Solvikingen. Vårtävlingarna lika säkert vårtecken som trandansen. Kort info sid 22. Träning i Kenya



Relevanta dokument
Vasaloppet öppet spår 23 februari Det har länge funnits en önskan hos mig att åka Vasaloppet. Jag hade bestämt att jag skulle göra det, det år

FEBRUARI JVM-Distans. den 22 februari 2012

Hur ser din nuvarande vardag ut, nu när du lagt ner din crosskarriär?

ETT GOTT LIV. Aktiviteter och motionslopp 10. VGR-erbjudanden i södra regionen 20. VGR-erbjudanden i göteborgsområdet 30

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

MAJ Sommartider. den 27 maj Södergarn. den 17 maj 2012

OK Tranans nyhetsbrev 2/2019

TÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning

SNO:s ungdomsavslutning med pepparkaksrunda, lunch, föreläsning och prisutdelning 7 december 2014 i Tveta

Nu är det dags för femkamp igen!!!

JUNI Midsommar. den 25 juni 2012

barnhemmet i muang mai tisdag 15 juli - lördag 2 augusti

Sylvesterloppet Tävlings PM

ÅRETS LOPP Budapest halvmarathon 9 september 2012

Innehållsförteckning. Kapitel 1

DRAGBLADET. Fjällvandring med drag i. Kick-Off 28/ MEDLEMSBLADET FÖR JÄMTLANDSFJÄLLENS SLÄDHUNDKLUBB Nr

Inte många sekunder utanför dörren idag. Så naturen får komma ifrån Eric!

Lärarrummet för lättläst lattlast.se/larare

Kap.1 Packning. - Ok, säger Elin nu måste vi sätta fart för båten går om fem timmar!

Barmarksläger i Portugal februari 2010

JULI Storsjöyran. den 28 juli 2012

Den kidnappade hunden

På resande fot på Cuba och i Mexico

Prov svensk grammatik

ABC klubben. Historiestund med mormor Asta. Av Edvin Bucht. Djuptjärnsskolan Kalix

Toppidrettsvekas sommerskiskole 2015

Sune slutar första klass

TRÄNINGSPROGRAM - 13 JUNI

SÅ MYCKET MER. Det finns många uppfattningar om konfirmation, men det är bara en sak som vi törs säga med säkerhet: Konfirmation är så mycket mer.

TÖI ROLLSPEL E (6) Arbetsmarknadstolkning

barnhemmet i muang mai måndag 15 oktober - söndag 18 november

En kort historia om en Norgeresa som blev Bingo!

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget


FEBRUARI Kvar i Östersund. den 23 februari VM stafett. den 15 februari 2013

Oktober 09. Sumpsk n

Endags träningstävling i Basic!

Grimmen Vänorts besök och Judo tävling. Tyskland

40-årskris helt klart!

Först till häcken... en berättelse om vad som hände innan prinsen kysste prinsessan ROLLER HÄCK-IRÈN MAMMA OLE DOLE DOFF

Bästa vänner Det är bra att ha en bästa vän tycker jag. Vår vänskap kommer att hålla för alltid. Jag är glad för att vi är bästa vänner.

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra

10MILA Äktaboden, SKÅNE

SUMPSKON Februari -05 GÄVLE ORIENTERINGSKLUBB

Drogad. AHHH! skrek Tim. Vad har hänt! skrek jag. Det är någon som har kört av vägen och krockat med ett träd! Men ring 112! Ge mig min mobil da!

TÖI ROLLSPEL E (7) Arbetsmarknadsutbildning

En lång och framgångsrik säsong börjar lida mot sitt slut..

Hip Hip hora Ämne: Film Namn: Agnes Olofsson Handledare: Anna & Karin Klass: 9 Årtal: 2010

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013

Oktober Sumpsk n

Du vet väl att vandringspriset för Aktivas Pris går ut i år... Prisutdelning kommer att ske på årsfesten


Bosse letar fram det vita pulvret

K U N G S Ö R S S K I N F O B L A D N R

Nyhetsbrev Mars Nyhetsbrev Mars 2017

PENSIONÄRERNAS TENNISKLUBB STOCKHOLM på besök i Västerås onsdagen den 27 november 2013


Kapitel 1 hej Hej jag heter Trulle jag har ett smeknamn de är Bulle. Min skola heter Washinton Capitals jag går i klass 3c de är en ganska bra klass.

Övning 1: Vad är självkänsla?

FÖRKORTA DIN VÄG PÅ BANAN

Idrott och alkohol? Ett diskussionsmaterial för dig som är aktiv

Styrelsemötesprotokoll Technology Management Studenternas Ideella Förening

Tomas Engström - Mästare i 2010 Hansen Racing Camaro Cup

Tom var på väg till klassrummet, i korridoren såg han en affisch det stod så här:

Ha rätt sorts belöning. Åtta tips för bästa sätt hur du tränar din hund. Grunden till all träning:

Hallå! Som ni märker så har infobladet fått sig en ny layout. Jag hoppas att den uppskattas och ni får mer än gärna lämna feedback till mig!

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson

Verksamhetsberättelse 2012

En kort löpträningsguide

Fjällpoesi av de glada eleverna i 6 Gul 2008

Thomas i Elvsted Kap 3.

Den försvunna diamanten

Tillsammans med Birger, Maria, Helena och Annika fick jag en god kopp kaffe.

Vid köp av fem eller fler kartor ges 10 SEK rabatt per karta. Övningarna sitter ute:

Hur upplever du att tävlingen Nordsjö Kalix Open genomförts i sin helhet

Innehåll. Smakprov från boken ORKA! utgiven på

MAJ Mallorca. den 22 maj Mallis nästa. den 17 maj 2013

2013 PUBLIC EXAMINATION. Swedish. Continuers Level. Section 1: Listening and Responding. Transcript

VERKSAMHETSBERÄTTELSE 2016 IFK GÖTEBORG BOWLING

JAG MÅLAR MIN HIMMEL ORANGE

Helsingborgs Tennisklubb

Hej alla gamla och nya simmare i Sösdala Simsällskap!

J tillfrågas om varför hon nu, så här långt efteråt, velat anmäla sig själv för hon ljugit om våldtäkten som Lars Tovsten dömdes för?

16 januari: Runners World artikel

Shakedown inför rallycross EM och SM.

10 september. 4 september

Verksamhetsberättelse 2015

Det skitigaste, jobbigaste och roligaste lopp du kan tänka dig. SNABBINFO

Inbjudan till. Träningsläger. Österrike Wipptal augusti 2015

assisco HälsoCamp 5-6 mars 2016 Följ med oss upp till Ånnaboda för en helg fylld med mental och fysisk träning.!

Nr 4 år Årg. 37

Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida.

Cykelmysteriet. Martin Widmark Helena Willis

AIRNEWS. Futurum. #49 April I DETTA NUMMER: Paddelhajk / Beachcamp 14 / Vilda UtRo /

Skumt å Dumt nr

Pojke + vän = pojkvän

KALLE ANKA CUP Matchskola

BUDKAFLE FÖR HÅBO KULTUR OCH HEMBYGDSFÖRENING

Hälles Jul Quiz. Två duktiga smålänningar i Hälle. Rizak Dirshe

Detta är dagens deltagare från Bk Bryggan. En trupp som består av 15 st vältränade atleter under ledning av Dannä, Ulf och Ghasem.

Transkript:

Solvikingen Nr 1, 2011, årg. 49 Lördagspasset lämnar stugan under ledning av Bengt-Åke Andersson för en tvåtimmarstur åt Mölndalshållet till. Det är idel kända klubbkamrater bakom honom. Frank Brodin t v hade redan gjort ett pass då han sprang från Kållered och till stugan, bytte om och anslöt sig till gruppen. Efter paus och fika i stugan sprang han hem igen till Kållered. Vårtävlingarna lika säkert vårtecken som trandansen. Kort info sid 22 Tidiga betalare Trisslottvinnare sidan 22 Lena Doris om några filmer hon har sett. Recension på sidan 25 Träning i Kenya Lotta Gillén har tränat med Mustaffa Mohammed, leoparder och andra löparess. Se sidan 14. Mannaregn över Solvikingar Stipulanterna redovisas på sidan 26. Sko-kväll sidan 23.

Ordförandens rader Vilken vinter vi har haft, tuffa träningspass med pulspass i snön och stapplande steg i blixthalka. Vad kan då inte vara bättre med att kombinera löpningen med att spänna på sig skidorna och ge sig ut i fantastiska skidspår? Tränargruppen har utfört ett hedersamt uppdrag med att kunna leverara träningspass som har fungerat under dessa förhållanden, tack till er alla. Men nu känns det som våren nalkas med strålande sol och man kan nu skönja både grus och asfalt som stabilt underlag, härligt. Nya året för Solvikingarna sparkar i gång efter årsmötet, som även detta år, var välbesökt. Det är inspirerande att det är såpass många medlemmar som engagerar sig med sin närvaro och motioner. I år kommer styrelsen att prioritera arbeten med att finna ersättare för Kent (som ska gå i pension), ny layout för vår hemsida samt fortsätta med att utveckla coachningen gentemot tränargruppen. Styrelsen ska också se över möjligheten med att kunna tillsätta en tjänst som sportchef, för utveckling av våra tävlingsarrangemang. Förra året gick i sparsamhetens tecken för utgifter som inte var kopplade till utbyggnaden. Nu står vår stuga färdig och vi har den totala kostnadsbilden klar och lagt upp en amorteringsplan. I år kan vi åter satsa mer på olika gemensamma aktiviteter för oss Solvikingar, där vi bla under våren ska ordna med ett träningsläger. Då Midnattsloppet har blivit framflyttat till den 27/8 har vi också tänkt deltaga på årets upplaga av Vasastaffetten. Tränargruppen har fått i uppdrag att arrangera anmälning, resa, logi och uttagning för tre lag. Det ska bli väldigt kul att Solvikingarna åter igen kan resprenteras av flera lag och att kubben går in ochsponsrar just sådan här gemensam akivitet. Som du redan vet behöver du som medlem utföra minst två funktionäruppdrag för att vi ska kunna trygga våra arrangemnag. I tidningen kan du se vilka tävlingar och datum som är aktuella i år. Anslag finns även uppsatt i stugan. I år har styrelsen beslutat om att gå tillbaka till ursprungsersättningen för stipulationstider. För dig som vill satsa att uppnå någon av dessa, kan läsa mer om dem i stugan. För dig som uppnår A-gränsen är ersättningen 1 500kr och för B-gränsen 750kr. Kanske kan vara en liten morot inför stundande säsong. För dig som engarerar sig extra mycket för klubben som funktionär, där kommer styrelsen att se över möjligheten till ersättning efter ett poängsystem. Det är av vikt att även funktionärsskap uppmärksammas då Solvikingarna är hel beroende av fler intäkter än vad medlemsskapet ger. Styrelsen ser också över våra samarbets/sponsoravtal. Vi kommer utveckla bl a vårt samarbete med Löp o Sko så håll koll på hemsidan och i stugan. Den sedvanliga Sko-kvällen för våren kan du läsa om i tidningen. Vi syns på Vårtävlingarna! Vårhälsningar från din ordförande Helén A Solvikingen återkommer med nästa nummer i början av juni. Material till tidningen skall vara inlämnat senast den 31 maj antingen till Kent i stugan eller till kurt@kurt.se Mycket välkomna. 2 Solvikingarna Skatås motionscentral 416 55 Göteborg kansli@solvikingarna.se www.solvikingarna.se Plusgiro: 52 47 86-1 Kansli Solvikingarna, Skatås, stuga 17 Tel: 031-21 15 89, vardagar 9-16 Fax: 031-84 63 33 Ordförande: Helén Axelsson Annestorpsvägen 45 437 33 Lindome. Tel. 031-995356 runnerhelen@passagen.se Vice ordförande: Sten Thunberg Kroklyckan 1 433 69 Sävedalen. Tel: 031-266284 sten.thunberg@comhem.se Sekreterare: Thor Wahlberg Dammgrens väg 18 433 70 Sävedalen. Tel: 031-268443 thor.wahlberg@telia.com Kassör: Stefan Litzén Dr Hjorts gata 6a 413 23 Göteborg. Tel: 031-7554232 stefan.litzen@gmail.com Ledamöter: Jörgen Feltenby Björn Amfors Åsa Nilsson Resultatarkivarie: Kent Johansson Solvikingen Ansvarig utgivare: Gunnar Olsson gunnar.olsson46@comhem.se 031-877924; 0705-760309 Redaktör: Kurt Karlsson Blåmusslegatan 6 426 79 Västra Frölunda 031-29 43 38 kurt@kurt.se Tryck: Combi-Tryck HB Utgivningsbevisnr: 28 527

Grattis på födelsedagen! 60 år 23 april Torsten Olsson 55 år 19 april Benny Eriksson 7 maj Helena Orsenmark 31 maj Ingmar Rahm 27 juni Dalibor Eminefendic 50 år 21 maj Rolf Mattsson 2 juni Lars Pensjö 14 juni Patrick Reims 45 år 1 juni Charlotte Lindstedt 14 juni Ann-Louise Helminen 40 år 1 april Niclas Nilsson 9 juni Sven Tengstam 18 juni Lotta Mattsson 35 år 21 maj Henric Axelsson 8 juni Albin Svensson 30 år 22 maj Mathilda Johansson 9 juni Emil Bergsten 20 år 26 juni Frank Stigring Gunnar grunnar: Hur var det att köra backträning upp mot toppen på Brudaremossebacken? Mastigt! Henrik Andersson, Peter Olofsson, Erik Edston, Karin Axelsson, Andreas Lindberg, Ylva Fredricsson, Ove Forsberg, Britt-Inger Lundmark, Frida Pettersson, Håkan Kjellin. Henrik Hammarlund, Thomas Köre, Linda Svensson, Christina Terner, Etienne de Terrasson, Anna Fjellheim och Markus Wikström. Medlemsinfo Observera att alla medlemmar förväntas ställa upp minst två gånger per år som funktionär i någon av våra öppna tävlingar Vårtävlingarna, Skatås genrep, Midnattsloppet, Göteborg marathon eller Sylvesterloppet. Kvalificerande är också våra fyra klubbmästerskap och Göteborgs friidrottsförbunds arrangemang, t ex GöteborgsVarvet. Du vet väl att du kan lägga in en bild i medlemsregistret? Gör det för att underlätta identifiering. Kolla också att dina uppgifter är korrekta och kompletta under Ändra i medlemsregistret. Nya medlemmar uppmuntras ändra klubb till Solvikingarna om ni redan är anmälda till t ex GöteborgsVarvet, Stockholm marathon eller Lidingöloppet. Kontakta arrangören eller gör ändringen direkt på deras hemsida. Utträdda Simon Lönnblom, Jessica Bodenfors, Tommy Lundmark, har slutat träna. Sofia Slottner, Anneli och Erik Tholén flyttar till Alingsås. Ingela Johannesson flyttar till Uddevalla. Thomas Forsell. Medlemsantal Vid presstopp 476 inklusive familjemedlemmar. Medlemsavgift för 2011 De som betalat ska med tidningen få ett medlemskort. De som ännu inte betalat ska få ett inbetalningskort. Aktuella avgifter Vuxen 500 kr. Ungdom (max 21 år) 175 kr. Ungdom (max 15 år) 125 kr. Familj 750 kr, (samma adress) Stödmedlem 225 kr 3

Deadline för klubbanmälan till Lidingö är i år flyttad till 30 juni eftersom loppet blev fullt i fjol och beräknas bli så även i år. Det innebär att du ska betala till klubben senast 28 juni. Ingen försening accepteras. Träna med oss Vi har gemensamma tränarledda träningar som utgår från vår klubbstuga, nr 17, i Skatås på följande tider: Måndag 17:30-18:30 Nybörjargrupp: Fokus på löpskolning, teknik, taktik m.m. och social samvaro. Varvat med smidighet typ skogsterräng, styrka och löpning av varierande slag. Vissa måndagar gemensam träning med båda grupperna. Måndag 17:30-18:30 Fortsättningsgruppen: Fokus på lite tuffare träning med intervaller och backträning. Styrka och spänst samt löpskolning och social samvaro. Tisdag 18:00-19:30 Tävlingsgruppen: För dig som är lite mer erfaren. Varierande intervaller för ökad snabbhet, styrka och smidighet. Tisdag 18:00-19:30 Tävling Elit: För klubbens allra bästa och mest målinriktade löpare där all fokus ligger på tävlingsresultat. Torsdag 18:00-19:30 Distansträning, Kvällen då vi alla kan träffas. Vi delar upp oss i olika grupper. Per grupp gäller att man bör klara av att springa en (platt) mil på viss tid. Basgruppen: Milen på 46 min, ur den bryter 2 snabbare grupper ut med tids-krav 42 min och 38 min. Mellangruppen: Milen på 52 min. Lugna gruppen: Milen på 60 min. För alla tids-krav gäller att man ska klara av dom även när det inte är tävling. Lördag 10:00-12:00 LSD (lång sakta distans) i lugnare tempo i 2 grupper. 2 timmar där man tror sig klara sträckan på 18 km. 1,5 timmar där man tror sig klara sträckan på 13 km. Söndag 10:00-12:00 LSD i två timmar - det blir ca 22 km. Man ska ha klarat eller planerar klara Göteborgsvarvet på ca 1:45. Söndag 09:00-12:00 LSD (lång sakta distans) i tre timmar det blir ungefär 33 kilometer. För dig som funderar på maraton. Ej varje söndag. Kontrollera i Gästboken på hemsidan (om du men ingen annan är på plats: spring 50 min och följ sedan med 2-timmarsgruppen). Bilder på alla våra tränare finns under fliken Arbetsgrupper på hemsidan. Vi har åldersgräns 16 år utan målmans sällskap och krav att inte använda hörlurar etc. Icke medlemmar är välkomna att prova på, bara att dyka upp. I stugan finns möjlighet till dusch och bastu. Efter måndags- och torsdagsträningen serveras mackor, dricka och kaffe (15:-). För mer information, ta kontakt med vårt kansli eller kom upp till vår stuga en träningskväll. Saxat ur den inbjudan som klubben får: Betalning oss tillhanda senast 30 juni. Avgifter: M30, K30 525 kr MK15, M22, M50 305 kr M60/70/80, K22/50/60/70 240 kr F17/19, P17/19 195 kr Ange klass enligt denna uppställning vid inbetalning. Även i år kommer vi att resa tillsammans och bo på Bosön. Både resa och övernattning brukar bli övertecknade så håll ögonen öppna när detljerna presenteras vilket brukar ske i augusti. Klubbmästerskap Fyra egna tävlingar 2011. 7 april - 5 km terräng 12 maj - Långdistans bana 9 juni - Medeldistans bana 15 sept - 10 km terräng Dessutom KM på halvmaraton i samband med Göteborgsvarvet och KM maraton räknas bästa loppet under året. Utöver det arrangeras två inofficiella KM: 27 juli - Moss-KM 3 augusti - Back-KM Fjolårets start i Moss-KM. Det är en gemytlig tävling som borde kunna locka fler deltagare. Nedan är tävlingscentrat och omklädning. 4

Bovallstrand 2010 L-Å Johansson har än en gång sprungit Luciamaran och insett hur viktigt det är att kolla klasstillhörigheten. Ännu en säsong skulle till att av slutas, åter styrdes kosan mot Bovallstrand och Lucia-Marathon. I år blev det samåkning med Frank B. Från början var det flera som verkade intresserade av att åka upp, men i slutändan så blev vi 2+2, (två på hela och två på halva)! Lars-Åke Frank och jag anlände ca 2 timmar före start. Vid efteranmälningen sa de till mig; - Du behöver inte fylla i tävlingsklass, det gör vi sen! OK, tänkte jag, och lämnade därmed denna ruta tom. Fick man ångra lite senare. Banan var i stort sett samma som förra året, d.v.s. åtta varv i och runt samhället. Det var isigare och halare än någonsin, som jag upplevt, vilket också kunde utläsas på tiderna, ex Klas Ö segertid på halva sträckan, 1:32h. Vår Cecilia Emanuelsson vann damernas motsvarighet! Personligen blev det nog årets bästa prestation, med tanke på förutsättningarna. Missade i och för sig 3:30h, men ändå. Frank hade det dock tyngre. Ingen av hans bättre lopp. Ett fall på ett av varven gjorde att han tappade sugen, kom in på en för honom blygsam tid. Prisutdelning! segrare i M40 på 3:37 från Norge! Stopp, stopp, vänta lite nu, 3:37? Jag var ju fem minuter snabbare. Påtalade detta. En koll i resultatlistan. De hade placerat mig i Motionsklass, där jag blev trea. Vad f-n, motionsklass? Hamnade jag där bara för att jag inte fyllde i anmälan fullständigt? Tydligen! De beklagade fadäsen. Köpte min; Okej då! för en T-shirt. En annan anledning för mig att åka upp var att jag skulle få ta emot Standar för 25 genomförda Marathon, från Sällskapets Ordf. Roger Andersson. Detta hade han dock missat, vilket jag fick klarhet i på vägen hem, eftersom Roger då åkte med i Franks bil. Standaret, som ju mest e en Egogrej, kommer att lämnas över vid ett senare tillfälle! Ingen förstaplats och inget Standar. Fanns det något positivt med denna tripp, förutom själva loppets genomförande? Jo, men visst! Umgås och tjöta med Frankie Boy, se Klas och Cecilia vinna, själva arrangemanget som sådant m.m. Tre år i rad har det blivit, och fler lär det bli! Månne vi bliva fler som avslutar tävlingsåret 2011 på denna plats. Jag hoppas det! Frankie boy 5 Foto: Klas Östbye - flitig med kameran Medlemsintervjuer Nöden är som bekant uppfinningarnas moder och nu när det verkar som om att det blir allt svårare att få spontana bidrag till tidningen från er medlem mar, förhoppningsvis också läsare, så tänkte vi på redaktionen blåsa liv i en gammal tanke. Varje nummer borde innehålla medlemsintervjuer. - någon ganska ny, c:a ett år i klubben - någon halvgammal c:a 3-4 år - en veteran, mer än 6 år Kanske skulle vi t o m prata med någon som lämnat för att få deras åsikter. Trevligast är ju om ni skriver fritt men om ni tycker att det är lättare att svara på frågor har ni några här. - Hur länge har du varit Solviking? Hur hittade du oss? Varför sökte du dig till oss? De viktigaste skälen till varför du blev medlem? Vad ger det dig att vara med? Något i verksamheten du uppskattar mer än annat? Något du saknar? Var det något särskilt som gjorde att du tog steget att bli medlem? Något som inte blev som du trodde? Vilka pass deltar du i? Tävlar du? Om inte, varför? Något du vill lägga till? Känner du att du tillhör någon av de kategorier som räknades upp tidigare så är du välkommen att skicka bidrag till redaktionen och inte vänta på att vi hör av oss. Det behöver inte alls vara upplagt så som skissats här och den tid du varit med behöver inte stämma exakt. Till redaktionens oförställda glädje har vi till detta nummer lyckats rekrytera tre skribenter enligt ovan angiven mall. Inte utan viss möda men ändå. Förhoppningsvis blir det lättare nu. Gunnar Olsson

Medlemsintervju / Jari Kinaret Snart dags för vila? När jag kom med i Solvikingarna för några år sedan, nämnde jag att jag sysslar med långsiktig intervallträning: jag sprang 80-talet, vilade 90-talet, och har sprungit 00-talet - med andra ord, jag bör snart inleda en viloperiod. Jag började springa precis efter gymnasiet i våren 1981, under tiden jag förberedde mig för de sex sex-timmarlånga prov som då utgjorde den finska studentexamen (numera kan man ta likadana prov i fler ämnen). Syftet var att få det lite lättare i militärtjänsten som jag skulle börja i oktober samma år. Löpandet fortsatte jag med även efter ha lämnat mitt automatvapen i reservofficersskolan och börjat plugga vid Uleåborgs universitet i norra Finland (ungefär mittemot Luleå, på andra sidan Bottniska Viken). I Uleåborg, eller Oulu som staden heter på finska, sprang jag söndagar kl 11 med en kompis. Vi hade ett avtal att inte springa om det var kallare än -30 C men tyvärr ägde kompisen ingen termometer så det blev minst ett pass vid -32 C. Rekommenderas inte. I 1987 flyttade jag till Boston på USAs östkust för att doktorera vid Massachusetts Institute of Technology, oftast förkortat MIT. Från den tiden härstammar mina bästa löparminnen. Jag brukade springa längs Charles River förbi grannuniversitetet Harvard, som är USAs äldsta högskola, med religiösa rötter från 1600-talet och många studenthem med egna kapell och klocktorn. Klockorna spelas ibland av medlemmar i Harvard Bell Ringers Club, och en vacker söndagmorgon hörde jag I don t need no education framföras med Harvards kyrkklockor - valet av repertoar, instrument och omgivning skapade en minnesvärd kontrast! Det andra löparminnet var Boston maraton våren 1988. Jag, som många andra, hade inte anmält mig och sprang utan nummerlapp från Hopkinton till Copley Square i centrala Boston - detta är egentligen bara genomförbart om man känner någon som kan köra en de fyra mil till starten, utan nummerlapp får man ingen hjälp av arrangörerna. Banan är lättsprungen, huvudsakligen nedförsbacke (fram till The Heartbreak Hill vid 35 km), oftast medvind, och massor av hejande åskådare. Särskilt kommer jag ihåg sträckan förbi Wellesley College, som traditionellt bara har kvinnliga studenter och där banan kantades av skrikande 18-åriga tjejer - många killar ville springa ett varv till runt collegen. Historiskt sett, om man vill bli president i USA, ska man gå på Harvard, och om man vill bli presidentens fru så ska man gå Wellesley; statistik saknas om vad man ska göra för att bli presidentens man. Mot slutet av 1980-talet träffade jag min fru som också höll på med att doktorera i fysik vid MIT. Det lugnade ner löpintresset, och inte blev det bättre när vi efter disputationerna flyttade till Köpenhamn. Min fru arbetade för Carlsbergs forskningslaboratorium och vi fick 40 liter öl levererat hem från bryggeriet till påsk och jul; detta kombinerat med wienerbröd och lagekager är ingen bra diet för löpare. I 1995 flyttade vi till Göteborg, och viloperioden fortsatte ungefär till år 2000. Efter att vi köpte ett hus vid Stensjön i Mölndal blev det först några försiktiga pass i skogarna runt Herkulesgården, och så småningom reguljära finskspråkiga lördagspass i Mölndal, Öjersjö eller Lerum, och söndagspass runt Herkules eller Delsjöarna tillsammans med kompisarna. Jag är osäker när jag gick med i Solvikingarna, men det torde ha varit ca. 2003. Sedan dess fortsätter jag springa med Solvikingarna på torsdagar, på finska på lördagsmorgnar, och med idrottsavdelningen av whiskyklubben Gunnebo Malt Society på söndagsmorgnar. Hur är det med den annalkande viloperioden i intervallsträningen? Det verkar finnas en risk att den förverkligas. I våras, tre veckor före GöteborgsVarvet, fick jag en muskelbristning under en torsdagsträning, inte långt ifrån Bertilssons stuga, och tänkte att inte ville jag gå till Skatås och frysa på vägen, utan fortsatte springa. Gör inte så. Jag fick en ny bristning vid backhoppningsbacken, och då var inte fråga om att fortsätta springa. Precis därefter åkte jag till Seoul i Syd-Korea och tog det lugnt, men efter hemkomsten sprang jag lite och det gjorde inte för ont. Jag pratade med en sjukgymnast om Varvet, han sade att det kunde gå men att han inte skulle rekommendera det. Hur som helst, jag stod på startlinjen och gjorde mitt snabbaste Göteborgsvarv någonsin! Tyvärr var det också mitt kortaste, 6 muskeln brast i nedförsbacken efter Älvsborgsbron. Denna gång tog inte 3 veckor utan 3 månader att komma tillbaka till löpningen. Dessutom börjar arbetet påverka hobbys negativt: i mitt jobb som professor i teknisk fysik på Chalmers reser jag en hel del, och efter att jag i höstas blev ansvarig för Chalmers forskning på nanovetenskap och nanoteknologi, har arbetsbördan ökat ytterligare. Av någon anledning är det ofta just torsdagskväller som försvinner, och under hösten 2010 kunde jag bara delta i 2 torsdagsträningar. Jag hade räknat med att vara med även den 16.12. men då var det min frus tur att vara i USA och jag fick prioritera våra döttrar före min träning. Nu i januari har det varit bättre, jag har kunnat delta 3 veckor i rad, men jag får ta det lugnt efter en höst och sommar med högst minimal träning. Vi får se hur länge jag kan skjuta upp vilan - senaste informationen från Bryssel om ett nytt EU forskningsprojekt är illavarslande för löpningen. Info från Internet: Nanovetenskap handlar om vad som händer när saker blir så små att fysik, kemi och biologi möts. På denna nivå kan enstaka molekyler vara viktiga för hela funktionaliteten. Nanotekniken kommer att revolutionera framtidens näringsliv och påverka utvecklingen inom många branscher.

Medlemsintervju / Annika Kihlström - Hejsan, Annika heter jag. Jag fick en förfrågan att skriva om min relation till Solvikingarna, som klubb alltså. Jag kommer inte ta upp alla mina privata relationer till personer i klubben;-). - Nåväl, Gunnar skickade mig snällt några frågor för att underlätta det hela. Lyder som följer: - Hur länge har du varit Solviking? Jag tror jag började kanske 2002. Hamnade med på bussen som utböling till Lidingöloppet. Jag hade väl letat på nätet efter en löparklubb då jag ville infria en sedan länge närd dröm om att se hur bra löpare jag kunde bli. Att det blev just Solvikingarna som fångade mitt intresse var, om jag minns rätt, de vackra färgerna på tävlingskläderna. Efter Lidingöloppet blev det självklart sedan att jag provtränade med klubben några gånger och sedan var jag fast! Det var ju så himla kul att träna med andra. Och så många sätt det går att träna löpning på helt otroligt! Som bekant blir man snabbt bättre när man börjar på i princip noll och så blev det även för mig. Men det gällde och gäller att hålla sig skadefri och hitta motivation och möjligheter till träning. Just för tillfället inbillar jag mig att jag saknar det sistnämnda och möjligen det näst sistnämnda. Jag kan skylla på kyla, mörker, isgata och barnvaktsbrist, men de argumenten håller inte, eller hur? Nu var det ett tag sedan jag var med på klubbens träningar eller ens tränade över huvud taget. Var sak har sin tid liksom. Något i verksamheten du uppskattar mer än annat? Bra fråga. Svar: det höga taket. Och då menar jag inte det nya, fina i nya, fina stugan utan, som jag upplever det, så får alla vara med. Det finns alla sorters människor med och det ger mig mycket, förutom löpträningen i härliga Skatås. Något du saknar? Ja, ovanstående:-)! Något som inte blev som du trodde? Blir något någonsin som man tänkt sig...? Så jag försöker att inte tro så mycket innan. Ta det steg för steg bara. Jag lyckas ibland. Vilka pass deltar du i? För få för tillfället. Förr kan jag nog säga att det var nästan alla pass jag var med, men det var ju på den tiden det bara var träning tisdagar, torsdagar och söndagar så ibland blev det lite annat övriga dagar. Tävlar du? Alltid i allt jag gör;-). Men nej, inte Babyboomen Annika med dottern Felicia på armen tejpar skyddspappret på Sylvesterloppet 2009. mitt i vintern. Men om jag styr upp lite så är jag nog med lite i bakvattnet till sommaren igen. Kramar Annika, som passar på att skicka en liten hälsning till alla och envar av sina klubbkompisar. Solvikingarna behöver sannerligen inte oroa sig över framtida medlemsantal. Vi hälsar de två senaste nykomlingarna välkomna. Här är jag och min 5 dagar gamla son Milo som föddes 2010 12 15. Jessica kämapde 12 timmar tills krystandet tog fart, då tog der bara 30min. Startvikt: 3800/54cm Doris föddes 7/7 2010, 3870 g, 52 cm, pappan heter Johan Pettersson. Annie Rydström Häsningar Robin och Jessica 7

En ny medlem berättar / medlemsintervju Bengt Backlund, Solviking sedan november 2010. Jag har alltid löptränat mycket i Delsjöområdet då familjen bor i Sävedalen sedan många år tillbaka. Har cirka en kilometer upp till åttans spår. Kan en löpare bo bättre? Har löptränat mer eller mindre regelbundet ända sedan gymnasietiden, och det är många år sedan På senare år har löpandet eskalerat, för att nu vara ett måste för att känna mig som en hel människa både i kropp och knopp. Måste låter trist. Det handlar ju bara om att man känner att man mår bra av att springa, och det tror jag många känner igen. Har klarat av 19 Göteborgsvarv genom åren, och de sista åren även två Lidingölopp. Med andra ord fått blodad tand, vad det gäller det här med löpning. Varför gå med i Solvikingarna? I höstas anmälde jag mig till mitt första maraton, Stockholms maraton 2011, och har då känt ett behov av att gradera upp min löpträning för att kunna genomföra det på ett bra sätt. Jag hade hört talas om Solvikingarna genom årens lopp, via bekanta och nyhetsartiklar. Kollade därför in hemsidan och kände att det här verkar ju intressant, med både bra träningsupplägg och lite mer socialt kring löpandet. Så sagt och gjort. Var med på några träningstillfällen och sedan vart det inte så svårt att anmäla sig. Hur har första tiden i Solvikingarna varit? Väldigt bra! Inte minst att nu mitt i smällkalla vintern när det är helmörkt ute, minusgrader, blåser lite grand, osv, så är det så mycket lättare att sticka ut på träningsrundan när man vet att det är ett gäng likasinnade löpningsnarkomaner (får man säga så?) som är beredda att utmana vädrets krafter för att få sin träningsdos. Kvalitet och variation i träningen har blivit mycket bättre. När jag tränat själv har jag försökt variera löpningen också, men det blir inte på samma sätt som träningarna med Solvikingarna. Kvantiteten har också ökat, speciellt för att vara vintertid. Har nog aldrig hållit formen så pass bra en vinter som denna. Och vinter är det med besked. I skrivande stund precis kommit in efter att ha skottat undan ytterligare två decimeter snö. Vi får försöka hålla ut. Det kommer ju en vår så småningom. Jag ser fram emot fortsatta träningar med Solvikingarna och deltagande i tävlingar och evenemang. På jobbet är jag sedan flera år ansvarig för deltagande i Göteborgsvarvet från vårt företags sida. Förra vintern när det var som kallast skickade jag ut en hurtig uppmaning till dom anmälda deltagarna att komma igång med träningen trots kyla och snö ute. Fick då följande svar + bifogad bild, från en medarbetare: Vi syns i spåret Bengt! Bjuder på det Löpning skall ju vara roligt, eller hur! SAAB-affären Gunnar Olsson spekulerar Ett tidigare bortglömt kåseri i en då mycket aktuell fråga. ------ Alla media med självaktning ska väl ha en kommentar till det som händer runt SAAB. Vårt bidrag kommer här. Eftersom Solvikingen inte behöver sträva efter att sälja lösnummer har vi råd att hålla oss till sanningen vilken i det här fallet är att de reflektioner som jag vill berätta om egentligen uppstod på 80-talet då Georg Karnsund var VD för SAAB automobile. SAAB betyder för de som undrar Svenska Aeroplan AB. Men funderingarna gäller fortfarande. Det gick dåligt då också och Karnsund sa i en intervju på frågan om det inte kändes tröstlöst med så stora förluster: - Då man förlorar 2 miljarder kommer tigern i en fram. Och då undrar naturligtvis vän av ordning. Skulle inte tigern kunna visa sig så fort det blev förlust, eller åtminstone när förlusten var några hundra miljoner eller åtminstone vid1 miljard? Men så till min reflektion: SAAB förlorade alltså c:a 20000 på varje bil de sålde. Om jag då inte köpte någon SAAB så måste det väl betyda att SAAB sparat 20000? Enkel logik. Så jag skrev ett brev till ledningen och presenterade följande generösa förslag: 8 Jag har under stor vånda beslutat att inte köpa någon SAAB men det måste väl ändå betyda att ni sparar 20000. Skicka mig hälften på konto SEB 5033-123456 så gör vi båda en bra affär. Men det kom aldrig några pengar och då måste man ju bli orolig för uppenbarligen förstod de sig inte på affärer. Inte konstigt att det gick dåligt. Kanske blir det snart dags att försöka hjälpa till igen?

Klubbens årsmöte genomfördes den 2 februari. I år var det ovanligt stor rotation i styrelsen. Jörgen Feltenby tog klivet från suppleant till ledamot och Åsa Nilsson valdes även hon in som ledamot. Suppleanterna är Björn Amfors, Ann Ericsson och Jonas Boman. Efter årsmötet avtackades avgående styrelsemedlemmar innan det var dags för flera utmärkelser. Årets Solvikingar Martin Yttring och Helena Orsenmark Årsmötet 2011 Frank Brodin uppmärksammandes i samband med att han avgår som mångårig tränare i klubben. Därefter fick klubben sin sjätte Hedersmedlem i Gunnar Olsson. Slutligen, till varma applåder, tillkännagavs 2010 års Årets Solvikingar: Helena Orsenmark och Martin Yttring. Gunnar Olsson ny hedersmedlem Martin har i sitt flitiga tävlande under 2010 visat på fina prestationer, från DM och KM på 10 000 m till maratondistansen. I Stockholm Marathon och Marathon Des Alpes visade Martin att tider under 3 timmar är hans nya löparvärld. Han är också en av våra tränare där han visar och hjälper oss andra att nå nya mål. Hans positiva och glada tjôt är en tillgång i klubben. Tränare i pension Frank Brodin avtackades med nedanstående text på årsmötet för sitt mångåriga och fler faldiga tränaruppdrag. Helena är med sitt smittande skratt och alltid positiva inställning en Solviking som verkligen bidrar till trivseln i klubben. Helena som fikageneral blir alltid hur bra som helst! Hon har en envishet och vilja som är få förunnat. Tävlar med ett leende och ger allt plus lite till, inga nerver som spökar där inte. Ett bra föredöme för många av oss! Det Gunnar har utfört för Solviking arna är ett mycket hedervärt arbete. Han har med sitt mångåriga engage mang som kassör och ordförande varit med och utvecklat klubben till den stabila förening den är idag. Gunnar är en omtyckt och underfundig skribent, som tillsammans med redaktören tagit ett stort ansvar för att leverera Solvikingen. I rollen som medlemssekreterare värnar han ständigt om våra medlemmar. Gunnar hinner därutöver vara en flitig deltagare på tävlingar, och är alltid mån om att göra god reklam för klubben. Tack Frank för allt ditt engagemang som tränare i klubben. Du har tack vare din erfarenhet och kunskap kring löpningens sköna skola inspirerat många nya löpare till att våga utveckla sin löpträning. Du har visat stor omtanke med ditt fina omhänder tagande av nya som gamla medlemmar. Fotona på sidan: Klas Östbye 9

GöteborgsVarvet satsar på välgörenhet Gunnar Olsson har samtalat med ledaren för Varvet Välgörenhet har i många år varit en stor sak i motionslopp utomlands. Och inför årets upplaga är nu även GöteborgsVarvet på spåret. Vi har träffat tävlingsledaren Bo Edsberger som berättar om sig själv, loppet och hur man ska se till att hålla kvar greppet om löparna utan att det går ut över kvaliteten. GöteborgsVarvet startades 1980 ungefär samtidigt som New York och Stockholm maraton då joggingvågen drog fram som en löpeld över hela världen. De första upplagorna samlade ett par tusen löpare men sedan dess har loppet successivt och stadigt vuxit för att nu ha c:a 58000 anmälningar. Eftersom det blir fulltecknat redan i oktober finns det en större risk att många inte kommer till start av olika anledningar som t ex dåligt förberedd, skador och att annat kommer emellan. Man hoppas dock på c:a 43000 startande och 42000 fullföljande d v s i nivå med New York och därmed flest i världen i samma tävling. Efter att ha passerat Great North Run i Newcastle är man sedan ett par år redan världens största halvmara (21097m). Det stora halvmarathonloppet är bara ett av loppen under helgen och ett mål är att ha 100 000 deltagare i de under året i alla aktiviteter http://www.goteborgsvarvet.com. De senaste åren har man tvingats säga nej till tusentals men för att våga ta emot ännu fler måste man få bekräftat att löparna anser att det är god framkomlighet längs banan. vilket undersöks genom enkäter med löparna. Häromåret svarade 30% att det var problem och lösningen blev fler och mindre startgrupper och längre tid mellan varje startgrupp. Det behöver också skapas fler övernattningsplatser och Gothia cupmodellen med övernattning i skolor kommer att testas 2011. Loppets devis är Tävling - hälsafolkfest och det finns en noggrann plan för hur man ska leva upp till den målsättningen. Redan nu har man dragit upp riktlinjerna för 2012. Beträffande tävlingsmomentet finns en absolut ambition att ha några av världens bästa som deltagare både på herr- och damsidan. En del i hälsosatsningen är att stora organisationer som uppmuntrar sina anställda att motionera får egna startgrupper, f n Volvo och VästraGötalandsregionen. Till folkfesten hör att banan kantas av levande musik vilket uppskattas av oss löpare samt att det vid i stort sett alla loppen varit bra väder. Löpare och publik har kanske inte samma åsikt om vad som är bra väder men folkfesten blir större av sol och värme och arrangemanget blir lättare att genomföra. Välgörenhetssatsningen är en effekt av tävlingsledningens besök utomlands, framförallt i England där man i många år satsat stort och där man kan tycka att insamlingen av pengar är viktigare än sporten. Jag sprang själv London Flora maraton 2004 och hade absolut det intrycket. Så vill man inte att det ska bli här men man kan ändå tala om en win-win-win-situation. Arrangören får good will, olika organisationer får tillskott i kassan och man har sparat välgörenhetsplatser i loppet till de som inte hunnit eller vågat anmäla sig innan det blev fullt. För drygt dubbla anmälningsavgiften säljs dessa c:a 2500 platser och genererar över 1.2 miljoner till välgörande ändamål. Löparen får själv välja förmånstagare bland för närvarande Barncancerfonden, Clowner utan gränser och Stadsmissionen. Många andra organisationer har hört av sig och vill vara med kommande år. Bo är bara fjärde tävlingsledaren under 31 år efter Harry Erickson Hans Hultman och Mathias Grahn. Bo har en gedigen idrottsteoretisk bakgrund med examen från GIH och har varit tränare på elitnivå. Dessutom själv tränat och 10 tävlat sedan unga år med 11.2 som pers. på 100m och 1.57 på 800. Tränar fortfarande 5-6 ggr/vecka i olika aktiviteter men kan inte springa p g a utbytta höftleder. Bo är född i Tanum vilket kan skön jas om man har språköra men bor nu på Orust med sambon men har också en lägenhet i Göteborg. Två vuxna barn från tidigare äktenskap. Han har varit verksam som företagare med anknytning till sporten. T ex. startade han Löplabbet i Göteborg. Gothia cup är en annan erfarenhet där han från ingenting startade en fotbollsskola i Ouagadougou i Burkina faso. Efter många år med anknytning till idrotten headhuntades han som regionchef till Bilprovningen där han stannade i fem år och dessutom har han varit VD för Hagabadet. Till GöteborgsVarvet kom Bo i januari 2008. och han ser som sin viktigaste uppgift att utveckla och stärka GöteborgsVarvet. Detta genom att förstärka organisationen och se till att det i den lilla och platta organisationen finns tillräcklig kunskap på varje position för att säkra loppets kvalitet och utveckling. I den uppgiften får han nytta av en av I väntan på start samlas Solvikingarna i backen mot boulebanan sina starka sidor, nämligen ledarskapet. Detta inkluderar att hålla bra kontakt med föreningarna som tillhandahåller de frivilliga funktionärer förutan vilka loppet inte skulle genomföras. Antalet var 2005-1300 och hade 2009 dubblats för

att 2011 bli över 3000. En kärntrupp på 100 nyckelpersoner med lång erfarenhet ser till att alla vet sin uppgift. Efter 2010 års lopp där omständigheterna gjorde att sjukvårdsresurerna visade sig otillräcklig har man skapat en förbättrad organisation och är på ett mycket bättre sätt rustade inför årets upplaga. Andra nyheter är ett löparträningsläger på Fuerteventura med seedningslopp, löparkvällar i Umeå, utökad sportmässa till Frölundaborg, MellanVarvet på 5 km för tonåringar upp till 19 år och seedningslopp på Mantorp Park. Luciakvällen gav kyla och halka så hala var löpstigarna att kvällens tränarledda träning blev inställd. Trots det var det många som på eget bevåg gav sig ut i spåren. Desto bättre kändes det för dem när de efter avslutat pass kunde njuta av lussearangemanget i stugan väl ordnat av Helena O, Rolf A, Sofie A och Kent. Trevlig Lussekväll... blev det som vanligt. Tack till Helena,Sofie,Rolf m fl som fixade grötfika och tack underbara Lucia som kom med tomtarna i släptåg. Lena Doris. Lucia i stugan Maina Anter-Sagerström årets Lucia Lussekvällen Hej! Tack Lena, det var trevligt att höra. Jag vill passa på att tacka alla som ställde upp så att det kunde bli ett lussefirande i år igen. Stort TACK till Kent, Helén, Rolf A, Sofie A, Johan L m fl. Ett jättestort TACK till de fyra som förgyllde kvällen med skönsång, vacker Lucia, dans och roliga tomtar: Maina, Lars, Fredrik och Berzani. Detta var mitt sista lusse-arrangemang och jag överlämnar nu stafetten till någon annan som vill ta över. Finns det någon som är intresserad så går det bra att kontakta mig via mejl: helena_orsenmark@yahoo.se Hälsningar Helena O Varvsgeneralen Bo Edsberger VSM -11 Gunnar Olsson informerar Första möjligheten att visa framfötterna är kanske redan passerad när ni läser detta men var inomhus på bana i Karlskrona 5-6/3. Där brukar vi inte ha någon stor representation, bara några stycken om någon över huvud taget. Spörs hur det blir på Terrängtävlingarna som i år går i Uppsala 16/4. Med tanke på våra framgångar de senaste åren inte minst i H60+ lag, guld 09 och brons 10 borde vi haft ett lag även i år inte minst eftersom vi har två kompetenta nykomlingar i klassen, Robert Oldén och Kenneth Ohlson och där vi redan Texterna från Hemsidan. har Lars Appelgren och Rolf Wallin. De två senare, tyvärr dock inte så tävlingssugna. Under mitt årliga tel.samtal med Kenneth då han ringer och frågar om jag vill fortsätta som ansvarig utgivare för Solvikingen hann vi i år prata om detta och då var han tveksam att åka så långt för att springa så kort. Att köra några mil före loppet för att få ihop tillräckligt med distans verkade han inte så intresserad av. Det blir att ta ett nytt samtal och fråga om han kan tänka sig att i stället köra dom efter loppet. Jag är den ende som ingått både i guld och brons H60+lagen men kan tyvärr inte delta i år p g a utlandsresa som jag berättar om på annan plats. Göran Sander och Rune Svensson skulle säkert ta medalj i år också och dit Robert åker brukar Jaana ta sig men de verkar inte heller intresserade.det finns fler med goda chanser, t ex Bibbi som dock brukar vara svårövertalad. Annika blev ju överraskande för i a f mig ifjol 2:a i D35 men tränar enligt ryktet inte så mycket längre. Nya Eva Hjort är definitivt ett namn för sådana 11 här sammanhang men jobbar mycket i Norge. Damlaget blev 3:a ifjol och vann häromåret så där har vi också traditioner. Preliminärt var damerna tvåa ifjol men arrangören hade missat en efteranmälan så slutresultatet blev 3:a. Våra damer är generellt svårflirtade, det vet jag som försökt. Vi har fler gubbar som går in i nya klasser i år. Jonas Carlson, Johan Lagerqvist, Rolf Mattsson, David Cooper, jag, Göran Johansson och Kjell Augustsson. På damsidan faktiskt bara Lotta Mattsson så vitt jag kan se men jag kan ha glömt någon. Det har ju faktiskt hänt. En gång i år och en i fjol. Det är intressant med våra duktiga veterandamer. De är flockade gruppvis kring samma födelseår. Två st födda -49, två -60, två-63, två -65, fyra -68 och bara någon enstaka däremellan. Halvmarathon körs 8/5 i Gävle, bana utomhus i Skellefteå 5-7/8 och maraton 8/10 i Umeå samma dag som Göteborg maraton så det är Norrlands år i år.

Jo, jag vet att de flesta räknar Finalloppet som säsongavslutning, dessutom med en viss rätt men det är några av oss som fortsätter att tävla. Andra räknar också med att Luciamarathon 11/12 är sista chansen men de känner inte till Terrängserien. Fem tävlingar i Göteborg med omnejd där man kan fortsätta att testa formen. 09 fanns Göteorgseliten med vid så gott som alla tillfällen. Fem deltävlingar med tvåveckors mellanrum som 10 bestod av Fontin i Kungälv 26/10, 3x2,5 km, ansvarig klubb Kongahälla AIK Tuve 9/11, 3x1,7 km, Kville IF Ruddalen 23/11, 2x2,5 km, Utby Skatås, Härlanda tjärn t o r 7/12, 3,1 km, Högsbo AIK Safjället i Mölndal 21/12, 4x2,3 km, Mölndals AIK som blev inställt p g a halkan. Jag har i det här sammanhanget samma målsättning som min tre år yngre bror som kör enduro. Undvika att bli sist. Dessutom sprang jag ifjol fyra deltävlingar i kortbyxor och frågade skämtsamt Johan Wettergren i organisationskommittén om det inte delas ut några priser i shortsklassen. Kanske, sa han, medveten om att jag inte varit med i Fontin. För de som springer alla deltävlingar. Så då fick jag ju i år vara med från början. Och t o m Skatås funkade det. Till Fontin hade GFIF fixat buss som gick från Excercishuset och tillbaka efter tävlingen. Tyvärr så var det ganska få deltagare men Solvikingarna var på herrsidan representerade av Mattias Jonson och undertecknad och på spinnsidan av Emma Lind och Cecilia Emanuelsson. Samtliga med ambition att köra alla deltävlingar. Det finns också en lagtävling som består av de tre bästa resultaten dam och herr. Starten går 18.30 och i slutet på Oktober är det mörkt. Man springer på upplysta stigar men det är ändå lité skumt och man får vara försiktig med isättningen. I Kungälv var det bra underlag men skuggningarna från elljuset var förrädiska. Terrängserien Av Gunnar Olsson Jag tog det lugnt i starten och hamnade i draget från Emma, Cecilia och Emmas kompis Mikael Stenberg. Efter c:a ett halvt varv kändes det som om jag skulle kunna öka så jag tog mig förbi. Där började stigningen som är c:a en km lång och jag trodde att jag skulle få ångra mitt tilltag men det höll i a f upp till varvning. Ut på andra varvet och ännu ingen i hasorna. Inför nästa varvning närmade jag mig en tjej som dock fortfarande var en bra bit framför. Där motluten började var jag ifatt och sa till henne: Kom igen, nu kör vi backarna tillsammans. Hon var väldigt ung och sa ingenting men hakade på och vi kämpade båda på med vad som fanns kvar av krafterna. Väl uppe var jag lité starkare och kunde spurta ifrån henne. Efteråt kollade jag i resultatlistan. Hon var född -94. Två år till så hade jag varit 50 år äldre! Mattias blev god tvåa, Emma fick ont och bröt men jag och Cecilia kompletterade laget. I Tuve var det snö och slask och halkigt värre. Jag tyckte att jag tagit god tid på mig och läst kartan för att komma ända fram med bilen och inte köra fel dit som jag brukar. Hur det nu var så stämde inte kartan med verkligheten och jag fick parkera på samma ställe som ifjol och halvspringa till start. Emma L och Cecilia hade fått sällskap av Emma Tingberg. Vi var också fler herrar. Förutom jag själv och Mattias även Tommy, Berzani, Joakim R och Björn A. Starten gick och jag höll till en början damerna bakom mig men mitt på andra varvet kom Emma T i kapp och förbi. Hon var i kraft av sin ungdom och smidighet tuffare än jag utför men jag försökte hänga på. In på tredje varvet gick jag förbi igen och lyckades hålla undan in i mål. Mattias vann, Joakim blev fyra och lagets tredje man blev Tommy på 10:e plats.---- I Ruddalen var det snö och halv storm enligt arrangören och det var på gränsen om det skulle fungera med kortbyxor. Men eftersom alla frågar så får det ju bli så ändå. Vissa ryser vid blotta åsynen och fryser mer än de gjor- 12 de förut men som Birgitta Andersson sa på sin tid i monologen Sverigebruden. - Man får poäng för hetsen också. Solvikingarnas representation var här damerna Emma L och Cecilia. Herrar Mattias, Joakim, Tommy, Björn A, Berzani och jag. Ifjol tyckte jag att den banan var jobbigast. Safjället, visserligen men där kör man ju längre. Här var också mycket snö och det hade kanske varit bättre med Icebugs, men de är ju så tunga. Det blev en sololöpning och kändes hyfsat. Efter målgång fick jag se Emma L komma i mål en bit före Cecilia. När jag fått resultatet visade det sig att jag hade nästan en hel minut bättre än ifjol. Otroligt men tydligen sant. Visserligen kändes det inte alls bra ifjol men lustigt ändå. Mattias fick åter se sig besegrad av en ungdom men blev tvåa, Joakim 11 och Tommy 15:e. I Skatås var det riktigt vinterväder men en tillfällig period av temperatur runt noll efter många dagar med rejäl kyla. Dessutom kort sträcka, alltså kortbyxor igen. Största deltagarfältet men fortfarande inga av Göteborgs bästa. Jag hade vissa förhoppningar om att nå ner till fjolårets tid men blev osäker i vändningen och villade bort ganska många sekunder. Troligen hade jag ändå inte nått fjolårets tid men visst var det fånigt. Jag tyckte att det såg ut som om ingen sprungit där jag trodde att vändpunkten var och så såg jag andra löpare som fortsatte men det var inte tävlande. Solvikingarnas representation var här damerna Cecilia och Maina. Emma L föredrog en träningsrunda. Herrar Mattias, Björn A, Anders K, Berzani och jag. Mattias vann och säkrade därmed totalsegern trots att det är en deltävling kvar. För att avsluta serien finns nu planer på att köra den sista deltävlingen som en del av Vårtävlingarnas 8 km. Få se om det blir så. Ruddalen 23 nov i snöstorm

Sylvesterloppet 2010, 30-årsjubileum Stefan Litzén summerar klubbens paradarrangemang. Artikeln tidigare införd i www.jogg.se På nyårsafton genomfördes Sylvesterloppet i Göteborg för 30e gången och vi i Solvikingarna satsade extra stort för att fira jubileet. Framför allt kring start och mål på Heden var det stora byggnationer och uppträdanden med tema eld. I tävlingscentrum i Ullevi Tennishall var det feststämning med levande musik, festklädda funktionärer och intervjuer med bl.a. löparlegenden Rune Larsson. Vid ca 11.30 började löpare och publik samlas på Heden där de kunde värma sig runt ett antal eldar. Innan start var uppvärmning under ledning av Friskis&Svettis samt uppträdande av Anna-Maria Bonde och Samuel Nyman som bl.a. framförde Heaven s on fire och The Final Countdown. Prick klockan 12.00 avlossade starter Anders Östlund dagens första startskott. Då gav sig ungdomarna i Lilla Sylvesterloppet iväg på sin knappt 3 km långa bana. 12.05 var det dags för Sylvesterloppet och löparna skickade iväg i två startgrupper. Sista löparen hade precis hunnit lämna Heden när segraren bland ungdomarna, Alexander Nilsson från Mölndals AIK, kom in på upploppet. Snabbaste tjej var Jessica Bengtsson från Sävedalens AIK. Efter ca 31 minuters löpning kom fjolårssegraren Patrik Andersson, Hälle IF, och orienteraren William Lind, Sävedalens AIK, in på upploppet sida vid sida. Efter ett missförstånd med var målgången var stannade de båda löparna innan de kommit till de blå mattorna som läser av tiden. Efter en snabb överläggning beslutade tävlingsledaren att ge båda en delad seger. Bland damerna upprepade Meraf Bahta, Hälle IF, segern från förra året, ca 15 sekunder före Elin Borglund, Sävedalens AIK. Den tidiga vintern i Göteborgsområdet medförde något färre deltagare jämfört med senaste åren, ca 1150 löpare genomförde loppet. Efter en längre period med mycket kyla var det ett förhållandevis skönt väder med sol och ett fåtal minusgrader. Varmt välkomna till 31a Sylvesterloppet på nyårsafton 2011. Helén och Bosse, ett samspelt par, hjälps åt med att klistra skyddspappret. Mikael Lundström drar tungt lass. 13

Den 2 januari 2011 åkte jag till Kenya för att deltaga i Mustafa Camp löparläger. En längtan bort från ett novembermörkt Göteborg gjorde att jag fick uppleva ett par av mina bästa veckor i livet. Jag funderade på olika typer av träningsresor. Eftersom jag förutom att träna dessutom ville få med mig något mer i form av upplevelser, nytt land, nya möten så föll valet på Kenya och Mustafa Camp. Den tredje december tog jag första kontakten med Ulf Friberg, tränare för Musse. Han gjorde klart för mig att det inte skulle vara några problem att hänga med i tempot som gruppen skulle komma att hålla. Just då var jag tuff och gillade utmaningen men givetvis kom jag att tvivla på mitt beslut och min förmåga både en och två gånger innan avresan den 2 januari. Efter att ha landat på Nairobis flyg plats tidig måndagsmorgon träffade vi vår chaufför, guide och vapendragare Abdul, de kommande tre dagarna. Conny från Uddevalla, som visade sig komma vara klassens clown, kände sig inte helt trygg utan tyckte det var bäst att lära Abdul lite viktiga svenska ord såsom Pissepaus mm. När detta var av klarat kunde färden mot Masai Mara, en av de större nationalparkerna i södra Kenya starta. Efter ett antal timmars skumpande kom vi fram till Nairok, Masaiernas huvudstad, där vi intog en lunch på ett ganska sunkigt ställe. Köttgtytan hoppade jag själv över med glädje så det fick bli en måltid bestående av kolhydrater, spaghetti och mos. En timmes stopp blev två och en halv beroende på att Abdul åkt till verkstaden med bussen. Tur var nog det för om vägarna varit skumpiga hit så var det INGENTING mot vad som väntade. De sista milen innan vi var framme hade huvudet åkt i taket. Sova var det inte tal om även om det kanske hade varit skönt under andra förhållanden. Vi gjorde en snabbinstallation i tälten. Tälten, ja! Där stod fyra tält och vi var åtta i gruppen, en tjej och sju för mig i stort sett okända män. Gissa om hjärnan gick på högvarv de få sekunder man hade att fatta ett beslut. Mitt val föll på multisportaren, ultralöparen och bergsklättraren Andreas. Stackarn, han hade inte mycket annat val än att tacka ja till inbjudan! Boendet bestod av ett Solviking i löpareldorado Lotta Gillén berättar om ett par veckors löpträning i löpningens mecka förtält till en kaklad bakdel där dusch (iskalla droppar ur en slang) och toa fanns. Tyvärr fanns det ingen dörr mellan toalettdel och tältdelen. Det var bara att gilla läget och be den andre gå ut när besök skulle göras. Då vi installerat oss gav vi oss ut på savannen och vi hann med att se både gnu, vattenbuffel, lejon, giraff, leopard, antilop, impala och zebror innan vi återvände för att äta middag. Tur var att ingen var supernaturintresserad för Connys devis var - Har man sett en gnu så har man sett en gnu!. Efter att ha blivit infångade av en något irriterad Salomon, en masai som jobbade på campen som eldvakt, då några av oss fick för oss att titta på den mycket mäktiga stjärnhimlen några meter bakom tälten, fick vi klart för oss att det var långt ifrån en säker plats där vi befann oss. Natten innan hade en gepard promenerat genom campen och tidigare hade en elefant dödat en engelsman som gjorde samma som vi precis gjort. Under våra två nätter i tälten skällde eldvaktarnas hundar konstant på hyenorna som smög inpå knutarna. Någon löpning var det inte tal om första dagen men efter nästkommande dags safari på tio timmar och därefter ett besök i Masaibyn ville alla ut på en första löprunda. Salomon skulle guida oss på en tio kilometersrunda. Vi bytte om till våra tjusiga tights och väluppbygda löparskor medan han bara svepte av sig masaifilten. Bilgummidäckssandalerna dög bra tyckte han och sedan studsade han iväg, vi började i ett femminuterstempo men allteftersom vi kom högre upp i bergen sänktes tempot. Vi var trots allt på 2000 meters höjd och det märktes framför allt i uppförsbackarna. Dock inte för Salomon som tog 14 de tio kilometrarna i 5.30 tempo i stort sett springande baklänges. Dessutom passade han på att utföra lite gympa och armhävningar under tiden, snacka om förnedrande. Men framförallt måste han verkligen funderat hur vi kunde titulera oss löpare. Rundan och dagen tog hårt på flera och den natten var det mer än en som kräktes och mådde pyton, och allt hörs ganska väl genom tältdukarna. Kändes gott att sätta fart mot Iten, byn där vi skulle bo och träna i de kommande 12 dagarna. Det blev dock drygt tio timmars bilfärd upp i landet, de första fem på obefintliga vägar. Vi åt frukost kl 05.30 för att komma iväg i tid och av någon anledning var det inte lunchstopp förrän kl tre i Eldoret, då hade vi bara ca en timma kvar till Iten, där ett fantastiskt boende, fina rum, enorm mat och en vidunderlig utsikt väntade oss. Första passet i Iten blev en fem kilometer lång runda för att känna på höjden. För en som aldrig sprungit på 2500 meters höjd tidigare var detta en något märklig känsla, minsta lilla uppförsbacke stack pulsen upp till nästan max. Nästa morgon var det dags för första morgonpasset, vilket Matti Linna höll i. Han hade varit där föregående år och därför hoppade han nu över de inledande safaridagarna och åkte direkt till Iten. Detta år skulle han vara där i fyra veckor, fungerade det bra skulle han förlägga alla sina sex semesterveckor där nästa år, ni förstår att man blir frälst. Han visade oss en fantastisk tio-kilometersrunda. Ett sådant klimat och de afrikanska vägarna, så underbara med sin röda sand, och en sol som värmer i gryningen gjorde den första löpturen till en helt oförglömlig upplevelse. Det var en overklig känsla att springa och tjingsa på de allra bästa kenyanerna i världen, för att inte tala om alla barnen som var på väg till skolan i sina fina uniformer som hälsade med -How are you? Efter morgonpasset var det dags för dagens höjdpunkt frukosten. Helt fantastiskt utbud och aptiten var det inget fel på, så vi satt länge och njöt. Frukosten intogs inne i matsalen men kaffet och bullen ute på altanen med den helt otroliga utsikten. Hotellet låg på bergs-

kammen i Great Rift Valley, ner till botten var det två och en halv mil. Första dagen ville vi alla in till byn Iten, som låg två och en halv kilometers promenad längs bergskammen på underbara afrikanska stigar. Vi strosade förbi tvättstället där kvinnorna tvättade sina kläder, några kor och massor av barn som dök upp från ingenstans och följde oss en bit. Barnen tog våra händer och promenerade med som om det var den naturligaste sak i världen. Byn var så afrikansk. Att se detta samhälle, som i stort sett bara bestod av skjul men ändå fungerade både organisatoriskt och administrativt, var fascinerande. Alla människor var väldigt vänliga och vi kände oss bekväma och inte alls så rädda som vi gjort i Nairobi och Eldoret. Andra passet denna dag blev en ny runda visad av Matti, denna gång 11,5 kilometer och det gick på 5,22 min/km. Höjden tar ut sin rätt på alla här, så det känns inte som någon tyckte det gick för långsamt. Morgonpasset nästkommande dag var dock tufft för mig, 5,20 tempo i 10 kilometer, det är inte kul för en som har detta hemma som tävlingstempo. Men återigen efter en härlig frukost insåg jag att jag var i paradiset. Nästkommande dag skulle Uddevalla-Johan och Andreas klippa sig, så hela gänget begav sig in till byn. Det var inte lätt att hitta barberaren men när han väl hittades gjorde han ett gediget jobb. Han putsade och fejade en god stund, allt för bara 5 kr. Efter lunch och lite sömn var det dags för alternativ träning. Jag och Krister tog ett simpass innan det var dags att delta på ett Löpstyrka rörlighets och bålstabilitetspass uppe på Lornas. Lornas är den andra löparcampen som ägs av Lorna Kiplagat och hennes man. Därefter blev det några lugna kilometrar i 6 minuters tempo. Barnen längs vägarna gör ofta high five men idag var det en liten flicka, sådär fyra år, som tog tag i min hand och sprang med mig några hundra meter, så gulligt. Lördag och en av sex deltävlingar i en inhemsk löpartävling skulle hållas i Iten. När visste ingen direkt men lite rykten om 9 9.30 gick, så svenska som vi är gick vi upp tidigt och körde en kortare morgonjogg på 7 km och en snabb frukost. Givetvis kom vi så tidigt så att vi fick se både damjuniorer, herrjuniorer och damklasserna klaras av innan det var dags för herrarna. Det var så grymt fascinerande att se 300 kenyaner sätta fart över startfältet. Som dom sprang! De skulle köra 12 km terräng på en 2 km bana, vilket gjorde att vi hann se dem 6 gånger. Två mussongos (vitingar) hade antagit utmaningen och ställde upp, en norrman och en engelsman, dom låg ohjälpligt sist innan löparna ens var ute ur startområdet, till publikens stora jubel, ja publik... en löpartävling i Kenya drar enorm publik. Det som imponerade mest var nog ändå att se barfotaflickorna i klänningar som sprang sina 8 km på tider som är i världsklass. Efter tävlingarna kom många till hotellet för att äta lunch däribland Daniel Komen, han innehar fortfarande världrekordet på 3000 m. Dock något mer välgödd nu än vad jag förmodar att han var när han satte det. Intervalletpasset som bestod av 6x3 min på 400-meters banan, var tungt. Vi visste också att ett långpass skulle köras morgonen därpå därför ville vi undvika att få alltför mycket syra i benen. Vi åt tidig frukost för att sedan klockan 9 bege oss ut på långpasset. 15 Innan det hann vi se markattorna som vi börjat tro bara var fabler, men nu såg vi aporna i sluttningen nedanför hotellet. Det blev 19 kilometer och en snittid på 5,45 min. Jag var ganska nöjd med det med tanke på både höjd och värmen. Solen gassade rejält och jag var glad att jag tog på kepsen. Efter lite mat och en halvtimme i solen, som verkligen tog denna dag, så var det dags för vila en timme innan nästa träningspass. Det var alternativ träning som stod på programmet så för min del fick det bli ett simpass och därefter 6 km tillsammans med Cindy. En holländsk tuff tjej som åkt ner själv och hakat på oss och våra löpningar emellanåt. Efter att ha lämnat henne sprang jag själv de sista kilometrarna och det var en sådan underbar njutning, detta lugn som fyller en är så fantastiskt. Även om det mesta var bra på resan så fanns det ett stort bekymmer - att alla pass började med en 950 meters lång uppförsbacke. Den blev på något märkligt sätt bara högre och längre för varje dag. Tur var att frukosten, som bestod av flingor och mjölk, omelett, korv, pannkakor, bröd, uppskurna färska frukter, färskpressad passionsfrukt eller mangojuice mm, fanns att längta till. Någon hade hört talas om att den holländske massören och fysioterrapeuten på Adidas Campen skulle var bra och när vi nu tränat ganska hårt några dagar kändes det bra att försöka få en tid hos honom. Han tog 100 kr för en timma så det kändes överkomligt. Massagen var bra men stenhård. Det var en overklig känsla att jag låg där på en bänk i ett litet svettigt rum med och blev masserad samtidigt som en kenyan, världsmästare för ett par år sedan, masserades på bänken bredvid och bakom mig låg en tjej som hette Lydia, som skulle springa marathon i Dubai nästkommande helg. Där slutade hon tvåa efter en etiopiska men före Isabella Andersson som kom trea i detta lopp. Nu hade också Mustafa anlänt tillsammans med Mats Erixson, Erik Petterssons tränare. Erik befann sig

redan på Campen då vi kom. Den första morgonjoggen tillsammans med Mustafa blev mycket tuffare än de tidigare. Killarna i gruppen skulle visa sig på styva linan och gick ut i ett högt tempo. Musse skulle visa oss en 9 kilometer lång bana. Något blev dock fel för när nio kilometer gått hade vi långt kvar hem. Rundan slutade på 14 kilometer i ett 5,22 minuterstempo som morgonjogg. Cindy, som mått dåligt under natten, spydde ett par gånger men fightades på. Alla strosade iväg till banan efter frukost för att se när kenyanerna körde 1000-ingar men eftersom vi visste att eftermiddagspasset skulle bli tufft tog vi det ganska lugnt och laddade inför detta resten av den dagen. Detta pass blev också en grym historia, 10x400 m på banan med 3 km upp och nedjogg. Hur kul var det att köra dom när hela englands landslag tränade samtidigt bredvid oss, runt oss, på oss. Stockar är smidiga jämfört med hur mina ben kändes nästkommande dag. Som tur var fanns det fler med liknande problem så gruppen spreds ut rejält på första passet, vilket var skönt. Att kunna gå ut på morgonjogg och jogga, inte köra tröskelträning, var en härlig känsla. Liten tur till stan och sedan lade jag mig för att lapa lite sol på altanen innan det var dags för sim och gympass med holländaren. Återigen bjöds vi på en underbar middag, några problem att hålla uppe vikten var det definitivt inte, nästan tvärtom. Mustafa höll ett intressant föredrag om sitt liv och med tiden också, framgångarna. Han berättade om sin tid ute på landet hos sin moster i Somalia, där han som femåring jobbat som boskapsskötare. Han bodde och jobbade där i tre år då hans mor var tvungen att jobba i Saudi Arabien för att kunna försörja dem. Själv menade han på att dessa år präglat hans personlighet och gjort honom lugn, trygg, uthållig och envis. Fyra dagar kvar, en bra morgonjogg på 10 km och sedan tror jag alla var lite spända på tröskelpasset på eftermiddagen så vi tog det lugnt. Pingisturnering och kortspel fördröjde vi tiden med. Passet var tungt, körde upp och nedjogg på 2 km och sedan blev det 2 x 4 km för mig. Tror inte någon orkade med tre. Nöjd med tiden på första, 20.24, men på andra krånglade magen så jag fick åla mig in under en taggtråd och sätta sig bakom en buske, som ni förstår kändes det inte helt tryggt, vilka djur gömde sig i hålorna? Men där fanns bara ett par får som kikade fram lite nyfiket. Nästa dag var vår enda vilodag, men gissa hur många som hade ro att stå över morgonjoggen, bara jag. Jag gick på en morgonsafari istället med kameran för att om möjligt kunna se de skygga hyrax-djuren. Djuren ligger på en klippa tills de första solstrålarna kommer därefter försvinner de och kommer inte fram förrän skymningen igen. Djuret är släkt med elefanten men liknar mest en jättelik luden råtta. Jag lyckades få syn på två djur innan de försvann för dagen. Eftersom det regnat under natten var det en himmelsk känsla att ta en morgonpromenad längs bergskammen. Löpningen hade tydligen varit sådär däremot. Sanden hade fastnat under skorna så det var som att springa på styltor. Dagen gick annars mest åt till att alla skulle ha sina personliga samtal med Ulf. Kändes jättebra och han tog oss motionärer på allvar och gjorde ett seriöst upplägg för oss alla utifrån våra egna förutsättningar, planer och mål. 16 Vi var alla med på gympasset på eftermiddagen förrutom Conny och Johan som envist hävdar att alltför många av rörelserna hör hemma någon annanstans. Nästa morgon ville alla se Hyraxdjuren så det blev en joggingtur på 6-7 kilometer och vi såg fem djur på samma klippa som jag sett dem på föregående dag. Näst sista dagen hade nu kommit och alla ville in till byn för att shoppa. Det var lördag och marknadsdag, så kanske kunde vi hitta något. Vi hade en jättemysig stund bland alla stånd och härliga människor, framförallt kvinnorna är så öppna, glada och pratsamma. Andreas, multisportaren lämnade campen idag för att ta sig ner till Kilimanjaro. Vilket han skulle bestiga under de närmaste fyra dagarna. Vi andra samlade ihop oss för ett sista intervallpass på banan. Det blev 6x1000 m med två minuters vila. Skönt att Ulf var med, detta gjorde passet om möjligt lite lättare. Han drev på och pushade oss, det var härligt. Nöjda med att detta ångestladdade pass var över joggade vi hem. Där väntade en sista middag med gänget. Det blev en barbeque beställd av Mustafa. Vi satt ute i en hydda och grillade allt möjligt, supergott och mysigt. Men även om det var hemresa nästkommande dag skulle ett avslutande långlöp klaras av. Vi gick ut klockan nio, det var sagt 25 kilometer och vi var fyra stycken som valde att köra alla kilometrarna. Vi bestämde oss för att strunta i vätskebälte utan tog med lite pengar istället och stannade vid två små kiosker längs vägen och köpte vatten och cola, det var så mysigt. Det var ganska hett denna dag så passet som tog 2.24 timmar tog ut sin rätt, lite vimmelkantig var man allt när lunchen dukades fram. Vi packade in oss i en liten matata (minibuss) på eftermiddagen och tog oss till Eldorets flygplats och därefter till Nairobi för vidaretransport till Amsterdam och Göteborg. Som ni säkert förstår är detta en resa som jag sent kommer att glömma och hemma i ett fortfarande lika kallt Göteborg har jag haft mycket längtan tillbaka. Men vad går inte upp mot en lugn distans i mörkret en januarikväll på glashala kullerstensgator i Kungälvs gamla gränder med singoallalukten hängandes i luften eller en snabbdistans i 10 cm slush puppie en torsdag i

februari i Skatås? Det råder i alla fall ingen tvekan om att jag sitter på planet om elva månader på väg tillbaka till nästa års Mustafa Camp. Mitt tips till er är att börja spara redan nu! Gammal är äldst Björn Suneson, 63 år, om WAVAs betydelse för veteranerna. Besök gärna hans hemsida: http://www.suneson.se/bjorn.php Underskatta inte de äldre löparna. De är ofta mycket bättre än du tror. Alla känner till att det finns långdistanslöpare som gör fantastiska resultat på äldre dar. Ta till exempel de två Solvikingarna Jaana Jobe och Barbro Nilsson i 50- respektive 60-årsklassen som ifjol sprang maran på 3.04 respektive 3.49. Det är lätt att inse att det är bra resultat hur man än vrider och vänder på siffrorna. Mindre känt är att äldre generellt faktiskt är bättre än yngre inom långdistans. Visst, stigande ålder gör att du oundvikligen blir långsammare. Men räknas resultaten om med åldersfaktor (wava), ja då står sig gamlingarna mycket gott. Ja, till och med medelmåttorna i de äldsta veteranklasserna presterar bättre än diton i de yngre klasserna (veteran blir du när du fyllt 35 år). Innan jag går in på hur detta kan bevisas vill jag berätta två historier om hur vi äldre löpare ibland underskattas. * Normalt tävlar jag på maraton och halvmaraton och springer nästan aldrig banlopp. Men en gång sprang jag som 54-åring ett 5 000-meterslopp och vill minnas att jag i det åldersblandade startfältet kom sist eller näst sist. Tiden var inte det minsta märkvärdig men jag kände mig ändå rätt nöjd. När sedan resultatlistan kom upp stod några killar i kanske 20-årsåldern och pekade på mitt resultat: -Titta på den där, vilken lus! Och så skrattade alla. Själv stod jag bakom och smyglyssnade men ville inte förstöra (skade) glädjen med kommentaren: -Ja, men jag slog ju er om man tar hänsyn till åldern. * En annan gång, också som 54-åring, hade jag tävlat i Dunderdygnet och sprungit drygt 4 km under jord i LKAB:s järnmalmsgruva i Malmberget. I bussen hem gick snacket och alla verkade nöjda. Jag råkade sitta intill vinaren som självklart var extra nöjd. När han för alla berättat om vilken enorm prestation han gjort flög fan i mig: -Ja, det var bra gjort men tror du att du vunnit om vi räknat om tiden med wava? Han blev helt paff. Och något mer yttrades inte mellan oss. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, underskatta inte de äldres prestationer men ta ändå resultatjämförelser mellan yngre och äldre idrottsutövare men en nypa salt. Likväl tycker jag det är roligt att göra de där jämförelserna. Och det är bra att en del klubbar, bland annat min egen, internt räknar om resultaten med åldersfaktor. Det är först då äldre och yngre kan tävla mot varandra under någorlunda rättvisa villkor. I Stockholm Marathon, Stockholm Halvmarathon och i flera mindre lopp tävlar man i åldersklaser. Så är det inte i GöteborgVarvet.Varvet tar dock efteråt fram en 25-bästalista för de olika åldersklasserna. Men när jag i förra Solvikingen påpekade hur många fel som fanns i denna lista svarade Varvetledningen: Åldersklasserna som redovisats på webbsidan är mer av kuriosa och vår uppfattning är att de har varit mindre efterfrågat de senaste åren. Där tror jag dock man är lite snett ute- vi veteraner är oerhört intresserade av hur vi placerar oss. Det är därför bara att hoppas att 25-bästalistan blir 17 kvar, även om de innehåller en del fuskresultat på grund av att nummerlappar överlåtits till yngre, snabbare löpare. Så åter till påståendet att äldre generellt är bättre än yngre på långdistans. Jag har studerat de två senaste årens resultat från Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon. Medianlöparen, den mittersta löparen i varje åldersgrupp, plockades ut, resultaten räknade om med wava och äldre veteranklasser jämfördes med yngre veteranklasser. Resultaten är entydiga; äldre veteraner slår yngre veteraner. Det gäller såväl män som kvinnor men kvinnornas prestationer är generellt bättre än männens. Ifjol sprang till exempel 1 927 män i 40-årsklassen (40-44 år) i mål i Stockholm Marathon. Personen i mitten, alltså löpare nummer 963, hade en tid på ca 4.08 jämfört med motsvarande gubbe i M60 på 4.40 och i M65 4.57. De två senare tiderna är dock bättre prestationer än vad löparen i 40-årsklassen gjorde efter omräkning med åldersfaktor. Ännu överlägsnare är veteranerna på halvmaraton och i synnerhet kvinnor 65+. Att det är så kan bero på att det är just bara de segaste som fortsätter. Så tänk nästa gång du ser någon gamling stappla i mål- det är ofta en enastående prestation du bevittnar. Därmed inte sagt att folk under 40 skulle vara dåliga. I varje åldersklass finns det alltid topplöpare men det är en annan femma! Artikelförfattaren i mitten omgiven av segraren i årets Bore Cup, Alex Bonn, Vallentuna FK och tvåan Kjell Björk, Hemlingby LK. Alla tävlar vi i M60.

Är löparnamnen Zola Budd och Abebe Bikila bekanta? Säkert inte för er yngre (under 50) men kanske för övriga. Zola Budd var en sydafrikanska i världseliten för damer på bana på 80-talet och etiopiern Abebe Bikila vann OS på marathon i Rom -60 och i Tokyo -64. Vad hade de gemensamt och vad gör de här? Svaret kommer i slutet av artikeln. Jag har beskrivit Skövde 6-timmars som långa intervaller 50x1200. Nu var det dags för korta intervaller 300x200. Tanken på att delta i detta märkliga äventyr hade funnits ända sedan det arrangerades för första gången för tre år sedan men av olika skäl inte materialiserats. Det är ju tidigt på säsongen och 300 varv på 200m-inomhusbana känns kanske inte som det man helst vill springa. Problem med logistiken talade också emot. Att loppet fått bra omdömen och att Jonas Buud ifjol sprang nästan 90 km talade för och antydde bra förhållanden. Kanske en möjlighet att sätta pers. d v s överträffa 62495m. I år blir en annorlunda säsong bl a p g a Nepalresan och jag kom också på att jag kanske kunde underlätta det praktiska genom att fråga om jag fick övernatta hos svågern. Jo då, det skulle gå bra. Då kunde jag åka tåg upp på fredag och slippa fundera på hur jag skulle löst det annars. Återresan var dock ett problem. Inga tåg eller bussar efter kl 15, loppet pågick till 16 och med middag efteråt så skulle jag inte vara färdig förrän vid 18.30-tiden. Mail till ett par Göteborgare med förslag om gemensam transport gav inget resultat men Lennart Skoog från Stenungsund nappade. Och därifrån skulle jag nog kunna ta mig vidare hem kommunalt. Träningen hade fungerat efter omständigheterna bra. Dåligt med långpass i december visserligen men bra under Januari. Faktiskt två 50km-veckor(na) 3 och 4. Så långt har jag inte kört på flera år. Och det gemensamma långpasset på Lindholmen orkade jag avsluta med en hyfsat snabb 1000m intervall. Så förväntningarna var, om inte höga, så i a f goda om att göra ett bra lopp. Lité smolk i förhoppningsbägaren kom onsdagen innan då jag körde omkull på cykel nere i stan. Skulle passera ett övergångsställe och bromsade på en osynlig isfläck. OK, jag vet att man ska vara väldigt försiktig med att bromsa när man cyklar i delvis isigt men men.. Ingen allvarlig skada dock, men rejält ömt på vänster höft, störd sömn den natten och ingen mer träning före loppet. Varför jag cyklar när det är isigt? Jo lité raljant bukar jag säga att om man ska vara några timmar i stan och tar bilen så blir man rånad av Parkeringsbolaget och åker man kommunalt av Västtrafik. Pensionärer i Göteborg åker gratis på dagtid men så långt har vi inte nått i Mölndal. Är det ändå värt det med tanke på riskerna? Ja, det tycker jag naturligtvis eftersom jag fortsätter. Skulle väl egentligen investerat i dubbdäck men det är ytterligare en sak som inte blivit av och nu är det förhoppningsvis snart vår igen. Och, som jag säger till frun. Man måste ju på något sätt leva ett spännande liv och det gör vi cyklister. Inte bara p g a underlaget utan även i förhållande till medtrafikanterna eller ska jag kanske säga mot-d:o. Karlstadståget gick vid 15-tiden och var framme (oförsenat) omkring 18. Jag hade lovat bjuda svågern på middag som kompensation för övernattningen och han hade beställt bord på restaurang Via Appia nära torget så vi gick raka vägen dit. Märkligt nog lyckades vi på de 300m vi förflyttade oss gående möta Lisas kusin Madeleine. I stort sett den enda person som jag känner i den stan. Restaurangen hade en specialvariant som bestod i att man kunde beställa ett 18 rått köttstycke på en varm täljsten och själv steka det till önskad konsistens. Fiffigt, och gott. Efteråt tog vi det lugnt och bänkade oss framför På spåret och Skavlan i svågerns BO Klok-lägenhet inte långt från Våxnäshallen som var tävlingsarena. Bo Klok talades det mer om förr men det är ett samarbete mellan Skanska och IKEA. Så om du vill byta ut eller komplettera inredningen kan du göra det med IKEA-varor. På tävlingsdagsmorgonen fick jag skjuts till hallen och träffade konkurrenterna och tjötade som vanligt innan jag började förbereda mig. Inte så många kändisar som vanligt men en av de som var trevligt att träffa var Z. Mats Zetterlund från Vattudalens LK. En levande Norrlandslegend, ett par år yngre än jag. Av Göteborgare fanns den gamle (ännu äldre än jag) kämpen Roland Karlsson och numera f d klubbkamraten Thomas Forssell. Och så Barbro Nilsson. Dessutom Carina Åkerström som jag träffade i Skövde ifjol och som tränat med oss någon gång. Fast henne kände jag inte igen pinsamt nog. Inte förrän hon påtalade våra gemensamma upplevelser. Jag hann även byta några ord med Christian Pestat som liksom jag känner Christian Baarlid på Renova. Inte nog med att de har samma förnamn, de är också födda samma år och har nu även rest tillsammans och tävlat utomlands. Och dessutom ska Christian P åka till Nepal samma dag som jag, 26/3, också via Dubai men dock inte vandra samma väg. Innerbanan var smalare och ytterbanorna mer doserade än jag trott och det skulle komma att bli väldigt trångt och många varvningar. Vi var 57 startande och hade vi spritt ut oss optimalt på banan så hade var och en fått ca 3,3 meter. Nu visade det sig ändå hanterbart

för oss som inte hade racerfart men jag skulle inte velat byta med norrmannen som hade planer på att nå banrekordet. Han såg inte mycket av innerbanan. Varvet beskrevs vara 193,72m och jag fattade då inte varför men nu i efterhand gör jag det. Första doserade banan är säkert 200 men vi skulle springa på banan innanför, den odoserade. Starten gick och redan efter några varv blev vi utspridda. Mitt mål var som vanligt att nå 60 km eller där i närheten eftersom jag lyckats med det vid alla de andra fem 6-timmars jag avverkat hittills. Samtliga utomhus i Skövde under varierande förhållanden. Allt från några plusgrader till flera minus och dåligt underlag. Som flis på is, ifjol. Inomhus i 20+ lät ju enkelt. Inga problem med varken klädsel eller underlag. Men 60km visade sig snart vara en utopi eftersom farten inte alls pekade dit och det inte var läge för att öka redan efter en halvtimme. De ledande damerna låg på varvtider som pekade på det bästa jag gjort och de sprang betydligt fortare. Målet nedreviderades hastigt men inte alls lustigt till 300 varv, c:a 57km och på den nivån låg jag i tre timmar med runt 53 varv i timmen. Fjärde timman sackade jag något och nådde maraton, 218 varv först efter 4.17. Inte bra, för att uttrycka sig milt. Kass vore en bättre beskrivning, men det värsta vara att jag fått skavsår på vänster häl. Vad göra? En tävlande hade börjat springa barfota, troligen också p g a skavsår. Det ska jag prova. Jag tog av mig skorna och strumporna och körde igång. Ett problem blev nu att det inte fungerade att ha chipen i händerna eftersom varven inte registrerades p g a för stort avstånd till chipläsarna vars signaler inte når över knähöjd, så ett par varv kröp jag förbi läsarna. Arrangören erbjöd sig nu att knipsa fast chipen runt pektårna och så körde jag ett par varv men det gick inte bra. Nästa variant blev att fästa med silvertape runt ankeln men inte heller det fungerade vid första experimentet. Vid andra försöket gick det bättre. Och så körde jag resten av tiden men nu hade jag ju tappat mycket tid på strulet. Ytterligare en nedrevidering av målsättningen och ambitionstapp som följd. Det kändes som en total besvikelse. Skavsår ska man väl inte behöva få? Och att behöva utstå en sådan nesa som att komma hem med ett så dåligt resultatet. Nej fy och usch, jag satt en god stund på toa och var på väg att skita i alltihop. Men så insåg jag att så kan man inte förvalta det nyvunna hedersmedlemskapet och tänkte att 55 km kanske inte heller är så illa med tanke på omständigheterna. Många Startfältet med Gunnar snett bakom nr 55 och 7. sprang ju sämre än utomhus. Undantaget, de bästa och pålitliga Barbro. Och inte skulle jag väl ge upp som jag blev tvungen till i Lidköping? I och för sig bryter man ju inte ett sådant här lopp eftersom man får den distans man kört men jag ville ju hålla tiden ut. Så ut igen och kör mot 55. Det skulle, om jag fått ihop matematiken rätt, innebära att jag inte fick ta någon gångpaus och kanske inte ens hinna med någon energipåfyllning under den sista halvtimmen när man i vanliga fall tankar ofta för att orka tiden ut. Dessutom skulle jag vara tvungen att hålla samma tempo som i början. Dömt att misslyckas? Nej dumt att misslyckas. Här hade jag ju chansen att återupprätta mig och den skulle jag ta. Största problemet nu blev att det var lätt gjort att stöta tårna i banan vid fotisättningen, det hände några gånger och gjorde ont så jag nästan skrek. Men jag kämpade på och med en kvart kvar tog jag sista slurken ur den medhavda energidrycksflaskan. Nu hade jag 19 ganska högt tempo relativt många andra som kört hela tiden vilket naturligtvis var inspirerande och med en rejäl spurt nådde jag 285 varv med några sekunders marginal och kunde ändå känna mig nöjd med sista delen. Jag brukar vara duktig på att krama fram positiva saker ur ett ytligt sett ynkligt resultat. Som i Lidingöloppet där jag hade en usel tid (2.57) men tjänade 1000 placeringar på sista milen. Här kan man t ex se det så att ingen som var äldre hann längre och att jag med mina 55181 vann H65. Tvåa var hemresekamraten Lennart, också 46:a, på 51509. Dessutom hade jag inte sprungit längre sedan mars ifjol. Ganska nära dubbelt så långt som Lidingö och ganska nära dubbla tiden. 24:e plats av 42 herrar och 30 totalt av 57 d v s ungefär mitt i fältet trots att bara tre var äldre. Fyra damer gick över det gamla svenska inomhusrekordet 62350 från ifjol och det nya lyder nu på 65045m. Herrtävlingen vanns stort av Gjermund Sörstad Norge som nådde över två maraton 84955m men tyvärr missade sitt nationsrekord med 495m, c:a två och ett halvt varv. Efteråt blev det alltså middag på Scandic Klarälven (ingick i startavgiften 600) med prisutdelning till de bästa och diplom till alla. Mycket trevligt med hemresekamraten Lennart som bordsgranne, Carina och hennes man Per mittemot och tidtagaren Peter från Skövde också vid samma bord. Peter samarbetar med Reima H och har skött tiden vid två Göteborg marathon förutom alla Skövde 6-timmars. Och här kunde historien varit slut om det inte varit för att hemresan blev speciell, också den. Lennart hade nämligen inrett sin Volvo 240 så att han kunde övernatta genom att bygga en brits från passagerarsätet in i baksätet. Så eventuella passagerare placerades bakom förarsä-

tet. Och så reste vi mot Stenungsund under intressant och engagerande konversation. Med sina över 700 maror och 40 Vasalopp är Lennart en av de mest rutinerade idrottarna i det här landet och kunnig i hur man hanterar sig i både tävlingar och annars. Han hade tävlat tre gånger veckan innan och skulle tävla i Köpenhamn följande lördag. Före Trollhättan råkade vi välja fel avfart och kom genom stan. - OK, sa Lennart. Då kan jag lika gärna köra dig till L:a Edet så får vi se om det går några passande bussar. Passande och passande. Nästa buss gick om en timme men så fick det bli. Det hade tagit frun en timme dit från Mölndal så jag beslöt att vänta. Så jag haltade jag runt i ett lördagskvällslugnt L:a Edet för att se om något var öppet så jag i alla fall kunde sitta och lösa korsord och kanske få något att dricka. Jodå. En kort bit från busshållplatsen stod folk och rökte utanför något som visade sig vara en pizzeria. Jag stolpade Alla vandrares drömmål, eller hur? I alla fall ett av dom och innan man varit där. Alla drömmar går ju inte i uppfyllelse och vi får se hur det blir med den här. Vadå negativ, inte alls, bara en smula realistisk. Alla som jag berättar för tycker att det låter fantastiskt. Det är ju kul och spännande lär det bli. Och för mig som oftast försöker låta saker bli som de blir har det denna gång dykt upp många frågor. Som de flesta av er säkert vet så är jag ingen globetrotter och ingen annan slags trotter heller om man med det menar resenär. De senaste åren har jag bara rest utomlands till Italien en gång om året för att vandra. Övriga resor har gått till Skövde, Björketorp, Lysekil och andra sådana metropoler för att, just det, tävla. Några andra anledningar att åka hemifrån ser jag sällan. Förutom att hälsa på släkten i Värmland. Och däri ligger en del av min skepticism. För mig kan det lätt bli för många kyrkor, museer, statyer och annat konstigt, jag tröttnar hemskt fort. Däremot har jag inget emot att vandra mig trött med några kilo i ryggsäcken. Så mitt motiv för Nepal är att jag skulle åkt även om det inte funnits några turistattraktioner alls förutom bergen. Gunnar Olssons drömmål Nepal Shopping ska vi inte tala om eftersom att pruta är något jag inte tänker nedlåta mig till trots att det är att ta seden dit man kommer och att jag vet att betala utgångspriset ju är direkt dumt så att handla en massa får nog vara. Jag är även tveksam till att ta med kamera eftersom det för mig är ett främmande objekt som jag förmodligen kommer att lägga ifrån mig och glömma någonstans. Frun fotar när vi reser tillsammans. Samma sak vad gäller stavar. Reseledaren rekommenderar dessa märkliga tingestar som blivit så vanliga och som många uttrycker sin nytta och nästan beroende av. Men jag skulle glömma dom också på första, eller andra, stället. Nu frågar ni kanske hur jag, med den 20 uppför trappan och hittade en servitör. - Jag har en timme på mig innan bussen går, kan jag få en kopp kaffe? - En kopp kaffe? sa han med en min som om det var första gången han hörde ordet och jag trodde att han skulle köra ut mig efter att ha blivit så illa förolämpad. Men har var istället road och sa att det skulle han nog kunna fixa. Så jag slog mig ner och tog fram korsordet. När han serverade såg han min ryggsäck och frågade om jag var ute på vandring en lördagskväll. Jag berättade vad jag varit med om och visade joggingskorna. Då blev han eld och lågor och sa att kaffet det bjöd han på. Han erättade för en annan man som nog var ägaren och som uppenbarligen inte trodde på storyn så jag blev tvungen att ta fram diplomet. Efter ytterligare en stund kom en kille fram och presenterade som ganska nyfiken. Han hade tydligen uppfattat en del av sammanhanget men ville veta mer. Jag berättade igen och han fortsatte att ställa frågor så den timmen gick fort. Och 22.30 kom (gick) bussen till Göteborg och vid Centralen hämtade Gerd. Jag hade sagt att jag nog kunde fortsätta kommunalt till Mölndalsbro och promenera sista biten hem men fötterna var inte i skick för det. Vänsterfoten vad var uppsvullen och tårna ömma. Så här på tisdag middag börjar det kännas gåbart igen men löpning får vänta några dagar till. Och här trodde jag igen att det var slut men ett par veckor senare kom ett brev från IF Göta. Något jag glömt? Nej ett ex av Värmlands Folkblad från 7/2 med en bakifrånbild på mina ben på första sidan och en bildtext med barfotabarn. IF Götas sportchef Johan och tävlingsledaren Simon hade skrivit ett meddelande: - Hej! Härlig bild Gunnar. Tack för din spektakulära barfotalöpning! Svaret på frågan i inledningen? De var barfotalöpare på tävling vilket de och jag numera har gemensamt karaktären, vågar sticka nosen utanför Sveriges gränser utan frun som organisatör? Den frågan förblir obesvarad. Där kommer en annan sak in som gjorde att jag tvekade. Att företa en sådan här resa och inte ha någon att dela upplevelsen med är också något jag tvekade inför. Jag kom på en lösning på två problem, både sällskapet och min bristande förmåga att hålla rätt på utrustning nämligen att fråga en av våra Italienvandringskompisar, (Gun 71) om hon kunde tänka sig att följa med som min personliga assistent. Hon övervägde detta men avböjde till slut, enligt egen uppgift för att hon inte ville utsätta sig för kylan. Man bör vara beredd på -10 vissa nätter i övernattningsutrymmet. Men frun tror att det beror på hur jag ställde frågan. Frun själv då? Hon kan inte ta ledigt i 25 dagar vilket också gäller andra som jag frågat. Och en helt logisk följeslagare, supervandraren Rainer, som jag skrev om i förra numret hade redan andra planer. En av de viktigaste anledningarna till att jag undviker exotiska trakter är fattigdom. Jag klarar inte av att se människor som lider eller ens har det något sämre än jag själv. Lyx, som är så högt skattat i vissa kretsar, betraktar jag som något avskyvärt för att uttrycka mig