EVANGELISKA FRIKYRKANS INVANDRAR - OCH FLYKTINGARBETE igår, idag, imorgon För att vi ska kunna förstå nuet och möta framtiden bör vi känna till det förflutna. Framtiden följer nuet som en möjlighet skapad av det förflutna. Den insikten och 40 års erfarenhet av invandrar och flyktingarbete önskar jag ska tas tillvara då det gäller framtiden. Vi behöver gå vidare med allt större kraft och energi. Jag ska börja med att berätta min egen (vår) historia, eftersom jag funnits med i Evangeliska frikyrkan sedan 1960. Jag hoppas att den ska leda till reflektioner och beslut som skapar förutsättningar för fortsatt utvecklig av arbetet för framtiden. Min del i det förändrade Sverige Jag är född och uppväxt i staden Thessaloniki där jag tillhörde en pingstförsamling. Jag blev en bekännande kristen när jag var tretton år gammal. Mina föräldrar var evangeliskt kristna och de undervisade mig om Guds väg. Min farfars far var det förste som blev evangeliskt kristen och han var predikant i Kappadosien. Familjen kom till Grekland som flyktingar från Turkiet 1924. Min farfar var predikant inom den grekiska evangeliska kyrkan. Jag tillhör alltså den fjärde generationen evangeliskt troende. I varje led har det funnits en Ordets förkunnare. Gud kallade mig till sin tjänare ganska tidigt. Jag var fjorton år gammal och jag gjorde snart mina första trevande försök att predika. Efter studentexamen i Grekland kom jag till Sverige och studerade på Örebro Missionsskola. Året var 1960. I mitten av 1964 återvände jag till Grekland efter avslutade studier på Missionsskolan och arbetade i Atén i evangelii tjänst i drygt två år. Under dessa år, då jag åter var i mitt hemland, började den s k spontaninvandringen till Sverige. Förutom andra människor av olika nationaliteter hade på kort tid ungefär 10 000 greker invandrat. Situationen i Sverige var den, att det då fanns greker som behövde min hjälp. Herrens kallelse kom till mig att återvända till Sverige och att påbörja missionsarbete bland mina landsmän där. Jag kunde nu klart se Guds ledning i mitt liv. Innan mina landsmän kommit till Sverige, hade Herren förberett mig för denna gärning. I slutet av 1966 återvände jag till Sverige och började genast på eget initiativ göra resor för att söka upp grekerna. Det var en ren pionjärgärning. Ingen visste då hur det hela skulle utvecklas. Något ekonomiskt underhåll fanns inte. Arbetet började helt i tro. Fram till 1970 hade jag hunnit besöka de flesta platser i Sverige, där greker var bosatta. Verksamheten var uppsökande med social och evangelisk målsättning. Jag reste runt och hade samlingar på många platser och i många olika kyrkor. Överallt där grekerna fanns ville jag ställa mig till deras förfogande. Jag fann ett stort behov av evangelium, och överallt mötte jag en stor öppenhet. Då jag började den här verksamheten bodde jag och min fru Lisbeth i Uppsala, men snart flyttade vi till Växjö. Gud hade öppnat en dörr till en omfattande verksamhet i Småland, Blekinge och norra Skåne. Jag hade ett fyrtiotal platser att besöka. Det var en spännande tid. Denna mission bedrevs i ekumenisk anda överallt där behovet fanns och där evangelisationssynen var levande. Församlingarna var inte vana att möta invandrare. Jag fick då både informera, inspirera och stödja församlingar till ett kontinuerligt arbete och uppmuntra dem till uthållighet. 1
Hela 60-talet karakteriserades av den massiva arbetskraftsinvandringen, då näringslivet under denna tid stod inför ett akut behov av arbetskraft. Arbetskraftsinvandringen betydde en ekonomisk utveckling och en förutsättning för en utbyggnad av välfärdssamhället. Ur kristet perspektiv kan man säga att församlingarna inte var förberedda och hade inte så stora erfarenheter av invandrararbete. Församlingen fanns i ett samhälle som snabbt förändrades men man förväntade sig att invandrarna med lätthet skulle anpassa sig till livet i Sverige. 70-talet var den period då vi som land började reglera invandringen och skapade vår invandrarpotitik utifrån tre nyckelord: Jämlikhet, valfrihet och samverkan. Under den tiden upplevde jag en såningstid då Gudsordet såddes bland de grekiska invandrarna och församlingarna inom vår gemenskap kom in i invandrararbetet. Under den här tiden kom många greker till tro på Jesus. Antalet invandrare ökade hela tiden. Idag har vi nära 2 miljoner invandrare i första och andra generationen. Invandrarna i vårt land utgör en stor del av vår befolkning. Missionsfältet finns vid vår dörr. Som missionsrörelse måste vi prioritera detta arbete! VAD HAR GJORTS OCH GÖRS INOM VÅR RÖRELSE HITTILLS? I början av 1970 anställdes jag av Örebromissionen för att fortsätta att utveckla detta arbete. De första två åren kallades det här arbetet Demetriádes verksamhet. Så småningon placerades jag på missions avdelningen, men efter en tid hänvisades jag till ÖM:s arbete och kallades invandrarsekreterare i några år. I slutet av 70-talet fick jag också pröva att vara pastor och föreståndare i en församling i Växjö, där vi bodde. I denna församlingstjänst fick jag lära mig en hel del när det gäller att integrera invandrararbetet i församlingen. Vi upplevde stundvis svårigheter i kommunikationen från båda håll, och det var inte språket som var ett problem för oss, utan närmast oförmågan att förstå varandra och att anpassa sig för varandras skull. Men vi hade ändå framgång i arbetet. Den dag jag lämnade församlingen hade 15-20% av medlemmarna invandrarbakgrund. Nu 23 år senare, är det inte så många kvar. Korskyrkan som den då hette gick ihop med pingstförsamlingen och bildade Ulriksbergskyrkan. En del av våra trossyskon finns kvar i den nya församlingen. Andra flyttade till andra orter. Några återvände till Grekland. I norra Grekland finns en pingstförsamling med medlemmar som kom till tro i Sverige. Det behövs ett kontinuerligt och målmedvetet arbete i det här sammanhanget för att inte allt ska stanna av och församlingen återvänder till sina gamla, trygga form. Min tid som församlingspastor varade i drygt fyra år. Invandrararbetet hade för mig blivit en livskallelse. Jag ville gå vidare i detta missionsarbete. Verksamheten ändrade karaktär. Den fick nu en internationell prägel. Till alla folk blev utmaningen och Guds kallelse till mig. Under mina år som pastor i Växjö arbetade jag 75% i församlingstjänst och 25% på riks i Örebromissionen. Den första Vänskapsveckan ägde rum på Kustgården Senoren 1970. Varje sommar sedan dess har det hållits internationella vänskapsveckor på olika lägergårdar. Veckorna bygger inte i första hand på program utan vänskap. Mycket tid går åt till samtal och lek. Det finns alltid någonting för alla åldrar och intressen. Varje dag samlas deltagarna en stund kring frågor som berör vårt andliga liv. Vänskapsband knyts mellan olika nationaliteter och generationer. Unga 2
och gamla dras till varandra det blir som en stor familj till slut. Många människor från olika länder har tack vare dessa veckor kommit till tro på Jesus under årens lopp. 1981 antog ÖM:s styrelse ett förslag till handlingsprogram för arbete bland invandrare under 80-talet, vilket bl.a. medförde att jag återanställdes på heltid som ÖM:s invandrarpastor. Arbetet hamnade nu i en ny fas och inriktning på invandrararbete i storstäder med hög invandrartäthet bar frukt. Även i äldre församlingar ökade intresset och arbetet intensifierades. Sedan 1982 bor vi i Örebro och jag blev då anställd i ÖM som missionssekreterare med ansvar för invandrararbete och evangelisationsfrågor. Jag blev då placerat i inre missionen. Årskonferensen 1988 antog en särskild målsättning för invandrar/flyktingarbetet och det markerades därmed att detta hörde till ÖM:s prioriteringar. Under åren har jag besökt många platser i Sverige där jag inspirerat församlingar till ökat engagemang, hållit kurser, gudstjänster, spridit litteratur m.m. Under 1993 gjordes en undersökning rörande församlingarnas verksamhet bland invandrare/flyktingar. Ett 80-tal församlingar svarade på enkäten. Av dessa hade ett 50-tal församlingar kontakt med /eller verksamhet bland dessa grupper. Under den här perioden bildades Rinkebys Internationella Församling, senare bildades också Tomaskyrkan i Rosengård, Malmö. I flera församlingar fick man olika nationella grupper och församlingarna arbetade med integration. Detta sker t.ex. i Filadelfia i Örebro, Husby frikyrkoförsamling, i Söderhöjdskyrkan Stockholm, Råslätts Församlingsgemenskap, Jönköping, Lindesbergs baptistförsamling m.fl. Vi har producerat material för församlingarnas behov. Som exempel kan nämnas böckerna I samma land", "Med Öppna ögon", "Messias", bladet Medvandraren, tidningen Något för alla på sex språk, tidningen Bibelns värld på sex språk, Medvandraren om integration och församling, LikaOlika idématerial för församlingar i möttet med invandrare m.m. Kontaktbladet "Medvandraren" som först kom ut fyra gånger per år användes för nätverkets arbete. Detta nätverk fungerade inte helt tillfredställande och detta berodde mycket på det lokala ledarskapets prioriteringar. Bladet Medvandraren ges nu ut som ett informationsblad och sänds till församlingarna med församlingsposten. Under många år har det funnits referensgrupper för arbetet. I februari -94 sändes genom ÖM:s församlingsutskick ett brev med ett upprop till församlingarna att vara med i vårt gemensamma invandrararbete och ansluta sig till ÖM:s nätverk. Ett 30-tal församlingar anmälde sig och ett 80-tal personer blev valda som församlingarnas kontaktpersoner med ÖM. Församlingarnas invandrararbete består i regel av socialt stöd och hjälp, kontakt med myndigheter, hjälp med familjeåterföreningar, hembesök, personliga kontakter, läger, fester m.m. Vidare märks besök på flyktingförläggningar, litteraturspridning, närradiosändningar på olika språk, språkanpassade bibelstudier och gudstjänster samt själavård. Målsättningen för invandrar-/flyktingarbetet från 1988 fick tyvärr inte någon verklig prioritering. Det blev mest många vackra ord i målskrivningen. Under en tid placerades invandrararbetet på missionsavdelningen, och senare på Sverigeavdelningen. 3
De sista tio åren har frågorna om invandrararbetet fått allt mindre utrymme i styrelsens arbete. Andra frågor har fått en prioritet, trots att behoven hela tiden har ökat och invandrarfrågorna blivit de hetaste i samhällsdebatten. Samma tendens har vi kunnat märka på utbildningssidan. Missionsskolan har tidigare varit mera angelägen att ge utrymme för invandrarkunskap i sin undervisning. I pastorsutbildningen ingår inte alls invandrarkunskap med följd att de nya pastorerna är oförberedda på den sortens verksamhet. Intresset har inte väckts. Jag har många gånger påtalat det olyckliga i detta utan någon förändring. I samband med samgåendet ifrågasattes den här tjänsten i den nya organisationen. En avveckling var på gång. Det här frågan blev föremål för samtal och beslut i medarbetareförbundet. Ett enigt medarbetarförbund önskade en fortsättning av arbetet och tjänsten, och ett antal församlingar ställde sig till förfogande och lovade underhåll. I gengäld genomförde jag i dessa församlingar temaveckor med rubriken främlingen mitt ibland oss ett utåt och inåtriktat arbete med skolbesök, debatter, föredrag internationella fester m.m. VANLIGA PROBLEM En människa som bryter upp från sitt eget land och hamnar i ett annat land med ny kultur, nytt språk, annorlunda klimat och annat socialt mönster möter många problem, som har med allt detta nya att göra. Ett problem är också den djupa klyftan i relationen till svenskarna. De kristna invandrarna saknar ofta en andlig ledare och en församlingsgemenskap, och det är något som bidrar till snabb sekularisering. Familjens struktur hemifrån bryts ofta sönder, bl.a. genom att barnen blir mera självständiga här än i hemlandet. Flyktingbarnens utsatta läge har också uppmärksammats mycket den senaste tiden. Det stora problemet har varit och är att få församlingarna engagerade. Ibland har man varit inspirerade och tända för att arbeta bland invandrare, men ibland har entusiasmen slocknat, när man stött på problem. Uthålligheten har saknats och även inlevelse och fantasi. Min uppgift har varit och är att informera, inspirera, assistera och stödja församlingarna i detta arbete. Dessutom arbetar jag direkt med olika invandrargrupper och enskilda invandrare och flyktingar som är i behov av hjälp. AKTUELLA ARBETSOMRÅDEN OCH FRAMTIDA BEHOV Rådgivning och assistans i omsorgsfrågor i bl.a. asylärenden. Undervisning, information och stöd till församlingarna i invandrararbetet. Besök i församlingarna och möte med dess ledarskap Vänskapsveckornas utveckling och spridning. Skapande av team ledare. Kyrka och församling som mötesplatser för invandrare. Integrationsarbete i den lokala församlingen Internationella församlingar Uppmuntra personer som har invandrarbakgrund till ledarfunktion Hur når vi andra generationens invandrare? Undervisning i invandrarkunskap i samfundets skolor och utbildningar 4
Kurser om islam. Hur når vi muslimer med evangelium? Material för kristet invandrararbete Seminarier om invandrar- och flyktingarbete Medverkan i konferenser Litteraturarbete Ekumeniskt arbete Opinionsbildning. Bekämpa fördomar, främlingsrädsla och rasism Rekrytering av medarbetare. Bilda invandrar råd. Arbete i fängelser Arbete med invandrarbarn och ungdomar Jag tror, att det är livsviktigt för varje församling att bearbeta sin människosyn och missionssyn för att ha en beredskap att möta människor med en annan religiös eller kulturell bakgrund. Det som bekymrar mig mest är att det fortfarande finns kristna människor, som inte har märkt att vi lever i ett mångnationellt och mångkulturellt samhälle. Ska vi någon gång förverkliga våra målsättningar så behövs det en ny medvetenhet om det samhälle vi lever i. EFK har i sitt invandrararbete en stor uppgift och det är nutidens och framtidens stora utmaning till oss. I Örebromissionen och Evangeliska Frikyrkan har jag fått möjlighet att förverkliga Guds kallelse till mig. Jag avslutar nu min tjänst den 1 april 2007 på grund av uppnådd pensionsålder. I 40 år har jag haft den här uppgiften och det har berikat mitt liv! Jag vill framföra ett stort tack till styrelsen och till många församlingar som gav mig förtroende att påbörja och utveckla detta arbete. Ett särskilt tack vill jag rikta till Salemförsamlingen i Mullhyttan, Betelförsamlingen i Opphem och Mellringeförsamlingen i Örebro som i många år stått som understödjare för mitt arbete, både ekonomiskt och i förbön och omsorg. Jag önskar er Guds rika välsignelse! Örebro, december 2006 Theódoros Demetriádes. 5