebringas vid en offentlig rättegång får göras, exempelvis om bevispersonen vägrar yttra sig, har försvunnit eller avlidit. I dylika situationer kan också en bevispersons uppgifter få åberopas som bevis mot den tilltalade trots att försvaret inte har haft möjlighet att hålla något motförhör. Som anges ovan har Europadomstolen emellertid uttalat att sådana uppgifter inte får utgöra den enda eller den huvudsakliga bevisningen för en fällande dom.
Svarsskrivelse Sida 7 (10) Att domstolarna tillåtit åberopande av den nedtecknade utsagan kan mot denna bakgrund inte anses strida mot vare sig 35 kap. 14 rättegångsbalken eller mot artikel 6 i Europakonventionen. Frågan är emellertid hur målsägandens utsaga värderats i bevishänseende och vilken betydelse den har haft för den fällande domen. Målsäganden har vid tre tillfällen förhörts av polisen den 15 december 2000 kl. 00.50 respektive kl. 12.10 samt den 28 december 2000 kl. 13.15. Hon har i polisförhören bl.a. uppgett att hon träffade NS på en pub, att han tjatade om att hon skulle följa med honom hem, vilket hon inte ville, att han följde efter henne när hon lämnade puben, att han plötsligt blev aggressiv, omfamnade henne framifrån och försökte kyssa henne samt att han därefter tryckte upp henne på ena sidan av en portöppning, hasade ned hennes långbyxor och trängde in i hennes analöppning. Hon har också berättat att det gjorde ont, att hon skrek till och ropade på hjälp. I målet har åklagaren, utöver målsägandens utsaga, åberopat vittnesförhör med målsägandens dotter. Vittnet har, enligt vad som antecknats i tingsrättens dom, uppgett att målsäganden ringde henne dagen efter händelsen, att målsäganden berättade att hon blivit våldtagen där bak bakom GP-huset och att hon varit på sjukhus samt att målsäganden lät ledsen. Vittnet har vidare uppgett att hon då ställde sig tvivlande till målsägandens uppgifter eftersom målsäganden var småstrulig och hade lämnat felaktiga uppgifter i andra hänseenden. Detta var dock enda gången målsäganden hävdat att hon blivit våldtagen. I målet har åklagaren också åberopat ett rättsintyg utfärdat den 20 december 2000 efter undersökning av målsäganden den 14 december 2000. Av rättsintyget framgår bl.a. att en del blod påträffats i målsägandens trosor och att lite torrt blod påträffats kring anus samt att dessa fynd kan stämma med att analt samlag förekommit. Åklagaren har slutligen åberopat sakkunnigutlåtande och träffrapport från Statens kriminaltekniska laboratorium avseende påvisad sperma i analprov. Enligt utlåtandet talar resultatet av undersökningen med visshet för att påvisad sperma i analprovet kommer från NS, om man bortser från möjligheten att den kommer från en nära släkting. Av utlåtandet framgår också att resultatet med visshet talar för att sperman inte kommer från någon av NSs bröder. Det har i målet upplysts att NSs far är avliden. Tingsrätten, vars domskäl har fastställts av hovrätten, har funnit att målsäganden har lämnat en ingående och utförlig berättelse. Tingsrätten har noterat vissa avvikelser i hennes utsagor när det gäller de yttre ramarna, t.ex. huruvida hon skulle ta buss eller spårvagn hem och i fråga om varifrån hon avsåg att börja hemresan. Vidare har noterats att målsäganden i ett av förhören
Svarsskrivelse Sida 8 (10) nämnt att hon efter besöket på puben Murveln gått till en pub på Centralstationen med gärningsmannen innan hon skulle åka hem. Tingsrätten konstaterar vidare att målsäganden har hållit fast vid sina uppgifter när det gäller händelseförloppet i stort och har, på fråga härom, förnekat att det skulle ha varit fråga om en ömsesidig handling som gått över styr. Tingsrätten konstaterar vidare att hennes uppgifter om gärningsmannen och de i sammanhanget väsentliga delarna av händelseförloppet är ganska detaljerade samt har tingsrätten inte fått intryck av att målsäganden överdrivit. Tingsrätten slår därefter fast att NS genom den skriftliga bevisningen är bunden till att ha genomfört det samlag med målsäganden som hon berättat om i förhören. Tingsrätten konstaterar också att uppgifterna i rättsintyget ger ett visst stöd för målsägandens uppgift om att det varit smärtsamt. När det gäller NSs utsaga finner tingsrätten att den är tämligen allmänt hållen. Härvid har tingsrätten antecknat bl.a. följande. Vid tiden för gärningen var NS 27 år gammal. Han säger sig inte ha några minnesbilder av målsäganden som vid tiden för händelsen var 59 år och därmed var väsentligt äldre än de kvinnor han redogjort för att han haft sexuellt umgänge med. Även den typ av sexuell kontakt som det här har varit fråga om har avvikit från vad NS säger sig minnas från denna tid. Tingsrätten slår därefter fast att NSs uppgift om att det måste ha varit fråga om ett frivilligt samlag mellan honom och målsäganden inte är trovärdig och därför kan lämnas utan avseende. På grund härav och då inget framkommit som ger anledning befara att målsägandens uppgifter om händelseförloppet den aktuella kvällen är oriktiga ansåg tingsrätten att målsägandens uppgifter skulle läggas till grund för bedömningen. Tingsrätten fann att åtalet genom dessa uppgifter och övrig utredning var styrkt och att gärningen var att bedöma som våldtäkt. Eftersom målsäganden inte hörts muntligen inför rätten har det naturligen varit svårt för domstolen att göra en allsidig bedömning av utsagans trovärdighet. Med anledning härav och då varken NS eller hans försvarare fått tillfälle att ställa motfrågor till målsäganden bör bevisvärdet av hennes utsaga i detta fall anses försvagat. Målsägandens utsaga är som anges ovan inte den enda bevisningen mot NS. Utöver målsägandens utsaga grundar sig domarna på de DNA-bevis som binder NS till att ha haft samlag med målsäganden, sett i ljuset av den omständigheten att NS själv inte lämnat någon trovärdig förklaring till att det skulle ha gått till på något annat sätt än vad målsäganden berättat. Även
Svarsskrivelse Sida 9 (10) rättsintyget och de uppgifter vittnet lämnat stöder målsägandens uppgifter och kan därmed också tillmätas ett visst bevisvärde. Av den ovan anförda drar jag slutsatsen att målsägandens utsaga haft betydelse för den fällande domen, men att domen inte endast eller huvudsakligen grundats på de uppgifter som målsäganden lämnat till polisen. Förutsättningar att åberopa målsägandens vid förundersökningen lämnade uppgifter har som anges ovan förelegat eftersom målsäganden avlidit. Eftersom målsägandens uppgifter inte varit den enda eller den huvudsakliga bevisningen för hovrättens fällande dom är det min uppfattning att NS har fått en rättvis rättegång och att någon kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt 6.1 i förening med 6.3 d) i Europakonventionen inte förelegat. När det gäller bedömningen av åtalspunkten 2 saknar jag skäl att ifrågasätta den bevisvärdering som underrätterna har gjort. Vidare delar jag den bedömning underrätterna har gjort när det gäller rubricering, påföljdsval och straffmätning. Hovrättens dom bör således stå fast. Prövningstillstånd Som ovan anges har Europadomstolen vid ett flertal tillfällen prövat innebörden av artikel 6.1 i föreningen med 6.3 d) i Europakonventionen när det gäller fall då uppgifter lämnade utom rätta har åberopats mot en tilltalad utan att försvaret haft möjlighet att utfråga den som lämnat uppgifterna. Av Europadomstolens praxis följer att en fällande dom som grundas på en sådan utsaga inte innebär att rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen kränkts om utsagan inte utgjort den enda eller den huvudsakliga bevisningen för den tilltalades skuld. Denna praxis har också, som ovan anges, befästs av Högsta domstolen. Enligt min uppfattning har inget framkommit som tyder på att åklagare eller domstolar tillämpar dessa av Europadomstolen och Högsta domstolen fastlagda principer på ett felaktigt sätt eller att praxis skulle variera mellan olika domstolar. En annan sak är att utgången naturligen blir olika i olika fall eftersom bevissituationen sällan är densamma i flera mål. Europadomstolen har dock inte närmare utvecklat hur begreppet den huvudsakliga bevisningen bör tolkas. Det skulle därför kunna vara av intresse med uttalanden av Högsta domstolen när det gäller denna fråga, exempelvis beträffande vilken tyngd övrig i målet åberopad bevisning bör ha. Bedömningen av bevisvärdet hos en utsaga av dylikt slag liksom av övrig bevisning måste emellertid alltid göras med hänsyn till omständigheterna i det
Svarsskrivelse Sida 10 (10) enskilda fallet, varför det jag kan se svårigheter med att fastställa några allmänna riktlinjer till ledning i denna fråga. Att, vilket NS hemställt, fastställa ett visst specifikt bevisvärde för alla utsagor som avgivits av avlidna bevispersoner som inte kunnat förhöras av den tilltalade låter sig enligt min uppfattning inte göras. Mot denna bakgrund finns, enligt min uppfattning, risk för att ett avgörande av Högsta domstolen inte skulle få någon större betydelse utanför det aktuella målet. Jag kan således inte se att en prövning av överklagandet skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen Jag anser inte att målet i övrig innehåller några frågor av principiellt intresse. Inte heller anser jag att hovrätten begått något grovt rättegångsfel eller det på någon annan grund finns skäl att meddela extraordinär dispens. Sammanfattningsvis avstyrker jag prövningstillstånd. Bevisuppgift Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. Anders Perklev Kopia till: Utvecklingscentrum Göteborg Utvecklingscentrum Malmö Åklagarkammaren i Borås (AM-121921-10) Hedvig Trost